Detaljmotivering
1. Lag om ändring av 6 och 7 kap. strafflagen
6 kap. Om bestämmande av straff
13 §. Avräkning av tider för frihetsberövande.
I paragrafens 4 mom. föreskrivs om avräkning från
ungdomsstraff på grund av frihetsberövande. Enligt
lagförslaget skall, om straffet är ungdomsstraff,
frihetsberövandet avräknas i skälig mål.
Enligt motiven till propositionen (s. 18/I) motsvarar
det frihetsberövande som avses i strafflagens 6 kap. 13 § frihetsberövandet
i samband med ovillkorligt fängelse. I motiven framförs
därför samma argument om ungdomsstraffets förhållande
till frihetsberövande som i motiven till 19 § i
lagen om ungdomsstraff framförs om ungdomsstraffets förhållande
till ovillkorligt fängelsestraff. Enligt detta resonemang
skall i regel två dagars ungdomsstraff motsvara en dags
fängelsestraff.
Enligt lagutskottet är det inte godtagbart att en för
den som döms till ungdomsstraff relevant fråga
med avseende på jämlikheten som konsekvenserna
av ett tidigare frihetsberövande på ungdomsstraffets
längd endast framgår av omnämnanden i
motiven till regeringens proposition. Utskottet föreslår
därför att i momentet uttryckligen föreskrivs
att ett dygns frihetsberövande motsvarar två ungdomsstraffdagar.
För att avräkningen ändå skall
kunna prövas från fall till fall föreslår
utskottet en bestämmelse om att avvikelser från
huvudregeln kan göras av särskilda skäl.
I praktiken kommer sådana särskilda skäl med
all sannolikhet att ha samband med ungdomsstraffets innehåll
såsom det framgår av verkställighetsplanen.
Av 4 och 5 § i lagförslag 2 framgår det
att lagutskottet föreslår att domstolarna skall
ha tillgång till verkställighetsplanen när
straffet döms ut. I övrigt hänvisar utskottet till
det som sägs i motiven till 19 § i lagförslag
2.
Ikraftträdandebestämmelsen.
Enligt ikraftträdandebestämmelsen i propositionen är
huvudregeln den att på brott som begåtts före
den nya lagens ikraftträdande tillämpas försökslagen. Samtidigt
föreslås det att 14 § 2 mom. i försökslagen
upphävs.
Enligt 14 § 2 mom. i försökslagen
gäller lagen till utgången av 2004, och även
därefter skall 12 § 1 mom. och de bestämmelser
som gäller verkställigheten av straffet tillämpas.
Likaså tillämpas lagen efter 2004 när
mål som enligt 1 § hör till lagens tillämpningsområde
behandlas i en hovrätt eller högsta domstolen.
Genom försökslagens övergångsbestämmelser
har man försökt avgöra frågan
om vilken lag som skall tilllämpas på straff som
redan har gått i verkställighet. Av 14 § 2
mom. i försökslagen följer inte att den
skall tillämpas också när ett brott har
begåtts 2004 men straff ännu inte har utdömts
för det. Om ikraftträdandebestämmelsen
i fråga om ändringen av 6 och 7 kap. i strafflagen
utformas i enlighet med propositionen leder det till att försökslagen
tillämpas i en vidare omfattning än vad som annars
skulle vara fallet. Propositionens övergångsbestämmelser
innebär även att på brott som begås
2004 tillämpas antingen försökslagen
eller det allmänna påföljdssystemet enligt
strafflagen beroende på vilken domstol som behandlar brottmålet.
I så fall fortsätter också den regionalt
begränsade tillämpningen av försökslagen åtminstone
under en viss tid efter lagens ikraftträdande.
Lagutskottet har kommit fram till att de konsekvenser som relateras
ovan inte är lämpliga eller ens möjliga
med beaktande av de jämlikhetssynpunkter som grundlagsutskottet
framför i sitt utlåtande. Lagutskottet föreslår
därför att den nya lagen tillämpas också på brott
som begåtts 2004. Detta leder till att försökslagen
tillämpas uteslutande i enlighet med sin egen övergångsbestämmelse,
dvs. 14 § 2 mom. Den sistnämnda bestämmelsen
ska därför kvarstå i sin nuvarande form.
