Motivering
Jordbruket som en del av livsmedelshushållningen
Utskottet påpekar att jordbruket i början
av livsmedelsproduktionens värdekedja lägger en
fast grund för den inhemska mat som finländska
konsumenter uppskattar. Det som jordbruket och trädgårdsodlingen
producerar utgör därför grunden för
livsmedelshushållningen. Samtidigt bidrar denna produktion
till att förbättra den inhemska livsmedelsindustrins
konkurrenskraft och till att skapa en grund för hållbar
utveckling inom livsmedelshushållningen. Det sammanräknade
bruttovärdet för den inhemska basproduktionen
uppgår till 4,3 miljarder euro.
Antalet sysselsatta inom jordbruket uppgick 2004 till nästan
93 000 personer, dvs. 3,9 procent av den sysselsatta arbetskraften.
Jordbruket är fortfarande viktigt för sysselsättningen
på landsbygden. Förädlingen av jordbruksprodukter är
delvis regionalt knuten till den lokala råvaruproduktionen.
Dessutom tillverkas insatsvaror som jordbruket och trädgårdsodlingen
behöver inom flera produktionsgrenar, t.ex. foder-, kemi-
och metallindustrin. Jordbrukets effekter på efterfrågan är
i synnerhet på landsbygden av avgörande betydelse
för många tjänsters fortlevnad. Till
dess tjänster hör affärer och transporter och även
många offentliga tjänster.
Jordbruket och trädgårdsodlingen är
som sagt nära kopplad till förädlingsindustrin
för produkterna från jordbruket och trädgårdsodlingen. Den
inhemska livsmedelsindustrin skaffar största
delen av sina råvaror av de inhemska jordbrukarna och trädgårdsodlarna,
trots att det är möjligt att importera råvaror.
Under de senaste åren har nästan 80 procent av
avkastningen från jordbruket och trädgårdsodlingen
gått till den inhemska förädlingsindustrin,
medan resten gått till torg- och direktförsäljning
och försäljning av lokalt producerad mat. I praktiken är
en stor del av livsmedelsindustrin på grund av transportkostnaderna
i stor utsträckning beroende av inhemska råvaror.
Särskilt när det gäller mejeri- och köttindustrin är
kontakterna med den inhemska basproduktionen mycket intensiva, eftersom råvarorna
inom dessa sektorer är inhemska i mycket stor utsträckning.
Hela produktionskedjan inom livsmedelsproduktionen är
viktig för sysselsättningen. Den sysselsätter
såväl direkt inom basproduktionen och livsmedelsindustrin
som indirekt inom produktionskedjans insatssektorer och inom transport-
och distributionsbranschen. Sammantaget uppgår sysselsättningen
inom livsmedelshushållningen till nästan 300 000 årsverken,
om man beaktar den inhemska konsumtionen och exporten av produkterna
inom livsmedelshushållningen. Detta utgör ca 13
procent av den sysselsatta arbetskraften i Finland. Livsmedelsindustrin är
vår femte industribransch efter elektronik-, skogs-, metall-
och maskinindustrin, om man mäter enligt produktionens
förädlingsvärde. De total utgifterna
för konsumtion av livsmedel och drycker uppgår
i Finland till 16,4 miljarder euro per år, dvs. motsvarande
11 procent av bruttonationalprodukten. De livsmedel som hushållen
köper är knappa 13 procent av hushållens
konsumtionsutgifter, om man inte räknar med alkoholdrycker.
Utskottet pekar också på det nätverk
av inbördes beroendeförhållanden som
uppkommer inom samhällsekonomins olika sektorer genom insatserna
från primärproduktionen till livsmedelsindustrin
och vidare till andra branscher. Genom dessa kopplingar inverkar
produktionsförändringar i de olika delarna av
produktionskedjan för livsmedel på hela samhällsekonomin
och de regionala ekonomierna, dvs. på produktionen, inkomsterna
och sysselsättningen.
Utskottet betonar att vår nationella livsmedelsindustri
måste ha tillgång till inhemska råvaror
som är spårbara och prismässigt konkurrenskraftiga
samt som kvalitativt motsvarar användningsändamålet. Även
om en inhemsk råvara är mycket högklassig
får den inte prismässigt avvika alltför
mycket från motsvarande kostnader i våra konkurrentländer.
Utskottet vill ändå påpeka att de ständigt
förändrade villkoren för jordbruket och
den medföljande osäkerheten har gjort det inhemska
råvaruutbudet mindre förutsägbart. En
långsiktig jordbrukspolitik skapar mer varaktiga villkor,
vilket uppmuntrar aktörerna att göra de investeringar
som behövs för branschens utveckling. På detta
sätt kan man också garantera livsmedelsindustrin
en fortsatt jämn inhemsk råvarutillgång
i framtiden, vilket stöder hela produktionskedjans konkurrenskraft.
Genom den senaste EU-utvidgningen, särskilt genom de
baltiska ländernas och Polens medlemskap, har marknadsområdet
när det gäller länderna runt Östersjön
förändrats. Dessutom har Ryssland blivit
allt viktigare. Förändringarna i marknadsdynamiken
medför allt mer nya utmaningar även för
jordbruksproduktionen. Primärproduktionen måste
reagera för att vara lönsam i den allt hårdare
konkurrensen från konkurrentländerna. Det är
viktigt att använda övergripande jordbrukspolitiska
medel parallellt med exempelvis skatteåtgärder
så att en sporrande verksamhetsmiljö kan upprätthållas och
utvecklas i syfte att förbättra lönsamheten inom
primärproduktionen. Dessutom måste ordentliga
satsningar göras på forskning, rådgivning
och utbildning.
Med hänvisning till det ovan anförda anser
utskottet det vara oroväckande att den nominella jordbruksinkomsterna
trots strukturutvecklingen minskat med ca 35 procent från
1994 till 2005. Räknat i fasta priser var jordbruksinkomsten
2005 ca 44 procent mindre än 1994. År 2004 var
lönsamhetskvoten 0,52, och därmed nådde företagarna
i genomsnitt 52 procent av timlöne- och räntemålen,
dvs. en timlön på 6,1 euro och en ränta
på 2,6 procent på det egna kapitalet. Dessutom
vill utskottet lyfta fram att det sammanlagda stödets andel
av totalintäkten var 47 procent.
När Finland gick med i EU framhävdes våra exceptionella
klimatförhållanden med eftertryck. EU har erkänt
detta faktum i vårt anslutningsfördrag och även
i senare beslut. I detta sammanhang understryker utskottet särskilt
att även Europeiska rådet har godkänt
principen om att multifunktionellt jordbruk inom hela Europa. Förutsättningarna
för jordbruksproduktion måste tryggas inom hela
EU, också regioner med särskilda problem.
Det måste gå att idka jordbruk i hela landet. Vi
har rätt att komplettera EU:s gemensamma jordbrukspolitik
med nationella lösningar. Artikel 142 i Finlands anslutningakt
innefattar rättten att betala nationellt stöd
till områden norr om den sextioandra breddgraden och närliggande områden
söder om den breddgraden, dvs. till C-stödområden
(nordligt stöd). Stödet utgör en långsiktigt
nationellt stöd i syfte att säkerställa att
jordbruket kan fortsätta på de områden
i norr som kommissionen angett.Utskottet betonar hur viktig artikeln är
som grundval för nationella bidrag. Det nationella stödet
inom AB-stödområdet baseras på artikel
141 i Finlands anslutningsakt. Den möjliggör betalning
av nationellt stöd om anslutningen ger upphov till allvarliga
svårigheter. Artikeln varken anger vad som är
allvarliga svårigheter eller begränsar stödet
tidsmässigt. Den enda rätta tolkningen av artikeln är ändå enligt
utskottet den att man avser permanenta svårigheter. Överenskommelse
om att stödet får fortsätta har träffats
med kommissionen 1999 och 2003. Om det ska gå att idka
jordbruk inom områdena A och B måste man även
i framtiden kunna betala ut nationellt produktions- och investeringsstöd. Det är
inte möjligt att bedriva lönsamt jordbruk i Finland
utan en stödordning som kompenserar för våra
klimatförhållanden. Utskottet anser därför
att hela landet måste omfattas av en långsiktig
och stabil nationell stödordning (Utskottets förslag
till uttalande 1).
I enlighet med det sagda måste det gå att
genom nationella beslut och åtgärder stärka
produktionskedjans relativa konkurrensförmåga inom
en öppen ekonomi på EU:s gemensamma marknad. De
nationella stödpolitiska åtgärderna har
bidragit till att styra produktionen när villkoren ändrats.
Om stöden allt mer kopplas loss från produktionen
kommer det emellertid att leda till problem för jordbruksproduktionen
i EU:s yttersta randområden och samtidigt för
livsmedelsindustrins inhemska råvaruförsörjning.
Utskottet återkommer till dessa problem senare.
Utskottet betonar jordbrukets multifunktionalitet. I det föregående
har livsmedels- och råvaruproduktionen behandlats, och
i framtiden kommer den att allt mer kompletteras med produktion
av bioenergi. Utöver dessa omfattar jordbrukets multifunktionalitet
bl.a. att tillse livsmedelssäkerheten och självförsörjningen,
att tillhandahålla rekreations- och fritidstjänster,
att bevara naturresursbasen, den biologiska mångfalden
och landsbygdslandskapet och att sörja för landsbygdens
livskraftighet.
Den primära uppgiften för vårt jordbruk är ändå livsmedelsproduktion.
Till den finländska livsmedelskedjans starka sidor kan
räknas bl.a. renhet och hygien, miljövänlighet,
etiska regler, djurens välbefinnande och spårbarheten.
Vi har också utmärkta förutsättningar
för produktion av mervärdesmat och andra specialvaror.
Utskottet vill här framhålla att en enskild stat
måste ha rätt och skyldighet att producera livsmedel
för befolkningens behov och därmed att trygga
tillgången på mat också i kristider.
Ett effektivt och multifunktionellt jordbruk som utgår
från konsumenternas behov skapar en grundval för
en säker och högkvalitativ produktionskedja från
jord till bord.
Det bör ändå påpekas att
konsumtionsvanorna när det gäller livsmedel är
starkt förändrade och de fortsätter att
förändras. Förändringarna är svåra
att förutse dels på grund av de internationella
influenserna och i synnerhet kriserna som gäller säkra
livsmedel, dels också på grund av att konsumenterna
består av allt fler olika grupper. Mat är inte
bara näring för konsumenterna, utan även
sociala och kulturella faktorer påverkar synen på ekologisk
och vegetarisk mat samt mervärdesmat. En diversifiering
av marknaden är inte en utmaning enbart för en
pålitlig livsmedelstillsyn, utan också för
livsmedelsproduktionen och handeln, som måste se till att
livsmedel finns att tillgå och att konsumentpriserna är
skäliga. I detta sammanhang noterar utskottet att de närproducerade
livsmedlen är en ny möjlighet för marknaden,
eftersom de kan användas som urvalskriterium vid offentlig
upphandling genom anbudsförfarande. Men då måste
produkternas miljövänlighet klart kunna påvisas
och kriterierna klart anges i förfrågningsunderlaget.
De externa premisserna för jordbruksproduktion
Vårt jordbruk har genomgått en radikal förändring
till följd av EU-medlemskapet: vi har övergått
från ett slutet nationellt produktionssystem till en öppen
konkurrenssituation på EU:s inre marknad. Förändringarna
inom vårt jordbruk har skett snabbt. Under de tio senaste åren,
dvs. under den tid Finland varit EU-medlem, har antalet gårdar
som får bidrag minskat med mer än 25 000,
med andra ord har mer än en fjärdedel av alla
gårdar lagt ned. I snitt har detta inneburit en årlig
minskning på mer än 3 procent. För närvarande
finns det drygt 70 000 gårdar i vårt land. Å andra
sidan har den genomsnittliga storleken på de jordbruksfastigheter
som fått bidrag åren 1995—2005 vuxit
med 44,3 procent från 22,8 hektar åkermark till
32,9 hektar. År 2005 uppgick den odlade arealen (inklusive
mark i träda) till 2,24 miljoner hektar (gårdar
som fått bidrag).
Förändringen av jordbrukets verklighet fortsätter.
Bidragande orsaker är framför allt förändringarna
på marknaden, vilka beror på ökad konkurrens
på den inre marknaden efter den senaste utvidgningen samt
på globaliseringen av ekonomin i och med de förhandlingar
som Världshandelsorganisationen (WTO) startat. Strukturomvandlingen
inom jordbruket kommer också att påskyndas när
de stora åldersklasserna går i pension, eftersom
bara en del av jordbrukarna har någon som tar över
efter dem.
Utskottet påpekar att EU:s gemensamma jordbrukspolitik
(GJP) hade lagts om redan före vårt EU-inträde.
Omläggningen innebar att länderna med hög
skördenivå fick högre GJP-bidrag än länderna
med låg skördenivå. Dessa bidrag finansieras
helt av EU i syfte att kompensera för inkomstbortfallet
till följd av sänkta priser på jordbruksprodukter.
Denna princip är också orsaken till att nivån
på det EU-finansierade stödet är kännbart
lägre i Finland än i Centraleuropa och till att
det finns ett stort behov av nationellt stöd i vårt
land. Principen slogs dessutom fast för lång tid
in i framtiden när EU i juni 2003 kom överens
om den senaste reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Genom 2003 års GJP-reform kopplas största delen
av EU:s stöd för jordbruksgrödor och
husdjur också loss från produktionen, och i stället får
medlemsländerna ett nytt system med samlat gårdsstöd
som inte är knutet till produktionen. Gårdsstödet
integrerar merparten av de bidrag som är helt EU-finansierade.
Samtidigt ställs nya villkor för stödet.
De gäller miljön, god jordbrukshävd,
livsmedelssäkerhet, djurskydd och arbetsmiljön.
