Allmän motivering

Allmänt

Med mätning av virke avses mätning av volym, sortimentsuppdelning och kvalitet för oförädlat virke. Mätningen av virket är en väsentlig del av virkesanskaffningen. Mätningen sker för bestämningen av försäljningspris, arbetslön och entreprenadavgifter som betalas enligt virkesvolymen. Mätning behövs dessutom för olika styrnings- och övervakningsuppgifter som gäller virkesanskaffning, och numera allt oftare även vid styrningen av råvaruproduktionen. Mätning av virke innefattar förutom mätning av rundvirke även mätning av andra virkesslag, såsom flis och grenar. Även de virkesslag som används vid energiproduktion omfattas numera av mätverksamheten.

Utskottet påpekar att både då det gäller virkesanskaffningen och mätverksamheten har verksamhetsmiljön förändrats avsevärt under tiden från beredningen av den nuvarande virkesmätningslagen i slutet av 1980-talet fram till i dag. Till exempel mekaniseringsgraden vid avverkning har stigit från 20 procent till över 90 procent. Energivedens betydelse har ökat under detta årtusende och den ökar fortfarande kraftigt samtidigt som nya avverknings- och mätmetoder har blivit mera allmänna. Under den tid nuvarande lag varit i kraft har också mätmetoderna och mätinstrumenten avsevärt förändrats. Virkesmätning med avverkningsmaskin har blivit den huvudsakliga metoden vid överlåtelsemätning åt skogsägarna och mätning vid fabriken har blivit mera allmän. Samtidigt har travmätningen invid skogsbilvägar avsevärt minskat och rotmätningen helt upphört.

Utskottet fäster också uppmärksamhet vid att maskin- och bilföretagarna och deras förare spelar en central roll när det gäller produktionen av mätdata. Den företagarbaserade verksamheten har blivit en fast del av virkesanskaffningen och på så sätt även en del av mätverksamheten. När den gällande lagen trädde i kraft utfördes mätningen i skogen i huvudsak av särskilda rotmätningsgrupper eller då det gällde virkesupplag vid vägkanten av virkesanskaffningsorganisationernas anställda. I dag produceras mätresultatet i huvudsak som en del av den övriga operativa verksamheten, såsom vid mätning med avverkningsmaskin och kranvåg eller vid fabriksmätning. Den mest uppenbara förändringen då det gäller mätning i praktiken under den tid då den nuvarande virkesmätningslagen har varit i kraft är teknifieringen av mätningen. Mätning av virke med avverkningsmaskin har blivit den klart dominerande metoden och mätningen sker i allt större omfattning på användningsplatsen genom mätning enligt fabriksmetoden. Antalet aktörer i mätverksamheten har samtidigt stigit avsevärt. I och med teknifieringen har också en stor grupp instrument- och programtillverkare kommit in på området för mätverksamhet.

Hänvisande till motiven i propositionen vill utskottet påpeka att den nuvarande rytmen inom virkesanskaffningen förutsätter att virkestransporten från upplag vid vägkanten påbörjas medan avverkningen ännu pågår och således innan mätresultatet har fastställts. Detta tillvägagångssättet har avsevärt förändrat mätningslagstiftningens möjlighet att fungera som den svagare partens skydd på det ursprungliga sättet. Den officiella mätningen, aktörens rättsmedel, kan i dag användas endast begränsat genom förnyad mätning. I stället granskas numera tvistefallen ofta utgående från dokumenten.

Det är enligt utskottet av central vikt att lagen tryggar tillförlitligheten hos mätresultaten, mätmetoderna och de instrument som används vid mätning av oförädlat virke. Lagförslaget ska förbättra flexibiliteten i virkeshandeln, ytterligare öka förtroendet mellan parterna i mätningen och få de virkes- och entreprenadmarknader som står under utveckling att fungera bättre då det gäller samtliga virkesslag. Skyddet för den svagare parten, som tryggar enskilda skogsägares och arbetstagares rättsliga ställning, måste kvarstå i enlighet med nuvarande lag.

Utskottet konstaterar att det är enskilda skogsägare och andra motsvarande aktörer som gör flest virkesaffärer och står för merparten av handelsvolymen. Det viktigaste för skogsägarna är att de kan lita på att överlåtelsemätningen görs rätt och noggrant och att de i problemsituationer vid behov har tillgång till de lagfästa rättsmedel som fastställts specifikt för virkesmätning. Detsamma gäller också andra parter i mätningen, såväl vid överlåtelse- och arbetsmätning som vid entreprenadmätning. I detta avseende innebär lagförslaget inga större förändringar, med undantag av att energived inkluderas i lagens tilllämpningsområde, vilket behandlas nedan. De krav som nu ska ställas på mätningen är mera täckande och tydligare än tidigare och de stärker ytterligare förfaringssätten och ökar tillförlitligheten mellan de olika aktörerna inom virkeshandeln och virkesanskaffningen.