Det är också viktigt med tanke på den
dömde att säkerställa att tillämpningen
av den nya lagen också på brott som begåtts
före dess ikraftträdande inte i enskilda fall
leder till en strängare påföljd. Lagutskottet
föreslår därför att i ikraftträdandebestämmelsens
2 mom. uttryckligen föreslås att i sådana
fall får det straff som gärningsmannen dömts
till inte vara strängare än det straff som han
eller hon skulle ha dömts till enligt den lag som gällde
vid gärningstidpunkten. Om en sådan situation
uppkommer är domstolen alltså tvungen att helt
konkret jämföra hur tillämpningen av
den nya och den gamla lagen utfaller.
2. Lag om ungdomsstraff
2 §. Ungdomsstraffets längd och vad straffet innefattar.
Enligt paragrafen döms till ungdomsstraff i minst fyra
månader och högst ett år. Ungdomsstraffet
innehåller övervakarsamtal, uppgifter och program
som främjar den sociala funktionsförmågan
samt stöd och handledning i samband med dessa. I regel
innefattar ungdomsstraffet också övervakad orientering
i arbetslivet och i utförande av arbete.
Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande att
den föreslagna bestämmelsen om innehållet
i ungdomsstraffet är anmärkningsvärt öppen för
att ligga på lagnivå och att straffets utformning
i detalj fastställs först efter domen utifrån en
verkställighetsplan som kriminalvårdsväsendet
har fastställt. Grundlagsutskottet påpekar att bestämmelsen
inte tillräckligt exakt begränsar myndighetens
prövningsrätt när det gäller
att i det enskilda fallet bestämma hur straffet ska se ut.
I praktiken kan detta bli ett problem med avseende på en
jämlik behandling även av dem som döms
till ungdomsstraff. Grundlagsutskottet påpekar därför
att bestämmelsen absolut måste preciseras t.ex.
när det gäller det minsta och det högsta
antalet veckotimmar som kan åtgå till sådana
uppgifter, program och orienteringsperioder som avses i lagen. Denna
precisering är en förutsättning för
att lagförslaget till dessa delar kan behandlas i normal
lagstiftningsordning.
Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande
föreslår lagutskottet att till paragrafen fogas
ett nytt 3 mom. som föreskriver om ett maximalt
antal timmar per vecka för sammankomster som utgör
en del av verkställighetsplanen för ungdomsstraffet.
Med sammankomster som ingår i straffverkställigheten
avses övervakade samtal samt uppgifter och program som
främjar den sociala funktionsförmågan
och som den dömde fullföljer under övervakning
samt övervakad orientering i arbetslivet och i utförande
av arbetet. Antalet veckotimmar som åtgår till
verkställigheten kan variera under maximigränsen t.ex.
om den dömde under en viss period deltar i ett program
eller en del av ett program.
4 §. Preliminär verkställighetsplan
och 5 §. Verkställighetsplan.
Enligt de föreslagna paragraferna gör Kriminalvårdsväsendet
på allmänna åklagarens eller domstolens
begäran upp en preliminär verkställighetsplan
för ungdomsstraffet. Av den preliminära verkställighetsplanen skall
framgå ungdomsstraffets huvudsakliga innehåll.
Efter att ett ungdomsstraff har dömts ut skall Kriminalvårdsväsendet
göra upp en verkställighetsplan för ungdomsstraffet.
Konsekvensen av de föreslagna bestämmelserna är
att ungdomsstraffet döms ut på basis av en preliminär
verkställighetsplan och att straffets faktiska innehåll
bestäms först därefter genom ett separat
beslut av en förvaltningsmyndighet. Ett sådant
arrangemang är problematiskt både med tanke på domstolarnas
ställning och uppgifter och med beaktande av att det sammanhänger
med rätten att söka ändring och andra
frågor som berör verkställigheten och
som man inte har tagit ställning till i propositionen.
