Allmän motivering

Sammantaget anser utskottet propositionen vara behövlig och angelägen. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande kommentarer och ändringsförslag.

Allmänt

I propositionen föreslås att lagen om rättegång i brottmål (689/1997) kompletteras med bestämmelser om så kallad åtalsuppgörelse. Kompletteringarna kräver samtidigt ändringar också i strafflagen (nedan även SL, 39/1889) och i vissa andra lagar. Dessutom föreslås det att bestämmelserna om åtalseftergift av påföljdsnatur revideras så att åklagaren inte längre betraktar den som åtalseftergiften gäller som skyldig till ett brott utan konstaterar att förutsättningarna för att väcka åtal uppfylls men att man avstår från vidare åtgärder.

Utskottet konstaterar inledningsvis att förslaget är principiellt mycket relevant men också problematiskt. Denna uppfattning har framgått bland annat som kraftig kritik under mot propositionen under utskottsbehandlingen. Det är därför beklagligt att propositionen inte i nämnvärd grad innehåller något resonemang kring de principiella utgångspunkter och värderingar i det straff- och processrättsliga systemet som man i och med propositionen avviker ifrån. Samtidigt betonar utskottet att grundlagsutskottet (GrUU 7/2014 rd) anser att lagförslagen kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning även om utskottet i sin motivering föreslår att lagförslaget borde ändras på vissa punkter.

Det har inte hittills funnits några bestämmelser om åtalsuppgörelse i vår rättsordning och inte heller någon motsvarande praxis i det processuella förfarandet. Tvärtom har man tidigare med rätt stort eftertryck avvisat tanken på att genomförandet av straffansvaret, som åvilar staten, skulle vara förhandlingsbart i enskilda fall. Den gällande regleringen på området känner förvisso till en del mekanismer som fäster avseende vid ett erkännande från den misstänkte eller den svarande. Enligt SL 6:6 3 punkten är erkännande en strafflindringsgrund om gärningsmannen med erkännandet strävar efter att främja utredningen av brottet. Högsta domstolen har emellertid i sin praxis snävat in tillämpningsområdet för strafflindringsgrunden ordentligt (se HD 2000:63, HD 2003:62, HD 2003:63) särskilt i avgörandet HD 2003:53 och HD 2005:56 där tröskeln för tillämpningen blev anmärkningsvärt hög.

Enligt propositionen ska åklagaren och den brottsmisstänkte eller svaranden i ett brottmål förhandla om ett domsförslag, där den misstänkte eller svaranden erkänner brottet och samtycker till att ärendet behandlas vid en erkännanderättegång. Domsförslaget behandlas med samtycke av den misstänkte eller svaranden samt målsäganden vid en erkännanderättegång, där förfarandet är enklare än vid en vanlig rättegång. Förhandlingarna om en åtalsuppgörelse är avsedda att vara genuina förhandlingar, vilket inte är vanligt i den finländska rättsprocessen. Utskottet anser därför att det är helt rätt att förhandlingarna endast kan gälla straffpåföljden men inte fakta, dvs. händelseförloppet. Åtalsuppgörelsen och erkännanderättegången hänger samman med att straffet bestäms enligt en lindrigare straffskala. Lindringen är uttryckligen en följd av att den misstänkte har erkänt.

Enligt propositionsmotiven är tanken att bestämmelserna möjliggör en ändamålsenlig allokering av myndighetsresurserna, effektiviserar myndigheternas verksamhet och snabbar upp förundersökningen, åtalsprövningen och domstolsbehandlingen i brottmål samtidigt som den brottsmisstänktes och målsägandens rättigheter tryggas. Mot bakgrunden av propositionens syfte anser utskottet det essentiellt att det nya förfarandet inte leder till sämre rättstrygghet eller till missbruk i form av icke sanningsenliga erkännanden. Man bör dessutom noga övervaka om de kostnadsbesparingar som förutses i propositionen realiseras. Utskottet föreslår ytterligare vissa ändringar i bestämmelserna för att så långt som möjligt avhjälpa de principiella problem som sammanhänger med propositionen.

