Finansminister Antti Kalliomäki (översättning):
Jag börjar med grundläggande fakta. Regeringens
viktigaste mål är att trygga det finländska
välfärdssamhället i framtiden. Vi behöver faktorer
som skapar välfärd, vi behöver en stark finansieringsbas
för att välfärdsservicen och de centrala
inkomstöverföringarna skall kunna produceras.
Vi behöver en hög och stabil ekonomisk tillväxt.
För att målet skall nås måste
sysselsättningen öka. Samtidigt som vi ser till
att sysselsättningen ökar måste vi också sörja
för produktiviteten, dvs. arbetskraftens kunnande och företagsverksamhetens
och den offentliga sektorns effektivitet. Det mål som skrevs
in i statsminister Vanhanens regeringsprogram — 100 000
nya arbetstillfällen — ger en bild av det utvecklingsspår
som måste följas för att vi före
utgången av nästa valperiod skall kunna nå upp
till en sysselsättningsgrad på 75 procent. Utöver
arbetslösheten och det att arbetsplatser försvinner
kommer också bristen på arbetskraft att bli en
viktig utmaning de närmaste åren. Redan nu kan
man se att de som lämnar arbetsmarknaden är fler än
de som kommer ut på arbetsmarknaden och takten bara ökar.
Då regeringen bildades visste man att sysselsättningsmålet
var ett synnerligen krävande mål på grund
av de osäkra världsekonomiska utsikterna, men
man väntade sig att den ekonomiska tillväxten
skulle tillta och hindra en direkt minskning av sysselsättningen.
Utgångsantagandena har inte förverkligats och
på grund av konjunkturutvecklingen kommer det att dröja
innan vi kommer in på det spår för den
ekonomiska tillväxten som uppnåendet av målet
förutsätter. Regeringen är dock övertygad
om att den ekonomiska politik som man valt går i rätt
riktning och börjar ge resultat då de av oss oberoende
yttre omständigheterna svänger och gynnar våra
strävanden. Det finns redan tydliga tecken på detta.
Ekonomiska förändringar som skapar bestående
välstånd kan dock inte genomföras i en
hast. Vår egen närhistoria talar sitt karga språk
om detta. Under recessionen senaste decennium var antalet sysselsatta
som lägst sommaren 1994, för exakt tio år
sedan. Det är på sin plats att komma ihåg
tidsintervallens längd. En valperiod, för att inte
tala om ett år som nämns i interpellationen, är
en väldigt kort tid för en granskning av resultaten
av ett långsiktigt arbete.
Från och med 1994 ökade antalet sysselsatta oavbrutet
fram till början av 2002 och var därefter nästan
oförändrat fram till mitten av senaste år.
I fjol minskade det totala antalet arbetstillfällen med
cirka 7 000 personer. Bakom den svaga utvecklingen döljer
sig olika utvecklingstrender. Industrin, som är beroende
av den internationella efterfrågan, har redan en längre
tid stampat på stället. Industriproduktionens
volym står fortfarande på samma nivå som
i slutet av 2000.
Att bevara arbetsplatserna inom industrin har blivit en allt
större utmaning i och med att den internationella konkurrensen
har skärpts. Då produktionen flyttas närmare
de nya, växande marknadsområdena och då nya
konkurrerande industriländer förmår erbjuda
en verksamhetsmiljö med förmånliga arbetskraftskostnader
och andra kostnader, har det varit svårt att hålla
kvar arbetsplatserna inom industrin.
I många branscher har sysselsättningsutvecklingen
emellertid varit tillfredsställande. Inom den offentliga
och privata service som hushållen använder och
inom byggverksamheten har arbetstillfällena ökat.
Också servicen inom affärslivet sysselsätter
fler än tidigare.
