2.1.1  Asylsamtal och möjlighet att korrigera protokoll

Enligt artikel 17.1 om asylsamtal ska medlemsstaterna se till att det i samband med en personlig intervju antingen upprättas en ingående, objektiv rapport som innehåller alla väsentliga uppgifter eller att det görs en utskrift. I artikel 17.2 ges medlemsstaterna möjlighet att föreskriva om ljud- eller videoupptagning, i vilket fall upptagningen ska finnas tillgänglig för sökanden om denne så önskar. I artikel 17.3 konstateras att sökanden ska ges möjlighet att muntligen och/eller skriftligen kommentera felöversättningar eller missuppfattningar i rapporten eller utskriften i samband med att intervjun avslutas eller inom en fastställd tidsfrist innan den beslutande myndigheten fattar beslut. Sökanden ska slutligen ombes bekräfta att rapportens eller utskriftens innehåll återger intervjun korrekt. Detta kan frångås, om den personliga intervjun tas upp i enlighet med punkt 2 och om upptagningen i fråga får användas som bevisning i sådana överklaganden som avses i kapitel V i förfarandedirektivet. 

I artikel 17.4 konstateras att den beslutande myndigheten har rätt att fatta beslut om ansökan trots att sökanden vägrar att bekräfta innehållet i rapporten över samtalet, men i detta fall ska skälen till vägran noteras i sökandens akt. 

2.1.2  Verkställigheten av beslut om avlägsnande ur landet i ärenden som gäller internationellt skydd

I artikel 46 i förfarandedirektivet föreskrivs det om rätten till ett effektivt rättsmedel. I artikel 46.5 finns huvudregeln, enligt vilken medlemsstaterna ska låta sökande stanna på deras territorium under den tid rätten till överklagande gäller och, om de har överklagat beslutet, i avvaktan på resultatet av omprövningen (överklagandets automatiskt suspensiva verkan). Med avvikelse från detta anges i artikel 46.6 situationer där en domstol ska ha rätt att avgöra om den sökande får stanna kvar i medlemsstaten i avvaktan på resultatet av prövningen, antingen på begäran av sökanden eller ex officio, om beslutet leder till att sökandens rätt att stanna kvar i medlemsstaten upphör. Dessa situationer omfattar bland annat att ansökan inte har tagits upp till prövning som ny ansökan samt att det är fråga om en uppenbart ogrundad asylansökan. Om en medlemsstat vill tillämpa den möjlighet som direktivet ger att avvika från sökandens rätt att stanna kvar i medlemsstaten medan ansökan behandlas, förutsätts det i direktivet att medlemsstaten anger bestämmelser om detta i nationell lag. 

2.2.1  Internationellt skyddsbehov ”sur place”

Artikel 5 i skyddsgrundsdirektivet behandlar uppkomsten av ett internationellt skyddsbehov i en så kallad sur place -situation, där det är fråga om en välgrundad fruktan för förföljelse eller en verklig risk för att lida allvarlig skada på grund av händelser som har ägt rum efter det att sökanden lämnade ursprungslandet. Artikel 5.3 ger medlemsstaterna möjlighet att besluta att en sökande som lämnar in en efterföljande ansökan normalt inte ska beviljas flyktingstatus om risken för förföljelse grundar sig på omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet, om detta inte påverkar Genèvekonventionen.  

Den 30 oktober 2001 lade Europeiska kommissionen fram ett förslag till rådets direktiv samt miniminormer för när medborgare i tredje land eller statslösa personer ska betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd. Dessutom behandlades dessa personers rättsliga ställning. (KOM/2001/0510 slutlig) Av förslaget framgår att kommissionen hade för avsikt att reglera en situation där verbet "skapa" används i den artikel i direktiv 2004/83 som motsvarar artikel 5.3 i direktiv 2011/95 och där den sökandes fruktan för förföljelse är "fabricerad” av sökanden själv. Således hänvisar artikel 5.3 till en situation där en person uppsåtligen skapar förutsättningar för asyl, inte till att sökandens förhållanden förändras till exempel på grund av att han eller hon genuint omvänder sig till en annan religion i en medlemsstat och därför skulle vara i fara i sitt hemland.  

I Finland har artikel 5.3 i direktivet inte införlivats i den nationella lagstiftningen i samband med tidigare ändringar av utlänningslagen. 

2.2.2  Upphörande av internationellt skydd och resedokument

Enligt artikel 11.1 a och d i skyddsgrundsdirektivet upphör en tredjelandsmedborgare eller en statslös person att vara en flykting, om han eller hon av fri vilja på nytt begagnar sig av det lands skydd vari han eller hon är medborgare eller av fri vilja återvänder för att bosätta sig i det land som han eller hon lämnat eller fortsatt att uppehålla sig utanför på grund av fruktan för förföljelse. Enligt artikel 14.1 i direktivet ska en medlemsstat återkalla, upphäva eller vägra att förnya en tredjelandsmedborgares eller en statslös persons flyktingstatus om vederbörande inte längre är flykting enligt artikel 11. Enligt artikel 14.2 ska den medlemsstat som har beviljat flyktingstatus i varje enskilt fall bevisa att den berörda personen har upphört att vara eller aldrig har varit flykting enligt artikel 14.1.  

Enligt artikel 16.1 i skyddsgrundsdirektivet ska en tredjelandsmedborgare eller en statslös person inte längre anses uppfylla kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande, då de omständigheter som ledde till att status som subsidiärt skyddsbehövande beviljades inte längre föreligger, eller har ändrats i sådan grad att skydd inte längre behövs. Enligt artikel 19.1 i direktivet ska medlemsstaterna återkalla, upphäva eller vägra att förnya en tredjelandsmedborgares eller en statslös persons status som subsidiärt skyddsbehövande om vederbörande inte längre uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande enligt artikel 16. Enligt artikel 19.4 ska medlemsstaten i varje enskilt fall bevisa att den berörda personen inte längre uppfyller kraven för att betecknas som subsidiärt skyddsbehövande i enlighet med artikel 19.1.  

Enligt artikel 25.1 i skyddsgrundsdirektivet ska medlemsstaterna till personer som innehar flyktingstatus utfärda resedokument i den form som anges i bilagan till Genèvekonventionen, för resor utanför deras territorier, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat. Enligt artikel 25.2 i skyddsgrundsdirektivet ska medlemsstaterna till personer som innehar status som subsidiärt skyddsbehövande och som inte kan få ett nationellt pass, utfärda dokument som gör det möjligt för dem att resa utanför deras territorium, om inte tvingande hänsyn till den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen kräver något annat. 

3.2.1  Asylsamtal och kontroll av protokollet över asylsamtalet

I 97 a § i utlänningslagen finns bestämmelser om asylsamtal. I Finland ansvarar Migrationsverket för att hålla asylsamtal. Under asylsamtalet utreds orsakerna till att sökanden har ansökt om internationellt skydd och det ska särskilt utredas hur sökanden förhåller sig till att eventuellt avlägsnas ur landet och sändas till ett säkert ursprungsland samt till att meddelas inreseförbud. Dessutom ska det utredas om det finns andra grunder än behov av internationellt skydd för att sökanden ska beviljas uppehållsrätt. Asylsamtalet är ett av de viktigaste skedena – om inte det viktigaste skedet – i ansökningsprocessen för internationellt skydd, och Migrationsverket fäster ständigt vikt vid att samtalet ska löpa så smidigt som möjligt. Som underlag används till exempel Europeiska unionens asylbyrås (EUAA) anvisningar och utbildning. EUAA Practical guide: Personal interview: (8.7.2024) https://euaa.europa.eu/publications/practical-guide-personal-interview Förutom att Migrationsverket i egenskap av beslutande myndighet ansvarar för att på ett tillräckligt sätt utreda personens behov av internationellt skydd, har också sökanden ett ansvar vid utredningen av sitt ärende. Sökanden är skyldig att försöka presentera alla väsentliga omständigheter som påverkar personens ärende och orsakerna till ansökan, eller på motsvarande sätt orsakerna till varför aktuella omständigheter saknas. Sökandens yttranden ska anses vara konsekventa och trovärdiga, och de ska inte stå i strid med tillgängliga enskilda och allmänna uppgifter. Sökanden ska alltså visa att sökanden är allmänt trovärdig.  

Asylsamtalet får spelas in i form av ljud och bild. Sökanden ska underrättas om inspelningen innan den påbörjas. I praktiken spelar Migrationsverket vanligen in alla asylsamtal i form av ljud. Det anses viktigt med tanke på både sökandens och intervjuarens rättsskydd. Enligt 12 § i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (offentlighetslagen) har var och en rätt att ta del av en handling som gäller honom själv. Med handling avses enligt 5 § i offentlighetslagen även ett meddelande som avser ett visst objekt eller ärende och uttrycks i form av tecken som på grund av användningen är avsedda att höra samman och vilket kan uppfattas endast med hjälp av automatisk databehandling eller en ljud- eller bildåtergivningsanordning eller något annat hjälpmedel. Ljudinspelningen förvaras hos Migrationsverket i samband med uppgifterna om ansökan i fråga och är tillgänglig för sökanden eller dennes biträde under processen. 

Ett protokoll ska upprättas över asylsamtalet. Enligt motiveringarna till regeringens proposition 86/2008 rd och Migrationsverkets asylanvisning ska de omständigheter som sökanden framfört och som inverkar på ärendet antecknas omsorgsfullt och objektivt i protokollet över asylsamtal. Om sökandens biträde ställer frågor ska både frågorna och sökandens svar antecknas i protokollet. Om sökanden vägrar svara på en fråga, ska också detta antecknas i protokollet. I protokollet över asylsamtal görs också anteckningar om eventuella starka känslotillstånd hos sökanden. Enligt motiveringarna till regeringspropositionen och asylanvisningen ska det också framgå av protokollet över asylsamtalet hur och på vilket språk utredningen har gjorts. Likaså ska tidpunkten för och pauserna under utredningen antecknas i protokollet. I protokollet görs en anteckning också om det vid tolkningen eller i växelverkan mellan sökanden och intervjuaren har framkommit omständigheter som kan bedömas ha inverkat på sökandens uppfattning om vad han eller hon berättat. Efter samtalet ska samtalsprotokollet tolkas för sökanden. Sökanden ska underrättas om möjligheten att göra korrigeringar och tillägg till protokollet, och korrigering av felöversättningar eller oriktiga anteckningar ska inte vändas emot sökanden. Sökanden bekräftar protokollets innehåll med sin underskrift. Dessutom undertecknar också övriga närvarande personer den sista sidan av protokollet, där alla som deltagit i samtalet anges. Om sökanden vägrar underteckna protokollet, ska också skälen för denna vägran anges i protokollet. Sökanden ska ges en kopia av protokollet genast eller så snart som möjligt efter samtalet. Förfarandet är detsamma även för andra höranden av klienter, till exempel Dublinhörande, där man samlar in de uppgifter som behövs för att utreda vilken stat som ansvarar för behandlingen av ansökan. 

På många ställen antecknar Migrationsverket asylsamtalet direkt i intervjuåtgärden i UMA-systemet i stället för i en separat Word-fil, eller om en separat fil används, läggs den till intervjuåtgärden innan åtgärden bekräftas. Således fungerar bekräftandet av åtgärden i praktiken också som avslutande av hela samtalet, eftersom åtgärden inte bekräftas förrän allt väsentligt har antecknats och samtalet har slutförts. 

En genomgång av asylsamtalet görs i slutet av Migrationsverkets asylsamtal, då tolken i närvaro av Migrationsverkets intervjuare läser protokollets innehåll ord för ord för sökanden, som om han eller hon så önskar kan göra tillägg och korrigeringar. Om man inte hinner gå igenom protokollet under samtalstiden ordnas ett nytt asylsamtal där kontrollen av protokollet fortsätter tills protokollet har kontrollerats i sin helhet. När kontrollen är klar bekräftar sökanden protokollet med sin underskrift och får en kopia av protokollet. Även efter detta har sökanden möjlighet att ge in tilläggsutredningar till protokollet och sin ansökan överhuvudtaget. 

Med biträdets och sökandens samtycke kan Migrationsverket också tillämpa en förenklad kontroll av protokollet, varvid biträdet efter samtalet ordnar en tidpunkt då protokollet gås igenom med sökanden med hjälp av en tolk och eventuella tillägg och korrigeringar samt det undertecknade protokollet sänds till Migrationsverket inom överenskommen tid. Beslut om ansökan kan fattas först därefter. Enligt Migrationsverket används förfarandet i mycket liten utsträckning. 

För att effektivisera asylprocessen har Migrationsverket redan i många år utöver samtal med personlig närvaro också genomfört höranden och asylsamtal på distans. Ordnandet av distanssamtal kräver alltid prövning från fall till fall, eftersom det inte kan anses vara det förnuftigaste alternativet med tanke på processen för alla sökande. I och med ändringen av utlänningslagen (426/2024) som trädde i kraft i september 2024 kräver distanssamtal inte längre sökandens samtycke, utan Migrationsverket kan fatta beslut självständigt enligt prövning från fall till fall. Om samtalet ordnas på distans skickas protokollet till sökanden via mottagningsförläggningen. 