De allmänna förutsättningarna för åtalsuppgörelse

I praktiken är det meningen att åtalsuppgörelse ska knytas till de situationer då man kan anse tänkas få den största totalekonomiska nyttan (RP s. 13/I). Utgångspunkten är att systemet med åtalsuppgörelse ska vara allmänt tillämpligt men brott mot liv och hälsa (SL 21 kap.) och vissa sexualbrott (SL 20 kap.) har explicit lämnats utanför tillämpningsområdet.

Enligt propositionen kan åtalsuppgörelse bli aktuellt om maximistraffet för det misstänkta brottet är fängelse i högst sex år, dock inte i fråga om brott som avses i 20 kap. 1, 3—6, 8 a och 8 b § eller i 21 kap 4, 5 och 7—15 § i strafflagen (lagförslag 1, 1 kap. 10 § 1 mom. 1 punkten). Dessutom kan åtalsuppgörelse vara motiverat då åklagaren finner att behandlingen av målet i i en erkännanderättegång är befogad med beaktande av sakens natur och de yrkanden som framställs samt de kostnader som behandlingen av målet uppenbart medför och den tid som går åt för behandlingen eller som direkt hänger samman med medverkan (lagen om rättegång i brottmål 1 kap. 10 § 1 mom. 2 punkten). I detta hänseende kan man tala om allmänna förutsättningar för åtalsuppgörelse.

I grundlagsutskottets utlåtande sägs att regleringen borde kompletteras med bestämmelser om villkoren för åtalsuppgörelse och förhandlingsförfarande. Lagutskottet konstaterar att bestämmelser om de allmänna förutsättningarna för åtalsuppgörelse avses ingå i 1 kap. 10 § 1 mom. i lagen om rättegång i brottmål. I 1 punkten föreslås uttömmande bestämmelser om alla brott som kan behandlas i ett förfarande med åtalsuppgörelse. I 2 punkten ingår bestämmelser om övriga förutsättningar för åtalsuppgörelse. Också dessa förutsättningar uppräknas in extenso i punkten och det finns exempelvis ingen allmän förutsättning som relaterar till omständigheterna i fallet. Lagutskottet anser därmed att förutsättningarna för åtalsuppgörelse är korrekt utformade även om de lämnar en hel del rum för tolkning och åklagaren dessutom alltid har prövningsrätt i fråga om inledandet av förhandlingar (se föreslagna 1 kap. 10 § 1 punkten i lagen om rättegång i brottmål "Åklagaren får... vidta åtgärder). Prövningsrätten kan gott och väl anses stå i samklang med propositionens syften.

Enligt utredning kan det med tanke på avsikten med förfarandet visa sig vara problematiskt att vissa sexualbrott och brott som riktas mot liv och hälsa lämnas utanför förfarandet. Detta gäller även den föreslagna gränsen om maximistraff på fängelse i sex år. Lagutskottet konstaterar i sin bedömning att merparten av brott mot liv och hälsa sannolikt är sådana att de inte uppfyller villkoren enligt 1 kap. 10 § 1 mom. 2 punkten i lagen om rättegång i brottmål. När det gäller sexualbrott har man fört fram den synpunkten att förfarandet kunde bidra till att underlätta för sexualbrottsoffren, eftersom de skulle undgå den stress som deltagandet i en rättegång innebär. När det gäller detta argument påpekar lagutskottet att regeringen har lämnat en proposition till riksdagen med förslag till lag om revidering av lagstiftningen om vittnesmål (RP 46/2014 rd). I propositionen ingår ett förslag enligt vilket målsäganden i ett sexualbrott inte behöver vittna vid en rättegång om hen inte vill det och om utsagan vid förundersökningen har upptagits på ett adekvat sätt och försvarets rätt till motförhör har garanterats.

Enligt lagutskottets uppfattning gäller den föreslagna gärningsrelaterade avgränsningen brott som riktar sig mot synnerligen känsliga rättsobjekt. Allmän och enskild fördel talar för att brott av denna typ undersöks i vanlig ordning och att straffmätningen sker enligt normalskalan. I den nu föreslagna formen skulle det vara möjligt att behandla också mycket grova brott i ett förfarande med åtalsuppgörelse, vilket också grundlagsutskottet har tagit fasta på (s. 3/II).