Reformen omfattar också modulering, som innebär
att en stegvis ökande andel av jordbruksstödet
genom EU:s budget överförs till åtgärder
för landsbygdsutveckling. Moduleringen gäller
inte de första 5 000 euro som jordbruksföretaget
får, men för det överstigande beloppet
sker en minskning på 4 procent 2006 och på 5 procent
2007 och därefter.
När det gäller mjölkproduktionen
sänks interventionspriset på smör med
sammanlagt 25 procent och på fettfritt mjölkpulver
med 15 procent under 2004—2007. Detta leder till att priset
på smör och på mjölkprodukternas
fettdel kommer att sjunka klart inom EU. Som en motvikt till dessa
drastiska nedskärningar kommer systemet med mjölkkvoter
att kvarstå till och med 2015.
I detta sammanhang pekar utskottet också på att
EU i fjol under WTO-förhandlingarna på vissa villkor
förbundit sig att gradvis avskaffa exportbidragen inom
jordbruket före utgången av 2013. Under 2006 kommer
jordbruksförhandlingarna främst att handla om
hur mycket och hur snabbt WTO-länderna går med
på att sänka tullarna på jordbruksprodukter.
Det pågår också förhandlingar
om den tredje delen av jordbruksförhandlingarna, dvs. mindre
internt stöd. Det är nödvändigt,
menar utskottet, att Finland med alla medel påverkar EU:s
ståndpunkt i WTO-förhandlingarna så att
betingelserna för vårt jordbruk och hela livsmedelshushållningen
kan tryggas.
I detta sammanhang för utskottet fram att vårt lands
enligt EU-mått relativt låga skördenivå även
nu får vissa effekter när kopplingen mellan stöd
och produktion enligt principerna ovan blir allt lösare
inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Därmed minskar incitamenten
till ett högt och högklassigt skördeutfall
hos oss, eftersom en allt större andel av jordbrukarnas
inkomster utgörs av direktstöd. I de centraleuropeiska
länderna med höga skördenivåer
utgör detta inget problem, eftersom största delen
av odlarnas inkomster till skillnad från Finland fortfarande kommer
från försäljningen på marknaden.
I synnerhet för våra husdjursgårdar innebär
de nya EU-stödreformerna att inkomsterna allt mer är beroende
av den stödberättigande åkerarealen och
de allt mindre beror på antalet djur och avkastningen.
Utskottet fäster därför uppmärksamhet
vid att när man tidigare varnade för risken att det
förekom skenodling inom växtodlingen, så håller
avkastningens betydelse för inkomstbildningen på att
minska också inom husdjursproduktionen och stödens
betydelse på att öka.
Utskottet framhäver dessutom att fjolårets
beslut om EU:s budget inte heller de rättar till dessa
snedvridningar, som våra skördenivåer innebär
för de EU-finansierade stödnivåerna i vårt
land. Det skulle ha varit motiverat att utgifterna för
EU-utvidgningen solidariskt hade finansierats genom att i de s.k.
gamla medlemsländerna skära ned GJP-stödet
inom jordbruket. Slutresultatet blev ändå att
budgetnedskärningarna i de gamla medlemsländerna
gällde landsbygdsstöden, exempelvis miljöstödet
och kompensationsbidraget. Det är i synnerhet i den del av
Finland som är landsbygdsdominerad och som lider av varaktiga
naturbetingande nackdelar.
Strukturutvecklingen inom jordbruket och på landsbygden
Det framgår av det ovan anförda att produktionsstrukturen
inom vårt jordbruk, om man ser på antalet gårdar,
har förändrats märkbart under den tid
Finland varit EU-medlemsland. Antalet jordbruksfastigheter har minskat
så att vi för närvarande har knappt 70
000 gårdar. Dessutom har andelen gårdar med djurhållning
minskat medan växtodlingsgårdarna har ökat
relativt sett. År 2005 var 36 procent av de gårdar
som ansökt om stöd husdjursgårdar, medan
ca 59 procent närmast kunde räknas till växtodlingsgårdar.
Motsvarande andelar 1995 var 52 respektive 39 procent. Uppskattningsvis
kommer antalet aktiva gårdar att minska i enlighet med
nuvarande trend, men det förekommer klara regionala skillnader
i fråga om strukturutvecklingen. Enligt bedömningarna
kommer jordbruksfastigheterna att minska snabbast i östra
och norra Finland. Därför vill utskottet peka
på att detta skulle få synnerligen negativa följdverkningar
i dessa glesbefolkade regioner.
Det bör betonas att jordbruksfastigheterna i Finland
fortfarande företrädesvis är relativt
små, även om snittstorleken ökar. De
stora gårdarna på mer än 100 hektar utgjorde
bara ca 3 procent av alla gårdar 2003. Deras andel av den
totala åkermarken var däremot över 10
procent.
Enligt gjorda utredningar har djurhållningen koncentrerats
både till vissa gårdar och till vissa regioner.
De stora investeringarna inom djurhållningen har klart
och tydligt koncentrerat produktionen till de regioner där
den varit stark redan tidigare. Detta har tydligt avspeglat sig
bl.a. på åkerpriserna, som stigit. Mjölkproduktionen har ökat
i synnerhet i Mellersta och Södra Österbotten
samt Norra Savolax. På motsvarande sätt har produktionen
av griskött koncentrerats till och ökat i Södra Österbotten
och Egentliga Finland. Spannmålsproduktionen är
starkt koncentrerad till Södra Finland och Österbotten.
Som en följd av strukturomvandlingen inom djurhållningen
har de sistnämnda områdenas relativa andel av
spannmålsproduktionen emellertid minskat.
Utskottet noterar att strukturutvecklingen inom vissa sektorer
håller på att leda till en situation
där produktionsenheterna nästan drivs industriellt
och exempelvis inom djurhållningen använder en
mycket liten åkerareal i förhållande till
antalet djur. Därför betonar utskottet betydelsen
av familjejordbruksbaserad produktion och anser att man i framtiden
måste överväga en differentiering av
stödåtgärderna utifrån enheternas
storlek. Detta måste också vara målet
inom EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Behovet av differentiering
accentueras ytterligare i och med att energipriset stiger. Både
i Finland och mer allmänt i Norden har jordbruket historiskt
sett baserats på familjejordbruk. Ett sådant jordbruk har
bidragit till att främja samhällsbalansen och jämlikheten
samt till att miljöaspekterna beaktats. Utskottet anser
därför att statsmakten och producentorganisationerna
tillsammans måste avväga hur man eventuellt i
framtiden kan differentiera de stöd som stora produktionsenheter respektive
familjejordbruk får.
Den tekniska utvecklingen är viktig för strukturutvecklingen
inom jordbruket. Tekniken hjälper jordbrukarna att minska
arbetsmängden per producerad enhet. Därmed kan
gårdarna lättare växa. Ofta till och
med möjliggör detta större jordbruksfastigheter
när jordbrukaren inte i någon nämnvärd
utsträckning vill använda sig av extern arbetskraft.
I detta avseende gäller den tekniska utvecklingen inte
bara enskilda tekniska lösningar, utan också hur
nya lösningar utnyttjas så att en klart större
produktion är möjlig utan en väsentligt ökad
arbetsmängd. Detta kan kräva särskilda
arrangemang under arbetstoppar, exempelvis tillräckligt
kompetent extrapersonal eller utläggning av vissa arbetsmoment
på utomstående. Här kan tillgången
bli ett problem. Det beror på företagarens personliga
egenskaper hur stor ökningen av gårdsstorleken
kan bli med hjälp av den tekniska utvecklingen. Till dessa egenskaper
hör organisationsförmåga och stresstålighet
samt hur företagaren lyckas få tag på de externa
produktionsfaktorer som behövs. Utskottet påpekar ändå att
de större jordbruksfastigheterna har lett till att jordbrukarna
har allt svårare att klara av stressen. Utskottet tar upp detta
problem senare.
Det som varit utmärkande för den senaste tidens
strukturutveckling i förhållande till tidigare är
att man klart tydligare än tidigare har satsat på ökad
gårdsstorlek. Klart mer investeringsstöd har avsatts
för stora investeringar, och stödformen har haft
en klart större betydelse för finansieringen av
investeringar.
Det framgår av en utredning som inkommit till utskottet
att den ökade gårdsstorleken under de senaste
tio åren till två tredjedelar skett genom arrende
av åkermark. Av de 2,24 miljoner hektar uppodlad åker
på de gårdar som får stöd var
ca 705 000 hektar, dvs. ca 31 procent, arrenderad åkermark
2005. Det har således snabbt blivit vanligare med arrenderad åkermark,
och detta kan anses ha bidragit till den strukturella utvecklingen.
Forskningsresultat pekar ändå på att situationen
i fråga om markförbättring på arrendeåkrarna
utvecklas i sämre riktning än på de åkrar
som ägarna själva brukar. En bidragande faktor
torde vara att jordbruksmark som saknar de jordbruks- och bostadsbyggnader
som behövs för att bedriva jordbruk enligt 71 § i
jordlegolagen (258/1966) får arrenderas ut för
högst tio år. När en översyn
av lagen var aktuell i slutet av 1980-talet föreslog jordlegolagskommissionen (komm.bet.
1989:49) att den övre gränsen för arrendering
av jordbruksmark skulle vara betydligt längre, upp till
30 år. Betänkandet kom emellertid inte att utmynna
i lagstiftningsåtgärder.
De nuvarande bestämmelserna om arrendetider för
jordbruksmark har skapats för andra förhållanden än
de som råder i dag. Det har sedan den gällande
jordlegolagen stiftades skett väsentliga förändringar
i fråga om sätten att använda jordbruksmark
och i fråga om närings- och odlarstrukturen inom
gårdsbruket. De nuvarande, synnerligen korta maximitiderna
för arrendering är inte längre motiverade,
varken för avtalsparterna eller för allmänintresset.
De kan skapa osäkra förhållanden för
jordbruket och dessutom hindra markförbättringar
och andra investeringar. Därför är det
viktigt, menar utskottet, att så snabbt som möjligt
vidta åtgärder för att förlänga
arrendetiderna på jordbruksmark. Samtidigt måste
man överväga om det behövs ny reglering
som gäller ersättning för underhåll
och förbättring av fastigheter.
Utskottet påpekar att strukturomvandlingen också innebär
att gårdarna blir allt mer branschövergripande.
Enligt lantbrukets strukturundersökning (jord- och skogsbruksministeriets
informationstjänstcentral 2004) bedrev 23 551
gårdar verksamhet inom flera branscher 2003; en andel på 32
procent av alla gårdar. Det har skett en ökning
med 8 procent sedan 2000. Procentuellt sett fanns det flest sådana
gårdar i Nyland, 43 procent av alla gårdar.
Jordbruksföretagen i fråga är verksamma inom
flera branscher. Den vanligaste huvudnäringen är
maskinentreprenad, som 38 procent av dessa gårdar sysslade
med 2003. Andra viktiga näringar är turism, andra
tjänster och virkes- och livsmedelsförädling.
Dessutom är cirka en tredjedel av dessa flerbranschföretag
verksamma inom mer än en bransch utanför jordbruket.
På de flesta gårdar är den övriga
företagsverksamheten nära kopplad till jordbruket,
dvs. gårdens materiel, byggnader, markområde och
produkter används i företagsverksamheten och gårdens innehavare,
maken eller makan, familjemedlemmarna eller åtminstone
en delägare i gårdssammanslutningen deltar i verksamheten.
Jordbrukets betydelse för livskraftig landsbygd kan
inte ifrågasättas. Å andra sidan minskar
antalet aktiva gårdar på landsbygden till följd
av strukturomvandlingen inom jordbruket. Därmed minskar
också befolkningen på landsbygden. En sådan
utveckling påverkar samhällsstrukturen på landsbygden.
Utskottet vill därför betona att landsbygdens
livskraftighet måste stärkas genom en mångsidigare
näringsstruktur på landsbygden. En sådan
struktur uppnås bl.a. genom att man skapar bättre
betingelser för flerbranschgårdarna. Också för
att bevara servicestrukturen på landsbygden behöver
näringsstrukturen bli mångsidigare. För
närvarande sysslar ett av tio småföretag
på landsbygden med någon annan primärproduktion än
jordbruk, och även på landsbygden är
servicesektorn den största enskilda branschen.
Med tanke på landsbygdsutvecklingen och konkurrenskraften är
det också viktigt att bevara och öka industrijobben på landsbygden.
På grundval av det ovan sagda anser utskottet det vara
ytterst viktigt att allt mer främja utbildning, forskning
och investeringar som behövs för att göra
näringsverksamheten på landsbygden mångsidigare.
Det är också mycket viktigt att man inte försvårar
sektorsövergripande företagsamhet på landsbygden
genom beskattningsåtgärder eller andra åtgärder.
Därför är småföretagarstödet
så viktigt när det gäller att få fram nya
innovationer och näringar på landsbygden. Dessutom
måste de omfattande projekten för utveckling av
näringsverksamheten vaska fram svar också på de
branschspecifika särfrågorna. Detta för
att projekten ännu bättre ska kunna tillgodose
de expanderande företagens behov.
Gårdsbrukets utvecklingsfond
Utskottet pekar på att strukturstöden behandlas mycket
kortfattat i redogörelsen. Det viktigaste med avseende
på gårdsbrukets utvecklingsfond är att
Europeiska kommissionens beslut i fråga om nationellt stöd
i Södra Finland förutsätter att startstödet
och investeringsstödet används fullt ut åtminstone
till utgången av 2007. Detta förfarande tillämpas
genom nationella beslut också i landet i övrigt.
Att investeringsstödet ska utnyttjas fullt ut har inneburit
att man blivit tvungen att slopa de statliga lån som tidigare
beviljats av utvecklingsfondens medel och att samtidigt öka direktstöden
och bevillningsfullmakterna avseende räntestödslån.
Detta har berott på att de höga stödnivåer
på investeringarna som kommissionen kräver inte
går att uppnå på något annat
sätt än genom att använda bidrag som
huvudsaklig stödform.
