Detaljmotivering
1 §. Lagens tillämpningsområde.
Begreppet medling definieras i paragrafens 1 mom. Med medling
avses en avgiftsfri tjänst som innebär att parterna
genom en opartisk medlares förmedling får en möjlighet
att mötas i förtrolighet för att behandla
de psykiska och materiella skador som ett brott orsakat ett offer
och att på egen hand försöka komma överens
om åtgärder för att gottgöra
skadorna.
Enligt utskottets mening sitter det finska uttrycket parterna
i ett brott ("rikoksen osapuolet") inte bra. I den svenska texten
talas det enbart om parter. Därför föreslår
utskottet att man i momentet i stället nämner
särskilt den brottsmisstänkte och brottsoffret.
Om brottet riktar sig mot en juridisk person är det givetvis
företrädaren för den juridiska personen
som deltar i medlingen.
Enligt 2 mom. kan medling tillämpas också i sådana
tvistemål där åtminstone en part är
en privatperson. I så fall gäller i fråga
om tvisten och parterna vad som föreskrivs om brott och
parter.
Lagutskottet noterar att i princip vilket som helst tvistemål
enligt den föreslagna lagbestämmelsen kan bli
föremål för medling. Det är
inte rationellt, särskilt som medlarens utbildning ofta inte
ger nödvändig beredskap för att behandla krävande
privaträttsliga frågor. Också propositionens
motivering (s. 17/I) ger den uppfattningen att det inte
ens är meningen att alla tvistemål ska omfattas
av lagen. Som utskottet ser det lämpar sig medlingsförfarandet
i lagen först och främst för tvistemål
som med hänsyn till föremålet och yrkandena
i saken kan anses obetydliga. Det kan t.ex. handla om tvistefrågor
på grund av hyresförhållande, alltså sådana
som gäller skötseln av en bostad.
Utskottet föreslår en explicit bestämmelse
i momentet om att medlingen bara gäller obetydliga tvistemål.
Avgränsningen ska ändå inte gälla
skadeståndsyrkande på grund av brott, eftersom
ett sådant ärende oberoende av skadornas storlek
lämpligen också ska kunna behandlas separat från
ett brottmål. Det kan bli aktuellt framför allt
när det visar sig att det finns förutsättningar
för en uppgörelse i godo bara om ersättningarna.
På grund av den föreslagna ändringen
i 1 mom. har utskottet justerat lydelsen i slutet av momentet.
Paragrafens 3 mom. innehåller en beskrivning
av lagens innehåll. Utskottet föreslår
att momentet stryks som obehövligt.
2 §. Allmänna förutsättningar
för medling.
Enligt paragrafen kan medling genomföras endast mellan
parter som personligen och frivilligt har uttryckt sitt samtycke
till medlingen och som kan förstå betydelsen av
en medling och de avgöranden som träffas under
dem. Parterna har rätt att återta sitt samtycke
när som helst under medlingen.
Utskottet ser det som viktigt att parterna i medlingen deltar
frivilligt och att de är på det klara med sina
rättigheter vid medlingen och vad medlingen betyder rent
allmänt. För att understryka detta föreslår
utskottet att 1 mom. kompletteras med en bestämmelse
om att medlaren före medlingen bör redogöra
för parterna vilka rättigheter de har i medlingsförfarandet
och deras ställning i medlingen.
Enligt 4 § 3 mom. i lagen angående vårdnad om
barn och umgängesrätt (361/1983) företräder
vårdnadshavaren barnet i dess personliga angelägenheter.
I 12 kap. 1 § 1 mom. i rättegångsbalken
föreskrivs i sin tur att den omyndiges talan i mål
som gäller en minderårigs person förs av
vårdnadshavaren. Men om en omyndig har fyllt 15 år
får han eller hon självständigt föra
sin talan vid sidan av vårdnadshavaren. Med hänsyn till
de här bestämmelserna är det motiverat
att kräva att en minderårigs vårdnadshavare
ger sitt samtycke också till medling. Om medlingen gäller
ekonomiska frågor är barnets lagliga företrädare
också dess intressebevakare. I dessa fall ger denne sitt
samtycke till medlingen. Som regeringen konstaterar i sin motivering
(s. 12/I) följer det av medlingens karaktär
att också barnets samtycke är nödvändigt
för att medling över huvud taget ska vara möjligt.
Det är också möjligt att en omyndigförklarad person
som uppnått myndighetsålder är part i medlingen.
I 23 § 2 mom. i lagen om förmyndarverksamhet (442/1999)
sägs att den som har förklarats omyndig och kan
förstå sakens betydelse själv får
besluta om ärenden som gäller hans eller hennes
person. Därför måste en sådan
person personligen ge sitt samtycke till medlingen. Det ska inte
vara nödvändigt att inhämta samtycke av
en ovan avsedd omyndigs intressebevakare för att inleda
medling. Men intressebevakaren bör alltid höras
innan medlingen inleds för att säkerställa
att den omyndige kan förstå vad medlingen betyder
och sin ställning i samband med den. För att fastställa
att de allmänna förutsättningarna för
medling är vid handen är det nödvändigt
att höra intressebevakaren också när
för en person som uppnått myndighetsålder
har förordnats enn intressebevakare även om hans
eller hennes handlingsbehörighet inte har begränsats.