Lagutskottet fäster ändå avseende vid att avsikten har varit att lämna alla brott enligt 21 kap. i strafflagen som riktar sig mot liv och hälsa utanför tillämpningsområdet för åtalsuppgörelse (RP s. 14/II). Därmed bör också förberedelse till sådant grovt brott mot liv eller hälsa som avses i 21 kap. 6 a § (654/2013) i strafflagen lämnas utanför tillämpningsområdet. I propositionen har man å andra sidan inte kunnat beakta att lagutskottet i sitt utlåtande om RP 216/2013 rd (LaUB 4/2014 rd) föreslog att SL 20 kap. 3 § (tvingande till samlag) upphävs och en ny bestämmelse 20 kap. 5 a § (sexuellt antastande) tas in i strafflagen. Sexuellt antastande är ett lika allvarligt brott som utnyttjande av en person som är föremål för sexhandel enligt SL 20:8 (743/2006) som inte i propositionen har lämnats utanför tillämpningsområdet för åtalsuppgörelse, och därför finns det inget skäl att förfara så heller med brottet sexuellt antastande. Dessa ändringar i SL 20 kap. motiverar ändå vissa tekniska ändringar i lagstiftningen.

Enligt lagutskottets uppfattning har man i propositionen inte till alla delar beaktat att brott mot liv och hälsa inte inskränker sig till de gärningar som nämns i SL 21 kap. Propositionen innebär att förhandlingar om åtalsuppgörelse skulle kunna inledas t.ex. i fråga om rån enligt SL 31 kap. 1 §, eftersom maximistraffet är fängelse i sex år och rån inte nämns i 1 kap. 10 § 1 mom. 1 punkten bland de brott där åtalsuppgörelse inte kan komma i fråga. Av detta följer att förhandlingar om åtalsuppgörelse inte kan inledas om den misstänkte har misshandlat målsäganden men om hen dessutom har stulit pengar av målsäganden och därmed gjort sig skyldig till rån skulle det enligt förslaget vara fritt fram för åtalsuppgörelse. Strafflagen innehåller också andra bestämmelser utöver de om rån som gäller brott som riktar sig mot liv och hälsa där det inte kan anses lämpligt med åtalsuppgörelse. Som exempel kan nämnas människohandel (SL 25 kap. 3 §). Eftersom en tydlig lagstiftning är nödvändig godtar lagutskottet ändå avgränsningen enligt propositionen och understryker att åklagaren i samband med att hen överväger åtalsuppgörelse på grundval av 10 § 2 punkten ska pröva om förfarandet är lämpligt i fråga om det aktuella brottet.

Personkretsen

Enligt propositionen är åtalsuppgörelse möjligt i fråga om alla straffmyndiga personer om de övriga förutsättningarna för förfarandet uppfylls. Utifrån utredning till utskottet fästs avseende vid att det enligt 5 a kap. i lagen om rättegång i brottmål inte är möjligt att genom skriftligt förfarande i tingsrätten behandla ett brottmål om svarandena har varit underårig när gärningen begicks (5 a kap. 1 § 1 mom. 3 punkten, L 243/2006). Utskottet hänvisar till grundlagsutskottets utlåtande, där saken tillmättes betydelse (GrUU 31/2005 rd, s. 3/II). I den propositionen motiverades avgränsningen med att deltagande i en muntlig rättegång kan ha en fostrande effekt på en minderårig svarande och bidra till att de avhåller sig från brott (RP 271/2004, s. 24 och s. 41/II). Lagutskottet konstaterar att förfarandet med åtalsuppgörelse också inkluderar en erkännanderättegång där svaranden ska vara närvarande (föreslagna 5 b kap. 2 § 2 mom. i lagen om rättegång i brottmål). Men till åtskillnad från det skriftliga förfarandet resulterar en åtalsuppgörelse i ett lindrigare straff. En åldersbaserad avgränsning skulle hindra detta, vilket utskottet inte anser motiverat.

