Allmän motivering

Allmänt

Utskottet konstaterar att begreppet gödselfabrikat i den föreslagna lagen om gödselfabrikat inkluderar både gödselmedel och andra gödselfabrikat (bl.a. kalkningsämnen och jordförbättringsmedel). Med hänvisning till propositionen vill utskottet betona att högklassiga, säkra gödselfabrikat som lämpar sig för växtproduktion har stor betydelse för jord- och skogsbrukets samt trädgårdsodlingens verksamhetsbetingelser. Med hjälp av gödselfabrikat kan man påverka vegetabiliska produkters kvalitet och indirekt livsmedlens säkerhet och människornas hälsa. Användningen av gödselfabrikat påverkar också miljön och vattendragen. Utskottet anser att de nya förslagen är viktiga när det gäller att förebygga risker för växt- och djursjukdomar och sjukdomar hos människor samt överskridningar av tungmetallhalterna i gödselfabrikat. Samtidigt understryker utskottet att livsmedelsproduktionskedjan bör ses som en enda helhet, där uppmärksamheten fästs vid produkternas kvalitet, allt från produktionsinsatserna i primärproduktionen ända till de slutprodukter som erbjuds konsumenten i marknadsföringen. Tillsynen bör vara obruten och produkternas ursprung spårbart.

Vid inträdet till EU fick Finland rätt att bibehålla gällande nationell lagstiftning om begränsning av maximihalten kadmium i gödselmedel. Rätten till avvikelsen upphörde 31.12.2005 och Finland bad kommissionen förlänga den. Kommissionen beslutade 3.1.2006 förlänga Finlands undantagstillstånd, som nu gäller tills enhetliga åtgärder i fråga om kadmiumhalten tillämpas i Europeiska gemenskapen. Utskottet anser det vara mycket viktigt att rätten till avvikelse bibehålls och menar att man när den föreslagna lagen verkställs bör fästa särskild uppmärksamhet vid att förhindra användning av gödselmedel med alltför höga kadmiumhalter. Utskottet konstaterar också att Finland fortfarande bör agera i den riktningen att de gränsvärden för kadmiumhalten som gäller i Finland tas i bruk i hela gemenskapen.

I 3 kapitlet i den föreslagna lagen om gödselfabrikat föreskrivs om bedrivande av verksamhet och bl.a. godkännande av anläggningar. Enligt en utredning till utskottet har situationen i fråga om detta varit oklar i någon mån när det gäller avloppsreningsverk. I praktiken har t.ex. den regionala miljöcentralen eller den kommunala miljövårdsmyndigheten kunnat ge avloppsreningsverket tillstånd att producera jordförbättringsmedel, fastän det inte ens enligt den gällande lagen om gödselmedel i praktiken varit möjligt att utfärda sådana tillstånd. Därför anser utskottet det vara viktigt att den nya lagen nu klargör när anläggningar såsom biogas- och komposteringsanläggningar, tekniska anläggningar eller avloppsreningsverk måste bli godkända enligt lagen om gödselfabrikat. För anläggningar som tillverkar gödselfabrikat som ska släppas ut på marknaden förutsätts också alltid miljötillstånd i enlighet med miljölagstiftningen. Utskottet vill dock fästa uppmärksamhet vid att det i vårt land också finns anläggningar vars slutprodukter inte fyller kraven i den kommande lagen om gödselfabrikat. Slutprodukterna från dessa anläggningar blir till slut täcknings- eller fyllnadsmaterial på avstjälpningsplatser eller hamnar på förbränningsanläggningar. Tillstånden för dessa anläggningar som inte producerar gödselfabrikat ska fortfarande beviljas och övervakas enligt miljölagstiftningen.

