Allmän motivering

Med hänvisning till propositionen och övrig utredning finner utskottet förslaget nödvändigt och lämpligt. Utskottet tillstyrker lagförslaget med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Konventionen

Förlagan till konventionen om en nordisk arresteringsorder är EU:s rambeslut om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna 2002.Rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF). Rambeslutet har satts i kraft i Finland genom den s.k. EU-utlämningslagen.Lag om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (1286/2003).

Den nya nordiska konventionen går i många hänseenden mycket längre än rambeslutet. Den avtalsslutande stat som tar emot begäran om utlämning kan inte ställa som villkor för utlämningen att den gärning som ligger till grund för begäran är straffbar i just den staten. Det är heller inget kriterium att det brott som den som begärs utlämnad är misstänkt för och som är orsaken till begäran ska leda till ett frihetsstraff för någon minimitid enligt lagen i den ansökande staten. Följaktligen kräver konventionen inte att det utdömda frihetsstraffet vars verkställighet är orsaken till begäran ska vara av någon minimilängd. En stat kan inte vägra utlämning på alla vägransgrunder som är inskrivna i rambeslutet. Tidsfristerna för utlämning är kortare än i rambeslutet.

Utskottet anser att den nya konventionen effektiviserar, förtydligar och moderniserar proceduren i utlämningsärenden mellan de nordiska länderna. Den visar också att de nordiska länderna kan gå längre i sin samverkan än EU-länderna. Det beror på att de nordiska rättsordningarna liknar varandra, att det finns förtroende för rättssystemen och myndigheterna i de andra nordiska länderna och att de myndigheter som svarar för brottsbekämpningen länge har samarbetat med varandra.

Tillämpningsområde för den nordiska utlämningslagen

För att sätta konventionen i kraft föreslår regeringen en ny lag om utlämning för brott mellan Finland och de övriga nordiska länderna. Lagen föreslås innehålla en bestämmelse om tillämpningsområde. Där föreskrivs det att en person som vistas i Finland kan utlämnas till ett annat nordiskt land för att åtgärder för väckande av åtal ska kunna vidtas eller ett frihetsstraff verkställas. Sakkunniga har också kommit med synpunkten att lagen borde göra det möjligt att utlämna en misstänkt såväl för åtalsåtgärder som för förundersökning, så som arbetsgruppen föreslog i sitt betänkande som propositionen bygger på.Se Den nordiska konventionen om överlämnande på grund av brott. Justitieministeriets arbetsgruppsbetänkanden 2006:22.

Enligt EU:s rambeslut och följaktligen också EU-utlämningslagen kan personer som misstänks för brott utlämnas för att åtgärder för väckande av åtal ska kunna vidtas, men inte för förundersökning. Konventionen om en nordisk arresteringsorder är flertydigt formulerad på den här punkten. Enligt utredning har Danmark och Sverige tolkat konventionen så att dess tillämpningsområde motsvarar rambeslutets tillämpningsområde. Eftersom konventionen är ömsesidig anser utskottet det viktigt att alla nordiska länder uppfattar tillämpningsområdet på samma sätt. Därför är det befogat att tillämpningsområdet för den nordiska utlämningslagen stämmer överens med tillämpningsområdet för EU-utlämningslagen.

Om det var möjligt att utlämna en misstänkt för förundersökning kunde förfarandet åtminstone i vissa fall anses oskäligt eftersom den misstänkte då kunde bli berövad sin frihet för en ganska lång tid beroende på fallet. Enligt konventionen ska personer kunna bli utlämnade på grund av ganska lindriga gärningar också. Förhören kan ofta ordnas med internationell rättshjälp. Med beaktande av avstånden mellan länderna finns det vanligen inget hinder för att den finländska förundersökningsmyndigheten deltar i undersökningar i ett annat nordiskt land.

Den föreslagna bestämmelsen om tillämpningsområde kräver heller inte att åtal har väckts, utan utlämningen kan också begäras under en pågående förundersökning. Det är befogat att tolka bestämmelsen på samma sätt som motsvarande bestämmelse i EU-utlämningslagen. Enligt förarbetena till denna kan en utlämning begäras om åklagaren har prövat att det enligt de uppgifter som framkommit i saken finns förutsättningar att väcka åtal (se RP 88/2003 rd).