Energivedsmätningen och avtalsfriheten

Utskottet konstaterar att anskaffningen och avverkningen av energived, som står utanför tilllämpningsområdet för virkesmätningslagstiftningen, riktar sig till samma stämplingsposter och delar av stammar som gagnvirke, som hör till tillämpningsområdet för virkesmätningslagen. I praktiken är det i dag inte alltid entydigt när och på vilken grund mätningen av träråvaran hör till lagens tillämpningsområde, då virkesanskaffningen gäller en träråvara vars användning ligger på gränsen mellan skogsindustrins och energiindustrins användningsområden. Utskottet instämmer med regeringen i att det är oändamålsenligt att samma delar av stammen mäts olika på basis av lagstiftning eller avtal beroende av hur varuslaget definieras eller i enlighet med slutanvändningen.

Det avtalsbaserade förfarandet för mätning av energivedssortimentet har stärkt sin ställning under de senaste åren och handeln med energived har blivit en del av den normala virkesanskaffningen och virkeshandeln. Med hänvisning till det som sagts ovan menar utskottet i likhet med propositionsmotiven att mätning av energived måste tas upp som en del av bestämmelserna om mätning av virke också därför att gränsen mellan gagnvirke och energived med tanke på användningsändamålet varierar beroende av olika marknadslägen. För energivedssortimentets del kan man dessutom se att mätningen teknifieras och blir en del av kunskapsbasen för lagerhanteringen och logistikstyrningen. Den mest anmärkningsvärda ändringen jämfört med nuvarande lag är därför förslaget om att energived tas med i lagens tillämpningsområde. Trots att de avtalsbaserade förfaranden som iakttagits vid mätning av energivirke i sig har visat sig vara fungerande, är det nödvändigt att inkludera energiveden i lagens tillämpningsområde för att förbättra den rättsliga ställningen för skogsägare och arbetstagare samt för att skapa likadana på lag baserade skyldigheter och rättigheter för samtliga aktörer.

Utskottet understryker att lagförslaget klarlägger samtliga parters ställning, eftersom lagstiftningen i fortsättningen kommer att omfatta allt oförädlat virke som ska mätas. Det har redan framgått att enligt gällande virkesmätningslag ingår gagnvirke i lagens tillämpningsområde, men energived står utanför lagens tillämpningsområde och omfattas av ett avtalsbaserat förfarande. Utskottet framhåller ytterligare att om lagförslaget inte utvidgas till att omfatta även mätning av energived, så tillämpas lagen om mätinstrument (707/2011) på de instrument som används vid mätning av energived. Enhetligare förutsättningar för mätningen har ur alla parters synvinkel sett en positiv och gynnsam inverkan på verksamhetsförutsättningarna på marknaden.

Trots att nuvarande mätningslagstiftning inte gör skillnad mellan parternas ställning i mätningen eller omfattningen av verksamheten, menar utskottet att nuvarande virkesmätningslag ändå i hög grad utgår från de behov som gäller enskilda personers virkesaffärer. I synnerhet i affärer inom koncerner, men ofta även i virkesaffärer mellan företag, har man ansett det viktigt att kunna avtala också om mätningen och att detta hör till principerna för fri handel. Dessutom har avtalsfriheten ansetts svara mot virkesanskaffningens och trävaruhandelns krav på effektivitet och mot de föränderliga mätningsbehoven. Av propositionen framgår att enligt nuvarande tolkning av mätningslagstiftningen kan företagen avtala om att använda någon annan än en fastställd mätmetod, om det inte är fråga om en mätning som avses i virkesmätningslagen. Då kan aktörens rättsmedel, däribland avgörande av meningsskiljaktigheter om mätningen genom en officiell mätning, inte heller användas. Definitionen och betydelsen av avtalsfrihet har inte alltid ansetts vara helt klar.

Utskottet påpekar att drivningsmetoderna utvecklas hela tiden och mätmetoderna för virke utvecklas som en del av hanteringen av en kostnadseffektiv leveranskedja för råvirke. För att möjliggöra rationella mätmetoder ger lagförslaget företagen och den storskaliga entreprenadmätningsverksamheten fortsatt möjlighet att avtala om vissa frågor som hänför sig till mätningen på ett sätt som är ändamålsenligt med tanke på aktörerna. Utskottet understryker dock att lagförslaget krymper avtalsfriheten mellan företag något då det gäller mätning av gagnvirke, då de tidigare flertydiga bytena av virke och leveransköpen mellan företag entydigt har tagits med i lagens tillämpningsområde. Då tillämpningsområdet utvidgas ersätts den avtalsfrihet som iakttas vid nuvarande mätning av energived med den begränsade avtalsfrihet som fastställs i lagen. Det är ytterst viktigt att det görs en utvärdering av den begränsade avtalsfriheten för överlåtelsemätning mellan företag och storskalig entreprenadverksamhet. Avtalsfriheten får inte leda till metoder och rutiner som försvagar tillförlitligheten hos och insynen i mätningarna.