Migrationsverket bedömer huruvida asylgrunderna har utretts tillräckligt, och de överinspektörer som bereder besluten har den yrkesskicklighet som krävs för att bedöma när det är möjligt att fatta beslut om det som sökanden berättar i asylsamtalet. Migrationsverket har länge framfört att det ofta är onödigt att gå igenom samtalsprotokollet med sökanden under själva samtalstillfället, eftersom tillägg och korrigeringar i protokollet ofta inte är betydelsefulla med tanke på slutresultatet av det beslut som fattas om ansökan; i praktiken går det vanligen åt flera timmar av intervjuarens arbetstid till att enbart sitta i samtalsrummet när tolken läser protokollet för sökanden.  

För att närmare utreda uppfattningen ovan bad inrikesministeriet Migrationsverket lämna in 20 anonymiserade samtalsprotokoll som tagits genom slumpmässigt urval och vars tolkningsspråk är arabiska. Som språk valdes arabiska, eftersom det är det vanligaste tolkningsspråket för asylsamtal. Protokollen bestod av både första och senare samtal, och även de asylgrunder som utreddes varierade stort. Materialet innehöll protokoll från alla geografiska områden vid Migrationsverkets asylenhet (numera avdelningen för internationellt skydd), dvs. runt om i Finland, och samtalen hölls av olika intervjuare. När samtalsprotokollen granskades framgick det tydligt att nyttan av kontrollerna av protokollen i förhållande till samtalens slutprodukt är mycket liten. Av de tillägg till protokollet som sökandena gjort i protokollen i urvalet kunde cirka 7,5 procent anses vara så betydande att tilläggen till innehållet gav en verklig tilläggsutredning i sökandens ärende. Största delen av tilläggen var att förklara det som redan sagts på nytt. I fråga om korrigeringarna var andelen betydande korrigeringar 5,3 procent och ofta var korrigeringarna till exempel translitterering av egennamn. I analysen tog inte inrikesministeriet ställning till om de tillägg och korrigeringar som ansågs vara betydelsefulla också uttryckligen var betydelsefulla med tanke på slutresultatet av beslutet om ansökan, utan endast till om de var väsentliga med tanke på innehållet i sökandens berättelse som helhet eller annars. Även om det begärda urvalet av 20 protokoll är litet jämfört med det totala antalet samtal som Migrationsverket ordnar årligen, är statistiken över tilläggens och korrigeringarnas betydelse ändå riktgivande. 

Förutom att överinspektörernas arbetstid går åt till att vara närvarande vid kontrollerna av protokollen är problemet med förfarandet också de fortsatta samtalen till följd av kontrollerna och de praktiska arrangemangen kring dem. Om kontrollen av ett samtalsprotokoll inte blir klar inom den tid som reserverats för samtalet, måste Migrationsverket ordna ett fortsatt samtal med sökanden endast för att kontrollen av protokollet ska fortsätta. Samtalsarrangemangen kan vara mycket besvärliga till exempel på grund av alla parters scheman, Migrationsverkets resurser och tillgången till tolkar. Arrangemangen påverkas förutom av personalen även av det begränsade antalet tillgängliga samtalsrum. Antalet rum kan inte ökas dynamiskt med snabb tidtabell om det till exempel plötsligt skulle ordnas exceptionellt många fortsatta samtal. Mycket ofta kan man boka ett fortsatt samtal först efter en lång tid – till och med månader – vilket direkt påverkar behandlingstiden för ansökan. 

I Migrationsverkets urval av 20 protokoll ovan bokades i tio fall minst ett fortsatt samtal endast på grund av att man inte hann kontrollera protokollet inom den reserverade samtalstiden. Migrationsverket statistikför inte samtalen utifrån orsaken till att de bokas, men enligt verkets expertbedömningar bokas vid 40 procent av de första samtalen ett fortsatt samtal endast på grund av att kontrollen av protokollet är ogjord eller pågår. När det gäller minderåriga kan samtalen i praktiken alltid göras inom utsatt tid, eftersom samtalen i regel är kortare än för vuxna. Protokollet kontrolleras i genomsnitt 1–3 timmar beroende på samtalets typ och innehåll, men det kan ta ännu längre tid, ibland till och med en hel samtalsdag. Frågan påverkas också av tolkens kompetens och yrkesskicklighet, eftersom det finns stora skillnader i hur snabbt tolkarna arbetar. I vilket fall som helst kan man konstatera att det i det nuvarande förfarandet går åt betydande myndighetsresurser till att kontrollera protokoll, särskilt när man jämför nyttan av kontrollen med samtalets slutprodukt.  

3.2.2  Givande av internationellt skydd

Enligt 87 § 1 mom. i utlänningslagen ska en utlänning som befinner sig i landet beviljas asyl, om han eller hon vistas utanför sitt hemland eller sitt permanenta bosättningsland till följd av att han eller hon känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sitt ursprung, sin religion, nationalitet eller tillhörighet till en viss samhällsgrupp eller på grund av sin politiska uppfattning, och om han eller hon på grund av sin fruktan inte vill använda sig av detta lands skydd. 

Enligt 88 § i utlänningslagen ska en utlänning som befinner sig i landet beviljas uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd trots att villkoren för beviljande av asyl enligt 87 § inte uppfylls, om det finns grundad anledning att förmoda att utlänningen utsätts för en verklig risk att lida allvarlig skada om han eller hon återsänds till sitt hemland eller sitt permanenta bosättningsland, och han eller hon inte kan eller på grund av en sådan risk inte vill begagna sig av detta lands skydd. Med allvarlig skada avses 

dödsstraff eller avrättning, 

tortyr eller annan behandling eller bestraffning som är omänsklig eller kränker människovärdet, 

allvarlig och personlig fara som föranleds av urskillningslöst våld i samband med en internationell eller intern väpnad konflikt. 

I 88 b § i utlänningslagen konstateras att en sådan välgrundad fruktan för förföljelse som avses i 87 § 1 mom. eller en sådan verklig risk för att lida allvarlig skada som avses i 88 § 1 mom. kan grunda sig på händelser som har ägt rum efter det att sökanden lämnade sitt hemland eller sitt permanenta bosättningsland, eller på verksamhet som sökanden har deltagit i sedan han eller hon lämnade landet. Skyddsbehovet i en så kallad sur place-situation fogades till den nationella lagstiftningen i enlighet med direktivet genom en ändring av utlänningslagen (323/2009) som trädde i kraft den 1 september 2009. I den dåvarande regeringspropositionen (RP 166/2007 rd https://www.eduskunta.fi/SV/vaski/HallituksenEsitys/Documents/rp_166+2007.pdf ) ansågs det vara väsentligt med tanke på ikraftsättandet av direktivet och sökandens rättsskydd att en exakt paragraf fogades till lagen för situationer där sökandens personliga omständigheter har förändrats väsentligt efter att sökanden har lämnat ursprungslandet. Det förekommer situationer där behovet av internationellt skydd uppkommer först efter att utlänningen lämnat sitt hemland eller sitt permanenta bosättningsland. Det kan vara fråga om en situation där förhållandena i asylsökandens hemland eller permanenta bosättningsland har förändrats. Sökandens egen situation har också kunnat förändras på ett sådant sätt som gör det omöjligt för sökanden att återvända till sitt hemland eller permanenta bosättningsland. När direktivet genomfördes nationellt ansågs det inte nödvändigt att separat föreskriva om situationer där en sökande själv skulle kunna fabricera sur place-skäl för att nå ovan nämnda status utan att det handlar om exempelvis en äkta övertygelse eller en politisk ståndpunkt. Således är det med stöd av den nuvarande lagstiftningen inte möjligt att ingripa i situationer där skälen för flyktingstatus har orsakats uppsåtligen.  

Det finns skillnader mellan flyktingstatus och status för alternativt skydd i fråga om tillståndets längd. Till följd av ändringen av utlänningslagen 666/2024 som trädde i kraft den 2 januari 2025 är det första uppehållstillståndet som beviljas på grund av flyktingstatus tre år och uppehållstillstånd som beviljas på grund av alternativt skydd ett år.  

3.2.3  Resor för dem som får internationellt skydd

3.3.1  Fattande av beslut om avlägsnande ur landet i ärenden som gäller internationellt skydd

I 98 § 4 mom. i utlänningslagen anges att om ett beslut om internationellt skydd avslås, beslutas samtidigt att personen ska avvisas eller utvisas, om det i ärendet inte framkommer några sådana särskilda skäl som gör att beslut om avvisning eller utvisning inte ska fattas. Finlands nationella lagstiftning motsvarar således redan nu EU:s procedurförordning som träder i kraft senare och där det föreskrivs att ett beslut om avlägsnande ur landet ska fattas i samband med ett avslagsbeslut om internationellt skydd eller utan onödigt dröjsmål därefter. 

Enligt 142 § 2 mom. 4 punkten i utlänningslagen avses med avvisning i situationer som gäller internationellt skydd att en utlänning som kommit till landet utan uppehållstillstånd avlägsnas ur landet, om han eller hon efter inresan inte har beviljats uppehållstillstånd. Med stöd av 148 § 2 mom. i utlänningslagen kan även en sådan utlänning avvisas som kommit till landet utan uppehållstillstånd och vars vistelse i Finland skulle kräva visum eller uppehållstillstånd, men som inte sökt eller beviljats ett sådant. I regeringens proposition med förslag till lag om ändring av utlänningslagen 143/2024 rd föreslås att det till paragrafens 2 mom. fogas att även en utlänning vars vistelse under den tid ansökan behandlas inte är laglig i enlighet med vad som föreskrivs i 40 § kan avvisas. 

Enligt 143 § i utlänningslagen avses med utvisning att en utlänning avlägsnas ur landet när utlänningen vistas i landet med stöd av tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd som beviljats av en finsk myndighet eller efter det att hans eller hennes uppehållstillstånd inte längre gäller. Enligt 149 § 1 mom. 1 punkten i utlänningslagen får en utlänning som har haft uppehållstillstånd utvisas ur landet, om han eller hon vistas i landet utan uppehållstillstånd, när ett sådant krävs. 

I 147 a § i utlänningslagen föreskrivs om tiden för frivillig återresa. I ett avvisnings- eller utvisningsbeslut ska det fastställas en tidsfrist på minst sju och högst trettio dagar inom vilken utlänningen frivilligt kan avlägsna sig ur landet. Tidsfristen för frivillig återresa räknas från den tidpunkt då beslutet blir verkställbart. Tidsfristen kan av särskilda skäl förlängas. En tidsfrist för frivillig återresa fastställs emellertid inte om det finns risk för avvikande, om personen anses äventyra allmän ordning eller säkerhet eller nationell säkerhet, om ansökan om uppehållstillstånd avslagits såsom uppenbart ogrundad eller bedräglig, eller om ansökan om internationellt skydd avvisas utan prövning i enlighet med 103 § eller det är fråga om en uppenbart ogrundad ansökan enligt 101 §. Risken för avvikande ska bedömas i enlighet med 121 a §.  

En utlänning samt hans eller hennes make som befinner sig i Finland eller en därmed jämförbar person ska enligt 145 § i utlänningslagen ges tillfälle att bli hörd i ett sådant ärende avseende nekad inresa, avvisning, utvisning eller meddelande av inreseförbud som berör honom eller henne. När beslut om avlägsnande ur landet fattas ska en helhetsbedömning enligt 146 § i utlänningslagen göras. Vid bedömningen ska särskilt avseende fästas vid barnets bästa och skyddet för familjelivet. Vid bedömningen beaktas också hur länge och i vilket syfte utlänningen har vistats i landet samt karaktären hos det uppehållstillstånd som beviljats utlänningen, utlänningens band till Finland samt hans eller hennes familjemässiga, kulturella och sociala anknytning till hemlandet.  

3.3.2  Verkställigheten av beslut om avlägsnande ur landet i ärenden som gäller internationellt skydd

Bestämmelser om verkställighet av beslut om avvisning finns i 201 § i utlänningslagen. Huvudregeln för dem som ansöker om internationellt skydd finns i paragrafens 3 mom. och anger att i en situation där en utlänning har ansökt om uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd, får ett beslut om avvisning, som får överklagas genom besvär, inte verkställas förrän beslutet har vunnit laga kraft, om inte något annat föreskrivs nedan i nämnda paragraf. Om den som ska avvisas överklagar beslutet hos förvaltningsdomstolen, får han eller hon invänta förvaltningsdomstolens beslut i Finland.  

När besvär anförs över förvaltningsdomstolens beslut behövs besvärstillstånd av högsta förvaltningsdomstolen. Besvär hindrar inte verkställigheten av beslutet om avvisning, om inte högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Om högsta förvaltningsdomstolen förbjuder verkställigheten, kan beslutet inte verkställas förrän verkställighetsförbudet har upphävts eller beslutet vinner laga kraft genom högsta förvaltningsdomstolens beslut.  