En aspekt som i praktiken är viktigare när det gäller tillämpningsområdet är frågan om medverkan. Enligt propositionen måste man vid åtalsuppgörelse beakta medverkansfrågor som direkt sammanhänger med brottet (1 kap. 10 § 1 mom. 2 punkten i lagen om rättegång i brottmål). I propositionens detaljmotiv (s. 24) behandlas frågan genom presentation av olika processuella konstellationer (medgärningsmannaskap, anstiftan, medhjälp och s.k. förbrott och gärningar som följer på förbrottet). Utskottet har inget att erinra mot de föreslagna tolkningarna. Men enligt utredning till utskottet är motiveringarna inte till alla delar tillräckligt exakta. Utskottet understryker därför att det är ändamålsenligt att utforma bestämmelserna så att de ger myndigheterna en möjlighet till flexibilitet. Varje straffprocess har egna särdrag och därför är det inte lämpligt att i detalj låsa möjligheterna till val av förfarande. Utskottet betonar vikten av att det enskilda fallet bedöms som en helhet men konstaterar för klarhetens skull samtidigt att om det finns flera svaranden är det möjligt att nå en uppgörelse också med bara en svarande. Den föreslagna bestämmelsen innehåller inte något förbud mot att behandla målet genom åtalsuppgörelse för en svarandes del och som ett vanligt brottmål för andra svarandes del, utan detta skall övervägas från fall till fall.

Med hänsyn till de diskussioner som har förts om frågeställningen konstaterar utskottet att rättskraften för en dom i en erkännanderättegång inte sträcker sig till ett ärende som i fråga om en annan medverkande behandlas vid en vanlig rättegång. En dom med anledning av en åtalsuppgörelse har således ingen bindande verkan i en annan rättegång. Domens rättskraft utsträcker sig i ett brottmål endast till den person som har dömts eller friats i en brottmålsrättegång oberoende av om det är fråga om en negativ rättskraft (ett och samma ärenden får inte prövas mer än en gång) eller en positiv rättskraft (en fråga av prejudiciell karaktär som avgjorts vid en tidigare rättegång måste oförändrad tas som utgångspunkt för en dom som ges i en senare rättegång). Enligt principen om fri bevisning kan domen användas som bevis i en senare rättegång (domens s.k. bevisverkan). Domstolen prövar då bevisvärdet av sådan bevisning på normalt sätt genom fri bevisprövning. Svaranden har å sin sida rätt att bestrida bevisets tillförlitlighet och lägga fram motbevisning.

Domsförslaget kräver samtycke av målsäganden

Enligt propositionen kräver förfarandet med åtalsuppgörelse att målsäganden i ärendet vid förundersökningen har uppgett att hen inte har några yrkanden eller samtycker till förfarandet (1 kap. 10 § 2 mom. 3 punkten i lagen om rättegång i brottmål). Grundlagsutskottet menar att jämlikheten kunde främjas t.ex. genom att avgränsa tillämpningsområdet för åtalsuppgörelse till brott som riktar sig mot staten och andra offentliga samfund.

Utifrån utredning gör lagutskottet den bedömningen att offentliga samfund i målsägandeställning sannolikt i regel skulle samtycka till åtalsuppgörelse. Detta skulle sannolikt också vara fallet med andra målsäganden som har institutionsstatus, såsom försäkringsbolag och banker. Detta på grund av att åtalsuppgörelse är ett förfarande som är ett relevant alternativ för målsägandena. De kan visserligen inte utöva sin åtalsrätt men vid en erkännanderättegång behandlas målsägandens privaträttsliga yrkanden snabbt och av erkännandet skulle i allmänhet också följa att yrkandena inte bestrids. Liksom för närvarande vid rättegångar i brottmål är åklagaren enligt förslaget skyldig att driva målsägandenas privaträttsliga yrkanden. (3 kap. 9 §, L455/2011 i lagen om rättegång i brottmål). Lagutskottet finner därför inte tillräckliga grunder för att försätta målsägandena i en ojämlik position eftersom en åtalsuppgörelse är förknippad med positiva drag från målsägandens synpunkt.

På ett allmänt plan fäster utskottet uppmärksamhet vid att man i vårt straffrättssystem av tradition har velat tillförsäkra målsäganden en stark ställning bland annat med åtalsrätt och rätt att förbjuda att ett ärende behandlas genom strafforderförfarande i stället för ett normalt rättegångsförfarande. På samma sätt som i strafforderförfarandet skulle målsäganden inte kunna utnyttja sin åtalsrätt i ett förfarande med åtalsuppgörelse och därför har man velat trygga målsägandens ställning genom att ställa samtycke som ett villkor för förfarandet. Grundlagsutskottet har också av likabehandlingsskäl ansett det betydelsefullt att inledandet av ett förfarande med åtalsuppgörelse kräver att målsäganden inte har några yrkanden eller att hen samtycker till en erkännanderättegång. Utifrån utredning förenar sig lagutskottet om denna ståndpunkt.

