Förvaltnings- och kommunminister Henna Virkkunen (översättning): För fem månader sedan besvarade regeringen Centerns interpellation om kommunreformen. Interpellationens innehåll var då nästan detsamma som denna gång.

Kommunreformen har under dessa fem månader framskridit så, att arbetsgruppen för kommunalförvaltningens struktur har färdigställt sin egen utredning och vi har gått över till ett mycket viktigt skede i reformen, det vill säga att höra kommunernas åsikter med hjälp av en regionrunda och skriftliga utlåtanden. Under den regionrunda som nu pågår diskuterar vi med kommunernas representanter om nuläget och framtiden i deras region, tar emot respons om rapporten från arbetsgruppen för kommunalförvaltningens struktur och hör kommunernas förslag om vilka utvecklingsåtgärder som behövs.

Varje kommun har också uppmanats ge ett skriftligt utlåtande om kommunreformen före mitten av april. Vi har bett att kommunerna i detta utlåtande ska framföra sina åsikter om kommun- och servicestrukturen och reformen av den samt om den revidering av kommunernas finansierings- och statsandelssystem som inleds senare i vår och om totalreformen av kommunallagen. Vi har också bett om kommunernas bedömning av den pågående kartläggningen av kommunernas uppgifter, dvs. ställningstaganden om huruvida kommunernas verksamhetsfält bör ändras. Vi befinner oss alltså för närvarande i ett mycket viktigt beredningsskede då vi för en dialog med kommunerna. Regeringen drar upp sina fortsatta riktlinjer först efter remissförfarandet, då man analyserat responsen och dragit slutsatser av den.

Det viktigaste målet för regeringens kommunreform är att trygga den offentliga servicen överallt i Finland också i framtiden. Regeringen anser att ett kommunbaserat system är den bästa garantin för kostnadseffektiv service som även i fortsättningen finns nära kommuninvånarna.

I ett kommunbaserat system genomförs den demokratiska styrningen och det demokratiska ansvaret allra bäst. I systemet inflyter statsandelar och skatteinkomster till kommunens kassa och fullmäktige, som valts av kommuninvånarna, beslutar hur servicen ordnas och området utvecklas med denna finansiering. Primärkommunmodellen har sedan tidigare ett starkt stöd bland folket. Vi kommer alla ihåg hur minister Manninen vid inledandet av kommun- och servicestrukturreformen 2005 presenterade tre alternativa modeller: regionkommunmodellen, hälsodistriktsmodellen och primärkommunmodellen. Det starkaste stödet fick primärkommunmodellen, utifrån vilken Vanhanens första regering beredde ramlagen om kommun- och servicestrukturreformen. Även den sittande regeringens kommunreform utgör en fortsättning på denna primärkommunmodell.

För att vi även i fortsättningen ska kunna utgå från den kommunbaserade modellen måste kommunstrukturen förnyas och stärkas. Interpellationens första undertecknare, ledamot Kiviniemi, konstaterade detta för två år sedan när hon som förvaltnings- och kommunminister presenterade en redogörelse om kommun- och servicestrukturreformen för riksdagen. Ni, ledamot Kiviniemi, sade då i er presentation att utvecklingen av kommunreformen måste fortsätta och att kommunstrukturen, trots kommunsammanslagningarna ännu inte är tillräckligt enhetlig och hållbar. Detta är vi överens om. Skillnaden mellan kommunerna växer oroväckande. Redan för närvarande finns det en skillnad på fem procentenheter i den kommunalskatt som kommuninvånarna betalar, beroende på bostadsort. Enligt de beräkningar som arbetsgruppen för kommunalförvaltningens struktur låtit göra riskerar denna skillnad att öka till hela femton procentenheter när vi går in i 2020-talet. Så stora ekonomiska skillnader avspeglas ofrånkomligen också i de kommunala tjänsterna. Tecken på ojämlikhet kan skönjas i både hälsovårdstjänster och elevernas inlärningsresultat. Detta är ingen acceptabel utveckling.

Enligt grundlagen ska det allmänna säkerställa medborgarnas jämlikhet och deras kulturella och sociala rättigheter. Därför ska statsmakten arbeta tillsammans med de kommunala beslutsfattarna för att trygga servicen. Regeringen anser att ett av de viktigaste sätten att nå detta mål är tillräckligt starka och livskraftiga kommuner som kan ordna service för sina invånare, utveckla sitt område och näringsgrenar och anta utmaningarna med en splittrad samhällsstruktur. Enligt regeringens bedömning har en stark primärkommun de bästa förutsättningarna att ordna närservice. En stark primärkommun har också goda möjligheter att få kompetent personal och tillgodose personalens kunnande och utveckling.