De mest positiva dragen i den ekonomiska utvecklingen och i
sysselsättningsutvecklingen har varit kopplade till regeringens
ekonomiskpolitiska beslut. Den rejält tilltagna och i rätt
tid genomförda lindringen av förvärvsinkomstbeskattningen
har ökat hushållens köpkraft. En låg
inflation och i förhållande till den höga
lönehöjningar har bidragit till att de inkomster
som står till förfogande har ökat. Att
regeringen och de riksdagsgrupper som stöder den har förbundit
sig till en utgiftsram som upprätthåller jämvikten
inom statsfinanserna har varit av avgörande betydelse och
hållit både konsumenternas och företagens förtroende
vid liv.
Styrkan i Finlands ekonomi och i de beslut som fattats framgår
av att sysselsättningsutvecklingen har varit rimlig, och
arbetslösheten har inte heller förvärrats
fastän vi har tre år med exceptionellt långsam
tillväxt bakom oss. Hushållens konsumtion svarar
också i år för över hälften
av ökningen i totalproduktionen. Köpkraften ökar
med drygt 4 procent. De beslut som fattats om ytterligare satsningar
på välfärdsservicen ökar också den
offentliga konsumtionen, och dessutom förutspås
att den investeringsstagnation som pågått i två år
kommer att brytas. Det finns således en stark grund för
en ökning av den hemmamarknad som upprätthåller
sysselsättningen.
Den världsekonomiska utvecklingen, som är av
avgörande betydelse för Finland, befinner sig i
ett brytningsskede. På många områden är
utvecklingen bättre än på årtionden.
De nya asiatiska industrimakterna och Ryssland växer med
rekordfart. Länderna i östra Centraleuropa tycks
ha kommit över de svåraste strukturella problemen. Av
de s.k. gamla industriländerna har Förenta staterna
och på senaste tid också Japan kommit in på ett
gott tillväxtspår.
Alla dessa system med snabb tillväxt är förknippade
med strukturella problem och vi måste vara beredda på att
de tar sig utlopp i någon form. Det som väcker
mest tankar på kort sikt är dock att tillväxten
i den för Finland viktigaste ekonomiska regionen, EU, inte ännu
har kommit igång ordentligt.
Finland behöver allt sitt vetande och all sin skicklighet
för att kunna dra nytta av den världsekonomiska
brytningstiden. En förutsättning för att
vi skall lyckas är att vår produktion smidigt kan
gå över till nya områden och att nya
produkter som bättre lämpar sig för konsumenterna
och de företag som köper investeringsprodukter
utvecklas i stället för de produkter som utgår
ur sortimentet.
På grund av den pågående snabba strukturomvandlingen
inom den internationella arbetsfördelningen är
det möjligt att industriproduktionen och i synnerhet sysselsättningen
inom den i Finland, trots att konkurrenskraften är god,
inte återhämtar sig i samma takt som världsekonomin. För
att det alternativ som är målet skall kunna uppnås
måste vi därför avancera på bred
front. Det gör vi också.
Enligt regeringsprogrammet skall konkurrenskraften tryggas,
basen för vårt kunnande stärkas, forskningen
och produktutvecklingen främjas, nivån på arbetskraftens
kunnande höjas och en aktiv arbetskraftspolitik bedrivas.
Samtidigt som nivån på arbetskraftens kunnande
höjs, stärks företagarverksamheten genom
ett tväradministrativt program. För alla dessa
satsningar har man reserverat tillräckliga anslag och inledandet
av åtgärderna har koncentrerats till början
av perioden.
Utbudet på arbetskraft i framtiden tryggas genom åtgärder
som förlänger arbetskarriären. Revideringen
av de lagstadgade pensionerna också inom den offentliga
sektorn har redan framskridit långt i riksdagen. Ändringarna
av spelreglerna för frivilligt pensionsförsäkringssparande
har överlämnats till riksdagen förra
veckan. Avgången från arbetsmarknaden senareläggs
med hjälp av pensionsreformerna och genom att utbildningsmöjligheterna
för äldre personer förbättras samt
genom satsningar på utvecklandet av arbetslivet och orken
samt välmåendet i arbetslivet. Regeringen har
också beslutat om en åtgärdshelhet som
syftar till att förlänga arbetskarriären
i dess början. Också dessa propositioner blir
klara till hösten.
