Allmänt
Det huvudsakliga syftet med regeringens proposition är att genomföra EU:s direktiv (EU) 2019/1023 om förebyggande rekonstruktion, insolvens och skuldavskrivning (nedan direktivet). Syftet med direktivet är att främja en fortsatt livskraftig affärsverksamhet och företagssanering i ett tillräckligt tidigt skede. Ytterligare ett syfte är att främja en ny start för företagare som misslyckats med sin företagsverksamhet.
För genomförande av direktivet föreslås ändringar i synnerhet i lagen om företagssanering (47/1993, nedan företagssaneringslagen) och lagen om skuldsanering för privatpersoner (57/1993, nedan skuldsaneringslagen). I lagarna i fråga föreslås också sådana ändringar som direktivet inte förutsätter, men som har ett nära samband med dess syften.
Företagssaneringslagstiftningen är också föremål för nationella ändringsbehov i anslutning till målet att främja små och medelstora företags möjligheter till sanering och att göra förfarandet snabbare och smidigare (se LaUB 14/2020 rd och LaUB 4/2020 rd). Dessa ändringsbehov bedöms för närvarande vid justitieministeriet.
Sammantaget sett anser utskottet att propositionen behövs och är lämplig. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med anmärkningarna och ändringarna nedan.
Företagssanering
För att skyldigheterna enligt direktivet ska kunna fullgöras föreslås det att det införs ett nytt saneringsförfarande i ett tidigt skede, som gäldenären kan ansöka om innan han eller hon är insolvent. Det nuvarande företagssaneringsförfarandet är även i fortsättningen möjligt och det föreslås att det ska kallas normalt saneringsförfarande.
Saneringsförfarandet i ett tidigt skede kan enligt regeringens proposition inledas lättare än normal sanering och utan de betalningsförbud, indrivningsförbud och andra förbud som automatiskt hör till det normala saneringsförfarandet. Om sådana förbud meddelas, gäller för deras giltighet den maximitid på 12 månader som förutsätts i direktivet. På så sätt strävar man efter att sanera affärsverksamheten så effektivt som möjligt inom en begränsad tid. Om gäldenären dock blir insolvent under ett saneringsförfarande i ett tidigt skede, kan gäldenären under vissa förutsättningar övergå från det till ett normalt saneringsförfarande eller försättas i konkurs.
Lagutskottet understöder direktivets och propositionens mål att främja sanering av företagsverksamhet i ett tillräckligt tidigt skede. Redan nu kan företagssaneringsförfarandet inledas innan gäldenären är insolvent, men i verkligheten har det blivit en metod för insolventa företag. I praktiken tar man således alltför sent tag i ekonomiska svårigheter och behov av att sanera affärsverksamheten. I likhet med ekonomiutskottet betonar lagutskottet att saneringsförfarandet ska tillämpas i rätt tid (se EkUU 17/2022 rd) och att företagarna ska ges tillräcklig information, handledning och rådgivning för att målen med reformen ska nås.
Ett tidigt saneringsförfarande kan inledas om gäldenären hotas av insolvens (4 b § i lagförslag 1). Om gäldenären är insolvent, kan ett tidigt saneringsförfarande inte inledas (4 c § 1 mom. 1 punkten i lagförslag 1). Gränsen mellan att ett företag hotas av insolvens och faktiskt är insolvent har således i fortsättningen en särskild betydelse. Gränsen kan vara vag och situationen kan förändras mycket snabbt. Enligt lagutskottet är det dock svårt att precisera skillnaden på lagnivå, så gränsdragningen kommer att ske i rättspraxis.
Ekonomiutskottet fäster uppmärksamhet vid den föreslagna bestämmelsens förhållande till andra gällande bestämmelser och anser att det kan bli oklart om företagssanering som nämns i andra lagar avser ett normalt saneringsförfarande, ett tidigt saneringsförfarande eller båda (se EkUU 17/2022 rd). Lagutskottet konstaterar att hänvisningen i andra lagar till företagssanering eller till ett förfarande enligt företagssaneringslagen avser både tidigt och normalt saneringsförfarande. Enligt 1 § 1 mom. i den föreslagna företagssaneringslagen kan tidigt eller normalt saneringsförfarande enligt den lagen inledas i syfte att sanera livsduglig verksamhet som bedrivs av en gäldenär i ekonomiska svårigheter eller för att trygga förutsättningarna för verksamheten samt för att få till stånd reglering av skulder. I propositionsmotiven konstateras att det är fråga om två olika sätt att genomföra företagssaneringsförfarandet (se RP 238/2021 rd, s. 111 och 115).