Den närservice som är viktigast för kommuninvånarna är dagvård, grundläggande undervisning och hälsovårdscentraltjänster och, i och med förändringen i åldersstrukturen, i allt högre grad också tjänster för äldre. Även om kommunstorleken ökar är det klart att servicen ska finnas nära invånarna. En större kommunstorlek innebär inte att servicen koncentreras till kommuncentrum. Samtidigt måste vi komma ihåg att kommunstrukturreformen inte i sig är lösningen på de problem som hänför sig till välfärdstjänsterna. Det är viktigt att samtidigt också kunna förnya servicesystem och serviceprocesser, så att man kan säkerställa kostnadseffektivitet och tjänsternas kvalitet.

Kommunbaserade tjänster är också grunden för den fortsatta beredningen av social- och hälsovårdens servicestruktur. Omsorgsministern håller på att tillsätta en arbetsgrupp som ska göra en egen fortsatt beredning av hur den integration av social- och hälsovårdens tjänster på bas- och specialiseringsnivå som avses i regeringsprogrammet genomförs mellan kommuner, hälso- och sjukvårdsområden och specialupptagningsområden. Detta är en naturlig fortsättning på kommunstrukturreformen.

Kommunreformen är förbunden med tre stora frågor som alla i denna sal blir tvungna att fundera över. För det första, hur klarar vårt välfärdssamhälle 2020- och 2030-talen, hur klarar det kommunbaserade systemet 2020- och 2030-talen och en hur stor ekonomisk börda lämnar vi efter oss till kommande generationer.

Den centerledda kommun- och servicestrukturreformen motiverades när det begav sig med de strukturella förändringar som kommunerna står inför under de närmaste åren: en åldrande befolkning, pensioneringar och trycket på den offentliga ekonomin utgjorde alla viktiga skäl till reformen. Situationen har inte förändras sedan dess, vi står fortfarande inför samma problem. Dock har trycket på den offentliga ekonomin till följd av den internationella finanskrisen ökat betydligt i Finland jämfört med läget då kommun- och servicestrukturreformen inleddes. Den nytta med kommunreformen som Centern efterlyser hänger nära samman med den kommunbaserade verksamhetsmodellen: det är ett effektivt och flexibelt sätt att ordna service. När besluten fattas nära invånarna kan de lokala särdragen beaktas väl.

Hela kommunfältet påverkas av att den offentliga ekonomin skärps, försörjningskvoten försämras och servicebehovet ökar. Förändringen i befolkningens åldersstruktur innebär redan i sig att trycket på den offentliga ekonomin ökar med 10 miljarder euro före 2030. Hälften av detta belopp drabbar pensionssystemen, hälften den kommunala servicen. Som statsfinanserna ser ut kan vi inte låta den kommunala ekonomins framtid bero i förhoppningen att statsandelarna till kommunerna kan ökas i betydande grad.

Vårt välfärdssamhälle är uppbyggt under den tid då Finlands försörjningskvot var historiskt god. På hundra personer i yrkesverksam ålder har det under de senaste årtiondena funnits 40—50 personer som inte är i yrkesverksam ålder. Tiderna håller verkligen på att förändras. Vi går mot en tid som vi aldrig tidigare upplevt i Finland. Under de kommande årtiondena kommer befolkningens försörjningskvot att vara så låg som den aldrig tidigare varit. Vi har förberett oss mycket dåligt på denna situation. För närvarande finns det inga kommuner där det skulle gå hundra personer som inte är i yrkesverksam ålder på hundra personer i yrkesverksam ålder. År 2030 kommer situationen att vara just denna i var tredje av våra nuvarande kommuner. Inom dessa områden kommer också årskullarna med barn att vara små. Redan för närvarande är situationen i mer än en tredjedel av våra kommuner sådan att en årskull består av färre än 50 barn. Dessa förändringar inverkar på kommunens ekonomi och tjänster.

I landsortskommuner som drabbats av utflyttning framhävs inte bara utvecklingsbehovet utan också säkerställandet av tjänster: det finns ett behov av att stärka ekonomin och personalresurserna för att säkerställa servicen när vi går in i nästa årtionde.

När det gäller den nationella konkurrenskraften och tillväxtpotentialen accentueras betydelsen av kommunstrukturlösningar särskilt inom växande urbana regioner. De viktigaste målen för reformerna inom dessa områden hänför sig till att dämpa tillväxten, stärka livskraften, förenhetliga samhällsstrukturen, minska den osunda konkurrensen mellan kommuner och förebygga den ohälsosamma segregeringen. Det är i de växande urbana regionerna man kan nå de största samhällsekonomiska vinningarna av att slå samman kommuner i och med att planeringen av markanvändning, boende och trafik samt det tillhörande servicenätverket i form av skolor, daghem och hälsostationer kan planeras på bästa sätt med tanke på invånarna och ekonomin.

