2.1.1  Utlänningslagen

Med familjeåterförening avses att familjemedlemmar till en person som vistas lagligen i Finland kan få uppehållstillstånd i Finland på grund av familjeband. Med anknytningsperson avses enligt 3 § 15 punkten i utlänningslagen en person som vistas i Finland och på grundval av vilkens vistelse uppehållstillstånd på grund av familjeband söks för en familjemedlem i utlandet. Grunden för anknytningspersonens vistelse kan vara till exempel arbete, studier eller internationellt skydd. Också en finsk medborgare kan vara anknytningsperson. 

Ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeband anhängiggörs av den som ansöker om uppehållstillstånd, dvs. en familjemedlem. Uppehållstillstånd på grund av familjeband kan i regel beviljas endast en sådan person som motsvarar definitionen av familjemedlem i 37 § i utlänningslagen. Enligt paragrafen anses som familjemedlem maken till en i Finland bosatt person samt ett ogift barn under 18 år vars vårdnadshavare den i Finland bosatta personen är. Även barn till maken till en i Finland bosatt person anses vara familjemedlemmar, om maken är vårdnadshavare, likaså fosterbarn. Om den person som är bosatt i Finland är ett minderårigt barn, är barnets vårdnadshavare en familjemedlem. Då är barnet anknytningsperson och för vårdnadshavaren söks uppehållstillstånd på grund av familjeband. Ett barn som är anknytningsperson kan vistas i Finland utan vårdnadshavare eller tillsammans med en av sina vårdnadshavare, varvid den andra vårdnadshavaren ansöker om uppehållstillstånd. 

Enligt 6 § i utlänningslagen ska det i beslutsfattande som gäller ett barn som är yngre än 18 år fästas särskild uppmärksamhet vid barnets bästa samt vid omständigheter som hänför sig till barnets utveckling och hälsa. Enligt 6 § 3 mom. i utlänningslagen ska ärenden som gäller minderåriga barn behandlas i brådskande ordning. Vikten av att ta hänsyn till barnets bästa och höra barnet självt lyfts fram i beslutsprocesser som grundar sig på utlänningslagen, särskilt i asylärenden och beslut om uppehållstillstånd på grundval av familjeband. När ett beslut involverar ett barn är det av största vikt att den som fattar beslutet tar reda på vilken typ av lösning som stämmer överens med barnets bästa i det aktuella fallet. Barnets bästa är alltid en individuell fråga och beroende av barnets livssituation vid den givna tidpunkten. Det måste göras en samlad bedömning av barnets bästa, och i mån av möjlighet med hänsyn till barnets önskemål, synpunkter och individuella behov. Att barnet får uttrycka sin åsikt är en viktig del av processen för att tillgodose barnets bästa (FvUB 4/2004 rd). 

För att uppehållstillstånd ska beviljas förutsätts oberoende av grunden för uppehållstillståndet att de så kallade allmänna villkoren för beviljande av uppehållstillstånd uppfylls. För att uppehållstillstånd ska beviljas förutsätts det i regel enligt 35 § i utlänningslagen att sökanden har identifierats och att sökandens identitet har verifierats på ett tillförlitligt sätt med ett giltigt nationellt resedokument. Enligt 36 § i utlänningslagen beviljas uppehållstillstånd inte, om en utlänning anses äventyra allmän ordning eller säkerhet, den nationella säkerheten, folkhälsan eller Finlands internationella förbindelser, eller om personens inresa eller genomresa bör förhindras enligt en för Finland bindande folkrättslig förpliktelse eller ett av rådet med stöd av fördraget om Europeiska unionen antaget beslut. Uppehållstillstånd på grund av familjeband vägras också med hänsyn till allmänna grunder (36 a §), klandervärt beteende i Finland (36 b §) samt under de förutsättningar som anges i paragrafen vid ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeband (36 c §). Om oskälig vägran av uppehållstillstånd föreskrivs separat (36 e §).  

Enligt 39 § i utlänningslagen förutsätter beviljande av uppehållstillstånd i regel att försörjningen för den som ansöker om uppehållstillstånd är tryggad. Undantag från försörjningsförutsättningen kan i enskilda fall göras, om det finns exceptionellt vägande skäl eller om barnets bästa kräver det. Försörjningsförutsättningen tillämpas inte när uppehållstillstånd beviljas med stöd av 6 kap. som gäller internationellt skydd, om inte något annat följer av 114 § 4 mom. eller 115 § 2 mom. I paragraferna i fråga föreskrivs det om familjeåterförening för personer som får internationellt eller tillfälligt skydd, varvid tillämpning av försörjningsförutsättningen är huvudregeln. Utlänningens försörjning anses vara tryggad vid beviljande av första uppehållstillstånd om hans eller hennes vistelse i landet bekostas med inkomster från förvärvsarbete, verksamhet som företagare, pensioner, tillgångar eller andra källor som anses sedvanliga så att han eller hon inte kan antas bli beroende av utkomststöd enligt lagen om utkomststöd (1412/1997) eller av någon annan därmed jämförbar ekonomisk förmån som tryggar hans eller hennes försörjning. Som sådan förmån anses inte socialskyddsförmåner som ersätter kostnader. När fortsatt tillstånd beviljas ska utlänningens försörjning vara tryggad, dock så att beviljande av tillstånd inte förhindras av att utlänningen tillfälligt tyr sig till utkomststöd eller någon annan därmed jämförbar förmån för att trygga sin försörjning. Sökanden ska för myndigheten förete en utredning om hur hans eller hennes försörjning tryggas i Finland. 

När det gäller tillståndets art och giltighetstid är utgångspunkten att det uppehållstillstånd som beviljas på grund av familjeband motsvarar det uppehållstillstånd som beviljats anknytningspersonen. Rätten till familjeåterförening uppstår vanligen genast efter att anknytningspersonen har fått uppehållstillstånd. Med stöd av 60 § i utlänningslagen ska det första uppehållstillståndet, med vissa undantag, bland annat för en familjemedlem till en finsk medborgare, sökas utomlands före inresan till Finland i det land där sökanden lagligen vistas. Ansökan om uppehållstillstånd kan också göras av sökandens lagliga företrädare. När uppehållstillstånd för en familjemedlem söks utomlands lämnas ansökan till en finsk beskickning eller en extern tjänsteleverantör. De finska beskickningarna har egna verksamhetsområden och de betjänar kunder som bor inom det området. Bestämmelser om placeringsorterna för Finlands beskickningar i utlandet och ordnandet av konsulära tjänster i utrikesförvaltningen finns i republikens presidents förordning (613/2015). Ansökan om uppehållstillstånd för en familjemedlem kan anhängiggöras elektroniskt i nästan alla situationer via Enter Finland-tjänsten. Anhängiggörande av den första ansökan om uppehållstillstånd förutsätter således inte att sökanden personligen besöker en finsk beskickning när ansökan görs. Under förfarandet ska sökanden dock personligen identifiera sig vid beskickningen och vid behov vid hörandet om familjebanden. Ansökan om ett nytt tidsbegränsat tillstånd, dvs. fortsatt tillstånd, och om permanent uppehållstillstånd görs i Finland.  

Bestämmelser om beviljande av uppehållstillstånd på grund av familjeband för familjemedlemmar till tredjelandsmedborgare och familjemedlemmar till finska medborgare finns i huvudsak i utlänningslagens 4 kap., som gäller vistelse. Utlänningslagens 6 kap. om internationellt skydd innehåller bestämmelser om beviljande av uppehållstillstånd för familjemedlemmar till personer som fått internationellt skydd eller tillfälligt skydd.  

Den som sökt internationellt skydd kan beviljas antingen asyl enligt 87 § i utlänningslagen eller uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd enligt 88 § i den lagen. I båda fallen är det fråga om beviljande av internationellt skydd. Med flykting avses enligt 3 § 11 punkten i utlänningslagen en utlänning som uppfyller villkoren enligt artikel 1 i flyktingkonventionen (FördrS 77/1968). I denna konvention avses med uttrycket ”flykting” följande personer, nämligen 1) den som blivit att anse såsom flykting jämlikt överenskommelserna, av den 12 maj 1926 eller den 30 juni 1928, konventionerna, av den 28 oktober 1933 eller den 10 februari 1938, protokollet av den 14 september 1939 eller Internationella Flyktingorganisationens stadga; varvid märkes, att av Internationella Flyktingorganisationen under dess verksamhetstid fattade beslut om att vissa personer icke ska erkännas såsom flyktingar icke ska utgöra hinder för att ställning såsom flykting tillerkännes personer, vilka uppfyller de under 2) här nedan angivna villkoren;2) den som till följd av händelser, som inträffat före den 1 januari 1951, och i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd, eller den som, utan att vara medborgare i något land, till följd av händelser som förut sagts befinner sig utanför det land, vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att återvända dit. Med flyktingstatus avses enligt 3 § 12 punkten i utlänningslagen den status som beviljas utlänningar som godkänts som flyktingar. Enligt 106 § beviljas flyktingstatus en utlänning som har fått asyl i Finland, en utlänning som tagits till Finland inom flyktingkvoten och som beviljats uppehållstillstånd på grund av flyktingskap samt en sådan familjemedlem som fått uppehållstillstånd på grund av familjeband till en person som fått asyl eller anlänt till Finland inom flyktingkvoten. En familjemedlem får flyktingstatus om anknytningspersonen har denna status och familjemedlemmen kan betraktas som flykting. Flyktingstatusen överförs dock inte till en familjemedlem i en situation där en anknytningsperson som beviljats flyktingstatus själv har fått flyktingstatus på grund av familjeband som familjemedlem till en flykting som fått asyl eller som kommit till landet som kvotflykting. Flyktingstatus beviljas i regel endast så kallade gamla familjemedlemmar, dvs. i en situation där familjeförhållanden har existerat redan innan anknytningspersonen beviljades uppehållsrätt. Enligt 3 § 12 a punkten i utlänningslagen avses med status som alternativt skyddsbehövande status som beviljas en utlänning som kan få alternativt skydd. En utlänning som har beviljats uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd eller en sådan familjemedlem till en utlänning som fått uppehållstillstånd på grund av familjeband och som anses vara i behov av alternativt skydd får i enlighet med 106 § status som alternativt skyddsbehövande. En familjemedlem får status som alternativt skyddsbehövande, om anknytningspersonen har denna status och familjemedlemmen anses vara i behov av alternativt skydd. Även status som alternativt skyddsbehövande beviljas i regel endast gamla familjemedlemmar. Statusen som alternativt skyddsbehövande överförs dock inte till en familjemedlem i en situation där en anknytningsperson som beviljats status som alternativt skyddsbehövande själv har fått status som skyddsbehövande på grund av familjeband. Det bör beaktas att en familjemedlem inte beviljas flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande, om familjemedlemmen ansöker om uppehållstillstånd på grund av familjeband efter det att han eller hon först har anlänt till Finland som asylsökande samtidigt med en annan familj, men inte i asylprocessen har beviljats uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd och därmed inte heller skyddsstatus. Då har sökandens eget behov av internationellt skydd redan utretts i asylprocessen. Med stöd av 109 § i utlänningslagen kan tillfälligt skydd ges en utlänning som är i behov av internationellt skydd och som inte tryggt kan återvända till sitt hemland eller sitt permanenta bosättningsland på grund av att en väpnad konflikt eller någon annan våldssituation eller en miljökatastrof har lett till massflykt från landet eller dess närområden.  

En förutsättning för beviljande av uppehållstillstånd för familjemedlemmar till en person som fått internationellt skydd eller tillfälligt skydd är enligt 114 § i utlänningslagen att anknytningspersonen är bosatt i Finland eller har beviljats uppehållstillstånd för att flytta till Finland. Dessutom förutsätts det att sökanden inte anses äventyra allmän ordning och säkerhet eller folkhälsan. Om det framkommer omständigheter som äventyrar dessa, genomförs en helhetsbedömning av möjligheterna för anknytningspersonen att i ett tredje land leva i familjegemenskap med sökanden. Vid bedömningen ska familjebandets betydelse för personerna i fråga beaktas. I 114 § föreskrivs det dessutom om en särskild helhetsbedömning, om anknytningspersonen har fått uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd och tillståndet beviljats med anledning av en väpnad konflikt, eller om han eller hon har fått uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd. Vid helhetsbedömningen ska det då beaktas att det inte finns något ovillkorligt hinder för att anknytningspersonen återvänder till hemlandet. Enligt 4 mom. ska utlänningens försörjning vara tryggad. Försörjningsförutsättningen tillämpas dock inte om anknytningspersonen är minderårig eller om det är fråga om en gammal familjemedlem till en flykting som lämnar in en ansökan om uppehållstillstånd inom tre månader.  

