Statsminister Matti Vanhanen (översättning): Ärade talman! Framtidsredogörelsens riktlinje att utveckla Finland till ett utsläppssnålt samhälle formar redan under vår livstid de nu levande generationernas framtid mer än något annat beslut under detta decennium. Det är fråga om en omvälvning av hela vår livsstil och vårt produktionssätt. I klimatförändringen möter vi en ny form av knapphet, och vi är tvungna att anpassa de saker vi värdesätter, lönsamheten, hela produktionen och varandets struktur till den. Denna utmaning kräver gemensamma val, och bokstavligen en politik i dess starkaste och värdefullaste bemärkelse. Hela klimatförändringen är som fenomen ett tecken på att marknaden som sådan, utan långsiktig insikt och gemensamt överenskomna ramar, inte ger upphov till hållbara resultat.

Riktlinjerna i denna redogörelse kommer att genomföras parallellt med den mer konkreta energi- och klimatstrategin, som man redan fattat beslut om, i allt beslutsfattande här i Finland och vid alla internationella förhandlingar. Vid förhandlingarna i Köpenhamn kommer regeringen att agera i enlighet med vårt åtagande att minska utsläppen med 80 procent. Inför Köpenhamnmötet kommer regeringen att ge ett meddelande om våra viktigaste åtaganden. Vi är beredda att i Köpenhamnförhandlingarna fastställa ett åtagande för de utvecklade länderna att minska utsläppen med 80—95 procent fram till år 2050. På samma målmedvetna sätt var Finland redo att ställa upp strikta mål fram till år 2020, som EU sedan fattade beslut om. Dessa mål har man redan förvandlat till bindande bestämmelser.

År 2050 känns avlägset för många, men faktum är att inom många sektorer fattar man redan nu investeringsbeslut som formar 2050 års verklighet. De bostäder och köpcentrum, industrihallar eller processindustrins maskiner eller kraftverk som byggs i dag kommer att vara i bruk ännu år 2050. Därför måste man redan nu fastställa sådana bestämmelser som styr alla dessa investeringar så att de redan nu uppfyller de krav som ställs på ett så gott som koldioxidfritt samhälle.

Det här beror på att tusentals forskare är eniga om att ökningen av de globala växthusgasutsläppen måste fås att avstanna redan under de närmaste åren. Utsläppsnivån kan inte kvarstå på den nuvarande höga nivån om vi inte vill att luftens koldioxidhalt fortsätter att öka. Därför måste den totala mängden utsläpp snart styras in på en fallande bana. Industriländerna, som både historiskt sett och i dagsläget förorenar mest, är de länder som måste minska sina utsläpp mest.

Utsläppsminskningarna måste genomföras snabbt för att vi ska kunna uppnå en önskad effekt. Målet med allt detta är att den globala medeltemperaturen inte ska stiga med mer än två grader över den förindustriella nivån. Även om vi uppfyller detta kommer klimatet att ändras, eftersom redan en två graders förhöjning leder till stora förändringar. Men vi hoppas att förändringarna, med dessa åtgärder, inte leder till katastrofer. Att låta bli att agera i klimatfrågan är inte ett hållbart alternativ för mänskligheten. Genom internationella mekanismer kommer vi att garantera att branscher som omfattas av utsläppshandeln — storindustrin och den storskaliga energiproduktionen — blir tvungna att minska sina utsläpp i enlighet med programmet. Utsläppsrätterna minskas helt enkelt så att detta mål uppnås. Det internationella avtalet måste vara så bindande att industrin inte flyttar bort från Finland eller Europa p.g.a. minskningarna och inte genom val av förläggningsort kan undgå sina förpliktelser.

Ärade talman! Tyngdpunkten i denna redogörelse ligger på sektorer som står utanför utsläppshandelssektorn, dvs. helt vanliga saker som påverkar vårt vardagliga liv — särskilt byggandet och uppvärmningen av fastigheter och vår rörlighet. Vi blir tvungna att omvärdera många av de senaste årens slutsatser.

Inställningen till utvecklandet av samhällsstrukturen har varit en av de stora frågorna i den inhemska klimatdebatten. Ännu för några år sedan trodde man att endast en kraftig koncentrering kan minska behovet av mobilitet och skapa ekonomiska förutsättningar för de investeringar som tung spårbunden trafik kräver. Man drev på en koncentrering även i syfte att främja fjärrvärmen. Som motargument sades att användningen av förnybar energi lyckas bäst i en mera decentraliserad samhällsstruktur och att arbetsresorna blir kortare om bostäderna och arbetsplatserna ligger nära varandra. Denna till en viss del ideologipräglade diskussion återspeglas delvis i klimatdebatten, och det ska den också göra. De största effekterna av klimatbesluten anknyter förutom till vår produktionsteknik också särskilt till människornas vardagliga liv.

Redogörelsen dryftar frågor om boende och trafik ur många synvinklar. Den fastställer ändå klara insatsområden. De växthusutsläpp som uppstår vid byggande måste minskas. Detta förutsätter att prioriteringen måste förskjutas från användningen av betong mot träbyggande. När det gäller nya fastigheter måste man också övergå till passivhus, och vi kommer att få se fastigheter som i stället för att förbruka energi producerar energi. I produktionen av uppvärmningsenergi måste de fossila bränslena ersättas av olika slag av förnybar energi.

För att utsläppsmålen i trafiken ska nås måste den huvudsakliga uppmärksamheten riktas på nya former av bränsle för bilar, på utvecklingen av motortekniken och på ett kraftigt främjande av elbilar. För att vi ska nå en utsläppsminskning på 80 procent krävs det att trafiken i praktiken är utsläppsfri — detta kan nås endast med hjälp av el och biobränslen.

