Sammantaget sett anser utskottet att propositionen är behövlig och lämplig och tillstyrker lagförslagen, men med anmärkningarna nedan. 

Slopandet av dispensförfarandet

Enligt äktenskapslagen (234/1929) är den nedre åldersgränsen för att ingå äktenskap 18 år, men justitieministeriet kan av särskilda skäl ge personer som är yngre än så tillstånd att ingå äktenskap (4 § 2 mom.). I tillståndspraxis har graviditet, religiös övertygelse och kulturella skäl betraktats som särskilda skäl. Antalet tillståndsansökningar och beviljade tillstånd har minskat betydligt de senaste decennierna. De senaste åren har 10–30 ansökningar lämnats årligen. 

I propositionen föreslås det att det dispensförfarande som möjliggör minderårigas äktenskap ska slopas. Den föreslagna ändringen påverkar inte giltigheten för äktenskap som redan ingåtts. 

I propositionsmotiven behandlas anknytande internationella avtal och rekommendationer samt lagstiftningen i utlandet. Dessutom relateras argument för och mot att slopa dispensförfarandet (s. 3—7). I propositionen stannar regeringen för att det är motiverat att förbjuda minderårigas äktenskap, eftersom de synpunkter som allmänt gäller skydd för minderåriga måste ges större vikt än de omständigheter som i ett enskilt fall eventuellt hänför sig till situationen för en minderårig som önskar ingå äktenskap. 

Sammantaget sett ställer sig lagutskottet bakom förslaget att slopa dispensförfarandet enligt 4 § 2 mom. i äktenskapslagen. Ändringen är i princip förenlig med barnets bästa och främjar flickors villkor och jämställdheten med hänsyn till att största delen av de minderåriga som beviljats tillstånd är flickor (s. 3 i RP). Ändringen kan anses leda till att rättsläget i Finland bättre svarar mot de internationella åtagandena och rekommendationerna samtidigt som riskerna för tvångsäktenskap och annat utnyttjande minskar. Även Sverige, Danmark och Norge har slopat motsvarande dispensmöjligheter. För konsekvensens skull är det befogat att ändra lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983) på det sätt som föreslås i propositionen. 

I en del fall kan den föreslagna ändringen i äktenskapslagen motivera minderåriga att antingen av egen fri vilja eller efter påtryckningar ingå så kallade religiösa äktenskap, som är giltiga i den berörda kulturen men inte i Finland. Ändringen kan också öka trycket på par eller enskilda minderåriga med utländsk bakgrund att söka sig utomlands för att bli vigda i ett land som tillåter äktenskap mellan minderåriga (se s. 8 i RP). Utskottet anser det vara viktigt att följa läget. Man bör också gå ut med information om rättsläget med tillhörande mål i Finland och om tjänsterna för unga och familjer. 

Att ingå äktenskap som minderårig

I och med den föreslagna ändringen kommer det att bli ett hinder för äktenskap att den sökande är minderårig, och inga avvikelser kan göras från detta. Minderåriga kommer därmed inte att kunna ingå äktenskap i Finland. Vid behandlingen av propositionen har frågan väckts om bestämmelserna i äktenskapslagen kan kringgås och vad följden då blir. I fråga om detta anför lagutskottet följande. 

Äktenskap ska ingås genom vigsel och före vigseln ska det utredas att hinder mot äktenskapet inte föreligger (1 § i äktenskapslagen). Hinder för äktenskap är att sökanden är minderårig (i nuläget kan dispens beviljas av justitieministeriet), ett gällande äktenskap eller registrerat partnerskap, nära släktskap och vissa andra släktskapsförhållanden (2 kap. i äktenskapslagen). Hindren för äktenskap ska undersökas av magistraten eller av den församling i den evangelisk-lutherska kyrkan eller i ortodoxa kyrkosamfundet där de förlovade eller den ena av dem är medlem (3 kap. i äktenskapslagen). Över hindersprövningen utfärdas ett intyg som ska lämnas till vigselförrättaren. Enligt 18 § i äktenskapslagen får vigsel inte förrättas, om vigselförrättaren känner till någon omständighet som hindrar äktenskapet. Vigselförrättaren ska före vigseln förvissa sig om att hindersprövning har utförts på behörigt sätt. 

Bestämmelser om villkoren för vigselrätt och om vigselförrättarens skyldigheter och ansvar finns i äktenskapslagen och i lagen om vigselrätt (571/2008). Magistraten ska bevilja vigselrätt och övervaka vigselförrättarens verksamhet. Vigselrätt får inte ges, om det finns grundad anledning att misstänka att den som ansökan gäller är oförmögen att sköta uppdraget som vigselförrättare eller olämplig för det. 

Vigselförrättaren ska sköta uppdraget omsorgsfullt och på behörigt sätt. När en vigselförrättare förrättar vigsel och fullgör andra uppgifter som hör samman med detta ska bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas på honom eller henne. På vigselförrättare tillämpas dessutom skadeståndslagens (412/1974) bestämmelser om tjänstemäns skadeståndsansvar. Magistraten kan återkalla en vigselrätt till exempel om bestämmelserna om vigsel har överträtts väsentligt. 

