7.1
Lagen om identifiering och registrering av djur
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”), nedan EU:s djurhälsoförordning, innehåller bestämmelser om förebyggande och bekämpning av djursjukdomar, där bestämmelser om registrering av anläggningar och aktörer samt identifiering och spårbarhet av djur utgör en väsentlig del. Bestämmelserna finns i del IV i EU:s djurhälsoförordning och gäller landlevande djur eller avelsmaterial från dem samt vattenlevande djur. Enligt 1 mom. kompletterar lagen EU:s djurhälsoförordning i fråga om identifiering och registrering av djur.
Kraven på identifiering och registrering i EU:s djurhälsoförordning gäller huvudsakligen produktionsdjur. På förflyttning av sällskapsdjur i kommersiellt syfte från en medlemsstat till en annan eller från ett tredjeland till en medlemsstat tillämpas dock i enlighet med artikel 3.5 i EU:s djurhälsoförordning de hälsokrav som fastställs i del IV i den förordningen. I fråga om förflyttning av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte mellan medlemsländer eller från tredjeländer ska i enlighet med artikel 277 i EU:s djurhälsoförordning Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 576/2013 (förordningen om sällskapsdjur) gälla till och med den 21 april 2026, varefter EU:s djurhälsoförordning ska gälla. På sällskapsdjur som hålls i hushåll tillämpas inte de allmänna registreringskraven enligt EU:s djurhälsoförordning (skäl 24 i ingressen).
I 2 mom. föreskrivs det om behövlig identifiering och registrering av sällskapsdjur för att säkerställa deras välbefinnande. Det är fråga om en bestämmelse som utgår från nationella behov. EU:s djurhälsoförordning innehåller inte bestämmelser om djurens välbefinnande, vilket konstateras i skäl 7. Lagstiftning om djurens välbefinnande, såsom rådets förordning (EG) nr 1/2005 och (EG) nr 1099/2009, har i Finland genomförts genom djurskyddslagen, som dock inte gäller identifiering och registrering av djur. Storskalig uppfödning av sällskapsdjur ska enligt djurskyddslagen registreras. De föreslagna bestämmelserna överlappar inte lagstiftningen om djurens välbefinnande. Det är ändamålsenligt att nationellt föreskriva om identifiering och registrering av sällskapsdjur i den föreslagna lagen. En förteckning över arter av sällskapsdjur finns i bilaga I till EU:s djurhälsoförordning, vilken kan vara till hjälp vid definieringen av arter av sällskapsdjur, oberoende av om sällskapsdjur hålls för privat eller kommersiellt ändamål.
Enligt regeringsprogrammet 2019 ska man i Finland säkerställa identifiering av hundar och katter och upprätta ett register över dem. Identifieringsmärkningen och registreringen för att säkerställa sällskapsdjurens välbefinnande främjar för sin del en ansvarsfull uppfödning och försäljning av djuren. Till exempel genom kontinuerlig och systematisk avel av hundar i syfte att sälja dem som sällskapsdjur i hushåll kan hundarnas hälsa och välbefinnande äventyras (skäl 99 i ingressen till EU:s djurhälsoförordning). Genom registreringen av sällskapsdjur blir det lättare att övervaka djurens välbefinnande och ingripa i problemsituationer.
Enligt 3 mom. gäller lagen också vilda djur när de hålls av människor. Hägnade vilda djur som hålls av människor ska således identifieras i enlighet med EU:s djurhälsoförordning. Till övriga delar faller vilda djur utanför lagens tillämpningsområde. I enlighet med artikel 117 i EU:s djurhälsoförordning ska hållna landlevande djur uppfylla kraven på identifiering enligt vad som är behövligt för den berörda djurarten.
På tillsynen tillämpas enligt 4 mom. kontrollförordningen med kompletterande bestämmelser till den genom att på det sätt som förutsätts i förordningen föreskriva om bl.a. behöriga myndigheter och påföljder.
EU:s djurhälsoförordning ger ett stort nationellt handlingsutrymme. Enligt 5 mom. föreskrivs det i lagen om de undantag som EU:s djurhälsoförordning möjliggör samt i enlighet med artikel 269.1 d och e om ytterligare åtgärder och strängare åtgärder i fråga om registrering och spårbarhet.
2 §.Förhållande till annan lagstiftning. Enligt 1 mom. finns bestämmelser om bekämpning av djursjukdomar också i lagen om djursjukdomar. Bestämmelser om transport av levande djur finns i lagen om transport av djur.
I 2 mom. hänvisas det till djurskyddslagen (247/1996), där det bl.a. föreskrivs om behörighetskraven för den som fäster djurets identifieringsmärke. Syftet med djurskyddslagen är att skydda djur mot lidande, smärta och plåga och att främja djurens välbefinnande. Genom den föreslagna lagen främjas djurens välbefinnande genom att föreskriva djurartsspecifika krav på identifiering och registrering av sällskapsdjuren när det är behövligt att identifiera, registrera och spåra djuren. På märkning och identifiering av försöksdjur tillämpas bestämmelserna i lagen om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål (497/2013).
2 kap. Registrering av anläggningar och aktörer
3 §.Registrering av anläggningar där landlevande djur eller avelsmaterial hålls. Enligt det föreslagna 1 mom. ska aktörer som håller landlevande djur anmäla de uppgifter om anläggningar för landlevande djur och avelsmaterial från dem som avses i artikel 84 i EU:s djurhälsoförordning för införande i det register som avses i artikel 101.
Anmälan för registrering behöver inte göras separat om de anläggningar för vilka godkännande krävs. För spermasamlingsstationer eller embryosamlingsgrupper krävs det även i framtiden godkännande enligt lagen om djursjukdomar. Anmälan om anläggningar där renar hålls behöver inte heller göras i fråga om renar som hålls på ett renbeteslags område enligt renskötsellagen (848/1990). Enligt skäl 103 i ingressen till EU:s djurhälsoförordning kan registreringarna integreras i ett befintligt system för registrering som en medlemsstat redan har inrättat för andra ändamål.
Med anläggning avses enligt artikel 4.27 i EU:s djurhälsoförordning en fastighet, byggnad eller vid utedrift miljö eller plats där djur eller avelsmaterial hålls på tillfällig eller permanent basis, med undantag av hushåll där sällskapsdjur hålls och veterinärmottagningar eller veterinärkliniker. Exempelvis är ett slakteri en anläggning. Med avelsmaterial avses enligt artikel 4.28 i EU:s djurhälsoförordning sädesvätska, oocyter och embryon avsedda för artificiell reproduktion samt kläckägg.
Enligt artikel 93 ska en behörig myndighet föra in en anläggning i registret, om aktören har lämnat de uppgifter som krävs.
Till registret ska lämnas uppgifter om bl.a. aktörens namn och adress, anläggningens läge och en beskrivning av dess utformning, djurarterna, antalet djur samt anläggningens kapacitet, anläggningens typ och övriga uppgifter om anläggningen som är relevanta för fastställande av vilken risk den utgör. Genom bestämmelserna i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur kompletteras de uppgifter om anläggningar som ska föras in i registret (registreringskraven i del II avdelningarna I och II i förordningen). I registret över anläggningar för avelsmaterial införs åtminstone de uppgifter som avses i artikel 6.2 i den delegerade förordningen om avelsmaterial från landlevande djur.
Anläggningar ska anmälas till registret via en elektronisk tjänst. Djurhållarna kan själva förvalta sina egna uppgifter när det gäller aktörens registrering och anläggningens signum. Den elektroniska tjänsten kan användas dygnet runt med aktörens egna koder. Om någon inte har möjlighet att göra anmälan elektroniskt, kan anmälan göras på en blankett till kommunens landsbygdsnäringsmyndighet.
Aktören ansvarar för att de uppgifter som krävs lämnas innan verksamheten inleds. Aktören ska också göra en anmälan om förändringar i de uppgifter som lämnats samt om upphörande med verksamheten.
Enligt 2 mom. gäller kravet på anmälan om avelsmaterial inte artificiell reproduktion av anläggningens egna djur eller djur som anläggningen innehar med avelsmaterial från djur på samma anläggning.
Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om undantag från registreringsskyldigheten för anläggningar utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. En medlemsstat kan i enlighet med kommissionens genomförandeakt från registreringskravet undanta sådana typer av anläggningar (artikel 86.2) som utgör en obetydlig risk (artikel 85). Ett undantag från registreringsskyldigheten förutsätter att kommissionen ur sin egen synvinkel har bedömt att vissa typer av anläggningar utgör en obetydlig risk och genom en genomförandeförordning fastställt bestämmelser om sådana typer av anläggningar. Därefter ska medlemsstaten besluta om risken är obetydlig även ur nationell synvinkel och om den ska tillämpa det undantag som kommissionen möjliggör. En medlemsstat kan alltså fortfarande kräva registrering om den anser att risken inte är obetydlig. Risken kan variera mellan medlemsstaterna.
4 §.Registrering av aktörer som genomför uppsamling oberoende av en anläggning. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska djurförmedlare som förmedlar hov- och klövdjur och fjäderfän samt aktörer som genomför uppsamling av hov- och klövdjur och fjäderfän oberoende av en anläggning innan verksamheten inleds till regionförvaltningsverket anmäla uppgifter om sin verksamhet i enlighet med artikel 90 i EU:s djurhälsoförordning. Aktören ska också göra en anmälan om ändringar i de uppgifter som lämnats samt om upphörande med verksamheten.
Bestämmelser om kraven på registrering av djurförmedlare finns i 8–9 § i den gällande lagen. Aktörer som genomför uppsamling av djur oberoende av en anläggning är ett nytt begrepp som också inbegriper djurförmedlare. Med uppsamling avses enligt artikel 4.49 i EU:s djurhälsoförordning uppsamling av hållna landlevande djur från fler än en anläggning för en kortare period än den uppehållsperiod som krävs för den berörda djurarten.
Enligt 2 mom. får närmare bestämmelser om undantag från aktörernas registreringsskyldighet utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. En medlemsstat får i enlighet med kommissionens genomförandeakt från registreringskravet undanta sådana typer av aktörer (artikel 92.2) som utgör en obetydlig risk (artikel 91). Bedömningen av undantaget sker på samma sätt som i motiveringen till 3 § 3 mom.
5 §.Registrering av vattenbruksanläggningar. Enligt 1 mom. ska aktören till NTM-centralen för registrering anmäla sådana vattenbruksanläggningar som inte kräver godkännande enligt artiklarna 176–179 i EU:s djurhälsoförordning och 43 § i lagen om djursjukdomar. Bestämmelser om de uppgifter som ska anmälas finns i artikel 172.1 i EU:s djurhälsoförordning och uppgifterna förs in i det register som avses i artikel 185 i den förordningen. Aktören ska uppdatera uppgifterna i enlighet med punkt 2 i artikeln.
Enligt artikel 174 i EU:s djurhälsoförordning får man i enlighet med en genomförandeakt av kommissionen göra undantag från registreringsskyldigheten om den risk vattenbruksanläggningen utgör är obetydlig. Närmare bestämmelser om undantag får utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet inom de gränser som anges i genomförandeakten. Bedömningen av undantaget sker på samma sätt som i motiveringen till 3 § 3 mom.
