1.1  Lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag

I lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (1194/2014), nedan resolutionslagen, föreskrivs om kreditinstituts och värdepappersföretags beredskap för resolution och om resolution av företag som råkat i finansiella svårigheter i syfte att omorganisera eller avveckla verksamheten. Verket för finansiell stabilitet, som inrättats genom lagen om myndigheten för finansiell stabilitet (1195/2014), har befogenhet att besluta om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och att använda resolutionsverktyg och resolutionsbefogenheter i stället för att försätta ett företag i likvidation eller konkurs. 

Bland annat genom resolutionslagen och lagen om myndigheten för finansiell stabilitet genomfördes Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU av den 15 maj 2014 om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012, nedan resolutionsdirektivet.  

I resolutionslagen finns det inga separata bestämmelser om avtalsenligt erkännande av nedskrivning och konvertering av nedskrivningsbara skulder. Enligt artikel 55 i resolutionsdirektivet ska medlemsstaterna kräva att de kreditinstitut och värdepappersföretag som omfattas av direktivets tillämpningsområde inkluderar ett villkor enligt vilket den borgenär eller avtalspart i ett avtal som upprättar skulden medger att skulden kan komma att omfattas av nedskrivnings- och konverteringsbefogenheter och går med på att vara bunden av alla minskningar av kapitalbeloppet eller det utestående beloppet, konverteringar eller indragningar som påverkas av resolutionsmyndighetens utövande av befogenheterna. Europeiska bankmyndigheten ska senast den 3 juli 2015 utarbeta förslag till tekniska standarder för tillsyn för att närmare specificera innehållet i vissa tillämpningsvillkor i bestämmelsen. Europeiska bankmyndigheten har inlett ett offentligt samråd om de tekniska standarderna för tillsyn (EBA/CP/2014/33). 

1.2  Lagen om myndigheten för finansiell stabilitet

Genom 5 kap. i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet har man genomfört Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU om insättningsgarantisystem (omarbetning), nedan insättningsgarantidirektivet. Direktivet ersätter direktiv 94/19/EG och dess ändringsdirektiv 2009/14/EG. 

Enligt artikel 10.3 i insättningsgarantidirektivet kan det nationella insättningsgarantisystemets tillgängliga finansiella medel, som ska tas med i beräkningen för att nå insättningsgarantisystemets målnivå, innefatta betalningsåtaganden. Den totala andelen av betalningsåtaganden ska inte överstiga 30 procent av totalbeloppet för de tillgängliga finansiella medel som anskaffats i enlighet med artikeln. Enligt insättningsgarantidirektivet ska Europeiska bankmyndigheten utfärda riktlinjer om betalningsåtaganden i syfte att säkerställa konsekvent tillämpning av direktivet. Enligt 5 kap. 4 § i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet kan högst 30 procent av insättningsgarantifondens miniminivå utgöras av inlåningsbankernas betalningsåtaganden.  

Enligt artikel 13.2 i insättningsgarantidirektivet får de nationella insättningsgarantisystemen använda sina egna riskbaserade metoder för att fastställa och beräkna sina deltagares riskbaserade avgifter. Avgifterna ska stå i proportion till deltagarnas risk och i rimlig utsträckning beakta riskprofilen för de olika affärsmodellerna. De metoderna får även beakta balansräkningens tillgångssida och riskindikatorer, såsom kapitaltäckning, tillgångskvalitet och likviditet. Europeiska bankmyndigheten ska senast den 3 juli 2015 utfärda sådana riktlinjer enligt artikel 16 i förordning (EU) nr 1093/2010 där metoderna för beräkning av avgifterna till insättningsgarantisystemet närmare anges. Riktlinjerna ska i synnerhet inbegripa de specifika riskindikatorer som ska användas vid beräkningen och deras inbördes viktning, den metod enligt vilken inlåningsbanker indelas i riskklasser, tröskelvärden för den inbördes viktningen av risker och storlek och andra nödvändiga aspekter. 

Enligt 5 kap. 5 § i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet bestäms den årliga insättningsgarantiavgiften på basis av inlåningsbankens kapitaltäckning och de garanterade insättningarna på så sätt att förhållandet mellan kapitalkravet för täckning av inlåningsbankens risker, beräknade i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012, och kapitalbasen multipliceras med summan av bankens garanterade insättningar enligt 8 § 1 och 2 mom., varefter produkten multipliceras med koefficienten enligt 5 § 2 mom. Den totala inlåningen, kapitalbasens storlek och kapitalkravet ska beräknas på basis av det bokslut som fastställts för räkenskapsperioden före betalningen av insättningsgarantiavgiften. När insättningsgarantiavgiften för 2015 bestäms ska man beakta maximibeloppet av de garanterade insättningarna enligt den lagstiftning som gällde den 31 december 2014. 

Europeiska bankmyndigheten har hållit ett offentligt samråd om riktlinjerna för betalningsåtaganden och om metoderna för beräkning av avgifterna till insättningsgarantisystemet (EBA/CP/2014/27, EBA/CP/2014/35).  

2.1  Lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag

Det föreslås att en ny 12 a § fogas till 8 kap. i resolutionslagen. I paragrafen föreslås bestämmelser om avtalsenligt erkännande av nedskrivning och konvertering av sådana nedskrivningsbara skulder som avses i artikel 55 i resolutionsdirektivet. I 1 mom. förtecknas de avtal i fråga om vilka institutet ska tillämpa det avtalsvillkor som avses i bestämmelsen. Bestämmelsens tillämpningsområde omfattar de avtal på vilka lagstiftningen i en stat utanför EES tillämpas. I 2 punkten avses med ersättningsberättigad insättning sådana ersättningsberättigade insättningar som avses i 1 kap. 3 § i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet.  