Enligt 201 § 2 mom. i utlänningslagen får ett avvisningsbeslut inte verkställas inom den tidsfrist som fastställts för frivillig återresa med stöd av 147 a §. Verkställighet är dock tillåten om det finns risk för att personen flyr eller personen anses äventyra allmän ordning eller säkerhet. 

Bestämmelser om verkställigheten av beslut om avvisning vid påskyndat förfarande och i samband med att ansökan avvisas utan prövning finns i 201 § 4 och 5 mom. Då får beslutet verkställas efter det att beslutet har delgetts sökanden, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat, eller tidigast den åttonde dagen efter det att beslutet har delgetts sökanden, om inte förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. I det senare fallet ska det före verkställigheten säkerställas att tidsfristen har omfattat minst fem vardagar.  

I 201 § 6 mom. anges att ett beslut om avvisning som fattats med stöd av 95 b, 101 eller 103 § inte får verkställas förrän en i 198 b § 1 mom. avsedd ansökan om förbud mot eller avbrytande av verkställighet har avgjorts. Då ska ansökan om förbud mot eller avbrytande av verkställighet göras inom sju dagar från det att beslutet har delgivits sökanden. Tidsfristen ska omfatta minst fem vardagar.  

Bestämmelser om verkställighet av beslut om avvisning som fattats med anledning av nya ansökningar finns i 201 § 7–9 mom. Enligt 201 § 7 mom. i utlänningslagen hindrar inte inlämning av en andra ny ansökan att ett avvisningsbeslut med anledning av den tidigare nya ansökan verkställs, förutom om avvisningen har grundat sig på att sökanden har återkallat sin ansökan om internationellt skydd. Enligt 201 § 9 mom. hindrar inte en första ny ansökan som inte uppfyller förutsättningarna för att tas upp till prövning att ett lagakraftvunnet beslut som fattats med stöd av en tidigare ansökan verkställs, om syftet med den nya ansökan bara är att direkt förhindra eller fördröja verkställigheten av beslutet. I dessa situationer ger den nya ansökan inte utlänningen rätt att vistas i Finland, och därför avslutar ett beslut i ärendet inte heller denna rätt och det finns således inget behov av att foga ett nytt beslut om avlägsnande ur landet till asylbeslutet. 

Verkställigheten av alla beslut om utvisning omfattas av 200 § 1 mom. i utlänningslagen, som är identiskt med 201 § 3 mom., dvs. huvudregeln för verkställigheten av beslut om avvisning i ärenden som gäller internationellt skydd. Enligt momentet får ett beslut om utvisning, som får överklagas genom besvär, inte verkställas förrän beslutet har vunnit laga kraft, om inte något annat föreskrivs i lagen. Om den som ska utvisas överklagar beslutet hos förvaltningsdomstolen, får han eller hon invänta förvaltningsdomstolens beslut i Finland. När besvär anförs över förvaltningsdomstolens beslut behövs besvärstillstånd av högsta förvaltningsdomstolen. Besvär hindrar inte verkställigheten av beslutet om utvisning, om inte högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Om högsta förvaltningsdomstolen förbjuder verkställigheten, kan beslutet inte verkställas förrän verkställighetsförbudet har upphävts eller beslutet vinner laga kraft genom högsta förvaltningsdomstolens beslut.  

I utlänningslagen föreskrivs med andra ord inte om verkställigheten av beslut om utvisning på samma sätt som om verkställigheten av beslut om avvisning i 201 § 4–9 mom., där ett snabbare verkställande av beslutet om avvisning möjliggörs. I en situation där en utlänning som ska utvisas ansöker om internationellt skydd ska man därför alltid också bifoga ett beslut om utvisning till det negativa asylbeslutet, oberoende av om det till exempel är fråga om en ny ansökan och om den har tagits upp till prövning.  

I Migrationsverkets anvisning om avlägsnande ur landet (MIGDno-2019‒833) behandlas en situation där den som ska utvisas ansöker om internationellt skydd. I anvisningen hänvisas till artikel 46.6 i förfarandedirektivet, enligt vilken en domstol – om ett beslut leder till att utlänningens rätt att stanna kvar i medlemsstaten upphör – ska ha rätt att avgöra om utlänningen får stanna kvar i medlemsstaten i avvaktan på resultatet av ändringssökande. Om ett beslut om avlägsnande ur landet inte fogas till ett negativt asylbeslut, har domstolen inte den möjlighet som avses i bestämmelsen.  

Enligt anvisningen behöver ett beslut om avvisning inte alltid fogas till asylbeslutet på nytt då det gäller en ny ansökan, om ett verkställbart beslut om avvisning redan har fattats för utlänningen. Detta beror på huruvida utlänningens rätt att vistas i Finland upphör till följd av beslutet. Enligt Migrationsverkets tolkning ska ett beslut om utvisning alltid fattas på nytt i samband med varje negativt beslut som fattas i samband med en ny ansökan. 

Alla beslut om avlägsnande ur landet omfattas av 202 § 1 mom. i utlänningslagen, enligt vilket ett beslut emellertid inte får verkställas, om det finns skäl att misstänka att tillbakasändningen av en utlänning till ursprungslandet eller något annat land utsätter honom eller henne för en sådan fara som avses i 147 §. Nämnda paragraf föreskriver om förbud mot tillbakasändning och enligt den får ingen avvisas, utvisas eller till följd av nekad inresa sändas tillbaka till ett område där han eller hon kan bli utsatt för dödsstraff, tortyr, förföljelse eller annan behandling som kränker människovärdet eller till ett område från vilket han eller hon kan bli sänd till ett sådant område. 

3.3.3  Bedömning vid beslut om utvisning och dess verkställighet i ärenden som gäller internationellt skydd

Den största skillnaden mellan avvisning och utvisning i utlänningslagen hänför sig till verkställigheten av besluten. Beslut om avvisning kan i vissa situationer verkställas snabbare än beslut om utvisning i samband med ett avslag på ansökan om internationellt skydd. Verkställandet av beslut om utvisning bestäms alltid på samma sätt, oberoende av grunden för beslutet om avslag. Till skillnad från i Finland skiljer sig inte verkställandet av beslut om återsändande i EU-bestämmelserna i fråga om huruvida personen har vistats i landet med uppehållstillstånd (utvisning) eller om det är fråga om återsändande av en person som vistats i landet på någon annan grund än med uppehållstillstånd (avvisning).  

I regel fattas ett beslut om avvisning i samband med avslag på ansökan om internationellt skydd, eftersom internationellt skydd i allmänhet söks vid ankomst till landet, då personen inte har uppehållstillstånd i Finland. Det är dock möjligt att en person som redan har vistats i Finland till exempel med uppehållstillstånd på grund av arbete eller familjeband gör en eller flera ansökningar om internationellt skydd i det skede då beslutet om utvisning har blivit verkställbart och verkställandet av beslutet har börjat ordnas, endast för att fördröja verkställandet av avlägsnandet ur landet.  

Utvisning kan också komma i fråga i en situation där en person som ansöker om internationellt skydd redan tidigare har haft status som internationellt skyddsbehövande i Finland, men denna status har återkallats eller upphört och det redan i den tidigare processen har bestämts att personen ska utvisas ur landet. För närvarande är det i viss mån oklart i utlänningslagen huruvida en asylansökan som gjorts efter ett beslut om återkallande eller upphörande kan betraktas som en ny ansökan. Detta beror på att det i 102 § om ny ansökan hänvisas till en tidigare ansökan, medan återkallande och upphörande av skyddsstatus sker på myndighetsinitiativ. I artikel 40.4 i EU:s förfarandedirektiv hänvisas i dessa situationer till ett tidigare förfarande och inte till en tidigare ansökan. Enligt direktivet betraktas alltså också ansökningar som gjorts efter att det internationella skyddet upphört eller återkallats som nya ansökningar. 

Antalet asylansökningar av utlänningar som ska utvisas har under de senaste åren varierat på årsnivå och legat både under och över hundra ansökningar. Det finns ingen information om hur många beslut om utvisning som har fattats på de första asylansökningarna och hur många som har fattats på nya ansökningar.  

Beslut om utvisning som har fattats i samband med asylbeslut 2022–2024. 

Källa: Migrationsverket 

I dessa situationer har verkställigheten av beslutet om utvisning inte påskyndats i den gällande lagen, och utvisningsförfarandet inklusive ändringssökande kan ta mycket lång tid, till och med flera år. I praktiken har det också förekommit missbruk av systemet så att en person har väntat på att beslutet ska vinna laga kraft i 30 dagar, under vilken tid han eller hon också har besvärsrätt, och omedelbart efter denna tid lämnat in en ny asylansökan. Genom att göra nya ansökningar är det med andra ord möjligt att i praktiken helt förhindra verkställandet av utvisningen. Det kan också vara fråga om utlänningar som utvisas på grund av brott. Situationen är ägnad att försämra asylsystemets funktion och trovärdighet.  

Migrationsverket har en jour för nya ansökningar vars syfte är att svara på sådana situationer där sökanden lämnar in en ny ansökan först i det skede när han eller hon ska avlägsnas ur landet. Eftersom polisen, som ansvarar för avlägsnandet ur landet, inte har befogenheter att pröva ansökningar om internationellt skydd, kontaktar polisen alltid Migrationsverket med anledning av asylansökningar som lämnats in i samband med avlägsnandet ur landet. Migrationsverket kan inom jouren för nya ansökningar bedöma om det finns skäl att misstänka att verkställandet av det tidigare beslutet i ljuset av de nya uppgifterna skulle leda till brott mot förbudet mot tillbakasändning. I de situationer som avses i bestämmelsen kan verket snabbt fatta beslut om en ny ansökan utan något nytt beslut om avlägsnande ur landet, varvid beslutet också kan verkställas genast och sökanden inte kan förhindra tillbakasändning genom att anhängiggöra en ny ansökan strax före tillbakasändningen, med undantag för situationer där det finns tydliga grunder som överskrider tröskeln för att ta upp ärendet till prövning. Migrationsverket har avtalat separat om jouren med polisen och den kan också ordnas utanför tjänstetid. Jouren används särskilt i situationer där sökanden redan har tidigare asylansökningar i bakgrunden. Jouren för nya ansökningar lämpar sig inte för utvisningsärenden, vilket innebär att möjligheten att förhindra tillbakasändning genom att i sista stund anhängiggöra en ny ansökan innan utvisningen verkställs gör det möjligt att missbruka systemet. 

3.4.1  Verkställigheten av beslut om avlägsnande ur landet i ärenden som gäller internationellt skydd

Europarådets konvention om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 19/1990, nedan Europakonventionen ) innehåller artikel 13 om rätt till ett effektivt rättsmedel. Enligt artikel 1 i tilläggsprotokoll nr 7 till konventionen får en utlänning som lagligen är bosatt inom en stats territorium utvisas därifrån endast efter ett i laga ordning fattat beslut. Utlänningen ska ha rätt att framlägga skäl som talar mot utvisningen, få sin sak omprövad, och för dessa ändamål företrädas genom ombud inför vederbörande myndighet eller inför en eller flera av denna myndighet utsedda personer.  

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i sin avgörandepraxis ansett att de effektiva rättsmedel som avses i artikel 13 förutsätter att rättsmedlen har en automatiskt suspensiv inverkan i fall där det finns vägande skäl att anta att en person verkligen kan bli offer för behandling som strider mot artikel 3 i Europeiska människorättskonventionen. Detta har konstaterats t.ex. i avgörandet Gebremedhin v. Frankrike (26.4.2007, punkt 67) och domen Hirsi Jamaa m.fl. v. Italien (23.2.2012, punkt 200). 

Artikel 18 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2000/C 364/01) gäller rätten till asyl. Enligt artikel 19.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna får ingen avlägsnas, utvisas eller utlämnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, tortyr eller andra former av omänsklig eller förnedrande bestraffning eller behandling. Enligt artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna har var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i artikeln i fråga. Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. 

Europeiska unionens domstol har i sitt avgörande i mål C-562/13 Abdida (ECLI:EU:C:2014:2453, 18.12.2014) konstaterat att återvändandedirektivet inte innehåller något krav på att det rättsmedel som avses i artikel 13.1 i samma direktiv ska ha suspensiv verkan. Inte desto mindre ska rättsmedlets egenskaper dock fastställas i enlighet med artikel 47 i stadgan, i vilken principen om ett effektivt domstolsskydd bekräftas. Av denna orsak konstaterade domstolen i fallet i fråga att artiklarna 5 och 13 i återvändandedirektivet, i förening med artiklarna 19.2 och 47 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för nationell lagstiftning i vilken det inte föreskrivs att det ska finnas ett rättsmedel med suspensiv verkan mot ett beslut om återvändande vars verkställighet kan medföra att den berörda tredjelandsmedborgaren utsätts för en allvarlig risk för att hans eller hennes hälsotillstånd allvarligt och oåterkalleligt försämras. 

