Allmän motivering

Allmänt

Det primära målet med propositionen är att sammanföra den gällande lagen om djursjukdomar och lagen om bekämpande av djursjukdomar, som med lätthet sprida sig till en enda lag. Den nya lagen ska också med utgångspunkt i lagen om husdjursavel ha bestämmelser om tillståndsplikt för konstgjord förökning av djur, när syftet med bestämmelserna är att bekämpa djursjukdomar. Samtidigt kan de konstitutionella problemen med lagstiftningen undanröjas bland annat genom att lyfta upp de grundläggande bestämmelserna om de enskildes rättigheter och skyldigheter från förordning till lag. Vidare avser förslaget att förtydliga och precisera uppgifts- och befogenhetsfördelningen mellan de myndigheter som har hand om verkställigheten och tillsynen över lagstiftningen.

Målen är i stort sett de samma som i den gällande lagen om djursjukdomar, dvs. att förebygga och minska förekomsten av djursjukdomar samt att trygga djurhälsan och människors hälsa, livsmedlens säkerhet och villkoren för husdjursproduktionen. Den föreslagna lagen har bestämmelser om åtgärder för att förebygga djursjukdomar, följa upp djurens hälsotillstånd och förekomsten av djursjukdomar och utrota och förhindra spridning av djursjukdomar. Lagen rör sjukdomar både djur som är i människans besittning och vilda djur. Vid misstanke om djursjukdom ska inte bara de som svarar för djuren och djurhållningsstället vara anmälningsskyldiga, utan också andra som är involverade i skötsel, hantering, fångst och observation av djur och annan liknande verksamhet.

Utskottet påpekar att den nya lagen innebär att fokus allt mer sätts på att förebygga och mindre på att förhindra spridning av och bekämpa djursjukdomar. Vikten av att förebygga djursjukdomar lyfts fram genom att den som ansvarar för djurhållningsstället blir skyldig att följa de procedurer för djurhållning som är nödvändiga för att skydda platsen mot djursjukdomar. Dessutom blir vissa aktörer, bland annat slakterier, skyldiga att ha en beredskapsplan.

I likhet med den gällande lagen om djursjukdomar ska den nya lagen bara gälla smittsamma djursjukdomar, påpekar utskottet. Däremot berörs inte import av djur och animaliska produkter från länder utanför EU. Också klassificeringen av djursjukdomar bygger på den nuvarande lagen. Lagen rör alltså precis som i dagsläget åtgärder för att bekämpa sjukdomar hos både djur som är i människans besittning och vilda djur.

Den har bestämmelser om obligatorisk och frivillig hälsokontroll och regleringen motsvarar i stort sett programmen för hälsokontroll i den gällande lagen. Nytt är att Livsmedelssäkerhetsverket ska vara skyldigt att utarbeta en plan för uppföljning av djurens allmänna hälsotillstånd och förekomsten av djursjukdomar och som det sägs ovan att vissa aktörer blir skyldiga att utarbeta en beredskapsplan för djurhållningsplatsen. Lagen tillåter att vissa åtgärder vidtas för att skydda människors hälsa också när en sjukdom inte klassas som en sjukdom ska bekämpas. Det kan i synnerhet vara handel med djur mellan en näringsidkare och konsumenter och hobbyverksamhet med anknytning till djur.

En annan nyhet är registreringsskyldigheten vid export till länder utanför EU. I motiven påpekar regeringen att detta spelar en framträdande roll för att tredjeländer fortfarande ska kunna lita på att livsmedel och andra produkter som exporteras från Finland är säkra och djuren friska och i slutändan för att exporten ska fortsätta.

Myndighetssystemet i den gällande lagen och lagen om bekämpande av djursjukdomar, som med lätthet sprida sig föreslås finnas kvar så gott som oförändrat. Men det är viktigt att uppgifterna fördelas tydligare mellan myndigheterna. Följaktligen försvinner de flesta överlappningar i kommunala veterinärers och regionförvaltningsverkets befogenheter att bekämpa djursjukdomar och förhindra att de sprids. Befogenheterna knutna till förvaltningsbeslut koncentreras till regionförvaltningsverken och Livsmedelssäkerhetsverket.

Läget inom djursjukdomar visserligen länge var bra i Finland och risken för en kris är liten. Trots det måste vi räkna med möjligheten att en stor epidemi kan bryta ut eftersom de ekonomiska och sociala konsekvenserna kan vara stora, påpekar utskottet. Därför är det viktigt att lagen förtydligar vilka skyldigheter tillsynsmyndigheterna har för att bekämpa djursjukdomar och leda bekämpningsåtgärderna. I likhet med den gällande lagen får den nya lagen bestämmelser om arbetsskyldighet för yrkesutövande veterinärer för att reglera läget om det inte går att få fram extra arbetskraft på frivillig väg vid epidemier.