Lagens tillämpningsområde ska fortfarande omfatta biogasproduktion, kompostering och tillverkning av mull. Utskottet fäster i detta sammanhang uppmärksamhet vid att om man som råmaterial använder animaliska biprodukter såsom matavfall från hushåll eller t.ex. animaliskt avfall från butiker, måste komposteringen utföras enligt de nationella kraven eller kraven i förordningen om biprodukter ((EG) Nr 1774/2002) och komposteringen är underkastad myndighetstillsyn. Även nu ska verksamhetsutövarna, dvs. också tillverkare av kompostmull eller mullblandning eller sådana som komposterar, meddela myndigheten att de inlett näringsverksamhet och ge myndigheten tillfälle att göra en kontroll. Dessutom ska verksamhetsutövaren också i dagens läge vid försäljning eller överlåtelse ge den som använder gödselfabrikatet tillräckliga uppgifter om gödselfabrikatet i en medföljande varudeklaration enligt gödselmedelslagen samt de beslut som jord- och skogsbruksministeriet gett med stöd av denna. I den utredning som utskottet fått konstateras att även gödslad och/eller kalkad lösjord (typbeteckningar som redan används) och matjord (ny typbeteckning) på begäran av branschen ska omfattas av tillsyn enligt jord- och skogsbruksministeriets s.k. kvalitetsförordning. Med matjord avses då ett gödselfabrikat där ytjorden sållas och blandas med t.ex. sand, torv eller lera i en viss proportion. Utskottet anser dock att det inte är motiverat att låta tillsynen enligt förordningen omfatta sådan sållad lös- eller matjord som inte innehåller t.ex. slam från avloppsreningsverk och som eventuellt bara blandats med sand, torv, lera eller kalk. Näringshalterna och användningssäkerheten i fråga om dessa produkter framgår tillräckligt noggrant genom näringsanalyser av mullpartier.

Anläggning av grönområden och landskapsarkitektur

Utskottet konstaterar att även de gödselfabrikat som används för anläggning av grönområden och landskapsarkitektur måste vara högklassiga, säkra och ändamålsenliga. De får inte medföra hälsorisker eller -skador för människor, djur eller växter. Därför vill utskottet fästa uppmärksamhet vid att gödselfabrikat används i mycket stor utsträckning för anläggning av grönområden och landskapsarkitektur. Områden där gödselfabrikat används är bl.a. gårdsplaner vid bostadshus, skolor, daghem och allmänna byggnader, golf- och idrottsplaner, vägslänter och parker. Speciellt sådana gödselfabrikat som används på gårdsplaner vid egnahemshus och andra bostadshus, skolor och daghem samt i parker måste vara mikrobiologiskt säkra. De får inte innehålla salmonella, listeria, noro- eller astrovirus, som lätt blir kvar om behandlingsmetoden är dålig. De får inte heller innehålla stora mängder tungmetaller eller andra skadliga ämnen. Utskottet konstaterar också att om det blir tillåtet att i parker eller andra grönområden som anläggs sprida ut gödselfabrikat som ur mikrobiologisk synvinkel är av dålig kvalitet eller innehåller andra skadliga ämnen, kan sjukdomsalstrare och tungmetaller komma ut i diken, åar och sjöar via dagvattnet från produkterna.

Ovan har det också konstaterats att kommissionen 3.1.2006 beslutat förlänga Finlands undantagstillstånd att ha nationella bestämmelser om begränsning av maximihalten kadmium. I detta sammanhang fäster utskottet uppmärksamhet vid att mark- och vattenförhållandena är exceptionella i Finland. Jämfört med de andra EU-länderna har vi den suraste marken och de suraste vattendragen. Dessa faktorer ställer krav på gödselfabrikatens kvalitet och i synnerhet på de skadliga ämnena i gödselfabrikaten. Därför kan inte heller gödselfabrikat som används för anläggning av grönområden och landskapsarkitektur innehålla betydande mängder kadmium, som lättast löser sig just i sur mark och surt vatten.

Enligt den utredning som utskottet fått har det planerats att den i kvalitetsförordningen tillåtna maximala genomsnittliga kadmiumbelastningen från gödselfabrikat i marken ska bli 1,5 gram per hektar och år. Med beaktande av att belastningen delas upp på flera år, bör detta synas i belastningsberäkningen för anläggning av grönområden och landskapsarkitektur. Den maximala tilllåtna kadmiumbelastningen från andra gödselfabrikat så som aska, slagg samt andra organiska och oorganiska gödselmedel har planerats bli 15 gram per hektar och tioårsperiod i fråga om landskapsarkitektur och anläggning av grönområden.

