Detaljmotivering

1. Lag om ändring av 17 kap. i strafflagen

14 a §. Grovt djurskyddsbrott.

Om brottet begås på ett synnerligen rått eller grymt sätt, brottet riktar sig mot ett mycket stort antal djur eller avsevärd ekonomisk vinning efterstävas och brottet sammantaget bedömt är grovt, ska gärningsmannen dömas för grovt djurskyddsbrott.

Rekvisiten ett mycket stort antal djur och avsevärd ekonomisk vinning överlappar varandra i viss mån. Som också regeringen påpekar kan betydande ekonomisk vinning eftersträvas utan att det nödvändigtvis är fråga om ett stort antal djur. Å andra sidan kan gärningen rikta sig mot ett stort antal djur utan att vinningen av gärningen kan bedömas vara avseävärd. Båda rekvisiten har alltså sina egna självständiga tillämpningsområden.

Utskottet poängterar att gärningssättet för ett djurskyddsbrott alltid innefattar att gärningsmannen i strid med djurskyddslagen tillfogar djuret lidande. Villkoret för att den grova gärningsformen ska bli tillämplig, t.ex. att eftersträva betydande ekonomisk vinning, grundar sig följaktligen alltid också på den vinning som skapas genom djurets lidande.

Straffet för djurskyddsbrott av normalgraden är böter eller fängelse i högst två år (SL 17:14). Enligt propositionen kan straffet för grovt djurskyddsbrott vara fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Skalan måste bedömas mot bakgrund av straffet för andra i strafflagen reglerade brott. Om man utgår från graderingen av de straffskalor som infördes i samband med totalöversynen av strafflagen är straffskalan för grovt djurskyddsbrott den vedertagna skalan för grova brott där det strängaste straffet för brott av normalgraden är fängelse i två år. Minimi- och maximistraffet för brott mot en människas liv och hälsa är avsevärt strängare (t.ex. SL 21:6 grov misshandel: fängelse i minst ett och högst tio år, SL 21:9 grovt dödsvållande; fängelse i minst fyra månader och högst sex år). I strafflagen ingår också några grova gärningsformer där maximistraffet är fängelse i tre år (SL 38:4 grov kränkning av kommunikationshemlighet) eller fängelse i två år (SL 38:8a grovt dataintrång, SL 24:2 grovt hemfridsbrott), men i de fallen är straffet för brott av normalgraden lindrigare än för djurskyddsbrott, i regel fängelse i ett år eller sex månader. Den som dömts för djurskyddsbrott kan få straffet kombinerat med djurhållningsförbud som tilläggspåföljd eller den som dömts till djurhållningsförbud kan i en administrativ process gå miste om t.ex. jordbruksstöd. Liknande förbud och administrativa eller andra påföljder såsom förlust av tillstånd kan emellertid utfärdas också i samband med exempelvis miljö- och ekobrott. Utskottets bedömning är att straffskalan för grovt djurskyddsbrott med tillläggspåföljder står i rätt proportion till gärningens klandervärdhet och andra i strafflagen reglerade brott.

23 §. Djurhållningsförbud.

I 1 mom. anges på vilka villkor djurhållningsförbud kan meddelas. Enligt bestämmelsen ska den som döms för grovt djurskyddsbrott samtidigt meddelas djurhållningsförbud. Domstolen kan trots allt av särskilt vägande skäl avstå från att meddela förbud. Med denna formulering avser man understryka att djurhållningsförbud ska gälla som stark huvudregel vid grova djurskyddsbrott och att avstå från att meddela förbud ett undantag som ska motiveras särskilt. Med tanke på det praktiska livet behöver domstolarna ges att visst bedömningsutrymme, menar utskottet. I propositionsmotiven (s. 26—27) räknas emellertid upp en lång rad omständigheter som domstolen ska ta ställning till när den överväger om det finns sådana särskilt vägande skäl för att inte meddela förbud som avses i lagen.

23 a §. Förverkandepåföljd som har samband med djurskyddsbrott.

Lagen föreslås får en ny 23 a § med bestämmelser om förverkandepåföljd som bestäms på grund av djurskyddsbrott och förverkandepåföljd som döms ut på grund av brott mot djurhållningsförbud. De nuvarande reglerna ändras bl.a. så att en dom som gäller förverkande kan verkställas trots överklagande, om inte domstolen förordnar att verkställigheten ska uppskjutas. Utskottet ser detta som en stor förbättring jämfört med nuläget, eftersom överklagandefasen kan dra ut på tiden och det med tanke på djurens välbefinnande inte kan anses lämpligt att låta den som gjort sig skyldig till djurskyddsbrott under den tiden ta hand om djuren.

Lagstiftningen saknar specialbestämmelser om verkställigheten av förverkande av djur. Följaktligen tillämpas lagen om verkställighet av böter (, nedan verkställighetslagen) på denna förverkandepåföljd. Ansökan om verkställighet görs av Rättsregistercentralen hos polisinrättningen i det härad där egendomen finns. Förverkandepåföljden verkställs av polisen och går till så att egendomen tas i statens bruk, säljs eller förstörs.