Under hörandet av sakkunniga kom den uppfattningen fram att målsägandens samtycke borde krävas trots att denne i samband med förundersökningen inte har haft några yrkanden. Lagutskottet utgår å sin sida från att om målsäganden har meddelat att hen inte har några yrkanden så ska detta betraktas som bindande (jfr. exempelvis HD 2002:12). Genom ett sådant meddelande förlorar målsäganden sin åtalsrätt men inte rätten att framställa på brottet grundade privaträttsliga yrkanden. Om domstolen ger en dom i överensstämmelse med domsförslaget blir den enda praktiska skillnaden den att svaranden döms men straffmätningen sker utifrån en lindrigare straffskala. Men om domstolen avskriver målet har målsägandens samtycke inte längre någon betydelse eftersom åtalsrätten då så att säga återgår till målsäganden.

Åtalsuppgörelsens innehåll

De föreslagna bestämmelserna om åtalsuppgörelse innehåller inga explicita skrivningar om uppgörelsens innehåll eller åklagarens agerande under förhandlingarna. Förslaget till 1 kap. 10 a § i lagen om rättegång i brottmål innehåller bara en bestämmelse om vissa procedurfrågor som delvis anknyter till åtalsuppgörelsens innehåll. Grundlagsutskottet anser att regleringen borde kompletteras med bestämmelser om förhandlingsförfarandet.

Enligt motiven gäller för åklagaren en allmän objektivitetsprincip och jämlikhetsskyldighet (s. 22/II). Med tanke på rättssäkerheten för och likabehandlingen av de som deltar i åtalsuppgörelsen vore det ändå enligt utredning motiverat att på lagnivå uppställa innehållsliga minimikrav på det allmänna innehållet i en åtalsuppgörelse och på de principer som ska iakttas under förhandlingarna.

Ett mycket centralt element i åtalsuppgörelsen är att utreda hur genuin och korrekt den misstänktes eller svarandens erkännande är, dvs. att erkännandet motsvarar det faktiska händelseförloppet. Mycket detaljerade, tvingande och schablonmässiga procedurbestämmelser underlättar inte nödvändigtvis utredningsarbetet. I åtalsuppgörelsen deltar å ena sidan åklagaren och å andra sidan den misstänkte eller svaranden, som i allmänhet har ett biträde till sin hjälp. Biträdet ska antingen vara offentligt rättsbiträde eller en s.k. tillståndsjurist (förslaget till 1 kap. 10 a § 2 mom. i lagen om rättegång i brottmål). De är förpliktade att iaktta god advokatsed. Även om de har en lojalitetsplikt mot sina huvudmän får de inte ge uttalanden till myndigheterna som de vet att är osanna eller bestrida uttalanden som de vet att är sanna (8.2 och 8.3 i de vägledande reglerna). De är skyldiga att frånträda sina uppdrag om klienten begär att de ska handla i strid med lag eller god advokatsed och trots påpekanden vidhåller sin begäran (5.8 i de vägledande reglerna) Domstolen ska dessutom vid erkännanderättegången kontrollera att erkännandet är frivilligt och sanningsenligt. Som jämförelse kan det konstateras att i stabila rättsstater litar man i regel på de rättsliga aktörerna i en åtalsuppgörelse och förhandlingsförfarandet regleras därför inte (se t.ex. Justitieministeriets betänkande OMML 26/2012 s. 33).

Grundlagsutskottet anser att regleringen ändå borde kompletteras med bestämmelser om förhandlingsförfarandet. Också lagutskottet anser utifrån utredning att detta vore motiverat, bland annat av likabehandlingsskäl, men regleringen får inte vara särskilt detaljerad. Lagutskottet skulle gärna se att Riksåklagarämbetet utreder om det behövs vägledande regler för förfarandet och i förekommande fall gör upp reglerna.

Domsförslagets innehåll

Enligt propositionen ska i domsförslaget, som uppgörs på basis av åtalsuppgörelsen, anges den misstänktes eller svarandens erkännande samt uppgifter om dennes och målsägandens samtycke och åklagarens förbindelse att yrka på straff enligt en lindrigare straffskala (1 kap. 10 § 4 mom. i lagen om rättegång i brottmål). Domsförslaget är en rättegångshandling som motsvarar ett åtal och det begränsar därmed domstolens prövningsrätt.