Utskottet konstaterar att användningen av gödselfabrikat i jordbruk och trädgårdsodling är begränsad enligt statsrådets förordning om begränsning av utsläpp i vattnen av nitrater från jordbruket (931/2000). Eftersom de växtunderlag och jordförbättringsmedel som används vid landskapsarkitektur och anläggning av grönområden innehåller betydligt mer lösligt kväve och löslig fosfor än de gödselfabrikat som används i jordbruket, har det ansetts vara nödvändigt att begränsa användningen också vid landskapsarkitektur och anläggning av grönområden. Enligt den utredning som utskottet fått ska det i jord- och skogsbruksministeriets förordning stadgas att mängden lösligt kväve får vara högst 1 250 kilogram per hektar och femårsperiod samt att mängden löslig fosfor får vara högst 750 kilogram per hektar som engångsportion eller per femårsperiod, då gödselfabrikat används för landskapsarkitektur och anläggning av grönområden. Dessutom ska verksamhetsutövaren för myndigheterna på begäran kunna visa hur stora mängder som använts och att användningen inte medför skada eller olägenhet för miljön. Detta bör också synas i bestämmelser och anvisningar på lägre nivå. De tillåtna mängderna i landskapsarkitektur och anläggning av grönområden blir alltså betydligt större än de tillåtna mängderna i jordbruk och trädgårdsodling. Enligt nitratförordningen () kan högst 250 kilogram lösligt kväve per hektar och år användas för gödsling (organiska och oorganiska gödselmedel) vid odling av hö och betesmark, ensilage och trädgårdsväxter. Enligt basgödslingsnivån i det gällande miljöstödssystemet är den största tillåtna fosformängden 40 kilogram per hektar och år (potatis).

I den utredning som utskottet fått kommer det fram att det inte i Finland och inte heller någon annanstans i Europa finns nämnvärda forskningsresultat om miljökonsekvenserna av landskapsarkitektur och anläggning av grönområden. Urlakningen från grönområden har inte mätts i någon stor utsträckning i Finland. Det har dock bedömts att stora mängder jordförbättringsmedel och växtunderlag baserade på slam från reningsverk kan ge upphov till omfattande näringsurlakning per hektar. Detta kan leda till skadlig eutrofiering i vattnet vid kusterna som helhet och speciellt i små vattendrag i tätorter. Därför förutsätter utskottet att miljökonsekvenserna av landskapsarkitektur och anläggning av grönområden utreds med särskild hänsyn till hur stor andel av den totala näringsämnesbelastningen i våra vattendrag som utgörs av urlakning orsakad av jordförbättringsmedel och växtunderlag baserade på slam från reningsverk (Utskottets förslag till uttalande 1).

Anläggningar som producerar gödselfabrikat baserade på slam från reningsverk för användning vid landskapsarkitektur och anläggning av grönområden kan ha det svårt att inom övergångstiden i lagförslaget börja följa de nya kvalitetskraven på gödselfabrikaten och de krav som gäller verksamhetsutövaren. Därför föreslår utskottet nedan i detaljmotiveringen en längre övergångstid för godkännandet av anläggningar. På så sätt borde andra anläggningar än de som följer kraven i biproduktförordningen senast två år efter att lagen om gödselfabrikat trätt i kraft ansöka om att anläggningen ska bli godkänd.

Skogsgödsling

Då det försvinner mer näringsämnen från skogen än förut till följd av att avverkningsrester, stubbar och klenvirke används för energiåtervinning, måste man gödsla en del av skogsområdena, dvs. ändamålsenligt återföra näringsämnen, för att upprätthålla trädens tillväxtförmåga. Utskottet vill därför fästa uppmärksamhet vid att gödslingen efter de små gödselmängderna de senaste årtiondena nu håller på att få större betydelse i skogsbruket.