3.4.2  Sur place-skäl som en person själv har skapat

Österrikes begäran om förhandsavgörande i anknytning till sur place-skäl som en person själv har skapat C-222/22 (ECLI:EU:C:2024:192, 29.2.2024) gällde tillämpningen av artikel 5.3 i skyddsgrundsdirektivet. En person i Österrike hade lämnat in en ny ansökan, eftersom han hade konverterat till kristendomen efter att ha lämnat sitt ursprungsland. Förhandsavgörandet gällde framför allt tolkningen av Österrikes nationella lagstiftning i förhållande till kravet på prövning av ansökningar från fall till fall även i sur place-situationer, men avgörandet behandlade också vad som avses med skäl som sökanden själv har skapat och på grund av vilka flyktingstatus kan vägras.  

Domstolen konstaterade att det av ordalydelsen i artikel 5.3 i skyddsgrundsdirektivet framgår att det är endast om den risk för förföljelse som sökanden har åberopat till stöd för en efterföljande ansökan grundar sig ”på omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet” som sökanden ”normalt” inte ska beviljas flyktingstatus. Detta adverb utesluter således inte att en sökande, även under sådana omständigheter, på vissa villkor kan tillerkännas flyktingstatus. 

I domen konstateras dessutom att artikel 5 i direktivet, såsom anges i dess rubrik, avser ”internationella skyddsbehov” som uppstår ”sur place”. En gemensam definition av detta begrepp bör såsom anges i skäl 25 i direktivet införas. I artikel 5.1 och 5.2, vilka i motsats till punkt 3 i nämnda artikel är tillämpliga på alla ansökningar om internationellt skydd, preciseras att en välgrundad fruktan för förföljelse kan grunda sig inte bara på händelser som har ägt rum sedan sökanden lämnade sitt ursprungsland, utan även på verksamhet som sökanden ägnat sig åt efter att ha lämnat det landet. Den omständighet att uttrycket ”i synnerhet” används i artikel 5.2, med hänvisning till den situation där det fastställs att denna verksamhet är ett uttryck för och en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i ursprungslandet, innebär att verksamhet som inte utgör ett sådant uttryck eller en sådan fortsättning i princip även kan åberopas, oberoende av om det sker i samband med en första ansökan om internationellt skydd eller en efterföljande ansökan. Av det ovan anförda följer att artikel 5.3 i direktivet utgör ett undantag från den princip som fastställs i punkterna 1 och 2 i artikeln. Enligt bestämmelsen tillåts nämligen att en risk för förföljelse, som åberopats till stöd för en efterföljande ansökan om internationellt skydd på grundval av omständigheter som sökanden själv har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet, ”normalt” ska leda till att flyktingstatus utesluts. Med hänsyn till bestämmelsens beskaffenhet som undantag ska, såsom generaladvokaten har framhållit i punkt 54 i sitt förslag till avgörande, det handlingsutrymme som medlemsstaterna tillerkänns enligt artikel 5.3 tolkas restriktivt. 

Denna tolkning bekräftas enligt domstolen av flyktingdefinition i artikel 1 A led 2 i Genèvekonventionen, vilken återges i artikel 2 d i direktiv 2011/95. Enligt denna definition föreskrivs inte någon begränsning i form av att en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av minst ett av de skäl till förföljelse som anges i denna bestämmelse inte får grunda sig på verksamhet som sökanden har ägnat sig åt efter att ha lämnat ursprungslandet och som inte är ett uttryck för eller en fortsättning på åsikter eller en inställning som sökanden hade i ursprungslandet. Denna tolkning vinner även stöd av förarbetena till artikel 5.3 i direktiv 2011/95. Det framgår nämligen av förslaget till rådets direktiv om miniminormer för när medborgare i tredje land och statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning (KOM/2001/0510 slutlig), framlagt av Europeiska kommissionen den 30 oktober 2001, att kommissionen genom att använda verbet ”skapa” i den artikel som i direktiv 2004/83 motsvarade artikel 5.3 i direktiv 2011/95, avsåg att reglera en situation där sökandes fruktan för förföljelse ”hade fabricerats” av denne själv. 

Av det ovan anförda följer att syftet med att flyktingstatus till följd av en efterföljande ansökan om internationellt skydd, med stöd av artikel 5.3 i direktiv 2011/95, kan nekas är att sanktionera sökandens avsiktliga missbruk när denne har ”fabricerat” de omständigheter på vilka risken för den förföljelse som sökanden kan komma att utsättas för i ursprungslandet grundar sig och således har manipulerat det tillämpliga förfarandet för att beviljas internationellt skydd, med hänsyn till den ofrånkomligt avsiktliga dimensionen av uttrycket ”omständigheter som den sökande genom eget beslut har skapat”. En sådan tolkning vinner slutligen stöd av direktivets huvudsakliga syfte, vilket är dels att säkerställa att medlemsstaterna tillämpar gemensamma kriterier för att fastställa vilka personer som har ett verkligt behov av internationellt skydd, dels att garantera att en miniminivå av förmåner är tillgänglig för dessa personer i samtliga medlemsstater. 

För att besvara frågan huruvida de omständigheter som åberopats i en efterföljande ansökan till stöd för att det föreligger en risk för förföljelse på grund av ett av de skäl som anges i artikel 10.1 i direktiv 2011/95, vilka kan leda till att flyktingstatus erkänns, omfattas av en avsikt att missbruka och manipulera det tillämpliga förfarandet, konstaterar domstolen slutligen att en individuell bedömning av ansökan måste göras mot bakgrund av samtliga föreliggande omständigheter, med beaktande av alla relevanta uppgifter. Denna bedömning ska genomföras av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna i enlighet med artikel 4.3 i direktivet. Domstolen betonar att frågan huruvida den sökande efter att ha lämnat sitt ursprungsland har ägnat sig åt en verksamhet, vars enda syfte eller vars huvudsyfte var att skapa de nödvändiga förutsättningarna för att ansöka om internationellt skydd, såsom anges i artikel 4.3 d i direktivet, i detta avseende endast utgör en av de omständigheter som de behöriga nationella myndigheterna ska beakta vid denna individuella bedömning. Myndigheterna ska nämligen göra en fullständig prövning av alla omständigheter i det enskilda fallet, med beaktande av samtliga faktorer som räknas upp i artikel 4.3 a–e. 

Av ovan nämnda följer att artikel 5.3 i direktiv 2011/95 inte kan tolkas så, att ett frivilligt införlivande av denna bestämmelse befriar medlemsstaterna från att föreskriva en skyldighet för de behöriga nationella myndigheterna att göra en individuell bedömning av varje efterföljande ansökan om internationellt skydd. Denna bestämmelse kan inte heller tolkas så, att ett sådant införlivande gör det möjligt för medlemsstaterna att uppställa en presumtion för att varje efterföljande ansökan som grundar sig på omständigheter som sökanden själv har skapat efter att ha lämnat sitt ursprungsland i princip härrör från avsikten att missbruka och manipulera förfarandet för beviljande av internationellt skydd och att det ankommer på sökanden att motbevisa denna presumtion. 

5.1.1  Slopande av kontroll av protokollet över asylsamtal

I propositionen föreslås det att Migrationsverket i fortsättningen inte ska gå igenom protokollet över asylsamtal under själva samtalet med en person som söker internationellt skydd, utan att sökandena ges en tidsfrist på två veckor, som också kan vara längre om ärendets art så kräver. Tidsfristen kan förlängas, om sökanden verkligen har försökt ge in en tilläggsutredning i sitt ärende, men inte har kunnat göra det av orsaker som inte beror på sökanden själv. Om sökanden så vill kan de inom tidsfristen ge in tillägg och korrigeringar till protokollet efter samtalet. Samtidigt stryks kravet på att protokollet ska undertecknas. Eventuella tillägg och korrigeringar till protokollet betraktas som en tilläggsutredning till ansökan och Migrationsverket fattar inte beslut om ansökan innan tidsfristen har löpt ut. Ansökningarna prövas i olika förfaranden som inte är helt jämförbara och dessutom kan det finnas betydande skillnader i längden på samtalsprotokollen inom ett visst förfarande. Om tidsfristen på två veckor inte räcker till, kan Migrationsverket fastställa en lämplig tidsfrist för tillägg och korrigeringar i varje enskilt fall, men tidsfristen ska ändå vara skälig med hänsyn till ärendets natur och protokollets längd. Förvaltningsdomstolarnas möjlighet enligt 197 a § i utlänningslagen att bestämma en tidsfrist för att ge in en tilläggsutredning i ett utlänningsärende motiverades då det begav sig (RP 32/2016 rd ) med att lämnande av senare tilläggsutredningar utan tidsfrist ohjälpligen fördröjer domstolens avgörande i ärendet och senarelägger meddelandet av beslutet, eftersom det automatiskt innebär att beredningen av ärendet fortgår. En tydlig och skälig tidsfrist för tillägg och korrigeringar i samtalsprotokollet ska på samma sätt säkerställa att behandlingen av asylansökan inte drar ut på tiden i onödan och att ansökan inte heller avgörs innan sökanden har haft en verklig möjlighet att ge in en tilläggsutredning. Det ligger också i sökandens intresse att behandla ansökan utan dröjsmål. Det föreslagna förfarandet ska utöver asylsamtal också gälla Migrationsverkets höranden vid prövning av upphörande eller återkallande av internationell skyddsstatus. 

Såsom förfarandedirektivet förutsätter i anknytning till slopandet av genomgången av samtalsprotokollet, spelar Migrationsverket in alla samtal i form av ljud, och ljudfilen i fråga är tillgänglig i vilket skede av processen som helst, även i förfarandet för ändringssökande. Detta påverkas inte av de föreslagna bestämmelserna. 

5.1.2  Internationellt skyddsbehov ”sur place”

I propositionen föreslås en ändring i anknytning till bestämmelsen om internationellt skyddsbehov efter att en person har lämnat ursprungslandet (sur place-situation) i artikel 5.3 i skyddsgrundsdirektivet. Det föreslås att det i utlänningslagen tas in en möjlighet enligt skyddsgrundsdirektivet att låta bli att bevilja flyktingstatus i en situation där sökanden lämnar in en ny ansökan vars skäl han eller hon själv uppsåtligen har skapat efter att ha lämnat ursprungslandet och som inte kan anses utgöra ett uttryck för sökandens verkliga övertygelse, åsikter eller livssituation. Sökandens agerande ska med fog uppfylla definitionen av uppsåtlighet så att det enda syftet med sökandens agerande kan anses vara att skapa skäl för sin asylansökan. Agerandet i fråga kan till exempel vara skapande av sådant innehåll i sociala medier som tydligt är avsiktligt och vars syfte är att främja asylärendet eller annat – vanligen – offentligt agerande, för vilket det inte kan anses finnas andra grunder än att skapa bevis på de förutsättningar för asyl som sökanden har fabricerat.  

5.1.3  Resor till ursprungslandet och begränsning av giltighetsområdet för resedokument

I propositionen föreslås att bestämmelserna om upphörande av flyktingstatus och status som alternativt skyddsbehövande preciseras. Det föreslås att det till lagen fogas hur resor påverkar prövningen av upphörande av internationell skyddsstatus, vilket också motsvarar nuvarande rättspraxis. 

I propositionen föreslås dessutom att giltighetsområdet för resedokument som beviljas på grund av internationellt skydd framöver ska begränsas i fråga om medborgarskapslandet eller det tidigare permanenta bosättningslandet. I propositionen föreslås att man dock av exceptionellt vägande skäl kan avvika från detta, varvid resedokument undantagsvis beviljas för bara ett år. Giltighetstiden på ett år anses vara tillräcklig för att göra en resa av ett tvingande skäl. Enligt förslaget ska begränsningen också gälla personer som har fått uppehållstillstånd med stöd av 89 § i utlänningslagen, dvs. personer som på grund av sitt eget agerande inte har ansetts förtjäna internationellt skydd.  

5.1.4  Verkställigheten av beslut om utvisning i ärenden som gäller internationellt skydd

I propositionen föreslås att bestämmelserna om verkställigheten av beslut om utvisning ska ändras, så att besluten om utvisning i vissa situationer i anslutning till ansökan om internationellt skydd kan verkställas snabbare än i nuläget. De föreslagna bestämmelserna är förenliga med bestämmelserna om verkställigheten av beslut om avvisning. 

5.2.1  Ekonomiska konsekvenser

Slopande av kontroll av protokollet över asylsamtal under samtalet 

Att på myndighetsinitiativ ordna kontrollen av protokoll under Migrationsverkets asylsamtal förlänger ofta behandlingen av ansökan om internationellt skydd med flera veckor eller till och med månader. Med beaktande av nyttan av kontrollen av protokollet med tanke på processen som helhet är det inte motiverat att protokollet kontrolleras som en del av samtalet. Genom propositionen strävar man i enlighet med regeringsprogrammet efter att effektivisera behandlingen av ansökningar och därmed spara på mottagningskostnader när ansökningsprocesserna förkortas. Att öka effektiviteten i myndighetsprocesserna – dock utan att försämra kvaliteten – har också ekonomiska effekter. 

