Allmän motivering

Allmänt

Ett avgörande om reformeringen av EG:s gemensamma jordbrukspolitik träffades den 6 juni 2003 när rådet med kvalificerad majoritet antog en kompromiss om huvuddragen i reformen. Ett centralt element i reformen är ett nytt system för direkta stöd som aktualiserades i samband med EU:s förberedelser inför WTO-förhandlingarna. I de direkta stöden ingår bl.a. det nya, från produktionen helt frikopplade gårdsstödet som inkluderar merparten av alla helt EU-finansierade stöd. Medlemsstaterna har rätt att ha kvar en del produktionsrelaterade stöd.

EU har ställt en lång rad mål för reformen. Jordbruket ska vara konkurrenskraftigt på såväl den inre som den yttre marknaden. Dessutom ska medlemsländerna verka för att höja livsmedelssäkerheten och livsmedelskvaliteten samt främja djurskyddet och miljövänliga produktionsmetoder. Jordbrukarna ska ha en tillfredsställande levnadsstandard och säkra inkomster. Den gemensamma jordbrukspolitiken ska vara förenad med miljömålen och vården av naturresurserna i anslutning till utvecklingen av landsbygden. Politiken ska också bli enklare med delat ansvar mellan kommissionen och medlemsstaterna. Jordbrukarna ska kunna få en skälig betalning för den speciella service som konsumenten förväntar sig av dem. Dessutom ska befolkningen på landsbygden beredas alternativa försörjningsmöjligheter samt regionerna tryggade utvecklingsbetingelser.

Genom reformen skapades ett nytt system för direkta stöd. Det viktigaste elementet är gårdsstödssystemet som kommer att bestå av merparten av de av EU i dagsläget helt finansierade GJP-stöden. Av de samlade gårdsstöden bildas stödrätter. För att få stödrättigheter räcker det med att jordbrukaren besitter stödduglig jordbruksmark och uppfyller vissa tvärvillkor. Villkoren omfattar krav på god jordbrukshävd och goda miljöförhållanden, säkra livsmedel samt djurhälsa och djurskydd.

Utskottet påpekar att huvudlinjerna i det nya systemet med samlat gårdsstöd ingår i rådets och kommissionens förordningar, som är direkt tilllämplig lagstiftning. Reformen överlät dock på medlemsstaterna att inom gemenskapsrättens ramar bestämma i en rad frågor som gäller verkställigheten av gårdsstödsmodellen. Det handlar bl.a. om valet av den stödmodell som tillämpas vid administrationen av gårdsstödet, vilket år systemet införs, regionindelning, blandmodellens tilläggsdelar, deras utbetalningstid och eventuella minskning samt produktionsbundna stöd.

Medlemsländerna kan införa gårdsstödet enligt tre olika huvudalternativ: som gårdsspecifikt stöd beräknat utifrån den produktion som under referensåren 2000—2002 berättigat till EU-inkomststöd, som ett regionalt, enhetligt stöd eller som en kombination av dessa två basmodeller, där det enhetliga stödet kompletteras med tilläggsbelopp fastställda per gårdsbruksenhet. I varje alternativ omfattar gårdsstödet inte produktionsrelaterade stöd, eftersom deras betydelse varierar beroende på produktionens inriktning och gårdarna.

Bestämmelser om den stödmodell som ska tillämpas i Finland och året när det införs föreslås ingå i 3 §. I den nationella överenskommelse staten och producentorganisationerna träffade den 1 mars 2005 utgörs de centrala elementen av tilläggsdelar per gård som tryggar förutsättningarna att producera mjölk och nötkött samt stöd som är bundna till produktionen inom nötköttsbranschen. Enligt förslaget genomförs systemet med samlat gårdsstöd enligt blandmodellen från och med början av 2006. Uppfattningen enligt propositionsmotiven är att gårdsspecifikt stöd enligt blandmodellen som en del av det övriga stödsystemet bäst motsvarar målsättningen att stödsystemet på det hela taget ska vara inriktat på olika regioner och olika produktionsinriktningar på så jämlika grunder som möjligt. En renodlad modell med enhetliga stöd skulle vara orättvis, ja i vissa fall till och med orimlig, för husdjursgårdar på grund av ett kraftigt inkomstbortfall.

Enligt artikel 58 i förordningen om gårdsstöd kan medlemsstaterna besluta tillämpa systemet med samlat gårdsstöd på regional nivå, och regionerna ska fastställas enligt objektiva kriterier. I 4 § 3 mom. föreslås att regionindelningen för Finlands del fastställs genom en statsrådsförordning. Avsikten är enligt propositionsmotiven att regionerna preciseras utgående från de nuvarande referensskördeområdena för jordbruksgrödor, som är A, B—C1 och C2—C4.

När GJP-stödrättigheterna fastställts kan de med vissa begränsningar säljas antingen med eller utan åkermark. Uthyrning av stödrättigheter tillåts bara om stödrättigheterna åtföljs av lika mycket stödberättigad åkermark. I 10 § 2 mom. föreslås statsrådet få rätt att besluta om handelsregionerna för stödrättigheter. Det är tänkt att handelsregionerna ska vara identiska med stödregionerna. Utskottet konstaterar att grundlagsutskottet i sitt utlåtande ansett det nödvändigt att lagförslaget på denna punkt kompletteras med bestämmelser antingen om affärsområden eller åtminstone om allmänna grunder för inrättande av sådana för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Utskottet föreslår ett tillägg till lagen.

Blandmodellen innebär en kombination av gårdsstödet och det enhetliga stödet. I blandmodellen beräknas ett enhetligt stöd för alla stödberättigade hektar. Till det enhetliga stödet används inte hela kvoten för nationellt eller regionalt stöd fullt ut, utan en del lämnas utanför det enhetliga stödet. Denna mellanskillnad kan fördelas i form av tilläggsdelar på stödrättigheten till vissa jordbrukare, exempelvis till jordbrukare inom en speciell produktionsinriktning. Tillläggsdelarna kan bibehållas som konstanta eller successivt sjunkande belopp. De medel som årligen frisätts från dessa sjunkande tilläggsdelar ska fördelas i form av en förhöjning av det enhetliga stödet på samtliga jordbrukare med rätt att få enhetligt stöd. I propositionen föreslås att tilläggsdelarna styrs till de sektorer där minskningarna i stöden med beaktande av produktionsbundna och enhetliga stöd skulle få en avgörande betydelse.

Enligt den föreslagna 3 § inkluderas 100 procent av mjölkbidraget (69 procent av EU-stödet för mjölk), 30 procent av tjurbidraget och bidraget för stutar samt 40 procent av det stöd som inte är kopplat till produktionen av stärkelsepotatis (16 procent av EU-stödet för stärkelsepotatis) i den gårdsspecifika tillägsdelen. Den gårdsspecifika tilläggsdelen fastställs för gårdar som har fått tjurbidrag och bidrag för stutar under referensperioden 2000—2002, gårdar som har fått stöd för stärkelsepotatis under referensperioden 2000—2002, gårdar som har rätt till mjölkbidrag den 31 mars 2006 samt gårdar som är berättigade till en gårdsspecifik tilläggsdel ur den nationella reserven. Enligt EG-förordningen kräver gårdsspecifika tilläggsdelar inte produktion. Med hänsyn till att strukturutvecklingen fortsätter inom mjölk- och nötköttsproduktionen har man ansett att stödet i form av tilläggsdelar med tiden allt mer skulle inriktas på gårdar som redan upphört med mjölk- eller nötköttsproduktion, om det är permanent. Därför har det ansetts nödvändigt att slopa de gårdsspecifika tilläggsandelarna efter en övergångsperiod.