Medlingen grundar sig i högsta grad på parternas
samtycke. Därför bör det också uttryckligen
föreskrivs i lagen att en minderårigs och en omyndigs
deltagande i medling förutsätter samtycke. Utskottet
föreslår ett nytt 2 mom. om dessa fall
i paragrafen.
3 §. Ärenden som behandlas vid medling.
I 1 mom. föreskrivs om vilken typ
av brott som kan behandlas vid medling. Lydelsen är rätt
svepande; det enda kravet är att brottet anses lämpligt
att behandlas vid medling.
Lagutskottet ser den öppna formuleringen som ett problem,
inte bara av principiella skäl utan också för
att den nästan totala avsaknaden av kriterier för
vilka ärenden som kan behandlas vid medling bidrar till
en högst varierande praxis i olika delar av landet. Det
vore i sin tur ett problem med tanke på likställdheten.
Utskottet föreslår därför en
allmän bestämmelse i momentet om vilka faktorer
som bör beaktas när man beslutar om medling i
ett brottmål. Lämpliga allmänna urvalskriterier är
enligt utskottets mening brottstyp, gärningsform och relationen
mellan den brottsmisstänkte och offret. Därtill
bör också andra faktorer som anknyter till brottet
beaktas som en helhet.
Som framgår av propositionens motivering (s. 6/I) är
misshandelsbrott, stölder och skadegörelse typiskt
brott som hänvisas till medling. De är vanligtvis
sådana till sin natur att de mycket väl lämpar
sig för medling, eftersom förövaren och offret
kan antas hitta en möjlighet att göra upp om konflikten
i godo. Ju grövre brottet är desto svårare
kan det antas vara att nå samförstånd. Utskottet
menar att man bör överväga exceptionellt
noggrant om grova brott ska hänvisas till medling eller
inte, inte bara av orsakerna ovan utan också för
att det på sikt kan få skadliga konsekvenser för
det straffrättsliga systemets trovärdighet om
det blir mycket allmänt med medling vid brott av detta
slag.
Vissa brottstyper uppvisar sådana särdrag
att de inte lämpar sig särskilt väl för
medling. Det gäller bl.a. militära brott och andra
brott som behandlas som militära rättegångsärenden,
vilket i sin tur framgår av att åklagarens rätt
att meddela åtalseftergift har begränsats till
4 § 3 mom. i militära rätttegångslagen
(326/1983). Åklagaren ska också väcka åtal
för ett brott som ska behandlas som militärt rättegångsärende
också om målsäganden inte har framställt
någon åtalsbegäran. Därför
bör det över huvud taget inte medlas i brott av
detta slag, anser utskottet.
När man fattar beslut om att inleda medling bör
också de inbördes relationerna mellan den brottsmisstänkte
och offret vägas in. Enligt utskottets mening finns det
inte förutsättningar för medling t.ex.
om offret är klart underställt i förhållande
till förövaren och kanske till och med fruktar
förövaren. Det kan till exempel handla om att
ett vuxet barn misshandlar sin förälder.
Utöver de särskilda kriterierna i bestämmelsen
bör också alla andra faktorer som anknyter till
brottet beaktas. Som exempel kan nämnas förövarens
ansträngningar att eliminera verkningarna av sitt brott
och den situation som lett till brottet.
Lagutskottet har särskilt uppmärksammat förutsättningarna
för medling vid brott som involverar våld i ett
närförhållande. Enligt propositionens
motivering (s. 16/II) gäller det att förhålla sig
reserverat till medling vid sådana brott. Utskottet omfattar
denna utgångspunkt. Men det understryker samtidigt att
medlingen kan erbjuda ett beaktansvärt alternativ för
att reparera en familjerelatin eller någon annan närrelation
inte minst om förövaren erkänner att
han eller hon gjort fel och ärligt ångrar sin
gärning. Däremot bör fall som involverar
våld i närförhållande inte tas
upp till medling t.ex. när våldet är
ett upprepat inslag i relationen eller när parterna redan
tidigare deltagit i medling på grund av våld i
sitt inbördes förhållande. Sådana
fall lämpar sig inte heller för medling om våldsverkarens
attityd till brottet eller relationen mellan våldsverkaren
och offret annars visar att våldsverkaren betraktar våld
som en acceptabel metod att lösa konflikter i närrelationen.
Enligt lagutskottets mening finns det en hel rad brott som inte
alls lämpar sig för medling. Hit hör
sådana brott mot minderåriga där offrets behov
av skydd är så starkt uttalat att brotten bara
bör behandlas av myndigheterna inom ramen för
det egentliga straffrättsliga systemet. Utskottet föreslår
en bestämmelse om detta i 1 mom. Så bör
t.ex. sexualbrott mot barn inte omfattas av medling. Inte heller
misshandelsbrott mot mycket unga barn bör behandlas i medlingsförfarande.