Särskilda frågor

Utskottet påpekar att sågspån, som är en förädlad produkt, inte omfattas av tillämpningsområdet för den föreslagna lagen, som alltså gäller oförädlat virke. Här skiljer sig förslaget från gällande virkesmätningslag. Enligt propositionsmotiven har det ansetts nödvändigt att inte ta in sågspån i lagens tillämpningsområde på grund av sågspånets karaktär av förädlad vara, dess många användningsobjekt och för att begränsa antalet platser för fabriksmätning som förutsätter anmälningsplikt och övervakning och för att få en klarare struktur i virkesmätningsbranschen.

I dag tillämpas virkesmätningslagen (364/1991) på sågspånspartier på över 20 kubikmeter löst mått, enligt 1 § 1 mom. i den lagen. Trots att användningen av sågspån i cellulosaframställningen har minskat, är försäljningen av sågspån fortfarande av stor betydelse för sågverkens ekonomi. Utskottet menar att osäkerheten inom branschen minskar om sågspånet mäts på det sätt som anges i lagen och om verksamheten kontrolleras av myndigheterna. Det är i detta sammanhang dock inte nödvändigt att utöka lagens tillämpningsområde till mindre sågspånspartier än i dag. Utskottet föreslår därför senare i detta betänkande att de gällande bestämmelserna om sågspån tas in i den nya lagen.

Utskottet fäster uppmärksamhet vid 23 § 2 mom. i lagförslaget, där det bestäms att en part i mätningen på begäran ska ge den andra parten inte bara mätresultatet utan även de uppgifter utifrån vilka mätresultatet kan beräknas. Det innebär att lagförslagets tillämpningsområde begränsar sig till mätning av kvantiteten. Enligt 2 § 1 mom. i lagförslaget beaktas kvaliteten endast "om kvaliteten används som fördelningsgrund för till värdet olika sortiment av oförädlat virke". Denna avgränsning av tillämpningsområdet följer den gällande lagen. Lagen tillämpas alltså endast på uppdelning mellan stockvirke och fiber, men inte på uppdelning av olika timmerbitar inom ett stocksortiment som har ett visst pris. I det senare fallet avgörs frågan genom avtal. Det måste dessutom påpekas att om målet vore att säkerställa att avtalen inom virkeshandeln fullföljs, måste myndigheterna få helt andra resurser än de har i dag. Stammen apteras enligt prismatriser som fastställts av köparen i ett avtalsförhållande mellan köparen och avverkaren. Parterna ska avtala om kontrollen av apteringen. Utskottet konstaterar att uppgifterna måste överlåtas i sådan utsträckning att man utifrån dem kan avgöra om mätningen gjorts i enlighet med virkesavtalet.

Enligt 46 § 1 mom. i lagförslaget ska en part kunna överklaga den officiella mätarens beslut genom besvär hos mätningsnämnden. Det har, på grund av frågornas särskilda karaktär, enligt propositionen inte ansetts motiverat att kräva att ett omprövningsförfarande enligt 7a kap. i förvaltningslagen (434/2003) ska tillämpas på behandlingen av frågor som rör virkesmätning. Omprövningsförfarandet har i allmänhet ansetts lämpa sig för kategorier av frågor som sinsemellan påminner om varandra och avgörs rutinartat och där motiveringarna ofta är kortfattade och baserar sig på ett underlag av etablerad rättspraxis.

De ärenden som behandlas i mätningsnämnden är enligt uppgift specialfall, där tvistefrågorna ofta är invecklade och olika fall sällan kan jämföras med varandra. Frågorna behandlas detaljerat och grundligt i mätningsnämnden. Besluten innefattar en utförlig motivering. Enligt uppgift får virkesmätningsnämnden mycket sällan ärenden för behandling, ibland inte ens ett ärende per år, och besvärstiden till nämnden är relativt kort, 14 dagar. Det bör vidare påpekas att i jämförelse med den gällande lagen preciserar lagförslaget bland annat att de officiella mätarna och mätningsnämnden i huvudsak arbetar utifrån de allmänna förvaltningslagarna. Utskottet understryker också att förfarandet med en mätningsnämnd motiveras av att det är en snabb metod och av att de frågor som behandlas kräver specialkompetens.

Sammantaget anser utskottet propositionen vara behövlig och angelägen. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande ändringar.