Utskottet påpekar vidare att regeringen också föreslår att bestämmelserna om tvångsmedel vid tillsynen över lagstiftningen ses över. Vidare föreslås strafflagen (39/1889) få bestämmelser om orsakande av risk för att en djursjukdom sprids. Lagen om djursjukdomar hänvisar till strafflagen och får bestämmelser om obetydliga gärningar där påföljden är högst bötesstraff.

Utskottet noterar särskilt att lagen enligt motiven inte ökar tillståndsplikten eller godkännandeförfarandena även om sådana bestämmelser lyfts upp från förordning till lag. Övervakningen av maedi-visna och scrapie blir frivillig enligt propositionen och utkastet till förordning, som varit ute på remiss.

Lagen ändrar ingenting på den punkten i veterinärvårdslagen som innebär att staten svarar för övervakningen över djursjukdomar och kommunerna ser till att de kommunala veterinärerna har förutsättningar att ta hand om sina tillsynsuppdrag i överensstämmelse med den regionala planen och det rikstäckande programmet. Däremot förtydligas regleringen av de kommunala veterinärernas uppgifter och undanröjs överlappningar i regionförvaltningsverkens och de kommunala veterinärernas befogenheter. I en rapport till som utskottet fått påpekas det att kommunernas uppgifter utreds inom ramen för regeringens kommunreform. I rapporten (VM 2/2013) framhålls det att man inom miljö- och hälsoskyddet måste göra en samordnad utredning av vilka uppgifterna är och om de kan föras över på staten eller om de ska tas över av de nya kommunerna. För fortsatt handläggning av förslagen har finansministeriet tillsatt en undergrupp under arbetsgruppen för en utvärdering av kommunernas uppgifter. Senast i januari 2014 ska undergruppen lägga fram ett förslag till minskade förpliktelser för kommunerna.

I avsnitt 3.1 i propositionsmotiven finns en ingående beskrivning av de förslag som medför ändringar i myndigheternas uppgifter och arbetsbörda. De kommunala veterinärerna förväntas inte få fler uppgifter. Deras inspektioner och provtagningar förväntas däremot öka med ungefär 150 besök om året. Det ska kompensera för att de förvaltningsbeslut som veterinärerna i dagsläget fattar förs över på regionförvaltningsverken (cirka 25 beslut om året). Dessutom bli kontrollen av maedi-visna ja scrapie frivillig. Därmed minskar antalet platser som kontrolleras med uppskattningsvis hälften och kontrollerna årligen med ungefär 135. Frågorna kring statens och kommunernas roll i tillsynen över djurskyddet och kontrollen av djursjukdomar och den anknytande kostnadsfördelningen behandlades, när den ganska nya veterinärvårdslagen (765/2009) bereddes. I en utredning till utskottet sägs det att lagen om djursjukdomar har beretts med utgångspunkt i veterinärvårdslagen.

Kostnader och ersättningar

Bestämmelserna för att skydda djurhållningsplatserna mot sjukdomar kommer sannolikt att medför en aning högre kostnader för djurhållarna, bedömer regeringen i motiven. Men målet med skyddet mot sjukdomar är att reducera risken för att sjukdomar sprider sig och det i sin tur minskar aktörernas förluster om djurproduktionen drabbas av sjukdomar.

I bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna av lagförslaget måste man väga in att ökade kostnader betyder lägre lönsamhet för producenterna, påpekar utskottet. Därför är det mycket angeläget att gårdarna inte drabbas av kostnadsökningar när de nya förpliktelserna visavi skyddet mot djursjukdomar införs. Förpliktelserna har att göra med rutinerna vid djurhållning och enligt propositionen ska man inte kunna kräva att de berörda exempelvis går in för stora omstruktureringar. Av motiven framgår det vidare att bestämmelserna i vissa fall inte alls medför några kostnadsförändringar eftersom de som ingår i de nationella djurhälsovårdsprogrammen Naseva och Sikava och följer programvillkoren antas uppfylla de föreslagna kraven. Med hänvisning till propositionsmotiven avser utskottet det nödvändigt att också den beskrivning av skyddsåtgärder som krävs av primärproduktionsplatser ska kunna kombineras med beskrivning av egenkontroll enligt livsmedelslagstiftningen alternativt djurhälsovårdsplanen inom ramen för det nationella djurhälsovårdsprogrammet. Detta för att minska den administrativa bördan.

