Arbetsminister Tarja Filatov (översättning): Globaliseringen formar våra livsvillkor på gott och ont. Den förändrar Finland och andra länder på djupet, likaså de ekonomiska strukturerna och näringarna. Det positiva med den är internationaliseringen och de stärkande effekterna. Den förändrade världsekonomin medför obönhörligen en omfördelning som i sin tur leder till en snabb strukturomvandling. Många stater som tidigare varit slutna och haft en svag ekonomi stärker sitt kunnande och sin konkurrenskraft. De har valt en strategi där de kan dra nytta av sin stora arbetskraftspotential och sin kompetensökning. På den internationella marknaden blir företagen tvungna att anpassa sina funktioner till den nya konkurrensen. Dessvärre medför detta också negativa verkningar för de utvecklade industriländerna, även för Finland.

Den utmaning globaliseringen innebär är inte ny. Finland har försökt svara på utmaningen genom att utveckla kompetensen och produktiviteten i arbetslivet, satsa på forskning och produktutveckling, stärka den gynnsamma grogrunden för innovationer samt gå in för skattelösningar som förbättrar vår konkurrenskraft. Finland har så här långt haft en uppenbar nytta av omfördelningen i världsekonomin. Det faktum att världsekonomin öppnat sig har gett nya marknader, stärkt tillväxten och upprätthållit sysselsättningen. Arbetslösheten har inte stigit så brant som man hade kunnat anta på basis av den svaga ekonomiska tillväxt som tillbakagången i världsekonomin föranlett.

I många undersökningar har det konstaterats att Finland är ett mycket konkurrenskraftigt land, men åtminstone tills vidare har det inte i någon betydande grad medfört ökade investeringar i Finland när det gäller industri- eller tjänsteproduktionen. Hittills är det i huvudsak små och medelstora företag som övergått i utländsk ägo. Investeringarnas totala volym har förblivit relativt liten trots att investeringarna ökat i antal.

Finland är inte ensamt om att brottas med investeringsrecessionen. De länder där kapitalet för hög avkastning för närvarande placerar sig finns huvudsakligen utanför dagens EU och även utanför de östeuropeiska länder där styckkostnaderna håller på att stiga. I Finland har dock investeringsgraden sjunkit kraftigare än i andra länder.

Regeringen utreder möjligheterna till fortsatt främjande av finskt arbete och finsk produktion i detta brytningsskede i världsekonomin. Nästa höst finns konklusioner att tillgå. Handels- och industriministeriet har dessutom tillsatt en särskild arbetsgrupp med uppgift att utreda möjligheterna till ökade utländska investeringar i Finland.

I den finska ekonomins tillväxtförutsättningar finns utmaningar när det gäller att få arbetsmarknaden att fungera bättre, att höja produktiviteten, att främja innovationen, att utnyttja ny teknologi inom bl.a. servicebranscherna och att öka företagsamheten. Finland får inte nöja sig med att åberopa resultaten från konkurrensjämförelserna, utan vi måste kunna förbättra vår trovärdighet och attraktion som ett investeringsland som stöder en ökad produktion. Ur detta perspektiv är utrymmet för en striktare reglering begränsat. Stabiliteten i lagstiftningen utgör en del av vår konkurrenskraft och vår företagsvänliga miljö.

En fungerande arbetsmarknad är en viktig del av globaliseringsstrategin. De strukturomvandlingar som globaliseringen föranleder i produktionen ökar dynamiken på arbetsmarknaden. På vissa ställen uppstår arbetstillfällen, medan de går förlorade på annat håll. Samhället måste se till att människorna inom tillbakagående branscher har möjlighet att gå över till tillväxtbranscher så smärtfritt som det bara är möjligt under de snabba omvandlingarna. Detta försöker regeringen uppnå genom att satsa på bättre arbetskraftstjänster, utbildning och kompetensutveckling. Därmed stöds företag, så att de kan få den duktiga arbetskraft de behöver.

För att osäkerheten skall minska och arbetskraftsbehoven tillgodoses förutsätter de uppsägningar av arbetskraft som sker av ekonomiska och produktionsmässiga skäl också omsorg om arbetstagarna. I dessa frågor önskar regeringen att också företagen skall ta ett allt större samhälleligt ansvar. Det är berättigat att invänta konkreta beslut även från företagens sida.