Äktenskapet blir inte ogiltigt fastän bestämmelserna om hinder för äktenskap inte följs. Ogiltighet kopplas uteslutande till två olika situationer. Enligt 19 § i äktenskapslagen är vigseln ogiltig om den inte har förrättats enligt formkraven i 15 § i lagen eller om den har förrättats av någon som inte har vigselrätt. Till följd av en ogiltig vigsel uppstår inte den rättsverkan som kopplas till äktenskap. När ogiltigheten konstateras upphör äktenskapets rättsverkan retroaktivt. 

Om makarna kan ingå äktenskap trots att någon av dem är minderårig eller det finns något annat hinder för äktenskap, är äktenskapet således giltigt om vigseln har förrättats enligt 15 § i äktenskapslagen och vigselförrättaren har haft rätt att förrätta vigseln. Idén bakom detta är att hindren för äktenskap förlorar sin betydelse efter att vigseln förrättats enligt äktenskapslagen och därefter skyddas de rättsförhållanden som uppstått. 

Äktenskap som ingåtts trots hinder kan upplösas genom äktenskapsskillnad. Men äktenskapet är giltigt till dess att makarna döms till äktenskapsskillnad. I vissa situationer ska makarna dock dömas till äktenskapsskillnad utan betänketid på initiativ av åklagaren. Fall av den här typen är sådana där makarna är nära släktingar eller äktenskapet har ingåtts medan ett annat äktenskap varit giltigt. 

Utskottet anser att bestämmelserna om hindersprövning, formkrav för att ingå äktenskap, beviljande av vigselrätt samt skyldigheter och ansvar för vigselförrättare och övervakning av vigselförrättare är strikta och heltäckande och att de därför kan bedömas vara ett effektivt hinder för äktenskap mellan minderåriga. Redan i nuläget är det möjligt att en minderårig ingår äktenskap utan specialtillstånd, men enligt bedömningar som utskottet tagit del av finns det inte kännedom om att det skulle ha förkommit några sådana fall. Enligt utredning kan det främst bli fråga om en situation där innehavaren av vigselrätt viger ett minderårigt par felaktigt eller trots att han eller hon är medveten om att det finns ett hinder för äktenskap i och med att makarna är minderåriga. 

Om en minderårig har ingått äktenskap kan äktenskapet på det sätt som beskrivs ovan upplösas genom äktenskapsskillnad. I Finland är det lätt och förmånligt att söka äktenskapsskillnad och det krävs ingen särskild grund eller den andra partens samtycke eller medverkan. Men i vissa fall är äktenskapsskillnad inte ett möjligt eller lämpligt alternativ för den som ingått äktenskap som minderårig. Därför menar utskottet att det framöver finns skäl att undersöka olika möjligheter att få äktenskap att upphöra, upplösas, upphävas eller ogiltigförklaras på annat sätt. Samtidigt bör det utredas vilka konsekvenserna då blir bland annat för makarnas förmögenhetsförhållanden och barnens ställning. Det är också motiverat att bedömningen väger in andra hinder för äktenskap. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 1). 

Med anknytning till förslaget till uttalande noterar utskottet att det vid behandlingen av ärendet har lagts fram som ett alternativ att äktenskap som ingåtts av en minderårig direkt med stöd av lag ska vara ogiltigt. Men det måste beaktas att ogiltighet innebär att äktenskapets rättsverkan upphör retroaktivt och att detta kan åberopas när och av vem som helst. Detta kan få oskäliga konsekvenser för parterna och deras eventuella barn, eftersom maken inte på äktenskapet kan grunda yrkanden som gäller till exempel arvsrätt, avvittring eller sociala rättigheter som bygger på familjerelationen. De eventuella barnen betraktas som födda utanför äktenskapet och den äkta mannen upphör att vara deras far och vårdnadshavare till dess att faderskapet och vårdnaden senare fastställs separat. Konsekvenserna blir mer framträdande i en situation där familjens samlevnad har pågått en längre tid och det senare uppdagas att äktenskapet är ogiltigt. Följaktligen verkar det vara motiverat att inte gå in för att äktenskap som ingåtts av en minderårig ska vara ogiltigt direkt med stöd av lag. I stället bör det undersökas till exempel om äktenskapet kan ogiltigförklaras på ansökan av den som ingått det som minderårig. 

Erkännande av äktenskap som ingåtts av en minderårig utomlands

Ett äktenskap som ingåtts på giltigt sätt utomlands är i princip giltigt också i Finland (115 § i äktenskapslagen) men behöver inte erkännas om dess giltighet leder till ett resultat som strider mot grunderna för Finlands rättsordning (139 § i äktenskapslagen). Enligt utredning har magistraterna en gemensamt avtalad praxis som går ut på att äktenskap som en minderårig ingått utomlands erkänns först när den minderåriga har blivit myndig. 