Vid prövning av om uppehållstillstånd som sökts på grund av familjeband ska förvägras ska det alltid göras en helhetsbedömning enligt 66 a § i utlänningslagen. Vid helhetsbedömningen ska hänsyn tas till arten och stabiliteten av utlänningens familjeband och längden på hans eller hennes vistelse i landet samt hans eller hennes familjemässiga, kulturella och sociala anknytning till hemlandet. Detsamma gäller återkallande av uppehållstillstånd som beviljats på grund av familjeband samt beslut om att avlägsna en anknytningsperson eller dennes familjemedlemmar ur landet. 

I 115 § föreskrivs det om beviljande av uppehållstillstånd för andra anhöriga till en person som fått internationellt skydd eller tillfälligt skydd. Enligt 1 mom. ska andra anhöriga till en flykting, till en utlänning som fått uppehållstillstånd på grund av alternativt skydd eller till en utlänning som fått tillfälligt skydd än familjemedlemmar beviljas uppehållstillstånd, om en vägran att bevilja uppehållstillstånd skulle vara oskälig därför att personerna i fråga har för avsikt att i Finland fortsätta leva i en sådan fast familjegemenskap som de tidigare levt i eller de anhöriga är fullständigt beroende av den anknytningsperson som är bosatt i Finland. Om sökanden anses äventyra allmän ordning och säkerhet, folkhälsan eller Finlands internationella förbindelser, ska det genomföras en helhetsbedömning i enlighet med 114 § 2 mom. Enligt 2 mom. förutsätter beviljande av uppehållstillstånd för andra anhöriga att utlänningens försörjning är tryggad. Försörjningsförutsättningen tillämpas dock inte om anknytningspersonen är minderårig. 

Enligt 1 § i utlänningslagen är syftet med lagen att genomföra och främja god förvaltning och rättssäkerhet i utlänningsärenden och dessutom att främja reglerad invandring och internationellt skydd med respekterande av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande fri- och rättigheterna samt med beaktande av internationella fördrag som är förpliktande för Finland. Eftersom allt fler invandrare anländer till Finland och övriga Europa, orsakar det ett ökande tryck på att reglera invandringen. Förvaltningsutskottet har tidigare konstaterat att det är motiverat att man på nationell nivå tar hänsyn till förändringarna i den internationella omvärlden och till det därav följande behovet att se över den nationella lagstiftningen i förhållande till de andra medlemsstaterna i EU (FvUB 11/2016 rd). 

2.1.2  Familjeåterföreningsdirektivet

Syftet med rådets direktiv 2003/86/EG av den 22 september 2003 om rätt till familjeåterförening, nedan familjeåterföreningsdirektivet , är att skydda familjelivet och inom EU fastställa de minimivillkor enligt vilka en tredjelandsmedborgare som lagligen vistas i en medlemsstat har rätt till familjeåterförening. Direktivet påverkar inte medlemsstaternas möjligheter att anta eller behålla bestämmelser som är förmånligare än direktivet. Direktivet tillämpas endast på anknytningspersoner som är tredjelandsmedborgare. Direktivet gäller således inte uppehållsrätt för familjemedlemmar till det egna landets medborgare eller till unionsmedborgare. Direktivet innehåller särskilda bestämmelser om flyktingars rätt till familjeåterförening. Med flykting avses i direktivet en person enligt flyktingkonventionen, dvs. en person som har beviljats asyl, flyktingstatus på grund av familjeband eller en kvotflykting. Direktivet gäller inte personer som får alternativt skydd eller tillfälligt skydd. Direktivet tillämpas när anknytningspersonen har ett uppehållstillstånd på minst ett år som utfärdats av en medlemsstat och har välgrundade utsikter att få ett varaktigt uppehållstillstånd.  

Enligt direktivet bör familjeåterförening under alla omständigheter gälla medlemmarna i kärnfamiljen, det vill säga make/maka och underåriga barn. Enligt direktivet är det upp till medlemsstaterna själva att avgöra huruvida de önskar tillåta familjeåterförening för släktingar i rakt uppstigande led, ogifta myndiga barn, ogifta eller registrerade partners samt, när det gäller polygama hushåll, underåriga barn till ytterligare en make/maka och anknytningspersonen. 

Utöver de grundläggande villkoren innehåller direktivet också valbara tilläggsvillkor, och medlemsstaterna beslutar om tillämpningen av dessa. Enligt artikel 7 i direktivet får den berörda medlemsstaten, när ansökan om familjeåterförening lämnas in, kräva att den person som har lämnat in ansökan lägger fram bevis för att referenspersonen (dvs. anknytningspersonen) har a) en bostad som anses normal för en familj av jämförbar storlek i samma område och som uppfyller medlemsstatens gällande allmänna bestämmelser om säkerhet och sanitära förhållanden, b) en sjukförsäkring avseende alla risker som de egna medborgarna i den berörda medlemsstaten normalt omfattas av, och som omfattar referenspersonen och hans eller hennes familjemedlemmar, c) stabila och regelbundna försörjningsmedel som är tillräckliga för att försörja referenspersonen och hans eller hennes familjemedlemmar utan hjälp från systemet för socialt bistånd i den berörda medlemsstaten. Dessutom får medlemsstaterna kräva att tredjelandsmedborgare följer integrationsåtgärderna i enlighet med nationell lagstiftning. Artikel 4 i direktivet gör det möjligt för medlemsstaterna att förutsätta att anknytningspersonen och dennes make/maka ska ha uppnått en viss lägsta ålder, och högst 21 år, innan maken/makan kan återförenas med anknytningspersonen. Enligt artikel 8 får medlemsstaterna dessutom kräva att anknytningspersonen ska ha vistats lagligen på deras territorium under en period som inte får överstiga två år innan han eller hon kan återförenas med sina familjemedlemmar. 

Kapitel V innehåller särskilda bestämmelser om familjeåterförening för flyktingar. Enligt artikel 12 i direktivet kan tilläggsvillkoren, med undantag för kravet på minimiålder, i princip inte tillämpas på familjemedlemmar till flyktingar, dvs. personer som beviljats asyl, personer som beviljats flyktingstatus på grund av familjeband eller kvotflyktingar. En del av tilläggsvillkoren, såsom försörjningsförutsättningen, kan enligt direktivet dock i vissa begränsade fall tillämpas också på flyktingars familjemedlemmar. Detta är möjligt om 1) ansökan om familjeåterförening inte lämnats in inom tre månader efter det att flyktingstatus har beviljats, 2) familjen har bildats efter anknytningspersonens inresa, 3) det är fråga om andra anhöriga än familjemedlemmar eller 4) familjen kan återförenas också i ett tredje land med vilket anknytningspersonen eller familjemedlemmen har särskild anknytning. Direktivet ger således familjemedlemmar till flyktingar möjlighet att ansöka om familjeåterförening inom tre månader från det att flyktingstatus beviljats anknytningspersonen utan ytterligare villkor. Det är dock möjligt att ställa tilläggsvillkor redan inom utsatt tid i de situationer som nämns i 2–4 punkten. De särskilda bestämmelserna gäller endast familjemedlemmar till flyktingar, inte familjemedlemmar till personer som fått uppehållstillstånd på grund av annat internationellt skydd eller tillfälligt skydd, eftersom dessa grupper inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Tilläggsvillkoren kan således i princip tillämpas på familjemedlemmar till personer som får alternativt skydd eller tillfälligt skydd. Med beaktande av vad som konstateras i artiklarna 9.2 och 12.2 kan boendetiden enligt artikel 8 i direktivet dock tillämpas på så kallade nya familjemedlemmar till personer som beviljats asyl eller kvotflyktingar, med vilka avses familjeförhållanden som har bildats efter anknytningspersonens inresa eller efter det att personen har godkänts inom flyktingkvoten i destinationslandet.  

Direktivet innehåller två klausuler med horisontell verkan. Enligt artikel 5.5 i direktivet ska medlemsstaterna vid prövningen av ansökan ta vederbörlig hänsyn till att underåriga barns bästa ska komma i främsta rummet. Enligt artikel 17 i direktivet ska medlemsstaterna, om en ansökan om familjeåterförening avslås, om ett uppehållstillstånd återkallas eller inte förnyas, eller om det beslutats att anknytningspersonen eller dennes familjemedlemmar ska utvisas, ta vederbörlig hänsyn till arten och stabiliteten av den berörda personens familjeband och varaktigheten av vistelsen i medlemsstaten samt förekomsten av familjemässig, kulturell eller social anknytning till ursprungslandet. 

Kommissionen har utfärdat ett meddelande till rådet och Europaparlamentet om riktlinjer för tillämpningen av familjeåterföreningsdirektivet (COM 2014 (210) final, nedan kommissionens meddelande ). Riktlinjerna motsvarar kommissionens hållning vid tidpunkten för meddelandet. Hållningen kan ändras och den föregriper inte rättspraxis från Europeiska unionens domstol eller den vidare utvecklingen av denna praxis. Enligt kommissionens meddelande innehåller direktivet undantag som medger förmånligare villkor för familjeåterförening i fråga om flyktingar. Undantagen ålägger medlemsstaterna positiva, exakt angivna skyldigheter som motsvarar tydligt definierade subjektiva rättigheter, eftersom medlemsstaterna förpliktas att tillåta familjeåterförening för vissa familjemedlemmar i anknytningspersonens familj utan att de kan handla inom sitt utrymme för skönsmässig bedömning.  

Familjeåterföreningsdirektivet är inte direkt tillämplig lagstiftning, utan direktivet ska sättas i kraft nationellt. Direktivet ger på vissa ställen medlemsstaterna ett stort nationellt handlingsutrymme. Familjeåterföreningsdirektivet sattes i kraft nationellt genom lagen om ändring av utlänningslagen (380/2006) som trädde i kraft den 1 juli 2006. Vid genomförandet av direktivet har Finland inte i någon större utsträckning utnyttjat bestämmelserna om nationellt handlingsutrymme. Vid genomförandet av direktivet genomförde Finland ändringar i utlänningslagen endast i fråga om de artiklar i direktivet som är förpliktande för medlemsstaterna (artiklarna 4, 5, 6, 14 och 17). Senare har det gjorts lagstiftningsändringar i utlänningslagens förutsättningar för familjeåterförening till exempel i fråga om artikel 7.1 c i direktivet genom att som villkor för familjeåterförening föreskriva stabila och regelbundna inkomster (RP 240/2009 rd och RP 43/2016 rd). Efter genomförandet har lagstiftningsändringar som gäller förutsättningarna för familjeåterförening genomförts genom flera ändringar i utlänningslagen (549/2010, 631/2011, 332/2016, 505/2016, 437/2019, 148/2022). 

Sedan de lagändringar som hänför sig till det nationella genomförandet av familjeåterföreningsdirektivet trädde i kraft har invandringen till Finland ökat kraftigt och verksamhetsmiljön för migrationspolitiken förändrats väsentligt. Särskilt sedan början av 2021 har antalet ansökningar på grund av familjeband ökat (se närmare statistik i avsnitt 2.1.4). När antalet ansökningar granskas över en längre tidsrymd och jämförs med statistiken över antalet ansökningar för nästan tio år sedan, märks det att förändringen i antalet ansökningar har varit betydande. Till exempel 2015 lämnades det in sammanlagt 9469 ansökningar på grund av familjeband och under 2024 lämnades sammanlagt 23 701 ansökningar in. Antalet ansökningar har således mer än fördubblats på knappt tio år. Utvecklingen av antalet ansökningar för familjemedlemmar är beroende av den övriga migrationen till Finland. Ökningen av antalet ansökningar under de senaste fyra åren har i huvudsak berott på den ökade arbets- och studierelaterade invandringen till Finland. 

I en förändrad omvärld är det nödvändigt att granska förutsättningarna för familjeåterförening också i Finland. De villkor som direktivet möjliggör har motiveringar som följer av EU-rätten och är således i princip inte godtyckliga. Ibruktagandet av villkor innebär utövande av nationellt handlingsutrymme. Det ökade antalet ansökningar, målet att främja integration och säkerställa den inre säkerheten, behovet av att komplettera befintliga metoder för att utrota fenomen som är skadliga för samhället och individen samt målet att öka invandrarens eget ansvar för sin integration och göra systemet mer förpliktande talar för att handlingsutrymmet i direktivet utnyttjas. Även samhällets ekonomiska bärkraft talar för att det nationella handlingsutrymme som ingår i direktivet ska utnyttjas, även om målet med kontrollerad invandring också kan förutsätta ekonomiska satsningar. Det kan anses motiverat att använda det nationella handlingsutrymmet i en förändrad omvärld och i och med att invandringen ökar.  

