1.1
Lagstiftning och praxis
Sådan utlämning av personer för brott som sker mellan EU:s medlemsstater grundar sig nuförtiden på en europeisk arresteringsorder. Europeiska unionens råd har den 13 juni 2002 antagit rambeslutet om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (2002/584/RIF), nedan rambeslutet. Det nämnda rambeslutet har ändrats genom rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, som gäller beslut om utevaro. Rambeslutet har i Finland genomförts i huvudsak genom lagen om utlämning för brott mellan Finland och de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen (1283/2003), nedan EU-utlämningslagen, som trädde i kraft den 1 januari 2004.
Med en europeisk arresteringsorder avses enligt artikel 1.1 i rambeslutet ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat ska gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd. I EU-utlämningslagens terminologi motsvarar termen framställning om gripande och utlämning rambeslutets term europeisk arresteringsorder.
Artikel 6 i rambeslutet gäller fastställande av de behöriga myndigheterna. Enligt artikel 6.1 är den utfärdande rättsliga myndigheten den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning. Med stöd av 54 § (733/2011) i EU-utlämningslagen ska framställningar om gripande och utlämning till Finland för verkställighet av frihetsstraff göras av Brottspåföljdsmyndighetens centralförvaltningsenhet. Framställningar om åtgärder för väckande av åtal ska enligt 54 § göras av den åklagare som är behörig att utföra åtal i brottmålet i fråga. I lagens 53 § anges de förutsättningar under vilka en framställning om utlämning får göras. Enligt paragrafens 2 mom. får en framställning om utlämning för verkställighet av frihetsstraff göras under förutsättning att en verkställbar dom har meddelats i Finland för den gärning som ligger till grund för framställningen och den påföljd som har dömts ut är ett fängelsestraff på minst fyra månader.
Förfarandet för utlämning av en person från en annan medlemsstat till Finland innefattar flera olika faser. För beredning av framställningen om utlämning ska den behöriga myndigheten skaffa de uppgifter som framställningen enligt 14 § i EU-utlämningslagen ska innefatta. Till dessa hör bl.a. uppgifter om identiteten för den som begärs utlämnad samt uppgifter om brottets beskaffenhet och en beskrivning av omständigheterna kring brottet. I allmänhet ska framställningen också innehålla en utredning angående eventuella övriga brottmål som berör den som begärs utlämnad. Enligt rambeslutet är huvudregeln att de rättsliga myndigheterna i medlemsstaterna håller direkt kontakt med varandra i anslutning till utlämningsärendet. I praktiken översänder den behöriga myndigheten i allmänhet begäranden om utlämning via Schengens informationssystem som regleras i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (FördrS 23/2001) och som i Finland förvaltas av Schengens informationssystems nationella enhet (SIRENE-byrån) i anslutning till Centralkriminalpolisens kommunikationscentral. Då den berörda personen med anledning av framställningen om utlämning har gripits i en annan medlemsstat, krävs fortsatta åtgärder av den behöriga myndigheten i Finland, exempelvis översändande av eventuell tilläggsinformation och skötsel av de praktiska arrangemangen i samband med utlämningen.
EU-domstolen har den 10 november 2016 i sina domar i målen C-452/16 PPU Poltorak och C-477/16 PPU Kovalkovas preciserat begreppet rättsligt avgörande i artikel 1.1 i rambeslutet och begreppet rättslig myndighet i artikel 6.1. Enligt EU-domstolen ska de nämnda artiklarna tolkas så att varken polismyndigheter eller organ inom den verkställande makten, såsom ett ministerium, kan betraktas som rättslig myndighet, och så att en europeisk arresteringsorder som utfärdats av en sådan myndighet inte kan betraktas som ett rättsligt avgörande. Enligt domstolen omfattar begreppet rättslig myndighet dock inte endast domarna eller domstolarna i en medlemsstat, utan i det saksammanhang som avses i rambeslutet ska begreppet förstås så att det omfattar de myndigheter som deltar i rättsskipningen i den berörda rättsordningen i en vidare bemärkelse (authorities required to participate in administering justice), med undantag för polismyndigheterna.