Asylprocessen innehåller flera olika typer av ansökningar som inte kan jämföras sinsemellan till exempel i fråga om asylsamtalet eller protokollets längd. Det kan också förekomma stora variationer i protokollängden mellan ansökningar av samma profil och även yrkesskickligheten hos tolken som deltar i samtalet påverkar kontrollen av protokollet. Vid beräkningen av de ekonomiska konsekvenserna av att slopa kontrollen av protokollet ska man alltså beakta att det inte går att ge exakta bedömningar, utan att beloppen endast är riktgivande. Enligt Migrationsverkets expertbedömning blir man vid 40 procent av de första samtalen tvungen att boka ett fortsatt samtal endast på grund av att man inte hinner kontrollera protokollet under det första samtalet. Det fortsatta samtalet ordnas vanligen cirka 3–6 veckor efter det första samtalet. År 2023 höll Migrationsverket cirka 1 940 första asylsamtal (vuxna; första ansökningar och nya ansökningar). Samma år var dygnskostnaden för mottagningen i genomsnitt 35 euro. På basis av ovan nämnda bedömning, om det fortsatta samtalet för kontroll av protokollet i nämnda 40 procent av fallen (cirka 795 sökande) kan bokas till exempel först en och en halv månad efter det första samtalet, och avgörandet av ansökan således fördröjs med lika lång tid, orsakar detta kostnader på cirka 1 250 000 euro för staten vad gäller mottagningsutgifterna. En fördröjning på tre veckor medför på motsvarande sätt kostnader på 585 000 euro. Om fördröjningen är längre än 1,5 månader blir naturligtvis kostnaderna ännu högre. Enligt Migrationsverkets framsynsnätverk kommer antalet ansökningar om internationellt skydd (inkluderar inte nya ansökningar) att ligga mellan 3 000 och 4 000 under de kommande åren. Om antalet sökande år 2025 skulle vara 3 500, skulle de besparingar som slopandet av kontrollen av protokollet medför i fråga om dessa sökande således ligga mellan 1 030 000 och 2 060 000 euro, om man räknar med att ett fortsatt samtal orsakar en fördröjning på 3–6 veckor. 

Om kontrollen av protokollet överförs på sökandens ansvar innebär detta i praktiken att behovet av rättshjälp kan öka när de sökande ber biträden ordna kontrollen av protokollet. Om ett biträde ordnar ett kontrolltillfälle är det mycket svårt att bedöma de genomsnittliga kostnaderna för ordnandet, bland annat å ena sidan på grund av att protokollens längd kan variera mycket på det sätt som beskrivs ovan och å andra sidan på grund av att det är svårt att förutse hur många av de sökande som vill gå igenom protokollet över asylsamtalet med ett biträde efter samtalet. Å andra sidan är genomgången av protokollet inte heller längre en förpliktande åtgärd framöver, och därför kan biträdet överväga saken och är inte skyldigt att ordna tillfället i fråga för sina klienter. Som exempel, med utgångspunkt i antalet samtal som ordnades 2023, om hälften av de sökande som endast på grund av kontroll av protokollet vill gå igenom protokollet med hjälp av sitt biträde på ett fortsatt samtal och biträdet går med på detta, skulle tilläggskostnaderna för rättshjälpen i stora drag vara cirka 840 euro per sökande och 334 000 euro sammanlagt. Uppskattningarna grundar sig på justitieministeriets uppskattning av ökningen av de offentliga rättsbiträdenas arbetsmängd i fråga om arrangemangen för tillställningen (åtgärder före och efter), de genomsnittliga tolkkostnaderna (standardvärdet för tillställningens längd är fyra timmar och tolkspråket arabiska) samt själva ersättningen för biträdet (statsrådets förordning om grunderna för arvoden vid allmän rättshjälp, 6 §) och är med beaktande av ovan nämnda osäkerheter endast riktgivande. Utifrån Migrationsverkets uppskattning av ansökningar som görs 2025 skulle tilläggskostnaderna för rättshjälp vara cirka 580 000 euro, om hälften av de sökande (enligt uppskattningen ovan 40 %) vars protokoll inte kontrolleras under asylsamtalet skulle vilja gå igenom det med sitt biträde. De ekonomiska konsekvenserna i anknytning till rättshjälpen med anledning av de ändringar som föreslås i propositionen är allra svårast att förutse. 

Vid en jämförelse av de tilläggskostnader för rättshjälpen som reformen eventuellt medför med besparingarna från mottagningstjänsterna ska man dock beakta att besparingarna från mottagningstjänsterna är större än kostnaderna för rättshjälpen. Huruvida sökanden överhuvudtaget är berättigad till rättshjälp påverkar också kostnaderna, eftersom sökanden, om han eller hon inte är berättigad till rättshjälp, avtalar om ersättningen direkt med sitt biträde och kostnaderna då inte påverkar utgifterna för den offentliga rättshjälpen. När man dessutom beaktar att kontrollen av protokollet har ändrats i enlighet med propositionen och att den av de skäl som anges där ändras från förpliktande åtgärd till frivillig åtgärd, kan kontrollen inte ur rättshjälpssynpunkt anses vara en nödvändig åtgärd för alla sökande, varvid inte heller kostnader för rättshjälp skulle uppstå för största delen av de sökande.  

Den tid som går åt till att kontrollera protokollet under samtalet kan i fortsättningen användas för andra uppgifter vid Migrationsverket, vilket främjar målet att effektivisera behandlingen av ansökningar. Även om det inte finns statistikbaserad information kan man med hjälp av siffrorna ovan i stora drag beräkna att 5 820timmar har använts enbart för att kontrollera protokoll under samtalen år 2023 (den genomsnittliga tid som går åt till att kontrollera samtalsprotokoll är uppskattningsvis tre timmar). För Migrationsverkets överinspektörer innebär detta personalkostnader på 227 000 euro, dvs. 3,2 årsverken. På motsvarande sätt kan man utifrån uppskattningen av antalet sökande år 2025 uppskatta att personalkostnaderna för att kontrollera dessa sökandens protokoll uppgår till 410 000 euro, dvs. något under 6 årsverken. Genom reformen genomförs regeringsprogrammets skrivning om effektivare ansökningsförfaranden samt de produktivitetsåtgärder som förväntas av Migrationsverket, och slopandet av kontrollen av protokoll frigör 3,2 årsverken av arbetstiden för verkets överinspektörer. Denna tid kan bland annat användas för beslutsfattande. 

I och med att kontrollen av protokollen över asylsamtal slopas behöver Migrationsverket göra en del ändringar i UMA-systemet, vilket medför små kostnader för verket. De ändringar som reformen medför kan dock göras i samband med andra ändringar i UMA-systemet och inom Migrationsverkets ram, varvid de totala kostnaderna inte är betydande.  

De ändringar som föreslås i den aktuella regeringspropositionen har framför allt en dimension i anknytning till myndigheternas verksamhet, och till följd av det som anförts ovan orsakar ändringarna inga ökade kostnader för förvaltningsdomstolarna. 

Internationellt skyddsbehov ”sur place” 

Införandet av artikel 5 i skyddsgrundsdirektivet i utlänningslagen anses inte medföra några betydande ekonomiska konsekvenser. Enligt Migrationsverkets expertbedömning finns det högst enstaka sådana sökande per år, och därför kan man inte tala om några betydande konsekvenser för till exempel Migrationsverkets arbetsmängd vad gäller en senare granskning av förutsättningarna för tillståndet. 

Resor till ursprungslandet och begränsning av giltighetsområdet för resedokument 

Migrationsverket kan med stöd av den befintliga lagen överväga att den internationella skyddsstatusen ska upphöra när en person reser till sitt ursprungsland. Den föreslagna ändringen förtydligar dock hur resor påverkar prövningen av upphörande av status. Med beaktande av att Migrationsverket redan nu överväger fall där en person reser till sitt ursprungsland, bedöms ändringen inte medföra ekonomiska konsekvenser.  

Migrationsverket beviljar årligen flera tusen resedokument för flyktingar. Genom den föreslagna ändringen avgränsas medborgarskapslandet eller det tidigare permanenta bosättningslandet för en person som beviljats internationellt skydd utanför giltighetsområdet för resedokument som utfärdats av Finland. Det system för att utfärda dokument som Migrationsverket använder gör det redan nu möjligt att göra en begränsning, så till denna del anses ändringen inte orsaka ekonomiska konsekvenser. Däremot kräver undantag från begränsningen av giltighetsområdet mer utredning och prövning och därmed arbete. 

Verkställigheten av beslut om utvisning i ärenden som gäller internationellt skydd 

Genom ändringarna i verkställigheten av beslut om utvisning påskyndas avlägsnande ur landet och förhindras missbruk av asylsystemet. Om det handlar om personer som sökt internationellt skydd och som till följd av ett snabbare verkställande av besluten om utvisning i fortsättningen vistas en kortare tid i mottagningssystemet, kan man genom ändringarna spara på mottagningskostnader. Besparingar uppnås i viss mån också inom behandlingskostnaderna, när antalet nya ansökningar minskar.  

Om verkställande av beslut om utvisning jämställs med verkställande av beslut om avvisning har det uppskattats att antalet ansökningar om avbrytande av och förbud mot verkställighet kommer att öka. Detta skulle öka förvaltningsdomstolarnas arbetsmängd och därför orsaka ekonomiska kostnader. Polisen orsakas kostnader när avlägsnanden ur landet återkallas. Om avlägsnandet ur landet redan har förberetts och avbryts på grund av en ogrundad ny ansökan, orsakar detta förutom extra tjänstearbete i vissa situationer även kostnader för de researrangemang i anslutning till avlägsnandet ur landet som polisen redan gjort, såsom eventuella avbokade flyg och inkvartering av följeslagare.  

På grund av de arvoden som Migrationsverket betalar för jouren för nya ansökningar ökar kostnaderna sannolikt något. Merkostnaderna beror på hur stort ytterligare behov det finns av jouren och om jourverksamheten infaller under tjänstetid eller utanför den. Kostnaderna för den ökade jourverksamheten är dock små i förhållande till den kostnadsbesparing som uppnås genom att personernas olagliga vistelse i Finland förkortas. 

5.2.2  Konsekvenser för myndigheternas verksamhet

Slopande av kontroll av protokollet över asylsamtal 

Slopandet av kontrollerna av protokoll under största delen av samtalen frigör arbetstid för Migrationsverkets överinspektörer för uppgifter som kan påskynda och effektivisera asylprocessen. Eftersom den överinspektör som deltar i samtalet inte längre följer kontrollen av protokollet i slutet av samtalet, har överinspektören mer arbetstid för till exempel beslutsfattande, vilket förkortar ansökningarnas behandlingstider. Eftersom man inte behöver boka fortsatta samtal för att kontrollera protokollet kan behandlingstiderna i vissa fall förkortas med upp till flera månader. Samtidigt frigörs fler tider för samtal som ordnas för att utreda de egentliga asylgrunderna. På det hela taget kan reformen påskynda processerna, men också bidra till en vettigare fördelning av Migrationsverkets arbetstid. 

Framöver ska Migrationsverket informera sökandena om möjligheten att ge in tillägg och korrigeringar till samtalsprotokollet efter samtalet, om protokollet inte har kontrollerats under själva samtalet. Anvisningarna om informationen till de sökande ska preciseras till denna del. Dessutom kan man eventuellt bli tvungen att redigera underlagen till samtalsprotokollen, om Migrationsverket anser att underlagen i nuläget är vilseledande eller annars kräver förnyelse på grund av att man slopar kontrollen av protokollet. 

Ändringen ökar sannolikt rättsbiträdenas arbetsmängd om de sökande efter samtalet vill gå igenom samtalsprotokollen med deras hjälp och biträdena samtycker till detta. Särskilt offentliga rättshjälpsbyråer och rättsbiträden belastas, eftersom de i huvudsak ger rättshjälp i det förvaltningsskede då ansökningar om internationellt skydd behandlas. Å andra sidan har biträdena möjlighet att ordna en genomgång av protokollet med den sökande på önskat sätt och det är inte alltid nödvändigt att själv närvara vid tillfället. De ökade arbetsmängden kan alltså till exempel inte jämföras med rätten att delta i nya asylsamtal (RP 247/2020 rd https://www.eduskunta.fi/SV/vaski/HallituksenEsitys/Documents/RP_247+2020.pdf ), vilket innebär att biträdet har rätt att delta i asylsamtalet med varje sökande som biträdet bistår, utan det handlar om att arbetsmängden ska minska. Om biträdet inte behöver närvara vid själva kontrollen, kommer uppgifterna att öka främst på grund av de praktiska arrangemangen vid tillställningen och på grund av att biträdet kanske vill bekanta sig med sökandens ärende före kontrollen i stället för att bekanta sig med ärendet först vid ett eventuellt ändringssökande. När biträdet samtycker till att ordna kontroller av protokoll, kan detta i vilket fall som helst på årsnivå minska antalet klienter som biträdet i fråga kan sköta. Således kan det på sikt uppstå ett tryck på att öka biträdesresurserna.  

Internationellt skyddsbehov ”sur place” 

Införlivandet av artikel 5.3 i skyddsgrundsdirektivet i den nationella lagstiftningen påverkar knappast myndighetsverksamheten, eftersom det endast är fråga om en ny sorts prövning av avgörandet av en ansökan om internationellt skydd. Motsvarande övervägande har kunnat göras redan nu, även om det inte har påverkat beslutets slutresultat på samma sätt som efter reformen. Utarbetandet av eventuella anvisningar kan orsaka arbete i det inledande skedet av reformen, men själva beslutsprövningen kräver ingen betydande förändring i Migrationsverkets verksamhetssätt. 