Utgångspunkten för direktivet kan anses vara att familjeåterförening tillåts och undantag från det ska tolkas restriktivt. Medlemsstaterna har dock getts ett visst utrymme för skönsmässig bedömning. Medlemsstaterna får inte utöva sitt utrymme för skönsmässig bedömning på ett sätt som äventyrar direktivets syfte, som är att främja familjeåterförening, eller direktivets ändamålsenliga verkan (mål C-578/08, Chakroun mot Minister van Buitenlandse Zake, dom av den 4 mars 2010, punkt 43). Samtidigt är enligt kommissionens meddelande rätten till familjeåterförening inte oinskränkt. Enligt kommissionens meddelande måste direktivet tillämpas på ett sätt som är förenligt med de grundläggande fri- och rättigheterna, i synnerhet respekten för privatlivet och familjelivet, diskrimineringsförbudet, barnets rättigheter och rätten att få rättslig prövning, vilka alla stadfästs i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. 

2.1.3  Övriga internationella förpliktelser

Rätten till familjeliv är en grundläggande rättighet som skyddas bland annat i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 19/1990, nedan Europakonventionen ). Enligt artikel 8 i Europakonventionen har var och en rätt till respekt för sitt privat- och familjeliv. Offentlig myndighet får inte inskränka åtnjutande av denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till statens säkerhet, den allmänna säkerheten, landets ekonomiska välstånd eller till förebyggande av oordning eller brott till skydd för hälsa eller moral eller för andra personers fri- och rättigheter. Enligt artikel 12 i Europakonventionen har giftasvuxna män och kvinnor rätt att ingå äktenskap och bilda familj i enlighet med de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet.  

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan Europadomstolen ) har tolkat Europakonventionen så att den inte ålägger staten någon allmän skyldighet att respektera makarnas val av bostadsort och godkänna familjeåterförening inom sitt territorium (Abdulaziz, Cabales och Balkandali, den 28 maj 1985, punkt 68). Staterna har rätt att kontrollera invandringen och Europakonventionen medför ingen allmän skyldighet att respektera invandrarnas önskemål om var de helst vill leva i familjegemenskap. Artikel 8 i Europakonventionen anses inte skydda utlänningens rätt att välja bostadsort för sin familj. Europadomstolen har enligt sin etablerade tolkningspraxis erkänt att kontrollen av invandringen är ett berättigat mål med stöd av vilket staten kan begränsa skyddet för familjelivet. Europadomstolen har också erkänt att hanteringen av invandringen tjänar det allmänna ekonomiska välståndet i landet, och i fråga om detta har medlemsstaterna vanligen omfattande prövningsrätt (B.F. mot Schweiz, den 4 oktober 2023, t.ex. punkt 96). Enligt Europadomstolen förutsätter familjeåterförening dock vissa processuella förutsättningar. Processen ska vara flexibel, snabb och effektiv och förenlig med sökandens rätt till familjeliv. Behandlingen av ansökan ska vara individuell och avvägningen av intressen ska grunda sig på personens faktiska situation. Vid avvägningen av konkurrerande intressen bör man enligt Europadomstolen sträva efter att hitta en rättvis balans mellan familjeåterförening å ena sidan och kontroll i anslutning till invandring och statens ekonomiska bärkraft å andra sidan (M. A. mot Danmark, den 9 juli 2021). I samband med invandring varierar statens skyldighet att tillåta inresa för släktingar till en person som är bosatt i landet beroende på personernas särskilda omständigheter. Europadomstolen har i etablerad rättspraxis konstaterat att man i fråga om statens positiva och negativa förpliktelser måste finna en rättvis balans mellan individens och samhällets konkurrerande intressen. Faktorer som bör beaktas är i vilken mån familjelivet de facto har skadats, hur starka banden är till staten i fråga, om det föreligger övermäktiga hinder för att familjen ska kunna bo i en familjemedlems ursprungsland och om man brutit mot bestämmelser i anslutning till invandring eller om det föreligger andra faktorer i anslutning till den allmänna ordningen som förhindrar inresa (Rodrigues da Silva och Hoogkamer mot Nederländerna, den 31 januari 2006). I princip har Europadomstolen ansett att staten har en positiv skyldighet att tillåta familjeåterförening när flera än en av följande omständigheter föreligger kumulativt: anknytningspersonen anses de facto ha etablerat sig och ha starka band till destinationsstaten, familjelivet har etablerats innan anknytningspersonen de facto etablerar sig i destinationsstaten, både anknytningspersonen och familjemedlemmen befinner sig redan i destinationsstaten, det finns barn som är parter i fallet och det finns oöverstigliga hinder för att leva i en familjegemenskap i ursprungslandet (Dabo mot Sverige, den 18 januari 2024). Europadomstolen har fäst särskild vikt vid barnets bästa, i synnerhet i situationer där barnen har fötts och vuxit upp i den så kallade mottagarstaten (Sen mot Nederländerna, den 21 december 2001).  

Bestämmelserna i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna (2021/C326/02), som antogs som en del av EU:s primärrätt i samband med Lissabonfördraget, är som sådana bindande och direkt tillämplig rätt. Enligt artikel 7 i stadgan om de grundläggande rättigheterna har var och en rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv. Enligt artikel 24.2 i stadgan om de grundläggande rättigheterna konstateras att vid alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, ska barnets bästa komma i främsta rummet. Enligt punkt 3 i artikeln har varje barn rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, utom då detta strider mot barnets bästa. 

EU-domstolen har konstaterat att den allmänna regeln i direktivet är familjeåterförening och att undantagen ska tolkas restriktivt. EU-domstolen har också konstaterat att det utrymme för skönsmässig bedömning som tillerkänns medlemsstaterna inte ska användas av dem på ett sätt som äventyrar direktivets syfte, som är att främja familjeåterförening (dom av den 4 mars 2010, Chakroun mot Nederländerna, C-578/08, punkterna 43 och 48). Exempelvis kravet på stabila och regelbundna försörjningsmedel ska således tolkas restriktivt mot bakgrund av de grundläggande rättigheterna och särskilt med beaktande av skyddet för familjelivet (dom av den 4 mars 2010, Chakroun, mål C-578/08, punkterna 43–44). Å andra sidan hindrar till exempel inte kravet på att makarna ska ha uppnått en viss lägsta ålder vid familjeåterföreningen utövandet av rätten till familjeåterförening eller gör det orimligt svårt (dom av den 17 juli 2014, Noorzia mot Österrike, C-338/13, EU:C:2014:2092, punkt 16). Domstolen har dessutom konstaterat att medlemsstaterna genom att kräva att makarna ska ha uppnått en viss minimiålder använder det handlingsutrymme som ges i direktivet och säkerställer att anknytningspersonen tillbringar en tillräckligt lång tid i målstaten för att visa på en viss grad av integration och för att främja även familjemedlemmarnas etablering i samhället (dom av den 27 juni 2006, Europaparlamentet mot rådet, C-540/03, EU:C:2006:429). 

FN:s konvention om barnets rättigheter (FördrS 59–60/1991, nedan barnkonventionen ), som trädde i kraft för Finlands del 1991, är gällande rätt i Finland. I konventionen avses med barn varje människa under 18 år, om inte myndighet uppnås tidigare enligt den lag som gäller för barnet. Enligt artikel 2 ska barnet skyddas mot alla former av diskriminering eller bestraffning på grund av föräldrars, vårdnadshavares eller familjemedlemmars ställning, verksamhet, uttryckta åsikter eller tro. Enligt artikel 3 ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Artikel 8 gäller konventionsstaternas åtagande att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan olagligt ingripande. Enligt artikel 9 ska konventionsstaterna säkerställa att barnet inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja utom i det fall då behöriga myndigheter finner att ett sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden. Enligt artikel 10 ska ansökningar från ett barn eller dess föräldrar om inresa i eller utresa från en konventionsstat för familjeåterförening behandlas på ett positivt, humant och snabbt sätt av konventionsstaterna. Enligt artikel 12 ska det barn som är i stånd att bilda egna åsikter tillförsäkras rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.  

Enligt den allmänna kommentaren nr 14 (2013) från FN:s kommitté för barnets rättigheter är begreppet barnets bästa komplext och dess innebörd måste avgöras från fall till fall. Enligt den allmänna kommentaren är barnets bästa ett flexibelt och anpassningsbart begrepp. Även om barnets intressen i princip har hög prioritet och inte bara är ett bland flera överväganden, måste alla parters intressen omsorgsfullt vägas mot varandra och en lämplig kompromiss nås. Om sinsemellan konkurrerande intressen står i konflikt med varandra, bör man dock fästa större vikt vid tillgodoseendet av barnets bästa. Enligt den allmänna kommentaren är samhällsintresset inte en sådan rättighet vars tillgodoseende ska jämföras med att barnets bästa ska komma i första rummet, utan avvägningen handlar här uttryckligen om tillgodoseendet av grundläggande och mänskliga rättigheter i fråga om barnets rätt att i första hand få beaktat vad som bedöms vara barnets bästa (konvention om barnets rättigheter artikel 3 stycke 1) (CRC/C/GC/14). Enligt den allmänna kommentaren nr 22 (2017) från kommittén för barnets rättigheter bör konventionsstaterna se till att barn inom ramen för internationell migration först och främst behandlas som barn och att barns rättigheter inom ramen för internationell migration respekteras och skyddas oavsett barnens eller föräldrarnas/vårdnadshavarnas migrationsstatus (CRC/C/GC/22). Enligt punkt 35 i den allmänna kommentaren nr 23 (2017) från kommittén för barnets rättigheter, bör familjeåterförening i ursprungslandet inte eftersträvas om det finns en ”skälig risk” (reasonable risk) för att ett sådant återvändande kan medföra att barnets grundläggande mänskliga rättigheter kränks. När familjeåterförening i ursprungslandet inte är förenlig med barnets bästa, eller inte är möjlig på grund av juridiska eller andra hinder för återvändande, träder skyldigheterna enligt artikel 9 och 10 i FN:s konvention om barnets rättigheter in och bör vägleda konventionsstatens beslut om återförening där. Länder bör underlätta familjeåterföreningsförfaranden så att de fullföljs skyndsamt, i enlighet med barnets bästa. Kommittéerna rekommenderar att konventionsstaterna tillämpar förfaranden för fastställande av barnets bästa när familjeåterförening ska fullföljas (CRC/C/GC/23). 

Barnets rättigheter enligt barnkonventionen är till sin karaktär universella, odelbara, fristående och sinsemellan sammanhängande. Barnets bästa är enligt de internationella förpliktelserna den norm och princip som styr alla beslut i varje enskilt fall. Barnets bästa är både en subjektiv rätt och en styrande princip för tolkningar och åtgärder vars innehåll tillämpas från fall till fall. Vid tillgodoseende av barnets bästa är det alltid också fråga om tillgodoseende av grundläggande och mänskliga rättigheter. I varje enskilt fall bör man när barnets bästa ska fastställas beakta barnets åsikter, barnets identitet och utsatta situation, bevarandet av familjeförhållanden, omsorg om barnet och barnets skydd och säkerhet samt barnets rätt till hälsa och utbildning. Fastställande av barnets bästa är alltid en bedömning av helheten. Att barnets bästa sätts i främsta rummet betyder inte att det är det enda avgörande kriteriet när ett beslut ska fattas, utan det ska förstås som ett vägande och centralt intresse när olika synpunkter vägs mot varandra. Begreppet barnets bästa är komplext och dess innebörd avgörs från fall till fall. När barnets relation till sina föräldrar avbryts på grund av migration (föräldrarnas utan barnet eller barnets utan föräldrarna) bör bevarandet av familjeenheten beaktas när barnets bästa bedöms i beslut om familjeåterförening. Om barnets rättigheter tillgodoses så fullständigt som möjligt, tillgodoses även barnets bästa. 

2.1.4  Familjeåterförening i siffror

Invandringen till Finland består i huvudsak av personer som flyttar till Finland på grund av arbete eller studier och deras familjemedlemmar. Arbetskraftsinvandringen var historiskt hög 2022 och låg fortfarande på en hög nivå 2023 men minskade något 2024. Nedgången i antalet ansökningar har särskilt påverkats av den ekonomiska recessionen. Antalet ansökningar av studerande ökade från 2022 till 2024. Bakgrunden till det ökade antalet ansökningar av studerande är bland annat revideringen av lagstiftningen om studerande våren 2022, såsom en ökning av de utbildningsprogram på främmande språk som riktar sig till internationella studerande, de marknadsföringsåtgärder som läroanstalterna riktar till utländska studerande samt en ökad synlighet för Finland i sociala medier. Också antalet ansökningar om uppehållstillstånd på grund av familjeband har ökat under de senaste åren. 

Tabell 1. Ansökningar och beslut om familjeband åren 2021–2024. Källa: Migrationsverket. 

Under 2021–2024 lämnades sammanlagt 78 083 första ansökningar om uppehållstillstånd på grund av familjeband in. År 2021 lämnades det in sammanlagt 13 764 ansökningar, år 2022 sammanlagt 18 981 ansökningar och år 2023 sammanlagt 21 583 ansökningar. Antalet an-sökningar höll sig på en hög nivå också 2024, då det lämnades in sammanlagt 23 701 första ansökningar om uppehållstillstånd för familjemedlemmar. Antalet ansökningar är det största i mäthistorien. Mäthistoria fr.o.m. 2011. 