Det har av inkommen utredning till utskottet framgått
att jordbrukarnas investeringsvilja varit starkare än man
antagit och att investeringsobjekten varit större än
tidigare. Efterfrågan på investeringsstöd
har också varit större än vad man ursprungligen
antog till följd av att EG-kommissionen inte godkände
Finlands förslag, enligt vilket stöd skulle kunna
beviljas för investeringar om högst 550 000 euro
på en gård under den period som går ut
i slutet av 2007. Man blev tvungen att höja beloppet på engångsinvesteringar
som får stöd till 840 000 euro.
Utskottet noterar vikten av att trygga finansieringen av jordbruksinvesteringar
på längre sikt. Därför har utskottet
redan under flera år i olika sammanhang fört fram
finansieringsproblemen i anknytning till utvecklingen av jordbruksstrukturen.
Det beskrevs ovan hur de statliga lånen slopades och hur
tyngdpunkten i stället kraftigt sköts i riktning
mot bidrag, och detta innebär att utvecklingsfondens kapitalstock minskar
snabbt. Jord- och skogsbruksministeriets utredning 2005 om anslagssituationen
i fråga om strukturstöden under de närmaste åren
visade att de tillgängliga medlen för gårdsbrukets
utvecklingsfond inte kommer att vara tillfyllest för att
bevilja strukturstöd i tillräcklig omfattning, även
om det skulle bli något färre ansökningar än
för närvarande. Redan 2006 kan bristen på anslag
fördröja arbetskrafts- och näringscentralernas
stödbeslut i viss mån. Uträkningar visar
att utvecklingsfondens finansiella medel som bäst räcker
till 2011. Då har man ändå antagit att
stöd för investeringar i svinhushållningen
inte görs tillgängliga i början av nästa år.
Uppskattningsvis skulle dessa stöd i genomsnitt öka
utgifterna med 15—20 miljoner euro om året.
Det är viktigt, menar utskottet, att villkoren för
startstöd och investeringsstöd också under kommande år är
desamma i hela landet. Också i fråga om olika
produktionsinriktningar måste man försöka
uppnå investeringsstöd på samma nivå.
De senaste årens snabba investeringstakt till trots kommer
strukturen inom jordbruket att behöva utvecklas kraftigt
långt in i framtiden.
Utskottet påpekar att man för att trygga
de närmaste årens investeringar i landsbygdsnäringar
och ägarbyten i fråga om gårdar måste förbättra
utvecklingsfondens långsiktiga finansieringsmöjligheter
genom att från statsbudgeten årligen överföra
ett tillräckligt anslag till fonden. Detta är
en bättre lösning för statsfinanserna än
att man först använder fondens eget kapital fullt
ut och sedan bereder sig på att finansiera gårdsbrukets
investeringar enbart genom statsbudgeten. (Utskottet förslag
till uttalande 2)
Tryggad försörjning
Enligt redogörelsen är produktionen av offentliga
nyttigheter jordbrukets centrala uppgift. Livsmedelstryggheten,
dvs. tryggad livsmedelsförsörjning, anses vara
en sådan nyttighet i redogörelsen. Regeringen
påpekar att man ofta inser livsmedelstrygghetens rätta
natur, betydelse och värde först då krisen
redan är ett faktum. Regeringen påminner också om
hur utvecklingen gjort livsmedelstryggheten mer känslig
för kriser.
Utskottet påpekar att ett av de grundläggande målen
med EU:s jordbrukspolitik allt sedan EEG-fördraget varit
att trygga tillgången på jordbruksprodukter. Målet
har aldrig riktigt konkretiserats, och EU har i stället
närmast sett överproduktionen som ett problem.
Unionen har försökt se till att den inre marknaden
fritt kan fungera och att därmed trygga tillgången.
En situation där den fria marknaden av någon anledning
inte skulle fungera och där tillgången på livsmedel
skulle vara ett problem på vissa områden har inte
varit föremål för analys inom EU. Unionen
har inte ansett att frågan om tryggad försörjning
(med undantag av energiförsörjningen) skulle omfattas
av dess behörighet. Även om spannmål
i interventionslagren i vissa fall släppts ut på marknaden
i regioner som lider av torka, hålls dessa lager inte i
syfte att trygga försörjningsförmågan,
utan som ett instrument för marknadsutjämning.
Därför anser utskottet att vår försörjningstrygghet
har försämrats under EU-medlemskapet bl.a. till
följd av lägre skördenivåer
och färre markförbättringar när
det gäller odlad mark.
På grundval av det ovan anförda förutsätter utskottet
att man mer än för närvarande beaktar aspekter
som gäller tryggad livsmedelsförsörjning
i vårt land, eftersom varje stat har både rätt och
skyldighet att se till att landets befolkning har tillgång
till livsmedel och att livsmedlen är säkra (Utskottets
förslag till uttalande 3).
Utskottet beaktar att jordbruksproduktionen på ovan
konstaterat sätt är en leverantör av
offentliga nyttigheter som tryggar livsmedelsförsörjningen,
och därmed anser utskottet det vara en ytterst viktig prioritering
på nationell nivå att staten både får
och måste se till att landets befolkning har tillgång
till säkra livsmedel. I syfte att uppnå målet
ska man använda både åtgärder som
främjar verksamhet på marknadsvillkor och ordningar
till stöd för måluppfyllelse. Enligt
redogörelsen kan man genom åtgärder som
förbättrar förutsättningarna
för ett lönsamt jordbruk förbättra
marknadsavkastningen och sänka kostnadsbördan. Även
i detta sammanhang framhåller utskottet att stödordningarna
ska vara så utformade att de uppmuntrar produktion och beaktar
de ofördelaktiga produktionsvillkoren i Finland. De stödformer
som används för att kompensera för produktionsbortfall
eller för att stödja miljöskyddsåtgärder
som i sig är acceptabla utgör inte nödvändigtvis
ett produktionsincitament och bidrar därmed inte heller
till tryggad livsmedelsförsörjning. Men de bevarar
själva produktionsstrukturen.
Utskottet betonar att en tryggad livsmedelsförsörjning
förutsätter att produktionskedjan för livsmedel
inom varje sektor fungerar som ett nätverk för
nära samarbete. Dessutom är det viktigt att använda
sig av studier på området för att analysera
jordbrukets verksamhetsbetingelser samt som ett system för
tidig varning. Studierna bör särskilt inrikas
på att följa vilka effekter beslut och åtgärder
får och hur betingelserna utvecklas samt på att
analysera effekterna.
Odlingen av jordbruksgrödor utgör grundvalen
för livsmedelsförsörjningen. Vi måste
kunna utnyttja denna produktion effektivt i krisförhållanden.
De viktigaste produktkategorierna inom livsmedelsförsörjningen är
frukt-, grönsaks- och spannmålsbaserade produkter,
mjölkprodukter och köttprodukter. I krissituationer,
exempelvis om tillgången på importerat protein
för foder sinar, måste konsumtionen och den tillhörande produktionen
starkt inriktas direkt på vegetabiliska produkter på köttprodukternas
(fjäderfä, griskött) bekostnad. Utskottet
påpekar ändå att livsmedelsförsörjningen
inte i sig är beroende av enstaka produkter, utan av livsmedelsproduktionen
som helhet. Grupper av livsmedel kan i krissituationer ersättas
med andra grupper, och marknaden har i vissa länder reagerat
på detta sätt bl.a. i samband med djurepidemier.
På grundval av det ovan anförda betonar utskottet
att försörjningstrygghet handlar om den övergripande
livsmedelsproduktionen i vårt land och dess struktur. Om
produktionen försvagas på ett visst område
så försvagas också grundvalen för
försörjningstryggheten. Minskad produktion av
en enstaka produkt, såsom socker, utgör inte i sig
att försörjningstryggheten undergrävs,
men minskad produktion eller total avsaknad på vissa produkter
bidrar till att försvaga helheten. Även i detta
avseende betonar utskottet studiernas betydelse för att
man ska kunna förutse totaleffekterna av eventuella förändringar
i produktionen.
Livsmedelssäkerhet och -kvalitet
Den ökade importen från de andra EU-länderna och
tredje land medför nya utmaningar för livsmedelstillsynen.
Enligt utredning har livsmedelsriskerna ökat,
vilket har märkts i det s.k. systemet för snabbt
informationsutbyte. I systemet gavs över 3 000 larm i fjol,
av vilka 75 i Finland. Om finska produkter gavs bara ett fåtal
larm. De flesta larm som vår livsmedelstillsyn gav gällde salmonella
i fjäderfäkött. Antalet larm ökade
betydligt till följd av att EU fick nya medlemsländer.
Utskottet konstaterar att fjäderfäproduktionen
behandlas under flera olika punkter i redogörelsen. Fjäderfäproduktionen
har ökat snabbt på olika håll i världen.
Det är inom uppfödningen som riskerna för
djursjukdomar syns bäst, men liknande risker finns i hela
djurproduktionen. Den verkliga utvecklingen inom den världsomfattande
jordbrukshandeln kan avvika betydligt från prognoserna
om djur- eller växtsjukdomar plötsligt bryter
ut eller om grundvattentillgången sinar på områden
där det nu bedrivs intensivt jordbruk.
I redogörelsen betonas vikten av en fortsatt god nivå på produktionsfördelar
som i Finland anses vara viktiga, så som ren och trygg
kost, friska djur och växter, produktionsförhållanden och
miljöfaktorer. Dessa mål motsvarar i grunden de
mål som ställts upp i kvalitetsstrategin för livsmedelshushållningen
i Finland och vid vilka hela livsmedelskedjan och dess förvaltning
tillsammans har förbundit sig. Utskottet understryker att
det mycket resultatrika kvalitetsarbetet i livsmedelsproduktionskedjan
bör fortsätta och stärkas ytterligare.
I redogörelsen nämns djursjukdomarna i Finland
i flera olika sammanhang och situationen sägs vara bra
eller i internationell jämförelse rentav exceptionellt
bra. Utskottet understryker att detta är resultatet av
ett mycket målinriktat arbete som pågått
i flera årtionden. I praktiken utförs arbetet
på gårdsbruksenheterna och i hela produktionskedjan
utgående från diagnostik och forskning i djursjukdomar.
Det är ytterst viktigt med nationell forskning i djursjukdomar
och smittsamma sådana i synnerhet. Om situationen i fråga
om djursjukdomar är bra, innebär det ekonomiska
inbesparingar och ökad kostnadseffektivitet (t.ex. mindre
vaccin- och läkemedelskostnader).
Eftersom djursjukdomarna är sällsynta i vårt land
och myndigheterna öppet informerar om dem, litar konsumenterna
på livsmedelssäkerheten. Livsmedelsproduktionen
har inte behövt lida av att konsumenterna överreagerat
på samma sätt som i Mellaneuropa p.g.a. BSE och
senast i Italien p.g.a. fågelinfluensan. Vårt
land har också bra beredskapsprogram mot farliga djursjukdomar.
Ifall någon djursjukdom bryter ut blir det dock svårt
att genomföra programmen, om det inte finns tillräckligt
med veterinärer i landet eller om dessa inte fått
tillräckligt med grundläggande eller kompletterande
utbildning i smittsamma sjukdomar, understryker utskottet. Därför är
det mycket viktigt att det finns resurser för att upprätthålla
denna beredskap.
Trenden under det senaste årtiondet med växande
gårdsbruks- och produktionsenheter för med sig
nya rutiner i fråga om djursjukdomar. Dessa rutiner måste
beaktas i det förebyggande arbetet. I stora produktionsenheter
behövs nya kontrollrutiner, som speciellt i början
medför kostnader och kräver ett nytt slags yrkeskunskap.
Då konsumenterna samtidigt kräver att djurens
välbefinnande ska tryggas, ställs lantbruksföretagarna
också inför nya kommunikationsutmaningar. Visserligen
känner allt färre konsumenter till omständigheterna
kring djurproduktionen och primärproduktionen. Därför är det
viktigt att konsumenterna får färsk information
om produkternas ursprung.
Utskottet ser det som viktigt att livsmedlens inhemska ursprung
förblir en stämpel som konsumenterna uppskattar
och som inverkar på köpbeslutet. Att utveckla
matkulturen är också en mer omfattande samhällelig
angelägenhet än jordbrukspolitiken och på det
bör man satsa. Vår livsmedelsproduktion har dock
i sin marknadsföring ännu inte tillräckligt
utnyttjat djurens goda hälsa och den höga nivån
på livsmedelssäkerheten. Allmänt konstateras
det att konsumenterna litar på inhemska animaliska produkter, men
i själva verket ökar andelen utländska
produkter, så som importerat kött och utländska mjölkprodukter,
i konsumtionen år för år. Även
i detta sammanhang betonar utskottet att den inhemska konsumtionen är
livsviktig för jordbruksproduktionen - inte en enda sektor
inom livsmedelsproduktionen i vårt land grundar sig på export.
Konsumenterna bör också få mer kännedom
om bl.a. produktionsmetoderna och kvalitetssystemen. Det är
nödvändigt att skärpa marknadsföringen
av den inhemska maten betydligt. Konceptet med närproducerad
mat är här till god hjälp då miljövillkoren
uppfylls. Även myndigheterna bör ge medborgarna
tillgång till klart framlagda undersökningsresultat
och jämförelser gällande primärproduktionen
av livsmedel i Finland och andra länder, metoderna för djurskötsel,
läkemedelsövervakning och annan övervakning
av primärproduktionen, veterinärverksamheten inom
husdjursproduktionen, nivån på och övervakningen
av den produktionsförädlande industrin och övervakningen
av handeln.
Forskning och rådgivning
Möjligheterna för jordbruket och livsmedelsindustrin
i vårt land att framgångsrikt konkurrera är
starkt sammankopplade med möjligheterna att nyttja rena,
hälsosamma och hälsofrämjande råvaror.
Detta förutsätter dock stark kompetens i livsmedelsforskning.