Lagutskottet har också fäst uppmärksamhet vid att man i propositionen inte har bedömt frågor som gäller ändringssökande i olika beslut som fattas i ett tidigt saneringsförfarande och föreslagit att man ska överväga möjligheten att föreskriva om förbud mot separat ändringssökande i vissa beslut för att trygga saneringsförfarandets snabbhet. Ett förbud mot ändringssökande har föreslagits bland annat i beslut genom vilket en begäran om temporärt förbud avslås.
Lagutskottet konstaterar att det i propositionen inte föreslås några ändringar i 96 § 1 mom. i företagssaneringslagen, och därför tillämpas bestämmelsen också i det nya tidiga saneringsförfarandet. Enligt den får ändring i ett domstolsbeslut i ett ärende som gäller saneringsförfarande eller saneringsprogram sökas, om inte detta särskilt har förbjudits eller det är fråga om ett avgörande som gäller behandlingen av ärendet.
I 14 f § i lagförslag 1, som gäller meddelande av temporärt förbud, hänvisas det till 22 § i företagssaneringslagen, där det föreskrivs om förbud mot ändringssökande i beslut om temporärt förbud. Förbudet mot ändringssökande gäller dock inte ett beslut genom vilket en begäran om ett temporärt förbud har avslagits, och detta gäller förutom det normala saneringsförfarandet även det tidiga saneringsförfarandet. Ett beslut genom vilket en begäran om temporärt förbud har avslagits kan således överklagas. Lagutskottet anser att rätten att söka ändring i ett sådant beslut är viktig. Med tanke på regleringens tydlighet är det också motiverat att bestämmelserna om sökande av ändring i ett tidigt och normalt saneringsförfarande är så enhetliga som möjligt.
Lagutskottet anser det inte heller motiverat att föreskriva om förbud mot ändringssökande i fråga om beslut om förbud som fattas i samband med ett beslut om inledande av ett tidigt saneringsförfarande eller under förfarandets gång (14 a och 14 d § i lagförslag 1). I ett tidigt saneringsförfarande följer förbud mot betalning, ställande av säkerhet, utmätning eller annat inte automatiskt av att förfarandet inleds, utan beslut om dem fattas separat och det har föreskrivits förutsättningar för att meddela förbud. I ett normalt saneringsförfarande träder sådana förbud däremot automatiskt i kraft när beslut om att inleda ett förfarande fattas, och rätten att söka ändring i ett beslut om att inleda ett förfarande innebär att ändring får sökas också i förbuden i fråga. Lagutskottet anser att rätten att söka ändring också i separata beslut om förbud som fattas i ett tidigt saneringsförfarande är viktig med tanke på parternas rättsskydd och med beaktande av att förbuden eventuellt gäller flera månader samt deras betydelse för både gäldenären och borgenärerna.
Skuldsanering
För att direktivets skyldigheter i fråga om ny start för företagare ska kunna fullgöras föreslås det att det ska bli lättare att få skuldsanering på så sätt att en gäldenär som har skulder som hänför sig till sådan näringsverksamhet som han eller hon tidigare bedrivit kan få skuldsanering vid insolvens. Det förutsätts inte att förhållandena stabiliseras, så den som är skuldsatt inom näringsverksamheten kan ansöka om skuldsanering utan dröjsmål. De föreslagna ändringarna förbättrar avsevärt företagarnas ställning.
Förslagen till ändring av de allmänna förutsättningarna för skuldsanering och förhindrandet av skuldsanering av tillfälliga skäl gäller endast insolventa gäldenärer som har skulder som uppkommit i näringsverksamhet. De tillämpas således inte på andra gäldenärer. Vid utskottsbehandlingen av propositionen har förslagen väckt diskussion eftersom likabehandling av gäldenärer är utgångspunkten för den gällande skuldsaneringslagen. Också risken för ökade möjligheter till spekulation och missbruk har lyfts fram. Likaså har uppmärksamhet fästs vid att det inte har ställts några villkor för att gäldenärer som är skuldsatta i näringsverksamhet ska få delta i skuldsanering, exempelvis att deras skulder huvudsakligen ska bero på näringsverksamhet. Också målet om en ny start för företagare har ansetts tveksamt i en situation där det finns få skulder av näringsverksamhet och ingen ny näringsverksamhet inleds.
Lagutskottet anser att de ovan nämnda synpunkterna är förståeliga med beaktande av utgångspunkterna i skuldsaneringslagen. Å andra sidan anser lagutskottet att direktivets och propositionens mål att underlätta och påskynda ställningen för gäldenärer som är skuldsatta i näringsverksamhet och främja ny start för företagare är av betydelse (se RP 49—52, 82—84 och 156—162).