Vidare anser utskottet att inspektioner och undersökningar vid misstanke om sjukdom, inspektioner för att få kontroll över sjukdomsutbrott och andra åtgärder är av allmän karaktär och inte beror på de berördas egna åtgärder. Följaktligen måste åtgärderna vara gratis också när den nya lagen träder i kraft, precis som regeringen föreslår.

Ersättningssystemet i den nuvarande lagen måste tas in i den nya lagen, anser utskottet. Precis som nu måste ägaren ha rätt att av statliga medel få ersättning för djur som har avlivats på order av en myndighet eller som har avlidit till följd av en lagstadgad behandling eller åtgärd. Ersättningssystemet är en garant för primärproducenternas rättigheter och ekonomiska ställning samtidigt som det medverkar till att uppfylla målen i lagen. För att förhindra att djursjukdomar sprids får det inte bli så att producenterna av rädsla för ekonomiska förluster försummar att uppfylla sin anmälningsplikt vid misstanke om djursjukdom, utan i stället anmäler sina misstankar på ett så tidigt stadium som möjligt. Dessutom är det värt att notera att de totala ersättningarna inom det nuvarande systemet varit mycket låga i flera år.

Inkomstbortfall och kostnader för nya djur kan ersättas med stöd av 105 § i lagen om djursjukdomar. Finland hör till de få länder i EU som ersätter produktionsbortfall vid djursjukdomar med statliga medel. De sakkunniga förde fram tanken på en fond för bekämpning av djursjukdomar. Möjligheten att inrätta en fond har undersökts tidigare och man har kunnat konstatera att det inte nödvändigtvis är något kostnadseffektivt alternativ, eftersom ersättningarna för djursjukdomar är små och det kostar pengar att inrätta och driva en fond. I en utredning till utskottet framhålls det att EU:s lagstiftning om djursjukdomar i fortsättningen kan ha den konsekvensen att Finland måste se sig om efter andra alternativ för att fördela kostnaderna.

Förordningen om gruppundantag inom fiskeriet och kommissionens riktlinjer för granskning av statligt stöd inom sektorn för fiske och vattenbruk tillämpas på statsstöden till vattenbruk. Dessutom kan statligt stöd beviljas på grundval av den så kallade de minimis-förordningen. De båda förordningarna gäller till och med den 31 december 2013 och de kommer sannolikt att förlängas för den nya finansieringsramen 2014-2020, likaså riktlinjerna. För fortsatta ersättningar vid fall av fisksjukdomar är det av relevans att kommissionen tar hänsyn till frågan när riktlinjerna om statligt stöd ses över. Därför måste man se till att ersättningar i fortsättningen får ges ut åtminstone i samma form som i dag.

Åtgärder för att förhindra att djursjukdomar sprids vid djurimport

Utskottet påpekar särskilt att djursjukdomar kan spridas vid införsel av sällskapsdjur. I en utredning till utskottet sägs det att den nya lagen om djursjukdomar ska gälla införsel av djur och animaliska produkter från en medlemsstat till Finland (införsel på den inre marknaden). EU-lagstiftningen har harmoniserat kraven på djurhälsa vid införsel av levande djur på den inre marknaden för ett flertal djurarter, också sällskapsdjur. Det går inte att nationellt införa särskilda villkor eller kontrollmetoder för djurhälsa. Följaktligen medför den nya lagen inga större förändringar visavi införsel på den inre marknaden.

Bestämmelser om överföring av sällskapsdjur mellan medlemsstaterna finns i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 998/2003 av den 26 maj 2003 om djurhälsovillkor som skall tillämpas vid transporter av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte och om ändring av rådets direktiv 92/65/EEG (förordningen om sällskapsdjur). Förordningen har ingående djurhälsokrav för de vanligaste sällskapsdjuren (hund, katt, illrar). Sällskapsdjuren måste ha pass med uppgifter om ägare, identifieringsmärkningar, rabiesvaccinering samt om medicinering mot bandmask om djuret förs in i Finland. Förordningen tillåter att EU-djurhälsokrav också införs för en del andra sällskapsdjur i handeln på den inre marknaden, bland annat för reptiler och gnagare. Nationella krav tillämpas dock tills samordnade krav införs. Förordningen om sällskapsdjur håller på att revideras, påpekar utskottet. Revideringen måste förtydliga djurhälsokraven vid införsel och ge medlemsstaterna behörighet att bestämma om kraven, framhåller utskottet ytterligare.