Den viktigaste av regeringens åtgärder i syfte att
stöda företagsverksamheten kommer under de närmaste
dagarna att utarbetas till en proposition. Företagsbeskattningen
kommer att lindras med cirka en halv miljard euro. Samfundsskattesatsen,
som direkt inverkar på lönsamheten av företagens
verksamhet och på finansieringen av investeringar, sänks
så klart att Finland förblir ett land med låg
företagsbeskattning också de närmaste åren.
Dividendbeskattningen blir måttfull. Dessutom underlättas
bl.a. generationsväxlingar och lindras beskattningen av
personbolag och kapitalinkomster.
En tillräcklig och med tanke på riskerna acceptabel
grund för ytterligare betydande lindringar av beskattningen
av arbete uppkommer om man med skattelindringar och arbetsmarknadslösningar
kan åstadkomma en effektiv samverkan som ökar
den ekonomiska tillväxten och med hjälp av vilken
löntagarnas köpkraft och företagens konkurrenskraft
samtidigt kan förbättras. Med en kombination av
måttliga nominella lönehöjningar och
skattelindringar kan för löntagarna tryggas en
betydligt bättre utveckling av den reella köpkraften än
med hårda höjningsprocenttal och den nuvarande
skattenivån.
Som vi väl vet uppkommer lyckade arbetsmarknadslösningar
bara som ett resultat av intensiva förhandlingar och ett
omfattande samarbete. Regeringen stöder och upprätthåller
för sin del andan i detta samarbete och är redo
att med skattepolitiska och andra åtgärder stöda
sådana lösningar som stärker förutsättningarna
för ekonomisk tillväxt och en ökning
av sysselsättningen.
Den internationella ekonomins draghjälp är
av central betydelse för vår ekonomiska tillväxt. Den
räcker dock inte ensam till, utan för att en ekonomisk
tillväxt på hållbar grund skall kunna uppnås
krävs framför allt en framgångsrik ekonomisk
politik.
Med skattepolitiken kan man sätta fart på den ekonomiska
tillväxten, stöda produktivitetsutvecklingen och öka
efterfrågan på arbetskraft, men besluten om skattesänkningar
behöver andra, kompletterande åtgärder
för att inte fördjupa underskottet i statsfinanserna
på ett ödesdigert sätt. Därför
fästs särskild uppmärksamhet vid bl.a.
sysselsättningsförutsättningarna i servicebranscherna,
och stöds de arbetslösas aktivitet då det
gäller att söka arbete. Samtidigt förbättras förutsättningarna
att skapa arbetstillfällen som är inom räckhåll
också för personer som inte har så hög
utbildning.
Trots lindringarna är beskattningen av arbete i Finland
fortfarande sträng i internationell jämförelse.
Då beslutet om ramarna för statsfinanserna fattades
beslöt man också fortsätta lindringen
av beskattningen av förvärvsinkomster i syfte
att eliminera hindren för den ekonomiska tillväxten och
förbättra sysselsättningen.
Det viktigaste villkoret för att denna politik skall
fortgå är att skattelindringarna utgör
en del av en helhet med hjälp av vilken ny tillväxtpotential
skapas för ekonomin, offentliga investeringar och företagens
investeringar samt uppkomsten av nya arbetstillfällen.
I samband med de beslut som fattas i sammanhanget måste
det säkerställas att den offentliga ekonomins
hållbarhet på lång sikt inte äventyras.
Ett fungerande välfärdssamhälle stöder
den ekonomiska tillväxten. Trygghet skapar grund för
viktiga beslut. Man vågar skaffa sig ett nytt hem, vågar
skaffa sig utbildning vid sidan av arbetet eller t.o.m. genom att
temporärt avbryta sin arbetskarriär. Ett socialt
skyddsnät med service och inkomstöverföringar
behövs också för att de familjepolitiska
målen skall nås. Fastän barn inte föds
med mutor, behövs det stöd för barnfamiljerna.
