Allmän motivering

Allmänt

Utskottet påpekar att lagförslaget initierats i samband med Europeiska kommissionens övervakningsmekanism för flygekorren, där det kommit fram att vår skogslag och vår naturvårdslag måste ändras. Finland är tvunget att skydda flygekorren i enlighet med rådets direktiv 92/43/EEG om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter, det så kallade habitatdirektivet, oavsett hur stor flygekorrstammen är och om den är utrotningshotad. I sitt utlåtande säger miljöutskottet att miljöministeriet i fjol startade ett treårigt forskningsprojekt för att utreda hur stor flygekorrstammen i Finland är och hur uppföljningen av den lämpligen bör ordnas. Med hänvisning till utlåtandet från miljöutskottet förutsätter jord- och skogsbruksutskottet att läget omprövas när den pågående utredningen av flygekorrarna blir klar, om utredningen visar att flygekorrbeståndet är så stort och stabilt att flygekorren inte längre kan anses vara en utrotningshotad art. En uppluckring av skyddet kräver i så fall en översyn av bilaga 4 a till habitatdirektivet. Det är bara kommissionen som har formell initiativrätt i sådana frågor (Utskottets förslag till uttalande 1).

I övervakningsmekanismen har kommissionen bland annat påpekat att samarbetet mellan skogs- och miljömyndigheterna behöver effektiviseras. I den rapport som jord- och skogsbruksministeriets arbetsgrupp för flygekorrar lämnade i december 2002 (Työryhmämuistio MMM 2000:21) behandlas frågan ingående. I motiven till propositionen understryker regeringen att en snabb informationsgång mellan myndigheterna är av stor betydelse för fortbeståndet för flygekorrens parnings- och rastplatser.

Enligt 2 § 3 mom. i skogslagen ska utöver skogslagen också bestämmelserna i 9, 29—35, 39, 42, 47—49, 55 och 56 § samt 10 kap. i naturvårdslagen (1096/1996) iakttas när skog sköts och används. I 2 § 2 mom. i naturvårdslagen ingår en liknande bestämmelse. Enligt 1 § 1 mom. i naturvårdsförordningen (160/1997) ska miljömyndigheterna och skogsmyndigheterna samarbeta då besluten fattas om principerna för vård och användning av ekonomiskogar som ingår i naturskyddsprogram eller som är belägna i områden med skyddade naturtyper, inom landskapsvårdsområden, på förekomstplatser för arter som kräver särskilt skydd och i områden som statsrådet föreslagit till nätverket Natura 2000 och de som har införlivats i nätverket. I motiven till propositionen påpekar regeringen att skogs- och miljömyndigheterna med stöd av dessa bestämmelser har samarbetat bland annat kring skyddet av flygekorren. De regionala miljöcentralerna har gett skogscentralerna information om flygekorrens parnings- och rastplatser. Skogscentralerna har informerat de regionala miljöcentralerna om anmälningar om skogsanvändning som gäller flygekorrens parnings- och rastplatser.

För att säkerställa informationsgången mellan skogsmyndigheterna och miljömyndigheterna föreslår regeringen att skogslagen får en bestämmelse som förpliktar skogscentralen att underrätta den regionala miljöcentralen om en anmälan om användning av skog när anmälan gäller en plats där flygekorrar parar sig och rastar. Enligt lagförslaget är skogscentralen skyldig att utan dröjsmål informera om en anmälan om användning av skog när anmälan gäller en plats där flygekorrar parar sig och rastar. En anmälan om användning av skog ska göras minst fjorton dagar innan en avverkning börjar. Det finns således mycket lite tid för att kontrollera en anmälan och uppfylla anmälningsskyldigheten. En förutsättning för lagändringen är att skogscentralerna får så mycket resurser för sina myndighetsuppdrag att en snabb handläggning är möjlig. Också de regionala miljöcentralerna måste få adekvata resurser för att också de snabbt ska kunna handlägga anmälningar från skogscentralerna. Dessutom kan det hända att resursbehovet inte kan bedömas tillförlitligt eftersom uppgifterna om flygekorrstammen är bristfälliga. Utskottet förutsätter att det avsätts adekvata resurser för verkställigheten av bestämmelserna (Utskottets förslag till uttalande 2).

I likhet med miljöutskottet betonar jord- och skogsbruksutskottet att stor öppenhet och effektiv informationsgång ingår i ett gott samarbete mellan myndigheter utan någon lagfäst skyldighet. Bättre information är en av de stora förbättringar i lagförslaget, påpekar utskottet. Dessutom är det angeläget att den regionala miljöcentralen omedelbart och samtidigt meddelar både markägaren och skogscentralen om observationer av flygekorrar. Så snart miljöcentralen har fått uppgifterna ska den anmäla om det inte längre finns några parnings- eller rastplatser för flygekorrar i området.