Enligt 42 § i verkställighetslagen är det inrikesministeriet som bestämmer om förutsättningarna och förfarandet i fråga om verkställighetsåtgärderna. Ministeriet kan ge polisinrättningen rätt att förordna om förutsättningarna och förfarandet. I ekonomiskt eller principiellt betydelsefulla frågor ska polisinrättningen kontakta inrikesministeriet innan den förordnar om åtgärderna.

Om beslutet om förverkandepåföljd ändras i överklagandeinstans förfar man enligt de gällande allmänna bestämmelserna. Antingen ska egendomen återställas till ägaren eller så har den skadelidande rätt att få ersättning för egendomen med stöd av 45 § i verkställighetslagen. Ett villkor för ersättning är att det inte är möjligt att återbörda egendomen på grund av att verkställigheten utförts t.ex. genom att avliva djuret eller av någon annan orsak. Rättsregistercentralen betalar ersättningen på ansökan från den behörige. Den som är missnöjd med ersättningsbeslutet har rätt att föra talan vid tingsrätten.

24 §. Juridiska personers straffansvar.

Efter att regeringen lämnade sin proposition har paragrafen ändrats genom lag , som trädde i kraft den 1 oktober 2010. I den lagen kompletterades paragrafen med penningspelsbrott, lotteribrott och penninginsamlingsbrott. Den föreslagna 24 § behöver ändras på denna punkt för att harmoniera med gällande lag. Dessutom bör ingressen ändras.

3. Lag om ändring av 2 § i lagen om verkställighet av böter

Efter att regeringen lämnade sin proposition har 2 § i lagen om verkställighet av böter () ändrats genom lag . Därför måste ingressen ändras.

6. Lag om ändring av 18 § i lagen om kompensationsbidrag, miljöstöd för jordbruket samt om vissa andra stöd som har samband med förbättrande av miljöns och landsbygdens tillstånd

7. Lag om ändring av 16 § i lagen om nationella stöd till jordbruket och trädgårdsodlingen

I 18 § i lagen om kompensationsbidrag, miljöstöd för jordbruket samt om vissa andra stöd som har samband med förbättrande av miljöns och landsbygdens tillstånd () föreskrivs det om avbrytande av utbetalningen av stöd och återkrav i vissa situationer. I 16 § 4 mom. i lagen om nationella stöd till jordbruket och trädgårdsodlingen () finns bestämmelser om när stöd för husdjursskötsel kan lämnas obeviljat eller betalningen av stöd avbrytas på grund av brott. De gällande bestämmelserna hänvisar till strafflagens 17 kap. 14 § om djurskyddsbrott och 15 § om lindrigt djurskyddsbrott. Genom denna proposition fogas till paragraferna en hänvisning till den nya 14 §.

Utskottet understryker att propositionen inte avser ingripa i stödlagstiftningen. På vilka villkor stöden betalas ut och återkrävs bestäms enligt lagstiftningen om respektive stöd. Båda lagarna har tillkommit genom grundlagsutskottets medverkan (GrUU 43/2006 rd och GrUU 47/2001 rd).

8. Lag om registret över djurhållningsförbud

4 §. Utlämnande av uppgifter ur registret med hjälp av teknisk anslutning.

Enligt 1 mom. 2 punkten får ur de uppgifter som har registrerats i registret trots sekretessbestämmelserna lämnas ut uppgifter till bl.a. polisen för förundersökningen av ett djurskyddsbrott. Av förundersökningsmyndigheterna kan också tullen och gränsbevakningen konfronteras med ärenden som gäller djurhållningsförbud när de kontrollerar djur som förs in i eller ut från landet. Däremot behöver de militära myndigheterna inte få uppgifter ur registret.

För gränskontrollfall föreslås i 1 mom. 1 punkten att gränsveterinärer som nämns i 37 § i djurskyddslagen ska ha rätt att få uppgifter ur registeret. Men enligt uppgift är gränsveterinären i praktiken inte alltid på plats eller den information han eller hon besitter tillgänglig när djur förs in i eller ut från landet. Därför är det viktigt att inte bara polisen utan också tullen och gränsbevakningen ges rätt att få uppgifter för förundersökning av djurskyddsbrott. Utskottet föreslår en sådan bestämmelse i 1 mom. 2 punkten.

Såväl polisen som tullen och gränsbevakningen använder informationssystemet för polisärenden där de erhållna uppgifterna ur registret över djurhållningsförbud registreras. I 22 § i lagen om behandling av personuppgifter i polisens verksamhet () föreskrivs det om utplåning av uppgifter ur informationssystemet. Som det framgår av propositionsmotiven (s. 19—20 och 23—24) behöver det också föreskrivas att uppgifter om djurhållningsförbud ska utlånas ur informationssystemet för polisärenden samordnat med 7 § i den nya lagen om registret över djurhållningsförbud, dvs. genast då förbudet uppört. Detta låter sig göra i samband med behandlingen av proposition RP 98/2010 rd som är aktuell i riksdagen.