Enligt 3 § 3 mom. i lagförslaget ska tilläggsdelarna ligga kvar på 2006 års nivå ända fram till och med 2010. Åren 2011—2013 är tilläggsdelarna enligt förslaget 70 procent och 2014 och 2015 35 procent av den ursprungliga nivån. Från och med 2016 betalas inga tilläggsdelar. Det regionala enhetliga stödet föreslås bli förhöjt i samma mån som de gårdsspecifika tillägsdelarna reduceras. Efter en övergångsperiod kommer det samlade gårdsstödet att tillämpas utifrån en modell med enhetligt stöd där värdet av stödrättigheten för ett stödområdes samtliga stödberättigande hektar är lika stort.

Även om syftet med reformen är att eliminera sambandet mellan stöd och produktion kan en del av GJP-stöden fortsatt betalas i relation till produktionen (artikel 66—68 i förordningen om gårdsstöd). I 3 § 5 mom. i lagförslaget föreslås det att närmare bestämmelser om dessa stödformer utfärdas genom förordning av statsrådet. Avsikten är att merparten av de nuvarande tjurbidragen, 50 procent av tackbidragen och dess extensifieringsbidrag, 60 procent av EU-stödet för stärkelsepotatis och 100 procent av EU-stödet för fröproduktion av timotej ska vara produktionsrelaterat stöd. Avsikten är vidare att stöd enligt artikel 69 i förordningen om gårdsstöd ska betalas i form av produktionsbundet bidrag för amkor, tunga tjurar och eventuellt också för slaktkvigor. När det gäller åkergrödor ska sådant stöd i första hand betalas för oljeväxter och råg. Stöd enligt artikel 69 förutsätter grunder som sammanhänger med miljö, kvalitet eller marknad och ska dessutom godkännas av kommissionen. Denna fråga är för närvarande under beredning.

I initialfasen betalas som enhetligt stöd inom blandmodellen 80 procent, som gårdsspecifika tilläggsdelar 13 procent och som produktionsbundna stöd samt stöd enligt artikel 69 i förordningen om gårdsstöd 7 procent av det anslag som reserverats för gårdsstöd. Under övergångsperioden minskar tilläggsdelarna medan det enhetliga stödet ökar.

Reformens beräknade effekter på olika produktionsområden

Man har betonat för utskottet att målet med de aktuella riktlinjerna har varit att inom ramen för den nationella beslutanderätten och mellan olika produktionsinriktningar och områden åstadkomma ett samlat stöd som är så balanserat som möjligt och som bibehåller de nuvarande stödförhållandena i sin helhet. Det har ansetts att den valda modellen genomför dessa krav på bästa möjliga sätt inom ramen för gemenskapens reglering. Samtidigt har man också konstaterat att på gårdsnivå kan man inte undvika betydande förändringar jämfört med år 2003 som används som jämförelseår. Jämförelserna görs med 2003 för att täckande gårdsspecifika registeruppgifter för 2004 inte står till förfogande före slutet av våren 2005. Vid en utvärdering av förändringarna har man också beaktat förändringar i andra stödsystem mellan åren 2003 och 2006. Beräkningarna baserar sig dock på en statisk prognosmodell och man har därför inte kunnat beakta hur gårdarna självständigt anpassar sig till situationen.

Motiveringen i propositionen visar att EU:s direkta stöd för mjölkgårdar med beaktande av förändringarna i stödsystemet för mjölk beräknas ligga kvar nära nog på 2003 års nivå, och på nötgårdarna sjunker de direkta stöden i genomsnitt med knappa 4 procent. På svin- och fjäderfägårdar sjunker EU-inkomststöden med uppskattningsvis en procent medan de på spannmålsgårdar i genomsnitt inte förändras nästan alls jämfört med 2003, vilket inbegriper betydande genomsnittlig fluktuation på grund av omständigheterna.

I den aktuella modellen för samlat gårdsstöd beräknas de samlade stöden (gårdsstöd, miljöstöd, kompensationsstöd och nationella stöd) för mjölkgårdar och övriga gårdar med nötkreatur i sin helhet ligga kvar ungefär på 2003 års nivå. I kategorin gårdar med nötkreatur är stödmodellen emellertid i genomsnitt fördelaktigare för gårdar med dikor än gårdar med tjuruppfödning. På gårdar med svin och fjäderfä sjunker det samlade stödet i medeltal med knappa 5 procent. På spannmålsgårdarna ökar däremot det sammanlagda stödet med i runt tal dryga 3 procent. Ändringen i de samlade stöden för gårdar med svin och fjäderfä beror i huvudsak på att de nationella stöden sjunker.

Man har beräknat att förändringarna i de samlade stöden mellan åren 2003 och 2006 för merparten av gårdarna skulle vara rätt lindriga. För 73 procent av gårdarna ökar eller minskar de samlade stöden med högst 10 procent. De gårdar där de samlade stöden beräknas sjunka mer än 10 procent beräknas beroende på produktionslinje utgöra 0—18 procent av antalet gårdar. Andelen är störst på gårdarna med svin och fjäderfä vilket huvudsakligen beror på förändringar i de nationella stöden. Ändå är det möjligt att det samlade stödet för en del av gårdarna kan öka betydligt.

Man har beräknat att

• 85 procent av mjölkgårdarna förlorar eller vinner högst 10 procent jämfört med år 2003 och att 5 procent av gårdarna förlorar över 10 procent,
• 75 procent av nötgårdarna förlorar eller vinner högst 10 procent och att 6 procent av gårdarna med tjuruppfödning och en procent av gårdarna med dikor förlorar över 10 procent,
• 78 procent av gårdarna med svin och fjäderfä förlorar eller vinner högst 10 procent och att 18 procent av gårdarna förlorar över 10 procent,
• 85 procent av spannmålsgårdarna förlorar eller vinner högst 10 procent och att en procent av gårdarna förlorar över 10 procent och att 14 procent av gårdarna får över 10 procent mer i stöd.

Av propositionen framgår det att trots att de förändringar reformen medför är tämligen små drabbar reformen enskilda gårdar på rätt olika sätt beroende på bland annat hur åkermarken utnyttjas samt på åkerarealens omfattning i relation till antalet djur. Utskottet förutsätter att regeringen följer upp reformens effekter för enskilda gårdar, enskilda områden och olika produktionsinriktningar och vid behov vidtar åtgärder för att eliminera missförhållandena med hjälp av nationella insatser för att stödförluster inte ska leda till att gårdarnas inkomster och utveckling äventyras (Utskottets förslag till uttalande 1).