Migrationsverket för statistik över uppehållstillstånd på grund av familjeband utifrån uppehållstillståndet för anknytningspersonen. Statistikföringen har indelats i tre huvudgrupper: 1) finska medborgare, 2) personer som beviljats internationellt skydd och 3) andra utlänningar. I Migrationsverkets statistik avses med annan utlänning personer som inte fått internationellt skydd, dvs. till exempel anknytningspersoner som vistas i Finland på grund av arbete eller studier. Dessutom statistikför Migrationsverket fyra olika kategorier av familjemedlemmar, dvs. 1) makar, 2) vårdnadshavare, 3) barn och 4) andra anhöriga. 

Den största gruppen sökande under åren 2021–2024 har varit barn till andra utlänningar (31 403), makar till andra utlänningar (25 507) och makar till finska medborgare (10 278). Näst flest ansökningar lämnades in av barn till personer som beviljats internationellt skydd (4535) och makar till personer som beviljats internationellt skydd (1560). Även barn till finska medborgare (1174), andra anhöriga till finska medborgare (929), vårdnadshavare till finska medborgare (480), andra anhöriga till personer som beviljats internationellt skydd (1251), vårdnadshavare till barn som beviljats internationellt skydd (489), vårdnadshavare till andra utlänningar (289) och andra anhöriga till andra utlänningar (134) lämnade in ansökningar om familjeåterförening under den nämnda perioden. 

Under 2021–2024 fattades sammanlagt 68 641 beslut om ansökningar om första uppehållstillstånd på grund av familjeband. Cirka 92 % av besluten, dvs. 63 027, var positiva. Sammanlagt 4173 avslagsbeslut fattades, vilket motsvarar cirka 6 % av de beslut som fattats. Resten av besluten (1441), dvs. ca 2 %, innehåller beslut om förfall. Även om antalet beslut har ökat betydligt, har antalet avslagsbeslut varit relativt jämnt. De närmare siffrorna presenteras i tabellen nedan. Utöver ansökningar som baserar sig på familjeband fattades det under perioden i fråga sammanlagt 1858 beslut för andra anhöriga. Beslut som fattats för andra anhöriga har inte beaktats i tabellen nedan. 

Tabell 2. Beslut om uppehållstillstånd på grund av familjeband åren 2021–2024 indelade enligt anknytningspersonens uppehållsgrund. I tabellen anges positiva och negativa beslut samt ärenden som förfallit. Källa: Migrationsverket. 

Antalet asylansökningar har ökat inom EU sedan augusti 2022. År 2023 överskred antalet ansökningar gränsen på en miljon under årets första 11 månader. År 2023 var antalet asylansökningar i Europa som högst sedan 2015–2016. Ökningen av antalet asylsökande inom EU har tills vidare inte återspeglats i Finland. Antalet asylansökningar som lämnats in till Finland har hållits på en måttlig nivå under 2024. I Finland lämnades sammanlagt 4559 första asylansökningar in 2023 (jämfört med antalet asylansökningar i hela EU, som var 1,1 miljoner). Antalet asylansökningar som lämnats in i Finland har hållits på en måttlig nivå under första halvåret 2024. Under 2024 lämnades det in sammanlagt 2948 asylansökningar i Finland, av vilka 2405 var första asylansökningar. Antalet asylsökande minderåriga som kommit till landet utan vårdnadshavare har ökat i Europa och antalet ansökningar har ökat också i Finland. År 2023 sökte sammanlagt 348 minderåriga asylsökande som kommit till landet utan vårdnadshavare internationellt skydd i Finland. År 2024 började antalet asylansökningar för minderåriga som kommit till landet utan vårdnadshavare minska och sammanlagt 225 första asylansökningar lämnades in. 

Migrationstrycket på EU fortsatte att vara högt under 2024, vilket antas återspeglas med fördröjning också i Finland. Migrationsverkets långsiktiga prognos är att antalet ansökningar som grundar sig på familjeband även i fortsättningen kommer att öka, om den arbets- och studiebaserade invandringen fortsätter att öka. 

4.2.1  Allmänt

I denna proposition föreslås olika ändringar som gäller familjeåterförening. Propositionens konsekvenser är mångfasetterade och består av olika delar. Ändringarna gäller olika invandrargrupper på olika sätt. I huvudsak skärper ändringarna förutsättningarna för familjeåterförening. Allmänt taget kan det konstateras att de föreslagna ändringarna ökar familjernas eget ekonomiska ansvar, sporrar till sysselsättning, utbildning och förankring i det finländska samhället. De föreslagna ändringarna förskjuter tyngdpunkten från ett system som betonar invandrarens rättigheter till ett system som betonar invandrarens skyldigheter och eget ansvar för integrationen. I och med ändringarna är invandrarna i allt högre grad själva ansvariga för sin ekonomiska förmåga och integration. Syftet med detta är å ena sidan att garantera invandrarna en tillräcklig levnadsstandard och å andra sidan att lätta på bördan i statens ekonomiska bärkraft särskilt i fråga om humanitär invandring. Enligt förarbetena till utlänningslagen är det viktigt att samhället inte blir tvunget att stå för kostnaderna för utlänningens vistelse.  

Genom ändringarna begränsas skadliga fenomen som kan möjliggöras genom uppehållstillstånd på grund av familjeband, såsom användning av barn som redskap för inresa, tvångsäktenskap och skenäktenskap, när uppehållstillstånd inte längre beviljas i situationer där det kan bedömas att det finns en ökad risk för missbruk och utnyttjande. Det ska inte vara möjligt att komma in i det finländska samhället på ett bedrägligt sätt. Ändringarna minskar som helhet invandringens attraktionsfaktorer. Ändringarna som helhet främjar kontrollen av invandringen och ökar den inre säkerheten. 

Skärpta förutsättningar för familjeåterförening kan minska familjeåterföreningen eller senarelägga genomförandet av den. Ändringarna minskar sannolikt invandringen åtminstone i någon mån, eftersom familjeåterförening är en av de mest typiska orsakerna att komma till Finland. Det bör dock beaktas att alla ändringar inte gäller alla invandrargrupper. Det är inte möjligt att göra exakta kvantitativa bedömningar av konsekvenserna för invandringens volym i denna proposition, eftersom antalet personer som invandrat på grund av familjeband också påverkas av många andra faktorer, såsom demografiska, ekonomiska, sociala och andra politiska faktorer. Dessutom påverkas antalet ansökningar om uppehållstillstånd på grund av familjeband i betydande grad av förändringar i villkoren för anknytningspersoners inresa. Konsekvenserna för familjeåterföreningen kumuleras således utifrån den helhet där ändringar görs, till exempel i lagstiftningen om beviljande av internationellt skydd samt i lagstiftningen om både arbets- och studierelaterad invandring. 

4.2.2  Ekonomiska konsekvenser

De föreslagna ändringarna har ekonomiska konsekvenser som i regel gäller Migrationsverket och de aktörer som i välfärdsområdena ansvarar för familjegrupphemsverksamheten enligt socialvårdslagen (1301/2014). De föreslagna ändringarna medför direkta kostnader för de offentliga finanserna.  

De ändringar som föreslås har ekonomiska konsekvenser för Migrationsverket i synnerhet i fråga om de ändringar som gäller informationssystemen. Enligt Migrationsverkets uppskattning kommer ändringarna i informationssystemen, såsom utvecklingen och upprätthållandet av automatiseringen, att kosta sammanlagt ca 134 000 euro. Enligt verkets bedömning bör också anvisningarna och blanketterna uppdateras. Uppdateringen av pappersblanketterna uppskattas kosta ca 13 000 euro och de elektroniska blanketterna ca 20 000 euro. Enligt verkets uppskattning bör det reserveras ca 11 900 euro för extern kommunikation och översättningar. Dessutom medför de ovannämnda kostnaderna kostnader på sammanlagt ca ett halvt årsverke, dvs. ca 50 000 euro. Enligt verkets bedömning kommer de föreslagna tilläggsvillkoren för familjeåterförening att medföra mer manuellt arbete för behandlingen av ansökningar och beslutsfattandet. Enligt verkets uppskattning kommer personalresurserna till denna del att behöva ökas med ca två årsverken, dvs. med ca 150 000 euro, eftersom de negativa besluten och prövningen av undantag ökar. Med stöd av vad som anförts ovan beräknas de totala kostnaderna för lagstiftningsändringarna för Migrationsverket uppgå till sammanlagt ca 379 000 euro. De föreslagna ändringarna och deras resurskonsekvenser kan täckas inom ramen för Migrationsverkets anslag. 

Om försörjningsförutsättning ställs för familjemedlemmar till minderåriga anknytningspersoner som kommit till landet utan vårdnadshavare innebär det att ansvaret för minderåriga barn som vistas i landet utan vårdnadshavare i större utsträckning än tidigare kan vila på socialvården. Detta kan bedömas öka de offentliga utgifterna. Kostnaden för en minderårig som vistas i landet utan vårdnadshavare i ett grupphem eller en stödbostad är 240 euro per dygn (utan moms). Priset per år är således ca 87 600 euro per barn. Eftersom ändringens tillämpningsområde i huvudsak gäller barn som fått alternativt skydd och alternativt skydd för närvarande ges endast i liten utsträckning, är det dock inte fråga om någon betydande ökning av de ekonomiska kostnaderna. Under 2021–2024 har minderåriga barn som vistas i landet utan vårdnadshavare beviljats alternativt skydd i sammanlagt 30 fall. Ändringen kan alternativt ha en positiv ekonomisk effekt i sådana situationer där vårdnadshavaren utifrån försörjningsförutsättningen får ett negativt beslut och barnet övergår till att leva i familjegemenskap med sina föräldrar i ett tredjeland eller barnet inte från första början används som redskap för inresa. 

Om familjeåterföreningen drar ut på tiden kan det ha kostnadskonsekvenser för de offentliga finanserna i situationer där anknytningspersonens beroende av till exempel olika förmåner och stöd som samhället erbjuder förlängs eller blir mer omfattande på grund av att familjen är frånvarande. Om familjeåterföreningen skjuts upp kan det också påverka personens vardag. Utmaningarna kan till exempel ta sig uttryck i svårigheter att lära sig språk, få arbete, knyta sociala relationer eller till och med tillgodose grundläggande behov. Även om syftet med ändringarna är att främja integrationen är det möjligt att utmaningarna i dessa situationer i vissa situationer också kan öka behovet av social- och hälsovårdstjänster. 

Dessutom kan de föreslagna ändringarna ha vissa konsekvenser också ur samhällsekonomisk synvinkel. Det är dock svårt att bedöma hur kraven påverkar till exempel sysselsättningen. Forskningslitteraturen visar att ju längre tid en person som fått internationellt skydd har vistats i destinationslandet, desto mer sannolikt är det att han eller hon har fått arbete. TEM 2024 Också graden av integration och till exempel löneutvecklingen är delvis beroende av hur lång tid anknytningspersonen har beslutat att tillbringa i destinationslandet och hur snabbt hans eller hennes make ansluter till anknytningspersonen. Anknytningspersoner vars makar ännu inte har anlänt till destinationslandet arbetar vanligen i större utsträckning. Det har konstaterats att invandrarnas inkomster och sysselsättning har förbättrats i och med den tid som de vistats i landet. Vaalavuo & Rask 2022. Enligt en undersökning som behandlade tiden för separation och dess konsekvenser kan en senareläggning av makens inresa dock i vissa situationer leda till en svagare löneutveckling på lång sikt. En fördröjning av familjeåterföreningen kan å andra sidan på kort sikt medföra större arbetsinkomster för anknytningspersonen och på lång sikt sämre integration. En snabb integration av anknytningspersonen, såsom tillträde till arbetsmarknaden och integration i samhället, främjar i sig att förutsättningarna för familjeåterförening uppfylls. Om familjeåterförening förutsätter en viss tids vistelse i landet, kan anknytningspersonerna å andra sidan avhålla sig från att fatta ”stora beslut” tills familjen har anlänt till Finland. Eventuellt kan anskaffningen av egendom, förmögenhet eller till exempel utbildning fördröjas. Osäkerheten i fråga om att få familjen till Finland kan i vissa fall också försvåra tillträdet till arbetsmarknaden och integrationen i samhället. OECD 2019 En försvårad familjeåterförening kan göra att anknytningspersonen orienterar sig mer temporärt i destinationslandet och öka sannolikheten för att personen flyttar bort. Ur samhällsekonomisk synvinkel är bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna mycket osäker, men sannolikt är förändringen inte betydande.  