Paragrafens 4 mom. handlar om att lämna ut uppgifter till aktörer med sådana uppgifter inom jordbruks-, livsmedels- och landsbygdsnäringsförvaltningen där djurhållningsförbud i särskilt föreskrivna fall ska eller kan beaktas. Uttrycket "uppgifter inom jordbruks-, livsmedels- och landsbygdsnäringsförvaltningen" är närapå identiskt med det som används i lagen om landsbygdsnäringsförvaltningens informationssystem () för att ange lagens tillämpningsområde. Man har på så vis velat säkerställa att alla relevanta aktörer inom landsbygdsnäringsförvaltningen har rätt att få den information de behöver för sina uppgifter. I det föreslagna 7 § 3 mom föreskrivs om utplåning av uppgifter ur landsbygdsnäringsförvaltningens informationssystem.

Utskottet har gjort en liten teknisk korrigering i 3 mom.

6 §. Rätt att begära uppvisande av registerutdrag.

Enligt paragrafen kan en avelssammanslutning som för in djur i stamboken eller något annat avelsregister för att förverkliga djurskyddet begära att den som ansöker om inskrivning visar upp ett utdrag ur registret över djurhållningsförbud. En avelssammanslutning har rätt att trots sekretessbestämmelserna göra en anmälan till djurskyddsmyndigheterna, om den utifrån den uppvisade ansökan märker att sökanden i sin verksamhet inte iakttar ett djurhållningsförbud. Utskottet anser det befogat att man även i samband med avels- och hobbyverksamhet får utnyttja registret över djurhållningsförbud för kontroll av djurhållningsförbud.

Den föreslagna 5 § ger andra än myndigheter och ovan avsedda avelssammanslutningar rätt att i enskilda fall få uppgifter ur registret i form av registerutdrag om det är motiverat av djurskyddsskäl eller för något annat godtagbart ändamål. Om t.ex. en djurskyddsförening har anledning att misstänka att en person som står i beråd att ta sig an ett upphittat djur som befinner sig hos föreningen har djurhållningsförbud, kan föreningen med hjälp av ett utdrag få uppgifter om personen ur registret. Rätt att få ett registerutdrag enligt 5 § har också bl.a. privata veterinärer. Huruvida syftet är godtagbart eller inte avgörs av registerföraren, dvs. Rättsregistercentralen.

9 §. Övergångsbestämmelse.

Enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen ska lagen tillämpas på djurhållningsförbud som har meddelats innan lagen trädde i kraft. Det betyder att förbud som gäller när lagen träder i kraft ska registreras i registret trots att de dömts ut före lagens ikraftträdande. Utskottet understryker att införandet i registret i sig inte är ett sådant straff eller en sådan jämförbar påföljd enligt 3 kap. 2 § i strafflagen där det blir aktuellt att tillämpa den lindrigaste lagens princip eller förbudet mot retroaktiv strafflagstiftning. Införandet i registret gör övervakningen effektivare men medför inga andra rättsliga konsekvenser. Däremot ska den lindrigaste lagens princip som finns inskriven i 3 kap. 2 § i strafflagen tillämpas på det materiella bestämmelserna om djurhållningsförbud. En hänvisning till detta finns också i motiven (s. 39/I) där regeringen som brukligt konstaterar att principen om den lindrigaste lagen i strafflagens 3 kap 2 § ska tillämpas på brottsliga gärningar.

9. Lag om ändring av 24 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet

24 §. Sekretessbelagda myndighetshandlingar.

I paragrafen föreslås det att uppgifter som registrerats i registret över djurhållningsförbud ska vara sekretessbelagda.

Djurhållningsförbud är den enda påföljd som döms ut med anledning av ett brott. Förbudet kan meddelas bara den som gjort sig skyldig till ett brott eller en förseelse. Enligt 11 § 3 punkten i personuppgiftslagen () räknas påföljd för ett brott till känsliga uppgifter. Den föreslagna begränsningen att få uppgifter är alltså nödvändig med tanke på integritetsskyddet. Men samtidigt föreslår regeringen bestämmelser om rätten enligt 12 § 2 mom. i grundlagen att ta del av handlingar som innehas av myndigheterna. Sådana bestämmelser finns i den nya lagen om registret över djurhållningsförbud som gör det möjligt inte bara för behöriga myndigheter utan också andra att genom ett utdrag få registeruppgifter av djurskyddsskäl eller för andra godtagbara syften. Utskottet menar att detta tillgodoser den breda allmänhetens möjligheter att få uppgifter och ser inte något behov av att gemene man ska ges tillträde till registeruppgifterna utan godtagbart skäl.

Det har framhållits för utskottet att anmälningarna från allmänheten om eventuella överträdelser av djurhållningsförbud i många stycken styr djurskyddsmyndigheternas övervakningsinsatser. Hädanefter kan myndigheterna utifrån mottagna anmälningar bättre kontrollera gällande förbud med hjälp av registret. Inte heller mot denna bakgrund sett behöver registeruppgifterna ges större offentlighet än vad som föreslagits, menar utskottet.