I interpellationen konstateras att det är lätt att säga upp personal i Finland. En jämförelse med andra EU-länder visar att det inte finns stöd för ett så onyanserat påstående. I Finland baserar sig arbetstagarens socialskydd på kollektivt ansvar. Socialskyddet finansieras med reserver för socialskyddsavgifter som samlats in hos arbetsgivarna och löntagarna samt med skattemedel. Det är en del av den finländska solidariteten. Man bereder sig i huvudsak kollektivt också på de risker som arbetsgivarna möter, så när lättheten och priset i fråga om uppsägningen bedöms måste helheten beaktas. Utöver den uppsägningspeng som arbetsgivarna betalar måste man också undersöka uppsägningstidernas längd och till dem anknuten praxis gällande arbetets förpliktande natur samt varaktighet, nivå och finansieringsfördelning när det gäller utkomstskyddet för arbetslösa. Om jämförelsen enbart görs i ljuset av en variabel kan det hända att man har ändan bak hur man än vänder sig, dvs. inga faktiska totaleffekter uppstår.

I Finland består uppsägningsskyddet av samarbetsförhandlingar, i arbetsavtalslagen fastställda uppsägningsgrunder och ersättningar för eventuella olagliga uppsägningar samt av utkomstskyddet för arbetslösa och tjänster inom arbetsförvaltningen, i synnerhet arbetskraftsutbildning. I Finland deltar staten, arbetstagarna själva och arbetsgivarna i finansieringen av utkomstskyddet för arbetslösa. Arbetsgivarna svarar kollektivt för kostnaderna med en andel om cirka 40 procent.

När en arbetsgivare säger upp en person som börjar lyfta arbetslöshetspension är kostnaden för storarbetsgivaren lika hög som om personen hade avgått med invalidpension. Det är fråga om någon form av "uppsägningspeng". Denna kostnad har bland arbetsgivare alltid ansetts vara stor och betydande. Tyvärr har inte heller den kunnat hindra uppsägning av äldre personer. Vid många stora uppsägningar betalar företagen också olika frivilliga stödpaket som ett resultat av samarbetsförhandlingarna. Med tanke på den långsiktiga skötseln av sysselsättningen är det viktigt att finna balans mellan trygghet och flexibilitet.

Arbetsavtalslagen är rätt ny. Den har bara varit i kraft i två och ett halvt år. Den bereddes i flera år på trepartsbasis, och resultatet var enhälligt. Vid beredningen av lagen gjordes en omfattande och övergripande granskning av uppsägningsgrunderna och kostnaderna. Många undersökningar visar att uppsägningsskyddet inte har några allmänna negativa verkningar på arbetslöshetsnivån eller produktiviteten. Nivån på anställningsskyddet inverkade inte i sig på företagens beslut om anställningar eller uppsägningar. Enligt undersökningarna inverkade anställningsskyddet på arbetslöshetens konjunkturkänslighet. Exempelvis höjer den uppsägningspeng som enskilda företag betalar ut tröskeln för uppsägningar vid lågkonjunktur, men den höjer på motsvarande sätt tröskeln för anställningar vid högkonjunktur. Om målet är att höja sysselsättningsgraden har en höjd tröskel för anställningar en viktigare bromsande effekt på sysselsättningsgraden än tröskeln för uppsägningar. Med tanke på framtiden är det viktigt att vi försöker värna om möjligheterna till ny sysselsättning.

Skyddet mot massuppsägningar har betydelse också i fråga om hur ett företag klarar av att anpassa sig till variationer i efterfrågan och arbetsbördan. Ett stramare anställningsskydd än det nuvarande gör att visstidsanställningarna och de atypiska anställningsförhållandena ökar ytterligare, eftersom arbetsgivarna denna väg söker behövlig flexibilitet. Vid revideringen av arbetsavtalslagen var ett av syftena att bli av med oändamålsenliga visstidsanställningar eftersom de ökar otryggheten och är en påfrestning för hela arbetsplatsen.

I Finland är uppsägningstiderna för anställda som länge har varit anställda hos samma arbetsgivare längre än i de flesta andra EU-länder. De lagstadgade uppsägningstiderna är två veckor vid anställningsförhållanden som varat i mindre än ett år, och ett halvt år vid anställningsförhållanden som varat länge. Om det har gått mindre än 9 månader sedan uppsägningen och orsakerna till den har varit ekonomiska eller hänfört sig till produktionen, skall arbetsgivaren erbjuda den uppsagda arbete om han eller hon fortfarande är arbetslös och om arbetsgivaren behöver arbetskraft för liknande uppgifter.