Framställningen om utlämning begränsas i varje fall av kravet på att häktningsbeslutet ska anges i den. En häktning förutsätter för sin del att det finns sannolika skäl för misstanken om brott. Den här sannolikhetsgränsen är densamma som gränsen för att väcka åtal.

Av de skäl som beskrivs ovan har utskottet beslutat tillstyrka den föreslagna bestämmelsen om tillämpningsområde.

Vägransgrunderna i den nordiska utlämningslagen

Vid utfrågningen av sakkunniga blev förslaget till nordisk utlämningslag kritiserat för att innehålla vägransgrunder som inte finns i konventionen. Kritiken gällde i första hand 4 § 1 mom. 6 punkten. Där föreskrivs det att en utlämning bör vägras om det finns grundad anledning att misstänka att den, som begärs utlämnad, på grund av ursprung, tillhörighet till en viss samhällsgrupp, religion, övertygelse eller politisk åsikt riskerar dödsstraff, tortyr eller någon annan behandling som kränker människovärdet eller blir utsatt för förföljelse som riktar sig mot hans eller hennes liv eller frihet eller annan förföljelse, eller om det med fog kan antas att hans eller hennes mänskliga rättigheter eller i grundlagen tryggade rättsskydd, yttrandefrihet eller föreningsfrihet kränks.

I motiven till propositionen (s. 18/II) sägs det att konventionen inte innehåller motsvarande vägransgrunder men att bestämmelsen kan härledas ur punkterna 4—6 i konventionens ingress. Dessutom hänvisar regeringen till 9 § 3 och 4 mom. i grundlagen.

Utskottet påpekar att en motsvarande vägransgrund finns i 5 § 1 mom. 6 punkten i EU-utlämningslagen. Med beaktande av att de nordiska rättsordningarna liknar varandra och att de nordiska länderna har förtroende för varandras rättssystem och myndigheter kan man inte anta att vägransgrunden kommer att behöva tillämpas i utlämningsfall inom Norden. Men enligt utskottet är det ändå principiellt viktigt att skriva in den i den nordiska utlämningslagen på samma sätt som den är inskriven i EU-utlämningslagen. Därför förordar utskottet att vägransgrunden skrivs in i lagen så som regeringen föreslår.

Sakkunniga har också kritiserat vägransgrunden i 4 § 2 mom. Där står det att utlämningen ska vägras om den av humanitära skäl är oskälig med hänsyn till personens ålder, hälsotillstånd eller övriga personliga förhållanden eller på grund av särskilda omständigheter och oskäligheten inte kan elimineras genom senareläggning av verkställigheten med stöd av 44 §.

I motiven till propositionen sägs det att konventionen inte innehåller någon motsvarande vägransgrund men att det på grundval av artikel 19 stycke 5 i konventionen är möjligt att skjuta upp utlämningen av allvarliga humanitära skäl, till exempel om det finns godtagbara skäl att anta att utlämningen uppenbart skulle innebära en fara för den eftersökta personens liv eller hälsa. Regeringen anser att den föreslagna bestämmelsen kan anses motiverad i ljuset av punkt 4 i konventionens ingress.

Utskottet påpekar att en motsvarande vägransgrund finns i 8 § i den s.k. allmänna utlämningslagen.Lag om utlämning för brott (456/1970.] Vid behandlingen i riksdagen infördes också en sådan i EU-utlämningslagen (se LaUB 7/2003 rd och GrUU 18/2003 rd). Med hänvisning till sina motiv i det fallet anser utskottet det nödvändigt att ta in en motsvarande vägransgrund i den nordiska utlämningslagen också. När man i enskilda fall överväger om en utlämning är oskälig av humanitära skäl måste man naturligtvis beakta att det är fråga om en utlämning till ett annat nordiskt land, alltså en stat där förhållandena liknar de finländska.

Relationen mellan den nordiska utlämningslagen och EU-utlämningslagen

Regeringen uppger att den nordiska utlämningslagen ska vara primär i förhållande till EU-utlämningslagen. Det betyder t.ex. att de kortare tidsfristerna i den nordiska utlämningslagen ska tillämpas i utlämningsärenden mellan Finland och Sverige respektive Danmark även om något av dessa länder har sänt en europeisk arresteringsorder. En europeisk arresteringsorder från Sverige eller Danmark anses nämligen vara en nordisk arresteringsorder enligt 11 § 3 mom. i den nordiska utlämningslagen.