6 §.Registrering av personer som transporterar vissa djur. Nya registreringsskyldiga är de som mellan unionens medlemsstater eller till tredjeländer transporterar hov- och klövdjur eller i kommersiellt syfte fjäderfän, hundar, katter eller frettar. Uppgifter om denna transportverksamhet ska anmälas till regionförvaltningsverket för registrering. Registreringen av föraren är en engångsföreteelse.
Skyldigheten grundar sig i fråga om hov- och klövdjur på artikel 87 i EU:s djurhälsoförordning och i fråga om katter, hundar och frettar på artikel 3 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur. Till exempel transport av en egen häst från Finland till ett annat land kräver inte tillstånd, men ska anmälas för registrering. Transporter av andra hov- och klövdjur än hästdjur från ett land till ett annat hänför sig i allmänhet till kommersiell verksamhet, som är tillståndspliktig enligt lagstiftningen om djurtransporter.
En person som transporterar djur definieras i 4 § 6 punkten i lagen om transport av djur.
7 §.Skyldighet att föra och bevara journaler. Paragrafen motsvarar i stor utsträckning 21 § i den gällande lagen. I 1 mom. föreslås bestämmelser om aktörens skyldighet att föra journal över och bevara de uppgifter om anläggningarna och verksamheten som det föreskrivs om i artiklarna 102–105 och 186 i EU:s djurhälsoförordning. Uppgifter krävs om anläggningens djur, förflyttningar av djur och dokument som hänför sig till förflyttningar, dödligheten för djur, biosäkerhetsåtgärder och resultaten av djurhälsobesök. Likaså ska uppgifter, identifieringsuppgifter och uppgifter om lagring i fråga om donatordjuren för avelsmaterial journalföras och bevaras. Även i fråga om vattenbruksdjur ska uppgifter med motsvarande innehåll journalföras och bevaras i enlighet med artikel 186 i EU:s djurhälsoförordning. Närmare bestämmelser om kraven på att föra journal över och bevara uppgifter finns i del II avdelning III i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur, i del II i den delegerade förordningen om avelsmaterial från landlevande djur och i del II i den delegerade förordningen om vattenbruksanläggningar.
Att föra journal över och bevara uppgifter om anläggningarna och djuren är av avgörande betydelse för att säkerställa att djuren kan spåras. Aktören ska bevara uppgifterna i minst tre år (artiklarna 102.3 b och 186.3 c i EU:s djurhälsoförordning).
Enligt 2 mom. utfärdas närmare bestämmelser om de undantag som en medlemsstat får besluta om i enlighet med kommissionens genomförandeförordning genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
3 kap. Djurs spårbarhet
8 §.Allmänna krav på identifiering av djur. Enligt skäl 108 i ingressen till EU:s djurhälsoförordning är det för vissa djurarter viktigt att kunna spåra enskilda djur eller grupper. Därför bör djuret märkas med ett fysiskt identifieringsmärke. Det kan vara fråga om ett märke, mikrochipp eller annat identifieringsmärke som gör att märkningen kan ses eller upptäckas på dess kropp och inte lätt kan avlägsnas.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om att aktören ansvarar för att märka djur som han eller hon äger eller innehar med ett fysiskt identifieringsmärke på det sätt som föreskrivs i denna lag, i EU:s djurhälsoförordning och med stöd av dem. I 112―117 § i EU:s djurhälsoförordning föreskrivs det om aktörernas skyldighet avseende identifiering av djur. Enligt 23 § i djurskyddsförordningen (396/1996) får ett djur märkas endast av en kompetent person och vissa djur endast av en veterinär. Med en kompetent person avses i djurskyddsförordningen en person som har tillräckliga kunskaper i den teknik som används för vidtagande av åtgärden och tillräcklig skicklighet i att vidta åtgärden. Till exempel inoperering av chips på ett djur kräver kompetens uttryckligen för att inoperera chips.
Enligt 2 mom. ska Livsmedelsverket, liksom enligt 18 § i den gällande lagen, godkänna identifieringsmärken som används för märkning av djur separat för varje djurart på ansökan av tillverkaren eller marknadsföraren. Samtidigt ska Livsmedelsverket ge den landskod som ingår i identifieringsmärket, om det i bestämmelserna förutsätts en landskod.
Enligt 3 mom. ska Livsmedelsverket hålla uppgifterna om godkända identifieringsmärken offentligt tillgängliga. Bestämmelser om detta finns i artikel 111 första stycket c i EU:s djurhälsoförordning.
9 §.Identifiering av nötkreatur. I 1 mom. föreslås bestämmelser om identifiering av nötkreatur. Enligt artikel 38 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur ska nötkreatur identifieras genom att ett identifieringsmärke fästs vid vartdera örat på djuret, och synligt, läsbart och outplånligt visar djurets identitetskod. Vid det ena örat fästs ett konventionellt öronmärke, men vid det andra örat ska ett elektroniskt öronmärke fästas. Skyldigheten att ersätta det ena konventionella öronmärket med ett elektroniskt öronmärke genomförs nationellt med stöd av artikel 38.2 a i den delegerade förordningen. Kravet på att använda ett elektroniskt identifieringsmärke som andra öronmärke överensstämmer redan med jord- och skogsbruksministeriets gällande förordning om identifiering av nötkreatur.
Enligt artikel 84.1 b i EU:s djurhälsoförordning ska aktörerna till registret lämna uppgifter även om kategorier och arter av landlevande djur. Utöver öronmärket behövs det noggrannare identifiering av nötkreatur också på grund av ras, kön, användningsändamål eller produktionsform bl.a. för utbetalning av djurbidrag. Som stöd betala bl.a. bidrag för nötkreatur.
Enligt 2 mom. får närmare bestämmelser om märkning av, identifieringsmärken för och metoder för identifiering av djur utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. När det gäller märkningen kan det också utfärdas närmare bestämmelser om tidpunkten för märkning. Med stöd av artikel 118 i EU:s djurhälsoförordning har kommissionen befogenhet att anta akter om närmare krav för identifieringsmärken och identifieringsmetoder (punkt 1) samt om undantag och särskilda bestämmelser för vissa kategorier djur eller om omständigheter och villkor för sådana undantag (punkt 2). För genomförande och tillämpning av dessa krav eller undantag och villkor får närmare bestämmelser utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet med beaktande av även de ytterligare åtgärder eller strängare krav i fråga om spårbarhet som artikel 269 i EU:s djurhälsoförordning möjliggör.
10 §.Identifiering av får och getter. Får och getter ska i enlighet med artiklarna 45.2 och 48 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur identifieras med ett konventionellt öronmärke som fästs på vartdera örat, men aktören får ersätta ett av de konventionella öronmärkena med ett elektroniskt öronmärke, en injicerbar transponder eller en bolustransponder. Identifieringsmärket ska synligt, läsbart och outplånligt visa djurets identitetskod.
Kravet överensstämmer med jord- och skogsbruksministeriets gällande förordning om märkning och registrering av får och getter och uppfyller kraven i artikel 48.1 i den delegerade förordningen. Enligt Livsmedelsverkets djurdatasystem fanns det år 2020 ca 142 488 får och 8 803 getter i Finland. Nämnda artikel 48 gäller får och getter som inte är avsedda att förflyttas till en annan medlemsstat.
Avsikten är inte att i Finland ta i bruk sådana karledsband som artiklarna 45 och 48 i den delegerade förordningen möjliggör. Artikel 269 i EU:s djurhälsoförordning gör det möjligt att genom nationella bestämmelser införa ytterligare åtgärder och strängare krav i fråga om spårbarhet av djur. Inom ramen för det nationella handlingsutrymmet har det ansetts ändamålsenligt att bibehålla nuläget när det gäller märkning av får och getter och att använda öronmärken.
I 2 mom. föreskrivs att om avsikten är att ett djur före 12 månaders ålder förflyttas från en anläggning, även från en annan än anläggning än födelseanläggningen, direkt till ett slakteri, ska det märkas med ett konventionellt öronmärke som innehåller djurets identitetskod och som fästs åtminstone vid det ena örat.
Individuell identifiering av får är viktigt bl.a. för övervakningen av sjukdomen scrapie. Enligt 12 § i jord- och skogsbruksministeriets förordning om bekämpning av TSE hos får och getter (763/2016) ska alla får eller getter som är äldre än 18 månader och som har dött eller avlivats och som har levererats till en anläggning som har godkänts med stöd av lagen om animaliska biprodukter undersökas. Djuret ska kunna identifieras individuellt för att anläggningar där djurets hållits och förflyttningar av djuret ska kunna spåras vid ett eventuellt positivt resultat.
Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om identifiering av och identifieringsmärken för och metoder för identifiering av djur utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Behov kan uppstå bl.a. med anledning av kraven och undantagen i de delegerade förordningar som antas med stöd av artikel 118 i EU:s djurhälsoförordning med beaktande av de ytterligare åtgärder eller strängare åtgärder vad gäller spårbarhetskraven som artikel 269 i EU:s djurhälsoförordning möjliggör.
11 §.Identifiering av svin. Enligt 1 mom. ska aktörerna märka varje svin i enlighet med artikel 52.1 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur. Djuret ska märkas med öronmärke eller tatuering, som ska innehålla det unika registreringsnumret för födelseanläggningen eller för den sista anläggningen i en godkänd produktionskedja. Genom identifiering av varje anläggning säkerställs det att svinen kan spåras.
Ett konventionellt eller elektroniskt öronmärke som innehåller det unika registreringsnumret för födelseanläggningen eller för den sista anläggningen i produktionskedjan fästs vid djurets öra i enlighet med artikel 52.1 a i den delegerade förordningen eller så tatueras registreringsnumret på djurets öra eller yttre sidan av låret i enlighet med led b i nämnda artikel. Detsamma gäller också märkning av hägnade vildsvin. De föreslagna märkningskraven motsvarar jord- och skogsbruksministeriets gällande förordning om identifiering av svin.
I enlighet med artikel 93 andra stycket i EU:s djurhälsoförordning ska Livsmedelsverket tilldela anläggningen ett unikt registreringsnummer. När uppgifterna om anläggningen anmäls till Livsmedelsverket via en elektronisk anmälningskanal ger applikationen djurhållaren ett registreringsnummer och behövliga koder.
En ny möjlighet är att märka svin med registreringsnumret för den sista anläggningen i en godkänd produktionskedja inom en integrerad produktionskedja. Livsmedelsverket godkänner produktionskedjan. Med distributionskedja (i denna proposition produktionskedja) avses enligt artikel 2.26 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur en integrerad produktionskedja med en gemensam hälsostatus vad gäller förtecknade sjukdomar som består av ett samarbetande nätverk av specialiserade anläggningar som godkänts av den behöriga myndigheten med avseende på tillämpningen av artikel 53 och mellan vilka svin flyttas för att slutföra produktionscykeln. Till exempel slaktsvinstall och suggstall kan bilda en enhetlig produktionskedja även om de svinstallen har olika aktörer. Produktionskedjan är sluten på så sätt att inga djur utanför den kommer in eller lämnar den.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om tidsfristen för märkning. Enligt artikel 15 i genomförandeförordning (EU) 2021/520 ska svin märkas innan det förflyttas från sin födelseanläggning, dock senast nio månader efter födseln. Aktören ska anmäla förflyttningar av svin till registret i enlighet med artikel 3 i den förordningen inom sju dagar efter förflyttningen. Om ett svin hör till en godkänd produktionskedja, ska det märkas innan det förflyttas till en plats utanför produktionskedjan, dock senast nio månader efter födelsen.
