Motivering

Allmänt

Syftet med propositionen är att stifta en ny klimatlag som ska skapa en grund för planering och genomförande av en långsiktig, konsekvent och kostnadseffektiv klimatpolitik på ett öppet och förutsägbart sätt. Genom lagen sätts det upp ett långsiktigt mål för minskning av växthusgaser som baserar sig på internationella avtal, Europeiska unionens lagstiftning och Finlands politiska åtaganden. Utgångspunkten för planeringssystemet för klimatpolitiken är att det ska säkerställa att de totala utsläppen av antropogena växthusgaser i atmosfären som tillräknas Finland till år 2050 har minskat med minst 80 procent jämfört med 1990 års nivå.

I klimatlagen föreslås det bestämmelser om klimatpolitiska planer på lång och medellång sikt, genom vilka man strävar efter att minska utsläppen av växthusgaser och hejda klimatförändringen. Men utskottet konstaterar att lagen huvudsakligen ändå inte ska gälla utsläpp som omfattas av EU:s utsläppshandel. I lagförslaget ingår också ett planeringssystem med anknytning till anpassningen till klimatförändringen. Genom det vill man stärka beredskapen att hantera de risker som hör samman med klimatförändringen och anpassa sig till klimatförändringen.

Klimatlagen är till sin karaktär en målinriktad ramlag som gäller statliga myndigheter. Den innehåller inga materiellrättsliga bestämmelser för olika branscher genom vilka privata parter skulle få rättigheter eller skyldigheter i fråga om klimatpolitiken. Lagen är framför allt ett instrument för informationsstyrningen och syftet är att den ska ta fram information för statsrådet, riksdagen och statens myndigheter för genomförandet av klimatpolitiken. Klimatlagens konkreta verkningar uppstår genom planerna för klimatpolitiken. Bestämmelser om innehåll och verkställande i fråga om dem föreskrivs separat.

Utskottet framhåller att lagförslaget innehåller problematiska utgångspunkter som har samband främst med risken att klimat- och energipolitiken kan separeras och att det föreslagna planeringssystemet kan bli administrativt tungt och leda till ökad byråkrati.

Lagens tillämpningsområde

Enligt utskottets bedömning måste Finland säkerställa att den energi- och klimatpolitiska planeringen är väl samordnad, kostnadseffektiv och verkningsfull. Merparten av Finlands utsläpp av växthusgaser kommer från energisektorn; denna sektor har således en central betydelse för minskningen av utsläppen. Också inom EU har man på senare tid betonat behovet av att ytterligare förtäta kopplingen mellan energi- och klimatpolitiken såsom exempelvis i kommissionens förslag till klimat- och energiram för 2030.

Utskottet anser att ett problem i framtiden kan vara att klimatlagen fjärmar klimat- och energipolitiken från varandra. Det är inte ändamålsenligt med tanke på att Europeiska unionen just nu är i färd med att starkt integrera klimatpolitiken med energipolitiken. Klimatlagens föreslagna planeringssystem (särskilt den så kallade klimatpolitiska planen på medellång sikt) kunde också komplicera den klimatpolitiska planeringen även om 9 § i propositionen tar upp behovet av att till behövliga delar samordna den klimatpolitiska planen på medellång sikt med planeringen av energi- och klimatpolitiken.

Utskottet konstaterar att det nuvarande energi- och klimatpolitiska planeringssystemet samordnar energi- och klimatfrågorna till en balanserad helhet. Tack vare sin flexibilitet har systemet också vid behov gått att utveckla. Det kompletteras av flera andra styrmedel såsom programmet för utveckling av landsbygden och det nationella skogsprogrammet. Med hänvisning till det ovan konstaterade vill utskottet särskilt fästa uppmärksamhet vid att klimat- och energipolitiken absolut måste samordnas.

Planeringssystemet

Lagförslaget ska skapa ett nytt system för att planera, ta i bruk, följa upp och rapportera om åtgärder avsedda att hejda klimatförändringen och anpassa samhället till den samt effekten av dessa åtgärder. Men lagen innehåller inga rättsliga sanktioner för att genomföra syftet utan ska effektivisera det klimatpolitiska beslutsfattandet och göra det långsiktigare, effektivare och mer transparent.

Utskottet konstaterar att lagförslagets metoder för att kontrollera hur utsläppsminskningarna genomförs administrativt är rätt tunga: statsrådet ska enligt förslaget årligen sända riksdagen uppgifter om utsläppsutvecklingen, om utfallet av minskningsmålen samt om eventuella ytterligare åtgärder som krävs för att målen ska uppnås. Det ska ingå i regeringens årsberättelse. Dessutom är syftet att sammanställa de nuvarande uppgifterna, men i fortsättningen betonas att de ska framställas i form av en redogörelse. Den uppsättning metoder som ingår i lagförslaget gör systemet förhållandevis stelt och det blir delvis oklart huruvida modellen för planeringssystemet tillför tillräckligt med mervärde och fördelar jämfört med nuläget.