I fråga om detta specialiserar sig universiteten och forskningsinrättningarna
allt mer för att stödja och komplettera varandra. Även
råvaruproduktionen och produktutvecklingen bör
speciellt dra nytta av produktionsfördelarna i vårt
land, bl.a. det geografiska läget. Dessutom är
en effektiv och fungerande marknadsföring en förutsättning
för framgång.
Utskottet framhåller att livsmedelsforskningen i vårt
land redan nu är globalt sett högklassig. Den
har resulterat i flera viktiga produkter (bl.a. xylitol, gefilusprodukter
och yoghurtliknande produkter av havre). Enligt utredning är
det dock en stor utmaning för livsmedelsforskningen att förmedla
informationen så att den kan användas för
att utveckla affärsverksamheten. Därför
anser utskottet det vara mycket viktigt att utveckla samarbetet
mellan forskningen och livsmedelshushållningen så att
forskningsresultaten mer effektivt kan användas i produktionen.
Utskottet fäster uppmärksamhet vid att ett program
för kompetenscentra har pågått i livsmedelsbranschen
sedan 1999. Programmet håller som bäst på att
söka till en ny programperiod. Avsikten är att
i landet skapa 6—10 kompetenskluster, i vilka de viktiga
programmen för kompetenscentra placeras. Utskottet ser
det som mycket viktigt att livsmedelsbranschen bildar ett kompetenskluster.
Enligt utredning är livsmedelsklustret byggt
både med tanke på behoven hos företagen
i livsmedelsbranschen och forskningsinrättningarnas möjligheter.
Representanterna för livsmedelsproduktionen har förbundit sig
vid den planerade utvecklingshelheten, som då den blir
verklighet skapar utmärkta möjligheter att utveckla
hela livsmedelsproduktionskedjan ända från primärproduktionen
via förädlingen till konsumenten, också med
beaktande av de möjligheter som internationaliseringen
ger.
Enligt redogörelsen kräver den skärpta
konkurrensen på den globala livsmedelsmarknaden att industrin
håller sig med stark produktutveckling och hög
kunskapsnivå. Specialisering och nytänkande, en
stark affärsverksamhet med nätverk samt hög
kvalitet på produkter och verksamhet gör det möjligt
att behålla den internationella konkurrenskraften. Utskottet
framhåller att detta också är utmanande
med tanke på den genomsnittliga produktiviteten och företagens storlek
i livsmedelsproduktionen. De största företagen
kan även med egna krafter genomföra betydande
utvecklingsåtgärder, men medelstora och små företag
har ofta inte tillräckliga utvecklingsresurser eller möjligheter
att ta risker. För att främja produktutvecklingen
och kunskaperna bör man lägga särskild
vikt vid att förbättra de små och medelstora
företagens utvecklingsbetingelser, understryker utskottet.
I och med strukturutvecklingen kommer också de traditionella
gårdsbruksenheterna att bli större och det blir
allt viktigare med kunskaper om affärsverksamhet i stora
enheters beslutsfattande. Dessutom kommer antalet branschövergripande
gårdsbruksenheter att öka ytterligare. Då får
utbildnings- och rådgivningsorganisationerna allt större
betydelse, vilket förutsätter att de också kan
tillhandahålla sådan kunskap som situationen kräver.
Utskottet betonar rådgivningens roll som en del av innovationssystemet. Rådgivningen
är
centralt viktig i egenskap av sakkunskap på företagsnivå då företaget
söker ändamålsenliga alternativ i beslutsfattandet.
En alternativ, opartisk rådgivning som håller
fast vid företagarens egna utgångspunkter bör
därför tryggas. På lång sikt
spelar det en avgörande roll för utvecklingen
av landsbygdsnäringarna att man hittar rätta lösningar
på dessa frågor. De mål som ur samhällets
synvinkel ställs för rådgivningen baseras
på de färdiga strategierna för utveckling
av lantbruket och landsbygden samt på de strategiska linjedragningarna
i regeringsprogrammet, som också långsiktigt styr
besluten på företagsnivå. Till rådgivningens
uppgifter hör möjligheten att påverka
den regionala utvecklingen i samarbete med andra aktörer.
Utskottet instämmer i finansutskottets konstaterande
att en sektor där det finska jordbruket och hela livsmedelskedjan
kan förbättra sin konkurrenskraft är
tillämpning av ny teknik samt framtagning av nya produktinnovationer
och bättre rutiner. I enlighet med utfästelsen
i regeringsprogrammet har den sammantagna finansieringen av forskning
och utveckling ökat. Men jord- och skogsbruksministeriets
förvaltningsområde har inte fått sin
beskärda del av ökningen utan tvärtom
har FoU-finansieringen liksom rådgivningsfinansieringen
dragits ned, och det bådar inte gott. Så som sagts
ovan anser utskottet att det är mycket viktigt för
hela livsmedelskedjan att verksamhetsbetingelserna för
forskning, produktutveckling och rådgivning tryggas. Utskottet
förutsätter att en tillräcklig finansiering
av forskning, produktutveckling och rådgivning i livsmedelshushållningen
tryggas (Utskottets förslag till uttalande 4).
Motivation och arbetsglädje
Utskottet framhåller att jordbruksproducenterna har
upplevt stora förändringar i sin verksamhet de
senaste årtiondena. Förhållandena har
inte varit stabila eller förutsebara och förvaltningsbyråkratin
har ökat. De ständiga ändringarna i jordbrukslagstiftningen
och stödsystemen gör det svårt att planera
långsiktigt och inverkar därför också på jordbrukarfamiljernas
arbetsmotivation och välbefinnande. Antalet gårdsbruksenheter
har minskat, men de som fortsättningsvis är verksamma
har blivit betydligt större och har ett större
antal djur. I synnerhet de unga jordbrukarna har ökat sin
produktion. Det har dock inte varit problemfritt att anpassa sig
till de nya förhållandena. Trots teknifieringen
och automatiseringen har arbetsmängden och bundenheten
till arbetet ofta gjort att arbetsmotivationen blivit ett stort
problem. De sociala problemen och sjukligheten har ökat
bland jordbrukarna, vilket bl.a. visas av att vikariehjälp
används allt mer.
I enlighet med redogörelsen anser utskottet att utvecklingen
av avbytarservice och företagshälsovård
för lantbruksföretagare är ett viktigt
mål för att främja jordbrukarnas motivation
och livsglädje i arbetet. Likväl bör
avbytarnas motivation och skydd i arbetet främjas. Företagshälsovården
omfattar ännu inte alla lantbruksföretagare. Det är
viktigt att utveckla arbetsmiljön på gårdsbruken
med tanke på både lantbruksföretagarnas
och avbytarnas motivation och skydd i arbetet.
Utskottet påpekar att behovet av att utveckla avbytarservice
för lantbruksföretagarna också beaktas
i regeringsprogrammet. Social- och hälsovårdsministeriet
tillsatte en arbetsgrupp den 4 oktober 2005 med uppgift att utreda
möjligheterna att utveckla systemet med lantbruksavbytare, speciellt
som stöd för husdjursföretagarnas arbetsmotivation
och servicetillgång. Förutsättningen
för att avbytarservicen ska kunna utvecklas är
att tillräckliga resurser avsätts för ändamålet.
Kostnaderna för avbytarsystemet, vilka huvudsakligen utgörs
av löneutgifter, har inte minskat i och med att antalet
lantbruksföretagare minskat bl.a. därför
att vikariehjälp används allt mer och att sjukligheten
och sjukfrånvaron har ökat bland avbytarna.
I detta sammanhang vill utskottet dessutom fästa uppmärksamhet
vid att avbytarna allt oftare arbetar på deltid, vilket
betyder att deras möjligheter att få sin utkomst
från avbytararbetet har blivit sämre. Däremot
har kvalifikationskraven och ansvaret ständigt ökat.
Allt detta sätter tillgången till yrkeskunnig
arbetskraft i fara. Därför anser utskottet att
det är mycket viktigt att utreda hur deltidsanställningarna
bland avbytarna kan minskas och yrkeskunskapen utvecklas.
Lantbruksföretagarna måste ha ett helt nytt slags
färdigheter för att anpassa sig till de nya förhållandena
inom lantbruket och för att utveckla sin gård.
I syfte att ta fram sådana färdigheter har det
startats projekt på olika håll. År 2005
och 2006 genomförs bl.a. ett projekt finansierat av social-
och hälsovårdsministeriet för ledning
av familjejordbruk. Inom ramen för projektet utvecklas
tillämpningar för ledning och speciellt för
främjande av arbetshälsa och -motivation. Det är
mycket viktigt att trygga en fortsatt verksamhet efter att projektet
slutat.
Utskottet framhåller att myndigheterna och kreditinstituten
kräver att lantbruksföretagarna ska ha noggranna
investeringsplaner. I planerna beaktas dock inte tillräckligt
vilka förändringar som sker i företagsamheten
och ledningen eller hur familjen orkar och mår. Därför
har rådgivningen stor betydelse då det sker förändringar. Målet
bör vara att rådgivningen kan förebygga investeringar
som görs till följd av utbrändhet och
utveckla gårdsbruksenheternas verksamhetsmetoder, i synnerhet
när det gäller att planera och driva igenom ändringar.
Det är viktigt att förebygga sådana investeringar
som senare kanske eller sannolikt kommer att leda till utbrändhet
och därigenom till problem i företagsverksamheten
och jordbrukarfamiljen. När ändringarna planeras
och behandlas kan rådgivningen beakta de mänskliga
resurserna samt de fördelaktiga och skadliga faktorerna
för arbetsmotivationen. Med hjälp av rådgivning
kan man också upptäcka vad som behöver
utvecklas med tanke på arbetshälsan.
Strukturförändringen inom lantbruket visar sig
i byarna som ett minskat antal aktiva gårdar, vilket betyder
att också befolkningen i byarna kommer att minska med tiden.
Samtidigt förändras den sociala miljön
och blir snävare, så att bl.a. samarbetet mellan
gårdarna och hjälpen från grannarna minskar.
Dessutom finns det bara i tätorter tillgång till
service så som post, butiker, skolor och möjligheter
till fritidssysselsättning. Därför är
det mycket viktigt att man främjar arbetsmotivationen även
med beaktande av hur strukturförändringen inom
lantbruket inverkar på hela samhällsstrukturen.
Jordbruket och miljön
Utskottet har ovan tagit upp jordbrukets multifunktionalitet.
Under de senaste åren har miljönyttigheter
kommit att spela en allt större roll som multifunktionella
jordbruksprodukter. Jordbruket är de facto viktigt för
att upprätthålla multifunktionaliteten och landsbygdslandskapet och
tillhandahålla rekreationstjänster. I framtiden
kommer det också att spela en stor roll som producent av
förnybar energi för att kompensera förbrukningen
av importerade fossila bränslen. Men precis som all annan
verksamhet har också jordbruket negativa miljökonsekvenser.
De drabbar till exempel jordmånen och markens struktur,
vattendragen och atmosfären.
Utöver olika slag av utsläpp och andra miljöskadliga
faktorer bidrar omstruktureringen av jordbruket och lägenheternas ökade
storlek till risken för miljöbelastning. Därför
lyfter utskottet fram det familjebaserade jordbrukets betydelse
för miljön. De negativa konsekvenserna kan begränsas
med olika slag av administrativa åtgärder, som
legislativa begränsningar och stöd för
miljövänliga produktionsmetoder typ ekologisk
odling.
När Finland gick med i EU fick unionens jordbruks-
och miljöpolitik konsekvenser för vår jordbruksproduktion.
Det delvis EU-finansierade miljöstödet för
jordbruket är unionens viktigaste styrmekanism för
miljöskydd inom jordbruket. Det har till syfte att minska
belastningen på yt- och grundvattnet samt luften och värna den
biologiska mångfalden i jordbruksmiljön och vårda
jordbrukslandskapet. Vårt eget program för miljöstöd
består av bas- och tilläggsåtgärder
och miljöspecialstöd som kräver effektivare
miljöskydds- och vårdåtgärder.
Utskottet noterar att miljöstödet har bidragit till
betydligt bättre odlingsmetoder med tanke på miljön.
Obrukade skyddsremsor lämnas t.ex. utmed vattendragen, åkrarna
har fått ökat växttäcke vintertid
och användningen av fosforgödsel har reducerats
med inemot 70 procent från nivån 1990 och användningen
av kvävegödsel med 30 procent. Trots att vårt
jordbruk i en global jämförelse är miljövänligt
och följer principen om en hållbar utveckling är
det fortfarande den största upphovskällan till
näringsbelastningen i vattendragen. Men utskottet framhåller
att jordbruk är det slag av verksamhet som alltid kommer
att orsaka en viss miljöbelastning också med de
bästa möjliga metoderna. Det är svårt
att minska belastningen i samma mån som för kommunalt
avloppsvatten (över 95 procent), även om den ekologiska
odlingen kommer mycket nära.
Det är viktigt att vi utreder vilka faktorer som bidrar
till den totala näringsbelastningen av våra vattendrag.
Utskottet påpekar i sitt betänkande om regeringens
proposition med förslag till lag om gödselfabrikat
(JsUB 3/2006 rd — RP 71/2005 rd) att
det inte finns nämnvärda forskningsresultat om
miljökonsekvenserna av landskapsarkitektur och anläggning
av grönområden vare sig i Finland eller någon
annanstans i Europa. Men det har bedömts att stora mängder
jordförbättringsmedel och växtunderlag
baserade från slam från reningsverk kan ge upphov
till omfattande näringsurlakning per hektar. Det kan i
sin tur leda till skadlig eutrofiering i vattnet vid kusterna som
helhet och speciellt i små vattendrag i tätorter.
Därför har utskottet i sitt betänkande
förutsatt att miljökonsekvenserna av landskapsarkitektur
och anläggning av grönområden utreds
med särskild hänsyn till hur stor andel av den
totala näringsämnesbelastningen i våra
vattendrag som utgörs av urlakning orsakad av jordförbättringsmedel
och växtunderlag baserade på slam från
reningsverk.