Allmänna synpunkter på reformen

Utskottet konstaterar att reformen har påverkats starkt också av andra än jordbrukspolitiska orsaker vilket framgår av reformens bakgrund. Europeiska rådet i Berlin den 24—25 mars 1999 fattade beslut om en reform av jordbrukspolitiken som ett led i Agenda 2000. I och med besluten i samband med Agenda 2000 fortsatte den marknadspolitiska reform som genomförts 1992 och samtidigt kom landsbygdspolitiken mer i fokus. Kommissionen lämnade den 10 juli 2002 ett meddelande till Europaparlamentet och rådet om en halvtidsöversyn av den gemensamma jordbrukspolitiken. Meddelandet föranledde en livlig diskussion sommaren och hösten 2002. Medlemsstaternas åsikter om kommissionens riktlinjer var i hög grad delade. De mest problematiska riktlinjerna var förslagen om obligatorisk modulering av direkta stöd samt förslaget om ett nytt system för inkomststöd till enskilda gårdar. Av central betydelse för reformen var de pågående förhandlingarna om följande WTO-omgång med krav på frikoppling av stödet från produktionen och utvidgningsförhandlingarna med den antagna finansieringsramen för den utvidgade gemenskapens (EU-25) marknadsåtgärder för jordbruksutgifter fram till år 2013. Kommissionen lade den 22 januari 2003 fram förslag till en reform av den gemensamma jordbrukspolitiken. De största ändringarna jämfört med kommissionens meddelande gällde sättet att skära i direkta stöd samt förslag till ändringar inom mjölksektorn. När EU:s jordbruksministrar fattade beslut om huvudlinjerna för en reform av EU:s gemensamma jordbrukspolitik den 26 juni 2003, blev beslutet en kompromiss som antogs med kvalificerad majoritet.

Med stöd av det ovan anförda konstaterar utskottet att utformningen av det samlade gårdsstödet har påverkats av många faktorer utanför den egentliga jordbrukspolitiken vilket har inkräktat på möjligheterna att beakta de jordbrukspolitiska synpunkterna. Vårt lands möjligheter att påverkar slutresultatet av reformen har varit begränsade. Ändå är situationen för vårt jordbruk särskilt problematisk på grund av att våra klimatförhållanden inverkar höjande på produktionskostnaderna. Utskottet poängterar att systemet med samlat gårdsstöd bör genomföras så att nivån på övriga stöd inom vårt jordbruk består och att de vid behov bör justeras för att komplettera systemet med det samlade gårdsstödet.

Ovan refereras effekterna av reformen på olika produktionsinriktningar inom vårt jordbruk. Utskottet betonar att vårt jordbruk utgör grunden för vår livsmedelsproduktion. Användningen av de inkomster som uppstår inom jordbruket, livsmedelsindustrin och branscher som producerar insatser för dessa utvidgar de ekonomiska kopplingarna till övriga sektorer inom statsekonomin. På så sätt märks förändringar inom jordbruket i hela ekonomin. Enbart livsmedelsförädlingsindustrins andel av arbetskraften inom livsmedelskedjan består av nästan 40 000 personer.

Utskottet betonar också att tillgången till inhemska råvaror är nödvändig för vår livsmedelsindustri. Extra kostnader för logistik i fråga om importerade råvaror såsom fartygsfrakt och hanteringsavgifter i hamnar gör att importerade råvaror blir allför dyra, vilket accentueras när priserna på bränslen stiger. Utskottet förutsätter därför att tryggad självförsörjning i fråga om livsmedel och tillgång till inhemska råvaror i industrin även i fortsättningen måste vara ett centralt mål när regeringen fattar beslut om jordbruks- och livsmedelsekonomin (Utskottets förslag till uttalande 2). Samtidigt noterar utskottet att de ovan relaterade ständiga förändringarna i verksamhetsmiljön med påföljande osäkerhet gör det svårare att förutsäga utbudet på råvaror. När stödsystemet genomförs bör största möjliga flexibilitet iakttas i förvaltningen, vilket för sin del främjar möjligheterna för livsmedelsindustrin att få inhemska råvaror, och det gynnar hela kedjans konkurrenskraft.

I en utredning som utskottet tagit del av konstateras att ett centralt mål i det nationella stödbeslut som fattades i samråd med producentorganisationerna den 1 mars 2005 är ett så balanserat stödsystem som möjligt med avseende på olika produktionsinriktningar och områden. Ovan konstaterades att en viktig del av den stödreform som fastställts på EU:s nivå är att GJP-stöden i allt högre grad betalas på grundval av hektar. Det faktum att betydelsen av detta hektarrelaterade stöd ökar beror på den fria världshandeln och påverkas inte av de alternativ för gårdsstöd som varit aktuella i detta sammanhang. Ändå anser utskottet det mycket viktigt att olägenheter förorsakade av att stödet frikopplas från produktionen i samband med reformen förhindras i så omfattande utsträckning som möjligt. Bland annat det att stöden kapitaliseras med priset på marken inverkar extra negativt på den produktion som helt och hållet är beroende av åkrarna.

Utredningen visar också att de genomsnittliga skördarna per hektar av grödor inte har ökat i Finland under vårt medlemskap i EU, utan de har rent av sjunkit. Samtidigt har skördarna per hektar ökat i andra EU-länder. Att frikoppla stöd som helt och hållet finansieras av EU från produktionen kan ytterligare förstärka den utveckling som pågått i Finland. Det medför en del särskilda problem i jordbruksproduktionen i EU:s randområden om stöden frikopplas från produktionen. Därför anser utskottet det nödvändigt att vi utnyttjar alla möjligheter att bibehålla stödformer som uppmuntrar till hög kvalitet i produktionen och att dessa stödformer bör utvecklas vidare.

Utskottet påpekar också att de föreslagna ändringarna i systemet med samlat gårdsstöd i oskälig utsträckning kan öka mjölkproducenternas vilja att lägga ned produktionen, vilket i hög grad skulle försvåra tillgången till inhemska råvaror av vilka vår mjölkförädling är synnerligen beroende. Särskilt bekymmersam är situationen för producenter som under de senaste åren har gjort stora investeringar för att effektivisera och öka sin produktion. När de produktionsrelaterade stöden samtidigt minskar kommer dessa producenters möjligheter att klara sig i en allt svårare konkurrenssituation att försämras betydligt.

Förädlingen och exporten av de mjölkråvaror som inte kan säljas på den finländska marknaden kommer an på mejeriindustrin. Mjölkproduktionen kan inte på ett adekvat sätt anpassas med kort varsel. Därför finner utskottet det mycket viktigt att de förändringar som fastställts genomförs planmässigt och på så lång sikt som möjligt för att också enskilda mjölkproducenter ska kunna utveckla sin verksamhet långsiktigt och systematiskt. En okontrollerad nedskärning av produktionen skulle medföra omfattande anpassningssvårigheter i förädlingens struktur, vilket skulle äventyra mjölkproducenternas utkomst.

Utskottet har ovan understrukit att man så väl som möjligt bör trygga verksamhetsförutsättningarna för gårdar som undergår utveckling, och då är de stöd som är bundna till produktionen det centrala elementet. Systemet med det samlade gårdsstödet ger möjligheter till stöd för tryggad lönsamhet inom bland annat nötköttsproduktionen samt tilläggsdelar baserade på referenstidpunkt på enskilda gårdar för undvikande av stödförluster särskilt för gårdar som satsar på nötkreatur, och där effekterna av reformen på grund av förändringar i djurbidragen är mer betydande. Dessutom kan man ur den nationella reserven under vissa förutsättningar bevilja gårdar som utvidgat sin produktion stödrättigheter med rätt till gårdsspecifika tillägg.

