Det finländska arbetslivet har i decennier, allt sedan januariförlovningen som ingicks under vinterkriget 1940, byggts upp i ett fungerande trepartssamarbete. Den finländska samarbetstraditionen har varit internationellt uppskattad och Finland har både i EU och inom Internationella arbetsorganisationen ILO ansetts vara en föregångare när det kommer till samarbetskultur. 

Orpos regering har under sin korta historia lösgjort sig från en lång tradition av samförstånd och samarbete. Detta trots att det är just stabilitet och samarbete som behövs för att övervinna de ekonomiska problemen i dessa svåra tider. 

Regeringspartiernas linje avviker väsentligt från de mål som partierna gick ut med före valet. Före valet sade regeringspartierna ingenting om att de vill straffa den som är sjuk, att de vill försvaga anställningsskyddet eller att de tänker se till att lönerna inom kvinnodominerade, lågavlönade branscher släpar efter för evigt. 

Sannfinländarna lovade under ledning av Riikka Purra motsätta sig en begränsning av strejkrätten och sade att sannfinländarna inte går med på nedskärningar som drabbar låginkomsttagarna. Samlingspartiet med Petteri Orpo i spetsen lovade att inga oskäliga krav ska ställas på någon. 

Många av de nedskärningar och försämringar av löntagarnas rättigheter som regeringen nu beslutat om hopar sig på några få människogrupper. Till exempel försvagas försörjningsmöjligheterna för deltidsanställda betydligt. 

Regeringens partiska agerande har orsakat en för finländska förhållanden exceptionell våg av protester. Alla löntagarorganisationer har på olika sätt uttryckt oro över regeringens planer och deltagit i demonstrationerna. Majoriteten av finländarna har gett sitt stöd till löntagarna. 

Justitiekanslern och det oberoende rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken har på ett exceptionellt sätt påpekat att nedskärningarna genomförs utan en ordentlig konsekvensbedömning och utan att man bryr sig om att många av nedskärningarna drabbar samma människor. Samtidigt är till exempel konsekvenserna för barnfamiljer upprörande: upp till 17 000 barn drivs in i fattigdom. 

Regeringen har endast erbjudit löntagarna skenförhandlingar, där man har utgått från arbetsgivarnas målsättningar. Löntagarnas röster och förslag har ljudit för döva öron. Regeringen har inte haft den minsta avsikt att föra genuina förhandlingar där slutresultatet inte är förhandsbestämt. Regeringspartierna har också vägrat delta i alla verkliga diskussioner och försök att nå samförstånd. 

Arbetsmarknaden och arbetslivet måste reformeras på ett balanserat sätt. Istället för beslut som ensidigt dikteras uppifrån måste man tillsammans söka lösningar, och såväl löntagarna som arbetsgivarna måste höras. Reformer kräver balanserade lösningar, medan man genom att försöka krossa den andra parten bara fördjupar motsättningarna. Det ligger i både företagens och löntagarnas intresse att få till stånd en balanserad reform. 

Hittills har alla regeringar i slutändan alltid varit beredda att diskutera förändringar i arbetslagstiftningen och den sociala tryggheten också tillsammans med löntagarna och de organisationer som företräder dem. Regeringens vägran att föra diskussioner med löntagarorganisationerna har lett till en spiral av motsättningar och omfattande arbetskonflikter i Finland. I ett läge där arbetsmarknaden borde stödja tillväxt och sysselsättning försvårar regeringen utsikterna för sakliga och smidiga förhandlingar under nästa avtalsrunda.