Det kommer sig redan av att man i sådana fall bör
ge mycket noggrant akt på att barnets intresse tillgodoses
i alla situationer.
I momentets sista mening enligt propositionen föreslås
att medling i fråga om ersättning för skada
som ett brott orsakat kan ske oberoende av brottets art. Lagutskottet
har ovan föreslagit explicita kriterier i lagen för
bedömning av om brottet lämpar sig för
medling eller inte. Likaså har utskottet föreslagit
en bestämmelse som helt undantar t.ex. sexualbrott mot
barn från förlikning. Det vore inte särskilt
konsekvent om ett skadeståndsärende kunde tas
upp till behandling vid medling trots att det underliggande brottet inte
anses lämpligt för medling. Detta framför allt
för att det vanligen är samma händelseförlopp
som resulterar i skadan som i en straffrättslig bedömning
utgör en straffbar gärning. Utskottet föreslår
därför att bestämmelsen ändras så att
det inte får ske medling i ett ärende som gäller
ersättning av en skada om det brott som orsakat skadan
inte lämpar sig för medling.
Enligt 2 mom. kan tvistemål behandlas
vid medling på de villkor som nämns i 1 mom.,
om medling kan anses vara en lämplig åtgärd.
Utskottet har föreslagit en bestämmelse om att
endast obetydliga tvistemål får behandlas vid
medling med undantag för skadeståndsanspråk
på grund av brott. Utskottet har vidare föreslagit
en bestämmelse i 1 mom. om att brottmål ska lämpa
sig för medling och att lämpligheten bör
bedömas med hänsyn till brottets art och tillvägaggångssätt,
den inbördes relationen mellan den brottsmisstänkte
och offret och alla andra faktorer som anknyter till brottet. Därför är
hänvisningen i 2 mom. till bestämmelsen
i 1 mom. missvisande i fråga om tvistemål
och bör slopas.
4 §. Definitioner.
I paragrafen definieras begreppen medlingsbyrå, medlare
och den person som är ansvarig för medlingsverksamheten.
Det finns ingen definition på medlingshandledare, trots
att det enligt propositionens motivering (s. 17/II) också kan
finnas medlingshandledare på en medlingsbyrå och
bestämmelser om dem kommer att tas in i avtal mellan länsstyrelsen och
tjänsteleverantören.
Utskottet är inte tillfreds med en sådan lösning
eftersom medlingshandledarna enligt motiveringen bland annat ska övervaka
medlarnas verksamhet. Det bör framgå redan av
lagen att det finns personer med sådana befogenheter. Dessutom
föreslår utskottet längre fram att behörighetsvillkoren
för dem som deltar i medlingsverksamhet ska preciseras
och därför behöver lagen kompletteras
med en definition på medlingshandledare. Utskottet föreslår
att definitionen på en medlingshandledare tas in som en ny 4
punkt i paragrafen.
Lagutskottet uppmärksammar att regeringen i sin motivering
inte alls tar upp frågan om vilket rättsligt ansvar
de som deltar i medling har. Därför framhåller
utskottet i detta sammanhang sin uppfattning att den som är
ansvarig för medlingsverksamheten, medlingshandledaren
och medlaren alla är personer som utövar offentlig makt
enligt 40 kap. 11 § 5 punkten i strafflagen och att bestämmelserna
om tjänstebrott begångna av tjänstemän
i 40 kap. i strafflagen därmed kan tillämpas på dem.
9 §. Avtal om produktion av tjänster.
I paragrafen föreskrivs vad ett avtal om produktion
av tjänster åtminstone ska innehålla.
Utskottet har justerat lydelsen i paragrafens 2 punkt.
10 §. Behörighet som fordras av personer
som deltar i medlingsverksamhet.
Enligt 1 mom. ska personer ansvariga för
medlingsverksamheten, medlare och övriga personer som deltar
i medlingsverksamhet ha sådan utbildning, skicklighet och
erfarenhet som en framgångsrik skötsel av uppgiften
förutsätter.
I propositionens motivering (s. 18/II) påpekas
att de ansvariga personerna och handledarna nuförtiden
har en mycket varierande grundutbildning och att det på grund
av arbetets svårighetsgrad kan vara motiverat att i framtiden
kräva lämplig högskoleexamen. Utskottet
omfattar uppfattningen att de ansvariga och medlingshandledarna
har ett mycket krävande arbete. I det hänseendet är
de föreslagna behörighetsvillkoren alldeles för
allmänna. För att säkerställa en
högkvalitativ medling är det enligt utskottets mening
motiverat att föreskriva redan nu att behörighetsvillkoret
för dem som utövar lednings- och övervakningsbefogenheter
i medlingsverksamhet är lämplig högskoleexamen.
Genom den nu aktuella lagen kommer medlingsverksamheten att omfatta
hela landet och då kan det åtminstone i början
vara svårt att i alla fall hitta personer som är
förtrogna med medling och som också har en lämplig
högskoleexamen. Därför är det på sin
plats att man i det läget som ansvarig för medlingsverksamheten
och medlingshandledare också får anställa
en sådan person som annars — t.ex. tack vare egen
långvarig verksamhet — är väl
insatt i medlingsverksamhet och i hur den ska planeras och ledas.