Enligt en utredning som utskottet tagit del av kan utbetalningen av stöden enligt systemet med samlat gårdsstöd för 2006 års produktion dröja till följande år för en stor del av gårdarna. Det aktualiserar frågan om förskott. Enligt utredning har kommissionen besvarat medlemsländernas förfrågningar om utbetalning av förskott och meddelat att förskott i princip kan betalas ut med stöd av gällande förordningar men att utbetalningarna ändå bör göras inom den givna betalningstiden, det vill säga mellan den 1 december och den 30 juni. Förskottsutbetalningen skulle därmed bestå av ett stöd som betalas ut i två poster inom den nuvarande betalningstiden. Detta vore enligt kommissionens åsikt möjligt i två fall: Förskott kunde betalas efter att övervakningarna har utförts eller förskott kunde betalas på grundval av säkerheter.

I utredningen konstateras dock att övervakningen av systemet med förskottsutbetalning kan ta nästan lika lång tid i anspråk som enligt ett system med en betalningsgång vilket leder till att förskott kan betalas samtidigt som enligt systemet med en betalningsgång och utbetalningen av återstoden på grund av detta extra arbetsmoment senareläggs ytterligare. Inte heller systemet med säkerhet har vunnit genklang på grund av de erfarenheter man fått av liknande system. Systemet skulle öka byråkratin betydligt och jordbrukarna skulle sannolikt inte vilja ställa säkerhet. Dessutom har man fäst uppmärksamhet vid att saken under det första året då systemet med samlat gårdsstöd tillämpas skulle försvåras av förfarandet för att fastställa stödrättigheterna, vilka slutgiltigt ska fastställas senast den 31 december 2006. Med stöd av det ovan anförda anser utskottet det viktigt att man för den händelse att utbetalningen av stöden fördröjs har beredskap för att trygga jordbrukarnas likviditet också på andra sätt än genom förskottsutbetalning.

I sitt utlåtande framhåller finansutskottet de ekonomiska effekterna av så kallad modulering. Genom moduleringen ska de direkta stöden till jordbrukarna, som helt och hållet finansieras av EU, skäras ned och reduceringen föras över till anslagen för landsbygdsutveckling. Med hänvisning till finansutskottets utlåtande anser jord- och skogsbruksutskottet att alla funktioner enligt jordbruksförordningen ska stå till förfogande vid fördelningen av återbäring. De medel som återbetalas ska i första hand gå till de gårdar där nedskärningarna har gjorts.

Utskottet noterar också de skatterelaterade synpunkter som anknyter till systemet med samlat gårdsstöd och som har tagits upp i finansutskottets utlåtande. Utskottet kommer i det följande att föreslå ändringar i skattelagstiftningen i linje med utlåtandet.

Utskottet konstaterar att ett centralt mål vid beredningen av reformen har varit att åstadkomma ett enklare stödsystem. Resultatet är trots det ett stödsystem där helheten är svår att gestalta och regleringen svår att tolka. Systemet är mycket detaljerat reglerat på gemenskapsnivå, vilket på jordbrukarnivå förorsakar tillämpningsrelaterade problem som man i brist på befogenheter inte kan lösa på nationell nivå. Utskottet konstaterar att problemen särskilt gäller en tidsperiod som sträcker sig fram till 2016. Det året motsvarar den blandmodell för det samlade gårdsstödet, som vårt land väljer, i praktiken modellen med enhetligt stöd. Av finansutskottets utlåtande framgår det dessutom att systemet på årsnivå förutsätter en ökning på sammanlagt 45 årsverken på TE-centralernas landsbygdsavdelningar åren 2005—2007 och en ökning på 40 årsverken från år 2008. I enlighet med utlåtandet betonar jord- och skogsbruksutskottet att vi måste effektivisera rådgivningen och använda övervakningsresurserna mer ändamålsenligt. Utskottet förutsätter att ett centralt mål för Finlands ställningstaganden inom Europeiska gemenskapens beslutsfattande är att byråkratin kring jordbruksförvaltningen ska reduceras och att det avsätts medel för kostnader relaterade till organisation och personal i samband med systemet med samlat gårdsstöd på så sätt att kostnaderna inte belastar de stödmedel som ska gå till jordbruksproducenterna (Utskottets förslag till uttalande 3).

Vid beredningen av det nya jordbruksrådgivningssystemet är det enligt utskottet viktigt att likartade rådgivningstjänster kan kombineras med annan rådgivning som är behövlig för gården.

Fastställande och överförande av stödrättigheter

Enligt den blandmodell som Finland har gått in för fastställs stödrättigheterna enligt de stöddugliga hektar som jordbrukaren besitter och som han eller hon har angett under det första året då reformen införts. Stödrättigheternas värde utgörs av ett enhetligt stöd och ett gårdsspecifikt tillägg. Stödrättigheterna fastställs alltid för så kallade aktiva jordbrukare som också kan vara arrendatorer. Stödrättigheten fastställs därför enligt den tidpunkt då systemet har trätt i kraft och tillhör den som brukar jorden och inte nödvändigtvis den som äger åkern. I propositionen föreslås att stödrättigheten ska förbli hos jordbrukarna och att de kan sälja den vidare när arrendetiden har gått ut.

I propositionen konstateras det också att det är viktigt, för att eliminera störningar på arrendemarknaden, att den stödrättighet som fastställts för en arrendator kan överföras från arrendatorn till markägaren genom ett ömsesidigt avtal mellan parterna. I anslutning till detta föreslås att lagen kompletteras med en bestämmelse med anknytning till gåvoskatt (10 § 5 mom.). Om en jordbrukare utan vederlag till markägaren överlåter en stödrättighet som har fastställts för honom på grundval av arrenderad stödberättigad jordbruksmark, ska överlåtelsen enligt den föreslagna bestämmelsen inte betraktas som gåva enligt lagen om skatt på arv och gåva (378/1940) då överlåtelsen uppfyller rekvisitet för gåva. Med hänvisning till den nordiska rättsuppfattningen anser utskottet att arrendatorn bör återlämna GJP-gårdsstödsrättigheterna till utarrenderaren när arrendeavtalet upphör. Producentorganisationerna har tagit fram en avtalsmodell för återställande av GJP-gårdsstödsrättigheter till utarrenderaren och för ersättning av eventuella tilläggsdelar till arrendatorn. Enligt erhållen utredning har Danmark tillämpat ett liknande avtalssystem nästan till hundra procent vid arrende av åkermark.

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande att situationen blir problematisk ur utarrenderarens synvinkel om ett arrendeavtal efter arrendeperiodens utgång inte förlängs och ett avtal om överföring av stödrättigheten inte ingås. I vissa fall kan utarrenderaren själv bli aktiv jordbrukare och ansöka om stödrättighet ur den nationella reserv som avses i 5 § i lagförslaget. Möjligheten att bevilja stödrättighet ur den nationella reserven beror dock på reservens storlek och de detaljerade villkoren för stödrättigheter ur reserven.