Resor till ursprungslandet och begränsning av giltighetsområdet för resedokument 

Att enbart betona betydelsen av resor på författningsnivå medför inga betydande förändringar vid Migrationsverket. Motsvarande övervägande gällande resor har gjorts redan tidigare, men genom den föreslagna ändringen förtydligas konsekvenserna av resor till ursprungslandet ytterligare inom beslutsfattandet. En begränsning av resedokument som utfärdats av Finland innebär däremot att en person som reser till den stat där han eller hon är medborgare i regel ska skaffa pass från medborgarskapslandet. Anskaffningen av ett nationellt pass kan redan i sig med beaktande av omständigheterna vara en grund för att upphäva flyktingstatus. Således kan man bedöma att resor framöver oftare än tidigare leder till att den internationella skyddsstatusen upphör, om resorna i regel kräver att man skaffar ett nationellt pass.  

Genom den föreslagna ändringen avgränsas hemlandet eller det permanenta bosättningslandet för en person som beviljats internationellt skydd utanför giltighetsområdet för resedokument som utfärdats av Finland. Det system som Migrationsverket använder gör det redan nu möjligt att göra begränsningar, så till denna del anses ändringen knappt påverka Migrationsverkets verksamhet. Genom ändringen möjliggörs också ett giltighetsområde utan begränsningar av exceptionellt vägande skäl. Behandlingen av ansökningar om resedokument utan begränsningar kan antas vara mer krävande vid Migrationsverket. Eftersom ett sådant dokument dock är giltigt i endast ett år, anses detta å andra sidan förebygga onödiga ansökningar om obegränsade resedokument och därmed trycket på Migrationsverkets ärendehantering. 

Verkställigheten av beslut om utvisning i ärenden som gäller internationellt skydd 

Förslagen om verkställigheten av beslut om utvisning effektiviserar avlägsnanden ur landet, eftersom man framöver inte längre behöver vänta lika länge som i nuläget på att beslut om utvisning ska bli verkställbara. Detta har en konkret inverkan på polisens verksamhet. Ändringarna har en positiv inverkan på inriktningen av polisens resurser på brottsbekämpning och brottsutredning i allmänhet. Detta framhävs särskilt i huvudstadsregionen.  

Antalet fall som kommer till Migrationsverkets jour för nya ansökningar ökar något, eftersom även de som fått ett verkställbart beslut om utvisning framöver omfattas av jouren.  

Att samla bestämmelserna om avvisning och utvisning och förenhetliga bestämmelserna om deras verkställighet kan i viss mån underlätta myndigheternas arbete både i beslutsfattandet och i verkställandet av besluten. 

Om verkställande av beslut om utvisning jämställs med verkställande av beslut om avvisning har det under remissbehandlingen uppskattats att antalet ansökningar om avbrytande av och förbud mot verkställighet kommer att öka, vilket skulle öka förvaltningsdomstolarnas arbetsmängd. Enligt Domstolsverket meddelade förvaltningsdomstolarna sammanlagt 1 339 interimistiska beslut om verkställighet i utlänningsärenden år 2022, sammanlagt 1 430 år 2023 och sammanlagt 1 287 under 1–10/2024. Enligt 199 § 4 mom. i utlänningslagen ska beslut om en i 198 b § 1 mom. avsedd ansökan fattas inom sju dagar. Enligt Migrationsverkets uppgifter fattades sammanlagt 130 beslut om utvisning i ärenden som gäller internationellt skydd år 2022, sammanlagt 87 år 2023 och sammanlagt 53 under 1–8/2024.  

5.2.3  Samhälleliga konsekvenser

Ansökan om och beviljande av internationellt skydd medför konsekvenser som allmänt berör samhället. Det ligger i både sökandens och samhällets intresse att internationellt skydd beviljas med så smidiga förfaranden som möjligt för dem som verkligen behöver det och att systemet samtidigt fungerar på ett sätt som förebygger missbruk och är effektivt. Detta påverkar också trovärdigheten i hela förfarandet.  

Det internationella skyddets trovärdighet ökar också av att man effektivt ingriper i de fall där det inte längre finns behov av skydd.  

Syftet med de föreslagna ändringarna i bestämmelserna om verkställigheten av beslut om utvisning är att effektivisera och påskynda tillbakasändningarna samt minska antalet asylansökningar som görs utan grund. Det har visat sig vara särskilt problematiskt att en utlänning som gör nya ansökningar genom sitt eget agerande i praktiken helt kan förhindra att han eller hon avlägsnas ur landet. Personer som utnyttjar asylsystemet kan också vara sådana personer som ska avlägsnas ur landet på grund av brott. Personer som blir kvar i landet och lämnar in nya ansökningar är benägna att marginaliseras i samhället och till och med dras in i kriminell verksamhet. Den nuvarande situationen försämrar också hela asylsystemets allmänna trovärdighet. 

5.2.4  Konsekvenser för grundläggande och mänskliga rättigheter

Liksom vid nästan alla reformer av utlänningslagen, ska också de nu föreslagna bestämmelserna granskas med beaktande av förbudet mot tillbakasändning enligt 9 § 4 mom. i grundlagen, enligt vilket en utlänning inte får utvisas, utlämnas eller återsändas, om han eller hon på grund av detta riskerar dödsstraff, tortyr eller någon annan behandling som kränker människovärdet. Bestämmelser om förbud mot tillbakasändning finns också i många internationella människorättskonventioner (artikel 3 i Europeiska människorättskonventionen, artiklarna 2, 6 och 7 i internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och artikel 3 i konventionen mot tortyr) och i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (artikel 19). Enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har varje person som utsatts för förföljelse rätt att söka asyl och åtnjuta skydd i en annan stat. Rätten att söka asyl grundar sig på att förbudet mot tillbakasändning förutsätter att staten utreder en persons skyddsbehov före tillbakasändningen. Med stöd av internationella människorättskonventioner ska utlänningar garanteras ett processuellt skydd när deras rätt att resa in i eller fortsatt uppehålla sig i landet avgörs. De föreslagna bestämmelserna påverkar inte personens rätt att ansöka om internationellt skydd eller i fråga om artikel 5 i skyddsgrundsdirektivet att skyddsstatus i en situation som avses i artikel 5.3 (skäl som man själv skapat och som berättigar till asyl) inte skulle beviljas, för att på så sätt trygga ett ovillkorligt förbud mot tillbakasändning.  

Enligt 21 § i grundlagen, som gäller rättsskydd, har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en domstol eller någon annan myndighet som är behörig enligt lag samt att få ett beslut som gäller hans eller hennes rättigheter och skyldigheter behandlat vid domstol eller något annat oavhängigt rättskipningsorgan. Propositionen har inga konsekvenser för sökandenas garantier för rättsskydd. Sökanden ska ha rätt att ge in tillägg och korrigeringar till sitt samtalsprotokoll på samma sätt som i nuläget innan den beslutande myndigheten fattar beslut om ansökan. 

Grundlagsutskottet har i sina betänkanden ofta betonat att det enda målet för lagberedningen i samband med reglering som är känslig med tanke på de grundläggande och mänskliga rättigheterna enligt utskottet inte endast ska vara att påskynda och effektivisera behandlingen. (GrUU 34/2016 rd, s. 3‒4, GrUU 8/2018 rd, s. 3, GrUU 2/2021 rd, stycke 18, GrUU 15/2021 rd). Även om en effektivering av behandlingen av ansökningar om internationellt skydd är ett centralt mål i denna proposition, är syftet också att föreslå förändringar som ska förtydliga myndigheternas verksamhet. Målen eftersträvas med metoder som inte äventyrar sökandens rättsskydd. Reformerna påverkar inte personernas möjlighet att ansöka om internationellt skydd eller få sin ansökan behandlad individuellt och jämlikt i förhållande till andra i samma ställning. Särskilt förnyandet av asylsamtalet så att den sökandes möjlighet att ge in tillägg och korrigeringar till samtalsprotokollet bevaras kommer att trygga den sökandes rätt att få ett beslut på sin ansökan så snabbt som möjligt.  

Enligt 9 § 2 mom. om rörelsefrihet i grundlagen har var och en rätt att lämna landet. Enligt artikel 33 i skyddsgrundsdirektivet ska medlemsstaterna tillåta fri rörlighet inom sina territorier för personer som har beviljats internationellt skydd på samma villkor och med samma begränsningar som för andra tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta inom deras territorium. Enligt artikel 45.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna kan rörelse- och uppehållsfrihet i enlighet med fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen medges tredjelandsmedborgare som är lagligen bosatta inom en medlemsstats territorium. Områdesbegränsningar av resedokument som utfärdas till personer som beviljats internationellt skydd begränsar inte deras rörelsefrihet eller möjlighet att avlägsna sig ur landet om de så önskar. Ändringen i anknytning till upphörandet av den internationella skyddsstatusen anses inte medföra några konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna.  

Det föreslås att bestämmelserna om verkställighet av beslut om utvisning ändras samtidigt som man ser till att de som ska utvisas har ett tillräckligt rättsskydd i alla situationer i enlighet med 21 § i grundlagen. De föreslagna ändringarna överensstämmer med de redan gällande bestämmelserna om verkställighet av beslut om avvisning. När det är fråga om ett beslut som fattats på den första ansökan om internationellt skydd får personen i regel stanna kvar i landet i väntan på domstolens avgörande av ett besvär som personen lämnat in. Undantag är situationer som anges i lagen och där ansökan lämnas utan prövning eller behandlas i ett påskyndat asylförfarande. En person för vilken ett beslut om utvisning fattas i ett asylförfarande har i praktiken alltid redan genomgått en tidigare utvisningsprocess där man tagit ställning till avlägsnande ur landet. 

5.2.5  Konsekvenser för sökande av internationellt skydd

Ett grundläggande drag för ett gott asylförfarande kan anses vara att sökanden oberoende av medlemsstat får en effektiv och jämlik behandling som respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna. Man måste tillgodose sökandenas rättsskydd och rättssäkerhet samt se till att ansökningarna behandlas individuellt. Å andra sidan har också den som ansöker om internationellt skydd ett ansvar vid utredningen av sitt ärende. Sökanden är skyldig att lämna bevis som stöd för sin ansökan och att ange alla omständigheter som är väsentliga för ärendet – eller ett godtagbart skäl till att de saknas. Att protokollet inte längre kontrolleras under samtalet med sökanden begränsar inte sökandens rätt att ge in tillägg och korrigeringar till det som antecknats under samtalet eller möjligheten att påverka innehållet i sin ansökan. Om protokollet över asylsamtalet inte kontrolleras under själva samtalet, påskyndar dessutom den tidsfrist som ges sökanden för att ge in eventuella tillägg och korrigeringar behandlingen av ärendet och sökanden får beslutet snabbare. Ansökan är färdig att avgöras senast efter att tidsfristen gått ut, om det inte uppkommer andra behov av information som är oberoende av samtalet. Behandlingen av ansökan fördröjs inte enbart på grund av att ett fortsatt samtal ska bokas för sökanden bara för kontroll av protokollet. När besluten fattas snabbare har detta en positiv konsekvens för alla sökande – oberoende beslutets slutresultat. 

Beroende på processen och sökandenas personliga omständigheter kan det i framtiden förekomma skillnader dem emellan i fråga om vilken möjlighet som ges att kontrollera protokollet. Till exempel i fråga om minderåriga är det sannolikt mest ändamålsenligt att även i fortsättningen gå igenom protokollet i slutet av samtalet. Dessa skillnader kan dock inte anses vara oskäliga med beaktande av att alla sökande har en verklig möjlighet att komplettera sitt samtalsprotokoll och med beaktande av skillnaderna mellan ansökningsprocesserna.  

Ett fullständigt genomförande av artikel 5 i skyddsgrundsdirektivet även i fråga om punkt 3 påverkar de sökande som uppsåtligen kan anses ha skapat ogrundade förutsättningar för asyl. Genom att bevilja dem alternativt skydd i stället för flyktingstatus försvagas deras skyddsstatus, men försämringen kan anses motiverad på grund av deras uppsåtliga agerande. Å andra sidan säkerställer man genom att bevilja alternativt skydd att förbudet mot tillbakasändning inte överträds trots att förutsättningarna inte återspeglar sökandens verkliga situation. 

Ändringsförslagen angående verkställigheten av beslut om utvisning gäller personer som ansöker om internationellt skydd. Det handlar dock inte om sådana asylsökande som nyss har anlänt till Finland och ansökt om asyl. Personer som är föremål för beslut om utvisning har redan vistats i Finland med uppehållstillstånd, som har upphört eller återkallats. I praktiken har det i dessa fall observerats att i synnerhet nya ansökningar görs i det skede då avlägsnandet ur landet börjar beredas, i syfte att fördröja verkställandet av avlägsnandet ur landet.  