I propositionen ingår inga förslag till ändringar i hur äktenskap som ingåtts av minderåriga utomlands ska erkännas i Finland. Sakkunniga i lagutskottet har på bred front lyft fram att grunderna och förfarandet för erkännande av äktenskap som minderåriga ingått utomlands bör bygga på mer noggrant avgränsade bestämmelser i lag. Det skulle skapa klarhet i rättsläget samtidigt som bland annat registreringen av befolkningsdata skulle underlättas. Å andra sidan har det också påpekats att en reglering av erkännande som inte alls tillåter prövning i de enskilda fallen kan leda till slutresultat som strider mot barnets bästa i enstaka fall. 

Erkännandet av äktenskap som ingåtts av minderåriga utomlands är ett mångfacetterat och krävande frågekomplex. Följaktligen anser utskottet att regeringen så snart som möjligt bör utreda de eventuella revideringsbehoven och konsekvenserna av bestämmelserna om erkännande av äktenskap som ingåtts av minderåriga utomlands. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 2). 

Tvångsäktenskap

Med påtvingat äktenskap (nedan tvångsäktenskap) avses ett äktenskap som ingåtts utan den ena partens samtycke. Äktenskap som ingåtts av minderåriga jämställs ofta med tvångsäktenskap, eftersom många tvångsäktenskap är barnäktenskap. Men det finns skäl att skilja mellan de här företeelserna, eftersom det inte bara är flickor som tvingas till äktenskap utan också kvinnor, pojkar och unga män. Dessutom kan minderåriga frivilligt ingå äktenskap, även om det kan ifrågasättas om minderåriga har förmåga att självständigt och efter eget övervägande uttrycka sin vilja när det gäller att ingå äktenskap. 

Tvingande till äktenskap är i Finland redan nu straffbart med stöd av strafflagens bestämmelser om människohandel, grov människohandel eller olaga tvång (25 kap. 3, 3 a och 8 § i strafflagen). Utöver det egentliga tvånget är det också straffbart att lämna ut, transportera, ta emot och inkvartera en person för att tvinga denna till äktenskap. I samband med genomförandet av Istanbulkonventionen har strafflagen dessutom kompletterats med ett explicit omnämnande av tvångsäktenskap (1 kap. 11 § 2 mom. 8 punkten, se RP 155/2014 rd och AjUB 15/2014 rd). 

Justitieministeriet har nyligen tagit fram en lägesbild över förebyggandet och bekämpningen av tvångsäktenskap och karterat de fortsatta åtgärder som behövs. Bakgrunden är en utredning (Institutet för kriminologi och rättspolitik 2017) om förekomst och uppdagande av tvångsäktenskap i Finland. Utredningen visar att det behövs effektivare insatser mot tvångsäktenskap. Det har visat sig finnas brister i myndigheternas medvetenhet, kompetens och handlingsmodeller. Dessutom har det upptäckts behov att se straffprocessen ur offrets synvinkel. Utifrån utredningen stannar justitieministeriet i sin promemoria för att tvångsäktenskap bör förebyggas och hindras mer effektivt bland annat genom att medvetenheten om tvångsäktenskap med tillhörande straffbarhet ökas med hjälp av anvisningar, utbildning och rådgivning. För att effektivisera det straffrättsliga ansvaret bör eventuella ändringsbehov i strafflagstiftningen bedömas. Likaså anser ministeriet att det behövs en bedömning av om påtvingade äktenskap kan avslutas enligt ett enklare förfarande än nu, då normalt förfarande för äktenskapsskillnad tillämpas. 

Utskottet ser det som viktigt att förekomsten och uppdagandet av tvångsäktenskap i Finland har utretts. På grund av de brister och missförhållanden som påvisas i utredningen finns det skäl att effektivare förebygga, hindra och utreda tvångsäktenskap. Med hänsyn till vad som ovan sagts om sätten att avsluta äktenskap som ingåtts av minderåriga anser utskottet att det också behöver utredas hur tvångsäktenskap kan upplösas, upphävas eller ogiltigförklaras på något annat sätt än genom äktenskapsskillnad. Dessutom bör konsekvenserna av detta utredas. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande 3). 

Ikraftträdande

I propositionen föreslås det att ändringarna träder i kraft så snart som möjligt. Men det måste beaktas att ändringarna i lagstiftningen föranleder ändringar i datasystemen i befolkningsdatasystemet. På grundval av en utredning från Befolkningsregistercentralen anser utskottet att de föreslagna ändringarna kan träda i kraft tidigast två månader från det att de antagits. 

Lagmotionen

I lagmotion LM 8/2015 rd föreslås det att 4 § 2 mom. i äktenskapslagen upphävs. Enligt motionen måste möjligheten att ge personer under 18 år tillstånd att ingå äktenskap strykas i äktenskapslagen. Syftet är alltså detsamma som i propositionen. Eftersom lagutskottet föreslår att ändringen genomförs på det lagtekniska sätt som föreslås i propositionen föreslår utskottet att lagförslaget i lagmotionen förkastas.