Grundlagsutskottet konstaterar att den föreslagna regleringen i enskilda fall kan leda till att utarrenderarens rättsliga ställning försämras betydligt jämfört med de förhållanden som varit rådande då avtalet ingåtts. Därför anser utskottet det i konstitutionellt hänseende viktigt att effekterna av det samlade gårdsstödet på utarrenderarens rättsliga ställning beaktas i övergångsarrangemangen innan den aktuella lagen träder i kraft. I överensstämmelse med grundlagsutskottets utlåtande kommer utskottet nedan att föreslå att 20 § kompletteras med att stödrättigheter som enligt lagen har beviljats en jordbrukare som besitter jordbruksmark på grundval av ett arrendeavtal som har ingåtts innan lagen trädde i kraft överförs till utarrenderaren när arrendeperioden går ut, om arrendeförhållandet inte förlängs eller om ingenting annat avtalas mellan arrendatorn och utarrenderaren och om arrendegivaren inte av orsaker som beror på honom eller henne kan få stödrättigheter ur den nationella reserven.

Utskottet påpekar också att den gårdsspecifika tilläggsdelen alltid fördelas jämnt mellan alla stödrättigheter som fastställs under det första verkställighetsåret, vilket likaså kan leda till problem när arrendeavtal löper ut. Även i dessa fall kan markägaren och arrendatorn sinsemellan ingå ett privaträttsligt avtal om att överföra stödrättigheterna till markägaren efter arrendetidens utgång. Det är också möjligt att avtala om ersättning från markägaren till arrendatorn om det i stödrättigheterna ingår en gårdsspecifik tillläggsdel som arrendatorn förlorar när stödrättigheterna övergår på markägaren. De gårdsspecifika tilläggsdelarna leder inte till att arrendatorn förlorar det gårdsspecifika stödet om markägaren och arrendatorn förlänger arrendeavtalet till 2016 då de gårdsspecifika tilläggsdelarna slopas helt och hållet.

Om arrendeförhållandet inte fortsätter eller om arrendatorn och utarrenderaren inte kan komma överens om överföringen av stödrättigheterna övergår också tilläggsdelen i enlighet med vad som konstaterats ovan till utarrenderaren. Utskottet kommer att föreslå en komplettering av lagförslaget till denna del med bestämmelser om utarrenderarens skyldighet att ersätta arrendatorn med värdet av den tilläggsdel som ingår i den överförda stödrättigheten.

Stödrättigheter ur den nationella reserven

Stödrättigheter och tilläggsdelar per gård kan beviljas ur den nationella reserven på de villkor som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 1782/2003.

Stödrättigheter eller uppskrivningar ska beviljas jordbrukare i s.k. särskilda situationer. De specificeras i artiklarna 19—23a i kommissionens förordning (EG) nr 795/2004. Dessutom kan medlemsstaterna besluta om stödrättigheter till nya jordbrukare som har börjat med jordbruksproduktion efter referensperioden eller under 2002 utan att få något direkt stöd under året i fråga (artikel 42.3 (EG) nr 1782/2003) och jordbrukare som omfattas av ett omstrukturerings- eller utvecklingsprogram som rör någon form av offentlig intervention (artikel 42.5 (EG) nr 1782/2003).

I. Stödrättigheter till jordbrukare i särskilda situationer; EG (nr) 795/2004 artikel 19—23a.

Enligt utredning till utskottet kan jordbrukare få högst ett så stort antal stödrättigheter ur den nationella reserven (artikel 18 i kommissionens förordning 795/2004) som motsvarar det antal hektar de deklarerar under det första år systemet med samlat gårdsstöd tillämpas. Men bestämmelserna om reserven i förordningen ska tillämpas med tanke på modellen med samlat gårdsstöd. I den blandmodell som införs i Finland kan både tilläggsdelar per gård och stödrättigheter för jordbrukare i särskilda situationer beviljas ur den nationella reserven.

Mjölkproducenter (artikel 19).

I blandmodellen beviljas jordbrukarna tilläggsdel per gård om de på grund av ett oöverstigligt hinder har arrenderat ut sin individuella referenskvantitet eller en del av den under perioden 2005/2006.

Överföring av arrenderad mark (artikel 20).

Jordbrukare som genom avgiftsfri överföring eller genom köp till ett symboliskt pris eller genom arrende på minst sex år eller faktiskt eller förtida arv får ett jordbruksföretag eller en del av ett jordbruksföretag som arrenderats ut till en tredje person under referensperioden ska få stödrättigheter. Jordbruksföretaget eller en del av det fås av en jordbrukare som gått i pension eller dött före dagen för inlämnande av ansökan om samlat gårdsstöd under första tillämpningsåret. Jordbrukare kan få högst ett sådant antal stödrättigheter som motsvarar antalet hektar på det övertagna jordbruksföretaget eller delen av jordbruksföretaget. Värdet på stödrättigheterna ska bestämmas i enlighet med objektiva kriterier och på ett sådant sätt att likabehandling av jordbrukare kan garanteras och snedvridning av marknaden och konkurrensen undvikas. Enligt utredning till utskottet beviljas stödrättigheter enligt denna artikel t.ex. när en person ärver utarrenderad mark innan stödrättigheter för 2006 har ansökts. Arrendeavtalet ska ha börjat senast 2002 och det bör fortgå längre än den sista dagen för inlämnande av ansökan om stödrättigheter för 2006.

Investeringar (artikel 21).

Tilläggsdel per gård beviljas jordbrukare som börjat investera i nötköttsproduktion eller som utvidgat sin produktion av stärkelsepotatis senast den 15 maj 2004. Värdet på stödrättigheterna grundar sig på objektiva kriterier som medlemsstaten fastställt.

Arrendering och köp av arrenderad mark (artikel 22).

Utifrån denna artikel får jordbrukare som under referensperioden eller senast den 15 maj 2004 har köpt ett jordbruksföretag eller en del av ett jordbruksföretag vars mark varit utarrenderad åtminstone sedan 2002 och vars arrendeavtal fortgår över den sista inlämningsdagen för ansökan om stödrättigheter för 2006. Åkerarrendeavtalet ska ha varit minst sexårigt och det får inte ha ändrats eller förlängts under denna tid. Jordbrukarna kan få stödrättigheter ur reserven om deras avsikt har varit att börja bedriva jordbruk eller utvidga sitt jordbruk inom ett år från det att arrendeavtalet går ut.

Omställning av produktionen (artikel 23).

I blandmodellen får en jordbrukare tilläggsdel per gård om han under referensperioden har ställt om produktionen eller senast den 15 maj 2004 lagt om från mjölkproduktion till nötköttsproduktion eller produktion av stärkelsepotatis.

Administrativa bestämmelser och domstolens beslut (artikel 23a).

Utifrån denna artikel kan sådana jordbrukare få stödrättigheter eller gårdsspecifik tilläggsdel som får stödrättigheter eller höjda existerande stödrättigheter genom ett slutligt beslut av domstolen eller med stöd av ett slutgiltigt administrativt förordnande från en behörig myndighet i medlemsstaten.