Om Finland eller EU har ingått ett sådant avtal som avses i 15 kap. 1 § i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag behöver institutet inte tillämpa avtalsvillkoret, om Verket för finansiell stabilitet i enlighet med det föreslagna 2 mom. eller EU:s resolutionsnämnd med stöd av artikel 12.7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 så bedömer. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om institutets skyldighet att på begäran ge Verket för finansiell stabilitet ett juridiskt utlåtande om avtalsvillkorets verkställbarhet och giltighet. 

Om institutet inte ska fullgöra skyldigheten enligt denna paragraf att tillämpa avtalsvillkoret, påverkar det enligt 4 mom. inte verkets rätt att utöva de i denna lag avsedda befogenheterna att minska, konvertera och avskriva skulder. 

Europeiska bankmyndigheten utarbetar förslag till tekniska standarder för tillsyn för att närmare specificera innehållet i det avtalsvillkor som avses i 1 mom. och den förteckning över de skulder som på det sätt som avses i 1 mom. 1 punkten inte omfattas av tillämpningsområdet, med beaktande av institutens olika affärsmodeller. 

2.2  Lagen om investeringstjänster

I lagen om investeringstjänster (747/2012) ändras 6 kap. 2 § 1 mom. så att endast sådana värdepappersföretag på vilka lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag tillämpas ska vara skyldiga att upprätta en sådan återhämtningsplan som avses i 8 a kap. i kreditinstitutslagen (610/2014). Med stöd av den gällande lagen ska tillämpningsområdet med avvikelse från resolutionsdirektivet också omfatta sådana värdepappersföretag som tillhandahåller förvaringstjänster och som enligt lagen ska ha ett aktiekapital på minst 730 000 euro. 

2.3  Lagen om myndigheten för finansiell stabilitet

I lagens 5 kap. 4 §, som gäller insättningsgarantin, ska det preciseras att det är verket som fattar beslut om användningen av betalningsåtaganden. 

Till kapitlets 5 § fogas dessutom nya 7-9 mom. om användningen av en riskbaserad metod vid fastställandet av insättningsgarantiavgiften. Enligt artikel 13.2. i insättningsgarantidirektivet kan verket även använda någon annan metod för att fastställa avgifterna än en bedömning enligt EU:s tillsynsförordning. Om verket beslutar att avvika från 1 mom. ska verket på bred bas beakta de indikatorer som beskriver inlåningsbankens risker, såsom kapitaltäckning, tillgångskvalitet och likviditet. Verket ska i dessa fall iaktta den metod för beräkningen av risker som finns i bilagan och som grundar sig på Europeiska bankmyndighetens riktlinjer om metoderna för beräkning av avgifterna till insättningsgarantisystemet. I bilagan ingår den formel som behövs vid fastställandet av avgifterna, specifika indikatorer, indelning av inlåningsbankerna i riskklasser och tröskelvärden för riskklassernas viktning. 

3.1  Lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag

Skyldigheten för kreditinstitut och värdepappersföretag att i vissa avtal tillämpa ett avtalsvillkor enligt vilket avtalsparten erkänner nedskrivning och konvertering av nedskrivningsbara skulder medför kostnader i någon mån. Kostnaderna är av engångsnatur och de uppkommer antingen genom att ett enskilt avtalsvillkor ändras eller som ett led i en omförhandling av hela avtalet. Enligt Europeiska bankmyndighetens uppskattningar kunde skillnaderna i den praxis som de nationella myndigheterna för finansiella stabilitet tillämpar inverka negativt på tillgången till och priset på finansieringen till kreditinstitut och värdepappersföretag. Genom en teknisk standard som utfärdas av Europeiska bankmyndigheten och som förenhetligar praxisen och användningen av undantag kan man minska kostnaderna för sektorn. 

3.2  Lagen om investeringstjänster

Ändringen av tillämpningsområdet för lagen om investeringstjänster minskar den administrativa bördan för enskilda värdepappersföretag i och med att den nationella lagstiftningen motsvarar resolutionsdirektivet och de inte behöver upprätta någon återhämtningsplan. 

3.3  Lagen om myndigheten för finansiell stabilitet

Syftet med en mera omfattade bedömning av inlåningsbankernas risker är att beakta bankernas varierande verksamhetsmetoder samt att förhindra eventuella snedvridningar i anslutning till användningen av en specifik riskindikator. Inlåningsbankernas risker kan vara mycket olika till sin natur och ett jämlikt beaktande av dem kräver en omfattande bedömning. Förhållandet mellan kapitalbasens minimibelopp och faktiska belopp beskriver bankernas kapitaltäckningsgrad, men riskerna kan också härröra från många andra faktorer. Dessutom är förhållandet mellan kapitalbasens minimibelopp och faktiska belopp också förenat med svagheter t.ex. i anslutning till riskviktningarna av balansposterna och funktionen hos bankernas interna modeller för beräkningen av risker. En omfattande riskbedömning ska därför också inbegripa det icke-riskvägda kapitalbeloppet samt sådana indikatorer som beskriver kvaliteten på bankernas fordringsposter och mera vittgående affärsmodellen. En omfattande riskbedömning beaktar dessutom också inlåningsbankernas likviditet, som var en av de centrala faktorerna i de senaste årens kris på finansmarknaden. Genom en omfattande riskbedömning strävar man också efter att de incitament som bedömningen ger inlåningsbankerna ska följa samma linje som annan bankreglering och i synnerhet med kapitaltäckningsregleringen.