Allmän motivering

Allmänt

Utskottet noterar att jakt och jaktvård i dagens läge handhas av de statliga myndigheterna och Jägarnas centralorganisation, jaktvårdsdistrikten (15 st.) och jaktvårdsföreningarna (298 st.) som bygger på frivillig verksamhet. Jägarnas centralorganisation, jaktvårdsdistrikten och jaktvårdsföreningarna utgör en exceptionell organisation i jämförelse med övriga statliga regionförvaltningsorgan. Det handlar om en lagfäst organisation inom den indirekta offentliga förvaltningen med en lång rad offentliga förvaltningsuppgifter.

Jaktvårdsföreningarna, jaktvårdsdistrikten och Jägarnas centralorganisation spelar en stor roll i att främja frivilligt arbete för jakt och jaktvård. Enligt en undersökning från Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet motsvarar det frivilliga arbetet 290 årsverken. Det kalkylerade värdet av det frivilliga arbetet är omkring 7,1 miljoner euro per år. I de här siffrorna ingår inte den samhällsviktiga handräckningen vid högviltincidenser och inte heller det frivilliga arbete som utförs för viltforskningen. De som deltar i det frivilliga arbetet får i regel ingen ersättning för sina utgifter för att delta i talkoarbete. I bästa fall satsar de flera hundra euro per år och person på att färdas med fordon.

Detta omfattande och effektiva frivilligarbete syns särskilt tydligt i jaktvårdsföreningarnas verksamhet där drivkraften är att bevaka medlemmarnas eget jaktintresse och upprätthålla en stark gemenskap kring jakt och jaktvård. Jägarnas verksamhet spelar en stor allmän roll bland annat för att hålla älgstammen under kontroll. Genom jakt kan man minska älgskadorna i trafiken och på jord- och skogsbruket. Dessutom är det genom frivilliginsatser från jägarnas sida som man lyckas spåra och avliva djur som skadats i trafikolyckor. Det är i långa stycken jägarkåren som står för inventeringar och observationer av viltbeståndet och som även i övrigt bistår vid viltforskningen. Jägarna arbetar effektivt tack vare sin ypperliga lokalkännedom. Jämfört med de tillgängliga anslagen är resultatet av jaktvårdsföreningarnas frivilliga arbete imponerande. Utskottet kräver att en större andel av de medel som flyter in genom jaktvårdsavgifter avsätts för jaktvårdsföreningarnas utgifter (Utskottets förslag till uttalande).

Utskottet ser precis som regeringen i sin motivering att jaktvårdsdistriktens styrka ligger i deras starka kompetens inom viltbranschen, deras lokalkännedom och nätverkande med jaktvårdsföreningar och jaktföreningar i regionen. Samarbetet stärker det lokala frivilligarbetet som är en ytterst viktig resurs inom hela viltvårdskoncernen. Å andra sidan har de alldeles för knappa personella och ekonomiska resurserna för de ökade och allt mer komplicerade uppgifterna redan länge varit ett problem för jaktvårdsdistrikten.

Ett stort plus för Jägarnas centralorganisation är dess starka kompetens och aktiva information om viltbranschen. Men det finns brister och svagheter i organisationens verksamhet, som framgår av propositionens motivering.

Det bör observeras att jaktlagen stiftades innan den nuvarande grundlagen och reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna från 1995 trädde i kraft. Därför uppfyller jaktlagen inte kraven i grundlagen i alla delar. I 124 § i grundlagen sägs det att offentliga förvaltningsuppgifter kan anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rätttigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock ges endast myndigheter. Jägarnas centralorganisation, jaktvårdsdistrikten och jaktvårdsföreningarna har skött också sina offentliga förvaltningsuppgifter ypperligt utan att äventyra de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Men det måste lagstiftas mer exakt om uppgifterna.

Regeringen föreslår en viltförvaltningslag. Jägarnas centralorganisation och jaktvårdsdistrikten läggs ned och i stället inrättas Finlands viltcentral. Centralenl ska vara en självständig offentligrättslig inrättning som tjänar som en rikstäckande utvecklings- och specialistorganisation inom vilthushållningen. Genom propositionen separeras de offentliga förvaltningsuppgifterna och preciseras jaktvårdsföreningarnas och Finlands viltcentrals uppgifter för att bättre svara mot förändringarna i omvärlden. De nuvarande jaktvårdsföreningarna ska fortsätta med sin verksamhet inom sina respektive områden. Det är av största vikt att överlappningar i förvaltningen avvecklas genom reformen och att verksamheten görs effektivare, mer kundtillvänd och strategiorienterad.

Regeringen föreslår en sådan ändring i jaktlagen att jord- och skogsbruksministeriets normgivningsmakt och jaktvårdsdistriktens befogenheter lyfts upp från förordningsnivå till lagnivå i enlighet med kraven i grundlagen. Vidare ska licenssystemet i jaktlagen ändras genom att göra skillnad mellan licenser för dispens från fredning och skaderelaterade undantagslicenser i jaktlicenserna.