Utskottet framhåller att det ovan redovisade förfarandet att jordbrukare i s.k. särskilda situationer bör få stödrättigheter eller höjda rättigheter ur den nationella reserven på grund av de detaljerade villkoren för förfarandet inte kommer att omfatta alla de situationer och enskilda fall där det är motiverat och nödvändigt att bevilja stödrättigheter för att förhindra rättsförluster. Därför ser utskottet det som nödvändigt att förfarandet kompletteras på nedan redovisat sätt.

II. Stödrättigheter för nya jordbrukare; (artikel 42.3 (EG) nr 1782/2003).

I artikel 2 i kommissionens förordning (EG) nr 795/2004 definieras en jordbrukare som inleder jordbruksverksamhet som en fysisk eller juridisk person som inte bedrivit jordbruksverksamhet i eget namn och på egen risk och som inte heller kontrollerat en juridisk person som bedrivit jordbruksverksamhet under fem år innan den nya jordbruksverksamheten inleddes.

Enligt artikel 42.3 i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 kan en jordbrukare som utvidgar sin jordbruksverksamhet inte få stödrättigheter. I artikeln sägs att medlemsstaterna får använda den nationella reserven till att bevilja stödrättigheter till jordbrukare som inleder sin jordbruksverksamhet efter inlämningstiden för stöd för 2006 och det för en jordbrukare som upphör med jordbruksproduktionen inte har fastställts stödrättigheter som skulle kunna överföras till en övertagare samt med vissa begränsningar för jordbrukare som på nytt inleder sin jordbruksproduktion efter minst fem års paus.

Utskottet anser att förfarandet nödvändigt bör införas för att komplettera det ovan redovisade förfarandet med stödrättigheter för jordbrukare i särskilda situationer.

III. Stödrättigheter för jordbrukare som omfattas av omstrukturerings- och utvecklingsprogram; (artikel 42.5 (EG) nr 1782/2003).

  Medlemsstaterna får använda den nationella reserven för att fastställa referensbelopp för jordbrukare i de områden som omfattas av omstrukturerings- och/eller utvecklingsprogram som rör någon av formerna för offentlig intervention i syfte att undvika nedläggning av jordbruksmark och/eller i syfte att uppväga specifika nackdelar för jordbrukare i de områdena. Omstrukturerings- och utvecklingsprogrammen specificeras inte särskilt i större detalj och därmed kan det vara fråga antingen om nuvarande program eller helt nya program. Utifrån artikeln kommer t.ex. Danmark att bevilja stödrättigheter för områden där det odlades permanenta växter under ansökningstiden för fastställande av stödrättigheter och som därmed inte var stödberättigade marker.

Med hänvisning till det ovan anförda menar utskottet att man för att undvika omotiverade rättsförluster i förekommande fall bör utnyttja artikeln och omstrukturerings- och utvecklingsprogrammen i den så att de kompletterar mekanismerna för att bevilja jordbrukare i särskilda situationer och jordbrukare som inleder jordbruksverksamhet stödrättigheter.

Särfrågor.

Utskottet fäster sig vid att jordbrukare i särskilda situationer enligt artiklarna 19—23a i kommissionens förordning (EG) nr 795/2004 alltid måste beviljas stödrättigheter. En medlemsstat kan inte bestämma vilka särskilda situationer som berättigar till stödrättigheter eller ställa dem i prioritetsordning. Jordbrukare som inleder jordbruksverksamhet enligt artikel 42.3 i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 ska beviljas stödrättigheter ur den nationella reserven men det är frivilligt för medlemsstaterna att utnyttja det här alternativet.

I första fasen plockas högst tre procent av det tillgängliga nationella taket för stödrättigheter in i den nationella reserven. Med det nationella taket avses enligt bilaga VIII i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 det tak som fastställts för Finland minskat med produktionsbundna stöd. Innan något ingrepp görs bedöms den nationella reserven utifrån inlämnade ansökningar om tillläggsdel. I en utredning till utskottet uppmärksammas dessutom att det måste göras ett lineärt snitt till förmån för den nationella reserven om den inte räcker till för stödrättigheter till ovan avsedda jordbrukare i särskilda situationer och jordbrukare som inleder jordbruksproduktion. Ingreppet görs i värdet på de stödrättigheter som jordbrukarna besitter. Konsekvensen är att nivån på gårdsstödet minskar.

Jordbrukare som omfattas av omstrukturerings- och utvecklingsprogram kan få stödrättigheter ur den nationella reserven om där finns något att dela ut. Det beror på omstrukturerings- och utvecklingsprogrammen om den nationella reserven räcker till. Utskottet uppmärksammar dessutom att möjligheterna att få stödrättigheter i betydande grad påverkas av hur mycket stödrättigheter som i framtiden kommer att föras över till den nationella reserven på grund av att de står outnyttjade. Stödrättigheter som en jordbrukare inte har utnyttjat på tre år förs över till den nationella reserven.

Utskottet förutsätter att regeringen vidtar åtgärder för att jordbrukare som inleder jordbruksproduktion, jordbrukare som utvidgar produktionen och jordbrukare som lägger om produktionen inom ramen för gemenskapens regelverk garanteras lika möjligheter att få stödrättigheter som alla andra jordbrukare (Utskottets förslag till uttalande 4).

Minskning av oväntade vinster

I artikel 42 i rådets förordning 1782/2003 och artikel 10 i kommissionens förordning 795/2004 föreskrivs om minskning av oväntade vinster. Med detta avses att stödrättigheter återgår till den nationella reserven innan de fastställts om stödreformen skulle innebära oväntade vinster för en jordbrukare som helt eller delvis lägger ner jordbruksproduktionen. I en utredning till utskottet framhålls att minskningen av oväntade vinster bäst lämpar sig för den historiska modellen med gårdsspecifikt stöd. I blandmodellen i Finland kan minskningen drabba den gårdsspecifika tilläggsdelen. I modellen med enhetliga stöd kan minskningen inte alls tillämpas.

Vid utfrågningen av sakkunniga framgick det att Finland inte har för avsikt att minska de oväntade vinsterna eftersom det vore en administrativt tungrodd åtgärd och inte kan inriktas rättvist på alla jordbrukare som minskat sin produktion. Utskottet uppmärksammar att det enligt gemenskapens regelverk inte är möjligt att minska de gårdsspecifika tilläggsdelarna för jordbrukare som minskat eller till största delen lagt ned sin produktion efter den 15 maj 2004, utan att de måste beviljas till fullt belopp. Finland inför gårdsstödet 2006 efter en övergångsperiod på ett år och därmed drabbas de gårdar som minskat produktionen under ett och ett halvt år i vilket som fall som helst inte alls av minskningarna.