Enligt den utredning som utskottet fått har det direktiv som ska genomföras vid beredningen av regeringspropositionen tolkats så att det inte kan ställas andra allmänna villkor för att företagare som upphört med sin verksamhet ska få skuldsanering än insolvens. Detta trots att det exempelvis i Sverige har ansetts att medlemsstaterna inte är skyldiga att bevilja skuldsanering till exempel om skuldbördan för näringsverksamheten är liten. I propositionen föreslås således inga ytterligare krav på till exempelvis storleken på andelen skulder av näringsverksamhet av gäldenärens skulder eller inledandet av ny företagsverksamhet. Begränsningen av rätten till skuldsanering har vid beredningen av propositionen övervägts också genom en nationellt fastställd definition av insolvens. Det har dock inte ansetts motiverat eller ändamålsenligt att insolvens definieras på ett annat sätt i skuldsaneringslagen i förhållande till skuldsatta och andra gäldenärer i näringsverksamhet eller i förhållande till hur insolvens definieras i andra lagar.
Lagutskottet instämmer i slutsatserna i propositionen och anser att propositionens förslag tydligast kan anses överensstämma med direktivets förutsättningar och mål samt också i praktiken vara tydligast att tillämpa.
När det gäller risken för ökning av konstlade upplägg och missbruk påpekar utskottet att de allmänna grunderna för hinder i 10 § i skuldsaneringslagen även i fortsättningen tillämpas på gäldenärer som är skuldsatta i näringsverksamhet. Grunderna hänför sig bland annat till brottsligt, spekulativt eller på något annat sätt klandervärt förfarande samt till övervägd skuldsättning med tanke på skuldsanering. Även om möjligheten att få skuldsanering för skuldsatta i näringsverksamhet underlättas och påskyndas på det sätt som föreslås i propositionen, kan åtkomst till skuldsanering förhindras med stöd av den nämnda regleringen. Det är således inte fråga om att en gäldenär som har skuldsatt sig i näringsverksamhet i fortsättningen ska ha subjektiv rätt till skuldsanering.
Direktivet hindrar inte att motsvarande lättnader i fråga om att få skuldsanering utsträcks också till andra gäldenärer än sådana som är skuldsatta i näringsverksamhet. Lagutskottet anser dock att bestämmelserna i lagen om skuldsanering till denna del fortfarande är motiverade och ändamålsenliga bland annat för att trygga borgenärernas ställning, betalningsmoralen och systemets allmänna godtagbarhet.
Det bör också noteras att propositionen innehåller betydande förbättringar och lättnader också för andra gäldenärer än de som är skuldsatta i näringsverksamhet. Sådana gäldenärer omfattas även i fortsättningen av skuldsaneringslagens 9 a § om hinder för skuldsanering av tillfälliga skäl, men den tid för stabilisering av förhållandena som avses i bestämmelsen förkortas i fråga om arbetslösa från nuvarande 18 månader till 12 månader. Detta innebär att skuldsanering efter en ettårig arbetslöshet inte kan lämnas obeviljad på den grunden att en gäldenär som stått till arbetsmarknadens förfogande under arbetslöshetsperioden eventuellt kan sysselsättas i framtiden och därmed förbättra sin betalningsförmåga. Liksom för närvarande kan skuldsanering dock beviljas redan tidigare, om gäldenären trots sysselsättning inte har betalningsmån eller endast ett belopp som ska anses vara obetydligt.
Alla gäldenärers ställning förbättras också av att en tidigare fastställd skuldsanering inte längre är ett evigt hinder för en ny skuldsanering, utan den gäller i 13 år från det att det tidigare betalningsprogrammet fastställdes (10 § 10 punkten i lagförslag 4). Av vägande skäl kan en ny skuldsanering beviljas också innan tidsfristen i fråga har gått ut. En betydande förbättring för alla gäldenärer är också att betalningsprogrammets varaktighet förkortas till tre år i stället för nuvarande fem år även när gäldenären permanent saknar betalningsmån (s.k. nollprogram; 30 § i lagförslag 4).
Med stöd av vad som anförts ovan anser lagutskottet att regeringens proposition sammantaget kan anses vara en genomtänkt och balanserad helhet som förbättrar ställningen inte bara för dem som är skuldsatta i näringsverksamhet utan också för andra gäldenärer, och att ändringarna inte heller är oskäliga för borgenärerna. Det finns dock skäl att i fortsättningen följa hur reformen fungerar och vilka konsekvenser den får.
Resurser
I och med de föreslagna ändringarna utvidgas möjligheterna att söka företagssaneringsförfarande och skuldsanering. Det tidiga saneringsförfarandet är också förenat med nya behandlingsfaser och beslutssituationer. De föreslagna ändringarna kan således inverka på arbetsmängden vid domstolarna samt inom den ekonomiska rådgivningen och skuldrådgivningen. Utskottet betonar vikten av att sörja för domstolarnas och den ekonomiska rådgivningens och skuldrådgivningens resurser för att målen med reformen ska uppnås.
