Allmän motivering

I propositionen föreslås det att 24 kap. 1 § i strafflagen kompletteras så att sändande av textmeddelande kan uppfylla brottsrekvisitet för hemfridsbrott. För närvarande gör sig bland annat den skyldig till hemfridsbrott som stör någons hemfrid genom att föra oväsen, kasta föremål, ringa telefonsamtal eller på något annat motsvarande sätt. Ett sådant motsvarande sätt kan vara exempelvis att förorsaka långvarig eller upprepad skakning eller att förorsaka störning med hjälp av kraftigt ljud eller genom att kasta in motbjudande föremål genom brevinkastet till en bostad (RP 184/1999 rd).

Praxis när det gällt att ta ställning till om det kan betraktas som hemfridsbrott att skicka textmeddelanden har varit något oenhetlig. I ett prejudikat fastställde Högsta domstolen HD 2008:86 (votering) att brottsbeskrivningen för hemfridsbrott inte uppfylldes genom att den åtalade hade skickat textmeddelanden. Efter detta avgörande har inte heller polisen längre undersökt skickande av störande textmeddelanden som hemfridsbrott.

Kommunikationsteknologin har utvecklats märkbart efter det att hemfridsbrott genom telefonsamtal kriminaliserades i samband med en lagreform 1938 (). Mobiltelefoner används numera allmänt och det har lett till att telefonkommunikationen har blivit mycket privatare till sin natur. Det är vanligt att man har med sig mobiltelefonen också utanför det område som skyddas av hemfriden. Användaren kan också själv ställa in telefonens funktioner, inklusive olika ringsignaler. Dagens teknologi gör det möjligt att ta emot andra meddelanden i mobiltelefonen än textmeddelanden.

Begreppet hemfridsbrott används såväl i statsförfattningsrättslig som i straffrättslig betydelse. Grundlagens 10 § 1 mom. tryggar vars och ens privatliv, heder och hemfrid. Skyddet för privatlivet utgår från att en individ har rätt att leva sitt eget liv utan att myndigheter eller någon annan ingriper godtyckligt i det (RP 309/1993 rd). Grundlagsutskottet har konstaterat att strafflagens straffbestämmelser rörande hemfriden skyddar hemfriden och privatlivet inom ramen för den mot obehörig störning från andra människors sida. Definitionen i 24 kap. 11 § i strafflagen av vilka platser som är hemfridsskyddade motsvarar i allt väsentligt hemfriden som författningsrättsligt begrepp, men är dock i vissa avseenden mera vidsträckt än det (GrUU 36/1998 rd).

Lagutskottet tog ställning till okynnessamtal och annan störande telekommunikation i sitt betänkande om regeringens proposition om revidering av straffbestämmelserna om kränkning av integritet och frid samt om ärekränkning (LaUB 6/2000 rd — RP 184/1999 rd). Enligt lagutskottets uppfattning ska störande samtal bestraffas som hemfridsbrott bara när de rings till hemfridsskyddade platser medan de är att betrakta som ofog när de rings till ämbetsverk, kontor, affärer eller andra liknande platser. Lagutskottet konstaterade också att bestämmelserna om informations- och kommunikationsbrott i 38 kap. 5—7 § i strafflagen inte är avsedda att skydda mot okynnessamtal eller annan pinsam eller icke-önskad kommunikation, t.ex. textmeddelanden, e-post eller fax. Utskottet ansåg det befogat att i något lämpligt sammanhang utreda vilken roll denna typ av trakasserier spelar. Samtidigt bör det utredas om det rättsliga skyddet måste utökas.

Denna proposition utgår från att sändande av osakliga textmeddelanden kan jämställas med störande telefonsamtal. Enligt förslaget skulle endast sådana störande meddelanden vara straffbara som tagits emot på en hemfridsskyddad plats, förutsatt att avsändaren har insett att mottagaren av meddelandena sannolikt befinner sig på en sådan plats. Sändande av enstaka meddelanden ska normalt inte anses uppfylla brottsrekvisitet för hemfridsbrott utan det måste röra sig om många meddelanden. Försök till hemfridsbrott är inte straffbart.