Enligt 3 mom. ska ett djur innan det överlåts till slakttransport dessutom märkas genom att en s.k. slaktmärkning tatueras på mitten av ryggen eller på sidan, på vardera sidan av mittlinjen. Om djuret överlåts till slakttransport direkt från födelseanläggningen eller anläggningen i en godkänd produktionskedja senast inom nio månader efter födseln, kan djuret förses enbart med slaktmärkning. Slaktmärkning behövs för att säkerställa att djuret kan spåras när det kommer in i livsmedelskedjan.
Enligt 4 mom. ska Livsmedelsverket föra en förteckning över de produktionskedjor som verket godkänt.
Enligt 5 mom. får närmare bestämmelser om identifiering av och identifieringsmärken för och metoder för identifiering av djur utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Behov kan uppstå bl.a. med anledning av kraven och undantagen i de delegerade förordningar som antas med stöd av artikel 118 i EU:s djurhälsoförordning med beaktande av de ytterligare åtgärder eller strängare åtgärder vad gäller spårbarhetskraven som artikel 269 i EU:s djurhälsoförordning möjliggör.
12 §.Identifiering av hästdjur. Hästdjur ska i enlighet med artikel 58.1 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur identifieras med en injicerbar transponder, dvs. ett chipp, och med en i artikel 65 avsedd identitetshandling för hästdjur som gäller under hästdjurets hela livstid. Bestämmelsen motsvarar de gällande kraven på identifiering av hästdjur (jord- och skogsbruksministeriets förordning om identifiering av hästdjur). Enligt 23 § 1 mom. i djurskyddsförordningen får ett mikrochips inopereras på hästar endast av en kompetent person. Identitetshandlingar för hästdjur i Finland beviljas av Finlands Hippos rf, Suomen Irlannincobyhdistys FSIC ry och Eestin Raskaat Vetohevoset ry. Finlands Hippos rf beviljar såsom bemyndigad av Livsmedelsverket identitetshandlingar för hästdjur som inte godkänts för införande i en stambok.
Enligt 2 mom. utfärdas bestämmelser om tidsfristen för ansökan om den identitetshandling för hästdjur som gäller under hästdjurets hela livstid genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Dessutom får närmare bestämmelser om identifiering av, identifieringsmärken för och metoder för identifiering av djur utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Behov av närmare bestämmelser kan uppstå bl.a. med anledning av kraven och undantagen i de rättsakter som antas med stöd av artiklarna 118 och 120 i EU:s djurhälsoförordning med beaktande av de ytterligare åtgärder eller strängare åtgärder vad gäller spårbarhetskraven som artikel 269 i EU:s djurhälsoförordning möjliggör.
13 §.Identifiering av hållna kameldjur och hjortdjur. Älgar, hjortar och renar är hjortdjur. Alpacka och lama är kameldjur. Enligt artikel 117 i EU:s djurhälsoförordning ska andra hållna landlevande djur än nötkreatur, får, getter, svin och hästdjur identifieras antingen var för sig eller i grupp, när detta krävs enligt en delegerad akt eller genomförandeakt av kommissionen.
I 1 mom. föreslås med hänvisning till artikel 73 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur att kameldjur och hjortdjur som föds på anläggningen, med undantag för renar som hålls inom renskötselområdet, märks med ett konventionellt öronmärke eller en injicerbar transponder med djurets identitetskod. Enligt artikel 73.3 a i den delegerade förordningen ska aktörer som driver anläggningar som håller kameldjur och hjortdjur säkerställa att identifieringsmärken anbringas på dessa djur på födelseanläggningen. Kravet på märkning gäller således djur som föds på anläggningen.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om undantag från märkning av hjortdjur i enlighet med artikel 16.4 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2021/520. En sådan situation är det t.ex. fråga om när ett hägnat hjortdjur släpps ut i naturen från en viltgård.
Om renar hålls utanför renskötselområdet, permanent eller tillfälligt, ska de märkas med ett konventionellt öronmärke eller en injicerbar transponder med identitetskod i enlighet med den föreslagna paragrafen.
Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om identifiering av och identifieringsmärken för och metoder för identifiering av djur samt om undantag som gäller märkning av hjortdjur utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Behov kan uppstå bl.a. med anledning av kraven och undantagen i de rättsakter som antas med stöd av artikel 118 i EU:s djurhälsoförordning med beaktande av de ytterligare åtgärder eller strängare åtgärder vad gäller spårbarhetskraven som artikel 269 i EU:s djurhälsoförordning möjliggör.
14 §.Identifiering av renar inom renskötselområdet. I artikel 74 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur föreskrivs det om undantag för aktörer som håller renar. Enligt den ska aktörer som håller renar säkerställa att de djur som hålls på deras anläggningar var och en identifieras genom en alternativ metod som godkänts av den behöriga myndigheten i medlemsstaten.
Enligt 1 mom. ska renar inom renskötselområdet märkas i enlighet med nuvarande praxis med ägarens renmärke på det sätt som föreskrivs i renskötsellagen och med stöd av den. Varje ren ska märkas med ägarens öronmärke på örat, och renarna ska inte ha något individuellt märke. Varje renägare får ha endast ett renmärke. I 16 § i renskötselförordningen (883/1990) finns det närmare bestämmelser om hur ett renmärke görs. Regionförvaltningsverket i Lappland utövar tillsyn över efterlevnaden av renskötsellagen (52 § i renskötsellagen).
Inom renskötselområdet betraktas renbeteslaget som renarnas anläggning. Enligt 6 § i renskötsellagen bildar de renägare som bor inom renskötselområdet och vilkas renar sköts inom ett renbeteslags område (delägare) ett renbeteslag. Ett renbeteslag är en i speciallagstiftningen definierad sammanslutning som sköter offentliga förvaltningsuppgifter (t.ex. när renbeteslaget beslutar om minskning av renantalet). När det dock är fråga om det faktiska bedrivandet av renhushållning, dvs. ekonomisk verksamhet, är renbeteslaget näringsidkare och inte en sammanslutning som utför offentliga förvaltningsuppgifter.
Enligt 2 mom. ska ett renbeteslag uppgöra en förteckning över de renar som ägs av delägare i renbeteslaget (30 § i renskötsellagen). I renlängden antecknas vilka renar varje renägare har enligt antal. Närmare bestämmelser om renlängden får med stöd av nämnda 30 § 2 mom. utfärdas genom förordning av statsrådet. Renbeteslagsföreningen för enligt 19 § i renskötselförordningen en förteckning över renmärken som används och renbeteslaget för en förteckning över sina delägares renmärken. Tävlingsrenarna har dessutom Renbeteslagsföreningens öronmärke (piltta) och är registrerade i föreningens register.
Enligt 1 § i renskötselförordningen för Regionförvaltningsverket i Lappland över renbeteslagen ett register, i vilket ska antecknas renbeteslagets namn och adress, verksamhetsområdets gränser samt renvärdens och vicevärdens namn. Till registret ska fogas en karta, på vilken gränserna för renbeteslagens verksamhetsområden finns angivna. Renbeteslag finns i landskapen Lappland, Kajanaland och Norra Österbotten. Renbeteslaget ska meddela Regionförvaltningsverket i Lappland om ärenden som ska antecknas i registret. Registret över renbeteslag finns på webben http://www.avi.fi/web/avi/avi-lappi-poronhoitoasiat.
15 §.Identifiering av sällskapsdjur. Bestämmelser om sällskapsdjur som behöver identifieras, märkas och registreras utfärdas enligt djurart genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. En förteckning över arter av sällskapsdjur finns i bilaga I till EU:s djurhälsoförordning, vilken kan vara till hjälp vid definieringen av arter av sällskapsdjur, oberoende av om sällskapsdjur hålls för privat eller kommersiellt ändamål.
Det är fråga om en nationell bestämmelse för att säkerställa sällskapsdjurens välbefinnande. På sällskapsdjur som hålls i hushåll tillämpas inte de allmänna registreringskraven enligt EU:s djurhälsoförordning (skäl 24 i ingressen), men registrering av sällskapsdjur behövs också för att trygga djurhälsan (t.ex. bekämpning av rabies). EU:s djurhälsoförordning innehåller inte bestämmelser om djurens välbefinnande, vilket konstateras i skäl 7. Djurskyddslagen innehåller inte bestämmelser om identifiering och registrering av djur. Därför föreslås det att en grundläggande bestämmelse om identifiering av sällskapsdjur tas in i den föreslagna lagen.
Enligt regeringsprogrammet 2019 ska man i Finland säkerställa identifiering av hundar och katter och upprätta ett register över dem. Identifieringsmärkningen och registreringen för att säkerställa sällskapsdjurens välbefinnande främjar för sin del en ansvarsfull uppfödning och försäljning av djuren. Dessutom är det mer sannolikt att en ägare till ett sällskapsdjur som rymt eller annars sprungit iväg hittas, om djuret är identifierat och registrerat. Jord- och skogsbruksministeriets förordning om identifiering och registrering av hundar har beretts i enlighet med regeringsprogrammet med stöd av den gällande lagen om ett system för identifiering av djur.
16 §.Undantag som beviljas aktörer som driver avgränsade anläggningar och aktörer som håller djur för vissa särskilda ändamål. Det föreslås att regionförvaltningsverket på ansökan kan bevilja aktörer tillstånd att märka djuren på avgränsade anläggningar och nötkreatur, svin eller får och getter som hålls för kulturella, historiska, vetenskapliga, fritidsrelaterade eller idrottsliga ändamål på ett avvikande sätt från kraven på identifiering av djuren, i enlighet med artiklarna 39―40, 47 och 54 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur.
Avgränsade anläggningar definieras i artikel 4.48 i EU:s djurhälsoförordning. På avgränsade anläggningar hålls djur bl.a. för utställningar eller forskning, såsom djuren i djurparker eller laboratoriedjuren. För kulturella ändamål kan djur användas t.ex. vid produktion av filmer.
17 §.Förflyttning av får och getter samt svin inom finskt territorium. I paragrafen föreskrivs det att om uppgifterna om får, getter och svin finns i databasen, behövs inget separat förflyttningsdokument för förflyttning av djuren inom finskt territorium. Förslaget baserar sig på artiklarna 113.2 och 116 i EU:s djurhälsoförordning. Bestämmelser om uppgifterna i förflyttningsdokument för får och getter finns i artikel 50 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur och bestämmelser om uppgifterna i förflyttningsdokument för svin finns i artikel 57 i den förordningen.