Enligt grundlagsutskottets utlåtande är det viktigt för att domstolen ska kunna övertyga sig om att den rättsliga bedömningen av gärningen är korrekt och att åtalsuppgörelsen är välgrundad att domsförslaget också innehåller information om eventuella åtgärdseftergifter som har samband med ärendet.

I en normal brottmålsrättegång avgränsar åklagarens åtal domstolens prövning. Domstolen kan således inte pröva t.ex. om svaranden har gjort sig skyldig till andra brott än de som nämns i åtalet eller, när det gäller det brott som åtalet gäller, inleda en bedömning av om brottet är en del av en större helhet. Domstolen får inte heller uppta bevisning om omständigheter som saknar betydelse för målet (17 kap 7 § i rättegångsbalken, 571/1948). En erkännanderättegång är ett alternativ till en vanlig brottmålsrättegång. Det finns därför enligt lagutskottets uppfattning inga grunder för att tillåta att man i samband med en erkännanderättegång börjar undersöka eller på annat sätt beakta brott för vilka vederbörande inte har åtalats. Beslut om åtalseftergift har ingen som helst betydelse vid en vanlig brottmålsrättegång och ska inte heller ha det vid en erkännanderättegång. Om sådana beslut beaktades skulle det i praktiken falla ut till svarandens nackdel och denne skulle inte under erkännanderättegången ens ha möjlighet att bestrida beslutet eller på annat sätt försvara sig mot det. Enligt lagutskottets uppfattning är beslut om åtalseftergift bevisning som inte har någon betydelse för saken.

Erkännande och annan bevisning under erkännanderättegången

Enligt propositionen kan en dom i enlighet med domsförslaget ges om domstolen finner att det är ställt utom rimligt tvivel att erkännandet är frivilligt och sanningsenligt (5 b kap. 4 § 1 och 2 punkten i lagen om rättegång i brottmål).

I tvistemål där förlikning är tillåten läggs en erkänd omständighet som sådan till grund för domen. Erkännandet är då en formell grund för avgörandet, vars riktighet inte undersöks och ingen annan bevisning läggs heller fram. I andra ärenden är ett erkännande bara ett bevis. Bakgrunden till denna indelning är tanken att om parterna kan komma överens om objektet för en tvist utanför rättegången kan de på motsvarande sätt disponera över väsentliga fakta också under rättegången genom att erkänna eller medge käromålets riktighet. Men ingen kan avtala om att dömas till straff för ett brott. Enskilt och allmänt intresse kräver att skuldfrågan prövas i materiellt hänseende och avgörs på grundval av framlagd bevisning. Erkännanden kan därför inte spela samma roll i brottmål som i tvistemål där förlikning är tillåten.

Domstolarna är för jämnan tvungna att genom fri bevisprövning eller i kombination med annan bevisning bedöma betydelsen av ett erkännande i brottmål. Bevisprövning är en av domarens viktigaste tjänsteåtgärder. Det handlar inte om att utreda fakta utan om att bedöma vilken betydelse ett framlagt bevis ska tillmätas. I en erkännanderättegång är det av vital betydelse att riktigheten av ett erkännande säkerställs. Det är inte enbart domstolen som bär ansvaret för detta.

De sakkunniga som utskottet har hört framförde rätt stark kritik mot att ingen annan bevisning än svarandens erkännande skulle upptas vid en erkännanderättegång. Kritiken motiverades med att möjligheterna att bedöma riktigheten av ett erkännande går hand i hand med hur omfattande den till buds stående utredningen är och åtminstone i vissa fall är risken för en felaktig fällande dom större vid en erkännanderättegång än vid en vanlig rättegång.