Med hänsyn till hur olika de ärenden är
som tas till medling bör behörighetsvillkoren
för den som har hand om den praktiska medlingen vara något
mindre krävande än för dem som har ansvar
för att planera, leda och övervaka verksamheten.
I propositionens motivering (s. 18/II) nämns att
av den som har för avsikt att bli medlare i praktiken har
fordrats minst grundutbildning för medlare. Det är
nödvändigt att det framgår redan av lagen
att det krävs att man har slutfört ett sådant
särskilt utbildningsavsnitt. Å andra sidan menar
utskottet att enbart en avlagd kurs inte är en tillräcklig
garanti för kompetent medling. Det måste ytterligare
krävas att den som vill bli medlare har den utbildning,
skicklighet och erfarenhet som förutsätts för
att utföra uppgiften på behörigt sätt.
I den utbildning som avses i bestämmelsen kan ingå t.ex.
studier i juridik eller samhällsvetenskaper eller studier
på det sociala området. Nödvändig
erfarenhet ger i sin tur t.ex. medverkan i olika slag av frivilligorganisationer
där personen kommit i kontakt med människor i
olika livssituationer.
I 2 mom. ingår en bemyndigandebestämmelse om
att närmare bestämmelser om behörighetsvillkoren
för de personer som avses i 1 mom. vid behov kan utfärdas
genom förordning av statsrådet.
Utskottet har ovan föreslagit att behörighetsvillkoren
för dem som deltar i medlingsverksamhet preciseras. Enligt
utskottets uppfattning kräver preciseringarna också att
det utfärdas närmare bestämmelser om
saken genom förordning av statsrådet. Lydelsen
i bemyndigandebestämmelsen har ändrats i överensstämmelse
med denna uppfattning.
12 §. Ersättning av statens medel.
Utskottet har preciserat lydelsen i 1 och 3 mom. på samma
sätt som i 9 §.
I 4 mom. finns en bemyndigandebestämmelse om
att närmare bestämmelser om grunderna för den
fördelning som avses i 2 mom. och grunderna för
att fastställa den ersättning som avses i 3 mom.
utfärdas genom förordning av statsrådet. De
grundläggande bestämmelserna om detta ingår
redan i 2 och 3 mom. och därför går det
inte längre att utfärda bestämmelser
om grunderna för fördelningen eller ersättningen
genom förordning. Utskottet har ändrat momentet
i överensstämmelse med detta.
13 §. Initiativ till medling.
Enligt 1 mom. kan initiativ till medling tas av en
part i ett brott, en polis- eller åklagarmyndighet eller
en annan myndighet.
I propositionens motivering (s. 20/I) sägs
att också vårdnadshavaren till en minderårig
ska kunna ta initiativ till medling. Om medlingen gäller
ekonomiska frågor kan initiativ till medling på på motsvarande
sätt väckas av en intressebevakare som är
laglig företrädare för en minderårig.
Utskottet föreslår att detta uttryckligen ska
nämnas i bestämmelsen. Dessutom bör det
i bestämmelsen nämnas att om den brottsmisstänkte
eller brottsoffret är en omyndigförklarad person
som uppnått myndighetsålder får också denna
persons intressebevakare ta initiativ till medling.
Utskottet har dessutom gjort en likadan terminologisk justering
i momentet som i 1 §.
Lagutskottet anser att det i princip är motiverat att
rätten att ta initiativ till medling inte begränsas
alltför mycket. Men å andra sidan är
det uppenbart att vissa brott uppvisar sådana drag att också initiativet
till medling helst bör vara uttalat myndighetsinitierat.
Till brott av detta slag räknas framför allt våld
i nära relationer med större risk än
normalt för att offret utsätts för påtryckning
att ge sitt samtycke till medling. Enligt utskottets mening är
det över lag viktigt att myndigheterna får kännedom
om våld i nära relationer eftersom de då småningom
kan bilda sig en samlad uppfattning till exempel om det handlar
om upprepat våld eller inte.
Av dessa orsaker föreslår utskottet att paragrafen
kompletteras med ett nytt 2 mom. om att initiativ till
medling endast kan tas av polis- eller åklagarmyndigheten
när det handlar om ett brott som involverar våld
och som riktar sig mot en make, ett barn eller någon annan
närstående. Paragrafens tillämpningsområde
bör inte begränsas till att gälla fall
där den misstänkte och offret bor i samma hushåll.
Enligt utskottets bedömning utgör ändå i
praktiken de situationer där våldet riktats mot
en person i samma hushåll merparten av de fall där
medlinginitiativ inte med beaktande av föreslagna 3 § 1
mom. bör väckas.
Bestämmelsen ger inte socialmyndigheterna initiativrätt
i de fall av våld i nära relationer som avses
i momentet. Men det är viktigt att polis- eller åklagarmyndigheterna
innan initiativ till medling tas i förekommande fall står
i kontakt också med socialmyndigheterna för att
klarlägga läget, menar utskottet.