18 §.Identitetshandlingar för vissa djur vid förflyttning till en annan medlemsstat.Enligt 1 mom. 1 punkten ska hundar, katter och frettar vid förflyttning till en annan medlemsstat i enlighet med artikel 71 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur åtföljas av en identitetshandling enligt förordningen om sällskapsdjur, ett s.k. pass för sällskapsdjur. Enligt artikel 22 i förordningen om sällskapsdjur ska identitetshandlingen för ett sällskapsdjur utfärdas av en förordnad veterinär.
Enligt 1 mom. 2 och 3 punkten ska djur i resande cirkusar och djurföreställningar vid förflyttning till en annan medlemsstat åtföljas av en identitetshandling eller ett förflyttningsdokument, vilka utfärdas av regionförvaltningsverket på ansökan.
Enligt 2 mom. ska den som förflyttar djur till en annan medlemsstat ansvara för att de krav som ställs på djuren uppfylls.
Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om identitetshandlingar och förflyttningsdokument utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
19 §.Anmälan om döda idisslare. Enligt paragrafen är bearbetningsanläggningar och godkända förbränningsanläggningar som tar emot sådant kategori 1- och kategori 2-material som avses i lagen om animaliska biprodukter skyldiga att till Livsmedelsverkets djurdatasystem anmäla när döda idisslare tas emot på anläggningen. Förslaget motsvarar 13 § i den gällande lagen i fråga om bearbetningsanläggningar som tar emot kategori 1-material. I fortsättningen ska också bearbetningsanläggningar som tar emot kategori 2-material och godkända förbränningsanläggningar vara skyldiga att göra en anmälan.
Med tanke på spårbarheten är det viktigt att det i fråga om alla de djur som lämnar gården som kadaver för bortskaffande eller bearbetning, också i bearbetnings- och förbränningsanläggningen görs en anmälan direkt till registret. Anläggningens mottagningsanmälan ska göras per enskilt djur i fråga om varje djur som finns i djurdatasystemet.
4 kap. Behöriga myndigheter
20 §.Livsmedelsverket. Enligt 1 mom. ska Livsmedelsverket planera, styra och utveckla tillsynen över identifieringen och registreringen av djur på nationell nivå. Livsmedelsverket planerar, styr, utvecklar och övervakar i egenskap av myndighet inom centralförvaltningen verkställigheten av bestämmelserna och iakttagandet av dem. Momentet motsvarar 24 § 1 mom. i den gällande lagen. Livsmedelsverket är en sådan central myndighet som avses i artikel 3.3 a i kontrollförordningen.
Enligt 2 mom. har Livsmedelsverket tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna vid de slakterier där verket utövar tillsyn enligt livsmedelslagstiftningen. Bestämmelsen motsvarar 24 § 2 mom. i den gällande lagen.
Enligt 3 mom. ska Livsmedelsverket utarbeta en riksomfattande tillsynsplan, som är en del av den fleråriga nationella kontrollplanen enligt artikel 109 i kontrollförordningen. Med hjälp av den riksomfattande tillsynsplanen kan Livsmedelsverket styra de andra behöriga myndigheterna att agera i enlighet med de principer, mål och prioriteringar som anges för tillsynsverksamheten. Tillsynsplanens primära syfte är att styra tillsynen och främja planmässigheten i tillsynen samt öppenheten gentemot näringsidkarna.
Livsmedelsverket ansvarar också för statistikföringen och rapporteringen i fråga om tillsynen över identifiering och registrering av djur. Livsmedelsverket ska vara den i artikel 4.2 b i kontrollförordningen avsedda myndighet som ska samordna samarbetet med kommissionen och övriga medlemsstater, och det förbindelseorgan som avses i artikel 103 i kontrollförordningen. Livsmedelsverket ska också ansvara för den årliga rapport enligt artikel 113 i kontrollförordningen som ska lämnas till kommissionen.
21 §.Regionförvaltningsverket. Enligt 1 mom. ska regionförvaltningsverket styra och ha tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna inom sitt verksamhetsområde. Bestämmelsen motsvarar till sitt sakinnehåll 24 § 3 mom. i den gällande lagen. Den offentliga kontrollen och annan offentlig verksamhet ska ordnas i enlighet med kontrollförordningen.
Enligt 2 mom. ska regionförvaltningsverket utarbeta en regional plan som baserar sig på den riksomfattande planen. Till exempel ska tillsynsobjekt, inspektioner och kontrollfrekvenser fastställas noggrannare i de tillsynsplaner som de regionala och lokala myndigheterna utarbetar. Regionförvaltningsverket ska ha tillsyn över att bestämmelserna följs vid de renslakterier där verket utövar tillsyn enligt livsmedelslagstiftningen.
Dessutom ska regionförvaltningsverket ansvara för de uppgifter som i unionslagstiftningen föreskrivs för medlemsstaterna och den behöriga myndigheten, om inte något annat anges i denna lag. I EU:s djurhälsoförordning, kontrollförordningen och de delegerade akter och genomförandeakter som antas med stöd av dem föreskrivs flera uppgifter som medlemsstaterna och den behöriga myndigheten ska utföra, till följd av vilka den som ansvarar för utförandet av uppgifterna ska utses så att inga luckor uppstår. Då är regionförvaltningsverket den myndighet som har hand om medlemsstatens och den behöriga myndighetens uppgifter, om inte något annat särskilt anges i lagen.
22 §.Närings-, trafik- och miljöcentralen. Enligt 3 § 1 mom. 6 punkten i lagen om närings-, trafik- och miljöcentralerna sköter centralerna de uppgifter som särskilt föreskrivits för dem bl.a. inom det verksamhetsområde som utgörs av systemet för identifiering av djur.
NTM-centralerna ska inom sitt verksamhetsområde utföra inspektioner på plats på anläggningar för djur och även i övrigt ha tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna om identifiering och registrering av djur i enlighet med kontrollförordningen. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 24 § 5 mom. i den gällande lagen. Avsikten är dessutom att förtydliga tillsynsprocessen mellan NTM-centralen och regionförvaltningsverket så att NTM-centralen i fortsättningen också ska lägga fram ett förslag till påföljd i fråga om tvärvillkoren.
NTM-centralerna ska sköta sina uppgifter enligt vad som årligen avtalas i resultatmålshandlingen mellan NTM-centralerna och de ministerier som styr dem. Jord- och skogsbruksministeriet har för den praktiska beredningen av resultatmålen för förvaltningsområdet och uppföljningen av dem tillsatt en grupp som ansvarar för sektorstyrningen under ledning av Livsmedelsverket. Tillsynen över märkning och registrering av djur ingår i NTM-centralernas årliga tillsynsplan som utarbetas av Livsmedelsverket. Till tillsynsplanen bifogas dessutom årliga uppskattningar av antalet inspektioner som gäller märkning och registrering av djur för varje NTM-centrals del. Inspektioner på gårdarna utförs av NTM-centralernas inspektörer.
En viktig del av Europeiska gemenskapens gemensamma jordbrukspolitik är de s.k. tvärvillkoren, som är bindande för jordbrukarna. Iakttagandet av dessa villkor är en förutsättning för det stöd till jordbrukarna som betalas av EU. Iakttagandet av tvärvillkoren övervakas när det gäller identifiering och registrering av djur av NTM-centralerna, och av de gårdar som ansökt om stöd övervakas minst 3 procent. Denna stickprovskontroll utförs på gårdar med nötkreatur, svin, får och getter, och gårdarna väljs ut med hjälp av riskanalys. Livsmedelsverket styr NTM-centralerna i övervakningen av tvärvillkoren genom substansstyrning och styrning av tvärvillkoren.
23 §.Kommunalveterinären. Kommunalveterinären ansvarar inom sitt tjänsteområde för att bestämmelserna om identifiering och registrering av djur iakttas samt för ordnandet av offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet i enlighet med kontrollförordningen. Bestämmelsen motsvarar 24 § 4 mom. i den gällande lagen. Om försummelser upptäcks, ska kommunalveterinären vidta åtgärder för att avhjälpa bristerna. Livsmedelsverket styr kommunerna i enlighet med den fleråriga nationella kontrollplanen. Kommunalveterinärerna ska dock i regel övervaka identifieringen och registreringen av djur i samband med annan övervakning, t.ex. när de utför övervakning som grundar sig på misstanke om djurskyddsbrott.
24 §.Tullen. Den föreslagna paragrafen om Tullens tillsynsbehörighet är ny. I den gällande lagen är Tullen inte en tillsynsmyndighet. Det är ändamålsenligt att föreskriva behörighet för tullen att i samarbete med regionförvaltningsverket övervaka att bestämmelserna om identifiering och registrering av djur följs vid EU:s inre gränser. Ofta fås förhandsinformation om övervakningsbehovet just av regionförvaltningsverket. I artiklarna 70―72 och 77―79 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur föreskrivs det om kraven vid förflyttning av vissa djur till en annan medlemsstat. Det föreslås att Tullen i samarbete med regionförvaltningsverket kan kontrollera handlingar som gäller djur samt djurens identifieringsmärkningar. Övervakningen ska utföras i samband med Tullens övriga övervakning och inom ramen för Tullens resurser.
I 6 § i lagen om införselkontroll av djur och vissa varor föreskrivs det om Tullens uppgifter vid införsel.
25 §.Övervakning som utförs av polisen. Den föreslagna paragrafen om Polisens tillsynsbehörighet är ny. I den gällande lagen är polisen inte en tillsynsmyndighet. Polisens tillsynsbehörighet begränsas till övervakning av identitetshandlingar för djur i samband med övervakningen av djurtransporter. Livsmedelsverket och polisen har ansett det vara ändamålsenligt att föreskriva att polisen ska ha rätt att kontrollera djurets identitetshandling, som föraren ska visa upp för polisen på begäran. Livsmedelsverket ska ge polisen anvisningar om för vilka djurarter en handling krävs och av vilken typ handlingen ska vara. För närvarande gäller kravet den identitetshandling för hästdjur som gäller under hästdjurets hela livstid.
Enligt artikel 66.1 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur ska aktörer som håller hästdjur säkerställa att dessa djur alltid åtföljs av sin identitetshandling för hästdjur som gäller under hästdjurets hela livstid. Enligt artikel 4.25 i EU:s djurhälsoförordning är en transportör en aktör som transporterar djur för egen räkning eller för tredje parts räkning. I enlighet med artikel 2 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2015/262 (förordningen om pass för hästdjur) har transportören ansvar för djuret under transporten. Förordningen om pass för hästdjur håller för närvarande på att revideras.
26 §.Delegering av vissa uppgifter till andra än myndigheter. Under de förutsättningar som anges i artiklarna 28―33 i kontrollförordningen kan vissa uppgifter som ingår i den offentliga kontrollen och annan offentlig verksamhet delegeras till en eller flera fysiska eller juridiska personer eller organ med delegerade uppgifter. Förutsättningar för delegering av uppgifter är bl.a. att den person eller den personal till vilka uppgifter delegerats har sakkunskap och är kvalificerad och erfaren. Det är här fråga om sådan överföring av offentliga förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter som avses i 124 § i grundlagen.