Lagmotionerna
Syftet med lagmotion LM 15/2020 rd är att ändra konkurslagen så att personlig konkurs möjliggörs. Enligt motionen förebygger man på så sätt långvariga skuldfällor och stöder ny företagsamhet. Dessutom föreslås det i lagmotionen att dröjsmålsränta inte ska uppkomma på konkursskulderna. Enligt motionen minskar detta att konkursprocessen uppsåtligen förhalas och att den får en straffliknande karaktär.
Enligt det rådande rättsläget har konkurs i Finland ingen skuldbefriande verkan, utan gäldenären förblir ansvarig för de fordringar för vilka full betalning inte har intjänats vid konkursen. En företagare som är skuldsatt i näringsverksamhet kan dock befrias från skuldansvar genom skuldsanering för privatpersoner.
Den personliga konkurs som föreslås i lagmotionen tas då och då upp till diskussion i Finland. I den aktuella propositionen har en personlig konkurs som befriar från skulder bedömts som ett alternativ till genomförandet av bestämmelserna om företagarens nya start i det direktiv som ska genomföras, men man har inte gått in för att föreslå några ändringar utifrån det (se RP, s. 108 och 109). Trots att målen för en personlig konkurs i sig är positiva, innebär den enligt propositionen flera komplicerade utmaningar. Exempelvis kan det faktum att gäldenären i en personlig konkurs i praktiken befrias från sina skulder utan att alls utnyttja sin intjäningsförmåga till förmån för borgenärerna ha skadliga konsekvenser för borgenärernas ställning samt för kostnaden och villkoren för finansieringen. Personlig konkurs bedöms också vara förknippad med flera andra svåra frågor som gäller bland annat förfarandet.
Befrielse från personligt skuldansvar för företagare som är skuldsatta i näringsverksamhet har utretts flera gånger. Senast utreddes det 2018 genom en jämförelse av lagstiftningen i vissa medlemsstater i Europeiska unionen och i Förenta staterna. (Ny chans för företagare – En internationell jämförelse, Justitieministeriets publikation 5/2018). Jämförelsen visade att ett konkursförfarande som befriar en privat gäldenär från alla skulder inte är känt i något av jämförelseländerna. I några av jämförelseländerna har gäldenären möjlighet att frigöra sig från restskulder genom konkursförfarande i fråga om vissa skulder, men möjligheten att befrias från skulder har begränsats enligt typ av skuld. I regel har befrielse från skuldansvar i jämförelseländerna genomförts med ett förfarande som baserar sig på ett betalningsprogram, antingen med anknytning till ett konkursförfarande men i praktiken som ett separat förfarande för skuldavskrivning, eller med ett förfarande som motsvarar en finländsk skuldsanering för privatpersoner och som inte har direkt samband med ett konkursförfarande. I de utlåtanden som begärdes om jämförelsen har Finlands nuvarande rättsläge i princip ansetts vara tillräckligt med tanke på företagarens befrielse från skuldansvar (Justitieministeriets publikation 38/2018).
Enligt lagutskottets sakkunnigutfrågning har den personliga konkurs som föreslås i lagmotionen bland annat uppskattats vara ett alltför direkt och lätt förfarande för skuldavskrivning. Det har ansetts viktigt att gäldenären utnyttjar sin eventuella intjäningsförmåga för att betala borgenärerna också bland annat på grund av att en del av borgenärerna själva är i en svag ställning. Dessutom har den skuldsanering som vi använder också i övrigt i internationell jämförelse betraktats som mycket gynnsam för gäldenären.
Lagutskottet anser att det är motiverat att genomföra direktivets krav på en ny start för företagare genom att ändra bestämmelserna om skuldsanering för privatpersoner på det sätt som föreslås i regeringens proposition. I och med propositionen underlättas och påskyndas tillgången till skuldsanering för gäldenärer som är skuldsatta i näringsverksamhet och betalningsprogrammet varaktighet förkortas. Näringsidkarens ställning förbättras också så att hans eller hennes ansökan om skuldsanering i fortsättningen kan prövas oberoende av förloppet i konkursförfarandet. Också tillgången till information för en gäldenär som försatts i konkurs förbättras genom att konkursförvaltaren åläggs en skyldighet att informera gäldenären om de ekonomiska rådgivningstjänsterna och skuldrådgivningstjänsterna och om möjligheten att ansöka om skuldsanering. Lagutskottet föreslår att lagmotionen förkastas.
I lagmotionen LM 89/2020 rd föreslås det att 9 a § i skuldsaneringslagen ändras så att det krav på arbetslöshetens längd som utgör ett kriterium för tillgång till skuldsanering sänks från 18 månader till 12 månader. Syftet med initiativet är att förebygga att skuldproblemen fördjupas. Propositionen genomför den ändring som föreslås i lagmotionen, eftersom den innehåller ett motsvarande ändringsförslag. Lagutskottet föreslår därför att lagmotionen förkastas.