Licenssystemet ska ändras så att den nuvarande jaktlicensmekanismen i 10 § i jaktlagen kompletteras med en begreppsmässigt ny licenstyp. För det första ska det i den nya lagen föreskrivas om dispens från fredning som beviljas av Finlands viltcentral . Dispens ska också kunna beviljas på grund av skador, alltså också vid andra tider än under fredning. Den här typen av dispens kallas också skaderelaterad undantagslicens i propositionen. Vidare ska det göras åtskillnad mellan jaktlicens för hjortdjur, som redan nu finns i jaktlagen, och jaktlicens enligt lagens 10 § och jaktlicens för hjortdjur beviljas direkt med stöd av 26 §. Licenserna beviljas av Finlands viltcentral. Utskottet noterar om det föreslagna licenssystemet att praxis och bland annat villkoren för licens de facto inte förändras. Men de regionala kvoterna för kvotjakt föreslås bli utvidgade. Som det framhålls i motiveringen är kvotjakt ett lättare förfarande för att begränsa jakt än ett administrativt licenssystem.

Enligt propositionen är styrelsen för Finlands viltcentral dess högsta beslutande organ. Chefen för offentliga förvaltningsuppgifter svarar för skötseln av viltcentralens lagfästa offentliga förvaltningsuppgifter. I anslutning till viltcentralen ska det dessutom finnas ett riksviltvårdsråd. Det är det rikstäckande strategiska organet. Det ska också ha andra medlemmar än sådana som föreslagits av jaktvårdsföreningarnas regionmöten. Riksviltvårdsrådet kommer att spela en central roll i att främja ett öppet och interaktivt intressegruppssamarbete och samordningen bland annat av olika hjortdjurspolitiska och storviltpolitiska intressen. Ett uttalat syfte med viltförvaltningsreformen har varit att öka insynen i viltpolitiken och att bredda beredningen, påpekar utskottet.

De regionala viltvårdsråden har till uppgift att behandla ärenden som gäller vilthushållning och stödja, leda och bistå Finlands viltcentrals regionkontors verksamhet inom regionen i andra frågor än offentliga förvaltningsuppgifter och personalförvaltningsfrågor. Ett syfte med viltförvaltningsreformen är som sagt att öka insynen i viltpolitiken och att bredda beredningen. Därför ska det i de regionala viltvårdsråden i anknytning till Finlands viltcentral också finnas andra medlemmar än sådana som föreslagits av jaktvårdsföreningarnas regionmöten. Men en klar majoritet ska bestå av medlemmar som föreslagits av regionmötena och som betalt jaktvårdsavgift, dvs. mer än hälften av medlemmarna i styrelsen. Det är nödvändigt för att trygga att jägarnas värdefulla frivilliga arbete består, anser utskottet. Samtidigt måste det ses till, precis som regeringen anför i sin motivering, att de regionala viltvårdsråden regelbundet hör intressegrupper inom området. Om de här parterna regelbundet hörs och får vara med, ökar det insynen i beredningen av viltpolitiken.

Utskottet noterar att jaktföreningarna inte föreslås få några nya uppgifter i reformen, utan att det ska lagstiftas utförligare om uppgifterna än i den nuvarande lagstiftningen för att de ska svara mot jaktvårdsföreningarnas verkliga uppgifter. Föreningarnas relation till föreningslagen förtydligas i alla fall så att de betraktas som det slag av sammanslutning organiserad genom lagstiftning för ett särskilt ändamål som avses i 2 § 2 mom. i föreningslagen. I bestämmelserna om jaktvårdsföreningar hänvisas det till de bestämmelser i föreningslagen som är tillämpliga på föreningarnas verksamhet.

Utskottet fäster sig vid att det av skäl som beror på grundlagen är jord- och skogsbruksministeriet som enligt 38 § 1 mom. i lagförslag 2 tar över uppgiften att utfärda förbud och begränsningar från jaktvårdsdistrikten. Det är av att största vikt att regionala synpunkter beaktas i beslutsfattandet och därför bör ändringens effekter följas upp och eventuella problem åtgärdas.

Det framgår av grundlagsutskottets utlåtande att man måste försäkra sig om att uppgifterna om behörighetsvillkoren för jaktvårdsföreningarnas funktionärer är tillförlitliga. Utskottet påpekar att det utifrån 6 § i den gällande straffregisterlagen (770/1993) inte är möjligt för en enskild person att få ett straffregisterutdrag för att bevisa sin behörighet i vissa avseenden. Med hänvisning till vad som också i övrigt anförs i grundlagsutskottets utlåtande understryker jord- och skogsbruksutskottet att Finlands viltcentral och jaktvårdsföreningarna i sina verksamhetsdirektiv bör kräva att uppgifternas riktighet ska bestyrkas.

Sammanfattningsvis anser utskottet att propositionen är behövlig och motiverad. Det tillstyrker lagförslaget, men med anmärkningarna ovan och ändringsförslagen nedan.