Enligt 1 mom. får Livsmedelsverket och regionförvaltningsverket i enlighet med artikel 30 i kontrollförordningen delegera uppgifter som ingår i offentlig kontroll, såsom inspektioner, till en fysisk person. De som bemyndigats att utföra uppdrag ska på Livsmedelsverkets eller regionförvaltningsverkets vägnar eller genom att bistå dem sköta de tillsynsuppgifter som anges i avtalet i fråga. Den som bemyndigats att utföra uppdrag har inte rätt att för utförande av sina uppgifter få tillträde till utrymmen som används för boende av permanent natur. I enlighet med artikeln förutsätts det att de som bemyndigats att utföra uppdrag ska ha sakkunskap och vara kvalificerade. Momentet motsvarar till sitt sakinnehåll i huvudsak en sådan auktoriserad inspektör som avses i 25 § i den gällande lagen. De administrativa besluten i ett ärende fattas av den myndighet som gett bemyndigandet.
Enligt 2 mom. får ett organ eller en fysisk person bemyndigas i enlighet med artikel 108.5 c i EU:s djurhälsoförordning för att säkerställa den praktiska tillämpningen av systemet för identifiering och registrering, inbegripet utfärdande av identitetshandlingar och utformning av mallar i enlighet med artikel 110.1 a, b och c. Momentet motsvarar det biträdande uppdraget enligt 7 § i den gällande lagen när det gäller uppdatering av registeruppgifter och identifiering av djur. Det är fråga om en annan offentlig verksamhet enligt definitionen i artikel 2.2 i kontrollförordningen. Annan offentlig verksamhet omfattar även beviljande av tillstånd och utfärdande av officiella intyg. Förutsättningarna för bemyndigande grundar sig både på artikel 14.2 i EU:s djurhälsoförordning, där det hänvisas till punkt 1 c ii, och på artikel 31 i kontrollförordningen. En förutsättning för delegering av uppgifter är bl.a. att personerna eller personalen har tillräcklig specifik kunskap, är kvalificerad och erfaren.
Enligt 124 § i grundlagen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Det kan vara ändamålsenligt att överföra vissa verksamheter delvis till andra än myndigheter för att verksamheten ska vara flexibel och effektiv, och detta minskar myndigheternas behov av ökade resurser. Exempelvis bistår Finlands Hippos rf myndigheterna när det gäller uppdrag i anslutning till identifiering och registrering av hästdjur. Motsvarande uppdrag kan vid registrering av hundar skötas av en sammanslutning eller någon annan aktör inom branschen. Uppdragsgivaren ska ansvara för att den som bemyndigats att utföra uppdrag har den kompetens som krävs för uppdraget. I praktiken kan innehållet i bemyndigandet samt kompetenskraven och övriga villkor för den som bemyndigats att utföra uppdrag variera beroende på vilken djurart det är fråga om.
Enligt 3 mom. kan ett bemyndigande återkallas, om iakttagandet av villkoren försummas eller skyldigheterna väsentligt bryts trots att bristerna har påpekats. Bestämmelser om återkallande av delegering finns i artikel 33 första stycket b i kontrollförordningen. Det andra stycket i artikeln påverkar dock inte behörigheten att återkalla delegeringen även av andra skäl. Ett sådant annat skäl kan vara en situation där den uppgift som delegerats inte längre behövs t.ex. därför att myndigheten inte längre sköter sådana uppgifter.
Enligt 4 mom. utför de som bemyndigats att utföra uppdrag uppgifterna på Livsmedelsverkets vägnar och under dess överinseende. I momentet föreslås bestämmelser om att de som utför uppgifter såsom utomstående för myndigheten utför uppgifterna under tjänsteansvar. Vid utförandet av uppgifterna iakttas de allmänna förvaltningslagarna. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen.
5 kap. Tillsyn och register
27 §.Rätt att utföra inspektioner. Enligt skäl 169 i ingressen till EU:s djurhälsoförordning innehåller EU:s djurhälsoförordning inga bestämmelser om offentliga kontroller, eftersom sådana bestämmelser bör fastställas inom ramen för den övergripande lagstiftningen om offentliga kontroller (kontrollförordningen). Den föreslagna paragrafen om rätt att utföra inspektioner grundar sig på kontrollförordningen, men motsvarar till sitt sakinnehåll 28 § 1 och 2 mom. i den gällande lagen.
Bestämmelser om allmänna krav på kontroll och annan offentlig verksamhet finns i artiklarna 9―15 i kontrollförordningen. Enligt artikel 9 ska riskbaserad kontroll utföras regelbundet och med lämplig frekvens. Enligt skäl 32 i ingressen bör de behöriga myndigheterna fastställa frekvensen för offentlig kontroll med hänsyn till behovet av att anpassa kontrollen till risken och den förväntade graden av efterlevnad i olika situationer, inbegripet eventuella överträdelser av unionslagstiftningen om den jordbruksbaserade livsmedelskedjan genom bedrägligt eller vilseledande agerande. Bestämmelserna i kontrollförordningen kan i tillämpliga delar också tillämpas på tillsynen över att de nationella bestämmelser om identifiering och registrering av sällskapsdjur som utfärdats med stöd av denna lag följs.
Med avvikelse från 39 § i förvaltningslagen (434/2003) ska kontroll utföras enligt artikel 9.4 i kontrollförordningen utan föranmälan, utom då en föranmälan är nödvändig och vederbörligen motiverad för att offentlig kontroll ska kunna utföras.
Enligt artikel 5.1 h i kontrollförordningen ska den behöriga myndighetens personal ha tillträde till aktörernas lokaler och tillgång till deras dokumentation. Enligt artikel 15 ska aktörerna om myndigheterna så kräver ge myndigheternas personal tillgång till lokaler, omgivningar, transportmedel, datoriserade informationshanteringssystem, djur, varor, dokument och annan relevant information.
Bestämmelser om myndigheternas allmänna skyldighet att styra och ge råd finns i förvaltningslagen. Tillsynsmyndigheten ska vid behov ge aktören behövliga anvisningar och uppmaningar om att iaktta bestämmelserna. Uppmaningen är inte ett förvaltningsbeslut och kan inte överklagas. En uppmaning att avhjälpa bristerna ska dock antecknas i inspektionsprotokollet eller i ett motsvarande dokument där saken kan verifieras även i efterhand. Myndigheten ska också övervaka att aktören efter uppmaning har avhjälpt bristerna. Enligt artikel 79.2 c i kontrollförordningen tas det ut en avgift för förnyad kontroll som en myndighet utför efter det att bristande efterlevnad påvisats hos en aktör under en kontroll.
I 2 mom. föreslås det dock i enlighet med grundlagsutskottets vedertagna praxis att det föreskrivs om utförande av inspektion i utrymmen som omfattas av hemfriden. I utrymmen som används för boende av permanent natur får inspektion och provtagning utföras endast om det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som inspektionen gäller och det finns grundad anledning att misstänka att aktören har gjort sig skyldig till en i 38 § avsedd överträdelse av lagen om identifiering och registrering av djur som kan medföra fara för människors eller djurs hälsa, djurens välbefinnande eller livsmedelssäkerheten. En inspektion i utrymmen som omfattas av hemfriden får utföras endast av behöriga myndigheter.
En åtgärd som ingriper i hemfriden ska ha ett klart och tillräckligt nära samband med en bestämmelse om grundläggande fri- och rättigheter som tryggas enligt grundlagen, för att en sådan åtgärd ska vara nödvändig för att de grundläggande fri- och rättigheterna ska kunna tryggas. En inspektion som gäller identifiering och registrering av ett djur kan såsom åtgärd som ingriper i hemfriden i allmänhet inte anses vara nödvändig för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna, såsom rätten till liv och trygghet, på det sätt som avses i grundlagen. Märkningar kan dock kontrolleras i utrymmen som omfattas av hemfriden t.ex. i samband med en kontroll av djurs hälsa eller välbefinnande. Som exempel kan nämnas misstanke om afrikansk svinpest hos en minigris som hålls som sällskapsdjur i en bostad.
28 §.Rätt att få information. I 1 mom. föreslås bestämmelser om de behöriga myndigheternas rätt att få de uppgifter som inspektionerna och tillsynen förutsätter. Paragrafen motsvarar delvis 28 § 3 mom. i den gällande lagen. Den behöriga myndigheten och den som i enlighet med 26 § 1 mom. bemyndigats att utföra uppdrag har för utövandet av tillsynen rätt att trots sekretessbestämmelserna av andra myndigheter, aktörer och andra som kraven i denna lag eller i Europeiska unionens lagstiftning, såsom EU:s djurhälsoförordning och kontrollförordningen, gäller få de uppgifter som är nödvändiga för tillsynen. Rätten att få uppgifter har begränsats till endast nödvändiga uppgifter, och uppgifterna behandlas endast inom ramen för tjänsteplikten och vid tillsynen över de bestämmelser som hör till tillämpningsområdet för den föreslagna lagen.
För tillsynen behövs uppgifter om aktörer och personer som håller djur, om djurtransportörer och djurförmedlare samt om anläggningar för djur och om djuren. Uppgifterna gäller aktörernas näringsverksamhet. De uppgifter om aktörens verksamhet som behövs för tillsynen är inte nödvändigtvis allmänt kända eller lätta att få reda på, såsom t.ex. aktörens ekonomiska situation. För tillsynen kan också sådana uppgifter dock behövas för få en uppfattning om aktörens situation. För utövandet av tillsynen ska aktörerna i enlighet med artikel 15 i kontrollförordningen bistå myndigheterna vid utförandet av uppgifter. Informationen innehåller personuppgifter. Även uppgifter om djur innehåller personuppgifter, såsom uppgifter om djurets ägare. Känsliga uppgifter om en person behövs inte och ingår inte i uppgifterna.
Paragrafens 2 mom. motsvarar 16 § i den gällande lagen. I paragrafen föreslås bestämmelser om att trots sekretessbestämmelserna ur åkerskiftesregistret, fastighetsdatasystemet, miljöförvaltningens datasystem och justitieförvaltningens datasystem få behövliga uppgifter i enlighet med momentet. Rätten att få uppgifter hänför sig till sådana uppgifter som behövs bl.a. för fullgörandet och övervakningen av registreringsskyldigheten, för konstaterande av förbud och begränsningar som gäller aktören eller för skötseln av den personuppgiftsansvariges uppgifter enligt denna lag.
Den rättsliga grunden för behandling av personuppgifter är artikel 6.1 c i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), nedan dataskyddsförordningen.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om regionförvaltningsverkets och NTM-centralens rätt att trots sekretessbestämmelserna ur bötesregistret få de uppgifter som är nödvändiga för påförande av den påföljdsavgift som föreslås i 36 §. Enligt 7 § i dataskyddslagen får personuppgifter som rör i artikel 10 i dataskyddsförordningen avsedda fällande domar i brottmål och överträdelser behandlas endast i begränsad utsträckning, t.ex. om det föreskrivs om behandlingen i lag. Rätten att få uppgifter ur bötesregistret behövs för att man ska kunna iaktta förbudet mot dubbel straffbarhet, dvs. säkerställa att påföljdsavgift inte påförs den som redan dömts till bötesstraff för samma gärning i domstol. Bestämmelser om bötesregistret finns i 5 kap. i lagen om verkställighet av böter. Uppgifterna om brott och straffrättsliga påföljder i bötesregistret ska hållas hemliga. Rättsregistercentralen får på begäran lämna ut uppgifter ur bötesregistret endast till dem vars rätt att få dessa uppgifter regleras särskilt genom lag.
Åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen genomförs genom de skyddsåtgärder som anges i 6 § 2 mom. i dataskyddslagen. Till dessa åtgärder hör bland annat att sörja för personalens kompetens och införa olika övervakningsmetoder och säkerställa att de tekniska systemen fungerar. Också speciallagstiftningen i sig utgör en skyddsåtgärd som dataskyddsförordningen kräver.
De föreslagna bestämmelserna om personuppgifter är exakta och noggrant avgränsade, och det finns grund enligt dataskyddsförordningen för behandlingen av personuppgifterna.
Bestämmelser om utlämnande av information till andra myndigheter trots sekretessbestämmelserna finns i 8 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs.
29 §.Handräckning. I paragrafen hänvisas det till polislagen. Paragrafen motsvarar 30 § i den gällande lagen. Enligt polislagen ska polisen ge handräckning för fullgörande av en lagstadgad tillsynsskyldighet, om den myndighet som begär handräckning hindras i sin tjänsteutövning.Handräckning som ges av polisen föreslås i regel vara avgiftsbelagd.
30 §.Register. I 1 mom. föreslås bestämmelser om registrets innehåll. Enligt skäl 105 i ingressen till EU:s djurshälsoförordning bör de behöriga myndigheterna för att säkerställa tillgång till aktuella uppgifter upprätta och föra ett register över anläggningarna och aktörerna i fråga. För att spåra djursjukdomar bör det införas specifika krav på identifiering och registrering av djuren (skäl 107 i ingressen).
Det ska föras ett register över anläggningar och aktörer för landlevande djur och avelsmaterial samt över vattenbruksanläggningar. I registret införs de uppgifter av aktören som krävs enligt artiklarna 84, 87, 90 och 172, såsom aktörens namn och adress samt djurarterna och anläggningens typ. I artiklarna 18–20 i den delegerade förordningen om anläggningar som håller landlevande djur, i artikel 20 i den delegerade förordningen om vattenbruksanläggningar och i artikel 6 i den delegerade förordningen om avelsmaterial från landlevande djur föreskrivs det närmare om de uppgifter om anläggningar och aktörer som ska föras in i registret. I registret får det också föras in behövliga uppgifter om de undantag som meddelas med stöd av bemyndigandena i 3–5 §. I fråga om djur införs i registret de uppgifter som anges i artikel 109 i EU:s djurhälsoförordning och i de bestämmelser som utfärdats med stöd av den och denna lag. Den aktör som ansvarar för ett sällskapsdjur ska anmäla de uppgifter som förutsätts i den djurartsspecifika förordning som utfärdats med stöd av 15 § för införande i registret. Behandlingen av personuppgifter hänför sig till fullgörande av en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige i enlighet med artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen. Sådana uppgifter som hör till sådana särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen behandlas inte och förs inte in i registret. I registret införs också i enlighet med 19§ uppgifter om mottagandet av döda idisslare till anläggningar som behandlar eller bortskaffar genom förbränning sådant kategori 1- och kategori 2-material som avses i förordningen om animaliska biprodukter.
Med tanke på tillsynen är det också viktigt att föra register över de inspektioner som myndigheterna utför och över förbud, begränsningar och andra åtgärder som har meddelats aktören. Enligt artikel 9.1 c i kontrollförordningen ska hänsyn tas till aktörernas tidigare efterlevnad av bestämmelserna. Det är fråga om administrativa åtgärder och påföljder, och i registret antecknas inte sådana fällande domar i brottmål eller lagöverträdelser som avses i artikel 10 i dataskyddsförordningen.
I 2 mom. hänvisas det till lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs ( / ), där det föreskrivs bl.a. om personuppgiftsansvariga och om ansvar för registren. Livsmedelsförvaltningens informationsresurs används gemensamt av myndigheterna inom förvaltningsområdet, men varje myndighets rätt att få och använda uppgifter bestäms enligt de allmänna lagarna samt myndigheternas uppgifter och speciallagarna. Bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur informationsresursen finns i 6 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs. Till exempel är det behövligt att till kommunens i 15 § i djurskyddslagen avsedda mottagningsplats för herrelösa djur lämna uppgifter om den person eller aktör som registrerat djuret och som hittas på basis av det mikrochips som fästs på djuret. I fråga om behandlingen av uppgifter som lämnats till Tullen ska bestämmelserna i 2 kap. i lagen om behandling av personuppgifter inom Tullen iakttas.
I 21 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019) föreskrivs det om bestämmandet av förvaringstiden för uppgifter och om de omständigheter som ska beaktas i samband med det. Nämnda paragraf ska i regel tillämpas på de register som avses i denna lag. Bestämmelser om avförande av personuppgifter ur registret finns i 12 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs. Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser som EU:s djurhälsoförordning och denna lag förutsätter om registrets innehåll, om införande av uppgifter i registret och om förfaranden i anslutning till registrering utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet.
31 §.Registerförfrågan. I det föreslagna 1 mom. föreskrivs om skyldighet för vissa aktörer att inhämta uppgifter om djuret ur registret. Paragrafen motsvarar 15 § i den gällande lagen. Genom registerförfrågan kan man utreda uppgifter som gäller djurets duglighet med avseende på överlåtelse och livsmedel, såsom uppgifter om djurets ursprung och om att dess registrering är korrekt samt om begränsningar eller förbud som gäller djuret. Innan ett djur tas emot för förmedling, transport eller slakt ska det vara möjligt att kontrollera dess duglighet. I dessa fall är uppgifterna avgiftsfria. Möjligheten att göra en registerförfrågan baserar sig på EU-bestämmelser eller på den spårbarhet som sjukdomsläget kräver. Artikel 269 i EU:s djurhälsoförordning gör det möjligt att genom nationella bestämmelser införa ytterligare åtgärder och strängare krav i fråga om spårbarhet av djur.
Enligt 2 mom. ska bestämmelser om vilka djurarter en registerförfrågan enligt 1 mom. ska göras om utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. Likaså kan innehållet i och förfarandet vid registerförfrågan preciseras genom förordning. I 3 mom. föreslås bestämmelser om aktörens rätt att innan ett djur anskaffas göra en registerförfrågan i fråga om de djurarter som avses i 2 mom. i syfte att kontrollera de uppgifter om djuret som förts in i registret. Rättslig grund för behandling av personuppgifter i fråga om registerförfrågan är artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen.
6 kap. Tvångsmedel och påföljder
32 §.Föreläggande. Den föreslagna paragrafen motsvarar i huvudsak 31 § i den gällande lagen, där det föreskrivs om avhjälpande av missförhållanden.Om aktören inte iakttar lagstiftningen om identifiering och registrering av djur, kan den behöriga myndigheten förelägga aktören att fullgöra sin skyldighet omedelbart eller inom utsatt tid. På motsvarande sätt kan ett föreläggande också gälla en aktör som genomför uppsamling av djur oberoende av en anläggning eller en transportör som inte iakttar kraven i denna lag eller i EU:s djurhälsoförordning när det gäller identifiering av djur. Dessutom kan ett föreläggande att märka och registrera ett sällskapsdjur, t.ex. en hund, meddelas djurets ägare eller innehavare, om denne inte har iakttagit de föreskrivna kraven.
I paragrafen föreskrivs det om det lindrigaste tvångsmedel som myndigheten har till sitt förfogande och som ska användas när bristande efterlevnad inte kan avhjälpas genom en uppmaning enligt förvaltningslagen eller om en uppmaning inte kan anses vara tillräcklig på grund av att försummelsen har upprepats, är allvarlig eller av någon annan orsak. Enligt artikel 138.1 i kontrollförordningen ska de behöriga myndigheterna fastställa orsaken till den bristande efterlevnaden och vidta lämpliga åtgärder för att avhjälpa bristen. Den behöriga myndigheten överväger naturligtvis hur kraftiga de åtgärder som ska vidtas är i förhållande till missförhållandet och dess karaktär.
Föreläggandet ger alla behöriga myndigheter möjlighet att ingripa i uppdagade missförhållanden. Ett föreläggande ska meddelas t.ex. i en situation där anmälningsskyldigheten, märkningen av djur eller skyldigheten att föra journal har försummats. Hur lång tidsfrist som ska fastställas för att uppfylla föreläggandet beror på hurdana brister det är fråga om och på hur snabbt bristen kan avhjälpas. Vid behov kan föreläggandet förenas med vite eller hot om tvångsutförande.
33 §.Förbud och andra administrativa åtgärder. Paragrafen motsvarar i huvudsak 32 § i den gällande lagen. Enligt 1 mom. får den behöriga myndigheten i enlighet med artikel 138.2 i kontrollförordningen begränsa eller förbjuda en aktör att släppa ut djur på marknaden, att på annat sätt överlåta eller förflytta ett djur till eller från en anläggning, om aktören inte iakttar denna lag, EU:s djurshälsoförordning eller de bestämmelser som utfärdats med stöd av dem. Den behöriga myndigheten kan också bestämma om andra åtgärder enligt punkt 2 i den artikeln som den anser är lämpliga. Förutom anläggningens aktör kan förbudet och andra lämpliga åtgärder också gälla aktörer som genomför uppsamling av djur oberoende av en anläggning eller transportörer som i sin verksamhet inte iakttar bestämmelserna i denna lag eller i EU:s djurhälsoförordning vid identifiering av djur. Tullen kan använda de tvångsmedel som avses i momentet vid övervakning av identifieringen av djur och av djurens identitetshandlingar i samband med förflyttning av djur mellan medlemsstaterna.
Enligt artikel 124.2 i EU:s djurshälsoförordning får aktörerna endast flytta hållna landlevande djur från sina anläggningar och ta emot sådana djur om djuren kommer från en anläggning som har registrerats eller beviljats undantag från kravet på registrering och djuren uppfyller identifierings- och registreringskraven i artiklarna 112–115 och 117 och de bestämmelser som antagits enligt artikel 118 och 120.
Enligt 2 mom. får den myndighet som har utfört inspektionen på anläggningen begränsa eller förbjuda förflyttning av djur från anläggningen, om ett djur inte har identifierats i enlighet med kraven och det är uppenbart att det inte går att säkerställa identifiering av djuret. Med ett identifierat djur avses att djuret inklusive identifieringsuppgifter om djuret har registrerats i registret. I allmänhet utför NTM-centralen inspektioner på anläggningarna, men också en annan behörig myndighet kan vid behov utföra inspektioner på en anläggning.
