Proposition RP 309/2018 rd går ut på att ändra lagen om fiske. Syftet är att effektivisera skyddet av fiskarter och fiskbestånd som är hotade eller på tillbakagång och att ge samerna och invånarna i övre Lappland bättre möjligheter att bedriva fiskekultur. De föreslagna lagändringarna och syftena med dem är välkomna. 

Rätt till fisketillstånd i övre Lappland (10 §)

Den föreslagna ändringen i fisketillstånden i övre Lappland medför bättre möjligheter till fiske för alla lokala invånare och inom ramen för den samiska kulturen och näringen i Enontekis, Enare och Utsjoki kommuner. Det samiska fisket är skyddat enligt grundlagsbestämmelsen om den samiska kulturen. 

Med samernas hembygdsområde avses enligt 4 § i sametingslagen Enontekis, Enare och Utsjoki kommuner samt renbeteslaget Lapin paliskuntas område i Sodankylä kommun. En karta över hembygdsområdets gränser publiceras i en förordning eller en bilaga till den. Enligt sametingets sakkunnigyttrande bör renbeteslaget Lapin paliskuntas område enligt likabehandlingsprincipen få samma fiskerättigheter som det övriga hembygdsområdet när 10 § i lagen om fiske ändras. Sametinget föreslår inte att lagen uteslutande ska tillämpas på samer i renbeteslagets område utan på samtliga kommuninvånare i hembygdsområdet så som regeringen föreslår i propositionen. 

I yttrandet menar sametinget att det inte går att införa begränsningar i rätten för samer som bor utanför hembygdsområdet att bedriva fiske som hör till kulturen. Sametinget åberopar artikel 27 i FN-konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, där det står att de som tillhör minoriteter inte får förvägras rätten att i gemenskap med andra medlemmar av sin grupp ha sitt eget kulturliv. 

Också grundlagsutskottet hänvisar i sitt utlåtande till jord- och skogsbruksutskottet (GrUU 66/2018 rd–RP 309/2018 rd) till samma konvention, vars artikel 27 i tillsynspraxis har ansetts skydda ursprungsfolkens rätt att utöva sin egen kultur. Enligt FN:s kommitté för mänskliga rättigheter innebär artikel 27 bland annat en skyldighet att planera och genomföra ekonomiska åtgärder så att samernas näringar kan förbli ekonomiskt lönsamma (Länsman m.fl. mot Finland, 26.10.1994, klagomål nr 511/1992).  

Grundlagsutskottet noterar att den föreslagna bestämmelsen i det aktuella lagförslaget förbättrar fullföljandet av samernas rättigheter enligt 17 § 3 mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet hänvisar också till ett flertal tidigare utlåtanden där det bland annat konstateras att fiske vid sidan av renskötsel är en näring som är intimt förknippad med samernas kulturform (se t.ex. RP 309/1993 rd, s. 69/II, GrUU 3/1990 rd, s. 2, GrUU 29/2004 rd, s. 2 och GrUU 40/2009 rd, s. 2). Grundlagsutskottet har också i sin praxis konstaterat att fiske av tradition har ingått i samernas livsstil utan begränsningar som är relaterade till bosättningsorten (se GrUU 27/1997 rd, s. 3, och GrUU 29/2004 rd, s. 2). Såväl människorättskommittén (Länsman m.fl. mot Finland, klagomål nr 511/1992) som grundlagsutskottet har konstaterat att till samekulturen också hör de traditionella näringarnas moderna uttrycksformer (se GrUU 1/2016 rd, s. 4, och GrUU 38/2004 rd, s. 4/II). 

Även om den föreslagna lagändringen i fråga om 10 § i lagen om fiske alltså förbättrar samernas rättigheter i kommunerna i övre Lappland måste det konstateras att den här förbättringen berör samerna selektivt. Här utesluts de samer vars hemkommun inte är Enontekis, Enare eller Utsjoki. Lagförslaget varken förbättrar eller försämrar villkoren för de här samerna som inte bor i de aktuella kommunerna i övre Lappland. Men den förbättring av samernas rättigheter som lagförslaget innebär berör inte ens hela hembygdsområdet, som enligt 4 § i den gällande sametingslagen omfattar kommunerna i övre Lappland och också de norra delarna av Sodankylä kommun, det vill säga renbeteslaget Lapin paliskuntas område. I Finland finns det ungefär 10 000 samer. Mer än 60 procent av dem bor utanför sitt hembygdsområde. 