Enligt 1 § i lagen om Brottspåföljdsmyndigheten (953/2009) lyder Brottspåföljdsmyndigheten under justitieministeriet. Enligt 3 § i den nämnda lagen har Brottspåföljdsmyndigheten till uppgift att bl.a. verkställa straff och övervaka straffverkställigheten. Rättsskipning hör däremot inte till myndighetens uppgifter. Med anledning av EU-domstolens ovan nämnda domar finns det skäl att konstatera att Brottspåföljdsmyndighetens centralförvaltningsenhet inte längre bör definieras som den rättsliga myndighet som är behörig att göra framställningar om gripande och utlämning till Finland för verkställighet av frihetsstraff. I enlighet med den tolkning som presenterats i domarna ska denna behörighet i Finland anförtros åklagaren eller domstolen, eftersom dessa uppenbart är sådana rättsliga myndigheter som avses i artikel 6.1 i rambeslutet.
Domstolen har till uppgift att utöva dömande makt. I Finland hör det däremot inte till domstolens uppgifter att fatta beslut om den faktiska straffverkställigheten. Domstolen är enligt EU-utlämningslagen behörig att fatta beslut om utlämning av en person till en annan medlemsstat och om fortsatt förvar. En framställning om utlämning grundar sig i Finland alltid på en verkställbar dom eller ett häktningsbeslut som meddelats av en domstol. Domstolen är däremot inte behörig att själv göra en framställning om utlämning. Domstolen har inte heller några andra uppgifter av samma karaktär, och det skulle inte vara oproblematiskt att förena uppgiften att göra framställningar om utlämning med domstolens nuvarande roll. Dessutom finns det skäl att ta hänsyn till att domstolen inte får stöd av någon centralmyndighet, såsom riksåklagarämbetet, vid skötseln av internationella ärenden.
Åklagaren har enligt 6 § i lagen om åklagarväsendet (439/2011) till uppgift att sörja för förverkligandet av det straffrättsliga ansvaret. Sedan EU-utlämningslagen trädde i kraft har det hört till åklagarens behörighet att göra framställningar om utlämning för att åtgärder för väckande av åtal ska kunna vidtas. Åklagarna har omfattande erfarenhet av utlämningsärenden, och det finns vedertagen praxis inom området. Riksåklagarämbetet har utarbetat en handbok om tillämpning av EU-utlämningslagen för åklagarna, vilken innefattar närmare anvisningar om förfarandena. Handboken uppdateras regelbundet. Åklagarna har också anförtrotts uppgifter som hänför sig till tryggandet av straffverkställigheten såväl på det nationella planet som i samband med det mellanstatliga samarbetet. Åklagaren kan t.ex. med stöd av 2 kap. 12 § i tvångsmedelslagen (806/2001) hos domstolen yrka på att den som dömts till ett ovillkorligt fängelsestraff ska häktas eller fortfarande hållas häktad innan straffverkställigheten inleds. Enligt 7 § i lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rambeslutet om överföring av dömda personer inom Europeiska unionen och om tillämpning av rambeslutet (1169/2011) har åklagaren till uppgift att på begäran av Brottspåföljdsmyndighetens centralförvaltningsenhet hos domstolen framställa ett yrkande om anpassning av en påföljd som dömts ut i en annan medlemsstat. Därmed är det ändamålsenligt att framställningarna om utlämning för verkställighet av frihetsstraff fogas till åklagarens uppgifter.
Med stöd av vad som anförts kan åklagaren betraktas som en lämpligare myndighet än domstolen när det gäller att göra framställningar om utlämning för verkställighet av frihetsstraff.
Enligt 58 § 1 mom. i EU-utlämningslagen, som berör iakttagande av specialitetsbestämmelsen, får den som har utlämnats från en medlemsstat till Finland inte åtalas, straffas eller berövas friheten för något annat brott som begåtts före utlämningen än det som låg till grund för utlämningen. Enligt paragrafens 2 mom. är det möjligt att avvika från detta förbud bl.a. med samtycke av den medlemsstat som har utlämnat personen. Enligt 3 mom. får åklagaren eller Brottspåföljdsmyndighetens centralförvaltningsenhet begära medlemsstatens samtycke till verkställighet av ett utdömt fängelsestraff. Eftersom det av de orsaker som angetts ovan är motiverat att framställningarna om utlämning för verkställighet av frihetsstraff i fortsättningen görs av åklagaren, ska också åklagaren ensam vara behörig att begära samtycke till verkställighet av ett utdömt fängelsestraff. Brottspåföljdsmyndigheten ska således inte längre vara behörig att begära samtycke av en annan medlemsstat till verkställighet av ett utdömt fängelsestraff. Schengens informationssystems nationella enhet (SIRENE-byrån) som finns i anslutning till Centralkriminalpolisen ska fortfarande ha en central roll vid förmedling av begäranden om utlämning.