Enligt 3 mom. har regionförvaltningsverket rätt att på NTM-centralens vägnar från fall till fall besluta att förbjuda förflyttning av djur från anläggningen. Om det t.ex. hos flera djur hos en aktör på en och samma anläggning förekommer brister i märkningen och utöver dessa brister även bristande efterlevnad av andra bestämmelser, eller om bristerna medför allvarlig fara för människors och djurs hälsa, djurens välbefinnande eller livsmedelssäkerheten, har regionförvaltningsverket rätt att utreda saken och besluta om förbud. Bland annat vid problem som gäller djurens välbefinnande kan det behövas sådan veterinär kompetens och yrkesskicklighet som inte nödvändigtvis finns vid NTM-centralerna. Regionförvaltningsverket svarar med hjälp av NTM-centralen för de åtgärder som det beslutat om.
Enligt 4 mom. ska en begränsning eller ett förbud som avses i 1–3 mom. återkallas genast när det på basis av en utredning kan säkerställas att missförhållandet har avhjälpts och att förpliktelserna iakttas, dvs. identifieringen och spårbarheten av djuret har säkerställts.
Enligt 5 mom. är regionförvaltningsverket behörigt att besluta om avlivning av ett oidentifierat djur. Enligt artikel 138.2 k i kontrollförordningen kan det beordras att djur slaktas eller avlivas, under förutsättning att detta är den lämpligaste åtgärden för att skydda människors hälsa, djurs hälsa och djurskyddet. Om djuret inte kan identifieras bevisligen, ska djuret avlivas. Till exempel på 1980-talet avlivades nötkreatur i Europa för att utrota den så kallade galna kosjukan, som kan överföras till människor. Den gällande lagens 34 § gäller avlivning av oidentifierade nötkreatur. Förslaget gäller också andra djur som kräver identifiering men som inte har identifierats. Den behöriga myndigheten beviljar inte ersättning för avlivade djur. Aktören har genom sin egen verksamhet orsakat situationen, om aktören har låtit bli att identifiera djuret och inte längre kan identifiera djuret. Avlivning av ett djur omfattar också lämnande av kadaver av avlivade djur till en bearbetningsanläggning för kategori 1-material eller nedgrävning i områden som fastställs särskilt i jord- och skogsbruksministeriets förordning om animaliska biprodukter (783/2015).
34 §.Återkallande av registrering. Enligt 1 mom. kan registreringen av en aktör återkallas, om förutsättningarna för registrering inte längre uppfylls eller om aktören på något väsentligt sätt bryter mot de föreskrivna kraven, och aktören trots uppmaning från myndigheten inte har avhjälpt bristen inom utsatt tid. I det föreslagna momentet förutsätts det att förseelsen utöver att den uppfyller de förutsättningar för återkallande av registrering som avses i artikel 138.2 j i kontrollförordningen att den är väsentlig. Till exempel kan registrering av sådana i 4 § avsedda aktörer som genomför uppsamling oberoende av en anläggning återkallas, om det i verksamheten väsentligt bryts mot föreskrivna krav.
Enligt 2 mom. kan registreringen också återkallas temporärt, om det är möjligt att avhjälpa en brist. Ett temporärt förbud gäller tills myndigheten meddelar sitt slutliga avgörande i ärendet.
Enligt 3 mom. fattas beslut om återkallande av registrering av den myndighet som har beviljat registreringen.
35 §.Vite och hot om tvångsutförande. Paragrafen motsvarar i sak 35 § i den gällande lagen. Den behöriga myndigheten kan förena ett föreläggande, förbud eller någon annan förpliktande åtgärd som den meddelat med stöd av denna lag med vite eller med hot om att de försummade åtgärderna vidtas på den försumliges bekostnad.
Vite döms ut av den myndighet som förelagt det. Vid föreläggande och utdömande av vite iakttas viteslagen (1113/1990). Hänvisningen till viteslagen gäller också vitesbeloppet. Enligt 8 § i viteslagen ska vitesbeloppet bestämmas med beaktande av huvudförpliktelsens art och omfattning, den förpliktades betalningsförmåga och övriga omständigheter som inverkar på saken. På vitesbeloppet inverkar således åtminstone näringsverksamhetens omfattning och omsättningens storlek samt hur näringsidkaren förhåller sig till de uppmaningar som tillsynsmyndigheten tidigare har gett med stöd av den föreslagna lagen.
36 §.Påföljdsavgift inom tillsynen över identifiering och registrering av djur. I 1 mom. föreslås bestämmelser om den påföljdsavgift som påförs i ett administrativt förfarande. Vid en administrativ påföljdsavgift är det i sak fråga om en ekonomisk påföljd av straffkaraktär, som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) och grundlagsutskottet har ansett kunna jämställas med straffrättsliga påföljder. I lagen ska fortfarande ingå en överträdelsebestämmelse med hot om böter, men en huvuddel av de gärningar som omfattas av den nuvarande överträdelsebestämmelsen kommer att börja omfattas av den föreslagna bestämmelsen om administrativ påföljdsavgift.
Enligt artikel 268 i EU:s djurhälsoförordning ska medlemsstaterna fastställa regler om sanktioner för överträdelse av bestämmelserna i förordningen och vidta alla nödvändiga åtgärder för att se till att de tillämpas. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. I artikel 138 i kontrollförordningen finns en förteckning över exempel på åtgärder som de behöriga myndigheterna kan vidta och i artikel 139 dessutom en bestämmelse enligt vilken medlemsstaterna ska säkerställa att ekonomiska sanktioner för överträdelser av bestämmelserna, om de begåtts genom bedrägligt eller vilseledande agerande, i enlighet med nationell rätt återspeglar antingen aktörens ekonomiska fördel eller, beroende på vad som är lämpligt, en procentandel av omsättningen.
Enligt 1 mom. kan regionförvaltningsverket och NTM-centralen påföra en administrativ påföljdsavgift för en i den föreslagna paragrafen avsedd gärning som de i samband med övervakningen har konstaterat att aktören har begått. Påföljdsavgiften är en nationell bestämmelse och kompletterar de åtgärder som anges i artikel 138.2 i kontrollförordningen. Påföljdsavgiften föreslås vara minst 300 och högst 5 000 euro. Påföljdsavgiftens minimi- och maximibelopp ska fastställas så att det motsvarar bl.a. det belopp som föreskrivs i lagen om införselkontroll av djur och vissa varor (1277/2019) och i livsmedelslagen (297/2021). I detta moment specificeras vilka skyldigheter förseelserna kan gälla för att en påföljdsavgift ska kunna påföras. Tillämpningsområdet för den föreslagna avgiften föreslås omfatta försummelser som det är enkelt att bevisa och inte kräver utredningsmässiga åtgärder. Påföljdsavgift påförs t.ex. i situationer där en aktör håller djur utan att ha gjort den anmälan om anläggningen och verksamheten som förutsätts i bestämmelserna. Dessutom kan påföljdsavgift påföras om aktören har försummat sin skyldighet att identifiera och märka djuren på det sätt som krävs enligt bestämmelserna.
Enligt 2 mom. kan Tullen påföra påföljdsavgift för försummelse som upptäckts i samband med den övervakning som Tullen genomför.
Enligt 3 mom. ska påföljdsavgiftens storlek bedömas från fall till fall. Utgångspunkten vid påförande av påföljdsavgift är att det ska ha en tillräcklig special- och allmänpreventiv verkan. Påföljdsavgiftens storlek grundar sig på en helhetsbedömning, och vid bestämmandet av avgiften ska hänsyn tas till bl.a. förseelsens art, omfattning, skadlighet och hur ofta den upprepats. Denna förteckning är inte uttömmande. Graden av skadlighet kan till exempel återspeglas av arten av förseelse, såsom hur allvarlig och skadlig förseelsen är för samhället. Också den fördel som erhållits genom förseelsen ska beaktas. Skadlighet för samhället kan innebära att spårbarheten av en djursjukdom förhindras i ett sjukdomsfall, till följd av vilket t.ex. livsmedelssäkerheten kan äventyras.
Proportionalitets- och ändamålsenlighetskraven på förvaltningsverksamheten ska uppfyllas vid påförandet av avgiften. Kraven på god förvaltning och rättssäkerhet ska beaktas. I fråga om beslut om påföljdsavgiften föreligger besvärsrätt. En påföljdsavgift som en myndighet påfört är verkställbar endast om den vunnit laga kraft och förvaltningsdomstolens avgörande i ett ärende som gäller sökande av ändring är verkställbart i enlighet med vad som anges i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019).
I 4 mom. beaktas förbudet mot dubbel straffbarhet, enligt vilket flera påföljder av straffkaraktär inte får påföras en fysisk person för samma gärning eller försummelse. Förbudet omfattar även administrativa påföljder av straffkaraktär för en och samma gärning. Förbudet mot dubbel straffbarhet hindrar dock inte att påföljdsavgift påförs utöver andra administrativa påföljder, såsom återkrav av jordbrukarstöd, vite eller återkallande av registrering.
Enligt 5 mom. får påföljdsavgift inte påföras om det har förflutit mer än ett år sedan gärningen begicks. Om det förflutit mer än ett år sedan gärningen begicks eller om utredningen kräver mer tid finns det andra i lag föreskrivna tvångsmedel till förfogande. En påföljdsavgift preskriberas fem år efter den dag då det lagakraftvunna avgörandet om påföljdsavgiften meddelades. Påföljdsavgiften avskrivs när den betalningsskyldiga fysiska personen avlider.
Enligt förslaget finns bestämmelser om verkställighet av administrativa påföljdsavgifter i lagen om verkställighet av böter (672/2002). Därför föreslås det att den lagen ändras så att påföljdsavgift enligt den föreslagna lagen fogas till lagens tillämpningsområde i 1 § i den lagen. Påföljdsavgiften är verkställbar när beslutet om administrativ påföljdsavgift har vunnit laga kraft. Rättsregistercentralen ansvarar för verkställigheten av påföljdsavgiften. Med inledande av verkställighet avses verkställighet som påbörjas genom en betalningsuppmaning från Rättsregistercentralen. Utgångspunkten är att den som ålagts en penningpåföljd alltid ska ges tillfälle att betala påföljden frivilligt innan Rättsregistercentralen verkställer indrivning genom utsökning. När det gäller verkställbarheten av ett beslut iakttas lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Ingen ränta tas ut på påföljdsavgiften. Den administrativa påföljdsavgiften betalas till staten.
37 §.Avgift för trafikförseelse som påförs för åsidosättande av skyldigheten att medföra och visa upp djurets identitetshandling. Enligt 1 mom. föreslås ett ärende som ligger till grund för en avgift för trafikförseelse som påförs för åsidosättande av skyldigheten att medföra och visa upp en identitetshandling vara en fråga för trafikövervakningen och väsentligen hänföra sig till trafikövervakningen, varvid föraren av ett fordon kan påföras en avgift för trafikförseelse på 40 euro för åsidosättande av skyldigheten att medföra och visa upp en identitetshandling. Totalreformen av vägtrafiklagen och sjötrafiklagen trädde i kraft den 1 juni 2020, då systemet med avgift för trafikförseelse började tillämpas i mycket stor utsträckning. För påförande av avgift för trafikförseelse har polisen förfaranden och elektroniska arbetsmetoder som ska tillämpas också på behandlingen av den påföljdsavgift som föreslås i denna paragraf.