En modell för att tillgodose deras rättigheter kan enligt sametingets sakkunnigyttrande vara att införa ett tillstånd som kan sökas på särskilda grunder. Det kunde göras ett tidsbegränsat försök med ett sådant tillståndsförfarande. Ett exempel är ett pågående pilotprojekt som genomförs av Forststyrelsen kring traditionell naturanvändning och terrängtrafik. 

Projektet går ut på att göra ett försök med tillstånd för terrängtrafik vintertid. Tillstånden beviljas enligt prövning för att möjliggöra traditionell naturanvändning i Enontekis, Enare och Utsjoki. Personer som flyttat bort från de här kommunerna eller som fötts eller växt upp där och är förtrogna med traditionell naturanvändning har inom ramen för försöksprojektet kunnat beviljas personligt tillstånd för terrängtrafik för att kunna ta sig till noggrant angivna traditionella platser. 

Sametinget föreslår att ett motsvarande försöksprojekt genomförs för att möjliggöra traditionell naturanvändning i området, det vill säga fiske enligt 10 § i lagen om fiske. I det personliga tillståndet, som ska beviljas enligt prövning, identifieras och definieras de fiskeområden som används av den sökandes släkter eller som bestäms utifrån fastigheter. Tillståndet ska kunna gälla den sökandes traditionella fiskeområde i samernas hembygdsområde, det vill säga Enontekis, Enare och Utsjoki kommuner och norra delen av Sodankylä kommun, alltså renbeteslaget Lapin paliskuntas område. 

Förverkandepåföljd (119 §)

Förverkandepåföljden är i ett samlat perspektiv ett viktigt led i stärkandet av verkställigheten av lagen om fiske. I proposition RP 192/2014 rd om en totalreform av lagen om fiske står det "Avsikten är att senare under 2014 som en separat process som inte hör till totalreformen av lagen om fiske inleda en utredning för att utveckla påföljdssystemet i fråga om fisket". Men det har uppenbarligen inte gjorts någon sådan utredning med tillhörande utfrågning av berörda grupper. Därför är det föreliggande lagförslaget inte tillräckligt effektivt när det gäller förverkandepåföljden. 

I fråga om den föreslagna 119 § har de sakkunniga framhållit att förverkandepåföljden kunde utvidgas så att den också gäller gös vid sidan av de arter som är hotade och på tillbakagång. Enligt utskottet är gösen en mycket värdefull fisk som därför är utsatt för tjuvfiske, så det måste noggrant bevakas att gösbestånden exploateras hållbart.  

Fastän gösen inte är hotad eller på tillbakagång innehåller både förordningen om fiske och fiskerimyndigheternas beslut föreskrifter om arten. Gösfisket styrs med minimimåttet enligt förordningen, så arten är särskilt reglerad i likhet med hotade fiskar och kräfta. Många påträffade fiskeförseelser gäller gösen på grund av artens stora marknadsvärde. Ett av syftena med lagförslaget är att sätta stopp för tjuvfisket, som i stor utsträckning gäller också gösen eftersom den ekonomiskt sett är mycket värdefull, så det är motiverat att ta med gösen på listan över arter som berörs av förverkandepåföljden. 

Enligt en guide om nyttjandet och vården av fiskresurserna, publicerad av Naturresursinstitutet i december 2018, är gösen en av de fiskarter som både fritidsfiskare och kommersiella fiskare allra mest är ute efter. Samtidigt är gösen en nyckelart för styrningen av fisket. Utan styrning kan gösfisket bli för effektivt och då riskeras en hållbar exploatering av beståndet. 

Gösbestånden är livskraftiga och utbredda, men för att de ska förbli livskraftiga har exceptionellt stora insatser gjorts i vårt land i form av regional reglering, vårdåtgärder och undersökningar av fisket. Det kommer förmodligen att ingå omfattande reglering av gösen också i de framtida planerna för nyttjande och vård av fiskeriområdena. 

Naturresursinstitutet har fastställt värden för våra fiskarter utifrån varje arts ekonomiska värde (pris) och skyddsvärde. På så sätt bestäms ersättningsvärdet. Om fiskarten berörs av de särskilda bestämmelserna i förordningen om fiske stiger ersättningsvärdet. Det uträknade skyddsvärdet för gösen är lägre än för de hotade arterna. 

