Allmän motivering

Brottsanmälan och arvode till boförvaltaren i konkursbon som förfaller på grund av bristande medel

I december 2012 godkände statsrådet ett program mot svart ekonomi där målet är att bidra till att ekonomiska brott utreds och att straffansvaret fullföljs. Med anknytning till programmet föreslår regeringen nu i propositionen att konkurslagen (120/2004) ändras på så sätt att boförvaltaren blir skyldig att anmäla vissa brottsmisstankar till polisen. Boförvaltaren ska enligt gällande lagstiftning utreda om brott har begåtts i gäldenärens verksamhet före konkursen. Men brottsanmälan måste inte göras i fråga om konkursbon som förfaller på grund av bristande medel, utan det är i praktiken åklagaren som ska överväga att göra begäran om utredning utifrån en gäldenärsutredning som boförvaltaren upprättat.

Utskottet välkomnar att eventuellt missbruk i konkursbon nu effektivare ska kunna avslöjas. Det är viktigt framför allt om konkursboet förfaller på grund av bristande medel. I det hänseendet är det motiverat och lämpligt att ge boförvaltarna uppgiften att begära utredning, eftersom de i och med utredningen av konkursboet har bättre möjligheter än åklagaren att bedöma om en begäran om utredning behöver göras. Då minskar det överlappande arbetet samtidigt som behandlingen av brottmålet förenklas och snabbas upp.

Det är befogat att skyldigheten att begära utredning är flexibel så som regeringen föreslår. Det kan inte anses ligga i allmänt intresse att minsta lilla oklarhet anmäls. Inte heller är det motiverat med tanke på förundersökningsmyndighetens begränsade resurser. Men det är ändå viktigt att tröskeln för att göra brottsanmälan inte blir för hög, så att de nya bestämmelserna fullföljer sitt syfte och missbruk utreds. Därför ser utskottet det som viktigt att delegationen för konkursärenden kommer med klara råd till boförvaltarna om vilka brott som ska anmälas och hur anmälan ska göras.

För boförvaltarna är skyldigheten att göra brottsanmälan i fråga om konkursbon som förfaller en ny uppgift som framför allt tillgodoser allmänna intressen. Utskottet menar att det därför är motiverat att samtidigt göra det möjligt för boförvaltarna att få arvode som betalas med statliga medel för det extra arbete som en begäran om utredning innebär. Utskottet backar också upp förslaget att höja den övre gränsen för arvode och kostnadsersättning till boförvaltaren från 500 till 1 000 euro. Ersättningen gäller kostnader för att upprätta boförteckning och gäldenärsutredning i medellösa bon. Den högsta ersättningen i dag motsvarar enligt utredning inte den arbetsinsats som krävs för att upprätta boförteckning och gäldenärsutredning. Det är viktigt att framöver följa upp om nivån på ersättningen är korrekt. Det bör nämligen gå att upprätta högkvalitativa boförteckningar och gäldenärsutredningar på behörigt sätt också i medellösa konkursbon.

Gäldenärens skydd mot självinkriminering i konkursen

Propositionen innehåller ett principiellt viktigt förslag om att komplettera konkurslagen med en ny bestämmelse om gäldenärens skydd mot självinkriminering i konkursen. Om gäldenären är misstänkt vid en förundersökning eller står åtalad för ett brott är han eller hon enligt propositionen inte skyldig att lämna boförvaltaren uppgifter enligt 5 § om de omständigheter som misstanken eller åtalet grundar sig på.

Med skydd mot självinkriminering avses en princip som innebär att en brottsmisstänkt eller åtalad inte får tvingas eller påtryckas att medverka till att utreda sin skuld. Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter föreskriver explicit om skydd mot självinkriminering. Enligt den får ingen vid prövningen av anklagelse för brott bli tvingad att vittna mot sig själv eller erkänna sig skyldig (artikel 14.3 g). Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna har ingen uttrycklig bestämmelse om skydd mot självinkriminering, men Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i sina avgöranden ansett att principen ingår i dess artikel 6 om rättvis rättegång. Skyddet mot självinkriminering är en erkänd princip i straffprocessen också hos oss och finns inskriven i 4 kap. 3 § i den nya förundersökningslagen (805/2011).

Det är en garanti för en rättvis rättegång i straffprocessen, men har i och med Europadomstolens praxis och högsta domstolens nyaste rättspraxis också ansetts ha betydelse i andra typer av förfaranden där någon med hot om sanktioner är skyldig att lämna ut information. Hit hör bland annat konkurser där gäldenären enligt lag har en omfattande skyldighet att lämna ut information och medverka för att konkursboet ska kunna utredas och borgenärerna få sin fordringsrätt tillgodosedd (4 kap. 5 § i konkurslagen). I en konkurs är gäldenären också skyldig att bestyrka boförteckningen (4 kap. 6 § i konkurslagen). Domstolen kan förplikta gäldenären att fullgöra skyldigheterna genom att förelägga vite eller, på vissa villkor, påtryckningshäktning (4 kap. 11 § i konkurslagen). I sista hand kan också bestämmelserna i strafflagen bli tillämpliga. Gäldenären kan nämligen göra sig skyldig till gäldenärsbedrägeri enligt 39 kap. 2 § i strafflagen om han eller hon hemlighåller egendom eller lämnar osanna uppgifter i konkursen. Europadomstolen har i sina avgöranden fastställt att skyldigheten att lämna ut information i anknytning till myndighetsförfaranden inte i sig kränker skyddet mot självinkriminering. Inte heller ställer principen några hinder för att förelägga sanktioner eller kriminalisera utlämnande av osanna uppgifter. Däremot har bedömningen varit en annan i fall där ett brott utreds under pågående myndighetsförfarande och den som misstänks eller anklagas för brottet med hot om sanktion inom ramen för myndighetsförfarandet avkrävs information som har betydelse i brottmålet.