Lagutskottet konstaterar för det första från rent principiell synpunkt att det är nödvändigt att åtalsförhandlingen baserar sig på domstolskontroll. Vidare kan det anses klart att tröskeln för en fällande dom måste vara normalhög. Mot bakgrunden av den föreslagna regleringen är det ovisst om dessa principiella synpunkter kan genomföras i praktiken. Huvudprincipen i propositionen är att ett erkännande som sådant är tillräckligt bevis för ett brott och att annan bevisning är överflödig. Domstolens roll i en erkännanderättegång som baserar sig på ett domsförslag skulle således vara att försäkra sig om att svaranden själv frivilligt erkänt den gärning som nämns i domsförslaget och att hen också förstår innebörden av erkännandet. Detta är otvivelaktigt nödvändigt men inte tillräckligt, menar utskottet. Enligt propositionen ska i domsförslaget intas en gärningsbeskrivning som med motsvarande exakthet som i ett åtal klargör vilka omständigheter svaranden erkänner. Också i övrigt ska i tillämpliga delar iakttas vad som föreskrivs om stämningsansökan. Men i motsats till praxis i ett vanligt åtalsärende skulle domstolen inte få vare sig förundersökningsprotokoll eller skriftliga bevis.

För att man ska kunna garantera ett rättvist resultat genom det föreslagna förfarandet måste lagförslagen enligt lagutskottet kompletteras med en bestämmelse om att det uppkomna förundersökningsmaterialet i samband med en åtalsuppgörelse ska tillställas domstolen.

Brottsrubriceringen i domsförslaget

Enligt propositionen kan domstolen meddela en dom som stämmer överens med domsförslaget, om brottet tillräknas svaranden på i förslaget avsett sätt (5 b kap. 1 § 3 punkten i lagen om rättegång i brottmål).

I en vanlig rättegång kan domstolen endast döma till straff för den gärning för vilken straff har yrkats. Men domstolen är inte bunden vid brottsrubriceringen och inte heller vid det lagrum med stöd av vilket straff har yrkats (11 kap. 3 § i lagen om rättegång i brottmål, L 689/1997). Domstolen är alltså bunden vid de fakta som läggs fram i gärningsbeskrivningen men inte vid den rättsliga bedömning som ingår i åtalet. Av bestämmelsen följer i praktiken att domstolen så att säga kan förbigå åtalet och döma svaranden enligt en grövre gärningsform, t.ex. för grov oredlighet som gäldenär (SL 39 kap. 1 a §, L 317/1994) i stället för oredlighet som gäldenär (SL 39 kap. 1 §, L 61/2003) eller för ett helt annat brott såsom för gäldenärsbedrägeri (SL 39 kap. 2 §, L 769/1990) i stället för oredlighet som gäldenär. Om domstolen ämnar avvika från brottsrubriceringen måste den bereda svaranden tillfälle att yttra sig.

Vid en åtalsuppgörelse är situationen en annan; domstolen är enligt förslaget bunden till brottsrubriceringen. Det här är motiverat med tanke på att svaranden inte ska kunna dömas för ett allvarligare brott än vad som anges i domsförslaget. Frågan är principiellt viktig eftersom det inte är egalt för svaranden vilket brott hen döms för. Detta är förmodligen av betydelse när den svarande överväger sitt samtycke till åtalsuppgörelsen. Det är därför motiverat att anse att samtycket också omfattar den juridiska bedömningen av gärningen, dvs. att svaranden inte gett sitt samtycke till att dömas för något annat än det brott som nämns i domsförslaget. Om domstolen skulle ha rätt att självständigt besluta om brottsrubriceringen skulle svaranden inte effektivt kunna bestrida detta vid erkännanderättegången. I propositionsmotiven (s. 32/I) konstateras att om domstolen meddelar att den inte kan godkänna brottsrubriceringen kan parterna korrigera domsförslaget i detta hänseende.

Lindring av straffskalan på grund av erkännande

Med stöd av en ny bestämmelse i 6 kap. 8 a § i strafflagen lindras straffskalan på grundval av erkännande så att för gärningen får dömas till högst två tredjedelar av det maximala straffet. Om det strängaste föreskrivna straffet är fängelse för viss tid skulle det dessutom av särskilda skäl vara möjligt att i stället för fängelse döma till böter.

Den lindring som föreslås i 6 kap. 8 a § i strafflagen skulle vara större än den lindring som för närvarande regleras i 8 § (L 515/2003) i samma kapitel, enligt vilken för gärningen får dömas till högst tre fjärdedelar av det maximala straffet enligt straffskalan. Den större lindringen motiveras i propositionen med att åtalsuppgörelsen och erkännanderättegången måste vara ett alternativ för svaranden som är värt att beakta (RP s. 37/I).