Också själva förfarandet är
mycket tungrott eftersom den misstänkte och senare till
ungdomsstraff dömde skall höras separat både
i samband med den preliminära verkställighetsplanen
och därefter när den egentliga verkställighetsplanen
görs upp.
På grund av det som anförs ovan föreslår
lagutskottet att systemet med en preliminär verkställighetsplan
slopas och att ungdomsstraff alltid utdöms utifrån
en egentlig verkställighetsplan. Det materiella innehållet
i verkställighetsplanen samt förfarandet när
planen görs upp motsvarar i utskottets förslag
det som framgår av propositionen. Kriminalvårdsväsendet
skall också i fortsättningen vara behörigt
att utfärda föreskrifter som preciserar verkställighetsplanen. Enligt
förslaget skall i momentet dessutom nämnas vad
dessa föreskrifter kan gälla.
På grund av de föreslagna ändringarna
måste paragrafernas rubriker ändras.
6 §. Inledande av verkställigheten av ett
ungdomsstraff.
I den föreslagna paragrafen föreskrivs om
när verkställigheten av ett ungdomsstraff skall
inledas eller kan inledas. Dessutom innehåller paragrafen
bestämmelser om när ett ungdomsstraff förfaller.
Enligt förslaget skall i regel verkställigheten av
ett ungdomsstraff inledas utan dröjsmål när domen
har vunnit laga kraft. Enligt motiven till propositionen (s. 29/I)
kan inledandet av verkställigheten emellertid vid behov
framskjutas om ett hinder som är känt före
verkställigheten påbörjas dyker upp.
Som exempel på ett sådant hinder nämns
i motiven militärtjänstgöring som fortfarande
pågår eller som skall inledas.
För att realisera denna möjlighet
att framskjuta verkställigheten föreslår
lagutskottet att en uttrycklig bestämmelse om detta tas
in i paragrafens 1 mom. Enligt förslaget kan verkställigheten
framskjutas om det finns något i bestämmelsen
nämnt godtagbart skäl. Enligt utskottets uppfattning är
det ändå inte nödvändigt att
ge en uttömmande förteckning över godtagbara
grunder utan som exempel kan nämnas fullgörande
av värnplikt eller civiltjänst eller sjukdom.
Beslut om att framskjuta verkställigheten fattas av Kriminalvårdsväsendet
som enligt förslaget till 14 § också kan
avbryta verkställigheten av ett ungdomsstraff temporärt.
10 §. Förordnande av övervakare.
I paragrafen föreskrivs om förordnande av övervakare
och vid behov av en person som bistår denne.
Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att
bestämmelsen om förordnande av en person som bistår övervakaren är
av betydelse med avseende på 124 § i grundlagen
eftersom den person som på detta sätt förordnats
inte behöver vara en tjänsteman. Men enligt utskottets
uppfattning är uppdraget att bistå tjänstemannaövervakaren
inte så självständigt att den föreslagna bestämmelsen
skulle vara problematisk från grundlagssynpunkt. Med tanke
på rättssäkerheten och god förvaltning
måste det ändå ses som en brist, fortsätter
utskottet, att den föreslagna bestämmelsen inte
utöver konstaterandet om lämplighet innehåller
några kompetens- eller behörighetsvillkor för
den person som förordnas att bistå övervakare.
Grundlagsutskottet anser därför att lagförslaget
måste kompletteras på dessa punkter.
Med hänvisning till grundlagsutskottets utlåtande
föreslår lagutskottet att i paragrafens 2 mom. föreskrivs
att den person som förordnas att bistå övervakaren
har en för uppdraget lämplig utbildning inom det
sociala området eller i barn- eller ungdomspedagogik samt
erfarenhet av att arbeta med ungdomar. Lagutskottet anser att det med
beaktande av personens uppgifter inte är nödvändigt
att kräva att han eller hon har slutexamen inom något
av de områden som nämns i paragrafen. Det räcker
att personen i fråga har utbildning på något
av de nämnda områden samt erfarenhet av att arbeta
med ungdomar. I undantagsfall kan det ändå finnas
situationer där det inte går att få tag
på någon person som bistår övervakaren
och som uppfyller dessa krav på utbildning. Med tanke på detta är
det skäl att utforma bestämmelsen så att även
någon annan lämplig person kan förordnas
till uppdraget. Lagutskottet understryker ändå att
den sistnämnda bestämmelsen är avsedda
att tillämpas endast i undantagsfall vilket även
formuleringen "av särskilda skäl" antyder.