4.2.3  Konsekvenser för tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna

Kraven på minimiålder och boendetid samt de ändringar som gäller återinförande av försörjningsförutsättningen för minderåriga anknytningspersoner har konsekvenser för tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna, särskilt skyddet för familjelivet och jämlikheten. De föreslagna ändringarna baserar sig på de tilläggsvillkor som det nationella handlingsutrymme som ingår i familjeåterföreningsdirektivet möjliggör. Staten har rätt att reglera inresa och genom lag föreskriva om förutsättningarna för beviljande av uppehållstillstånd. Konsekvenserna av de föreslagna ändringarna för de grundläggande och mänskliga rättigheterna uppfyller förutsättningarna för begränsning av rättigheterna och utgör således dock inget konstitutionellt hinder (se närmare avsnitt 9, Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning). 

Ändringen av den tidpunkt som ska beaktas när man avgör om barnet är minderårigt, till den del det är fråga om tidpunkten för ett barn som blivit myndigt och vars vårdnadshavare fått asyl, främjar tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna med tanke på skyddet för familjelivet och jämlikheten. Slopandet av folkhälsoskäl som grund för avslag på ansökan om uppehållstillstånd i fråga om personer som fått internationellt skydd främjar tillgodoseendet av de grundläggande och mänskliga rättigheterna, i synnerhet med tanke på skyddet för familjelivet. I praktiken är det dock för närvarande sällsynt att folkhälsoskäl används som grund för avslag på ansökan om uppehållstillstånd för familjemedlemmar till anknytningspersoner som fått internationellt skydd. Det kan antas att konsekvenserna av ändringen blir små till denna del. 

4.2.4  Konsekvenser för jämställdheten mellan könen

Könsfördelningen bland de personer som ansöker om uppehållstillstånd på grund av familjeband är som helhet jämn. Åren 2021–2024 gjordes sammanlagt 78 029 ansökningar om uppehållstillstånd på grund av familjeband. Under denna period var ca 55 % av dem som lämnade in ansökan kvinnor och ca 45 % män. När man granskar könsfördelningen mellan makar till anknytningspersoner som vistas i Finland med olika uppehållstillstånd, ser man att könsfördelningen varierar något. Av de familjemedlemmar som ansökte om uppehållstillstånd som makar till finska medborgare är ca 57 % kvinnor och 43 % män. Av de som ansökte som makar till personer som fått internationellt skydd är ca 79 % kvinnor och ca 21 % män. Av makarna till andra utlänningar, till vilka hör till exempel familjemedlemmar till personer som vistas i Finland med ett uppehållstillstånd som grundar sig på arbete eller studier, är ca 62 % kvinnor och 38 % män. Eftersom majoriteten av de makar som ansöker om uppehållstillstånd är kvinnor, berör konsekvenserna i högre grad kvinnor som vistas utanför Finland.  

4.2.5  Konsekvenser för barn

Av de föreslagna ändringarna har i synnerhet återinförandet av försörjningsförutsättningen för minderåriga anknytningspersoner samt ändringarna i den tidpunkt som ska beaktas när man avgör om barnet är minderårigt konsekvenser för direkta tillgodoseendet av barnets rättigheter och barnets bästa. Även kravet på boendetid har konsekvenser för barnen. Ändringen av kravet på minimiålder blir tillämplig endast vid familjeåterförening av makar. Villkoret har inga konsekvenser för sådana familjer där det finns ett eller flera barn, eftersom barnet har rätt till uppehållstillstånd i förhållande till föräldern och den andra föräldern i förhållande till barnet.  

Med tanke på bedömningen av de föreslagna ändringarnas konsekvenser för barn kan de viktigaste faktorerna enligt barnkonventionen anses vara skyldigheten att beakta barnets bästa vid alla åtgärder som rör barn (artikel 3), skyldigheten att respektera bland annat barnets släktförhållanden (artikel 8), skyldigheten att respektera barnets rätt att upprätthålla personliga och direkta kontakter med båda föräldrarna (artikel 9), skyldigheten att pröva ansökningar om inresa till en konventionsstat och om familjeåterförening på ett positivt, humant och skyndsamt sätt (artikel 10), att barnets vårdnadshavare har huvudansvaret för barnets uppfostran och utveckling (artikel 18) samt skyldigheten att skydda barnet mot alla former av fysiskt och psykiskt våld eller utnyttjande (artikel 19). 

Återinförandet av försörjningsförutsättningen för minderåriga anknytningspersoner har konsekvenser för barnets rätt att leva familjeliv, för barnets bästa och för barnets rätt att bevara sitt familjeförhållande enligt barnkonventionen. Även om det utifrån prövning från fall till fall enligt 39 § är möjligt att avvika från försörjningsförutsättningen, kommer till följd av den föreslagna ändringen vissa barns vårdnadshavares ansökan om familjeåterförening i fortsättningen att avgöras negativt. Innan försörjningsförutsättningen slopades för minderåriga anknytningspersoner fattades det 2015–2023 sammanlagt 27 negativa beslut för vårdnadshavare på grund av att försörjningen inte var tryggad. Syftet med att återinföra försörjningsförutsättningen för en minderårig anknytningsperson är att förhindra att barn utnyttjas som ett redskap för inresa eller i syfte att kringgå inresebestämmelserna, när huvudregeln är att försörjningsförutsättningen ska tillämpas när en vårdnadshavare till ett barn som kommit till landet utan vårdnadshavare ansöker om uppehållstillstånd på grund av familjeband. Även förvaltningsutskottet har tidigare betonat med eftertryck att det bör förhindras att barn används som redskap i invandring. Om barn reser ensamma är deras säkerhet och välmåga hotade i synnerhet under själva resan. Människohandel med barn, smuggling av barn och mångahanda utnyttjande av barn är så pass allvarliga problem att samhället måste ta itu med dem (FvUB 4/2004 rd). Eftersom försörjningsförutsättningen genom den föregående lagändringen slopades för minderåriga anknytningspersoner, ansåg förvaltningsutskottet också då att en ansökan om uppehållstillstånd måste kunna avslås också i fortsättningen, om det bedöms att barnet utnyttjas eller att en familjeåterförening i Finland på annat sätt strider mot barnets bästa (FvUB 20/2022 rd). En utredning av barnets bästa i en situation där föräldrarna inte är kända och föräldrarna vistas i ett annat land än barnet är i regel utmanande. Att utreda föräldrarnas motiv när det gäller ett barn som anlänt till landet utan vårdnadshavare i en situation där barnets föräldrar senare ansöker om uppehållstillstånd på grund av familjeband är inte otvetydigt. Införandet av försörjningsförutsättningen kan dock ses som ett kompletterande verktyg som syftar till att bidra till att förebygga detta skadliga fenomen utöver andra bestämmelser om detta tema i utlänningslagen. Förutsättningen kompletterar den reglering i utlänningslagen som trädde i kraft i september 2024, enligt vilken uppehållstillstånd vägras på den grunden att ett minderårigt barn har använts som redskap för inresa (36 c § 1 mom. 4 punkten i utlänningslagen). 

Ändringen av försörjningsförutsättningen har inte konsekvenser för alla minderåriga barn som är anknytningspersoner. Förutsättningen kan med beaktande av EU-domstolens beslutspraxis utsträckas till att gälla andra än minderåriga flyktingar som vistas i landet utan vårdnadshavare. I praktiken innebär detta minderåriga barn som fått alternativt och tillfälligt skydd och deras vårdnadshavare. Till följd av ändringen kan barn mer sällan än tidigare användas som inreseverktyg. I praktiken har barnet inte nödvändigtvis möjlighet att trygga sin familjs försörjning och inte heller den vårdnadshavare som ansöker om familjeåterförening. Det ska i enskilda fall vara möjligt att avvika från försörjningsförutsättningen på det sätt som föreskrivs i 39 §. Sådana barn för vilka man inte avviker från försörjningsförutsättningen ska i praktiken förbli på socialvårdens eller barnskyddets ansvar och omfattas av stödåtgärder inom socialvården eller barnskyddet.  

Ändringen av kravet på boendetid har konsekvenser för barn som ansöker om uppehållstillstånd som familjemedlem i förhållande till sin vårdnadshavare som vistas i Finland och som fått alternativt skydd samt för barn som är anknytningspersoner i Finland och får alternativt skydd. I regel kan uppehållstillstånd för familjemedlem inte beviljas om barnet (som anknytningsperson eller familjemedlem) har fyllt 16 år, eftersom barnet med beaktande av boendetiden på två år hinner bli myndigt innan ansökan om uppehållstillstånd för familjemedlem görs. Undantag från kravet på boendetid kan göras i en enskild situation, om det finns exceptionellt vägande skäl eller barnets bästa kräver det. I dessa fall ska ansökan om uppehållstillstånd dock prövas och om det finns grunder för undantag kan uppehållstillstånd beviljas (om övriga förutsättningar uppfylls). Det kan bedömas att en separation på två år är lång i ett minderårigt barns liv. När det gäller barn är familjeåterföreningens konsekvenser för välbefinnandet i viss mån större än hos vuxna. 

I och med kravet på boendetid och försörjningsförutsättningen kommer det i Finland att finnas något fler minderåriga barn som fått alternativt skydd och vistas i landet utan vårdnadshavare. Efter att ha fått uppehållstillstånd inkvarteras dessa barn och unga i familjegrupphem, vars upprätthållande fr.o.m. den 1 januari 2025 är verksamhet som omfattas av socialvårdslagen. Det finns forskning om de negativa konsekvenserna av en separation från familjen. Till exempel Palander 2024. Separation från familjen kan vara en riskfaktor för hälsan och välbefinnandet hos minderåriga som kommit till landet utan vårdnadshavare. Mail m.fl. 2021. Förlängd separation från familjen kan göra att familjemedlemmarna fjärmas från varandra, påverka barnens uppväxtförhållanden och öka behovet av stödåtgärder. Att barn separeras från sina föräldrar kan i vissa fall, till och med till vuxenåldern, ha konsekvenser, såsom ett ökat behov av hälso- och sjukvårdstjänster, skolavhopp och arbetslöshet.  

De ändringar som föreslås i denna proposition i fråga om den tidpunkt som ska beaktas när man avgör om ett barn till en anknytningsperson som är vårdnadshavare och som fått asyl är minderårigt främjar tillgodoseendet av barnets bästa och rättigheter. I fortsättningen ska barnet anses som minderårigt och således ha rätt till familjeåterförening oftare än tidigare, när den tidpunkt som ska beaktas när man avgör om barnet är minderårigt blir den tidpunkt då föräldern har ansökt om internationellt skydd, i stället för den tidpunkt då ansökan om uppehållstillstånd för barnet lämnas in. Ändringen gäller sådana barn i familjen som redan har uppnått myndighetsåldern. Genom den föreslagna ändringen ändras lagstiftningen så att den motsvarar EU-domstolens avgörande och den praxis som Migrationsverket redan tillämpar. De ändringar som gäller den tidpunkt som ska beaktas när man avgör om barnet är minderårigt främjar jämlikheten mellan barn och dem som som barn blivit parter i processen för ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeband. Rätten till familjeliv tillgodoses effektivare när beviljandet av uppehållstillstånd för ett barn till en vårdnadshavare som beviljats asyl inte slumpmässigt beror på hur lång behandlingstiden för ansökan är, vilket kan leda till betydande skillnader i behandlingen av ansökningar om familjeåterförening inte bara nationellt utan också mellan EU:s medlemsstater. 

