Propositionen och de kompletteringar som utskottet har gjort till den är både till sitt innehåll och till lagberedningsprocessen fullständigt ansvarslösa och farliga. Under beredningen och behandlingen av lagförslaget har man medvetet underlåtit att följa principerna för god lagberedning och medvetet åsidosatt centrala konsekvensbedömningar som skulle vara väsentliga inte bara med hänsyn till den finländska naturen, utan också för de nyttor som påstås uppnås genom förslaget. Vid utskottsbehandlingen har man på ett helt exceptionellt sätt förbigått bedömningarna av de EU-rättsliga aspekterna och även de grundläggande miljörättigheterna. Förfarandena har i stor utsträckning varit sådana som inte bör accepteras i en demokratisk rättsstat.
De påstådda positiva effekterna av det nu bristfälligt beredda och hastigt framskyndade förslaget bygger på antaganden och på att främja intressen hos intressegrupper som står regeringspartierna nära. Samtidigt äventyras en väsentlig del av det finländska naturskyddet och naturpolitiken. När det gäller vargen har problemen med förslaget sin grund redan i regeringens och ministeriets beredning, men utskottet har dessutom på eget initiativ ytterligare försvagat förslagets trovärdighet genom att utan tjänstemannaberedning, sakkunnigyttranden och konsekvensbedömningar lägga till ändringar som gäller jakt på björn, lodjur och utter.
Det är ytterst allvarligt att rådet för bedömning av lagstiftningen har riktat exceptionellt allvarliga anmärkningar till utskottet om propositionen om ändring av jaktlagen. Det är talande för processen att anmärkningarna måste riktas till utskottet, eftersom förslaget har drivits vidare enligt en extremt stram tidtabell och i strid med anvisningarna för lagberedning, så att rådet för bedömning av lagstiftningen inte hann ge ett utlåtande innan propositionen lämnades till riksdagen.
Enligt rådet har förslaget allvarliga brister i det avseendet att alla konsekvensbedömningar saknas. I propositionen bedöms inte nuläget eller vilka konsekvenser lagstiftningen har för vargen som en del av Finlands natur, vilka konsekvenser den skulle ha på de skador som orsakas av varg, om problemen kunde lösas på annat sätt och vilka som skulle gynnas av lagändringarna och på vilket sätt. Rådet för bedömning av lagstiftningen har konstaterat att bristerna är så betydande att propositionen inte uppfyller de grundläggande kraven för lagberedning.
Gynnsam bevarandestatus för vargen
Förslaget om ändring av jaktlagen baserar sig på ett beslut som fattades inom EU år 2025, genom vilket vargen flyttades från bilaga IV till bilaga V i habitatdirektivet. Även för arter som omfattas av bilaga V är det primära att upprätthålla och bevara artens gynnsamma bevarandestatus. Propositionen innehåller dock ingen som helst bedömning av dess eventuella konsekvenser för en gynnsam bevarandestatus för vargen.
Konsekvenserna för vargens gynnsamma bevarandestatus och fortlevnad i den finländska naturen borde vara helt centrala frågor att granska vid beredningen av en ändring av jaktlagen. Eftersom konsekvenserna inte har bedömts står förslaget på mycket svag grund i fråga om huruvida det över huvud taget uppfyller habitatdirektivets krav på att bevarandestatusen ska förbli gynnsam.
Enligt vetenskaplig forskning är vargen en starkt hotad art i Finland. Definitionsmässigt innebär hotkategorin ”starkt hotad” att en art som hör till kategorin löper en mycket stor risk att försvinna ur naturen inom den närmaste framtiden. Det är alltså uppenbart att vargen som en starkt hotad art ännu inte kan ha en gynnsam bevarandestatus i Finland och att jakt därför inte bör tillåtas.
Enligt habitatdirektivet ska bästa och senaste vetenskapliga information iakttas vid fastställandet av en gynnsam bevarandestatus. I Finland är det Naturresursinstitutet som bäst känner till vargstammen. Enligt Naturresursinstitutet fanns det enligt beståndsbedömningen i mars 2025 cirka 430 vargar i Finland. Jord- och skogsbruksutskottet har hört Naturresursinstitutet, som i sina yttranden till utskottet har konstaterat att den minsta livskraftiga populationen på kort sikt är minst 500 vargar, på längre sikt ännu större.