Av det ovan sagda framgår att det huvudsakliga syftet
med miljöstödet för jordbruk är
att skydda vattnen. En stor del av miljöstödet
går i själva verket till vattenskydd. Stödet
för t.ex. åtgärder som primärt
främjar mångfalden i naturen är betydligt
mindre. Ändå spelar miljöstödet en
större roll för att främja mångfalden
i relation till stödbeloppet, för vissa åtgärder
som i första hand gagnar vattenskyddet, typ skyddsremsor och åkerrenar,
bidrar också till mångfalden i naturen. Miljöstödet
har därmed erbjudit nya instrument också för
att främja biodiversiteten genom att hjälpa till
att bevara och vårda biotoper som upprätthåller
mångfalden. Den största rollen för mångfalden
spelar specialstödet för vårdbiotoper;
det har varit en populär och effektiv form av specialstöd.
Det har varit möjligt att förbättra jordbruksnaturen
också med många andra åtgärder,
framför allt ekologisk odling.
Utskottet påpekar att också om förändringarna
tack vare olika åtgärder har varit betydande innebär
jordbruket fortfarande en mycket stor belastning på vattendragen.
I redogörelsen framhålls: "Efter avloppsvattnet
från S:t Petersburg är det Finlands egna näringsutsläpp,
med jordbruk som den största utsläppskällan,
som är värda att nämnas när
vi talar om eutrofieringen av våra kustvatten. Jordbrukets
miljöstödssystem ger effekter först på lång
sikt och därför bör systemet effektiviseras
under EU:s nya strukturfondsperiod."
Utskottet fäster sig vid att 93 procent av jordbrukarna
i Finland och upp till 98 procent av odlingsarealen omfattas av
frivilligt miljöstöd. Trots att jordbrukarna i
stor omfattning är med, kommer de positiva effekterna av
arbetet för miljön fram först över
en längre period, eftersom jordmånen och vattendragen är
stora system där förändringar visar sig
mycket långsamt. Därför är det
viktigt att jordbrukarna också i framtiden i stor omfattning
kan engageras i miljövård med positiva effekter
för miljön. Det nya miljöprogrammet bör
uppmuntra dem och finansieringen av programmet måste säkras.
För att minska belastningen på miljön är
det viktigt att hitta en lösning på gödselproblemet som
bara ser ut att bli värre. I praktiken låter det sig
bäst göras genom att jordbrukets miljöpolitik
inte ses som någonting separat utan integreras i de energi-
och klimatpolitiska avgörandena. Den vägen kan
vi bidra till att både gödsel och åkrar
används för energiproduktion på ett sätt
som samtidigt bidrar till att reducera belastningen på vattendragen.
I den jordbrukspolitiska redogörelsen uppskattas den potentiella
odlingsarealen för rörflen till omkring 200 000
ha. Med bättre odlingsteknik kan odlingen av rörflen
minska belastningen på vattendragen ännu effektivare.
Enligt redogörelsen förbättras också villkoren
för framställning av biogas ur gödsel
med större odlingsenheter. Utskottet återkommer
till de här frågorna längre fram när
det behandlar produktionen av bioenergi.
När Finland gick med i EU fick vi behålla
vår nationella lagstiftning om gränserna för
de högsta tillåtna halterna kadmium i gödselmedel.
Det finns nämligen en allmän strävan
att begränsa användningen av kadmium och kadmiumföreningar
på grund av deras höga toxicitet. Rätten till
avvikelse upphörde att gälla den 31 december 2005
och Finland anhöll om en förlängning hos
kommissionen. Kommissionen beslutade den 3 januari 2006 förlänga
Finlands undantagslov och det gäller nu tills enhetliga
regler för kadmiumhalten i gödselmedel införs
i hela Europeiska gemenskapen. Utskottet ser det som mycket viktigt
att vi får ha kvar rätten till undantag och att
vi speciellt bör se till att hindra att den nu föreslagna
lagen tillåter användning av gödselmedel
med för höga kadmiumhalter. Finland måste
arbeta i EU för att samma gränsvärden
införs i hela gemenskapen som vi nu har i Finland.
Ekologisk odling
Ekojordbruk bedrivs på ca 136 000 hektar av åkerarealen
i Finland, vilket svarar mot 6,7 procent av den totala åkerarealen.
Dessutom befinner sig inemot 12 000 hektar i en övergångsfas. Det
finns nästan 4 500 övervakade ekogårdar. Det
totala marknadsvärdet av ekolivsmedel uppgår till
drygt 50 miljoner euro, alltså omkring 0,7 procent av inhandlade
livsmedel. Marknaden för ekoprodukter har utvecklats ganska
jämnt på senare år. Omkring 20 procent
av finländarna använder fortlöpande ekoprodukter. Å andra
sidan utgör ekoprodukterna en liten andel på ca
1,2 procent av deras inköp. Men den relativt stora andelen
konsumenter som kontinuerligt använder ekoprodukter visar
att det finns en potentiell marknad för produkterna.
Utskottet uppmärksammar att ekosektorn producerar inte
bara livsmedel utan också offentliga nyttigheter. Enligt
den nyaste forskningen i Finland och forskning och sammandrag av forskningen
utomlands har den ekologiska odlingen större positiva effekter
för miljön än sedvanlig produktion. Kommissionen
för hållbar produktion och konsumtion (KULTU)
lyfter i sitt förslag till nationellt program för
2005 fram den ekologiska jordbruksproduktionen och ekolivsmedlen
i sina åtgärdsförslag och i sin faktapromemoria.
Kommissionens mål omfattar både produktion och
konsumtion. Den menar att 10 procent av vår åkerareal
bör vara ekologiskt odlad kring 2010 och 25 procent 2025.
Utskottet anser att målen är mycket ambitiösa
men värda att eftersträva.
Jordbruket släpper i dag ut kväveföreningar
i grundvattnet, älvarna, sjöarna och havet. Jordbruket är
källan till en betydande del av det kväve som
rinner ut via sjöar och älvar. Kvävesvinnet är
störst i husdjursdominerade områden med den största
djurtätheten. Ekoproduktionen erbjuder ett strukturellt
alternativ för att hjälpa upp situationen genom
att återvinna näringsämnen så effektivt
som möjligt och använda klöver- och baljväxter
för att ta upp kväve direkt ur luften med hjälp
av solenergi.
För att främja ekoproduktionen är
det viktigt att systemet med miljöstöd utvecklas
så att en gårds totala areal kan omfattas av ett
ekoavtal under alla de år som avtalet gäller.
För tillfället omfattar avtalet inte de tillskottsarealer
som tas i bruk framför allt på gårdar
som utvecklar sin produktion, trots att de måste odlas
med ekologiska metoder. Under den nya programperioden bör
avtalsvillkoren för ekoproduktion också i övrigt ändras
så att de möjliggör en utveckling av
produktionen. Villkoren för t.ex. öppen träda bör ändras
så att alternativa metoder kan utnyttjas för att
uppfylla kravet på växttäcke bl.a. i
syfte att effektivare kunna bekämpa kvickrot. För att
garantera en lönsam och konkurrenskraftig ekoproduktion
och att den är till nytta för miljön är
det nödvändigt att åtgärderna
för att stödja ekoproduktionen är adekvata.
För att öka konsumtionen av ekoprodukter är det
speciellt viktigt att de används mer i den offentliga utspisningen
som ökar dag för dag. Om storköken använder
mer ekoprodukter får det positiva effekter för åtgången
i och med att det påverkar medborgarnas konsumtionsvanor
och den vägen också konsumenternas produktval
i dagligvaruhandeln. Storköken skulle dessutom betyda ett
nödvändigt tillskott till efterfrågan
på produkter för många ekoföretag.
Många företag som förbundit sig att
framställa ekoprodukter är småföretag
med samma problem med att marknadsföra sina produkter som småföretagen
har över lag. Det viktigaste för att utveckla
branschen är därför att förbättra
företagens kunskaper om hur marknadskedjan fungerar och
hjälpa dem att gå samman i nätverk. Det är
ytterst angeläget att satsa kraftfullt på att främja
ekoprodukternas åtgång och på sådan kompetens
och forskning som behövs i sammanhanget.
Mjölkproduktion
År 2005 levererades omkring 2 293 miljoner
liter mjölk till mejerierna. Det var en halv procent (10
miljoner liter) mindre än 2004. I slutet av 2005 fanns
det 15 351 mjölkgårdar i Finland med
i snitt 20 kor. Vår mjölkproduktion låg
46 miljoner liter under den ländervisa mjölkkvoten för
den kvotperiod som gick ut 2005.
Det produceras mjölk i hela landet och mjölkproduktionen är
den viktigaste produktionsformen inom vårt jordbruk. Mjölken
utgör över 40 procent av de totala inkomsterna
av jordbruket. Därför vill utskottet framhålla
att mjölkproduktionen spelar en mycket stor roll för
landsbygdsinkomsterna i en stor del av landet. Inkomsterna av mjölkproduktion
har dessutom en betydande hävstångseffekt för
den regionala ekonomin.
Mjölkgårdarna i Finland har genomgått
en mycket kraftig omstrukturering på senare år.
Deras antal har halverats under de senaste 10 åren. Den ökade
mjölkproduktionen och det fortsatta hotet om överskridna
kvoter för några år sedan förklaras
av den snabbt ökade genomsnittliga produkten. Antalet producenter
minskade på 1990-talet med i snitt över 2 000.
Under det här årtiondet har omkring 6—7
procent av mjölkproducenterna per år lagt ner
produktionen, vilket betyder över 1 000 producenter
per år. Trenden förväntas hålla
i sig, men det totala antalet nedlagda gårdar minskar.
Under kvotperioden 1995—1996 producerades 572 miljoner
liter mjölk på stödområdena
A och B och under perioden 2004—2005 omkring 525 miljoner
liter. I stödområdena C var mjölkproduktionen
under kvotperioden 1995—1996 i sin tur 1 686 miljoner
liter och under 2004—2005 omkring 1 757 miljoner
liter. Utskottet framhåller att mjölkproduktionen
enligt prognoserna fortsatt minskar i stödområdena
A och B och ökar i områdena C. Problemet med stöden
i A- och B-områdena är anslutningsfördraget,
som har begränsat utbetalningen av nationella stöd och
bidragit till att minska produktionen.
Också utifrån resultaten av producentenkäter är
intresset för att fortsätta med mjölkproduktion
starkast i stödområdena C2, där alternativen
för att övergå till andra produktionsriktningar
och delvis också till andra näringar är
minst. Men i stödområdena C begränsas
produktionsökningen av den kvantitativa begränsningen
för stöd i nordliga områden (artikel
142 i Finlands anslutningsfördrag). Enligt den får
den totala subventionerade produktionen i stödområdena
C vara högst 1 776 miljoner kilogram. Av en utredning
till utskottet framgår att gårdarna enligt producentenkäten
har potential för att producera hela 20 procent mer mjölk
inom ramen för den existerande produktionskapaciteten.
Vid sidan av regionala begränsningar spelar också de
gårdsspecifika produktionskvoterna en mycket viktig roll
för mjölkgårdarnas produktion. Sedan
början av 2006 har det inte längre varit tillåtet
att betala nationellt stöd för överskridande
produktionsvolymer. Därför är det enligt utskottets
mening viktigt att kvoter kan överföras snabbare
mellan gårdarna för att de ska kunna utnyttjas
så effektivt som möjligt med beaktande av begränsningen
för stödet i nordliga områden. Ett förslag
går ut på kortvarig uthyrning av kvoter.
I samband med reformen av EU:s jordbrukspolitik 2003 sänktes
interventionspriset på smör med 25 procent och
fettfritt mjölkpulver med 15 procent. Nu har reformen nått
gott och väl halvvägs. I praktiken har marknadsstödet
till industrin sjunkit med 40 procent och inremarknadspriset på smör
har följt det sänkta interventionspriset. Industrins
producentpriser har sjunkit och de direkta stöden till
producenterna har stigit. Från och med början
av 2006 har stöden som planerat frikopplats från
produktionen.
Utskottet noterar att det sjunkande inremarknadspriset på smör
till följd av reformen får särskilt stor
effekt i Finland, där användningen av mjölkfett
kraftigt har minskat. Trots att vår andel av mjölkproduktionen
i EU ligger under två procent är vår
andel av smörexporten 12 procent. En tredjedel av fettet
i den mottagna mjölken i Finland exporteras antingen till
den inre marknaden eller med hjälp av exportstöd
till tredjeländer. Det här skiljer sig i avgörande
grad från situationen i övriga medlemsstater,
inte minst på grund av den låga fetthalten i de
produkter som konsumeras i Finland. Att exporten upptar en så pass
stor andel bör ses mot finländska mejeriprodukters
starka ställning på den ryska marknaden.
Utskottet påpekar att EU i WTO-förhandlingarna
villkorligt har åtagit sig att avskaffa exportstöden
fram till 2014. I praktiken betyder det att exportstöden
för smör och ost försvinner. Dessutom
finns det ett starkt krav på marknadstillträde
i EU och det genomförs med hjälp av sänkta tullar
och ökade importkvoter. Tullsänkningarna kommer
att få en speciellt stor effekt för smörmarknaden.
Det är svårt att lägga fast en realistisk
tullnivå för att smörpriset på världsmarknaden
fluktuerar mycket starkt. Därför är det
nödvändigt att Finland med alla medel arbetar
för att EU i WTO-förhandlingarna om liberalisering
av handeln intar en sådan ståndpunkt som tryggar
vår produktion och export av jordbruksprodukter.
Utskottet framhåller att vår mejeriproduktion och
våra mejerier redan nu är utsatta för
ett starkt importtryck på den öppna EU-marknaden för
mjölkprodukter. Med utvidgningen har importen snabbt ökat
sin andel av konsumtionen inte minst på marknaden för
ost. År 2005 var redan 31 procent av den ost som konsumerades
i Finland importerad och det är en mycket hög
andel jämfört med övriga EU-länder.