Enbart de tio största urbana regionerna använder årligen över två miljarder euro till investeringar, så det handlar om betydande summor. Inom dessa områden blir det med tanke på den kommunala ekonomin billigare med tät och kompletterande bebyggelse än med spridd bebyggelse. Enligt en undersökning som miljöministeriet lät göra för några år sedan är sparpotentialen i investeringarna 500—1 000 euro per invånare. När det gäller serviceproduktionen är de årliga inbesparingarna ca 200 euro per invånare. Detta är effekterna enbart på den kommunala ekonomin. En fungerande samhällsstruktur sparar inte bara på miljön utan minskar också den tid och de kostnader som går åt för invånare och företag till arbetsresor och för att sköta ärenden —ökar alltså hela områdets trivsel och funktionsförmåga.

Att befolkningen åldras är något som också berör de kommunanställda. Av de kommunanställda kommer en tredjedel att gå i pension före 2020, under de två följande fullmäktigeperioderna. I framtiden måste saker och ting skötas på ett nytt sätt. Genom att sammanföra kommun- och servicestrukturer när kommunerna slås samman är det möjligt att eliminera överlappningar i verksamheterna och rikta de frigjorda resurserna till servicen. Till exempel den nya kommunen Kouvola som bildades 2009 har rapporterat att den skalat bort överlappningar så att över 40 procent av de frigjorda byrå- och förvaltningstjänsterna har kunnat lämnas otillsatta redan de första åren. I Jyväskylä, där en sammanslagning skedde samtidigt, har 60 procent av de lediga tjänsterna inom förvaltningen kunnat lämnas otillsatta och resurserna riktas till uppgifterna inom social- och hälsovården. En effektivisering har alltså kunnat uppnås också på en mycket kort tid, även om fördelarna med kommunsammanslagningarna enligt forskarna blir synliga först på längre sikt.

Vid kommunsammanslagningarna är det alltid den genomförda lösningen som avgör. Därför är det viktigt att man i varje utredning av kommunsammanslagningar noggrant går igenom precis det som vid sammanslagningen kan ge de aktuella kommunerna ny kraft att utvecklas, effektivisera deras ekonomi eller ge deras invånare andra fördelar. Det ska vara möjligt att i en ny kommun ta i bruk de allra bästa verksamhetssätten. Detta har en stor ekonomisk betydelse; om kommunernas bästa praxis tas i bruk överallt, kan basservicen enligt bedömningen av de riksomfattande målen för områdesanvändningen (VAT) genomföras med resurser som är tio procent mindre än för närvarande. Detta uppnås alltså enbart genom förändrade förfaranden. Enligt finansministeriets beräkningar skulle även en liten förbättring av kommunernas produktivitet —0,25 procent per år — under årtionden ensam täcka en procent av hållbarhetsunderskottet i Finlands offentliga ekonomi.

Utmaningarna i fråga om att balansera kommunernas uppgifter och finansiering kommer att öka vid utgången av detta årtionde och under nästa årtionde. Det är nödvändigt att i rask takt genomföra tillräckligt stora strukturella reformer, så att det kommunbaserade servicesystemet ska klara av de hårda utmaningar som väntar. En lösningsmodell där viktiga uppgifter flyttas bort från kommunerna är endast en kortsiktig nödlösning. En sådan lösning skulle inte underlätta utan tvärtom försvåra problemen med att finansiera den offentliga servicen, och en sådan lösning skulle dessutom försvaga det kommunbaserade systemets funktionsförmåga.

Regeringen har som målsättning att kommunerna även i fortsättningen ska ordna basservicen för sina invånare, inklusive social- och hälsovårdstjänster. Ansvaret för att ordna och finansiera denna service ska enligt regeringsprogrammet bevaras hos kommunerna. Enligt regeringsprogrammet ska tilldelningen av nya uppgifter till kommunerna och utökningen av nuvarande uppgifter och förpliktelser begränsas. Om kommunerna påförs flera uppgifter eller förpliktelser, har regeringen förbundit sig att anvisa kommunerna en statlig finansieringsandel som är mer än hälften av de faktiska kostnaderna. Överföringen av uppgifter mellan kommunerna och staten ska ske kostnadsneutralt. I enlighet med regeringsprogrammet utvärderar vi även möjligheterna att minska kommunernas förpliktelser. I anslutning till detta tillsatte finansministeriet under senhösten en arbetsgrupp som ska utvärdera kommunernas uppgifter. Totalreformen av kommunallagen, revideringen av kommunernas finansierings- och statsandelssystem och den nya lagen som gäller ordnande av social- och hälsovården utgör tillsammans med strukturlagen för kommunreformen de viktiga lagreformer med hjälp av vilka regeringen och riksdagen i betydande grad kan medverka till hur väl man kan bevara balansen mellan kommunernas uppgifter och finansiering när detta årtionde går mot sitt slut och nästa årtionde börjar.