Enligt utredning till utskottet är avsikten den att
Kriminalvårdsväsendet skall ingå ett
avtal med den förordnade personen om dennes uppdrag. Eftersom
det är skäl att föreskriva om detta i
lag föreslår utskottet ett omnämnande
i paragrafen. Enligt 2 mom. i propositionen kan till den som förordnas
att bistå övervakaren betalas arvode och kostnadsersättning
av statens medel. Eftersom lagutskottet ovan föreslår
att 2 mom. kompletteras med behörighetskrav för
den som förordnas att bistå övervakaren
föresfaller det lämpligt att bestämmelser
om avtal, arvode och kostnadsersättning tas in i ett nytt
3 mom. Samtidigt föreslås att det uttryckligen
nämns att Kriminalvårdsväsendet beslutar
om betalning av de prestationer som nämns i momentet. Närmare bestämmelser
om förfarandet vid betalning av arvode och kostnadsersättning
utfärdas med stöd av 22 § 5 punkten genom
förordning av statsrådet.
På grund av de föreslagna ändringarna
i paragrafen har utskottet även ändrat paragrafrubriken.
11 §. Uppgifter för övervakaren
och den som förordnats att bistå övervakaren.
Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser
om vilka uppgifter övervakaren och den som förordnats att
bistå övervakaren skall sköta. Av formuleringarna
i 2 mom. framgår att avsikten är att övervakaren
ska kunna förplikta den som bistår honom eller
henne att handla på ett visst sätt. Lagutskottet
har preciserat utformningen av paragrafen på denna punkt.
Samtidigt påpekar utskottet att Kriminalvårdsväsendet
också utan en uttrycklig bestämmelse kan utfärda
allmänna anvisningar till den som bistår övervakaren
när det gäller skötsel av uppgifter som
hör samman med verkställigheten av ett ungdomsstraff.
13 §. Övervakning av droganvändning.
I paragrafen föreskrivs om övervakningen av
förbudet mot användning av droger. Lagutskottet
har justerat formuleringen i paragrafen så att de motsvarar
dess förslag till 5 § 3 mom., 12 §, 14 § 1 mom.
samt 15 § 1 mom.
14 §. Tiden för avtjänande av ett
ungdomsstraff.
I den föreslagna paragrafen finns en bestämmelse
om när tiden för avtjänande av ett ungdomsstraff
börjar löpa samt om möjligheten att tillfälligt
avbryta verkställigheten.
Lagutskottet har ovan i samband med 4 och 5 § föreslagit
ett system där domstolen redan när ungdomsstraffet
döms ut har tillgång till en verkställighetsplan.
Om utskottets förslag godkänns leder det till
att inledandet av ett ungdomsstraff enligt 1 mom. måste
bindas till någon annan tidpunkt än till den när
verkställighetsplanen delges den dömde. Lagutskottet
föreslår därför att i momentet
intas en bestämmelse enligt vilken tiden för avtjänande
av ett ungdomsstraff börjar löpa när
den dömde kommer till det första övervakarsamtalet
eller till en annan sammankomst som avses i 2 § 2 mom.
Enligt paragrafens 2 mom. kan Kriminalvårdsväsendet
tillfälligt avbryta verkställigheten av ungdomsstraffet
för högst ett år. Enligt motiven (s.
28/II) kan verkställigheten avbrytas till och
med flera gånger förutsatt att avbrotten sammanlagt
inte varar längre än ett år. Lagutskottet
föreslår en justering av momentet för
att förtydliga detta.