5.2.6  Konsekvenser för personer som får internationellt skydd

Resor till den stat där personen är medborgare eller ett tidigare permanent bosättningsland har redan med stöd av gällande lagstiftning kunnat leda till att den internationella skyddsstatusen upphör, och därför är det inte fråga om någon ny grund för att statusen ska upphöra. Migrationsverket får regelbundet frågor om resandets betydelse. Om lagstiftningen tydligare anger resandets betydelse vid prövningen av om statusen ska upphöra, kan detta också anses förbättra förståelsen för de eventuella följderna av det egna agerandet bland personer som beviljats internationellt skydd.  

Såsom beskrivs i punkt 3.2.4 känner man redan i nuläget till fall där en person som beviljats internationellt skydd har skaffat ett nationellt pass och använt det för resor till hemlandet utan att berätta om det nationella resedokumentet för Migrationsverket. Information om fallen har erhållits till exempel från gränsmyndigheterna i Finland och Norden. Det är möjligt att liknande agerande fortsätter trots att det föreskrivs om hur resor påverkar prövningen av internationell skyddsstatus samt om begränsningar i resedokumenten. Till denna del är det viktigt att samarbetet mellan myndigheterna effektiviseras. 

Begränsningen av giltighetsområdet för ett resedokument för flykting och ett främlingspass för en person som beviljats alternativt skydd påverkar direkt alla personer som beviljats internationellt skydd och som ansöker om resedokument. Enligt uppgifter från Migrationsverket utfärdas tusentals nya resedokument årligen till personer som beviljats internationellt skydd. Begränsningen påverkar kvotflyktingar, personer som beviljats skyddsstatus i asylprocessen samt personer som fått uppehållstillstånd på grund av familjeband och som fått skyddsstatus i samband med ett positivt beslut om uppehållstillstånd. Konsekvensen av begränsningen är dock mindre, eftersom de personer som får skydd är i behov av skydd just i förhållande till den stat som är föremål för begränsningen, och därför har de i regel inte behov av eller ens möjlighet att resa dit. Genom det föreslagna undantaget ska det även i framtiden vara möjligt att i mycket exceptionella och nödvändiga situationer utfärda ett resedokument med obegränsat giltighetsområde, om detta anses motiverat. Giltighetstiden på ett år kan anses vara tillräcklig för att göra en enskild resa av ett tvingande skäl. På grund av den kortare giltighetstiden för ett obegränsat resedokument bör en person som får skydd ansöka om ett nytt resedokument snabbare än vanligt om han eller hon vill resa även efter en resa till ursprungslandet. På basis av det som nämns ovan kan detta dock inte anses vara oskäligt. 

I propositionen föreslås att också giltighetsområdet för främlingspass som utfärdas till personer som beviljats tillfälligt uppehållstillstånd med stöd av 89 § i utlänningslagen begränsas. Liksom för personer som beviljats internationellt skydd är konsekvensen av begränsningen mindre, eftersom den gäller den stat där personen är medborgare eller det tidigare permanenta bosättningslandet och personen inte kan avlägsnas ur landet på grund av den behandling som personen riskerar att utsättas för i den staten.  

5.2.7  Konsekvenser för minderåriga och för sökande i utsatt ställning

I artikel 3.1 i konventionen om barnets rättigheter föreskrivs det att vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, ska barnets bästa komma i främsta rummet (FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59 och 60/1991). 

De ändringar som föreslås i propositionen anses inte medföra några betydande konsekvenser för minderåriga eller för personer i utsatt ställning som söker internationellt skydd. Samtal med minderåriga tar vanligtvis mindre tid än samtal med vuxna och det ligger också i barnets intresse att slutföra samtalsprocessen under samtalet. Med beaktande av att syftet med samtalet är att skapa en förtroendefull relation mellan intervjuaren och den intervjuade är det mest ändamålsenliga förfarandet för barnet sannolikt att även göra en kontroll av protokollet under samtalet. Att inte kontrollera protokollet i detta sammanhang skulle vara mycket exceptionellt. Likaså kan det för vissa personer i utsatt ställning vara motiverat att kontrollera protokollet under samtalet, så att man till exempel kan minimera sökandens behov av att upprepade gånger gå igenom traumatiska händelser. 

Begränsningen av giltighetsområdet för resedokument för flykting och främlingspass för alternativt skyddsbehövande påverkar också barn och unga som får internationellt skydd, om resedokument ansöks för dem. Enligt förslaget kan de i framtiden inte använda ett resedokument som Finland utfärdat för resor till sitt hemland eller sitt tidigare permanenta bosättningsland. Med beaktande av att begränsningen görs i förhållande till det land i vilket barnet har ansetts vara i fara kan denna begränsning inte anses strida mot barnets intresse.  

Till övriga delar har de föreslagna ändringarna närmast en förkortande inverkan på ansökningsprocesserna, vilket också är till fördel för minderåriga och sökande i utsatt ställning. 

5.2.8  Samverkan med andra projekt

Flera lagprojekt för att reformera utlänningslagen är under beredning eller har just blivit klara. Grundlagsutskottet har ansett att genomförandet av reformer i anslutning till samma sakhelhet genom separata regeringspropositioner kan innebära att utskottet tvingas bedöma en viss proposition på grundval av bristfällig information och inte kan väga in de kumulativa effekter som förorsakas av olika förslag (se GrUU 60/2014 rd, s. 3/II). Utskottet har påpekat att regeringen bör sträva efter att lägga fram en samlad proposition om samtidiga reformer som gäller viss lagstiftning eller att så samlat som möjligt bedöma konsekvenserna av reformer som gäller samma grundläggande fri- och rättigheter (GrUU 19/2016 rd, s. 3, GrUB 3/2016 rd, s. 3, GrUU 11/2023 rd, s. 5, GrUU 14/2023 rd, s. 5, GrUU 15/2023 rd, s. 6–7, GrUU 16/2023 rd, s. 6). 

Det kan vara svårt att exakt identifiera och bedöma samverkan av de förändringar som olika projekt medför och de framtida konsekvenskedjorna, men trots detta görs ett försök att beskriva dem nedan. Särskild uppmärksamhet har ägnats åt reformernas samverkan vad gäller de grundläggande fri- och rättigheterna. Det väsentliga är dock att beakta möjligheten att det senare uppstår konsekvenser och omständigheter som man inte har kunnat förutse i propositionens beredningsskede.  

De flesta ändringsförslagen i denna regeringsproposition gäller framför allt hur Migrationsverket kan behandla ansökningar om internationellt skydd effektivare och mer övervägt. Slopandet av kontrollen av protokollet och ändringarna i det inledande skedet av ansökan förbättrar närmast Migrationsverkets möjligheter att sköta sina lagstadgade uppgifter. När ansökningsprocessens längd förkortas uttryckligen för asylutredningens del, är det lättare att hålla de tidsfrister som fastställts i synnerhet i reformen av gränsförfarandet och det påskyndade förfarandet (RP 30/2024 https://www.eduskunta.fi/SV/vaski/HallituksenEsitys/Documents/RP_30+2024.pdf ). Denna proposition anses inte medföra några negativa konsekvenser för de sökandes rätt att få sitt ärende behandlat på behörigt sätt och utan obefogat dröjsmål, eftersom reformerna anses effektivisera ansökningsprocesserna och reformernas samverkan således inte kommer att äventyra de sökandes rättigheter. Även pakten kommer att fastställa sådana tidsfrister för myndighetsverksamheten som ännu inte finns i utlänningslagen och genom att göra processerna smidigare stöder denna regeringsproposition också uppnåendet av paktens mål.  

Att införliva de skärpta bestämmelserna i skyddsgrundsdirektivet i utlänningslagen (RP 29/2024) påverkar rättigheterna för alternativt skyddsbehövande. Enligt den ändring av utlänningslagen (666/2025) som trädde i kraft den 2 januari 2025 är det första tillståndet som beviljats på grund av alternativt skydd ett år i stället för fyra år som tidigare, varefter skyddsbehovet granskas på nytt. Dessutom kan status som alternativt skyddsbehövande hävas enklare i framtiden, eftersom det räcker att man har gjort sig skyldig till ett grovt brott i stället för att som tidigare ha gjort sig skyldig till ett särskilt grovt brott och äventyrat samhällets säkerhet. Således innebär införlivandet av artikel 5.3 i skyddsgrundsdirektivet i den nationella lagstiftningen såsom föreslås i denna proposition att beviljandet av alternativt skydd i stället för flyktingstatus medför konkreta konsekvenser för uppehållstillståndets art och processerna för fortsatt tillstånd, till skillnad från tidigare då beviljandet av både asyl och alternativt skydd innebar ett fyra år långt kontinuerligt uppehållstillstånd. Samverkan av denna reform med andra reformer anses inte heller belasta myndigheternas verksamhet, eftersom det även på lång sikt är fråga om högst några fall per år. 

Liksom i fråga om flera andra propositioner om ändring av utlänningslagstiftningen som lämnats eller kommer att lämnas till riksdagen under innevarande regeringsperiod, är syftet med förslagen om verkställigheten av beslut om utvisning ett effektivare genomförande av återresor och återsändanden. En del av ändringarna leder indirekt till effektivare återsändanden, medan andra har en mer direkt påverkan. I regeringens proposition med förslag till lag om ändring av utlänningslagen (RP 143/2024 rd) finns ändringsförslag som är exempel på de senare och som gäller bestämmelserna om tagande i förvar samt bedömning av risken för avvikande och skyldigheten för den person som ska sändas tillbaka att samarbeta med myndigheterna i alla skeden av förfarandet för avlägsnande ur landet. Syftet med projektet Utveckling av bestämmelserna om avlägsnande ur landet i utlänningslagen (SM035:00/2024) är att utveckla bestämmelserna om avlägsnande ur landet utifrån de utmaningar som kommit fram vid tillämpningspraxis. I projektet utreds dessutom möjligheten att förenhetliga bestämmelserna om avvisning och utvisning eller att till och med förena dem till ett förfarande för avlägsnande ur landet. Ändringarna i lagstiftningen bedöms kunna leda till effektivare genomförande av återsändanden. Detta är emellertid möjligt bara till en viss punkt, eftersom verkställandet av avlägsnanden ur landet i sista hand beror på samarbetet med det tredje land till vilket utlänningen håller på att återsändas.  

En samverkan mellan de nu föreslagna ändringarna och ändringarna som ingick i lagen om ändring av utlänningslagen 472/2024 bedöms vara att olaglig vistelse i landet minskar. Genom lagändringen 472/2024 föreskrevs till exempel att en ny grund för att vägra uppehållstillstånd är att en utlänning utan godtagbart skäl inte har lämnat landet efter det att ett beslut om avlägsnande ur landet har blivit verkställbart eller har undvikit myndigheter eller försvårat förberedelserna inför återsändandet eller avlägsnandet ur landet. Dessutom föreskrevs att en ny grund för att vägra uppehållstillstånd är att en utlänning har vistats olagligt i landet innan ansökan om uppehållstillstånd lämnades in. Budskapet med ändringarna är att olaglig vistelse i landet inte är ett alternativ som bör eftersträvas vare sig för samhället eller för individen. Olaglig vistelse i landet medför negativa konsekvenser för individen, till exempel på grund av otillräcklig försörjning. Personer som vistas olagligt i landet kan bli offer för olika typer av utnyttjanden och kan själva göra sig skyldiga till brott. Däremot är det svårare att bedöma huruvida propositionerna i samverkan har den effekten att människor lämnar kvar olagligt i landet i strid med målen i propositionerna för att undvika att avlägsnandet ur landet verkställs. Detta kan vara mer sannolikt i en situation där det handlar om personer som har vistats i Finland med uppehållstillstånd och som ansöker om internationellt skydd efter att tillståndet har upphört, än i en situation där personer inte har haft uppehållstillstånd i Finland och avvisas.  

Avsikten med den aktuella propositionen är att ingripa i missbruk av asylsystemet genom att möjliggöra ett snabbare verkställande av beslut om utvisning än i nuläget vid nya ansökningar och således förhindra ogrundade nya ansökningar. Avsikten är också att ingripa i ogrundade nya ansökningar genom projektet för revidering av mottagningslagen (SM020:00/2024), där man granskar en begränsning av mottagningstjänsterna under den tid som nya ansökningar behandlas. Nya ansökningar granskas också som en del av lagstiftningsprojektet om det nationella genomförandet av EU:s migrations- och asylpakt (SM032:00/2024). En sådan samverkan som eftersträvas genom de lagändringar som bereds i ovan nämnda projekt och de ändringar som föreslås i denna proposition är att asylsystemet inte ska belastas till följd av ogrundade nya ansökningar. Detta bidrar till att öka hela asylsystemets funktion och trovärdighet.  