På grund av det föreslagna tillägget
blir 2 mom. i propositionen 3 mom. Där föreskrivs
om skyldighet för myndigheterna att upplysa parterna om
möjligheten till medling och hänvisa dem till
medling.
Utskottet anser att den föreslagna bestämmelsen är
diffus. Det föreslår därför
att polis-, åklagar- eller socialmyndigheterna explicit
nämns som de myndigheter som kommer i fråga. Avsikten är ändå inte
att hindra andra myndigheter t.ex. från att upplysa klienter
om medlingsmöjligheten utan att understyrka polisens och åklagarnas
ansvar för att informera och styra parter till medling.
Innan en myndighet tar initiativ till medling mellan den brottsmisstänkte
och brottsoffret bör den överväga om
brottet är av sådan art att det enligt utskottets
förslag till 3 § 1 mom. över huvud taget
lämpar sig för medling. Parterna behöver
givetvis inte heller upplysas om möjligheten till medling
om det handlar om våld i en nära relation enligt
föreslagna nya 2 mom., eftersom det bara är en
myndighet som kan ta initiativ i en sådan sak. Om den brottsmisstänkte
eller brottsoffret är minderårig förpliktar
bestämmelsen myndigheten att upplysa den minderåriges
vårdnadshavare eller andra lagliga företrädare
om möjligheten till medling. I ett ärende som
involverar en omyndigförklarad person som har uppnått
myndighetsålder skall inte para denne informeras utan även
intressebevakaren. Detta är nödvändigt
därför att också de enligt 1 mom. har rätt
att ta initiativ till medling vid sidan av den brottsmisstänkte
eller offret själv.
14 §. Platsen för medling.
I paragrafen finns regler för på vilka grunder
den medlingsbyrå bestäms som behandlar ett initiativ
till medling.
Om den medlingsbyrå som tagit emot initiativet inte
tar upp initiativet till behandling, skall den enligt 2 mom. utan
dröjsmål lämna uppgift om initiativet
till en sådan byrå som den i enlighet med 1 mom.
anser vara lämplig att behandla initiativet. Eftersom det
i sådana fall närmast handlar om att flytta över
behandlingsansvaret på en annan byrå, har utskottet ändrat
momentets lydelse i linje härmed.
I det fall att medlingsbyråerna i ett län
inte sinsemellan kommer överens om vilken byrå som
skall behandla initiativet till medling, är det länsstyrelsen
som enligt 3 mom. bestämmer var behandlingen ska
ske. Utskottet har fäst sig vid momentets lydelse som indikerar
att medlingsbyråerna särskilt, och eventuellt
till och med oavsett kriterierna i 1 mom., kunde avtala om var initiativet
ska behandlas. Eftersom detta helt tydligt inte är avsikten,
föreslår utskottet att momentet förtydligas
genom att passusen om överenskommelse slopas och en hänvisning
läggs till om de medlingsbyråer som enligt 1 mom.
kan komma i fråga.
15 §. Utredning av förutsättningarna
för medling.
I 1 mom. förpliktas medlingsbyrån
att bedöma om ett brott är lämpligt för
medling eller om det är ändamålsenligt
med medling i ett tvistemål. Utskottet har fäst
sig vid att lagen inte säger något om vem det är
vid medlingsbyrån som fattar beslut om att ett ärende
tas till medling. Med hänsyn till behörighetsvillkoren
för medlarna kan enligt utskottets mening rätten
att fatta ett beslut av detta slag som är av vital betydelse för
såväl själva medlingen som parterna i
medlingen inte anförtros de enskilda medlarna. Därför
föreslår utskottet att momentet kompletteras med
en bestämmelse om att beslut om att ta ett ärende
till medling fattas av den ansvarige för medlingsverksamheten.
Innan medlingen inleds ska medlingsbyrån enligt 2
mom. upplysa parterna om vissa i bestämmelsen nämnda
saker. Utskottet har ovan föreslagit att en bestämmelse
som i sak motsvarar momentet tas in som ett nytt 1 mom. i 2 §. Därför
föreslår utskottet att momentet stryks i paragrafen.
Utskottet har sett över paragrafrubriken för
att den bättre ska motsvara innehållet.
16 §. Medlingsbyråns uppgifter i anslutning
till medlingsförfarandet.
I paragrafen ingår en förteckning över
de uppgifter som hör till medlingsbyrån efter
att den har åtagit sig medlingen i ett ärende.
Enligt 4 punkten ska medlingsbyrån efter avslutad
medling utan hinder av sekretessbestämmelser informera
den polis- eller åklagarmyndighet som tagit initiativet
till medling om medlingens gång och resultat.
Som utskottet påpekat i den allmänna motiveringen
har medlingen vid brott många anknytningspunkter till det
straffrättsliga systemet. Därför är
det orationellt att information om medlingens utgång bara
går till den polis- eller åklagarmyndighet som
tagit initiativet till medlingen, menar utskottet. Det kan nämligen
gå så att varken polis- eller åklagarmyndigheten
får reda på saken om parterna självmant
sökt medling. Därför föreslår
utskottet att punkten ändras så att polis- eller åklagarmyndigheten
alltid ska informeras om medlingen.