I den föreslagna paragrafen finns inga bestämmelser
om vad som händer med straffet när den i bestämmelsen
avsedda maximitiden för tillfälliga avbrott har
uppnåtts. Enligt motiven (s. 29/I) fortsätter
tiden för avtjänande av ungdomsstraffet alltid
utan avbrott tills den har löpt ut oberoende av om hindret
kvarstår och den dömde av orsaker som beror på det
inte vidtar sådana åtgärder som verkställigheten
förutsätter. Lagutskottet anser att den föreslagna
lösningen i situationer med långvariga hinder är
skälig för de unga dömda. Det faktum
att tiden för avtjänande fortsätter efter
att maximitiden för avbrott har överskridits är
emellertid så viktigt att lagutskottet föreslår
en uttrycklig bestämmelse om detta i lag. Utskottet föreslår
därför att till momentet fogas en ny mening.
15 §. Hämtning.
I paragrafen föreskrivs om möjligheten att
hämta den som dömts till ungdomsstraff till ett övervakarsamtal
eller någon annan motsvarande sammankomst samt om hur hämtningen
verkställs.
Enligt föreslagna 1 mom. kan den dömde hämtas
till nästa motsvarande sammankomst som övervakaren
särskilt bestämmer om den som har dömts
till ungdomsstraff uteblir från ett övervakarsamtal
eller någon annan sammankomst som avses i 2 § 2
mom. utan godtagbara skäl som övervakaren har
vetskap om. Enligt motiven (s. 29/II) krävs inga
vägande skäl av typen laga förfall för
att frånvaron skall godkännas. Som exempel på godtagbara
skäl nämns i motiven en nära anhörigs
insjuknande, en anställningsintervju eller en hastigt påkommen närvaroplikt
som hänför sig till arbete eller studier. I motiven
betonas dessutom att hämtningen alltid skall vara beroende
av prövning och inte tillgripas i situationer där
det är oklart om det finns godtagbara skäl.
Enligt utskottets uppfattning antyder motiven att förutsättningarna
för hämtning är strängare än
vad som framgår av 1 mom. Enligt själva paragrafen är
det nämligen ett tillräckligt skäl för hämtning
att övervakaren inte har vetskap om det godtagbara skälet.
Eftersom hämtning och eventuellt hållande i förvar
utgör ett betydande ingrepp i den personliga integriteten är
det skäl att precisera förutsättningarna
för hämtning. Enligt utskottets förslag
kan hämtning komma i fråga endast om det t.ex.
med hänsyn till den dömdes tidigare uppträdande är
sannolikt att han eller hon utan hämtning skulle hålla
sig undan också senare, redan avtalade möten.
Hämtning kan då alltså inte komma i fråga
i en situation där den dömde i allmänhet
har deltagit i de sammankomster som verkställigheten av
ungdomsstraffen har förutsatt och där hans eller
hennes utevaro kan anses i någon mån oväntat.
16 §. Överträdelser av villkor och
föreskrifter som gäller ett ungdomsstraff.
I den föreslagna paragrafen ingår bestämmelser
om vilka påföljder som hänför
sig till överträdelser av villkoren för
ungdomsstraffet.
Enligt paragrafens 3 mom. kan Kriminalvårdsväsendet
vidta åtgärder för att föra
ett ärende till domstolsbehandling om den som har dömts
till ungdomsstraff inte börjar avtjäna straffet
eller om den dömde avbryter avtjänandet eller
inte rättar sig efter en varning. I motiven (s. 32/I)
påpekas att det är fråga om ett klandervärt
förfarande. Åtgärder för att
föra ärende till domstolsbehandling skall sålunda
inte vidtas om den dömde har godtagbara skäl till
sin underlåtelse, som t.ex. kan hänga samman med
hans eller hennes hälsotillstånd, studier eller
arbete. Lagutskottet föreslår att momentet förtydligas på denna
punkt.
17 §. Rättegångsförfarandet
vid överträdelser.