4.2.6  Konsekvenser för individens ställning

I fortsättningen kommer det eventuellt att beviljas något färre uppehållstillstånd på grund av familjeband än för närvarande. Det är färre individer som kan komma att omfattas av familjeåterförening. På basis av tillgängliga statistiska uppgifter i fråga om kravet på minimiålder (se avsnitt 2.2) handlar det på årsnivå om eventuellt ca 100 sökande som inte uppfyller kravet på minimiålder. Med tiden kommer alla dessa emellertid att uppnå minimiåldern. När det gäller införandet av försörjningsförutsättningen kommer konsekvenserna för beviljade tillstånd på grund av familjeband sannolikt att bli ganska små. Diskrimineringsombudsmannen har i en tidigare utredning ansett att försörjningsförutsättningen i fråga om minderåriga som kommit till landet utan vårdnadshavare inte ensamt kunde påverka möjligheterna till familjeåterförening. När det gäller kravet på boendetid är det på grund av Migrationsverkets statistikföringssätt svårt att göra en exakt uppskattning av hur många sökande införandet av den nya förutsättningen skulle påverka. Det kan dock konstateras att familjemedlemmar och andra anhöriga till personer som får internationellt skydd, åren 2021–2024 beviljades sammanlagt 5504 uppehållstillstånd på grund av familjeband. Kravet på boendetid kommer i praktiken att beröra flyktingars så kallade nya familjemedlemmar samt familjemedlemmar till anknytningspersoner som fått alternativt skydd. Det finns inga statistiska uppgifter om antalet nya familjer, men sammanlagt 481 sökande beviljades alternativt skydd under nämnda period. En mycket grov uppskattning är att det i fortsättningen vid tillståndsprövningen kan finnas ca 100 sådana familjer på årsnivå i fråga om vilka det krävs en boendetid på 2 år för anknytningspersonen. När det gäller definitionen av minderårig kan det konstateras att en större grupp än tidigare kommer att ha möjlighet att ansöka om familjeåterförening i förhållande till deras vårdnadshavare som vistas i Finland. Det är dock svårt att uppskatta hur många sådana barn till vårdnadshavare som fått asyl som skulle ha kunnat bli myndiga under vårdnadshavarens asylprocess. Samtidigt föreslås det att tillämpningsområdet inskränks i fråga om minderåriga barn som är anknytningspersoner till att endast gälla dem som fått flyktingstatus, vilket antas ha en begränsande inverkan på antalet ansökningar. Slopandet av folkhälsoskäl som grund för vägran av uppehållstillstånd för familjemedlemmar till en person som fått internationellt skydd antas inte ha någon inverkan på antalet beviljade uppehållstillstånd, med beaktande av att denna grund för vägran enligt uppgifter från Migrationsverket inte har tillämpats. En detaljerad uppskattning av antalet individer i fråga om vilka behandlingen av ansökan påverkas av förutsättningarna är inte möjlig. Antalet är dock inte på årsnivå särskilt stort.  

Ändringarna påverkar vissa mer än andra, eftersom konsekvenserna är olika för olika grupper av sökande. I fortsättningen ska maken till en finsk medborgare, med vissa undantag, uppfylla kravet på 21 års ålder vid ansökan om familjeåterförening. Ändringarna har mest konsekvenser för tredjelandsmedborgare. Mest inverkar ändringarna på anknytningspersoner som fått alternativt skydd och deras familjemedlemmar. Av ändringarna kommer kravet på minimiålder, kravet på boendetid, återinförandet av försörjningsförutsättningen och ändringarna i definitionen av minderårig att begränsa familjeåterföreningen för personer som fått alternativt skydd. Slopandet av folkhälsoskäl som grund för vägran av uppehållstillstånd främjar familjeåterföreningen av anknytningspersoner som fått alternativt skydd och deras familjemedlemmar, men fallen är sällsynta. För dem som beviljats flyktingstatus är konsekvenserna av propositionen mindre. Kravet på minimiålder blir tillämpligt, medan kravet på boendetid blir tillämpligt endast i fråga om flyktingars så kallade nya familjer. För flyktingar främjas familjeåterföreningen av ändringen av definitionen av minderårig och slopandet av folkhälsoskäl som grund för vägran av uppehållstillstånd. I fråga om personer som fått tillfälligt skydd blir endast de ändringar som gäller försörjningsförutsättningen för minderåriga anknytningspersoner tillämplig. Ändringarna bedöms inte vara betydande i fråga om personer som fått tillfälligt skydd, med beaktande av att familjemedlemmar till personer som fått tillfälligt skydd själva har rätt att få tillfälligt skydd, vilket innebär att uppehållstillstånd på grund av familjeband sällan söks. I fråga om andra tredjelandsmedborgare (i praktiken anknytningspersoner som vistas i Finland med tillstånd som grundar sig på arbete eller studier) blir kravet på minimiålder tillämpligt i fortsättningen.  

Ändringarna innebär emellertid också att individens ställning stärks. Syftet med ändringarna är att förbättra individens ställning till exempel i sådana situationer där individen kan bedömas befinna sig i en utsatt ställning eller löpa risk för att utsättas för kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller bli utnyttjade. Ur individens synvinkel är det positivt att man genom ändringarna kan förebygga utnyttjande, såsom tvångsäktenskap, skenäktenskap och utnyttjande av barn som redskap för inresa. 

Kravet på minimiålder år begränsar familjeåterförening för makar i en viss ålder. Syftet med kravet på minimiålder är att säkerställa att makarna uppnått en tillräcklig mognad för att besluta om sitt eget äktenskap. Kravet förbättrar de ungas möjligheter att besluta om sitt eget liv utan påtryckning från familjen eller någon annan grupp. Syftet med tilläggskravet i fråga om minimiåldern är att förhindra tvångsäktenskap. Kravet på minimiålder kan inte på ett heltäckande sätt förhindra uppkomsten av sådana situationer där en person tvingas till äktenskap, eftersom tvångsäktenskap som fenomen inte begränsar sig till en viss åldersgrupp, även om det i fråga om unga personer kan bedömas finnas en större möjlighet för påtryckning från en grupp eller familj. I enlighet med familjeåterföreningsdirektivet kan minimiåldersgränsen dock vara högst 21 år. Kravet på minimiålder är bara en av de metoder genom vilka man försöker påverka individers möjligheter att besluta om sitt eget äktenskap. Förslaget begränsar inte individers möjligheter att ingå äktenskap, men till följd av detta begränsas möjligheterna att leva familjeliv i Finland jämfört med nuläget. Förebyggande av tvångsäktenskap är ett mål som eftersträvas samhälleligt och med tanke på de grundläggande och mänskliga rättigheterna. Finska medborgare omfattas inte av kravet på minimiålder.  

De direkta kvantitativa konsekvenserna av kravet på minimiålder för invandringen av arbetstagare, experter och studerande kan bli relativt små, även om ändringen i någon mån också minskar möjligheterna för tredjelandsmedborgare som flyttar till Finland på grund av arbete eller studier att få sin make till Finland. Det är möjligt att en del av dem som är under 21 år och planerar att flytta till Finland då flyttar någon annanstans. Åtgärder som försvårar familjeåterförening kan allmänt komma att minska landets attraktionskraft i internationella experters ögon OECD 2017. . En preliminär bedömning är att i och med kravet på minimiålder kan i synnerhet andelen ansökningar från familjemedlemmar till sådana anknytningspersoner som vistas i Finland med ett uppehållstillstånd som grundar sig på studier komma att minska. Bland studerande beräknas det finnas flest anknytningspersoner och makar som är under 21 år. I framtiden är det möjligt att studerande och deras familjer i vissa situationer låter bli att komma till Finland och söker sig till sådana länder där motsvarande krav inte tillämpas. Kravet på minimiålder kan emellertid också öka och sporra till så kallade självständiga tillstånd, eftersom de studerandes makar i och med ändringen kanske kan komma att ansöka om uppehållstillstånd till exempel på grund av arbete eller studier i stället för att anlända till landet som familjemedlemmar. En sådan effekt är förenlig med regeringsprogrammets betoning på individens skyldigheter och ansvar.  

Genom kravet på boendetid är avsikten att främja anknytningspersonens möjligheter att komma in i det finländska samhället, utbilda sig och få arbete. Ur individens synvinkel begränsar eller senareläggar familjens ankomst till Finland. Det ska vara möjligt att avvika från boendetiden i situationer som särskilt nämns och senast när boendetiden har uppnåtts ska familjeåterförening med beaktande av de övriga förutsättningarna vara möjlig. Det bör beaktas att det i familjer där familjemedlemmarna varit separerade från varandra länge kan uppstå utmaningar till exempel med att acceptera och komma till rätta med förändrade roller. Långvarig separation kan ha konsekvenser för det ekonomiska, sociala och psykologiska välbefinnandet, vilka kan sträcka sig över generationer. Ur individens synvinkel kan en utdragen familjeåterförening leda till att de psykiska och ekonomiska resurserna främst går till själva familjeåterföreningsprocessen. Då kan det bli mindre personliga resurser kvar för den egentliga integrationen. Spitzer 2018. Enligt bedömningar är det mer sannolikt att de anknytningspersoner vars familjemedlemmar redan vistas i den mottagande staten bättre koncentrerar sig på integration. I vissa källor har det emellertid uppskattats att till exempel en väntetid på ett år vid familjeåterförening i någon mån ökar anknytningspersonens sysselsättningsmöjligheter på lång sikt OECD 2019. . I vissa situationer kan familjemedlemmars närvaro också fördröja integrationen, när det finns ett personligt stödnätverk som man kan förlita sig på och en familjemedlems inresa kan bidra till att familjen i större utsträckning segregeras från det övriga samhället Strik et al 2013. . Också bara det att hålla kontakt med familjemedlemmar och andra närstående som bor i andra länder kan främja individens välbefinnande Oppedal & Idsoe 2015. .  

Införandet av försörjningsförutsättning för minderåriga anknytningspersoner inverkar både positivt och negativt på individens ställning. Syftet är att trygga barnets rätt till liv, trygghet och omsorg. När vårdnadshavarens rätt till familjeåterförening utan försörjningsförutsättning slopas när det är fråga om en minderårig som kommit till landet utan vårdnadshavare, kan incitamentet att skicka iväg barn till Finland minska. Det är osannolikare att vårdnadshavarna får uppehållstillstånd. I fråga on barn som redan anlänt till Finland konsekvenserna gäller i synnerhet barn som har fått alternativt skydd. Om försörjningsförutsättningen inte uppfylls, kommer barnet att fortsätta bo i familjegrupphem enligt socialvårdslagen. Barnets vistelse i Finland utan sina föräldrar på socialvårdens eller barnskyddets ansvar innebär kostnader för statsfinanserna. Utgångspunkten är att barnets bästa kan anses vara att barnet känner båda sina föräldrar och får växa upp hos föräldrarna i det land där föräldrarna bor. När det gäller ett barn som vistas i landet utan vårdnadshavare kan man bli tvungen att överväga huruvida barnet ska stanna i Finland eller förenas med sina föräldrar i ett sådant säkert tredjeland där barnet har rätt att vistas. Enligt regeringsprogrammet är avsikten att de mest nödställda i första hand bistås i ursprungsområdena.  

Ändringen av definitionen av minderårig stärker individens ställning för dem som fått asyl. Genom ändringen främjas möjligheterna för en anknytningsperson i Finland att få sin familj till Finland samt främjas individernas jämlika ställning genom att tillämpningsområdet både för ett minderårigt barn som är anknytningsperson och för ett minderårigt barn som ansöker om uppehållstillstånd som familjemedlem fås att överensstämma varandra när det är fråga om anknytningspersoner som fått asyl. 

4.2.7  Konsekvenser för integrationen

I enlighet med regeringsprogrammet grundar sig integrationspolitiken på språkinlärning och arbete samt det att personer som integreras kommer in i samhället och följer samhällets regler. De föreslagna ändringarna bidrar till att uppnå målen i regeringsprogrammet. Syftet med ändringarna är att säkerställa möjligheterna till integration genom att invandraren får ett större eget ansvar och genom att det föreslås ytterligare villkor för inresa för familjemedlemmar. I enlighet med vad som betonas i regeringsprogrammet ska det utöver individens rättigheter fästas vikt också vid individens ansvar och skyldigheter. Syftet med ändringarna är att de ska fungera som incitament för anknytningspersonen att integreras, få arbete och utbilda sig. De första åren efter ankomsten till landet är särskilt viktiga med tanke på integrationen på arbetsmarknaden OECD 2018. . När människan snabbt kommer in på arbetsmarknaden och lär sig det lokala språket, uppstår en positiv spiral Filomena 2023. . Antagandet är att ju högre anknytningspersonens grad av integration är och ju längre tid han eller hon tillbringar i destinationslandet, desto bättre och effektivare integreras också hans eller hennes familjemedlemmar i det finländska samhället. Med tanke på integrationen och etableringen i Finland kan anknytningspersonens egen integration inverka på hur integrationen av familjemedlemmar som senare anländer till Finland framskrider. Anknytningspersonen kan i vissa situationer vara bättre förberedd på att ta emot sin familj när han eller hon först själv har levt vardagsliv i Finland och lärt sig så pass mycket finska att det blir lättare att till exempel uträtta ärenden hos myndigheter, inom hälso- och sjukvårdstjänsterna och i arbetslivet. Ändringarna kan således ha beteendemässiga effekter på hur människor fungerar ur integrationens synvinkel.  

Det är svårt att mäta sambandet mellan de strängare förutsättningarna för familjeåterförening och främjandet av integration. Integration är en lång process. Integrationen påverkas av många olika faktorer, såsom personens ekonomiska situation, utbildning och andra personliga omständigheter. Till följd av de föreslagna kraven på åldersgräns och på boendetid kommer det i fortsättningen eventuellt att bland dem som integreras att finnas något fler personer än för närvarande som är separerade från sin familj en längre tid. Separation från familjen kan ha skadliga konsekvenser särskilt för den psykiska hälsan hos dem som kommit till landet på grund av behov av skydd och hos minderåriga som kommit till landet ensamma Löbel & Jacobsen 2021. . Olika psykiska problem kan försämra individens funktionsförmåga och språkinlärning och därmed indirekt också möjligheterna att få arbete. Invandrare som lever separerade från sin familj kan ha svårigheter att få arbete samt problem med deltagande i utbildning i situationer där oron för familjemedlemmarna påverkar koncentrationen och språkinlärningen Wilmsen 2013. . Att leva separerad från sin familj och svårigheter i samband med familjeåterförening har särskilt med tanke på integrationen av flyktingar konstaterats vara sådana faktorer som försvårar integrationsprocessen Choummanivong 2014. . Man kan dock inte med säkerhet säga att en familjemedlems inresa löser utmaningarna i enskilda situationer. Ibland kan det också vara tvärtom.  