Det är angeläget att förbättra
våra mjölkprodukters konkurrenskraft ytterligare,
anser utskottet. Redan nu är den mjölk som produceras
hos oss av mycket hög kvalitet. En stor del av mjölkgårdarna
omfattas av mejeriernas kvalitetsavtal. Småningom kommer
avtalen att omfatta alla mjölkgårdar. Ett övergripande
kvalitetssystem för branschen tillför mjölkprodukterna
ett mervärde som också producenterna har nytta
av. Forskning som utgår från branschens egna behov
och ökad produktutveckling är de främsta
metoderna för att höja konkurrenskraften i framtiden.
Utskottet konstaterar att vår mejeriindustri behöver
en lönsam och tillräckligt stor mjölkproduktion
för att klara sig. Vi bör därför
ha som mål att producera så mycket mjölk
som vår landsspecifika kvot medger. Men gårdarna
i Finland är fortfarande små jämfört
med konkurrentländerna och kostnadsnivån hög
beroende bl.a. på naturförhållandena.
Därför är det nödvändigt också för
mjölkproduktionen att villkoren för jordbruksproduktion
garanteras i hela EU-området, däribland områden
med särskilda problem. Det viktigaste instrumentet för
mjölkproduktionen är vid sidan av nationella stödåtgärder
EU:s system med mjölkkvoter, som enligt överenskommelse
fortgår bara till 2015. Därför bör
Finland absolut göra sitt yttersta i EU för att
det ländervisa kvotsystemet får fortsätta
i EU ännu efter 2015. Det ger de bästa garantierna
för en regional fördelning av mjölkproduktionen
i EU och det medverkar i sin tur till att produktionsenheterna inte
växer ut till industriell produktion med skadliga effekter
också för miljön.
Köttproduktion
Finlands ställning som nettoimportland för
nötkött förstärktes 2005, då upp
till 15 procent av den totala konsumtionen tillgodosågs
med importkött. I Finland producerades 84 miljoner kilogram
nötkött 2005 (8 procent mindre än 2004). Inte
minst i början av året var produktionen mindre än året
innan. Exporten av nötkött minskade med inemot
70 procent och var därmed bara 1,5 miljoner kilogram. Däremot ökade
importen med 47 procent till 14,6 miljoner kilogram. Mest ökade
importen av nötkött från Brasilien och Danmark.
Konsumtionen av nötkött minskade med en procent
till 96 miljoner kilogram.
År 2005 producerades det drygt 203 miljoner kilogram
fläsk i Finland, dvs. tre procent mer än 2004.
Fläsket förstärkte sin position som den viktigaste
exportvaran inom köttindustrin i och med att exportvolymen ökade
till nästan 41 miljoner kilogram (en ökning på sex
procent). De viktigaste exportländerna var fortfarande
Japan, Ryssland, Estland och Sverige, som tillsammans upptog inemot
70 procent av exporten av uppslaktat kött. Exporten till
Ryssland ökade med en femtedel.
Tillväxten i produktionen av fjäderfäkött
i Finland har jämnat ut sig, för under de två senaste åren
har produktionen varit 87 miljoner kilogram. Men konsumtionen av
fjäderfäkött ökade 2005 med
omkring en procent till 84 miljoner kilogram. Exporten av fjäderfäkött ökade
med fyra procent och importen med nio procent. Den ökade
produktionen av kalkonkött satte fart på produktionen
av fjäderfäkött mot slutet av 1990-talet
och i början av 2000-talet. Nu håller både produktionen
och konsumtionen på att plana ut till knappa 14 miljoner
kilogram.
Det är en styrka för den finländska
köttproduktionen i jämförelse med de
viktigaste konkurrentländerna att situationen för
djursjukdomar och djurens välfärd är
mycket bra hos oss. En marknadsrelaterad faktor som god insyn i produktionskedjan
är
förtroendeskapande och det är mycket viktigt.
Ur marknadens synvinkel visar vår produktion sin styrka
när det gäller djursjukdomar och insyn i produktionskedjan särskilt
tydligt när det råder osäkerhet kring
efterfrågan på marknaden t.ex. i samband med djursjukdomsepidemier.
I köttproduktionen är den finländska
livsmedelskedjan för sin överlevnad i sista hand
beroende av konsumenternas förtroende och intresse för
att köpa inhemska livsmedel.
Utskottet vill framhålla att konsumenternas köpbeslut
inte bara påverkas av förtroendet utan också av
priset. Å andra sidan är en tillräckligt hög
producentprisnivå ett villkor för inhemsk köttproduktion.
Men på grund av naturförhållandena är
produktionskostnadsnivån hos oss relativt hög
jämfört med våra konkurrentländer. Därför är
det absolut nödvändigt att produktionen i hela
landet också på denna punkt omfattas av långvarigt
och stabilt nationellt stöd. Det är minst lika
viktigt att det nya systemet för miljöstöd
ger husdjursgårdar, också i områden med stor
husdjurstäthet, en chans att bli delaktiga av systemet.
Med den senaste GJP-reformen i EU har produktionen alltså kommit
att spela en mindre roll för inkomsterna också inom
husdjursproduktionen. För att motivationen för
produktion ska bibehållas är det därför
mycket viktigt att vi utnyttjar alla till buds stående
möjligheter att binda stöden vid produktionen.
Marknadskonkurrensen blir dag för dag allt mer global,
framhåller utskottet. I WTO-förhandlingarna om
liberalisering av den internationella handeln måste det
därför ses till att kraven på produktionens
kvalitet tas upp som tröskelfrågor vid sidan av
den fria rörligheten för varor. Konsumenterna
ställer i dag allt fler krav på djurens välfärd,
produktionshygien och miljöskydd både i EU och
nationellt, vilket höjer produktionskostnaderna. Kraven
på hållbar utveckling och produktion måste
vägas in också i förhandlingarna om liberalisering
av handeln.
Det är viktigt att också produktionskostnaderna
kan sänkas för att förbättra
produkternas konkurrenskraft. På gårdsnivå betyder
bättre konkurrenskraft vanligtvis produktionsförbättrande åtgärder
(bättre djurmaterial, nya arbetsmetoder, nya utfordringsmetoder
osv.) och större gårdar med hjälp av
investeringar. Men som utskottet påpekar leder utvecklingen
i fläskproduktionen snart till att stora produktionsenheter
fungerar nästan industriellt och utnyttjar en mycket liten åkerareal
i relation till djurbesättningen. Utskottet understryker
också i det här sammanhanget betydelsen av familjejordbruksbaserad produktion
och hänvisar till sina tidigare förslag till åtgärder
för att trygga villkoren för sådan produktion.
För en konkurrenskraftig husdjurshållning är det
viktigt att foderkostnaderna inte skiljer sig i väsentlig
grad från kostnaderna i konkurrentländerna. Det
gäller därför att fästa särskilt
avseende vid att den inhemska foderproduktionskedjan fungerar effektivt.
I takt med att priset på foderspannmål har gått
ner har den inhemska husdjursproduktionens relativa konkurrenskraft
på marknaden förbättrats. Utskottet noterar
att både EU och Finland har en låg självförsörjning
på växtproteiner. EU har i sin jordbrukspolitik
arbetat för bättre villkor för produktionen
av proteinväxter inte minst i samband med BSE-krisen. För
en mångsidig växtodling, konkurrenskraftig husdjurshållning
på sikt och försörjningstryggheten är
det viktigt att vi ökar produktionen av inhemska proteinväxter.
Utskottet behandlar utnyttjandet av åkerväxter
för produktion av bioenergi längre fram och lyfter
då fram olika möjligheter att öka växtproteinproduktionen
i Finland.
Spannmålsproduktion
I Finland produceras spannmål på en areal
av omkring 1,2 miljoner hektar. Arealen varierar årligen
relativt lite, men under de senaste åren har produktionen
visat tecken på uppgång. I fjol var den totala
produktionen omkring 4,1 miljarder kilogram. Den var klart större än året
innan och skörden av vissa växter var den största
någonsin. I en utredning till utskottet påpekas
det att framför allt veteproduktionen har ökat
på senare år. Kornproduktionen har hållit
sig relativt stabil, men havreproduktionen har fluktuerat mest beroende
på marknadssituationen. Den inhemska spannmålsförbrukningen
har i flera år legat kring 3,4 miljarder kilogram. Med
undantag för råg är Finland självförsörjande
på spannmål. Det uppstår ett importbehov
bara om spannmålskvaliteten inte i alla delar uppfyller
industrins kvalitetskrav. Spannmålsexporten har i första
hand bestått av kornexport och exportvolymerna har varierat
med marknads- och prisläget.
Det framgår alltså att utbudet på spannmålsmarknaden
hos oss överskrider efterfrågan och det gagnar
framför allt husdjursgårdarna. Försäljningsinkomsterna
av växtodling minskade med nästan fem procent
i fjol. Den totala spannmålsskörden var god, men
det stora producentprisraset drog ner inkomsterna. Dessutom har produktionskostnaderna
ökat.
Den största utmaningen för branschen är
därmed att förbättra lönsamheten.
Den svaga lönsamheten har gjort sitt för att minska
odlarnas intresse för att sanera åkrarna. De årliga
medelskördarna för våra vanligaste spannmålsarter
(vete, korn, råg och havre) har under EU-medlemskapet i
själva verket minskat med 5—8 procent. Också produktionen
av högkvalitativ råvara ställs på spel
om varan inte betingar ett pris som täcker produktionskostnaderna.
Inhemska högkvalitativa råvaror är emellertid
ett livsvillkor också för den finländska
livsmedelsindustrin. Utskottet påpekar dessutom att systemet
med samlat gårdsstöd 2006 och frikopplingen av
GJP-stöden från produktionen urholkar motivationen
ytterligare i fråga om både produktionsvolymen
och produktionens kvalitet. Naturförhållandena
gör att kostnadsnivån i produktionen är
högre hos oss än i våra konkurrentländer.
Därför måste produktionen i hela landet
också till denna del absolut omfattas av långvarigt
och stabilt nationellt stöd.
Också om kostnaderna kan sänkas kräver spannmålsproduktionen
hos oss nationella stödsystem på grund av att
det finns bestående miljöolägenheter
som inverkar på vår produktion. För att
kunna utveckla och bibehålla stödsystemet är
det därför som sagt nödvändigt
att villkoren för jordbruksproduktion tryggas i hela EU-området,
inbegripet områden med särskilda problem. Grunderna
för utbetalning av det nationella tillägget till
miljöstödet kommer dessutom att förändras
när den nya finansieringsperioden börjar. Den
här stödformen är mycket viktig för spannmålsproduktionen
i Finland. Med hänsyn till hur spannmålsproduktionens
lönsamhet har utvecklats är det nödvändigt
att vi får ha kvar stödformen. För produktionsmotivationen är
det också angeläget att systemet för
jordbrukets miljöstöd läggs om så att
det uppmuntrar till produktion. Stödvillkoren får
inte bli ett hinder för en högkvalitativ produktion.
Dessutom måste finansieringen tryggas.
I ljuset av vad som beslutades vid WTO-förhandlingarna
i december kommer exportstöden för spannmålsprodukter
sannolikt att försvinna. Därmed blir priserna
mer beroende av världsmarknaden och prisfluktuationerna
att öka. Om både exportstöden slopas
och interventionssystemet avskaffas kan det betyda en sänkning
av den europeiska prisnivån på spannmål
och inte minst i övergångsfasen orsaka olika slag
av marknadsstörningar som kan leda till att spannmål
som används till mat i stor skala utnyttjas för energiproduktion.
Om EU:s interventionssystem dras in betyder det att nivån
på spannmålspriserna blir direkt beroende av världsmarknaden.
Också då måste ett spannmålsproducerande
företag kunna täcka sina utgifter med inkomsterna
och det måste också ge odlaren en försörjning.
I jordbruket bildas inkomsterna av försäljningsinkomsterna
av produkter och stöd enligt EU:s gemensamma jordbrukspolitik.
I våra förhållanden är också de nationella
inkomststöden som sagt nödvändiga för
odlarnas försörjning. För att kunna maximera
inkomsterna av försäljningen av sina produkter
måste odlaren dessutom besitta de kunskaper och färdigheter
som marknaden kräver. I det hänseendet är
det mycket viktigt att vi i utvecklingen av jordbruket prioriterar
jordbruksrådgivning som koncentrerar sig på bättre
jordbruksföretagande, ledning och affärsverksamhet.
Produktionen av bioenergi kommer sannolikt att vara den faktor
som i framtiden mest ökar efterfrågan på spannmål.
Utskottet återkommer till saken längre fram.
Det bör noteras att bestämmelser om gränserna
för toxinhalter i livsmedelsspannmål träder
i kraft i juli 2006. Enligt utredning till utskottet har kvaliteten
och toxinhalterna i finländsk spannmål undersökts
i flera års tid. Finländsk spannmål är
i regel av god kvalitet och det har inte varit några större
problem med den. Men i fortsättningen kan kvalitetskraven
förväntas bli ännu strängare.
Vi måste räkna med utmaningarna och rikta forskningen
på de rätta frågorna. Det är
därför viktigt med en adekvat satsning på forskning
i spannmålskvalitet och sådan odlingsteknik som
kvalitet kräver. Det är också viktigt
att forska i orsakerna till att spannmålsskördarna
har slutat växa eller till att de rent av har minskat.
Produktion av oljeväxter
I Finland produceras oljeväxter, rybs och raps, på en
areal av omkring 80 000 hektar. Arealen har varierat något
från år till år. År 2005 var
den 73 000 hektar och den totala produktionen omkring 110 000
ton. Produktionen var klart större än året
innan, trots att produktionsarealen var klart mindre. De årliga
variationerna i odlingsareal och totalproduktion är
karakteristiska för produktionens natur och skapar osäkerhet
både för odlarna och presserierna som sysslar
med bearbetning. Å andra sidan har marknaden för
oljeväxter fungerat mycket bra. Produktionen bygger på kontraktsodling
och skörden, som uppfyller kvalitetskraven, har i sin helhet
bearbetats i finländska presserier. Det finns en marknadsefterfrågan
på kross i foderindustrin och för tillfället är
också efterfrågan på olja god.