I brottsutredningar som gäller tjuvfiske av gös beräknas det ekonomiska värdet av fångsten nu högst utifrån kommersiella fiskares producentpris, som är mycket lägre än det värde som Naturresursinstitutets modell ger gösen (försäljningspris + skyddsvärde + särskild reglering i förordningen om fiske). Om den som begått brottet inte har fått någon ekonomisk avkastning på den tjuvfiskade gösen (gett bort fångsten eller låtit den ruttna) är rådande praxis den att tjuvfisket inte anses ha gett någon ekonomisk avkastning över huvud taget. Då väcks ofta inget åtal på grund av brottet eller förseelsen. 

Att förverkandepåföljden skrivs in i lagen är en viktig komplettering i lagstiftningen om fiske. Fiskeövervakningen kommer att fungera effektivare. Syftet är att främja skyddet och stärkandet av hotade fiskbestånd och att motverka och sätta stopp för tjuvfiske. Finlands Fritidsfiskares Centralorganisation föreslår i sitt sakkunnigyttrande att gösen tas med på listan över arter som berörs av förverkandepåföljden enligt 119 §. Också Naturresursinstitutet föreslår att det utreds om gösen bör tas med på listan. 

Ursprungligen beredde jord- och skogsbruksministeriet betydligt mer omfattande ändringar i lagen om fiske än vad propositionen nu innehåller. Tornio-Muoniojokiseura och Centralförbundet för fiskerihushållning påpekar att lagen om fiske snarast behöver revideras i större omfattning än vad regeringen föreslår också i det avseendet att lagen ska tydliggöra rätten för innehavare av fiskerätt på strömfallslägenheter att delta i fiskeriområdenas verksamhet enligt 23 § i lagen om fiske. 

I sitt yttrande påpekar Tornio-Muoniojokiseura att definitionen av innehavare av fiskerätt i 4 § 10 punkten i lagen om fiske inte omfattar delägarlag på strömfallslägenheter. I sitt svar till utskottet kommer jord- och skogsbruksministeriet inte med några invändningar mot en precisering av 4 § 10 punkten underpunkt a så att ett delägarlag för den särskilda förmånen enligt 3 § 2 mom. i lagen om samfälligheter entydigt blir innehavare av fiskerätt. I sitt svar påpekar ministeriet att den här ändringen inte innebär fiskerätt för någon. För att ett delägarlag för den särskilda förmånen ska uppkomma måste någon annan aktör i strömfallslägenhetens område ha fiskerätt förutom ägaren. 

Även 5 § i lagen om fiske måste kompletteras med ett tydligt omnämnande av fiskerätten för delägarlag för den särskilda förmånen enligt lagen om samfälligheter. Det måste också sägas ut att delägarlaget är innehavare av fiskerätt enligt 4 § i lagen om fiske. 

Sakkunniga har också lyft fram att 23 och 25 § i lagen om fiske står i konflikt med varandra och att det behövs preciseringar i rätten för innehavare av fiskerätt på strömfallslägenheter att delta i fiskeområdenas verksamhet. Bestämmelsen i 25 § i lagen om fiske är inte konsekvent i relation till 23 §, som föreskriver att medlemskapet i ett fiskeriområde tillhör innehavarna av fiskerätt. I sina yttranden noterar de sakkunniga att 25 § också står i konflikt med lagen om samfälligheter. 

De här konflikterna i lagstiftningen leder till att vissa fiskeriområden som inrättades enligt 23 § vid ingången av 2019 inte kan konstituera sig utan att bryta mot någondera lagen. Utifrån en utredning anser utskottet i sitt betänkande att det är angeläget att förtydliga rättsläget på den här punkten. 

Utskottet föreslår emellertid att riksdagen godkänner ett uttalande där den kräver dels att rättsläget åtgärdas så att det blir tydligt och obestridligt i fråga om innehavare av fiskerätt på strömfallslägenheter, dels att behoven av lagändringar utreds för att stärka rättigheterna för minoritetsdelägarna i delägarlagen i övre Lappland. Det senare kravet är en mycket oklar och omstridd fråga som snarare bör utredas inom civilrätten.