I denna proposition föreslås det att bestämmelserna om verkställigheten av avlägsnanden ur landet i utlänningslagen ändras strukturellt, så att bestämmelserna om verkställigheten av beslut om avvisning och utvisning i ärenden som gäller internationellt skydd samlas i en paragraf (den föreslagna 200 a §). Målet är att bestämmelserna om verkställigheten av beslut om avlägsnande ur landet i utlänningslagen ska förtydligas genom samverkan av de lagändringar som genomförs i denna proposition samt i lagstiftningsprojektet om det nationella genomförandet av EU:s migrations- och asylpakt och i projektet Utveckling av bestämmelserna om avlägsnande ur landet i utlänningslagen. Detta har en positiv effekt på arbetet hos de myndigheter som tillämpar lagen.  

6.1.1  Slopande av kontroll av protokollet över asylsamtal

Artikel 17.3 i förfarandedirektivet gör det möjligt att helt avstå från förfarandet där sökanden kan ge in tillägg och korrigeringar till protokollet över asylsamtalet, förutsatt att det finns en upptagning och en utskrift av asylsamtalet och upptagningen av samtalet i fråga får användas vid överklaganden. Då behöver medlemsstaten inte begära att sökanden bekräftar att protokollets innehåll återger samtalet korrekt. Även då ska sökanden dock ges möjlighet att kommentera sådana eventuella motsägelser eller oförenligheter i utsagorna som framkommit under samtalet, vilket redan nu är Migrationsverkets uppgift under asylsamtalet. 

Ett annat möjligt förfarande för att slopa kontrollen av protokollet under samtalet är alltså enligt direktivet att helt låta bli att ge möjlighet att ge in tillägg och korrigeringar. Då är det dock möjligt att man i större utsträckning än i nuläget skulle åberopa brister i protokollet i besvärsskedet, varvid förvaltningsdomstolarna i praktiken skulle bli tvungna att lämna in någon typ av kontroll av protokollet när besvären avgörs, eller alternativt återförvisa ärendet till Migrationsverket för ny behandling. Detta skulle inte vara en förnuftig eller effektiv lösning med tanke på processen, eftersom det sannolikt antingen skulle belasta förvaltningsdomstolarna oskäligt mycket eller upphäva Migrationsverkets möjligheter till en smidigare och snabbare behandling av ansökningarna.  

6.1.2  Verkställigheten av beslut om utvisning i ärenden som gäller internationellt skydd

Vid beredningen av ändringsförslagen övervägde man verkställighetsbestämmelserna i utlänningslagen i större utsträckning än bestämmelserna om verkställigheten av vissa beslut om utvisning, eftersom det är svårt att gestalta bestämmelserna i fråga som helhet. Denna observation gjordes också i förstudieprojektet om en totalreform av utlänningslagen (SM024:00/2021), där man konstaterade att bestämmelserna om verkställighet är svårtolkade och därför svåra ur både lagtillämparnas och klientens synvinkel. Hösten 2024 inledde inrikesministeriet ett lagberedningsprojekt om avlägsnande ur landet (SM035:00/2024), där man granskar verkställighetsbestämmelserna och bestämmelserna om avlägsnande ur landet på ett mer övergripande sätt, inklusive möjligheten att avstå från skillnaderna mellan avvisning och utvisning.  

Av ovan nämnda anledning kom man fram till att strukturen i bestämmelserna i detta skede ska ändras så att de beslut om avlägsnande ur landet som fattas i ett ärende som gäller internationellt skydd ska samlas i samma paragraf. Man kom fram till denna lösning också av den anledningen att den lagstiftning som beretts i samband med EU:s migrations- och asylreform, inklusive procedurförordningen, för närvarande genomförs nationellt i medlemsstaterna. I kommande projekt är det också möjligt att uppdatera bestämmelserna till behövliga delar i förhållande till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). 

6.2.1  Slopande av kontroll av protokollet över asylsamtal

I många medlemsstater tillämpas inte det förfarande för genomgång av samtalsprotokollet som används i Finland. I allmänhet ges sökanden en annan form av möjlighet att påverka protokollet över sitt personliga samtal när samtalets förlopp antecknas i protokollet i omfattande grad. I vissa länder, såsom Tyskland, går man igenom protokollet med sökanden i slutet av samtalet, men protokollet är inte en ordagrann utskrift, utan man gör sammandrag av sökandens berättelse. En sådan praxis som kan jämföras med Finland, där man i protokollet ordagrant antecknar sökandens berättelse om asylgrunderna och dessutom går igenom protokollet med sökanden under samtalet, finns till exempel i Österrike och Tjeckien. 

I Frankrike spelas samtalet in i form av ljud, men inget ordagrant protokoll upprättas – i stället är det en kombination av sammandrag och ordagranna punkter. Sökanden får om han eller hon så önskar protokollet innan beslutet om ansökan har fattats, men detta måste begäras separat. Sökanden har dessutom rätt att få en inspelning av samtalet innan beslutet har fattats och även därefter för att anföra besvär.  

I Sverige har den som ansöker om internationellt skydd rätt att påverka det slutliga protokollet över asylsamtalet genom tillägg och korrigeringar. Normalt går sökanden igenom protokollet med sitt biträde och ger därefter in eventuella tillägg och korrigeringar till svenska Migrationsverket. Systemet är så flexibelt i Sverige att en genomgång av protokollet med sökanden kan inledas under samtalet, men om tiden tar slut ombeds sökanden gå igenom resten av protokollet med sitt biträde inom en viss tidsfrist. Det finns inga särskilda bestämmelser i lag om biträdets skyldighet att gå igenom protokollet med sin klient, men i praktiken anser alla biträden att denna uppgift hör till deras uppdrag. Enligt svenska Migrationsverket fungerar systemet mycket bra och smidigt.  

I Norge har genomgången av protokoll över asylsamtal ordnats på samma sätt som i Sverige. I största delen av fallen går man inte igenom protokollet med sökanden i slutet av samtalet, utan sökanden har möjlighet att själv i efterhand ge in eventuella tillägg och korrigeringar. Dessutom står en ljudinspelning av samtalet till sökandens förfogande om han eller hon så önskar. Det norska migrationsverket har dock också möjlighet att gå igenom protokollet med sökanden om det till exempel finns skäl att misstänka problem med tolkningen eller om det finns någon annan motiverad anledning till detta. Om protokollet läses högt för sökanden, ombeds sökanden bestyrka protokollets riktighet med sin underskrift. I sedvanliga fall tas dock ingen underskrift, utan protokollet anses giltigt om sökanden inte efter samtalet lämnar in ändringar till det. UDI 2013–011 Intervju i søknader om beskyttelse, (20.1.2025) https://www.udiregelverk.no/rettskilder/udi-retningslinjer/udi-2013-011/ 

6.2.2  Resor till ursprungslandet och resedokument

Giltighetsområdet för resedokument som utfärdas till flyktingar och personer som beviljats alternativt skydd begränsas i flera stater genom att lämna personens hemland utanför giltighetsområdet. Till exempel Sverige, Norge, Nederländerna, Österrike, Tyskland, Tjeckien, Lettland, Frankrike, Litauen och Estland begränsar resedokumentens giltighetsområden. Det förekommer variation i huruvida giltighetsområdet begränsas för alla resedokument som utfärdas till personer som beviljats internationellt skydd eller endast till exempel resedokument för flyktingar.  

Enligt en rapport som Europeiska migrationsnätverket publicerade 2019 kan resor och återvändande till ursprungslandet leda till att flyktingstatusen upphör i alla EU-medlemsstater, Norge och Schweiz. I sju av de dåvarande medlemsstaterna Österrike, Cypern, Estland, Italien, Portugal, Slovakien och Storbritannien nämndes på författningsnivå resor separat som en möjlig omständighet som leder till att flyktingstatusen upphör. Även i Schweiz hade det gjorts en lagändring, enligt vilken resor till hemlandet leder till att flyktingstatusen upphör, om det inte på ett tillförlitligt sätt kan påvisas att resan har gjorts under tvång. När det gäller resor som gjordes av en alternativt skyddsbehövande hade medlemsstaterna olika praxis, men alla medlemsstater ansåg att resor till ursprungslandet var ett möjligt tecken på att skyddsbehovet hade upphört.  

I Belgien och Slovakien beaktades särskilt resans längd och det område dit personen hade rest, med beaktande av möjligheten till internflykt och därmed till att skyddsbehovet upphörde. European Moving Network: Beneficiaries of International Protection Travelling to and Contacting Authorities of their Country of Origin. November 2019. (30.9.2024) https://home-affairs.ec.europa.eu/whats-new/publications/beneficiaries-international-protection-travelling-their-country-origin-challenges-policies-and_en 

I Sverige har personens hemland lämnats utanför giltighetsområdet för resedokument som utfärdas till flyktingar och personer som beviljats alternativt skydd. Giltighetsområdet för resedokument för statslösa flyktingar har inte begränsats, men områdesbegränsningen av resedokument för personer som beviljats alternativt skydd gäller också det tidigare permanenta bosättningslandet.  

I Danmark har giltighetsområdet för resedokument som utfärdas till personer som beviljats internationellt skydd begränsats vad gäller de länder där personen hotas av förföljelse. Ändring i resebegränsningen kan sökas med en särskild blankett. Även om resebegränsningen slopas hindrar detta inte att resans konsekvenser undersöks när personen återvänder till Danmark.  

I Norge begränsas giltighetsområdet för ett resedokument för flykting i fråga om medborgarskapslandet och det tidigare permanenta bosättningslandet. I exceptionella fall kan en person dock beviljas ett resedokument för en enskild resa, till exempel om en flykting reser till sitt hemland för att träffa en familjemedlem med en livshotande sjukdom.  

I Tyskland godkände regeringen den 9 september 2024 ett lagförslag som bland annat gällde resor till ursprungslandet bland personer som beviljats internationellt skydd. I lagförslaget föreslås det att om en utlänning reser till den stat där han eller hon är medborgare, antas personen av fri vilja på nytt ha begagnat sig av den stats skydd där han eller hon är medborgare, om inte resan anses vara tvingande. I lagförslaget föreslås dessutom att personer som beviljats internationellt skydd ska vara skyldiga att meddela migrationsmyndigheterna om resan till ursprungslandet samt orsaken till resan.  

6.2.3  Verkställighet av beslut om utvisning i ärenden som gäller internationellt skydd

Det finns skillnader mellan systemen för avlägsnande ur landet i EU:s medlemsländer. De flesta medlemsländer gör ingen skillnad mellan huruvida personen har vistats i landet med uppehållstillstånd eller om det är fråga om återsändande av en person som vistats i landet på någon annan grund än med uppehållstillstånd. Då avlägsnas personen ur landet genom utvisning. 

I Sverige har återsändande indelats i två olika metoder, avvisning och utvisning, på samma sätt som i Finland. Ett beslut om avvisning eller utvisning får inte verkställas i fråga om personer som ansökt om internationellt skydd, förrän en eventuell besvärsprocess har slutförts och beslutet har fått laga kraft. Vad som konstateras ovan tillämpas inte om svenska Migrationsverket har beslutat om omedelbar verkställighet. Då får beslutet om avvisning verkställas när Migrationsverket har gett avslag på ansökan om uppehållstillstånd. Om beslutet om avvisning överklagas, prövar den migrationsdomstol som ska pröva överklagan huruvida verkställigheten av avvisningsbeslutet ska avbrytas tills vidare. Beslut om omedelbar verkställighet kan fattas, om asylansökan är uppenbart ogrundad eller om den lämnas utan prövning. Om en utlänning utvisas på grund av ett brott, får beslutet om avlägsnande ur landet verkställas när svenska Migrationsverket har gett avslag på ansökan. I Sveriges utlänningslag finns bestämmelser om verkställighet av beslut om avvisning och utvisning i anknytning till ett beslut om internationellt skydd i två olika paragrafer (12 kap. 8 a § och 8 b §).  

I Norge tillämpas en metod för avlägsnande ur landet, det vill säga utvisning. Ett beslut om utvisning som fogats till ett beslut om internationellt skydd får verkställas när det har vunnit laga kraft. Ett beslut om utvisning får verkställas innan det vunnit laga kraft endast om ansökan om uppehållstillstånd har lämnats utan prövning, om sökanden tidigare har fått ett negativt asylbeslut i ett annat land eller om det är uppenbart att förutsättningarna för vistelsen inte uppfylls.  

I Danmark är metoden för avlägsnande ur landet utvisning. I den danska utlänningslagen föreskrivs inte separat om verkställigheten av ett beslut om utvisning, utan huruvida en utlänning har rätt att vistas i landet under ett överklagande beror på grunden för tillståndsansökan. I Danmark får en utlänning en tid för avlägsnande i samband med ett avslagsbeslut. Om personen inte avlägsnar sig ur landet inom den tiden, utvisar polisen personen. Vid ansökningar om internationellt skydd är tiden för att avlägsna sig ur landet 7 dagar. Överklagande av ett negativt beslut om internationellt skydd har en suspensiv verkan, om överklagan görs innan tiden för avlägsnande har upphört. En utlänning har rätt att stanna i Danmark under den tid ansökan om ny prövning av ett beslut om internationellt skydd behandlas, om ansökan har lämnats in innan tiden för avlägsnande har upphört. I särskilda fall kan en utlänning beviljas rätt att stanna i Danmark, trots att ansökan har lämnats in efter att tiden för avlägsnande har upphört.