Ett anställningsförhållande kan inte lagligen sägas upp om arbetet inte har minskat av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker eller på grund av att arbetsgivarens verksamhet har omorganiserats. En omorganisering av arbetet räcker alltså inte som uppsägningsgrund om den inte faktiskt leder till att arbetet minskar. Arbetsgivaren skall utreda om det går att erbjuda en anställd arbete någon annanstans i Finland inom ramen för arbetsgivarens hela företagsverksamhet. Arbetsgivaren är skyldig att utbilda en anställd om det med tanke på arbetsgivarens behov är lämpligt och skäligt för att ett arbete skall kunna tas emot inom samma företag.

Det avgångsbidrag som har varit i bruk i Finland sedan utgången av 2002 och som påminner om en uppsägningspeng har inkluderats i utkomstskyddet för arbetslösa. Den som blir arbetslös betalas numera en förhöjd inkomstrelaterad dagpenning i närmare sex månader om följande villkor uppfylls. Modellen gäller dem som har arbetat länge och som sina sista år i arbete varit medlemmar av en arbetslöshetskassa. Den förhöjda förtjänstdelen är skälig. Också till denna del betalar arbetsgivaren sin andel kollektivt. Vi måste dessutom komma ihåg att det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa betalas en längre tid i Finland än i många andra EU-länder.

Samarbetslagen tillämpas på företag med minst 30 anställda och på företag med minst 20 anställda som planerar att säga upp minst 10. Uppsägningar, permitteringar, ombildningar av anställningsförhållanden till anställningsförhållanden på deltid, förflyttning av ett företag eller delar av det någon annanstans samt avsevärda utvidgningar eller nedskärningar av verksamheten skall behandlas vid samarbetsförhandlingar om orsaken är ekonomisk. Arbetsgivaren skall göra en skriftlig förhandlingsframställning i tid innan förhandlingarna inleds. Framställningen skall innehålla alla uppgifter som är nödvändiga för ärendet, exempelvis motiveringar till de planerade personalminskningarna, det uppskattade antalet personer som åtgärderna gäller i olika grupper, en uppskattning av tidtabellen för de planerade nedskärningarna samt uppgifter om principerna för hur de som åtgärderna gäller väljs ut. På så sätt ges de anställda tid att förbereda sig för förhandlingarna.

Samma uppgifter skall lämnas också till arbetskraftsmyndigheterna för att det så tidigt som möjligt skall gå att vidta åtgärder i syfte att tillhandahålla lämpliga arbetskraftspolitiska stödformer, t.ex. utbildning.

Vid förhandlingarna skall man gå igenom grunderna för och verkningarna av uppsägningarna samt alternativa åtgärder och dessutom beakta bestämmelserna i arbetsavtalslagen. Arbetsgivaren skall föra förhandlingar om en begränsning av antalet personer som uppsägningarna gäller och om en lindring av de negativa verkningarna av uppsägningarna. Vid förhandlingarna skall utbildnings- och omplaceringsalternativ behandlas. Inte förrän förhandlingarna har slutförts kan arbetsgivaren genomföra uppsägningarna.

Om arbetsgivaren inte uppfyller förpliktelserna enligt samarbetslagen och en anställd har sagts upp av ekonomiska orsaker eller produktionsorsaker, kan den anställda få gottgörelse i form av lön för högst 20 månader och dessutom eventuellt en ersättning motsvarande allt från tre till 24 månaders lön för ogrundad uppsägning av anställningsförhållandet.

Det är ingen enkel sak att göra en jämförelse mellan EU-länderna i fråga om uppsägningar av anställda, när man beaktar uppsägningsskyddet som helhet och balansen mellan de bidragande faktorer som ingår. Systemen bygger också på ländernas nationella traditioner. I länder som har ett system med uppsägningspeng varierar nivån på denna peng avsevärt. Norge och Sverige har inget sådant system. Uppsägningspengen är lagfäst i Italien, Storbritannien och Österrike. I Tyskland ingås avtal om den i företagsråd på respektive arbetsplats, och i Holland grundar den sig på rättspraxis. Uppsägningspengen är vanligen knuten till lönen, men den kan också utgöra ett visst eurobelopp, som i Belgien. I regel är uppsägningspengen större ju längre en person har varit anställd och ju äldre han eller hon är. Minst är uppsägningspengen i Storbritannien, där den för personer under 22 år uppgår till en halv veckas lön per tjänsteår. Uppsägningspengen i bl.a. Italien hör till de största.