Enligt punkten ska informationen gälla "medlingens
gång och resultat". Med tanke på parternas rättsliga
ställning är det viktigt att bestämmelsen
tolkas restriktivt, understryker utskottet. När det gäller
medlingens gång kan alltså information ges exempelvis
om vem som tagit initiativet till medlingen och hur många
gånger parterna mötts. "Resultat" åter
innebär enligt utskottets mening bara den överenskommelse
som träffats och inte exempelvis de bud och motbud som
lagts fram under medlingens lopp. I linje med detta föreslår
utskottet nedan en ny 21 § enligt vilken parterna förbjuds
att åberopa framställningar som motparten gjort
under medlingen.
17 §. Medlarens uppgifter.
Paragrafen innehåller en förteckning över
medlarens uppgifter. Enligt 5 punkten ingår det
också en skyldighet att anteckna de överenskommelser
mellan parterna som ingås under medlingen. I motiven till
propositionen (s. 22) sägs att det alltid bör
ingås en skriftlig överenskommelse när
medlingen leder till ett resultat. Dessutom ska överenskommelsen
ha parternas eller deras lagliga företrädare underskrifter.
I motiven anser regeringen dock att parterna inte kan förpliktas
att underteckna överenskommelsen.
Lagutskottet menar att punkten är så formulerad
att den i relation till sitt syfte tillåter att parterna
relativt fritt kommer överens om hur kravet på att
anteckna överenskommelserna ska tolkas i respektive fall.
Därför föreslår utskottet att punkten ändras
till att medlaren är skyldig att upprätta en handling över överenskommelsen och
vidimera handlingen med sin underskrift. Då är
det alltid klart vilken handling som ska anses vara en överenskommelse
mellan parterna och vilken innebörd det har. Utskottet
menar att medlaren också bör eftersträva
att parterna undertecknar överenskommelsen. Det är
dock inte rationellt att skriva in kravet i lagtexten. Om någon
av parterna vägrar underteckna överenskommelsen
bör medlaren anteckna detta särskilt i handingen.
18 §. Deltagande i medlingsmöten.
I 1 mom. ingår bestämmelser om parternas
skyldighet att delta i medlingsmöten. Utskottet påpekar
att bestämmelsen inte säger någonting
om mötets offentlighet. Medlingen går explicit
ut på att partern försöker nå samförstånd,
medlingen förs under fria former och sker i de flesta fall
utanför myndigheternas insyn. Därför
föreslår utskottet att momentet får en
bestämmelse om att medlingen sker utan närvaro
av allmänheten.
Enligt momentet är parterna skyldiga att personligen
delta i medlingen. Utskottet påpekar att syftet med bestämmelsen
uttryckligen är att förhindra att parterna använder
sig av ombud. Av detta följer emellertid inte att medlingen
skulle kunna genomföras endast genom att särskilda medlingsmöten
ordnas utan medlingen kan beroende på ärendets
natur också skötas t.ex. per telefon eller e-post.
Enligt momentet får parterna anlita ett biträde
eller en stödperson om medlaren inte anser att detta stör
medlingen. Enligt motiven (s. 22) är tanken att parterna
inte ska hindras att anlita biträde eller stödperson
på alltför lättvindiga grunder. Men enligt
formuleringen i bestämmelsen kan ett biträde eller
en stödperson hindras att delta uteslutande på grund
av subjektiv bedömning från medlarens sida. För
att fullfölja syftet i motiven föreslår
utskottet att bestämmelsen preciseras. Avslag ska bara
få förekomma om en persons närvaro på objektiva
grunder kan anses äventyra en ostörd medling.
I 1 mom. ingår också bestämmelser
om rätt för minderåriga parters vårdnadshavare
att delta i medlingsmöten. Huvudregeln är att
mötena ska ordnas så att en minderårig
har möjlighet att få stöd från
sin vårdnadshavare. En vårdnadshavare ska dock
kunna förvägras att närvara om närvaron
uppenbart strider mot barnets bästa. Eftersom medlingen även
kan beröra en minderårigs ekonomiska intressen
har utskottet lagt till ett omnämndande om andra lagliga
företrädare. Dessutom föreslår
utskottet att vårdnandshavern för en part under
15 år eller dess andra lagliga företrädare
inte får nekas rät att delta i medlingsmöten.
Detta hänger för det första samman med
att en så ung person kan anses vara i behov av särskilt
stöd. För det andra är en absolut deltaganderätt
för vårdnadshavaren befogad också av
den anledningen att en femtonåring till exempel inte får
föra talan på egna vägnar när
han eller hon är målsägande i rättegång.
Om samförstånd inte kan nås i frågan
om ett biträde, en stödperson eller vårdnadshavaren
till en minderårig part ska delta eller inte är
det enligt 2 mom. i sista hand medlingsbyrån som
avgör saken. Ett beslut om rätt att delta i ett
medlingsmöte spelar en mycket stor roll för parternas
rättsliga ställning. Därför
föreslår utskottet att paragrafen får
en bestämmelse som föreskriver att det är
den ansvariga handläggaren på medlingsbyrån
som har beslutanderätt i dessa frågor.