I paragrafen ingår en föreskrift om det förfarande
som skall iakttas vid behandlingen av överträdelser
av den som har dömts till ungdomsstraff när domstolen
skall döma till ett annat straff. Enligt föreslagna 2
mom. ska domstolen höra den dömde personligen
innan målet avgörs vid äventyr att målet
avgörs trots att den dömde är frånvarande.
Lagutskottet har kommit fram till att den dömdes roll
i det föreslagna förfarandet kan bli mycket obetydlig.
Detta är inte rätt och riktigt med beaktande särskilt
av att möjligheten att döma till ovillkorligt
straff enligt föreslagna 18 § är
något mer framträdande än i försökslagen.
Det att en ung person är personligen närvarande
i domstolen kan åtminstone i vissa fall fungera som varning
och varnagel och avskräcka den unge från att återfalla
i brott. Lagutskottet föreslår därför
att bestämmelsen ändras så att när
ett annat straff utdöms i stället för
ett ungdomsstraff skall den dömde själv alltid
höras personligen.
Vid övervägande av vilken straffart som skall dömas
ut i stället för ungdomsstraffet skall enligt
föreslagna 18 § 3 mom. hänsyn
tas till personens ålder, hur stor del av straffet som är
oavtjänat, hur allvarligt det klandervärda förfarandet har
varit och av vilken karaktär det brott som ledde till ungdomsstraffet
var. Av motiven till propositionen (s. 34/II) framgår
också att vid bedömningen av hur klandervärt
den dömdes beteende är kan avseende fästas
t.ex. vid den dömdes uppträdande och vid hur den
unga personen har betett sig på den plats där
ungdomsstraffet avtjänas. Enligt den bedömning
som lagutskottet har gjort har den åklagare som handhar ärendet
inte nödvändigtvis några noggranna uppgifter
om dessa omständigheter och det är osannolikt
att den dömde själv kan föra fram omständigheter
av denna typ som mycket väl kan vara fördelaktiga
för honom eller henne. Det är därför
viktigt att genom bestämmelsen uppmärksamma domstolarna
på att även Kriminalvårdsväsendets
representant bör höras. I praktiken är det
sannolikt den unga personens övervakare som bäst
känner till frågor av denna art. Det finns ändå ingen
anledning att föreskriva att övervakaren måste
höras utan det är befogat att ge domstolarna möjlighet
att pröva detta från fall till fall. Om den som
dömts till ungdomsstraff t.ex. inte alls har inlett avtjänandet
ger hörandet av Kriminalvårdsväsendets
representant inte någon tilläggsutredning av betydelse
i ärendet. Huvudregeln bör ändå vara
att domstolen bereder Kriminalvårdsväsendets representant
en möjlighet att bli hörd.
18 §. Straff som döms ut i stället
för ungdomsstraff.
Formuleringen av den föreslagna paragrafens 1 mom.
förutsätter att domstolen efter att ha konstaterat
att den dömde har förfarit på ett sådant
sätt som avses i 16 § 3 mom. skall döma
ut ett annat straff i stället för den del av undomsstraffet
som inte har avtjänats. Enligt bestämmelsen har
domstolen alltså ingen möjlighet att i ett sådant
fall betrakta ungdomsstraffet som avtjänat i dess helhet.
Enligt motiven (s. 34/I) skulle detta ändå vara
möjligt. Enligt utredning till utskottet är motiveringen
missvisande på denna punkt.
I paragrafens 2 mom. föreskrivs
om det som ska beaktas vid val av en ny straffart i stället
för ungdomsstraffet. Som nytt straff kan enligt 3 mom.
också ovillkorligt fängelsestraff aktualiseras
om ungdomsstraffet i sin helhet eller till en mycket stor del är
oavtjänat och om det med hänsyn till de prövningsgrunder
som nämns i 2 mom. finns skäl till detta.
I motiven till propositionen (s. 10/II) påpekas att
det att ett ovillkorligt fängelsestraff döms ut
i stället för den del av ungdomsstraffet som inte har
avtjänats kan kritiseras på den grunden att ungdomsstraffet
i tiden dömdes ut eftersom det ansågs att det
inte fanns vägande skäl för att döma
ut ett ovillkorligt fängelsestraff. Å andra sidan
sägs det också i motiven att ett ovillkorligt fängelsestraff
i stället för den del av ungdomsstraffet som inte
avtjänats är sällan ett effektivt sätt
när det gäller en ung person som medvetet har
försummat verkställigheten av ungdomsstraffet.