Enligt utredning till utskottet är det uppenbart att vargen i Finland ännu inte är på en gynnsam skyddsnivå och att jakt därför inte bör riktas mot vargen. Eftersom konsekvensbedömningar av lagförslaget saknas är det särskilt ansvarslöst att fatta ett sådant beslut.
Konsekvenser för vargskador och olägenheter som orsakas av varg
Trots att vargskador och olägenheter som orsakas av varg används som motivering för lagändringen, bedömer propositionen inte på ett grundligt sätt nuläget för vargskador och inte heller vilka konsekvenser en mer omfattande tillåtelse av vargjakt skulle ha på dessa olägenheter.
Eftersom konsekvenserna inte har bedömts saknas helt och hållet det perspektivet i beredningen och beslutsfattandet att ändringen inte nödvändigtvis har de önskade effekterna för att minska olägenheterna. Likaså förbises det perspektivet att vargjakt också kan öka olägenheterna, såsom antalet vargar som söker sig till människobebyggelse.
Främjande av samexistens mellan människa och varg samt andra stora rovdjur
Vi upprepar vår kommentar från föregående behandling av jaktlagen (RP 21/2025 rd) problematiken i att det vid diskussionen om stamvård av stora rovdjur endast är jakt som lyfts fram som metod. Även denna gång är ett av de största problemen i propositionen att den inte strävar efter att beakta några andra metoder inom politiken för stora rovdjur, till exempel vid förebyggandet av skador, än jakt på stora rovdjur. För både den sociala bärkraften och den biologiska mångfalden vore det helt avgörande att beakta även andra metoder än dödande. Finland har utfört förtjänstfullt arbete där man har utrett både förebyggande av skador och underlättande av samexistensen mellan människor och stora rovdjur på många olika sätt. När debatten och ändringarna i rovdjurspolitiken endast fokuserar på jakt, hamnar alla andra metoder i skymundan.
Vi håller med om att stora rovdjur som orsakar olägenheter och fara vid behov ska kunna dödas, men då ska uttryckligen dispens på grund av skador och säkerhet vara ett viktigt verktyg. Vi påminner om att lagen redan i nuläget anger grunderna för att döda individer av stora rovdjur som orsakar fara för människan och att regeringen redan har underlättat beviljandet av sådan dispens.
Jaktkvotens storlek och den totala dödligheten
Som flera sakkunniga har påpekat bör man vid regleringen av jakt bedöma inte bara de fastställda bytesmängderna och kvoterna, utan också andra dödsorsaker för varg och den årliga totala dödligheten.
Varje år dör vargar också på grund av skadebaserad dispens och polisens avlivningsbeslut, dödsfall i trafiken, naturlig dödlighet och okända orsaker. Dessa mängder är årligen mycket betydande i förhållande till vargstammens storlek.
Den kvot på hundra vargar som jord- och skogsbruksministeriet föreslår är alldeles för stor, med beaktande av vargstammens storlek och andra dödsorsaker. Om en kvot på hundra vargar per år tilläts skulle vargens dödlighet under ett år bli mycket hög, och antalet vargar som dör under året skulle utgöra en betydande del av hela Finlands vargstam.
Jakt som baseras på regionala kvoter bör inte alls inledas i nuläget, men om det tillåts bör man från den årliga kvoten åtminstone dra av den övriga dödligheten hos varg, såsom Finlands naturskyddsförbund har föreslagit.
Det förfarande som nu föreslås medför en mycket stor risk för att vargstammen i Finland rasar på samma sätt som 2015—2016, när stamvårdande jakt på varg senast möjliggjordes.
Tidpunkten för jakten
Avsikten är att den ändring av jaktlagen som gäller jakt på varg ska träda i kraft vid ingången av 2026. Därmed skulle vargjakt kunna inledas redan i januari. Naturresursinstitutet har påpekat för utskottet att vargens reproduktion bör beaktas vid regleringen av fredning och jakt. Även arter som inte alltid är fredade bör garanteras reproduktionsfred.
Naturresursinstitutet påpekar att jakt under parningstiden kan vara skadlig. Vargens parningstid är allmänt i februari—mars. I södra Finland är tidpunkten tidigare och infaller redan i februari, och även födseln av valpar sker tidigare på våren, redan i april.