Utskottet noterar att det är krävande att lagstifta om skydd mot självinkriminering. Det rör sig om en princip vars innehåll och omfattning bygger på Europadomstolens avgöranden i enskilda fall och på högsta domstolens rättspraxis. Det kan vara svårt att stanna för några generella rättsnormer utifrån dem. Innehållet i principen preciseras och kan få nya dimensioner i och med nya avgöranden i Europadomstolen.

En annan utmaning är att skyddet kan genomföras på olika sätt. Detta visade sig när utskottet behandlade propositionen, för de sakkunnigas åsikter om skyddet och hur det kan genomföras gick i sär. En del förespråkade regeringens förslag eller godkände att det genomförs. Andra ville hellre ha en lösning som föreslagits av en arbetsgrupp som justitieministeriet tillsatt före beredningen av propositionen. Arbetsgruppen föreslog att konkurslagen inte ska ha någon skrivning om skydd mot självinkriminering i konkurser. Gäldenären ska fortfarande vara skyldig att lämna ut information och medverka i konkursen och dessutom ska en utsökningsutredning kunna göras i exceptionella fall. Den information som gäldenären uppger i utsökningsutredningen ska kunna användas för att utreda konkursboet och inventera egendomen i det men inte för att väcka åtal mot gäldenären eller som bevis i straffprocessen. Boförvaltaren och borgenärerna ska ha tystnadsplikt om innehållet i utsökningsutredningen.

Utskottet påpekar att det finns två intressen att väga mot varandra när det gäller skydd mot självinkriminering i konkurser: dels syftet med konkursen, alltså att konkursboet blir utrett och borgenärerna får sin fordringsrätt tillgodosedd så effektivt som möjligt, dels den misstänktas eller åtalades rättssäkerhet i straffprocessen. Dessutom måste syftet med straffprocessen vägas in, alltså att straffansvaret fullföljs effektivt. Den modell som bygger på utsökningsutredning och som arbetsgruppen föreslog i sitt betänkande är effektiv med tanke på syftet med konkursen och fullföljandet av borgenärernas fordringsrätt, för gäldenären ska fortfarande ha omfattande skyldighet att lämna ut information och den information gäldenären uppgett i utsökningsutredningen kan nyttjas i konkursförfarandet. Men utsökningsutredningar som används inom utsökning kan inte problemfritt tillämpas i konkursförfaranden, för till skillnad från utsökningar är konkurser inte myndighetsverksamhet som sker under tjänsteansvar. Det är alltså inte säkert att utsökningsmodellen är en tillräckligt effektiv rättssäkerhetsgaranti för gäldenärens skydd mot självinkriminering i konkurser.

Efter att ha tänkt igenom den här frågan har utskottet stannat för den modell som regeringen föreslår, alltså att skyddet mot självinkriminering i konkurser skrivs in i lagen och genomförs i form av tystnadsrätt för gäldenären om de faktorer som gäller en pågående förundersökning eller straffprocess. Det kan anses viktigt att lagstifta om det här, för det handlar om en princip som är väsentlig för gäldenären och borgenärerna och som har konkret betydelse. Det innebär att skyddet mot självinkriminering i konkurser skiljer sig från utsökning. Men som sagt går det inte problemfritt att tillämpa samma system på konkurser som inom utsökningen på grund av skillnader i förfarandena.

Det står ändå klart att konkursgäldenärens tystnadsrätt är svår att samordna med syftena med konkursen, eftersom den information som gäldenären lämnar har stor betydelse i konkursförfarandet och för att borgenärerna ska få sina rättigheter tillgodosedda. Här har utskottet lagt vikt vid att tystnadsrätten i den form som regeringen föreslår är begränsad både i fråga om tid och innehåll. Tidsaspekten gäller fall där en konkurs och ett brottmål pågår samtidigt. Det här kan i ljuset av Europadomstolens och högsta domstolens rättspraxis ses som ett nyckelområde när det gäller att genomföra skyddet mot självinkriminering. Förslaget är alltså på den här punkten noga avgränsat och enkelt att tillämpa vid boutredningar. Den information som gäldenären får tiga om i konkursen bör gälla de faktorer som gör att gäldenären är misstänkt eller åtalad. Tystnadsrätten ger alltså inte gäldenären någon generell rätt att låta bli att lämna information till boförvaltaren. Andra uppgifter än de som har betydelse i straffprocessen ska uppges på normalt sätt. Det här är mycket viktigt med hänsyn till borgenärernas rättigheter, anser utskottet. Märk väl att boförvaltaren också har andra informationskällor än gäldenären. Uppgifter som gäldenären tiger om kan förvärvas t.ex. med hjälp av bokföring eller utfrågning av berörda grupper. Men med tanke på att det här är nya bestämmelser inom ett krävande område anser utskottet det viktigt att man följer upp hur de fungerar.

I sin praxis har Europadomstolen i vissa fall tillskrivit skyddet mot självinkriminering betydelse även om personen ännu inte är misstänkt eller åtalad för något brott eller inte är medveten om detta. Lagförslaget gäller inte situationer av den typen och ger inte svar på frågan om den information som gäldenären lämnar under hot om sanktioner i konkursen får användas som bevis i en senare straffprocess. Det är beklagligt att förslaget inte tar upp frågan om användningen av bevis. Men enligt utredning behandlas nu frågor om bevisning i brett perspektiv inom ett annat projekt som justitieministeriet startat. Det är av största vikt att projektet också går in på frågan om hur bevis kan användas med hänsyn till skyddet mot självinkriminering.