Med beaktande av att hemfridsskyddet uttryckligen strävar efter att skydda en persons privatliv på ett territoriellt avgränsat område, det vill säga i dennes bostad och i andra lokaler som används för boende och i dessas närhet, ser lagutskottet inga hinder för att utvidga bestämmelsen om gärningssätt för brott mot hemfriden så att också sändande av obehöriga textmeddelanden som stör hemfriden kan anses uppfylla brottsrekvisitet för hemfridsbrott. Enligt en statsförfattningsexpert som utskottet har hört finns det inte heller några konstitutionella hinder för lagändringen. Bestämmelsen utökar skyddet för en persons privatliv inom ett hemfridsskyddat område och utvidgningen kan därför motiveras från grundrättighetssynpunkt. Bestämmelsen innebär alltså att rekvisitet för hemfridsbrott blir något bredare. Man kan emellertid anföra grundrättighetsrelaterade, godtagbara skäl för denna utvidgning. Det föreslagna straffet kan också anses vara väl avvägt när det gäller hemfridsbrott genom störande meddelanden.

Lagutskottet konstaterar att hemfridsbrott genom textmeddelanden förutsätter att gärningsmannen förfar obehörigt. Eftersom det inte kan anses obehörigt och allra minst straffbart att sända sedvanliga textmeddelanden, måste en förutsättning för att brottsrekvisitet ska uppfyllas vara att textmeddelandena har sänts i syfte att störa. Man kan utgå ifrån att ett enstaka textmeddelande endast kan orsaka en relativt liten störning och därför måste brott mot hemfriden genom sändande av textmeddelanden innebära att det icke-önskade och störande sändandet är mycket livligt. Sändande av icke-önskvärda textmeddelanden är i allmänhet en del av ett bredare okynnesbeteende som också tar sig uttryck i andra former av störande per telefon, såsom omotiverade och icke-önskvärda samtal till en mobiltelefon eller trådtelefon. Men den typ av hemfridsbrott som avses här kan också uppfyllas enbart genom textmeddelanden.

Vid bedömning av om ett hemfridsbrott har skett måste man ta ställning till hur störande det kan anses vara att textmeddelanden ankommer till ett område som skyddas av hemfriden. Lagutskottet anser att meddelandenas innehåll inte är avgörande för om ett hemfridsbrott har skett. Av detta följer att upprepat sändande av icke-önskvärda textmeddelanden kan uppfylla rekvisitet för hemfridsbrott oberoende av om det finns något innehåll eller inte i meddelandena. Men också meddelandenas innehåll kan vid sidan av andra omständigheter bidra till att tolka deras eventuella syfte att störa. Om meddelandena exempelvis innehåller sådant som kränker mottagarens heder eller innehåller hot, kan sändandet av dem, på grund av deras innehåll, betraktas som straffbart med stöd av andra bestämmelser.

Med stöd av det som anförs ovan föreslår lagutskottet att lagförslag 1 i propositionen godkänns med de ändringar som föreslås i detaljmotiveringen.

Lagutskottet anser emellertid inte att den föreslagna regleringen är tillräcklig för att lösa de problem som den moderna kommunikationsteknologin orsakar. Utskottet hänvisar därför i detta sammanhang också till sitt betänkande LaUB 6/2000 rd. Enligt utskottets mening är det nödvändigt att göra en bredare utvärdering av fenomenet med obehöriga meddelanden som riktar sig mot den personliga integriteten. Det räcker inte med att endast anlägga synpunkter på hemfriden. I det sammanhanget vore det också skäl att se över vissa andra bestämmelser, såsom strafflagens 17 kap. 13 § om ofog, som kan hänföras till samma tema. När man överväger olika lösningar är det viktigt att beakta att kommunikationsteknologin är stadd i ständig utveckling. Lagutskottet förutsätter att justitieministeriet i samarbete med berörda ministerier och andra aktörer under denna valperiod gör en heltäckande utredning om skydd mot störande och ofog med hjälp av modern kommunkationsteknologi samt utifrån en utvärdering av läget vidtar behövliga lagstiftnings- och andra åtgärder (Utskottets förslag till uttalande).