Den inhemska efterfrågan på oljeväxter
har bara till omkring hälften kunnat tillgodoses med det
inhemska utbudet. År 2005 behandlades omkring 210 000
ton rybs- och rapsfrö i Finland. Klart under 50 procent
av råvaran var odlad i Finland. Den i Finland framställda
(pressade) fodervolymen räckte till för att täcka
in bara 53 procent av den inhemska efterfrågan på husdjursfoder.
Vi är alltså nästan till 50 procent beroende
av import. Om det rybsproteinfoder som fås ur inhemskt
odlad ryps räknas in är vår självförsörjning
under 25 procent. Rybs- och rapsfrövolymen ovan gav omkring
83 000 ton rybs- och rapsolja. Uppskattningsvis en tredjedel
av mängden exporterades som matolja eller råolja.
Vi är således till mer än 100 procent
självförsörjande på rybsolja.
Men om vi bara beaktar den rybs som odlats i Finland är
vår självförsörjningsgrad under
60 procent.
Det som framför allt urholkar oljeväxtproduktionens
lönsamhet är rybsens svaga odlingssäkerhet
och låga skördenivå. Det är
bara större skördar och bättre odlingssäkerhet
som kan öka lönsamheten. Utskottet framhåller
att Finland i praktiken är det enda landet där
olika arter av vårrybs utnyttjas för odling av
oljeväxter. Finland är också det enda
landet som förädlar fram nya arter av vårrybs.
Därför bör en sådan möjlighet övervägas
att bränsle framställt av vårrybs befrias
från skatt. Villkoren för den inhemska växtförädlingen
måste därför absolut värnas också med
tanke på framtiden. Dessutom måste tillräckliga
resurser också i övrigt avsättas för forskning
och rådgivning för att höja odlingens lönsamhet.
Också produktionen av oljeväxter är
beroende av nationella stöd som måste tryggas.
Systemet med samlat gårdsstöd som införs
2006 betyder att GJP-stödet för oljeväxter
sjunker och att stödet är nästan helt
frikopplat från produktionen. Undantaget är den
s.k. produktionspremien för jordbruksgrödor, som
till en del består av gårdsstöd och som
kan vara produktionsbunden. Den nya stödformen kan därmed
få en uppmuntrande effekt för produktionen av
oljeväxter. Det har redan framgått att en reform
av miljöstödet är under beredning. Också för
produktionen av oljeväxter är det mycket viktigt
att stöden i framtiden i största möjliga
utsträckning binds upp vid produktionen för att
kunna fungera som produktionsincitament.
En mycket stark efterfrågan på rybsolja som råvara
för biodiesel har under de två senaste åren ökat
efterfrågan på och marknaden för oljeväxter
i Europa. I motsats till den övriga världen har Europa
investerat uttryckligen i framställning och användning
av biodiesel. I tredjeländer har det satsats betydligt
mer på framställning av etanol ur spannmål
och socker. Utskottet behandlar längre fram våra
möjligheter att utvidga produktionen av oljeväxter
för att starta framställningen av biodiesel i
stor skala.
Sockerbetsproduktion
Under de senaste åren har den totala sockerkonsumtionen
i Finland varit drygt 200 000 ton och självförsörjningen
omkring 70 procent. Odlingsarealen för sockerbeta har småningom
minskat från 34 000 till 31 300 hektar.
Antalet odlare har nästan halverats, från 4 000
till drygt 2 000. Odlingarnas genomsnittliga areal har
däremot fördubblats. Den är nu över
14 hektar per lägenhet. Också när det
gäller sockerproduktionen bör vi komma ihåg
att staten måste ha rätt och skyldighet att sörja
för att medborgarna har tillgång till livsmedel
och att livsmedlen är säkra. Det bör också gälla
sockerproduktionen. I EU:s jordbrukspolitik har försörjningstryggheten
inte konkretiserats på något sätt.
Utskottet noterar att kommissionen genom sin nya marknadsordning
för socker vill koncentrera produktionen regionalt till
de bästa produktionsområdena i EU, vilket står
i bjärt strid med Europeiska rådets beslut och
målet att villkoren för jordbruksproduktion bör
tryggas inom hela EU, inbegripet områden med särskilda
problem.
Med reformen av marknadsordningen för socker i EU kommer
priserna att sjunka stegvis under fyra år. Reformen innebär
att referenspriset på socker sänks stegvis med
totalt 36 procent 2006—2009. Odlarna kompenseras till ca
64 procent i snitt för prisnedsättningen. Kompensationen
betalas inom ramen för samlat gårdsstöd
i form av EU-stöd som är frikopplat från
produktionen. Finland har beslutat betala prisnedsättningskompensationen
som tilläggsdel utöver den enhetliga stöddelen
enligt det samlade gårdsstödet. I en utredning
till utskottet konstateras att tilläggsdelen som stöd
som frikopplats från produktionen inte ensam kan garantera
fortsatt sockerbetsodling i Finland, men att den ändå är
ett absolut villkor för fortsatt produktion. Det är
viktigt att Finland fick undantagslov för att betala nationellt,
produktionsbundet stöd för sockerbetor. Stödet är
högst 350 euro per hektar. Vid förhandlingar mellan
jord- och skogsbruksministeriet och kommissionen hösten
2005 avtalades det att det nationella stödet ska garantera att
ett finländskt sockerbruk kan fortsätta med sin
verksamhet. Storleken på det nationella stödet
bestäms årligen. Det är 60 euro per hektar sockerbeta
2006. Utskottet framhåller att nationella stöd är
ett villkor för produktionen i Finland.
Trots att världsmarknadspriset på socker länge
har varit mycket lågt har trenden vänt på senare
tid. Sedan början av 2004 har priset blivit tre gånger
högre. En viktig bidragande faktor till prishöjningen är
prisutvecklingen på råolja, som i sin tur inverkar
på prisnivån för etanol och den alternativa
användningen av socker som råvara för
flytande bränsle. Också i Finland kan sockerbetan
vara en råvara att räkna med i etanolframställningen
vid sidan av spannmål. Hos oss är sockerbetan
den växt som effektivast producerar kolhydrater. Den har
en positiv energibalans i etanolframställningen. Utskottet återkommer längre
fram till möjligheterna att utnyttja sockerbetor för
att producera bioenergi.
Det i redogörelsen nämnda allmänna
nationella målet på internationell nivå,
där en liberalisering av handeln prioriteras vid sidan
av rättvisa möjligheter att bedriva handel, är
mycket viktigt också när det gäller socker.
Sockerproduktionen i EU och speciellt i Finland behöver
skyddas mot import från de effektivaste sockerproducenterna i
världen. Produktionskostnaderna i länder som Brasilien är
så pass låga att vi inte har en chans att nå samma
nivå i Europa vilka åtgärder vi än vidtar
för att göra produktionen effektivare. Hos oss
påverkas produktionen dessutom av bestående miljöolägenheter.
De ekonomiska, miljömässiga och sociala villkoren
för produktionen i Europa är över lag
mycket strängare än för produktionen
i de effektivaste producentländerna i världen.
Därför är det nödvändigt
att Finland med alla till buds stående medel försöker
påverka EU:s ståndpunkt vid WTO-förhandlingarna
om liberalisering av handeln så att också sockerbetsproduktionen
i Finland kan säkras.
Potatisodling
I Finland odlas potatis på ca 30 000 hektar.
Det finns omkring 2 000 potatisodlare i huvudsyssla. Det
samlade värdet av potatisskörden under skördesäsongen
2005—2006 är uppskattningsvis över 66
miljoner euro. Av den årliga totala skörden på 750 000—80 000
ton används gott och väl en fjärdedel
som traditionell matpotatis i hushållen och i allt högre
grad också i storköken. Omkring en tredjedel av
den totala skörden går till potatisstärkelse.
Produktionen av utsädespotatis är omkring 100 000
ton, varav omkring en fjärdedel certifieras för
leverans. Inemot två tredjedelar av den totala
potatisodlingen är kontraktsodling. Produktionen och konsumtionen är
i det stora hela i balans. Produktionen av stärkelsepotatis
har en stärkelsekvot på drygt 53 miljoner kilogram,
men den täcker inte fullt ut den inhemska konsumtionen
och därför har potatisstärkelse på senare år
importerats i motsvarighet till omkring 40 procent av det inhemska
behovet av potatisstärkelse.
En modern och kunskapsintensiv produktion kom i gång
genom att Finska Centralen för utsädespotatis
Ab inrättades 1976. De allra senaste årtiondenas
satsningar på forskning, utbildning, rådgivning
och utveckling av företag och samarbetsnätverk
har lyft den finska potatiskompetensen till en god internationell
nivå. Näringen, forskningen och de internationella
kontakterna i branschen har gått samman i ett nätverk.
Verksamheten bör absolut fortsätta och vidareutvecklas,
anser utskottet.
Kostnadsskäl och intresset för nya sorter
att odla ökar risken för att utländsk
utsädespotatis för med sig farliga växtsjukdomar
och växtskadegörare till Finland. Undersökningar
på senare tid har visat att inhemsk utsädespotatis
spelar en avgörande roll för att garantera potatisodlingens kvalitet.
Dessutom är den grundläggande för en säker
försörjning i branschen. Det är nödvändigt att
garantera villkoren för och tillgången till högkvalitativ
inhemsk utsädespotatis.
Trädgårdsodling
Marknadsvärdet för den inhemska trädgårdsodlingen
uppgick 2005 till 353,2 miljoner euro. Det består av växthusodling
(223,5 miljoner euro) och frilandsodling (129,7 miljoner euro). Under
vårt medlemskap i EU har trädgårdsodlingen
i proportion till jordbrukets intäkter av växtodling
stigit från 48 till 54 procent. Det finns fler än
6 000 företag för trädgårdsodling
i Finland, omkring 1 500 av dem växthusföretag. Utskottet
påpekar att vår självförsörjning
på de viktigaste trädgårdsprodukterna
fortsättningsvis är hög. Den finländska
konsumenten litar på inhemska produkter som kan skylta
på marknaden med att de är säkra, färska
och smakar gott.
Medlemskapet i EU betydde en omvärldförändring
för trädgårdsodlingen i och med att importskyddet
avskaffades. Före 1995 betalades inget inkomststöd
för trädgårdsföretag i Finland. År
1995 infördes ett nationellt arealbaserat inkomststöd.
Det kompenserar delvis inkomstbortfallet till följd av
det avskaffade importskyddet och betalas för både
växthus- och frilandsproduktion. Inom växthusodlingen
utgjorde stödet 2005 i snitt 15 procent av de totala intäkterna.
Störst är stödandelen inom traditionell
tomat- och gurkodling och minst inom grönsaks- och blomsterodling
som pågår året om. I proportion till
nettoinkomsterna är stödet avsevärt. Miljöstödet
och kompensationsstödet spelar i sin tur en stor roll för
frilandsodlingen. Andra viktiga stödformer är
miljöstödets nationella tilläggsdel och
lagringsstödet. Utskottet understryker att de nationella
stöden är nödvändiga också för trädgårdsodlingen
på grund av våra ogynnsamma naturförhållanden.
Utskottet lyfter fram de höjda energikostnaderna som
ett särskilt problem för växthusodlingen.
Enligt en utredning till utskottet motsvarade de höjda
kostnaderna för produktionsenheterna 1995—2005
i snitt det nationella arealstödet för produktionen.
För att sänka energikostnaderna är det
därför nödvändigt att främja
inhemska bränslen genom investeringsstöd och fiskala åtgärder.
Också inom trädgårdsodlingen behövs
det mer utveckling och rådgivning. För att bevara trädgårdsföretagens
konkurrenskraft och trygga utbudet av inhemska trädgårdsprodukter
behövs det mer resurser både för rådgivning
och för utveckling av produkter och produktion. Ny teknik,
produktinnovationer och bättre produktionsmetoder är
viktiga delområden där trädgårdsnäringens
konkurrenskraft kan förbättras.
Hästhushållning
I redogörelsen tas bl.a. hästhushållningen
inte alls upp, noterar utskottet. Hästhushållningen är ändå en
viktig bransch för landsbygden och utgår från
landsbygdens resurser och branschens egna styrkor. Hästhushållningen
har ökat mycket snabbt. Den omfattar hästuppfödning,
hästvårdstjänster, träning,
ridskoleverksamhet och turism. Dessutom bör hästarnas
betydelse i ungdomsfostran, terapi och rehabilitering beaktas.
Det finns omkring 15 000 häststallar i Finland,
av vilka en fjärdedel är företag. Omkring 73
procent av stallarna fungerar i anslutning till gårdar.
Varje år grundas omkring 200 nya företag. Nuförtiden
sysselsätter branschen direkt totalt 10 000 människor,
4 000 av dem på heltid. Antalet hästar
har ökat med omkring 40 procent sedan 1995. År
2005 fanns det ca 7 000 hästar och omkring 40
procent av dem ägdes av gårdsbruksföretagare.
Enligt uppskattning binder produktionen av basfoder för
hästar upp 90 000 hektar åkermark.
Utskottet hänvisar till det ovan sagda och framhåller
hästhushållningens växande betydelse
för näringslivet på landsbygden.
I det här sammanhanget påpekar utskottet vidare
att hästar inte i tillräcklig grad utnyttjas ekonomiskt
som slaktdjur hos oss. Vi importerar hästkött.
Pälsdjursuppfödning
Utskottet noterar att redogörelsen inte heller tar upp
pälsdjursuppfödningen. Ändå är
pälsdjursuppfödningen i dag en mycket betydande
näring i vissa landsbygdsområden. År
2005 bedrev omkring 1 600 pälsdjursfarmer pälsdjursuppfödning.
Pälsproduktionen sysselsätter omkring 22 000
personer i Finland, 5 600 av dem direkt och 17 000
indirekt. Av pälsproduktionen går 98 procent på export.