Lagen har inga närmare bestämmelser om hur medlingsmötena
ska gå till. Enligt motiven (s. 22) är tanken
att medlaren också enligt eget övervägande
ska kunna ordna möten på tumanhand med en part.
Enligt propositionen kan detta vara nödvändigt
t.ex. vid våld i nära relationer. Parterna måste
emellertid kunna lita på att medlaren är opartisk
annars kan medlingen misslyckas. Följaktligen anser utskottet
det viktigt att parterna är medvetna om de tillgängliga metoderna
och att de har gått med på dem. Utskottet föreslår
ett nytt 3 mom. om detta.
Dessutom har utskottet ändrat paragrafrubriken mer
i överensstämmelse med innehållet.
19 §. Avbrytande av medling.
Enligt 1 mom. ska medlingsbyrån omedelbart
avbryta medlingen om en part återtar sitt samtycke eller
om det efter att medlingen har inletts framkommer att en part inte
kan förstå betydelsen av medlingen eller de avgöranden
som träffats under medlingen.
Enligt utskottet är det viktigt att medlaren under
medlingens gång fortlöpande kontrollerar att de
allmänna förutsättningarna för
medling finns. Extra viktigt är det att se till att brottsoffer
inte pressas att fortsätta med medlingen. Detta gäller bl.a.
våld i nära relationer, men också i andra sammanhang.
Frivilligt samtycke är av största vikt för
målen med medling. Därför bör
man inte tveka särskilt länge att avbryta medlingen
när man kan misstänka att en part inte deltar
i medlingen av egen fri vilja. Utskottet föreslår
därför att momentet kompletteras med en bestämmelse om
att medlingen ska avbrytas om det finns anledning att misstänka
att en part inte gett sitt samtycke frivilligt.
Enligt utskottet är det viktigt att man ser till en
minderårigs bästa också när
inte vårdnadshavaren är närvarande för
att bevaka den minderårigas intressen. I lagförslaget
beaktas emellertid bara situationer då det under medlingens
gång kommer fram att en part inte är kapabel att
förstå vad medlingen och besluten innebär. Å ena sidan
föreslår utskottet att tröskeln för
att tillämpa bestämmelsen sänks. Medlingen
måste alltså avbrytas omedelbart om det finns
anledning att misstänka att någon av parterna
inte är kapabel att förstå de saker som
nämns i bestämmelsen. Å andra sidan föreslår
utskottet att momentet kompletteras med en bestämmelse
i slutet, där det föreskrivs att medling måste
avbrytas om fortsatt medling uppenbart strider mot den minderåriga partens
intressen. Detta kan vara fallet till exempel om en minderårig
tänker gå med på en överenskommelse
som är uppenbart oskälig för honom eller
henne.
20 §. Sekretess och tystnadsplikt.
I 1 och 3 mom. finns bestämmelser om offentlighet för dokument
som uppkommer vid medling, och om uppgifter som får utlämnas
ur handlingarna. Formuleringen i 1 mom. hänvisar
onödigt mycket till lagen om offentlighet i myndigheternas
verksamhet (621/1999), trots att bestämmelsen
bara ska föreskriva om sekretess och tystnadsplikt. Utskottet
har därför formulerat om momentet.
I och med att 2 mom. gäller vittnesmål
i brottmål föreslår utskottet att det
stryks i detta sammanhang och i stället bildar en ny 21 §.
Därvid blir 3 mom. i propositionen 2 mom.
Eftersom frågor kring handlingsoffentligheten är
av största vikt föreslår utskottet att
paragrafen kompletteras med ett nytt 3 mom., av vilket
framgår att beslut i dessa ärenden fattas av den
person som är ansvarig för medlingsverksamheten.
För klarhets skull föreslås i paragrafen
dessutom en hänvisningsbestämmelse om överklagande.
21 §. Vittnesförbud och förbud mot
att åberopa uppgifter (Ny)
För att medlingen ska utfalla väl är
det viktigt att parterna kan lita på att det som behandlas
stannar mellan dem som deltar i medlingsförfarandet. Dessutom är
det viktigt att försöka förhindra att
medlingsförfarandet utnyttjas för att inhämta
uppgifter av motparten för en kommande rättegång.
Följaktligen måste lagen få en explicit
bestämmelse som begränsar medlarens rätt
att uppträda som vittne i en kommande rättegång.
Likaså bör parterna bara ha begränsad
rätt att åberopa det som kommit fram vid medlingen.
I 1 mom. föreslås en bestämmelse
som säger att medlaren inte får vittna om det
som han eller hon har fått reda på under medlingen.
Bestämmelsen gäller både brottmål
och tvistemål. Detta förbud upphör emellertid
att gälla om synnerligen viktiga skäl kräver
att medlaren hörs om detta.
Bestämmelsen gäller i princip både
brottmål och tvistemål. Tillämpningen är
inte heller beroende av om någon vill höra medlaren
som vittne vid förundersökning eller i rättegång.
Det spelar heller ingen roll vem som har kallat in medlaren som
vittne i en rättegång.