Utskottet konstaterar att den gällande gödselmedelslagen inte berör skogsgödsling. Avsikten är dock att bestämmelserna i den föreslagna lagen också ska gälla skogsgödsling, vilket utskottet anser vara positivt i sig. Den nya lagen gör det möjligt att bättre än förut förebygga att ämnen som är skadliga för människor, djur, växter eller jordmån kommer ut i skogsnaturen.

I den utredning som utskottet fått konstateras att det i skogsindustrin och energianläggningar årligen uppstår 200 000—300 000 ton trä- och torvaska, av vilken största delen till slut blir fyllnadsjord eller förs till avstjälpningsplatserna. Långvariga fältprover har emellertid visat att högklassig aska får trädtillväxten att öka t.o.m. i årtionden. Med engångsgödsling har den totala avkastningen från träd i sumpskogar ofta ökat t.o.m. mer än 100 kubikmeter per hektar. Skogar med mineraljord har inte i allmänhet gödslats med aska, men utskottet fäster uppmärksamhet vid att det nu pågår flera projekt för att utveckla kväveberikade gödselmedel av aska som lämpar sig för mineraljord.

En orsak till att askgödsling nu används så lite har ansetts vara att det inte finns detaljerade kvalitetskriterier för aska som lämpar sig för skogar. I och med den nya lagen om gödselfabrikat och bestämmelser som med stöd av den ges på lägre nivå kommer detta missförhållande att avhjälpas, då det bl.a. införs övre gränser för tungmetallhalter i aska som lämpar sig för skogar. Utskottet anser det dock vara viktigt att då man med hjälp av den nya lagen strävar efter att bättre än förut förebygga att skadliga ämnen kommer ut i skogsnaturen samtidigt ser till att det i fortsättningen förblir möjligt att använda aska från högklassigt trä och torv för skogsgödsling samt att utveckla och ta i bruk tillhörande nya produkter.

Utifrån det som sagts ovan anmärker utskottet att skogsgödslingens särdrag måste beaktas när de övre gränserna för tungmetaller och andra skadliga ämnen i gödselfabrikat bestäms. Till särdragen hör att skogar inte gödslas årligen, utan i allmänhet bara en eller två gånger under en omloppstid på 80—100 år. Därför blir tungmetallbelastningen på årsnivå lägre i skogar, även om högre tungmetallhalter godkänns för gödselfabrikat som används i skogar än för gödselmedel som lämpar sig för jordbruk. Därför anser utskottet att detta nödvändigt måste beaktas i bestämmelserna på lägre nivå än lagen, så att en utjämning i gödslingen på 40 år tillåts t.ex. i fråga om kadmium i skogsbruket, dvs. så att trä- eller torvaska får innehålla 60 gram kadmium som engångsportion per hektar. På så sätt kan trä- och torvaska också i fortsättningen användas som gödselfabrikat i skogar. I den gällande lagstiftningen är mängden kadmium i aska för skogsbruk inte alls begränsad.

I den utredning som utskottet fått konstateras också att den planerade minimihalten kalium och fosfor i gödselmedel av aska (minst 3 procent kalium och fosfor sammanlagt) är för hög, eftersom den sammanlagda fosfor- och kaliumhalten i en stor del av träaskan från skogsindustrin och i nästan all slags torvaska underskrider denna minimihalt. För att den andel aska som förs till avstjälpningsplatser ska minska och återvinningen av aska effektiveras anser utskottet att den förutsatta minimihalten fosfor och kalium måste bli så låg att det blir möjligt att använda aska i skogsgödslingen. I synnerhet hotas askprodukter som utvecklas för användning i mineraljord, eftersom de berikas med kvävehaltiga beståndsdelar och andelen kalium och fosfor då minskar i den totala halten.

Utöver det som sagts ovan fäster utskottet uppmärksamhet vid att speciellt gränserna för bly och nickel inte heller får bli så låga att en del av träaskan från skogsindustrin inte längre är godkänd skogsgödsel efter att den nya lagen om gödselfabrikat trätt i kraft. Även om detta problem åtminstone delvis bör kunna lösas genom att det material som ska brännas bättre väljs ut och övervakas och genom att tungmetallhaltig aska blandas med renare askpartier, är det viktigt att användningssynvinkeln beaktas när gränsvärdena bestäms.