Kommunreformens centrala mål är att stärka kommunernas självstyre och närdemokratin. Regeringen vill att den grundlagsenliga principen om demokrati förverkligas också i praktiken. Den utveckling mot differentierade kommun- och servicestrukturer som har skett under de senaste åren har försvagat denna princip om demokrati. De folkvalda fullmäktige ska ha den högsta beslutanderätten. Hur förverkligas detta i de fall där kommunen har varit tvungen att överföra huvuddelen av sin service på överkommunala organisationer? Till principerna för självstyret hör ett tillräckligt ekonomisk spelrum. I en del kommuner har detta spelrum minskat på ett oroväckande sätt. Kommungränsen i sig garanterar inte självstyre, men det gör däremot kommunens livskraft.

Kommuninvånarna måste veta vilken instans som ansvarar för innehållet i verksamheten och var besluten fattas. Tyvärr är det ofta inte så i praktiken. En färsk undersökning av Siv Sandberg visar att också de förtroendevalda i kommunerna upplever att det är svårt att påverka sådana frågor som sköts i samarbete med andra kommuner. Bara 11 procent av de tillfrågade upplevde att de kan påverka samkommunernas serviceproduktion och bara 19 procent upplevde att de kan påverka frågor som hör till den ekonomiska regionen.

Ett viktigt tyngdpunktsområde i reformen av kommunallagen är att stärka närdemokratin och säkerställa invånarnas möjligheter till medinflytande. Det är klart att större kommuner också innebär att det behövs nya möjligheter att förverkliga närdemokrati. Tänkbara alternativ är t.ex. organiserandet av en kommundelsförvaltning samt modeller med lokala nämnder. Utöver den representativa demokratin behöver man också utveckla invånarnas möjligheter till direkt medinflytande t.ex. i form av enkäter, responsmöjligheter, initiativ, invånarråd och olika slags projektverksamhet. På det här sättet kan man stärka känslan av samhörighet i kommunen och förtroendet för beslutsfattandet.

Under de kommande åren står Finland inför krävande reformer. Det finns ingen orsak att ställa kommuninvånarna, kommunerna eller staten mot varandra. Välfärdssamhället är allas gemensamma angelägenhet. Vi måste kunna förnya såväl strukturerna som tillvägagångssätten. Vi kan inte gömma huvudet i busken, utan staten och kommunerna blir tvungna att tillsammans axla ansvaret för välfärdssamhällets framtid och för förnyandet av dess centrala, bärande strukturer. I sista hand är det staten som måste ansvara för finansieringen av välfärdstjänsterna och för hållbarheten i den offentliga ekonomin.

Regeringen behöver kommunerna som samarbetsparter i beredningen och genomförandet av kommunreformen. Att planera och genomföra kommunsammanslagningar är alltid ett krävande arbete som förutsätter ett starkt engagemang, ömsesidigt förtroende och ett tätt samarbete både när det gäller beslutsfattarna och de anställda i kommunen. Kommunerna får inte lämnas ensamma i denna process, eftersom de behöver stöd för att genomföra de reformer som behövs. Beredningen av det stöd för förändringar som staten erbjuder kommunena pågår som bäst.

När man talar om kommunstrukturer är det skäl att komma ihåg att den tjänstemannaarbetsgrupp som utredde bildandet av starkare kommuner inte föreslog en ny kommunkarta utan områden för en kommunindelningsutredning, vilka fastställdes utifrån en grundlig analys. Det rör sig alltså om områden inom vilka det skulle löna sig att utreda huruvida man genom att förnya kommunstrukturen kunde få till stånd starkare och mer livskraftiga kommuner. Det krävs en mer ingående utredning där såväl invånarna, beslutsfattarna som de anställda i kommunerna är involverade innan man kan få en tillräckligt klar bild av hur den nya kommunen skulle fungera, hur servicen och förvaltningen ska organiseras och huruvida man kan ha nytta av detta. Först efter en sådan grundlig, lokal utredning kan invånarna bilda sig en uppfattning och fullmäktige fatta beslut i sina egna fullmäktige om en eventuell kommunsammanslagning.

Kommunreformen genomförs i samarbete med kommunerna så att både kommunerna och kommuninvånarna blir hörda. Nu måste vi ha mod att se framåt, att vända blicken från denna vår och den inkommande höstens kommunalval mot de närmaste tjugo åren. Kommunreformen genomförs för att välfärdssamhället ska vara verklighet också i framtiden!