Begränsningen av förbudet att vittna har praktisk
relevans närmast i brottmål och i samband med
sådana kan förbudet åsidosättas
exemplevis när ett grovt brott utreds eller när
det genom medlarens vittnesmål är möjligt
att få fram bevisning som talar till den åtalades
fördel och som uppenbarligen inte skulle kunna fås
fram på annat sätt.
I 2 mom. föreslås ett förbud
för parterna att åberopa uppgifter som kommit
fram vid medlingen. Bestämmelsen föreskriver att
en part inte utan samtycke från motparten vid en senare
behandling av ärendet får åberopa det
som motparten har lagt fram för att nå en överenskommelse vid
medlingen. Också den här bestämmelsen täcker
in både brottmål och tvistemål. Förbudet gäller
bara bud och motbud som lagts fram vid medlingen och till exempel
erkännanden som någon som är misstänkt
för brott har gjort vid en misslyckad medling i brottmål.
Däremot hindrar bestämmelsen inte att
någon åberopar den överenskommelse som
har slutits vid medlingen och som det i enlighet med 17 § 5
punkten har upprättats en handling om.
23 (22) §. Sökande av ändring.
Förvaltningsprocesslagen ska tillämpas på överklagande
av beslut som länsstyrelsen eller social- och hälsovårdsministeriet
har fattat med stöd av 14 § 3 mom. samt beslut
som medlingsbyrån har fattat med stöd av 15 § 1
mom. och 19 §.
I paragrafuppräkningen saknas 18 § 2 mom. med
enligt vilket medlingsbyrån kan förbjuda ett biträde,
en stödperson eller vårdnadshavaren till en minderårig
part att delta i medlingen. Parternas rättssäkerhet
kräver att också den typen av beslut kan överklagas.
Därför har utskottet lagt till en hänvisning
till 18 § 2 mom.
Lagutskottet har uppmärksammat att en del av medlingsbyråerna
sannolikt kommer att drivas av privata aktörer. I sådana
fall kräver överklagandeförfarandet med
hänsyn till 10 § i förvaltningsprocesslagen
att detta sägs ut i en lagbestämmelse. Utan en
specialbestämmelse leder å andra sidan 7 § 1
mom. i förvaltningsprocesslagen till att ett beslut av
social- och hälsovårdsministeriet om medlingsstället
direkt kan överklagas till högsta förvaltningsdomstolen.
Detta är inte rationellt om man ser till ärendets
karaktär.
Med hänvisning till detta föreslår
utskottet att paragrafen i slutet får en bestämmelse
som säger att de beslut som avses där får överklagas
genom besvär hos förvaltningsdomstolen i enlighet
med det som förvaltningsprocesslagen föreskriver.
24 (23) §. Medlingsbyråns anmälningsskyldighet.
I paragrafen förpliktas medlingsbyrån att underrätta
den polis- eller åklagarmyndighet som tagit initiativet
när byrån har beslutat låta bli att ta
emot ett ärende för behandling eller avbryta medlingen.
Enligt utskottets uppfattning är anmälningsplikten
alltför snäv eftersom polis- eller åklagarmyndigheten
behöver få reda på den typen av beslut
om förbud eller avbrytande också när
parterna har anhållit om medling på eget initiativ.
Utifrån uppgifterna får polismyndigheten till
exempel veta att myndigheten inte längre behöver upplysa
personen om möjligheten till medling. Utskottet föreslår
därför att hänvisningen till myndigheterna ändras
enligt samma modell som i 16 § 4 punkten.
26 (25) §. Ikraftträdande.
Paragrafen innehåller en ikraftträdandebestämmelse
där det framgår att lagen ska träda i
kraft redan 2005. Medlingstjänsterna ska enligt lagen ordnas
först från och med den 1 mars 2006.
Utskottet påpekar att propositionen innehåller
ett avsnitt om de ekonomiska konsekvenserna. Det sägs bland
annat att det kommer att finnas 1 900 fler frivilliga medlare
när förfarandet har introducerats i hela landet.
Utskottet menar att det är en stor sak att utbilda en så här
stor grupp och att regeringen därför bör överväga
att skjuta upp ikraftträdandet med till exempel några
månader. Då kunde lagen börja tillämpas
från och med ikraftträdandetidpunkten. Vidare
påpekar utskottet att avtal om medlingstjänster
med stöd av 3 mom. i ikraftträdandebestämmelsen kan
ingås redan innan lagen har trätt i kraft.
Med hänvisning till skälen ovan har utskottet strukit
de två sista siffrorna i ikraftträdandeåret
i 1 mom. Vidare föreslår utskottet att
tillämpningstidpunkten i 2 mom. ändras
till de 1 juni 2006.
Lagens rubrik.
I propositionen föreslås att i lagrubriken
endast nämns medling vid brott. Enligt lagutskottets uppfattning är
detta vilseldeande eftersom det redan av 1 § framgår
att lagen också kan tillämpas på brottsbaserade
gottgörelseyrkanden och ringa tvistemål. Utskottet
föreslår därför att lagens rubrik ändras
till Lag om medling vid brott och i vissa tvistemål.