Detaljmotivering

Lagförslag 1

1 a §. Grovt jaktbrott.

Regeringen föreslår en ny 1 a § om grovt jaktbrott i 48 a kap. i strafflagen. Enligt den nya paragrafen kan ett jaktbrott bedömas vara grovt, om det begås på ett synnerligen rått eller grymt sätt, brottet riktar sig mot en stor mängd vilt, om det eftersträvar avsevärd ekonomisk vinning eller om det begås särskilt planmässigt. Jaktbrottet anses vara grovt dessutom om en brunbjörn, en järv, ett lodjur, en skogsvildren, utter eller varg dödas eller skadas. Dessutom ska brottet bedömt som en helhet vara grovt, i linje med den praxis som införts i samband med totalreformen av strafflagen. Enligt motiven skulle en grov gärningsform vara ett sätt att styra rättspraxis så att gärningar av detta slag bedöms som mer klandervärda, och ett lagfäst minimistraff för gärningarna skulle bidra till att ett straff som står i rätt proportion till deras klandervärdhet blir utmätt.

Om man överväger att lagstifta om en grov gärningsform, är det absolut nödvändigt för bestämmelsens acceptabilitet att hitta de argument som måste vara uppfyllda för att gärningen på goda grunder ska kunna anses mer klandervärd än den nuvarande grundformen. Inte minst när det gäller paragrafens 5 punkt är det värt att notera att såväl EU:s som Finlands policy för att skydda storvilt för sin framgång i allt väsentligt är beroende av lokalinvånarnas attityder. På grund av de stora rovdjuren är lokalinvånarna oroade över sin egen och sina barns säkerhet och förlusterna av boskap, husdjur, jakthundar och vilt (bland annat skogsvildren). Allt detta måste vägas in om man vill nå balans med skyddsmålet i habitatdirektivet.

På senare år har en lång rad särskilda åtgärder vidtagits för att öka lokalbefolkningens tolerans mot stora rovdjur. Rätten att bevilja undantagslov för att jaga stora rovdjur som innebär ett särskilt hot om avsevärda skador och som hotar säkerheten fördes i augusti 2008 över från jord- och skogsbruksministeriet till jaktvårdsdistrikten. Det har gjort ansökningsförfarandet enklare och förkortat behandlingstiderna. Att beslutsfattandet har delegerats till regional nivå, vilket var utgångspunkten också i reformen av jaktvården (RP 237/2010 rd), förmodas höja medvetenheten om att problemen i förekommande fall kan åtgärdas. I början av december 2009 trädde en ny viltskadelag i kraft (), som förbättrar ersättningssystemet. Enligt motiven bidrar förbättringarna i ersättningssystemet till den allmänna acceptabiliteten om medborgarnas positiva attityder till skyddet av arter som enligt habitatdirektivet kräver särskilt skydd (RP 90/2008 rd — JsUB 13/2008 rd).

På grund av de stora rovdjuren är lokalinvånarna som sagt oroade över sin egen och sina barns säkerhet och förlusterna av boskap, husdjur och jakthundar. I det här sammanhanget noterar utskottet att bestämmelserna om rätt till nödtillståndshandling i strafflagen är tillämpliga också vid jakt. En nödtillståndshandling har alltid samband med ett konkret fall, en tvingande situation. Var och en har rätt att försvara sitt eget och andras liv mot ett djurs attack, i förekommande fall till och med genom att döda djuret.

Det är också tillåtet att försvara sin egendom som en nödtillståndshandling. En sådan situation är för handen till exempel när ett rovdjur angriper en hund på en gårdsplan eller vid jakt. Likaså får andra djur, som får i en inhägnad, skyddas mot angrepp från en varg eller björn. Om det inte går att stoppa ett attackerande djur på något annat sätt ska det vara tillåtet att döda djuret som en nödtillståndshandling. Utskottet påpekar att rätten till nödtillståndshandling inte täcker in till exempel sådana situationer att ett rovdjur dödas som en försiktighetsåtgärd innan det finns någon konkret risk för attack. Men det menar att det finns en konkret risk för attack när rovdjuret befinner sig i omedelbar närhet av ett betande husdjur eller en hund vid jakt. Det är ofta svårt och tvetydigt att bevisa det finns en konkret risk.