Jakt under reproduktionstiden kan ha flera skadliga effekter på vargens reproduktion och på bevarandet av vargstammen. Om hanen dör efter parningen försämras valparnas överlevnad, eftersom honan då ensam tvingas ta hand om valparna. Det är också viktigt att notera att valparna alltid är mycket beroende av flockens vuxna individer ända till slutet av året och början av vintern. Jakt på reproduktiva individer medför också risk för att hela flocken splittras, och det kan påverka dynamiken hos andra vargflockar och par i området.
Besvärsrätt och tillgodoseende av de grundläggande miljörättigheterna
En annan sak som är problematisk i propositionen är dess förhållande till lika rättigheter och särskilt till de grundläggande miljörättigheterna. Enligt 20 § 1 mom. i grundlagen bär var och en ansvar för miljön. Denna princip förverkligas delvis genom rätten att överklaga beslut om jakt på stora rovdjur. Syftet är att säkerställa att jaktlicenser har beviljats korrekt med stöd av lag.
Propositionen innehåller inga bestämmelser om besvärsrätt i fråga om den regionala kvoten. Därmed har medborgare som är oroade över miljöskyddet ingen möjlighet att framföra sin ståndpunkt som en del av beslutsprocessen för jaktlicenser.
Jakt på brunbjörn, lodjur och utter
Utskottet vill i sitt betänkande ändra jaktlagen också i fråga om jakt på björn, lodjur och utter. Förfarandet — att i utskottet väsentligt komplettera och utvidga regeringens grundläggande lösningar — är djupt problematiskt med tanke på lagberedningens kvalitet, riksdagens arbetsformer och grundlagen. Grundlagsutskottet har upprepade gånger ansett det vara mycket problematiskt och otillfredsställande att lagförslag som ingår i regeringens propositioner måste kompletteras och korrigeras i stor omfattning under riksdagsbehandlingen. Genom ett sådant förfarande åsidosätts dels de organ som enligt grundlagen ska medverka till avlåtandet av regeringens propositioner, dels riksdagens plenum. Utskottet har ansett att det är nödvändigt och hör till god lagstiftningssed att beredningen av ett ärende åläggs statsrådet, i synnerhet om det i en regeringsproposition föreslås mycket avgörande ändringar som i väsentlig grad påverkar de grundläggande lösningarna i propositionen.
I stället för att regeringen skulle ha lämnat en ny eller kompletterande proposition har utskottsmajoriteten valt att föreslå betydande ändringar i lagförslaget med stor brådska under utskottsbehandlingen. Särskilt problematiskt är att dessa ändringar har pressats igenom i utskottet utan att några sakkunniga har hörts.
Som jord- och skogsbruksministeriet har konstaterat i sitt kompletterande yttrande till utskottet omfattas utter, björn och lodjur av bilaga IV till habitatdirektivet, till skillnad från vargen som nyligen har tagits bort därifrån.
För arter som omfattas av bilaga IV gäller ett strängare krav på grunderna för att jakt ska kunna tillåtas. Jakt på en art som omfattas av bilaga IV får endast tillåtas under strikt kontrollerade förhållanden, selektivt och begränsat, om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning och när artens gynnsamma bevarandestatus inte äventyras. Enligt habitatdirektivet är jakt på noggrant utvalda individer av arter som omfattas av bilaga IV tillåten inom de gränser som fastställs av de nationella myndigheterna.
Utifrån utskottets ändringar ska det utöver varg också vara tillåtet att jaga brunbjörn, lodjur och utter utifrån regionala kvoter. En regional kvot definierar inte specifika individer som jakten riktas mot, vilket innebär att principen om jakt på utvalda individer enligt habitatdirektivet inte förverkligas.
Det är också ytterst problematiskt att man genom att överföra jakt på brunbjörn, lodjur och utter till de regionala kvoterna också strävar efter att begränsa besvärsrätten i fråga om dessa tillstånds lagenlighet.
Utskottet föreslår också ett uttalande om jakt på björn och lodjur, genom vilket ministeriet åläggs att bereda en förordning som möjliggör kvotjakt. Att kräva att ministeriet bereder förordningar som möjliggör kvotjakt på grundval av en lagstiftningsprocess som denna är helt ogrundat. Enligt vår uppfattning har ministeriet inte förutsättningar att bereda en förordning på grundval av en bristfälligt beredd, hastigt framskyndad process som strider mot god lagstiftningssed.