I blandmodellen som ska genomföras hos oss kan minskningarna av oväntade vinster närmast drabba de gårdsspecifika tilläggsdelarna från tjur- och stutbidragen och produktionen av stärkelsepotatis under referensperioden. Utifrån tjur- och stutbidraget står omkring 15 000 gårdar i turen att få gårdsspecifik tilläggsdel och utifrån produktionen av stärkelsepotatis får omkring 800 gårdar gårdsspecifik tilläggsdel. Minskningen av oväntade vinster kan inte tilllämpas på den gårdsspecifika tilläggsdelen för mjölkbidrag, eftersom mjölkbidraget bestäms den 31 mars 2006. Minskningen kan inte heller tillämpas när jordbrukarens jordbruksproduktion har minskat på grund av utarrendering av åkermark med stöd av ett arrendeavtal som varar en kortare tid än sex år. Den minskade produktionen ställs i så fall till stor del helt utanför, eftersom den allmänna arrendetiden för åkermark i Finland är fem år på grund av t.ex. åtagandeperioderna för miljöstöd och kompensationsbidraget.

Ekologisk produktion

Utskottet noterar att kravet på arealuttag i artikel 55 i rådets förordning (EG) nr 1782/2003 inte omfattar en jordbrukare om hela hans jordbruksföretag och hela dess produktion uppfyller kraven i rådets förordning (EEG) nr 2092/91 om ekologisk produktion av jordbruksprodukter och uppgifter därom på jordbruksprodukter och livsmedel. Enligt artikel 34 i kommissionens förordning (EG) nr 795/2004 gäller undantaget från arealuttag dock inte för ett antal hektar som inte överstiger det antal arealuttagsrättigheter som jordbrukaren förvärvat senare utan mark. Den förstnämnda bestämmelsen möjliggör enligt utredning till utskottet inte undantag från arealuttaget för de gårdar där produktionen inte i sin helhet följer villkoren för ekologisk produktion av jordbruksprodukter. Därför får gårdar som bedriver ekologisk odling men som uppföder husdjur på traditionellt vis inte undantag från arealuttaget. Enligt utskottets mening är det därför viktigt att nuvarande praxis, att gårdar som bedriver ekologisk odling får bärga vallfoder från den trädningsskyldiga arealen, fortsätter efter det att det samlade gårdsstödet har införts.

Enligt utredning till utskottet är gröngödslingsarealerna stödgilla enligt bestämmelserna om gårdsstöd. I utredningen framhålls vidare att nationella riktlinjer för rätt till stöd inom andra stödsystem (miljöstöd och kompensationsbidrag) för arealer med arealuttagsrättigheter och andra arealer som tagits ur bruk och som sköts enligt kompletterande villkor dras upp mot slutet av året i samband med beredningen av utvecklingsprogrammet för den finländska landsbygden under programperioden 2007—2013. Samtidigt utreds möjligheterna för arealuttag och andra arealer som tagits ur bruk att få miljöstöd och kompensationsbidrag 2006. Gröngödslingsarealerna på gårdar som bedriver ekologisk odling spelar en väsentlig roll för växtföljden, där man använder baljväxter för att binda kvävet i atmosfären och mineralerna i jordmånen vid växtmassan som vid sitt sönderfall i marken frigör näringsämnen för framtida odlingsväxter. Utskottet menar därför att gröngödslingsarealerna på gårdar som bedriver ekologiskt jordbruk inte bör jämställas med arealer som tagits ur bruk utan att gröngödslingsarealerna bör betraktas som vall som kan få kompensationsbidrag under två år i följd och den vägen också via stödsystemet bidra till lämplig växtföljd som förbättrar jordmånens struktur och avkastning.

Utskottet har fått en utredning som visar att produktionen av mångåriga energiväxter typ rörflen på gårdar som bedriver ekologiskt jordbruk enligt gällande bestämmelser om ekologiskt jordbruk i praktiken är omöjlig. Det största enskilda hindret är bestämmelsen i reglerna för ekologiskt jordbruk att växtföljden får omfatta växter som odlas på samma ställe under längst fyra skördeår. För att produktionen av rörflen ska löna sig måste växtföljden vara minst 10 år. Utskottet understryker att bioenergiproduktionen är en typ av produktion som gynnar miljön och harmonierar med målen för den ekologiska produktionen. Därför bör det vara möjligt att odla fleråriga energiväxter på gårdar för ekologisk produktion. Utskottet förutsätter att regeringen vidtar åtgärder för att göra energiodling av rörflen och andra fleråriga växter stödberättigad i samband med ekologisk odling med sedvanliga odlingsmetoder (Utskottets förslag till uttalande 5).

Trädgårdsodling

Utskottet konstaterar att trädgårdsodlingen tidigare stått utanför GJP-stödet. Efter att det samlade gårdsstödet införts kommer även största delen av trädgårdsproduktionen och annan potatisproduktion än produktionen av stärkelsepotatis att omfattas av gårdsstödet.

När systemet med samlat gårdsstöd införs granskas stödsystemen som en helhet, också med beaktande av nationella stöd. När det gäller de totala stöden till trädgårdsodlingen och potatisproduktionen bör det fästas avseende vid konkurrenskraften i förhållande till andra länder. I många konkurrerande länder har grönsaks- och potatisproducenterna redan haft rätt till gårdsstöd utöver de tidigare stöden. För att konkurrensmöjligheterna för trädgårdsväxter och potatis i Finland inte ska försämras anser utskottet det viktigt att de nationella stöden inte reduceras på grund av gårdsstödet.

Vid expertutfrågningen har det framgått att systemet för sökande av sådana stöd som ingår i det samlade gårdsstödet är problematiskt när det gäller trädgårdsodling. Många av problemen är en följd av rådets och kommissionens förordningar rörande den nya jordbrukspolitiken. Från Finlands sida har man försökt hjälpa upp situationen genom att uppmärksamma kommissionen på missförhållandena. Så har varit fallet exempelvis när det gäller problemet med plantskolors arrendejord, vilket beror på att arrende av åkermark eller växtföljd är en väsentlig del av plantskoleproduktionen eftersom en kvalitativ odling förutsätter viloperioder om 3—5 år inom ramen för den egentliga plantskoleproduktionen. I plantskoleodling utnyttjas dessutom ofta skiftena för permanenta växter i mer än tre år åt gången. Stödrättigheter som en jordbrukare inte har utnyttjat på tre år överförs till den nationella reserven. Tills vidare har kommissionen inte kommit med några klara anvisningar för hur detta missförhållande ska avhjälpas. Utskottet förutsätter att kommissionen ger klara tillämpningsanvisningar på denna punkt.

Utskottet fäster även uppmärksamhet vid ett problem som följer av att det inom trädgårdsodlingen finns ett behov av att skapa små basskiften där växter med varierande gårdsstödsegenskaper odlas parallellt. Eftersom situationen varierar från ett gårdsbruk till ett annat har man enligt utredning till utskottet försökt lösa problemet genom att ge kommunerna och TE-centralerna allmänna anvisningar om digitering av skiften och vid behov även tolkningsanvisningar för enskilda fall. I anvisningarna konstateras det bland annat att det på basskiften där det exempelvis växer två eller flera växter på varannan rad för varje växtsort kan bildas ett basskifte som motsvarar den totala odlingsarealen för ifrågavarande växt på området. Sålunda kan ett basskifte om en hektar på vilken det finns hallonplantor i varannan rad och äppelträdsplantor i varannan rad uppges som två basskiften om en halv hektar vardera. Utskottet understryker vikten av tydliga och möjligast täckande anvisningar för olika situationer.