Dessa principer inverkar också på diskussionen om vår samhällsstruktur. På vilket sätt och i vilken omgivning lyckas allt detta? Den här frågan kan ha flera svar. Samhällen som Helsingfors måste hitta ett sätt att övergå från fossila bränslen till förnybara eller att lagra den koldioxid som frigörs vid utsläppen. Det här är lättare att genomföra i små samhällen, men deras utmaning är att få arbetsplatserna och invånarna att mötas.

Vidden av utmaningen framgår av det faktum att vi måste kunna minska trafikutsläppen med flera miljoner ton koldioxid på årsnivå. Exempelvis minskar Esbometron dessa utsläpp med 11 000 ton — dvs. några promille. För att svara på denna utmaning kommer det att för varje område krävas lämpliga åtgärder, från Tölöviken ända till Utsjoki. Många produktionssektorer, såsom jord- och skogsbruket och turismen, kommer i alla fall att bli tvungna att anpassa sig till ändrade förhållanden. I dessa förändringar behövs ett nationellt förebyggande ansvarstagande.

Ärade talman! Den politiska dagordningen kommer att ändras permanent. Från och med nu är kampen mot klimatförändringen den viktigaste politiska realiteten. Det här kräver att planerade investeringar har ett tidsperspektiv på 40 år. Viktiga beslut kommer att fattas redan de närmaste två åren. I klimatdebatten är det skäl att se frågorna i sina rätta proportioner: det överlägset viktigaste målet är att andelen förnybar energi utgör 60 procent av all den energi vi använder år 2050. Jag upprepar ännu: målet att 60 procent av all energi ska vara förnybar är den mest krävande markeringen i redogörelsen. I det scenario där energiförbrukningen är störst innebär detta 160 Twh, vilket motsvarar 13 kärnkraftverk av typ Olkiluoto 3. Det här exemplet åskådliggör hela vidden av klimatutmaningen.

För att nå detta mål behöver vi ekoeffektiv produktion, energi som baserar sig på vindens och vågornas rörelseenergi samt framför allt mycket bioenergi. Gemensamt för dessa lösningar är att vi genom att utnyttja naturens levande processer klarar oss med en lägre energiförbrukning och kan utnyttja kolets kretslopp i naturen. Klimatmålet kan också uttryckas industripolitiskt: det rätta ordet är bioekonomi. Finlands framtid ligger i detta ord.

Fastän vi alla har våra personliga preferenser när det gäller energifrågor behövs det effektbedömningar och kostnads-/nyttojämförelser. Om till exempel energibesparingsinvesteringar är effektivare än nya investeringar räknat på hela livscykeln, bör man främja de förstnämnda. Också olika trafiklösningar ska jämföras i relation till deras nytto- och kostnadseffektivitet. Vi kan vara säkra på att det runt om i världen kommer att göras likadana kostnadsnyttoanalyser. För oss är det viktigt att användningen av bioenergi baserad på kraftvärme påskyndas. Denna investeringsinriktning tillför nya produkter också för exportindustrin och skapar nya arbetstillfällen i hela Finland.

Energiproduktionssystemen skiljer sig också från varandra regionalt: i den norra zonen hänför sig möjligheterna till biomassa, i den södra zonens solbälte till solfångare och i de mellanliggande zonerna till vind- och vågkraft. I alla dessa zoner finns det stor efterfrågan på energisparande teknik där Finland ska ligga i framkanten.

Staterna har en stark roll i klimatpolitiken. Avvärjandet av klimatförändringen innebär en garanterad global efterfrågan på utsläppsminskande tekniska lösningar. I en utsläppssnål ekonomi har regeringarna möjligheter att skapa gynnsamma förutsättningar för privata investeringar. Regeringarna har till uppgift att skapa de rätta incitamenten och säkerställa en förutsägbar och tillförlitlig omvärld, där man vågar göra investeringar. Så här kan företagen skapa innovativa lösningar på marknadsvillkor som svar på den största utmaningen i vår tid. Det står helt klart att vi just nu betraktar den framtida utvecklingen genom alltför snäva teknologiska "fönster".

Ärade talman! I responsen på den framtidspolitiska redogörelsen har man liknat utsläppsminskningsmålet på 80 procent vid en återgång till 1950-talet. Jag motsätter mig alla sådana jämförelser. Vi står inför en alldeles ny historisk situation, som vi med all orsak ska förhålla oss optimistiskt till i teknologiskt hänseende. De politiska avgöranden som nu krävs är alldeles nya för oss. Det går inte att lösa klimatproblemet på så sätt att det nuvarande utvecklingsförloppet fortsätter i framtiden. Logiken är en annan: vi måste greppa målet och se in i framtiden för att se vilken väg vi ska välja för att vårt ambitiösa mål ska uppnås.

Den värld vi lever i påverkas av termodynamikens andra huvudsats, enligt vilken entropin i universum ökar vid varje process. Med andra ord finns det inga helt utsläppsfria samhällen, om inte ett sådant samhälle fungerar till hundra procent med solenergi eller förnybar energi. Samtidigt som vi är optimister när det gäller teknik och förmågan att anpassa vårt levnadssätt, bör vi komma ihåg att vårt jordklot har sina gränser och de knappa resurserna är ett bestående faktum.

Bästa riksdagskolleger, vi står ännu i begynnelseskedet i denna fråga.