I de länder som har en särskild lagstadgad uppsägningspeng är uppsägningstiderna ofta kortare än i Finland. Så är fallet bl.a. i Storbritannien, Frankrike, Italien och Österrike. Också den tid för vilken utkomstskydd för arbetslösa betalas är ofta kortare i länder med uppsägningspeng. I Storbritannien betalas utkomstskydd för arbetslösa i 182 dagar, och det ligger på samma nivå som arbetsmarknadsstödet i Finland. I Frankrike betalas utkomstskydd för arbetslösa i 7—42 månader beroende på ålder, i Italien i 180—270 dagar beroende på om personen är över eller under 50 år och i Tyskland i 6—60 månader beroende på hur länge personen har varit försäkrad och hur gammal han eller hon är. Tyskland håller visserligen just nu på att införa vissa lättnader i sitt system.

Nivån på utkomstskyddet för arbetslösa varierar också avsevärt från land till land. I de länder, t.ex. Danmark, där de anställda själva också till stor del finansierar skyddet, är nivån mycket hög. I Italien är dess nivå 40 procent av lönen och i Frankrike 57—75 prcent av lönen. Också det inkomstrelaterade utkomstskyddet för arbetslösa kan ha ett s.k. lönetak varefter nivån på skyddet inte stiger, hur hög lönen än är. Sådana tak finns t.ex. i Italien och Frankrike.

Mot bakgrunden av dessa exempel kan man inte säga att det är billigare eller lättare att säga upp folk i Finland än i andra EU-länder. De nuvarande EU-länderna kommer i framtiden inte att vara vår enda jämförelsegrupp.

I Finland garanterar uppsägningstiden de anställda en möjlighet att förbereda sig på förändringen, och utkomstskydd för arbetslösa betalas för en längre tid än i många andra EU-länder. När man jämför priset på uppsägningarna är de finländska arbetsgivarnas kostnader mer kollektivt fördelade, och kostnaderna för utkomstskyddet för arbetslösa blir högre än för själva uppsägningen.

I interpellationen ifrågasattes om det är lagligt att lönsamma företag läggs ner, eftersom inga produktionsorsaker eller ekonomiska orsaker föreligger. Juridiskt sett baserar sig företagsamheten i Finland på den näringsfrihet som tryggas i grundlagen och på lagstiftningen om idkande av näring. I princip får företagsledningen fritt avgöra om ett företag skall grundas eller läggas ner eller en lönsam fabrik rentav stängas. Likaså får den avgöra om verksamheten skall flyttas utomlands.

Regeringen har redan i början av sin mandatperiod vidtagit flera åtgärder som ansluter sig till interpellationens tema och som syftar till att revidera lagstiftningen och förbättra arbetsmarknadens funktion. En av dessa åtgärder är den redan nämnda globaliseringsstrategin.

I oktober i fjol inleddes också beredningen av en totalreform av samarbetslagen i en kommitté på trepartsbasis. Kommitténs tidsfrist löper ut vid utgången av januari 2006. Tidtabellen är överenskommen med arbetsmarknadsorganisationerna med beaktande av arbetets omfattning och erfarenheterna av beredningen av arbetsavtalslagen och arbetstidslagen. Denna samarbetskommitté har bl.a. till uppgift att fästa uppmärksamhet vid arbetets och näringslivets ökade internationalisering och förändringens inverkan på i vilken mån det ges tillfälle att utföra arbete. Regeringen har som mål att samarbetslagen inte skall upplevas enbart som en uppsägningslag. Regeringens mål är att utveckla samarbetsförfarandet till en verklig interaktionsprocess där man utreder om arbetsplatserna kan bevaras. Samarbetskommittén kommer naturligtvis också att behandla de europeiska bestämmelserna och deras inverkan på situationen i Finland.

I en arbetsgrupp på trepartsbasis som leds av kanslichef Markku Wallin utreder arbetsministeriet dessutom som bäst hur samarbetsförfarandet kan utvecklas och hur sysselsättningen av arbetstagare som hotas av uppsägning kan förbättras.

I arbetsgruppen förhandlar man om särskilda personliga sysselsättningsprogram och om finansieringen av dem. Arbetsgruppen har till uppgift att utveckla utbildningsstöden och förmånerna så, att de vid uppsägningar främjar arbetstagarnas sysselsättning på ett bättre sätt än för närvarande.

Också i denna arbetsgrupp är arbetsmarknadsparterna centrala avtalsparter till den del som antingen arbetsgivaren eller arbetstagarna måste ta på sig nytt finansieringsansvar. Regeringen förutsätter att parterna har förmåga och vilja att hitta lösningar som utvecklar den nuvarande situationen så, att dessa lösningar stöder en höjning av sysselsättningsgraden.

