Denna sida använder kakor (cookies). Läs mer om kakor
Nedan ser du närmare vilka kakor vi använder och du kan välja vilka kakor du godkänner. Tryck till slut på Spara och stäng. Vid behov kan du när som helst ändra kakinställningarna. Läs mer om vår kakpolicy.
Söktjänsternas nödvändiga kakor möjliggör användningen av söktjänster och sökresultat. Dessa kakor kan du inte blockera.
Med hjälp av icke-nödvändiga kakor samlar vi besökarstatistik av sidan och analyserar information. Vårt mål är att utveckla sidans kvalitet och innehåll utifrån användarnas perspektiv.
Hoppa till huvudnavigeringen
Direkt till innehållet
Granskad version 2.0
Riksdagens talman sände den 14 september 2001 statsrådets skrivelse med anledning av ett förslag till rådets rambeslut (minimibestämmelser för olaglig narkotikahandel) (U 58/2001 rd) till stora utskottet för behandling och bestämde samtidigt att lagutskottet skall lämna utlåtande i ärendet till stora utskottet.
Utskottet har hört
lagstiftningsrådet Lena Andersson, justitieministeriet
polisöverinspektör Reijo Pöyhönen, inrikesministeriet
professor Pekka Koskinen
professor Raimo Lahti
Dessutom har professor Ari-Matti Nuutila lämnat ett skriftligt utlåtande.
Syftet med det föreslagna rambeslutet är en tillnärmning av medlemsstaternas straffrättsliga bestämmelser och ett ökat samarbete mellan medlemsstaterna för bekämpning av narkotikahandeln. Medlemsstaterna skall anta de minimiregler för brottsrekvisit och påföljder om vilka föreskrivs i rambeslutet.
Rambeslutet ålägger medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att kriminalisera olaglig narkotikahandel samt anstiftan, medhjälp och försök till detta. Enligt definitionen omfattar olaglig narkotikahandel flera olika typer av verksamhet som hänför sig till narkotika eller psykotropa ämnen. Avgörande kriterier är att handlingen har skett i förvärvssyfte och utan tillstånd. Rambeslutet omfattar inte handlingar som gäller narkotika för eget bruk samt sådan förmedling av narkotika som inte innebär ekonomisk vinning.
Dessutom skall det föreskrivas om påföljder som avser förverkande av hjälpmedel och vinning av brott samt om straffpåföljder. I fråga om de grövsta överträdelserna får maximinivån på frihetsstraffet inte understiga fem år. Medlemsstaterna förpliktas också till en harmonisering av försvårande och förmildrande omständigheter.
I rambeslutet skall också föreskrivas om juridiska personers ansvar och om de påföljder som kan riktas mot dem.
Regeringen förhåller sig positiv till att Europeiska unionen effektiverar sina insatser mot grov narkotikahandel i enlighet med slutsatserna från Europeiska rådet i Tammerfors. Den omfattande handeln med narkotika är en del av den internationella organiserade brottsligheten som kräver internationellt samarbete. Alla unionens medlemsstater har förbundit sig att följa FN:s narkotikakonventioner. Av dessa konventioner gäller Wienkonventionen från 1988 särskilt åtgärder mot den internationella narkotikahandeln. Tack vare dessa konventioner har rekvisiten i medlemsstaternas straffbestämmelser gällande narkotikahandel redan i hög grad harmoniserats. Unionen måste åtgärda sådana luckor i lagstiftningen och hinder för rättshjälpssamarbetet som i praktiken hindrar bekämpning av en organiserad och gränsöverskridande narkotikahandel.
Miniminivån på det maximistraff som man gemensamt kommer överens om bör gälla endast grova brott med gränsöverskridande verkningar. Straffen för mindre grova brott bör regleras på nationell nivå. Statsrådet ifrågasätter om det att i fråga om narkotikabrotten finns behov av att skilja mellan vanlig, allvarlig och grov gärningsform, såsom förutsätts i artikel 4. En sådan lösning är främmande för den grovhetsgraderande systematik som tillämpas i den finska strafflagen.
En del av de försvårande omständigheterna enligt artikel 5 är problematiska med tanke på den finska straffrätten. I det straffrättsliga systemet i Finland har man också stannat för att uttryckligen föreskriva att påföljden kan mildras endast om gärningsmannen främjar utredningen av sitt eget brott men däremot inte att han eller hon främjar utredningen av ett brott som någon annan har begått, såsom förutsätts i artikel 6.