Utskottet anmärker dessutom att bestämmelserna på lägre nivå om förvaring och lagring av gödselmedel bör utformas så att de inte onödigt stör användningen av gödselmedel i skogsbruket.

Skadeståndsskyldighet

Utskottet påpekar att lagförslaget inte innehåller någon separat paragraf om skadeståndsansvar för dem som tillverkar, förpackar, importerar eller i övrigt släpper ut gödselfabrikat på marknaden. Delvis beror den föreslagna lösningen på gemenskapsrättsliga krav. Efter att den gällande gödselmedelslagen stiftats har nämligen Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/374/EG om ändring av rådets direktiv 85/374/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister givits, där gemenskapslagstiftningens tillämpningsområde utvidgas så att det också gäller primära jordbruksprodukter. Detta innebär att inga nationella bestämmelser om ansvarsfrågor kan utfärdas avvikande från ansvarsbestämmelserna i direktivet. I fråga om ersättning för skada som en produkt har orsakat på person eller på sådan egendom som är avsedd för enskild användning eller konsumtion och som den skadelidande huvudsakligen har använt på ett sådant sätt tillämpas således den nationella lag som stiftats i syfte att verkställa gemenskapslagstiftningen, i Finland alltså produktansvarslagen (). I övrigt är den nationella lagstiftaren behörig när det gäller ansvarslagstiftning.

I brist på specialbestämmelser ska allmänna lagar så som köplagen () och skadeståndslagen () tillämpas mellan säljare och köpare på ersättning av skada som i lagförslaget avsedd verksamhet eller gödselfabrikat har orsakat. På andra frågor än avtalsbaserade ersättningar ska produktansvarslagen eller skadeståndslagen () tillämpas. Den föreslagna lagen ska alltså inte fungera som grund då man löser tvister mellan parterna eller avgör eventuella skadeståndsanspråk till följd av tvisterna. Som speciallag ska lagen om gödselfabrikat bara säkerställa gödselfabrikatens kvalitet och ge förutsättningar för myndighetstillsyn.

Enligt 22 § i den gällande gödselmedelslagen ska säljaren ersätta en skada som åsamkas köparen av att en såld produkt inte uppfyller de krav som stadgats eller bestämts eller genom att produkten avviker från de uppgifter som lämnats köparen mer än vad som är tillåtet enligt jord- och skogsbruksministeriets föreskrifter. Ersättning ska betalas även om skadan inte orsakats uppsåtligen eller av vårdslöshet. I bestämmelsen är det fråga om s.k. strikt ansvar.

Ovan har utskottet betonat att livsmedelsproduktionskedjan bör ses som en enda helhet, där uppmärksamheten fästs vid produkternas kvalitet, allt från produktionsinsatserna i primärproduktionen ända till de slutprodukter som erbjuds konsumenten i marknadsföringen. Också med tanke på detta är det viktigt att ansvarsförhållandena i produktionskedjan blir klara. För användaren är det nödvändigt att eventuella skadeståndsanspråk på basis av strikt ansvar också kan framställas direkt mot den som tillverkat, låtit tillverka eller importerat gödselfabrikatet även då det inte är fråga om en skada som ska ersättas med stöd av produktansvarslagen. På dessa grunder anser utskottet det vara nödvändigt att lagen innehåller en bestämmelse om ersättning under strikt ansvar och kommer nedan att föreslå en sådan bestämmelse.

Avslutningsvis

Med hänvisning till propositionen och övrig utredning anser utskottet propositionen vara behövlig och ändamålsenlig.

Utskottet förutsätter att lagens effekt speciellt på tillverkning, utbud och användning av gödselfabrikat uppföljs och att en utredning av uppföljningsresultaten lämnas jord- och skogsbruksutskottet senast 31.12.2007 (Utskottets förslag till uttalande 2).

Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.