I grundlagsutskottets utlåtande uppmanas lagutskottet överväga om verkningarna av ett erkännande kunde inskränkas till att endast gälla t.ex. maximistraffet.

Lagutskottet har övervägt detta och lagt vikt vid att bestämmelserna om avvikelse från strafflagens straffskala bygger på en övervägd mekanism enligt vilken för ett visst brott till följd av tillämpningsgrunden döms till lägst det minimum i den straffart som föreskrivs för brottet (14 dygn i fråga om fängelsestraff) och högst till tre fjärdedelar (eller enligt förslaget två tredjedelar) av det maximala straffet. Lindringen gäller alltså såväl minimi- som maximistraffet och detta har betydelse också för straffmätningen. I praktiken sker straffmätningen kvantitativt sett huvudsakligen längst ner eller i mitten på straffskalan. Om lindringen av ett straff som dömts ut i ett förfarande med åtalsuppgörelse endast skulle gälla maximistraffet skulle straffmätningen försvåras. Begränsningen skulle dessutom göra åtalsuppgörelseförfarandet mindre attraktivt, minska användningen av det och därmed göra det svårare att nå propositionens syften. På dessa grunder anser lagutskottet att propositionens förslag är motiverade.

Men utskottet lyfter särskilt fram förslaget till 6 kap. 8 a § 3 mom. i strafflagen. Enligt 3 mom. har domstolen en skyldighet att utöver det straff den med beaktande av erkännandets nedsättande verkan har stannat för också ange det straff den skulle ha dömt ut utan ett erkännande. Det här är viktigt för att man i framtiden ska kunna följa effekterna av lagreformen.

Åtalseftergift enligt prövning

I propositionen föreslås det att man upphäver bestämmelserna enligt vilka åklagaren kan fatta beslut om åtalseftergift av påföljdsnatur när åklagaren anser att den som åtalseftergiften gäller har gjort sig skyldig till brottet. Bestämmelserna om åtalseftergift av påföljdsnatur föreslås bli ersatta med ett nytt system med åtalseftergift enligt prövning där åklagaren utan att ta ställning till skuldfrågan konstaterar att förutsättningarna för att väcka åtal uppfylls men att man på i lag föreskrivna grunder avstår från vidare åtgärder.

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande (s. 7) att ändringen är befogad med hänsyn till den oskuldspresumtion som kan härledas ur 21 § i grundlagen och artikel 6.2 i människorättskonventionen. Utskottet hänvisar ytterligare till det som sägs på sid. 11—12 och 42—43 i propositionen.

Till åtskillnad från den som undgått åtal efter ett beslut om åtalseftergift av påföljdsnatur kan den som undgått åtal efter ett beslut om åtalseftergift enligt prövning inte enligt förslaget föra skuldfrågan till domstol för prövning (nuvarande 1 kap. 10 § i lagen om rättegång i brottmål). Grundlagsutskottet anser att det fortfarande vore motiverat att hålla kvar möjligheten att få åtalseftergiftsbeslutet behandlat av domstol.

Lagutskottet understöder förslaget om övergång till ett system med åtalseftergift enligt prövning och anser att det bättre motsvarar de krav på oskuldspresumtion som framgår av artikel 6.2 i människorättskonventionen. Men förslaget är inte helt problemfritt. Ett myndighetsbeslut som innehåller ett ställningstagande till förutsättningarna för att väcka åtal kan eventuellt från den misstänktes synpunkt innehålla ett de facto ställningstagande till den misstänktes relation till gärningen. Det är därför inte uteslutet att ett beslut om åtalseftergift enligt prövning som ges av en representant för staten och som med beaktande av dess materiella innehåll, ordval och kontext låter förstå att den som beslutet gäller har gjort sig skyldig till ett brott trots att det inte skulle innehålla något uttryckligt ställningstagande. Lagutskottet förenar sig därför om grundlagsutskottets ståndpunkt att bestämmelserna måste ändras så att ett åtalseftergiftsbeslut alltid måste kunna föras till domstol för behandling. Eftersom 1 kap. 10 § i lagen om rättegång i brottmål föreslås bli ändrad så att den gäller åtalsuppgörelse är det motiverat att ta in motsvarande bestämmelse i 1 kap. som en ny 9 a §. Men bestämmelsen måste omformuleras på det sätt som framgår av detaljmotiven.