Propositionen innehåller också flera nya rapporteringsskyldigheter för olika ministerier i anslutning till klimatpolitiken. Det är ytterst viktigt, menar utskottet, att rapporteringen i alla avseenden förblir ändamålsenlig och kostnadseffektiv.

Jord- och skogsbruket

Utskottet ser det som viktigt att jordbrukets särställning och tryggandet av matproduktionen nämns specifikt i 6 § i propositionen. Enligt propositionen ska det i den planering som gäller jordbruksproduktion säkerställas att de åtgärder som hör samman med begränsningen av klimatförändringen planeras och genomförs så att de inte äventyrar den inhemska livsmedelsproduktionen eller den globala livsmedelstryggheten. Utskottet ser det som nödvändigt med tanke på försörjningsberedskapen att jordbruket och matproduktionen tillerkänns en uttalad särskild roll inom klimatpolitiken nationellt, inom EU och internationellt. Dessutom vill utskottet påpeka att jordbrukssektorns energisparåtgärder för närvarande räknas energisektorn till godo trots att de ovillkorligen bör inriktas som besparingar för jordbrukssektorn, eftersom de uppstår där. Kalkyleringssättet måste absolut ändras i detta avseende, anser utskottet.

Med tanke på sitt ansvarsområde anser utskottet att det också är befogat att markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (den så kallade LULUCF-sektorn) och således särskilt skogssänkor inte ingår i lagens tillämpningsområde. Det är ändamålsenligt bland annat för att dessa sektorer inte på grundval av EU:s lagstiftning omfattas av de bindande skyldigheterna för minskning av utsläpp. Samtidigt vill utskottet också i detta sammanhang betona vikten av kolsänkor för stävjandet av klimatförändringen. När skogarnas kolreserver ökar binder skogarna kol ur atmosfären och då sägs skogarna fungera som kolsänkor. Våra trätillgångar har länge ökat kraftigt och därför binder träden upp betydligt mer kol per år än vad som frigörs från dem. Genom effektiv skogsvård i överensstämmelse med en hållbar användning kan stora mängder kol bindas till skogarna. Genom att utöka virkeskapitalet i Finlands skogar kan skogarna samtidigt i framtiden utnyttjas för avsiktlig uppbindning av kol.

Arbetsfördelningen mellan ministerierna

Enligt 15 § i lagförslaget ska varje ministerium bereda den del av de klimatpolitiska planerna som gäller det egna förvaltningsområdet och leverera de uppgifter som gäller förvaltningsområdet för klimatårsberättelsen. För samordningen och sammanställandet av de klimatpolitiska planerna svarar arbets- och näringsministeriet i fråga om den långsiktiga klimatpolitiska planen, jord- och skogsbruksministeriet i fråga om den nationella planen för anpassning till klimatförändringen och miljöministeriet i fråga om den klimatpolitiska planen på medellång sikt.

Begränsningen av klimatförändringen har ett nära samband med anpassningen till klimatförändringen också framöver. Med avseende på jord- och skogsbruket är anpassning till klimatförändringen av avgörande betydelse. Därför är det viktigt att planer som gäller anpassningen också i fortsättningen utarbetas hos jord- och skogsbruksministeriet. Utskottet understryker dessutom att ett tätt samarbete mellan ministerierna är nödvändigt.

Utskottet finner det också nödvändigt att systemet för rapportering i anslutning till att begränsa klimatförändringen också i fråga om jord- och skogsbruket förblir enkelt och kostnadseffektivt i framtiden. Rapporteringen ska i allt väsentligt utnyttja gängse system och förfaranden. I samband med att klimatlagen verkställs måste det ovillkorligen ses till att lagen inte gör den klimat- och energipolitiska planeringen stelare och medför en överflödig administrativ börda eller ökade kostnader.

Sammanfattning

På grund av ovan relaterade orsaker anser utskottet att lagförslaget är problematiskt och delvis motstridigt. Utskottet anser att planeringen och rapporteringen i anslutning till begränsningen av klimatförändringen bör utnyttja redan existerande system och förfaranden så väl som möjligt. Därför föreslår utskottet för miljöutskottet att det ytterligare ska utredas huruvida alla de relativt tunga uppföljnings- och planeringsmekanismer som ingår i lagförslaget är motiverade i ett läge då det finns ett uppenbart tryck på att göra den offentliga sektorn lättare. I samband med att klimatlagen verkställs bör det i vilket fall som helst ovillkorligen ses till att lagen inte komplicerar den klimat- och energipolitiska planeringen eller skiljer dem åt eller medför överflödiga administrativa bördor eller ökade kostnader.

Utskottet ser det som viktigt att fokusera på att den insamlade information och de planeringssystem som förutsätts i klimatlagen används för att effektivt utvärdera och främja de åtgärder som är förnuftiga med avseende på att begränsa klimatförändringen och anpassa sig till den. Dessutom vill utskottet också i detta sammanhang betona vikten av kolsänkor för stävjandet av klimatförändringen.