Kvoterna per land och region för tillstånd ((EG) nr 1782/2003 artikel 60) att odla trädgårdsväxter och potatis på gårdsstödsareal bestäms utifrån den genomsnittliga odlingsarealen för trädgårdsväxter och potatis åren 2000—2002. De gårdsspecifika stödrättigheterna enligt artikel 60 läggs fast enligt odlingsarealen 2003. För att bibehålla sina stödrättigheter behöver en jordbrukare inte på denna areal odla trädgårdsväxter som berättigar till gårdsstöd. Stödrättigheterna kvarstår också om jordbrukaren exempelvis odlar korn eller när jorden sköts i enlighet med tvärvillkoren. År 2003 var den totala odlingsarealen för trädgårdsväxter och potatis mer än 2 069 hektar mindre än åren 2000—2002 i genomsnitt. Därför kan "överlopps" stödrättigheter fördelas mellan jordbrukarna på basis av odlingsarealerna 2005 ja 2006. Dessa överlopps stödrättigheter delas ut till jordbrukarna utifrån ökningen av produktionsarealen mellan å ena sidan 2003 och 2005 samt å andra sidan 2005 och 2006.

Enligt utredning till utskottet undersöktes i samband med beredningen olika alternativa sätt att fördela de ovan nämnda tilläggsrättigheterna. Med utgångspunkt i de villkor som uppställts i rådets förordning stannade man för det ovan beskrivna förfarandet. Utskottet anser att man i tillämpliga delar vid fördelningen ska prioritera de jordbrukare som exempelvis har investerat i moderna lagerlokaler och ökat sina odlingsarealer i överensstämmelse med detta. Med tanke på en fungerande marknad för trädgårdsproduktionen och potatisproduktionen är det viktigt att gårdsstödet inte genomförs så att odlingsarealen växer okontrollerat och leder till marknadsstörningar.

Det har konstaterats ovan att utskottet kommer att föreslå att en stödrättighet som omfattar någon annan rättighet än en sådan som avses i artikel 60 i gårdsstödsförordningen och som beviljats en jordbrukare som med stöd av ett arrendeavtal som ingåtts före lagens ikraftträdande besitter jordbruksjord överförs till utarrenderaren efter att arrendetiden gått ut om inte arrendet fortsätter eller arrendatorn och utarrenderaren kommer överens om något annat och det av skäl som inte beror på arrendegivaren är möjligt att få stödrättigheter ur den nationella reserven. Detta innebär att tillämpningsområdet för bestämmelsen enligt förslaget inte omfattar stödrättigheter som avses i en rättighet som nämns i artikel 60 i gårdsstödsförordningen.

Det samlade gårdsstödet och säkerheter

Utskottet påpekar att den nuvarande pantsättningen av jordbruksstöd i främsta rummet måste ses som pantsättning av utestående fordringar, vilket innebär att pantsättningen griper in i kommande utbetalningar. I rättsligt hänseende kan pantsättning av fordringar verkställas genom en anmälan om pantsättning till gäldenären (stödmyndigheten).

I systemet med samlat gårdsstöd har produktion och stöd separerats med hjälp av en EG-förordning. Stödrättigheten är en självständig och överföringsbar tillgång som inte är en beståndsdel i fastigheten. I Finland är regeln att överföringsbara tillgångar kan pantsättas, men regeln är inte absolut. Det kan dels finnas ett explicit förbud mot pantsättning, dels kan pantsättning hindras av att det inte finns någon lämplig rättslig mekanism.

I gemenskapsförordningarna ingår bestämmelser om villkoren för överföring och uthyrning av stödrättigheter. Däremot ingår inga bestämmelser om pantsättning eller förbud mot pantsättning i gemenskapsförordningarna.

För att en panträtt ska kunna upplåtas krävs det att giltigheten säkerställs. Vid "immaterialrätt" av den typ som stödrättigheter representerar kan giltigheten påvisas genom registrering. Utöver registreringen finns det andra frågor som måste lösas, bl.a. stödrättighetens förhållande till företagsinteckningar och pantsättning av utbetalningar, gäldenärens rätt att få en del av utbetalningarna och villkoren och metoderna för en realisering.

Enligt utskottet är det nödvändigt att de rättsliga frågorna i samband med pantsättning av stödrättigheter utreds för att nödvändig lagstiftning ska kunna införas. Vidare förutsätter utskottet att det undersöks om rätten att överföra stödrättigheter inom systemet med samlat gårdsstöd får konsekvenser på säkerhetsvärdet för redan intecknade jordbruksfastigheter och det därför är oklart om säkerheterna räcker till (Utskottets förslag till uttalande 6).

Uppgifter i stödrättighetsregistret

Utskottet påpekar att 15 § 2 mom. i den föreslagna lagen föreskriver att också andra uppgifter än de som avses i 1 mom. får föras in i stödrättighetsregistret. Ett villkor för detta är att EG-bestämmelserna kräver detta och att uppgifterna ska vara nödvändiga för administrationen av stödrättighetsregistret. Utskottet påpekar att det inte framgår av vare sig momentet eller motiveringen till momentet om uppgifterna också kan vara personuppgifter. Följaktligen anser utskottet att "också andra uppgifter" än de som avses i 1 mom. kan bestå av personuppgifter eller preciseringar av vissa personuppgifter som anges i Europeiska gemenskapens bestämmelser bara om Europeiska gemenskapens bestämmelser explicit föreskriver att den typen av uppgifter ska föras in i stödrättighetsregistret. I utredningar till utskottet påpekas det att EG-förordningarna i dagsläget har bestämmelser om vilka uppgifter som ska föras in i registret när registret inrättas, men att det efter att reformen har införts eller ännu senare när registret tillämpats kan uppstå ett behov av att också införa en del uppgifter i registret som kan betraktas som personuppgifter trots att de i den initiala fasen av reformen inte kom att beaktas. I dessa fall kommer det att ingå bestämmelser i en gemenskapsförordning om de uppgifter som ska föras in i registret utöver den ursprungliga informationen. Därefter kan uppgifterna och ändringar av dem föras in i medlemsstaternas register över stödrättigheter.

Av 13 § framgår det att informationen i landsbygdsnäringsregistret kan utnyttjas när ett register över stödrättigheterna inrättas. Landsbygdsnäringsregistret är uppbyggt utifrån landsbyggdsnäringsförvaltningens informationssystem, särskilt informationssystemen inom ramen för EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Bland de viktigaste informationssystemen märks ett samordnat administrations- och övervakningsregister med kommunprogram och register över stödutbetalningar. Som regel är informationen i landsbygdsnäringsregistret sekretessbelagd och de som handlägger uppgifterna har tystnadsplikt. Enligt vad utskottet har erfarit har det inrättats en arbetsgrupp för en översyn av lagen om landsbygdsnäringsregistret. Arbetsgruppen ska bland annat samordna lagen med kraven i grundlagen, offentlighetslagen och personuppgiftslagen.

Med hänvisning till propositionen och annan utredning anser utskottet förslaget vara nödvändigt och lämpligt. Följaktligen tillstyrker utskottet lagförslaget, men med ändringsförslagen nedan.

I och med att utskottet föreslår att lagförslaget godkänns i enlighet med propositionen föreslår utskottet samtidigt att lagförslaget i lagmotionen förkastas.