Enligt 14 § i skogslagen ska anmälan om hantering av särskilt viktiga livsmiljöer göras minst fjorton dagar och högst två år innan åtgärden inleds. Skogscentralen kan på ansökan bevilja undantag från tidsfristen. Anmälningsplikten gäller alla åtgärder inom skogsbruket. När det gäller skyddsskogsområden enligt 12 § krävs det inte anmälan om användning av skogen utan en förnyelse- och avverkningsplan måste upprättas. Enligt 9 § i skogsförordningen (1200/1996) ska det i en anmälan om användning av skog som gäller särskilt viktiga livsmiljöer anges vilken typ av livsmiljö det är frågan om, vilka åtgärder som är planerade och på vilket sätt åtgärderna tar hänsyn till livsmiljöernas särdrag.

I motiveringen till propositionen sägs att skogscentralen enligt den föreslagna bestämmelsen ska jämföra de handlingar som centralen får av den regionala miljöcentralen gällande platser där flygekorrar parar sig och rastar med anmälningarna om användning av skog. Med handling avses bland annat en datamängd i elektronisk form, enligt propositionen. Om en anmälan om användning av skog gäller en plats där flygekorrar parar sig och rastar och platsen nämns i en handling som den regionala miljöcentralen skickat till skogscentralen, ska skogscentralen omedelbart informera den regionala miljöcentralen, markägaren och den representant för markägaren som skogscentralen känner till samt innehavaren av avverkningsrätten om detta. Representanten för en skogsägare är för det mesta en skogsvårdsförening. Innehavaren av avverkningsrätten anges inte i en anmälan om användning av skog. Ibland anmäls användning av skog redan före virkesaffären. När skogsägaren själv avverkar skogen finns det ingen särskild innehavare av avverkningsrätten.

För att vinna tid kommer skogscentralen inte att undersöka om det fortfarande finns flygekorrar på platsen, sägs det i propositionen. I stället ska skogscentralen göra anmälningarna med en gång på grundval av handlingarna. Den föreslagna bestämmelsen innebär inte att övervakningsuppgifter enligt naturvårdslagen överförs från de regionala miljöcentralerna till skogscentralen. Skogscentralens anmälan är en förvaltningsåtgärd av teknisk karaktär som bara grundar sig på informationen i handlingarna. Ingen får fördelar, rättigheter eller skyldigheter genom skogscentralens anmälan, och anmälan kan inte överklagas. Utifrån skogscentralens anmälan undersöker den regionala miljöcentralen ärendet och vidtar nödvändiga åtgärder inom ramen för sina befogenheter.

Om en anmälan om användning av skog som görs till skogscentralen gäller en parnings- och rastplats för flygekorrar som är angiven i ett förslag från den regionala miljöcentralen, är skogscentralen i enlighet med det som sägs ovan skyldig att omedelbart underrätta den regionala miljöcentralen som är tillsynsmyndighet enligt naturvårdslagen. I det sammanhanget avgörs det från fall till fall hur en parnings- och rastplats för flygekorrar ska avgränsas och hur lämpliga transportförbindelser ska säkras under avverkningarna. I lagförslaget nedan föreslår utskottet att det införs en frist för behandlingen av ärendet i den regionala miljöcentralen. Det behövs ett tydligt myndighetsförfarande för handläggningen av skyddet av flygekorrar för att de nödvändiga myndighetsbesluten ska kunna fattas snabbt, anser utskottet (Utskottets förslag till uttalande 3).

Enligt propositionen ska en markägare eller en av markägaren befullmäktigad innehavare av avverkningsrätten kunna ansöka om ett förhandsbesked om tillämpningen av 10 § i skogslagen på den skog som avses i anmälan om användning. I motiven till propositionen understryks att ingen är skyldig att ansöka om förhandsbesked. Förhandsbeskedet är ett överklagbart förvaltningsbeslut. Bestämmelsen avser att förbättra rättsskyddet för markägaren och den som innehar avverkningsrätten och att öka rättssäkerheten i oklara fall. Därmed främjar bestämmelsen det primära syftet med 10 §, alltså att bevara skogsnaturens mångfald.

Enligt 4 § i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) skall beslut som fattats med anledning av en ansökan och som gäller den sökandes ekonomiska verksamhet i regel vara avgiftsbelagda, påpekar utskottet. Å andra sidan föreskriver 6 § 3 mom. i samma lag att en avgift får tas ut till ett lägre belopp än prestationens självkostnadsvärde eller ingen avgift alls tas ut om det finns grundad anledning till detta. Det är alltså i hög grad fråga om prövning när det gäller att bestämma om ett förhandsbesked om en särskilt viktig livsmiljö är avgiftsbelagd eller inte. Enligt vad utskottet har erfarit har kartläggningarna visat att det finns drygt 100 000 ställen. Årligen nämns 2 000—3 000 ställen i anmälningar om användning av skog. Det är emellertid svårt att bedöma hur många ställen som omfattas av förfarandet med förhandsbesked eftersom mekanismen inte har funnits tidigare. Utskottet anser att frågan om avgift för förhandsbesked bör avgöras genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.