Utvecklingen av arbetsmarknadsresultatet för dem som anlänt till landet på grund av familjeåterförening är rätt likadan som för dem som anlänt på grund av internationellt skydd, men deras sysselsättning och inkomster förbättras något snabbare. Sysselsättningsgraden bland personer som anlänt genom familjeåterförening är efter 10 års boendetid ca 70 procent, medan den genomsnittliga sysselsättningsgraden bland personer med finländsk bakgrund är 80 procent. Vilken typ av tillstånd som anknytningspersonen har verkar påverka i vilken utsträckning familjemedlemmen får arbete och vilken inkomstutveckling han eller hon har. På arbetsmarknaden klarar sig familjemedlemmar till finländare bäst och familjemedlemmar till dem som fått internationellt skydd sämst. TEM 2024. 

4.2.8  Konsekvenser för myndigheterna

De föreslagna ändringarnas konsekvenser för myndigheterna gäller i synnerhet Migrationsverket, som behandlar ansökningar om uppehållstillstånd. I fråga om Migrationsverket beskrivs ändringar i informationssystemen och andra ekonomiska konsekvenser i avsnitt 4.2.2. Dessutom bedöms ändringarna ha konsekvenser för antalet besvär som behandlas vid förvaltningsdomstolarna. Ändringarna bedöms ha konsekvenser också för de aktörer i välfärdsområdena som ansvarar för familjegrupphemsverksamheten enligt socialvårdslagen (1301/2014). 

Vilka de sammantagna konsekvenserna av de ändringar som föreslås i propositionen är i fråga om antalet ansökningar om uppehållstillstånd på grund av familjeband kan endast bedömas ungefärligt. Inga betydande förändringar i antalet ansökningar förväntas. Det är dock möjligt att antalet ansökningar om familjeåterförening kommer att minska något i och med minimiålderskravet och kravet på boendetid. Det kan emellertid bedömas att villkoren till största delen har en uppskjutande verkan på ansökningar om familjeåterförening.  

I och med ändringen av definitionen av minderårig kan antalet ansökningar om uppehållstillstånd öka något, när det är så att ett myndigt barn, som var minderårigt när hans eller hennes vårdnadshavare lämnade in sin asylansökan och vårdnadshavaren i och med asylansökan har godkänts som flykting, har rätt till familjeåterförening. I och med ändringen av fastställandet av när barnet ska vara minderårigt kan också familjestorleken för de familjer som anländer till Finland öka något. Migrationsverket kan i fortsättningen ha under behandling ansökningar från fler medlemmar av samma familj samtidigt. Den föreslagna ändringen av tillämpningsområdet för fastställandet av när ett barn som är anknytningsperson och som vistas i landet utan vårdnadshavare ska vara minderårigt kan bedömas minska antalet ansökningar något, eftersom tillämpningsområdet i fortsättningen endast ska gälla minderåriga som fått flyktingstatus och kommit till landet utan vårdnadshavare. 

Det är svårt att bedöma i vilken utsträckning de föreslagna ändringarna medför en ökning av antalet ansökningar om andra typer av uppehållstillstånd. Ändringarna bedöms ha konsekvenser också för de aktörer i välfärdsområdena som ansvarar för familjegrupphemsverksamheten enligt socialvårdslagen (1301/2014). Det är möjligt att de strängare villkoren för familjeåterförening kan öka antalet asylansökningar för familjemedlemmar som i fortsättningen inte uppfyller villkoren för familjeåterförening. 

De föreslagna ändringarnas inverkan på andelarna positiva och negativa beslut om familjeåterförening kan endast bedömas ungefärligt. Under 2021–2024 fattade Migrationsverket sammanlagt 70 499 beslut om ansökningar på grund av familjeband. Beslutsfördelningen har varit följande: ca 90 procent positiva, ca 8 procent negativa och ca 2 procent sådana där det har fattats beslut om att ansökan förfaller. Det bedöms att andelen negativa beslut kommer att öka i och med de föreslagna ändringarna. Införandet av kravet på minimiålder, kravet på boendetid samt försörjningsförutsättningen för minderåriga anknytningspersoner är sådana ändringar som bedöms öka antalet negativa beslut. Det bör dock beaktas att kravet på minimiålder och kravet på boendetid har tidsmässigt för det mesta en uppskjutande verkan på antalet ansökningar.  

De föreslagna ändringarna kommer att ha en måttlig inverkan också på antalet ärenden som behandlas vid de förvaltningsdomstolar som behandlar besvärsärenden. I och med att ökningen av antalet negativa beslut kan också antalet besvär som anförs hos förvaltningsdomstolarna öka. Till exempel kan andra ändringar som riktats till differentieringen och skyddsstatusarna den senaste tiden leda till att antalet besvär som anförs över skyddsstatusen ökar. När antalet besvärsärenden ökar beräknas också behovet av rättshjälp öka något.  

Till följd av ändringarna måste Migrationsverket uppdatera webbplatsinnehållet för kundkommunikation och sina interna anvisningar. Enligt verkets bedömning förutsätter ändringarna också att personalen utbildas och att mallarna för beslut uppdateras. Kravet på minimiålder, kravet på boendetid och återinförande av försörjningsförutsättningen för en minderårig anknytningsperson innebär nya förutsättningar som ska granskas i ansökningar om uppehållstillstånd. Dessa ändringar har en direkt koppling till arbetet med att fatta beslut. Enligt Migrationsverkets bedömning kommer de föreslagna ändringarna att öka arbetsmängden för de personer som behandlar beslut med cirka två årsverken, eftersom de förutsättningar för uppehållstillstånd som ska granskas ökar och således också nya grunder för avvikelse ska bedömas. I och med ändringarna kan behandlingstiderna för ansökningarna komma att bli längre. Enligt Migrationsverkets bedömning kan det bli behövligt att rikta tilläggsresurser till arbetet med att fatta beslut. Enligt Migrationsverket kräver de föreslagna ändringarna också uppdatering av webbplatsinnehållet inklusive översättningarna, utarbetande av kundanvisningar samt annan extern kommunikation. Också ändringar i informationssystemen, såsom införande av nya förutsättningar i ärendehanteringssystemet för utlänningsärenden, måste sannolikt göras i och med de föreslagna ändringarna, för att undvika manuella arbetsmoment (se de ekonomiska konsekvenserna i avsnitt 4.2.2). 

Ändringen av definitionen av minderårig förtydligar beslutsfattandet och innebär att lagstiftningen kommer att motsvara EU-domstolens avgörande och sådan tillämpningspraxis enligt EU-domstolens avgörande som redan använts vid Migrationsverket. Enligt Migrationsverkets bedömning blir behandlingen av ansökningar på grund av familjeband för barn som blivit myndiga smidigare, eftersom de inte längre behöver behandlas som andra anhöriga, förutsatt att ansökan om familjeåterförening lämnas in till Migrationsverket inom den föreskrivna tidsfristen på tre månader. Förenhetligandet av tillämpningsområdet för den tidpunkt som ska beaktas vid fastställandet av om barnet är minderårigt i fråga om anknytningspersoner som fått asyl, oberoende av om det minderåriga barnet är anknytningsperson eller familjemedlem, bedöms göra behandlingen av ansökningarna smidigare. Ändringarna förtydligar och påskyndar myndigheternas beslutsfattande. 

Att ställa försörjningsvillkoret för familjemedlemmar till minderåriga familjesammanställare som kommit till landet utan vårdnadshavare innebär att socialvården i allt högre grad kan ansvara för minderåriga barn som vistas i landet utan vårdnadshavare. De socioekonomiska konsekvenserna för socialvården beskrivs i avsnitt 4.2.2. 

4.2.9  Konsekvenser för den inre säkerheten

Genom förslagen som gäller kraven på minimiålder och boendetid samt försörjningsförutsättningen för minderåriga anknytningspersoner stöds regeringsprogrammets mål att främja inre säkerhet. Förslagen bedöms minska utnyttjandet och förebygga till exempel tvångsäktenskap, skenäktenskap och användning av barn som redskap för inresa. Propositionen stöder det mål som skrivits in i regeringsprogrammet och den nya reglering i fråga om kringgående av inresebestämmelserna och effektivare förhindrande av kringgåendet som redan satts i kraft. Propositionen bidrar till att förbättra säkerheten. 

Med tanke på den inre säkerheten ligger det i samhällets intresse att de personer som är anknytningspersoner integreras i det finländska samhället och förbinder sig att följa och respektera samhällets regler. Med tanke på att kravet på minimiålder och kravet på boendetid har konsekvenser bedöms det att engagemanget och integrationen i det finländska samhället kan komma att effektiviseras.  

Avsikten med det föreslagna kravet på minimiålder är att försöka förebygga tvångsäktenskap bland unga personer. I och med kravet på minimiålder blir de allra yngsta makarna utan uppehållstillstånd och anländer inte till Finland. Kravet på minimiålder bedöms leda till att färre personer som hör till en så kallad riskgrupp anländer till landet. Till riskgrupperna hör till exempel unga personer, särskilt kvinnor, personer i utsatt ställning och personer som riskerar att bli utnyttjande. En preliminär bedömning är att antalet situationer där det i syfte att få uppehållstillstånd lämnas felaktiga uppgifter i ansökan om uppehållstillstånd åtminstone inte kommer att öka betydligt. I visa enskilda fall är det möjligt att till exempel en make som lämnar in en ansökan på grund av familjeband kan försöka framstå som äldre än han eller hon är i avsikt att uppfylla kravet på minimiålder.  

Kravet på boendetid främjar genomförandet av den inre säkerheten. På grund av kravet på boendetid minskar incitamentet att ingå så kallade skenäktenskap, eftersom uppehållstillstånd på grund av familjeband i förhållande till en anknytningsperson som vistas i Finland ska kunna sökas först när anknytningspersonens boendetid på två år har uppnåtts. Till följd av ändringen blir det mer sannolikt än för närvarande att man kommer att ha kännedom om sådana uppgifter om anknytningspersonen som är av betydelse med tanke på allmän ordning och säkerhet och den nationella säkerheten och som kan kräva tid att samla in. Under anknytningspersonens vistelse i landet kan man få information till exempel om eventuellt kringgående av inresebestämmelserna eller om andra försök till utnyttjande som gäller uppehållstillståndsprocessen. Också till exempel anknytningspersonens oförvitlighet och iakttagande av det finländska samhällets regler kan övervakas under en längre tid. Ett uppehållstillstånd kan återkallas till exempel om det vid ansökan om uppehållstillstånd medvetet har lämnats oriktiga upplysningar om sökandens identitet eller andra oriktiga upplysningar som har påverkat beslutet, eller om något som hade kunnat hindra beviljandet av uppehållstillstånd har hemlighållits eller om till exempel de förutsättningar som gäller allmän ordning eller säkerhet inte längre uppfylls. 

5.1.1  Inledning

Utgångspunkten för denna proposition är att ändra förutsättningarna för familjeåterförening genom att införa sådana valfria tilläggsförutsättningar som ingår i familjeåterföreningsdirektivet, i enlighet med föresatserna i regeringsprogrammet. Ett syfte med propositionen är att skärpa förutsättningarna för familjeåterförening och öka invandrarens eget ansvar för sin integration och göra systemet mer förpliktande. Som en del av beredningen undersöktes alternativa lösningsmodeller för de ändringar som föreslås i denna proposition. 

5.1.2  Kravet på minimiålder

I fråga om kravet på minimiålder bedömdes vid beredningen alternativa sätt att tolka skrivelsen i regeringsprogrammet med beaktande av de mål som uppställts för införande av kravet på minimiålder samt skyldigheterna enligt familjeåterföreningsdirektivet. Enligt skrivningen i regeringsprogrammet ska kravet på minimiålder införas för anknytningspersoner, men vid beredningen ansågs det motiverat att utvidga kravet till att gälla också familjemedlemmar. Vid beredningen bedömdes det att eftersom målet är att minska risken för tvångsäktenskap till följd av makars unga ålder och främja integrationen, uppnås målet inte om kravet på minimiålder endast gäller anknytningspersonen men inte den som ansöker om uppehållstillstånd. Det valda alternativet ansågs få stöd också av lagstiftningen i andra EU-medlemsstater och i Norge. I de medlemsstater och Norge där kravet på minimiålder är eller har tillämpats krävs det att både anknytningspersonen och familjemedlemmen uppfyller kravet på minimiålder. (Se kapitel 5.1.)  