Regeringen är för sin del beredd att satsa på den service som ansluter sig till dessa reformer. Ett bra instrument för detta är den redan påbörjade reformen av arbetsförvaltningen som innebär att servicecenter för arbetskraft och jobbcenter inrättas. Inrättandet av servicecenter i syfte att minska den strukturella långtidsarbetslösheten innebär att resurser kan frigöras för en snabbare och effektivare service vid arbetskraftsbyråerna. I enlighet med sitt program utreder regeringen på trepartsbasis också arbetstagarnas ställning i sådana fall då ett företag står i beråd att flytta en produktionsenhet eller sin produktion utomlands. Frågan anknyter också till regeringens nationella globaliseringsstrategi.

När riksdagen fattade beslut om arbetsavtalslagen förutsatte den att statsrådet ger riksdagen en redogörelse bl.a. om närings- och arbetslivets utveckling samt om förändringarna i företagens arbetsmetoder och omvärld, huruvida arbetslagstiftningen är tydlig, fungerande och uppdaterad och hur ändringarna av arbetsavtalslagen motsvarar förändringarna i företagsverksamheten och arbetslivet samt huruvida den nya arbetsavtalslagen motsvarar de mål som uppställts för den. Denna utvärdering har beretts på trepartsbasis också ur globaliseringens synvinkel och kommer att lämnas till riksdagen under vårsessionen.

Regeringen har också satsat på utvecklande av arbetslivet. Som exempel kan nämnas arbetsministeriets program för utvecklande av arbetslivets produktivitet och kvalitet, social- och hälsovårdsministeriets Veto-program och finansministeriets produktivitetsprogram. Regeringen har inlett tväradministrativa företagsamhets- och sysselsättningsprogram genom vilka det redan har beretts och för närvarande bereds nya åtgärder i syfte att stärka sysselsättningen.

Sysselsättningsanslagen har höjts i vårens tillläggsbudget och i budgeten för 2004 och med dessa anslag har man förebyggt en ökning av den öppna arbetslösheten. Vid användningen av sysselsättningsanslagen beaktas också de regionala skillnaderna i arbetslösheten. De utökade medlen förbättrar de lokala arbetskraftsmyndigheternas möjligheter att reagera på plötsliga och oväntade förändringar i arbetsmarknadssituationen.

När det gäller det fall vid Wärtsilä som de som framställt interpellationen tar upp har Åbo arbetskraftsbyrå kontaktat företaget och kommit överens om arbetskraftsservice och andra fortsatta åtgärder.

Arbetskraftsbyrån genomför ett särskilt projekt som innebär att arbetskraftsbyråns tjänster tillhandahålls i företagets lokaler eller att särskilda tjänstemän vid arbetskraftsbyrån lösgörs för att ge service åt de personer som sagts upp i företaget. Sådana som blir uppsagda kan alltså få personlig service redan under uppsägningstiden. De personer som sägs upp intervjuas, de ges möjlighet att börja söka arbete eller söka sig till utbildning och planeringen av olika individuella alternativ inleds. Målet är att så många uppsagda som möjligt skall hitta ett arbete eller ett utbildningsalternativ redan innan arbetslöshetstiden börjar.

Egentliga Finlands TE-central försöker också tillsammans med andra instanser som främjar näringsverksamheten i Åboregionen uppmuntra sådana som blir utan arbete att bli företagare om de så själva önskar.

När det gäller arbetslöshet finns det också alltid en mänsklig sida. En uppsägning påverkar den enskilda människan. Av denna orsak är det befogat att förvänta sig att också företagsvärlden tillämpar en särskild etik vid uppsägningar. I nuvarande situation måste vi ha tålamod att ge det spirande välståndet och tillväxten en chans. Också sysselsättningsutvecklingen kan bli väsentligt bättre endast om den ekonomiska tillväxten kommer igång med full kraft. Trots att det från de senaste månaderna finns enstaka exempel på förflyttningar av produktionen och uppsägningar måste vi nu ha tålamod att blicka tillräckligt långt och vidsträckt på hela samhällsekonomins möjligheter. Vi måste säkerställa att vi intar rätt position när det blir efterfrågan på vårt kunnande, vår know-how och vår kreativa innovationsverksamhet på världsmarknaden och att ny produktion i detta läge inte söker sig någon annanstans.