Vid införsel på den inre marknaden av produktionsdjur (nötdjur, svin, får, getter, fjäderfä, hästar) tillämpas kraven i vissa direktiv (bl.a. 64/432/EEG, 90/425/EEG, 91/68/EEG, 2009/156/EG och 2009/158/EG) oberoende av om djuren förs in för att vara produktionsdjur eller sällskapsdjur (t.ex. minigrisar, sällskapshöns). För införsel på den inre marknaden krävs att djurens hälsa kontrolleras före och efter införseln och att förflyttningarna kan spåras.

Samma villkor tillämpas även vid införsel på den inre marknaden av andra djurarter än de nämnda (t.ex. lamor och alpackor, direktiv 92/65/EEG). Utskottet poängterar att om EU-lagstiftningen saknar harmoniserade villkor för införsel på den inre marknaden av en viss djurart, för förflyttningen villkoras med införseltillstånd. Enligt såväl de gällande bestämmelserna som den föreslagna lagen krävs det tillstånd av Livsmedelssäkerhetsverket för införseln.

Myndigheterna i den mottagande medlemsstaten kan enligt EU-lagstiftningen inte övervaka införseln av djur genom lagstadgade kontroller, men djuren kan inspekteras under transporten eller genom stickprov på destinationsplatsen samt när det finns anledning att misstänka förekomst av djursjukdom som ska bekämpas. Utskottet anser det vara ytterst viktigt att den nya förordningen om sällskapsdjur påför myndigheterna en aktiv skyldighet att kontrollera identitet och dokument för sällskapsdjur genom regelbundna kontroller vid införsel. Enligt en utredning till utskottet innehåller den föreslagna lagen om djursjukdomar de bestämmelser som behövs för att möjliggöra denna kontroll. Lagen föreskriver dessutom att tillsynsmyndigheterna kan få handräckning från polisen och tullen för att kunna utföra kontrollen.

Jord- och skogsbruksministeriet tillsatte i september 2012 en arbetsgrupp och en styrgrupp för att bereda en total översyn av djurskyddslagen. I samband med reformen är det tänkt att bl.a. utreda om det finns behov av obligatorisk identifiering och registrering av hundar och vilka samhälleliga och ekonomiska konsekvenser detta får. Enligt planerna ska propositionen med förslag till ny djurskyddslagen lämnas till riksdagen 2014.

Även om den förslagna lagen om djursjukdomar inte skärper villkoren för aktörerna vid införsel på den inre marknaden, gör den det tydligare och lättare för myndigheterna att ingripa mot dem som inte iakttar reglerna och ta tag i andra problem vid gränsöverskridande förflyttningar. Den föreslagna 110 § ger myndigheterna befogenhet att ålägga den som bryter mot lagen eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den att fullgöra sina skyldigheter inom utsatt tid. Åläggandet kan förenas med vite. Dessutom föreslås det att den obligatoriska registreringen för en aktör inom handeln på den inre marknaden ska kunna återkallas, om verksamheten bryter mot bestämmelserna och aktören inte avhjälpt bristen inom utsatt tid.

En central bestämmelse med avseende på införsel på den inre marknaden är 113 §, som ger regionförvaltningsverket rätt att bestämma att ett djur som kommer från en annan medlemsstat ska hållas i karantän eller isoleras på destinationsplatsen eller på en annan plats till dess att de brister som uppdagats vid ankomstinspektionen avhjälpts. Om bristerna inte avhjälpts eller inte kan avhjälpas ska djuret avlivas. Men med aktörens samtycke får det bestämmas att djuret ska returneras till avgångslandet, förutsatt att den behöriga myndigheten där godkänner returneringen, eller att djuret ska hållas i karantän, om myndigheten bedömer att risk för spridning av en djursjukdom kan undanröjas genom detta. Reglerna motsvarar i långa stycken de bestämmelser som nu finns på författningsnivå.

Den föreslagna lagen om djursjukdomar täcker inte in sådan införsel av djur och produkter från en stat utanför Europeiska unionen som omfattas av lagen om veterinär gränskontroll (1192/1996). Villkoren för sällskapsdjurs hälsa vid den införseln motsvarar de villkor som tillämpas i införsel på den inre marknaden. Men till skillnad från införsel på den inre marknaden genomgår djur från tredjeländer veterinär gränskontroll. Av de hobby- och sällskapsdjur som kommer till Finland från tredjeländer är merparten hundar, katter och hästar.

Sammantaget sett anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande ändringar.