Vid beredningen bedömdes dessutom ett alternativ där kravet på minimiålder också skulle ha gällt finska medborgare när deras makar ansöker om uppehållstillstånd för familjemedlem. Alternativet bedömdes uppfylla det mål som uppställts för förutsättningen, dvs. att bekämpa tvångsäktenskap och främja integration. I fråga om finska medborgare slogs det dock fast att den föreslagna avgränsningen är ett motiverat val med beaktande dels av att de finska medborgare som är anknytningspersoner redan i sig har en annan ställning när det gäller förutsättningarna för familjeåterförening, dels av målet att göra det lättare för medborgarna att leva familjeliv uttryckligen i Finland. Till övriga delar beslöt man att tillämpningsområdet ska gälla så många anknytningspersoner och familjemedlemmar som möjligt. Det valda alternativet i fråga om tillämpningsområdet bedömdes vara det mest ändamålsenliga och effektiva. 

Till följd av remissvaren övervägdes vid den fortsatta beredningen ett undantag från kravet på minimiålder, om makarna har ett barn som har uppehållstillstånd i Finland eller som beviljas uppehållstillstånd i Finland tillsammans med sökanden. Vid beredningen bedömdes det dock att den gällande lagstiftningen i praktiken möjliggör undantag när ett barn beviljas uppehållstillstånd i förhållande till den ena föräldern och den andra föräldern beviljas uppehållstillstånd i förhållande till barnet. 

5.1.3  Försörjningsförutsättningen

Skrivningen i regeringsprogrammet om återinförande av försörjningsförutsättningen visade sig vara utmanande vid beredningen, eftersom det inte var möjligt att återgå till en helt motsvarande bestämmelse som före den föregående lagändringen med beaktande av EU-domstolens avgörandepraxis. Under beredningen och efter utarbetandet av regeringsprogrammet meddelade EU-domstolen sitt avgörande i ett mål som gällde en minderårig anknytningspersons försörjningsförutsättning. Domstolens avgörande i mål C-560/20 förutsätter att det inte kan ställas något försörjningskrav som villkor för uppehållstillstånd för vårdnadshavare till ensamkommande minderåriga flyktingar som är anknytningspersoner. Den förmånligare behandlingen av flyktingar grundar sig på familjeåterföreningsdirektivets mål att ge förmånligare villkor för familjeåterförening för dem som flytt undan förföljelse. Vid beredningen drogs slutsatsen att det inte var möjligt att återinföra försörjningsförutsättningen för alla minderåriga anknytningspersoner i enlighet med skrivningen i regeringsprogrammet. Vid beredningen bedömdes också ett sådant alternativ att försörjningsförutsättningen inte heller skulle ha gällt minderåriga som får alternativt skydd och som kommit utan vårdnadshavare. Eftersom målet uttryckligen är att förhindra att barn används som redskap för inresa och således sänds till Finland utan vårdnadshavare, ansågs den lösningen inte stödja det mål med anledning av vilket det föreslås att lagstiftningen ändras.  

5.1.4  Krav på boendetid

Enligt skrivningen i regeringsprogrammet införs ett krav på boendetid vid familjeåterförening för personer som fått internationellt skydd. Vid beredningen bedömdes ett alternativ där förutsättningen skulle ha gällt alla anknytningspersoner som får internationellt skydd, men familjeåterföreningsdirektivet möjliggör inte att förutsättningen införs för flyktingars gamla familjemedlemmar. Vid beredningen bedömdes dessutom tillämpningen av kravet på boendetid på anknytningspersoner som fått tillfälligt skydd. Anknytningspersoner som fått tillfälligt skydd lämnades dock utanför tillämpningsområdet med beaktande av det tillfälliga skyddets tillfälliga karaktär. Vid beredningen bedömdes dessutom ett alternativ där den tidsfrist på två år som kravet på boendetid förutsätter skulle ha beräknats så att ansökan om uppehållstillstånd skulle ha kunnat lämnas in och granskas innan boendetiden löpt ut, men beslutet om beviljande av uppehållstillstånd skulle ha kunnat fattas först när kravet på boendetid uppfylls. Eftersom familjeåterföreningsdirektivet gör det möjligt att begränsa boendetiden så att tidpunkten för inlämnande av ansökan om uppehållstillstånd är det väsentliga, valde man med tanke på regleringens tydlighet denna lösning vid beredningen. 

5.1.5  Definitionen av minderårig

Vid beredningen bedömdes alternativet att de ändringar som föreslås i definitionen av minderårig inte bara skulle gälla i fråga om vårdnadshavare som är anknytningspersoner som fått asyl utan också i fråga om vårdnadshavare som är anknytningspersoner som fått alternativt skydd. Alternativet hade till sitt tillämpningsområde motsvarat det gällande 38 § 2 mom. Vid beredningen stannade man för att avgränsa definitionen av minderårig i enlighet med EU-domstolen så att den endast gäller barn som blivit myndiga och vars vårdnadshavare har fått asyl och på motsvarande sätt ändra 38 § 2 mom. i syfte att förenhetliga tillämpningspraxis. Det valda alternativet innebär att de undantag enligt 2 mom. och det nya 3 mom. i 38 § som tillämpas på definitionen av minderårig i fortsättningen endast gäller anknytningspersoner som fått asyl. Lösningen ansågs motiverad, eftersom det motsvarar EU-domstolens avgörandepraxis och får stöd av den utgångspunkt tanken i familjeåterföreningsdirektivet att erbjuda speciellt flyktingar förmånligare förutsättningar för familjeåterförening. 

5.2.1  Inledning

Med avseende på de ändringar som föreslås i denna proposition har det identifierats att följande europeiska stater tillämpar krav i fråga om minimiålder, försörjning och boendetid vid familjeåterförening. 

Sverige, Norge, Danmark och Nederländerna tillämpar krav på minimiålder. I Frankrike föreslogs nyligen att ett krav på minimiålder skulle införas, men förslaget gick inte igenom. 

I Sverige, Norge, Danmark, Nederländerna och Frankrike är det en förutsättning för familjeåterförening att försörjningen är tryggad, med vissa undantag. I Sverige och Frankrike krävs utöver tryggad försörjning också en tillräcklig bostad. 

Norge, Danmark, Nederländerna och Frankrike tillämpar krav på boendetid. 

5.2.2  Sverige

I Sverige skärptes förutsättningarna för familjeåterförening genom ändringar som trädde i kraft i december 2023. Både anknytningspersonen och dennes make i regel vara minst 21 år gamla för att uppehållstillstånd på grund av familjeband ska kunna beviljas. Avvikelse från kravet på minimiålder kan göras på individuella grunder, till exempel om makarna har gemensamma barn. En anknytningsperson som är bosatt i Sverige ska kunna försörja sig själv, övriga personer i hushållet och de familjemedlemmar som ansöker om uppehållstillstånd. Avvikelse från försörjningsförutsättningen kan göras under vissa förhållanden, till exempel om anknytningspersonens arbetsförmåga är varaktigt nedsatt till exempel på grund av sjukdom eller funktionsnedsättning. Anknytningspersonen ska dessutom ha en bostad av tillräcklig storlek och standard för familjen att bo i. Genom de ändringar som trädde i kraft i december 2023 slopades tre månaders undantaget för personer som fått alternativt skydd att ansöka om familjeåterförening utan att försörjnings- och bostadsvillkoret uppfylls. I fortsättningen är det endast så kallade gamla familjer till anknytningspersoner som fått flyktingstatus som inte omfattas av försörjnings- och bostadsvillkoret när familjeåterförening söks inom tre månader från att flyktingstatus beviljades. Försörjningsförutsättningen eller kravet på bostad tillämpas dock inte på minderåriga anknytningspersoner. 

5.2.3  Norge

Norge är inte medlem av Europeiska unionen och direktivet om familjeåterförening förpliktar det inte. Norge tillämpar ett krav på en minimiålder på 24 år för makar i situationer där det är fråga om så kallade nya familjemedlemmar. Minimiåldern tillämpas i Norge endast i fråga om så kallade nya familjemedlemmar. Syftet med åldersgränsen är att förhindra tvångsäktenskap. Det förutsätts att både anknytningspersonen och maken har uppnått minimiåldern, och ålderskravet ska vara uppfyllt vid den tidpunkt då det fattas beslut om ansökan. Avvikelse från åldersgränsen kan göras under vissa förutsättningar, till exempel om det inte finns skäl att misstänka att det är fråga om tvångsäktenskap. I vissa situationer, såsom i fråga om humanitärt uppehållstillstånd, krävs det en boendetid på fyra år för en anknytningsperson som vistas i landet innan familjeåterförening kan sökas. Kravet på boendetid gäller endast sådana familjer som bildats efter ankomsten till Norge. Utöver kravet på fyra års boendetid måste anknytningspersonen ha arbetat eller studerat aktivt i Norge. Avvikelse från kravet på boendetid kan göras, om det finns exceptionella skäl till det. I Norge tillämpas försörjningsförutsättningen inte på minderåriga anknytningspersoner. Om familjemedlemmar till (vuxna) anknytningspersoner som fått skydd ansöker om familjeåterförening inom sex månader från det att anknytningspersonens skyddsstatus beviljats, krävs det inte att försörjningsförutsättningen uppfylls vid familjeåterföreningen. I övrigt blir försörjningsförutsättningen tillämplig i fråga om vuxna. 

5.2.4  Danmark

Danmark förpliktigar inte familjeåterföreningsdirektivet. Danmark tillämpar ett krav på minimiålder för makar vid familjeåterförening. Makarna ska vara minst 24 år gamla. En ansökan om uppehållstillstånd på grund av familjeband kan dock lämnas in sex månader innan åldersgränsen uppnås. Undantag från kravet på minimiålder kan göras till exempel om det i familjen finns minderåriga barn som har band till Danmark, anknytningspersonen har en allvarlig sjukdom eller skada eller om anknytningspersonen arbetar inom särskilt angivna branscher. I fråga om flyktingar kan man dessutom avvika från kravet på minimiålder, om anknytningspersonen fortfarande löper risk för förföljelse i hemlandet. Familjeåterförening förutsätter dessutom tryggad försörjning. Försörjningsförutsättningen tillämpas inte på minderåriga anknytningspersoner. Vissa grupper omfattas också av kravet på boendetid. Om anknytningspersonen eller maken inte är danska eller nordiska medborgare, ska de ha haft permanent uppehållstillstånd i minst tre år innan maken kan ansöka om familjeåterförening. Undantag från kravet på tre år kan göras om det i familjen finns minderåriga barn som har band till Danmark, anknytningspersonen har en allvarlig sjukdom eller skada eller om det finns något annat exceptionellt vägande individuellt skäl. I fråga om personer som fått uppehållstillstånd på grund av tillfälligt skydd är kravet på boendetid två år. 

5.2.5  Nederländerna

I Nederländerna krävs det i fråga om andra än flyktingar en minimiålder på 21 år vid familjeåterförening av makar. När det gäller flyktingar är åldersgränsen 18 år. I Nederländerna förutsätter tillstånd på grund av familjeband att försörjningen är tryggad. Avvikelse från försörjningsförutsättningen kan dock göras till exempel om anknytningspersonen har beviljats uppehållstillstånd som offer för människohandel eller ett humanitärt tillstånd för viss tid. Försörjningsförutsättningen tillämpas inte om en familjemedlem till en flykting ansöker om uppehållstillstånd inom tre månader från det att anknytningspersonen har beviljats uppehållstillstånd. I vissa familjeåterföreningssituationer tillämpas ett krav på boendetid. Ett krav på en boendetid på ett år ska tillämpas vid familjeåterförening av makar till exempel om anknytningspersonen har uppehållstillstånd på humanitära grunder. 

5.2.6  Frankrike

I Frankrike skärptes nyligen kriterierna för familjeåterförening. Kravet på boendetid i samband med familjeåterförening höjdes från 18 månader till 24 månader. Ändringar föreslogs också i fråga om familjeåterförening av makar genom att kräva att makarna fyllt 21 år innan familjeåterförening är möjlig. Ändringen som gällde höjningen av åldersgränsen förkastades dock av landets konstitutionella råd. Minimiåldern för maken förblev således 18 år. I regel omfattas anknytningspersoner i Frankrike av försörjningsförutsättningen, med vissa undantag. Anknytningspersonen omfattas också av bostadskravet, dvs. han eller hon ansvarar för att det finns en lämplig och tillräckligt stor bostad för familjen att bo i. Försörjningsförutsättningen eller bostadskravet gäller inte en minderårig anknytningsperson. Familjemedlemmar förutsätts genomgå läkarundersökning antingen före eller efter att de anlänt till landet.