I ett globalt perspektiv producerar Finland sex procent av all mink
och 50 procent av all blåräv. Våra exportinkomster
av pälsproduktion är omkring 200 miljoner euro
per år. Med hänsyn till pälsdjursnäringens
regionala betydelse och roll för användningen
av slaktavfall behövs det objektiva utredningar av de faktorer som
inverkar på villkoren för denna näring.
Bioenergi
Allmänt
Klimatförändringen och de sinande oljereserverna
kommer att kräva stora produktiva, operativa och tekniska
förändringar i energisektorn under de närmaste åren.
Framför allt bör projekt som har att göra
med tillgången till och framställningen av alternativa
drivmedel (bl.a. biobränsle) startas omedelbart.
De nya möjligheter som energiproduktionen erbjuder
speciellt för jordbruket utöver produktion av
biomassa för förbränning har att göra med
drivmedel och produktion av biomassa som lämpar sig för
framställning av den, men också med lokal framställning
av biobränsle. De bränslen som kommer i fråga är
biogas, alkohol (bl.a. etanol), estrar med korta molekylkedjor och
biodiesel. Enligt utredningar i bl.a. Mellersta Finland och Sydösterbotten
ger lätt brännolja upphov till de största
energikostnaderna för gårdar och därmed
kan produktionskostnaderna sänkas avsevärt redan
med hjälp av lokal ersättande bränsleproduktion.
Finland har ypperliga möjligheter att öka
och bredda användningen av både skogs- och åkerbiomassa.
Med hänsyn till att Finland ligger i utvecklingens framkant
i fråga om spjutspetskunskap och teknik bör särskild
hänsyn ägnas åt att ta till vara s.k.
värdeprodukter och prioritera s.k. andra generationens
biobränslen, dvs. förvandla biomassa till biodiesel,
bränslealkohol eller gas och avskilja en viss gas ur den.
Energin i en spannmålsskörd är solenergi
som bundits i växterna genom assimilation. Vid framställning
av t.ex. etanol ur spannmål kräver produktiosprocessen
energi som reducerar den nettoenergi som kan fås ur etanolen. Å andra
sidan kan den mäsk som uppkommer vid etanolframställning
användas som djurfoder och det här bör
beaktas i produktionens totala energibalans.
Enligt uppskattning får man omkring 0,5 ton etanol
ur en spannmålsskörd på en hektar, vilket svarar
mot ungefär 0,32 oljeekvivalenter. Om man vill nå EU:s
mål för en biobränsleandel på 5,75
procent kring 2010 enbart genom inhemsk etanolframställning,
behövs det en spannmålsareal på över
500 000 hektar för att framställa etanolen.
Talet ger en viss uppfattning om hur stora åkerarealer
det behövs för att framställa den mängd
etanol inom inhemsk spannmålsproduktion som svarar mot
den nuvarande bränsleförbrukningen i transportsektorn.
Åkerenergi
Enligt utskottet bör åkeranvändningen
i Finland ställas i relation till tryggad tillgång
till inhemska råvaror för den inhemska matproduktionen. Just
nu har vi tillräckligt med åkerareal för
att tillfredsställa industrins råvaruefterfrågan
och för att möjliggöra alternativa sätt
att använda åkrarna.
Enligt uppskattning kan omkring 500 000 hektar av vår
nuvarande åkerareal vid behov tas i anspråk för
produktion av åkerbioenergi. Det betyder att också hela
trädesarealen används för att producera åkerbioenergi.
Därmed kunde produktionen ha en balanserande effekt på vårt
jordbruk. Också för miljön vore det bra
om den här åkerarealen kunde utnyttjas på ett
rationellt och produktivt sätt. Det är viktigt
att åkeranvändningen i framtiden utformas så att
den också uppmuntrar till aktiv odling av den tillgängliga åkerarealen.
Av de spannmålsväxter som odlas i Finland lämpar
sig korn och vete bäst som råvara för
etanol. På grund av sin odlingssäkerhet och den existerande
hanteringskapaciteten hos oss lämpar sig korn sannolikt ännu
bättre som råvara i Finland än vete.
Dessutom kan korn odlas nästan överallt i Finland.
För tillfället är överskottet
från korn- och veteproduktionen omkring 580 000
ton, vilket svarar mot en odlingsareal på ungefär
170 000 hektar. En arbetsgrupp som sett på åkerbrukets
framtid (MMM 2005:15) hävdar att den kornodlingsareal som
kan användas för etanolframställning
i förekommande fall kan utvidgas med 160 000 hektar.
Utvidgningen är möjlig också om rybsodlingsarealen ökar
så mycket att 250 000 hektar används
för framställning av biodiesel.
Rybs är den mest allmänt odlade oljeväxten
i Finland. Med de rådande marknadspriserna används
bara omkring 70 000 hektar för rybsodling och
skörden har inte ens räckt till för den
inhemska livsmedelsindustrins behov. Men vi har som sagt tillräckligt
med åkermark för att vid behov kunna odla rybs
till bioenergi på 250 000 hektar. Med en hektarskörd
på t.ex. 1 300 kilogram och 32 procents oljeutbyte
producerar en sådan areal råvara för
drygt 104 000 ton biodiesel.
Om det vägledande målet 5,75 procent delas mellan
bensin och diesel i proportion till konsumtionen och målet
för diesel täcks in med biodiesel, som det i så fall
skulle behövas 135 000 ton per år av,
beräknas den inhemska rybsen med ovan angivna skördar
och arealer räcka till för 77 procent av råvarubehovet
för att producera mängden.
Sockerbetsskörden är omkring 32 500
kilogram per hektar under normala år. Ett ton betor ger
omkring 87 kilogram (110 liter) etanol. Det betyder att etanolutbytet
per hektar betor är omkring 3 575 liter. Den nuvarande
sockerbetsarealen på 30 000 hektar ger alltså råvara
för 83 000 ton etanol. Om vi i framtiden använder
vår 20 000 hektars sockerbetsskörd till
sockerbearbetning i anläggningen i Säkylä blir
det 10 000 hektar över för framställning
av etanol ur sockerbetor. Det räcker för omkring
28 000 ton etanol, dvs. drygt en procent av den nuvarande
drivmedelsvolymen. Utskottet framhåller att det kan vara
kostnadseffektivt att framställa etanol ur sockerbetor
i den andra produktionsanläggningen i Finland, där
sockerproduktionen håller på att läggas
ner. Merparten av utrustningen i anläggningen lämpar
sig för sådan nyanvändning. Utöver
sockerbetor kan anläggningen också utnyttja korn
för framställning av etanol.
Enligt utredning till utskottet finns det ett flertal planer
på att anlägga bioetanolfabriker som utnyttjar
inhemsk råvara.
För tillfället utnyttjar foderindustrin en
betydande del av den foderspannmåls- och oljeväxtskörd
som kommer ut på marknaden. Hos oss används omkring
400 000 ton komplementprotein till utfordring av husdjur.
Den inhemska växtproteinproduktionen har en tillväxtpotential,
eftersom självförsörjningen på komplementprotein
för tillfället bara är 15 procent. Rybs
upptar en andel på 90 procent. Det komplementprotein som
produceras består till största delen av soja. Utskottet
understryker att om biobränsle framställs av inhemsk
råvara (korn, vete, sockerbeta, rybs/raps) beräknas
det uppstå mångfaldigt mer proteinrik foderfraktion än
vad som nu produceras i landet. Spannmålsfoderfraktionerna
skulle kunna ersätta soja och spannmål i utfordringen av
djur. Utskottet hänvisar till det som sagts ovan och understryker än
en gång att energiinnehållet i biprodukter från
bearbetning (mäsk/drank och rybskross) absolut
måste tas med i beräkningen för att det
totala energiutbytet ska vara tillräckligt stort för
framställning av biobränsle.
Om vi producerade biobränslen motsvarande den vägledande
andelen 5,75 procent skulle det uppstå drygt 200 000
ton spannmålsproteinfoder och omkring 250 000
ton rybskross (8—12 procent torrsubstans). Det skulle höja
vår självförsörjning på växtproteiner
från 15 procent till över hälften. I
en utredning till utskottet konstateras å andra sidan att
t.ex. sojakross lämpar sig bättre som foderråvara
för grisar och fjäderfä. För
att öka självförsörjningen på proteinfoder är det
därför viktigt att undersöka vilka möjligheter
det finns att använda växtproteiner som råvara
vid utfordring av djur.
Utskottet påpekar vidare att den korta växtperioden
och låga värmesumman i Finland normalt utgör
den största begränsningen för skördenivån.
Det är mycket svårt för vår
traditionella växtodling att tävla med produktionen
i andra EU-länder som alla ligger bättre till
för växtodling. Men vi har växter
som kan tillgodogöra sig växtperiodens längre
dagar för att kompensera den lägre värmesumman.
Därmed är våra exceptionella naturförhållanden
inte till skada för vissa produktionsområden utan
tvärtom en konkurrensfördel. Som exempel kan nämnas
produktionen av vissa fiber- och energiväxter som skördas
med dry-linemetoden (t.ex. lin och hampa för vissa ändamål
och rörflen). Vi bör avsätta framför
allt sådana åkrar för produktionen av bioenergi
som på grund av jordarten, läget, dräneringsförhållandena
eller av någon annan anledning inte lämpar sig
särskilt väl för annan produktion. För
tillfället odlas t.ex. rörflen huvudsakligen på myrar
som frigjorts från torvproduktion och därmed
spelar den än så länge en liten roll
för åkeranvändningen.
Också vide lämpar sig för produktion
av bioenergi. I Södra och Mellersta Sverige finns det flisvideodlingar
på totalt 17 000 hektar. Genom att odla snabbväxande
energivide kan vi skapa koldioxidsänkor och samtidigt också buffertreserver
för träbränsle med tanke på eventuella störningar
i marknadsavverkningen. Vi har också vilda växter
typ rödklint med produktionspotential för
biomassaproduktion. För att de här växttarterna
ska kunna utnyttjas i större omfattning måste
vi skyndsamt öka forskningen på området
och samtidigt utnyttja utländsk kunskap.
Biogas
Biogas kan framställas ur organiskt avfall och åkerbiomassa
i biogasanläggningar. Det lönar sig att producera
den regionalt där tillgången på rötbart
organiskt material är tillräckligt stor. För processen
lämpar sig gödsel, halm, gräs och slaktavfall
och organiskt kommunalt avfall. Utskottet påpekar att gräs
kan produceras också i landets norra delar där
spannmål inte kan odlas. Också rörflen är
en biogasråvara med god avkastning per hektar. Åkerbiomassa
har den klart största produktionspotentialen för
biogas i Finland.
Vid rötning av flytgödsel spjälks
organiska substanser med hjälp av mikroorganismer i anaerobt
tillstånd. Slutresultatet är fast och flytande
rötrester och biogas som huvudsakligen består
av metan och koldioxid. Metanutbytet kan vara upp till 40 procent
av biomassans torrvikt. Efter rötning kan den flytande
delen och torrsubstansen separeras. Den flytande delen innehåller lösligt
och organiskt kväve, men bara lite fosfor. Den utgör
därmed ett flytande kvävegödselmedel
med en fosforhalt som bara är en fjärdedel av fosforhalten
i råslam. Torrsubstansen innehåller proportionellt
mer organiskt kväve än den flytande delen och
gott om fosfor. Torrsubstansens fosforhalt kan vara inemot tio gånger
så stor som i råslam och utgör framför
allt fosfor, kalcium- och magnesiumgödsel. Torrsubstansen
kan dessutom produktifieras ytterligare t.ex. till pellets som möjliggör
längre transporter. Trots att det kan vara svårt
att marknadsföra den separerade flytande delen utanför
de anläggningar som utnyttjar den kan den användas
som kvävegödsel på de gårdar
som anlitar anläggningen eller också kan den avdunstas.
Utskottet framhåller att gödselseparering
gör det lättare att transportera fosfor och att
utnyttja näringsämnena i gödsel på ett
sätt som minskar belastningen på sjöar
och vattendrag. I en utredning till utskottet påpekas att
bl.a. rötning av flytande slam bidrar till att minska de
totala utsläppen av växthusgaser. Ur miljösynvinkel är
det dessutom viktigt att produktionen sker ur förnybara
organiska ämnen och därmed ersätter fossila
bränslen utan att belasta koldioxidbalansen i atmosfären.
Vid förbränning avger metan 40 procent mindre
koldioxidutsläpp per energienhet än
bensin.
Den normala tillämpningen inom jordbruket är
en gårdsspecifik biogasreaktor som producerar biogas för
gårdens och näromgivningens behov. Den ekonomiska
utgångspunkten är då att det inte lönar
sig att transportera avfallet (gödseln) långa
vägar utan att den måste behandlas och nyttoanvändas
på uppkomststället och slutdeponeras på nära
håll som gödsel.
Biogas kan användas direkt på gården
för el- och värmeproduktion och efter rening som
drivmedel. Det har uppskattats att om all nötkreaturs-
och svingödsel som uppkommer i Finland rötades
kan 34 procent av den energi som årligen används
inom jord- och skogsbruket ersättas med den alstrade energin.
Utskottet fäster avseende vid den stora potentialen för
biogasframställning inom jordbruket. För att produktionspotentialen
ska kunna nyttiggöras måste de nödvändiga
investeringarna stödjas i samma mån som investeringar
i t.ex. vindkrafts- eller solenergiproduktion i dag.
Men biogas kan också föras över via
rör till användningsobjekten. Utskottet erinrar
att det i Sverige finns både separata biogassystem och system
som är bundna till naturgasnätet. De separata
biogassystemen, inte minst de som tjänar kollektivtrafiken,
behöver ett reservbränsle och därför
används likvifierad naturgas som reservbränsle
på många ställen. I Sydsverige matas
naturgas faktiskt i naturgasnätet. Det betyder att man
inte behöver särskilda tankställen för
biogas utan att man får tillgång till den från
distributionsnätet för naturgas. Vi kunde göra
detsamma i södra Finland där vi har ett naturgasnät.