I 2 mom. hänvisas det i fråga om påförande, delgivning och verkställighet av avgift direkt till vägtrafiklagen, som ska iakttas vid förfarandet.
38 §. Straffbestämmelser. Enligt 1 mom. kan den som bryter mot förbud, begränsningar och andra förelägganden som myndigheten meddelat med stöd av 33 § dömas till böter, om inte strängare straff för förseelsen föreskrivs någon annanstans i lagstiftningen. Straffbarheten omfattar överträdelse av kraven såväl enligt en direkt tillämplig EU-bestämmelse som enligt den föreslagna lagen. Den föreslagna bestämmelsen är snävare än 36 § i den gällande lagen, eftersom påföljdsavgift i fortsättningen kan påföras för en del av gärningarna.
Enligt 2 mom. behöver det i fråga om en gärning eller försummelse som är ringa inte göras en anmälan till förundersökning. En ringa försummelse är t.ex. att endast det ena identifieringsmärket på ett djur saknas.
7 kap. Särskilda bestämmelser
39 §.Skydd för rapportörers identitet. I paragrafen föreslås bestämmelser om skydd för identiteten hos en fysisk person som rapporterat om en överträdelse. Genom den föreslagna bestämmelsen genomförs artikel 140 i kontrollförordningen, enligt vilken personer som till den behöriga myndigheten rapporterar faktiska eller potentiella överträdelser ska skyddas mot repressalier, diskriminering och andra former av missgynnande behandling. Enligt skäl 91 i ingressen till kontrollförordningen bör vem som helst ha möjlighet att inkomma med nya uppgifter till de behöriga myndigheterna för att hjälpa dem att upptäcka fall av överträdelser av förordningen och av de bestämmelser som avses i artikel 1.2 och i sådana fall ålägga sanktioner. Enligt ingressen kan avsaknad av tydliga förfaranden eller rädsla för repressalier avskräcka visselblåsare.
Bestämmelser om skydd för rapportörers identitet finns också t.ex. i 18 § i lagen om införselkontroll av djur och vissa varor (1277/2019), 81 § i livsmedelslagen (297/2021) och 99 § i lagen om djursjukdomar (76/2021).
Den föreslagna bestämmelsen om skydd för identiteten behövs för att uppnå ett mål av allmänt intresse. För att förhindra spridning av djursjukdomar och med tanke på människors hälsa, djurs hälsa och välbefinnande samt livsmedelssäkerheten är det viktigt att djuren kan spåras och misstankar om brister i spårbarheten bör utan dröjsmål meddelas myndigheterna. En förutsättning för att rapportörens identitet ska hållas hemlig är att det kan bedömas vara till nackdel för personen att hans eller hennes identitet röjs. En sådan nackdel kan t.ex. ha att göra med att rapportören har ett anställningsförhållande till den som rapporten gäller eller t.ex. är dennes granne. Rapportören skyddas mot repressalier. Rapportörens subjektiva uppfattning om nackdelen räcker inte i sig för att de grunder för hemlighållande som avses i bestämmelsen ska tillämpas. Den nu föreslagna bestämmelsen skyddar ändå inte rapportören vid en eventuell rättegång, om han eller hon t.ex. uppträder som vittne.
Enligt 24 § 1 mom. 15 punkten i offentlighetslagen är uppgifter om inspektion som ankommer på en myndighet eller någon annan omständighet som har samband med en övervakningsåtgärd sekretessbelagda, om utlämnandet av uppgifterna skulle äventyra övervakningen eller dess syfte eller utan vägande skäl skulle vara ägnat att åsamka den som har del i saken skada. Genom att hemlighålla rapportörens identitet tryggas tillsynsintressen.
Enligt kontrollförordningen bör vem som helst ha möjlighet att inkomma med nya uppgifter till de behöriga myndigheterna. Det är således ändamålsenligt att i den föreslagna lagen föreskriva om grunden för hemlighållande av rapportörens identitet, även om huvudregeln för bestämmelser om grunder för hemlighållande är att bestämmelserna koncentreras till offentlighetslagen. På EU-nivå bereds lagstiftning om skydd för personer som rapporterar om överträdelser (kommissionens direktivförslag COM(2018) 218, den s.k. whistleblowing-regleringen), men den bedöms inte omfatta det skydd för rapportörer som avses i kontrollförordningen. Skyddet i det direktivet gäller rapportörer som i samband med sin arbetsrelaterade verksamhet upptäcker eller misstänker verksamhet som strider mot allmänintresset.
Enligt 11 § i offentlighetslagen har den som i ett ärende är sökande eller anför besvär eller någon annan vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller (part) rätt att hos den myndighet som behandlar eller har behandlat ärendet ta del av en myndighetshandling som kan eller har kunnat påverka behandlingen, även om handlingen inte är offentlig. Enligt 11 § 2 mom. 1 punkten i offentlighetslagen har de dock inte denna rätt när utlämnande av uppgifterna skulle strida mot ett synnerligen viktigt allmänt intresse eller på motsvarande sätt mot ett synnerligen viktigt enskilt intresse. Att lämna ut information om rapporten av en överträdelse till den som är föremål för rapporten kan strida mot ett sådant synnerligen viktigt allmänt intresse som avses i offentlighetslagen, om utlämnande av informationen kan äventyra den för tillsynsmyndigheten viktiga tillgången till information. Att lämna ut uppgifter om rapportören kan för sin del strida mot det viktiga enskilda intresse som avses i offentlighetslagen, om röjandet av rapportörens identitet skulle äventyra rapportörens säkerhet eller skyddet av privatlivet. Då ska partsoffentligheten begränsas. En förutsättning för att bestämmelsen ska kunna tillämpas är att det utifrån de omständigheter som framkommit i ärendet finns grundad anledning att bedöma att rapportören är i behov av skydd.
40 §.Avgifter för myndigheters prestationer. Enligt det föreslagna 1 mom. ska det enligt kontrollförordningen i regel tas ut en avgift för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet. Enligt artikel 79.1 i kontrollförordningen ska de behöriga myndigheterna ta ut avgifter för kontroll motsvarande kostnaden och enligt artikel 79.2 c i förordningen ska myndigheterna ta ut avgift för bl.a. extra kontrollåtgärder, s.k. förnyad kontroll, som orsakats av bristande efterlevnad. För förnyad kontroll som utförts för att övervaka efterlevnaden av en uppmaning enligt förvaltningslagen som getts med anledning av en inspektion samt av ett föreläggande eller förbud som meddelats som tvångsmedel ska det alltid tas ut en avgift. Även en uppmaning att avhjälpa bristerna ska antecknas i inspektionsprotokollet eller i ett motsvarande dokument där saken kan verifieras även i efterhand. Myndigheten ska övervaka att aktören har avhjälpt bristerna på basis uppmaning eller föreläggande och iakttar förbudet.
Enligt artikel 80 i kontrollförordningen får medlemsstaterna ta ut även andra avgifter eller pålagor för att täcka kostnaderna för offentlig kontroll och annan offentlig verksamhet än de avgifter eller pålagor som avses i artikel 79, om detta inte är förbjudet enligt den lagstiftning som är tillämplig på de områden som omfattas av de bestämmelser som avses i artikel 1.2.
I artikel 81 i kontrollförordningen föreskrivs det om kostnader som ingår i avgifterna och i artikel 82 om beräkning av avgifter och pålagor. De nämnda artiklarna gäller obligatoriska avgifter. Därför kan de andra avgifterna enligt artikel 80 i kontrollförordningen beräknas enligt lagen om grunderna för avgifter till staten. I 2 mom. föreskrivs om de avgifter som tas ut för kommunalveterinärernas prestationer. Bestämmelser om kommunalveterinärens avgiftsbelagda prestationer utfärdas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet (335/2021).
41 §. Arvoden och ersättningar som betalas till andra än myndigheter. Enligt 1 mom. ska Livsmedelsverket och regionförvaltningsverket betala arvoden för de inspektioner och andra uppgifter som utförs på bemyndigande av dem samt ersätta de kostnader som uppkommit på basis av avtal.
Enligt 2 mom. ska Livsmedelsverket för uppgifter enligt ett bemyndigande betala ett arvode på basis av avtal till den som bemyndigats att utföra ett uppdrag. Det föreslås att det föreskrivs om avgiften för en identitetshandling som utfärdats av den som bemyndigats att utföra uppdraget i Livsmedelsverkets avgiftsförordning.
42 §. Ersättning som staten betalar till kommunerna. I paragrafen hänvisas det till 23 § i veterinärvårdslagen, där det föreskrivs om kommunens rätt att av statsmedel få ersättning för utförandet av sådana uppgifter som enligt denna lag hör till kommunalveterinären. Syftet med veterinärvårdslagen är att säkerställa tillsynen över livsmedelssäkerheten och över djurs hälsa och välbefinnande.
Till veterinärvårdslagen fogas en hänvisning till den föreslagna lagen, varvid kommunerna är skyldiga att se till att det finns förutsättningar för kommunalveterinärerna att sköta uppgifterna. Kommunerna ska ha kommunalveterinärstjänster för skötseln av de föreskrivna uppgifterna och kommunen ska ha rätt att få ersättning av staten på basis de faktiska kostnader som skötseln av uppgifterna orsakat kommunen. Regionförvaltningsverket tar ut avgifter till staten för dessa uppgifter.
43 §.Ändringssökande. I 1 mom. hänvisas det till lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Bestämmelserna i 2 mom. gäller sökande av ändring i kommunalveterinärens beslut. Det föreslås att ändring söks genom förvaltningsbesvär. Enligt 3 mom. kan det i beslutet bestämmas att beslutet ska iakttas trots ändringssökande, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat. I 4 mom. finns en informativ hänvisning enligt vilken bestämmelser om sökande av ändring i Tullens beslut finns i tullagen. Enligt 88 § i tullagen föregås sökande av ändring i Tullens beslut av en begäran om omprövning, och i 89 § i tullagen finns en från huvudregeln i lagen om rättegång i förvaltningsärenden avvikande bestämmelse om behörig förvaltningsdomstol. I 5 mom. hänvisas det i fråga om sökande av ändring i avgifter som en statlig myndighet tar ut till lagen om grunderna för avgifter till staten.
44 §.Ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft den . .2021. Samtidigt upphävs den gällande lagen om ett system för identifiering av djur (238/2010).
Enligt övergångsbestämmelsen ska anläggningar och aktörer som registrerats före ikraftträdandet av denna lag anses vara registrerade i enlighet med denna lag. Bestämmelser om detta finns i artikel 279 i EU:s djurhälsoförordning. Enligt 87 artikel i den delegerande förordningen om anläggningar som håller landlevande djur ska de djur som har identifierats i enlighet med en tidigare författning anses ha identifierats i enlighet med denna lag. De identifieringsmärken för nötkreatur, får och getter samt svin som tidigare godkänts av Livsmedelsverket får användas i enlighet med artikel 20 i genomförandeförordning (EU) 2021/520 till den 20 april 2023 när övergångsperioden går ut.