Tryggheten skall bättre än hittills sporra till
ett kombinerande av arbete och familjeliv.
I det finländska systemet svarar kommunerna för
ordnandet av största delen av välfärdsservicen.
De många åtgärder i syfte att förbättra
basservicen vilka man kommit överens om i regeringsprogrammet
innebär att kommunernas statsbidrag ökar betydligt
och finansieringen av välfärdsservicen stärks.
I offentligheten har man fäst mindre avseende vid det
krav som skrivits in i basserviceprogrammet och det nationella hälsovårdsprojektet
och som går ut på att den kommunala servicen i
fortsättningen måste ordnas på ett effektivare
sätt. Detta är nödvändigt eftersom
inte ens stora extra ekonomiska satsningar i en föränderlig
omvärld kan garantera basservicen med nuvarande verksamhets-
och produktionsmodeller.
Ett uppsving i den offentliga ekonomin och tryggandet av basservicen
förutsätter en mycket disciplinerad utgiftspolitik.
Dessutom måste man beakta att den växande kostnadsbelastningen
inte kommer utifrån. Det finns en betydande effektiveringsmån
i serviceproduktionen. Kostnadsskillnaderna mellan kommunerna är
stora, vilket visar att service på samma nivå kunde
produceras till betydligt lägre kostnader i flera kommuner.
Då befolkningen åldras blir kostnadshanteringen,
dvs. frågan om till vilket pris kommunerna kan producera
sin service, rentav en viktigare fråga än finansieringsbasen.
Ytterligare satsningar från statens sida kan inte ensamma
rädda kommunalekonomin. Det krävs att produktiviteten höjs över
lag, det krävs samarbete och det krävs att serviceproduktionen
utvecklas på allt sätt, och snabbt. De stora åldersklassernas
avgång från arbetslivet innebär en unik
möjlighet att revidera arbetskraftsstrukturen i kommunerna
så att den bättre motsvarar kommande utmaningar
utan att man behöver ta till uppsägningar.
Det håller på att ske en omsvängning
i sysselsättningsutvecklingen. Det börjar gå mot
det bättre. De närmaste åren är
det därför fråga om hur det nya uppsvinget
kan hållas under kontroll, hur ökningen av nationalprodukten
bestående kan hållas på ett utvecklingsspår
på över 2,5 procent och hur tillväxtens
sysselsättande verkan kan göras så stor
som möjligt. Samtidigt måste vi bereda oss på plötsliga
förändringar i de yttre omständigheterna.
Regeringens politiska målsättning tar sikte på en
längre tid än fyra år, men det är
klart att regeringen är redo att ta sitt ansvar för
resultaten under valperiodens gång.
Oppositionen tycks ha varit påfallande enhetlig när
den framställde den interpellation som nu skall behandlas.
Det är en viktig fråga som nu tas upp i riksdagen
genom interpellationen och det passar regeringen synnerligen väl
att den blir grundligt behandlad. Till interpellationsinstitutionens
grundlagsenliga natur hör att interpellanternas egentliga
syfte är att frånta regeringen riksdagens förtroende,
dvs. att fälla regeringen. Men just på grund av
denna tungt vägande grundlagsenliga princip skall de som
undertecknat interpellationen också lägga fram
ett gemensamt och enhälligt alternativ till regeringens
politik, som oppositionen vill fördöma med ett
så här grovt redskap.
Regeringen, de riksdagsgrupper som stöder den och alla
medborgare som följer debatten har rätt att vänta
sig att oppositionen i samband med denna interpellationsdebatt lägger
fram ett gemensamt alternativ till regeringens ekonomiska politik
och sysselsättningspolitik, vars centrala element jag nu
har presenterat i regeringens svar. Vi väntar med intresse
på detta alternativ.