Förslaget till skydd för flygekorrar utgår från att skyddet och ersättningarna till markägarna verkställs av miljöförvaltningen. Ett undantag från regeln är situationer då flygekorrar förekommer i särskilt viktiga livsmiljöer som avses i 10 § i skogslagen. I sådana fall gäller miljöstöd till skogsbruket i enlighet med 19 § i lagen om finansiering av hållbart skogsbruk (1094/1996). I dessa fall verkställs skyddet av skogsförvaltningen. Utskottet påpekar att de ekonomiska resurserna för miljöstödet till skogsbruket redan nu är underdimensionerade i statsbudgeten. För en fungerande skyddsmekanism behövs det också adekvata resurser för miljöstödet till skogsbruket (Utskottets förslag till uttalande 4).

Störande av skogsarbete

Om våld och hot utnyttjas för att förhindra skogsavverkning kan gärningsmannen enligt gällande lag straffas för olaga hot enligt 25 kap. 8 § i strafflagen (39/1889), anförs det i lagmotion LM 154/2003 rd. Olaga tvång kan straffas med böter eller fängelse i högst två år. Vid störande av skogsarbete kan också 28 kap. 11 § om besittningsintrång i strafflagen vara tillämplig. Enligt 11 § 1 punkten är det straffbart att olovligen bemäktiga sig, flytta eller dölja lös egendom som är i någon annans besittning. Bestämmelsen kan vara tillämplig till exempel när de som stör skogsavverkning inte brukar våld, men tar skogsmaskiner eller andra lösa arbetsredskap i sin besittning. Enligt 3 punkten i samma paragraf är det straffbart att bemäktiga sig mark eller byggnad som är i någon annans besittning eller en del av den. Bestämmelsen passar in på situationer när någon slår läger eller i övrigt olovligen vistas länge på någon annans område och den som innehar egendomen de facto hindras från att använda sin egendom (RP 66/1988 rd). Straffet för besittningsintrång är böter eller fängelse i högst tre månader. Om innehavaren bestående fråntas sin lösa egendom och egendomen skadas, till exempel om den slängs i vatten, uppfyller gärningen kriterierna för skadegörelse enligt 35 kap. i strafflagen.

Den som låter bli att följa förbud eller order som polisen ger inom ramen för sina befogenheter eller hindrar polisen att utföra sina tjänsteåtaganden kan beroende på fallet dömas för motstånd mot tjänsteman respektive hindrande av tjänsteman enligt 16 kap. 3 respektive 4 § i strafflagen.

Bestämmelserna om olaga tvång och besittningsintrång passar emellertid inte in på alla fall när skogsarbete störs. Olaga tvång kräver våld eller hot och brottsrekvisitet uppfylls inte alltid i sådana fall. Detsamma gäller kriteriet för bemäktigande av lös egendom i fråga om besittningsintrång. I de senaste fallen när skogsarbete har störts har personerna inte kedjat fast sig vid skogsmaskiner eller gjort intrång i egendom utan bara vistats i närheten av maskinerna. Det är inte godtagbart att avsiktligt störa skogsarbetare eller hindra dem från att utöva en laglig näring, trots att gärningen inte är förknippad med våld, hot eller skadegörelse på egendom. Därför föreslår utskottet utifrån lagmotion LM 154/2003 rd att skogslagen får en bestämmelse som föreskriver att det är straffbart att störa skogsarbete. Med hänvisning till utlåtandet från lagutskottet föreslår jord- och skogsbruksutskottet nedan vissa ändringar i lagtexten i lagmotionen.

I utlåtandet anser lagutskottet att det bara kan vara en tillfällig lösning att skogslagen får kriminaliseringsbestämmelser i enlighet med lagmotionen. I likhet med lagutskottet anser jord- och skogsbruksutskottet det viktigt att regeringen utreder möjligheterna att i strafflagen ta in en allmän straffbestämmelse som skydd för lagliga näringar med vederbörlig hänsyn till de begränsningar som beror på den straffrättsliga legalitetsprincipen och de grundläggande fri- och rättigheterna.

Utskottet föreslår här att ändringarna görs på grundval av propositionen och lagmotion LM 154/2003 rd. Ytterligare föreslår utskottet att lagmotion LM 141/2003 rd förkastas.