Det är i sig motiverat att de djurarter som räknas upp i propositionen skrivs in särskilt i bestämmelsens rekvisit. Utskottet framhåller också att paragrafens 5 punkt, precis som hela paragrafen, bara gäller uppsåtligt förfarande. Punkterna 1—4 anger verksamhet som ofrånkomligen alltid är uppsåtlig. Också ordet "dödas" i 5 punkten avser normalt uppsåtligt dödande (som exempel rekvisitet för dråp, SL 21:1). Men med hänvisning till det som sagts om tillämpningen av bestämmelserna om nödtillståndshandling och till att utskottet inte anser det lämpligt att dödande eller skadande av ett djur av en viss art i sig leder till att gärningen i vissa fall klassificeras som grov med avvikelse från principerna i övriga punkter i paragrafen, föreslår det att rekvisitet för grovt jaktbrott i 5 punkten begränsas med särskilda kriterier. Följaktligen föreslår det att punkten godkänns med en sådan formulering att dödande eller skadande av de djur som där nämns utgör ett grovt jaktbrott bara när jaktmetoden eller jaktredskapet är olagligt eller när ett motordrivet fordon har använts vid jakten i strid med jaktlagen eller när gärningen i övrigt bör anses vara hänsynslös. Med en sådan formulering ligger det sista kriteriet i paragrafen i linje med övriga kriterier. Utskottets förslag till avgränsning hindrar också att grov gärningsform tillämpas vid tvetydiga fall av nödtillståndshandling eller fall som närmar sig nödtillståndshandling.

Den ändrade paragrafen lyder alltså som följer: "en brunbjörn, en järv, ett lodjur, en skogsvildren, utter eller varg dödas eller skadas med hjälp av ett fångstredskap eller en fångstmetod som är förbjuden enligt jaktlagen () eller genom att bryta mot begränsningarna i användningen av motordrivna fordon enligt jaktlagen eller genom att i övrigt gå hänsynslöst till väga". Grovheten ska dessutom bedömas som en helhet enligt propositionen.

I en rapport till utskottet konstateras det att det nu föreslagna hänsynslöshetskriteriet är ett av kriterierna för grovt narkotikabrott (SL 50:2). Prov på hänsynslöshet kan till exempel vara att döda en björn i vinteridet eller att döda en björnhona med avsikt att ungarna lämnas att dö i naturen. En hänsynslös gärning kan också vara det att ett djur länge förföljs med något annat fordon än ett motordrivet fordon. Likaså kan det vara hänsynslöst att i grupp leta efter och döda ett djur, även om brottet inte kan anses särskilt planmässigt på det sätt som avses i 4 punkten.

Med den föreslagna formuleringen innebär paragrafen att det i sig precis som nu är straffbart som jaktbrott att döda en brunbjörn, en järv, ett lodjur, en skogsvildren, utter eller varg, eftersom det handlar om fredade djur. Det största straffet för grundformen av gärningen är två år fängelse. Av jaktbrottet följer normalt jaktförbud, förverkande av redskapet till staten, förverkande av bytet eller dess värde och i vanliga fall också förverkande av vapenlicens. Här är det inte stor skillnad mellan vanlig och grov gärningsform. Utskottet noterar att även om rekvisitet formuleras med avvikelse från propositionen, hindrar det inte i nämnvärd grad undersökningen av olaglig jakt på de här djuren i de fall som man särskilt vill komma åt genom lagändringen (planmässigt dödande, eftersträvande av vinning, hänsynslöshet).

4 a §. Grovt döljande av olagligt byte.

Utskottet hänvisar till den föreslagna ändringen i 1 a § och föreslår att också 4 a § 4 punkten ändras för konsekvensens skull.