Med hänvisning i synnerhet till den sistnämnda
synpunkten anser lagutskottet det godtagbart att det yttersta hotet
vid allvarliga försummelser i verkställigheten
av ungdomsstraffet gått och väl kan vara ett ovillkorligt
fängelsestraff. Å andra sidan förenar
sig lagutskottet om den uppfattning som framgår av motiven
att utdömande av ett fängelsestraff i stället
för ett ungdomsstraff förutsätter tungt
vägande skäl. I motiven (se särsk. s.
34/II) där domstolen seriöst övervägde
ovillkorligt fängelsestraff redan när ungdomsstraffet
dömdes ut och där ungdomsstraffet sedan lämnats
oavtjänat helt eller i stor utsträckning. För
att synpunkter av denna typ skall väga tillräckligt
tungt i domstolens prövning föreslår utskottet
att momentet ändras så att dömande till ovillkorligt
fängelsestraff med beaktande av de prövningsgrunder
som nämns i 2 mom. dessutom förutsätter
att det också enligt en helhetsbedömning föreligger
"särskilda skäl".
19 §. Beaktande av den del av ungdomsstraffet som
har avtjänats.
När någon döms till ett nytt straff
skall enligt paragrafen den del av ungdomsstraffet som redan har
avtjänats i skälig mål beaktas som en
straffnedsättningsgrund.
I motiven (s. 34/II) framförs en klar ståndpunkt
till vad som avses med en skälig relation mellan olika
typer av straff i olika situationer. Avsikten är att när
det döms till ovillkorligt fängelse i stället
för ett ungdomsstraff motsvarar två ungdomsstraffsdagar
en fängelsedag. Lagutskottet ställer sig inte
direkt negativt till tanken på att undvika ett schematiskt
betraktelsesätt när förhållandet
mellan olika straffarter bestäms. Men utskottet upprepar
det som anfördes i samband med ändringen av 6
kap. 13 § i strafflagen och påpekar att det inte är
godtagbart att en så viktig fråga som ungdomsstraffets
förhållande till ovillkorligt fängelsestraff
bestäms utifrån omnämnanden i motiven
till regeringens proposition. Utskottet föreslår
därför att till paragrafen fogas en bestämmelse
enligt vilken två ungdomsstraffdagar anses motsvara en
dag ovillkorligt fängelse. Eftersom ungdomsstraffet kan
vara mycket varierande till sitt innehåll föreslås
det också att domstolarna skall ges möjlighet
att bedöma saken från fall till fall. Domstolen
kan då avvika från den ovan nämnda relationen
mellan straffarterna i någondera riktningen beroende på hur
det redan verkställda ungdomsstraffet i det enskilda fallet
har utformats. Om den dömde t.ex. deltagit i intensiva
program kan två ungdomsstraffdagar anses vara mer än
en dag ovillkorligt fängelse. En avvikelse från
den förvandlingsrelation som nämns i paragrafen förutsätter
alltid att man i domsmotiveringen nämner på vilket
sätt ungdomsstraffet har avvikit från det normala.
23 §. Ikraftträdelse- och övergångsbestämmelser.
I samband med ikraftträdandebestämmelsen i
förslaget till ändring av 6 och 7 kap. i strafflagen
föreslog lagutskottet att den nya lagen om undomsstraff
skall vara tillämplig även på brott som
begåtts före lagens ikraftträdande. I så fall
bör domstolen ändå se till att det straff som
utdöms enligt den nya lagen inte blir strängare än
straffet skulle ha varit om det utdömts enligt den lag
som gällde vid gärningstidpunkten. Om den föreslagna ändringen
i strafflagens ikraftträdandebestämmelse godkänns
blir 2 mom. i denna paragraf överflödig. Lagutskottet föreslår
därför att den stryks.