Narkotikamissbruket med anknytande brottslighet är ett allvarligt problem i unionens medlemsländer. Samarbetet mellan medlemsländerna för bekämpning och utredning av grov, gränsöverskridande narkotikabrottslighet är nödvändigt. Utskottet prioriterar det internationella samarbetet mellan myndigheterna framför harmonisering av straffbestämmelserna. Samarbete har bedrivits i decennier och därmed har den nationella lagstiftningen i olika länder i hög grad harmoniserats i fråga om rekvisit. Det viktigaste internationella avtalet är Wienkonventionen som slöts 1988 inom ramen för FN. Strafflagens 50 kapitel om narkotikabrott som stiftades 1993 grundar sig på förpliktelserna i Wienkonventionen.
Rådet antog 1996 en gemensam åtgärd om tillnärmning av lagstiftningen i Europeiska unionens medlemsstater och praxis för att bekämpa narkotikamissbruk samt förebygga och bekämpa olaglig narkotikahandel. Utskottet har lämnat ett utlåtande om statsrådets skrivelse med anledning av förslaget (LaUU 18/1996 rd — U 62/1996 rd). Den gemensamma åtgärden syftade inte till en långtgående harmonisering av nationell lagstiftning. Utskottet omfattade då statsrådets bedömning att strafflagens bestämmelser i fråga om rekvisit och straffskalor huvudsakligen uppfyller förpliktelserna i den gemensamma åtgärden. Utskottet ansåg att målsättningen för den gemensamma åtgärden i övrigt stämde överens med Finlands narkotikapolitik.
Kommissionens förslag till rambeslut går betydligt längre än den gemensamma åtgärden, eftersom det ålägger medlemsstaterna att harmonisera strafflagstiftningen i fråga om rekvisit och påföljder, straffskalor samt försvårande och förmildrande omständigheter. Olaglig narkotikahandel, som skall kriminaliseras, har gjorts straffbar i 50 kap. strafflagen. Rambeslutet förutsätter dock i den föreslagna formen betydande ändringar i strafflagen. För ändringsbehoven redogörs i detalj i statsrådets skrivelse. Statsrådet ifrågasätter om det i fråga om narkotikabrott finns behov av att skilja mellan en vanlig allvarlig, och en grov gärningsform, såsom förutsätts i artikel 4. Utskottet finner bedömningen av ändringsbehoven i lagstiftningen ändamålsenlig och omfattar statsrådets uppfattning att gärningsformernas grovhetsgradering är lämplig.
Straffskalorna för narkotikabrott i strafflagen är omfattande och sträcker sig från böter till fängelse i tio år. Lagutskottet har i år tagit ställning till harmoniseringen av straffskalorna genom rambeslut (LaUU 5/2001 rd, LaUU 6/2001 rd och LaUU 9/2001 rd). Utskottet upprepar sin negativa inställning till harmoniseringen i sina tidigare utlåtanden och förordar inte rambeslutet till denna del.
Artikel 5 i rambeslutet innehåller bestämmelser om försvårande omständigheter. Artikeln är problematisk för finsk lagstiftning. I strafflagen definieras grova gärningsformer i en uttömmande uppräkning av kvalificeringsgrunderna i bestämmelserna och dessutom förutsätts det att brottet i sin helhet är grovt. Enligt rambeslutet räcker det med en omständighet. Bestämmelserna är också innehållsmässigt oklara och lagtekniskt undermåliga.
Utskottet har i sina tidigare utlåtanden haft en kritisk inställning till strävan att harmonisera medlemsstaternas strafflagstiftning genom detaljerade bestämmelser om kvalificerings- och mätningsgrunder (LaUU 15/2000 rd, LaUU 5/2001 rd och LaUU 20/2001 rd). I enlighet med dessa ställningstaganden finner utskottet förslaget olämpligt.
Artikel 6 i förslaget till rambeslut föreskriver om förmildrande omständigheter. Straffet kan mildras bland annat om gärningsmannen anger andra gärningsmän. Förslaget till bestämmelse är likadant som i förslaget till rambeslut om bekämpande av terrorism (U 64/2000 rd). I sitt utlåtande om detta förslag såg utskottet det inte som önskvärt att en sådan bestämmelse antas (LaUU 20/2001 rd). Utskottet anser att förmildrande omständigheter inte bör antas i detta sammanhang heller.
Lagutskottet anför vördsamt som sitt utlåtande
att utskottet omfattar statsrådets ståndpunkt med anmärkningarna om straffskalor och försvårande och förmildrande omständigheter.
Helsingfors den 14 november 2001
I den avgörande behandlingen deltog
Sekreterare vid behandlingen i utskottet var
utskottsrådet Timo Tuovinen