1
Nuläge och föreslagna ändringar
Lagstiftningen om summarisk handläggning av brottmål utanför domstolarna reviderades genom lagar som utfärdades år 2010 (754—777/2010) (RP 94/2009 rd – GrUU 7/2010 rd – LaUB 9/2010 rd). Lagen om strafforderförfarande (692/1993) och lagen om ordningsbotsförfarande (66/1983) ersätts av lagen om föreläggande av böter och ordningsbot (754/2010; nedan också förfarandelagen).
I sådana fall som leder till ett bötesstraff på högst 20 dagsböter blir straffordern ersatt av ett bötesföreläggande som utfärdas av en polisman, tullman eller gränsbevakningsman, om det är fråga om en förseelse med anknytning till trafik eller snatteri. Vid andra förseelser och förseelser som bestraffas med mera än 20 dagsböter föreläggs straffet genom ett strafföreläggande som utfärdas av åklagaren och som föregås av ett yrkande utfärdat av en övervakande tjänsteman. Ett ärende som annars ska avgöras genom bötesföreläggande överförs till allmänna åklagaren för avgörande om den som misstänks för en förseelse har begärt att grunden för bestämmande av dagsbotens belopp ska granskas.
Nuförtiden kan ett ordningsbotsföreläggande utfärdas förutom av de övervakande tjänstemännen också av allmänna åklagaren. Också domstolen kan döma ut ordningsbot för förseelser som förts till dess behandling i normal behandlingsordning för brottmål. En förverkandepåföljd på högst 1 000 euro kan också fogas till en ordningsbot.
Samtycke av målsäganden och den som misstänks för förseelsen krävs för handläggning och avgörande av ett ärende. Om den misstänkte inte ger sitt samtycke, delges honom eller henne dock ett straffyrkande som avser böter eller ordningsbot. Samtycket kan i det fallet ännu ges separat genom att betala böterna eller ordningsboten inom en föreskriven tid på 30 dagar. Om samtycke inte heller ges då, fortsätter handläggningen av ärendet i normal behandlingsordning för brottmål.
Utanför systemet som grundar sig på samtycke faller ordningsbot för trafikförseelser som observerats vid automatisk trafikövervakning. Man kan fortsättningsvis motsätta sig dessa.
I bötesförelägganden, ordningsbotsförelägganden och strafförelägganden kan ändring sökas genom ordinarie och extraordinarie rättsmedel.
Strafflagen (39/1889) ändras så att det i fråga om ordningsbot kan föreläggas ett gemensamt straff med en annan ordningsbot eller ett bötesstraff, eller med ett tidsbundet fängelsestraff (lag 755/2010). Bestämmelserna om preskription för böter och ordningsbot har harmoniserats genom bestämmelser som införs i den allmänna preskriptionsregleringen.
Det har utfärdats en lag om ordningsbotsförseelser (756/2010) som ersatte förordningen om ordningsbotsförseelser (610/1999) och som redan innan dess ikraftträdande har ändrats tre gånger genom lagarna 393/2011, 783/2013 och 432/2014. Eftersom ordningsbotsbeloppen har ändrats, föreslås det att lagen ska ersättas med en lag med samma namn, där innehållet i de nämnda ändringslagarna beaktas. Ändringslagarna upphör att gälla i och med att den nya lagen utfärdas. Straffet för förseelser kan i fortsättningen endast vara ordningsbot.
I vissa lagar behövde man dessutom införa ändringar som närmast var av teknisk karaktär. Ändringslagarna är
– lagen om ändring av lagen om verkställighet av böter (757/2010),
– lagen om ändring av 17 kap. 18 § i rättegångsbalken (758/2010),
– lagen om ändring av 8 kap. 11 § i lagen om rättegång i brottmål (759/2010),
– lagen om ändring av 14 och 44 § i förundersökningslagen (760/2010),
– lagen om ändring av 1 § i lagen om allmänna åklagare (761/2010),
– lagen om ändring av 8 § i lagen om häradsåklagare (762/2010),
– lagen om ändring av 46 och 47 i tullagen (763/2010),
– lagen om ändring av 47 § i gränsbevakningslagen (764/2010),
– lagen om ändring av 14 § i lagen om Forststyrelsens jakt- och fiskeövervakning (765/2010),
– lagen om ändring av 15 § i militära rättegångslagen (766/2010),
– lagen om ändring av 103 § i vägtrafiklagen (767/2010),
– lagen om ändring av 96 § i fordonslagen (768/2010),
– lagen om ändring av 32 § i lagen om kommersiell godstransport på väg (769/2010),
– lagen om ändring av 24 § i sjötrafiklagen (770/2010),
– lagen om ändring av 26 § i lagen om farkostregistret (771/2010),
– lagen om ändring av 62 § i avfallslagen (772/2010),
– lagen om ändring av lagen om fiske (773/2010),
– lagen om ändring av ordningslagen (774/2010),
– lagen om ändring av 1 och 16 § i lagen om parkeringsbot (775/2010),
– lagen om ändring av 58 § i upphovsrättslagen (776/2010), och
– lagen om ändring av 17 § i tingsrättslagen (777/2010).
Enligt de nämnda lagarna i anknytning till reformen ska det föreskrivas särskilt om deras ikraftträdande. Därför föreslås det i propositionen att det ska stiftas en införandelag. Av ändringarna i lagstiftningen följer dock att endast en del av lagarna i anknytning till reformen kan sättas i kraft som sådana. Dessa är
– lagen om ändring av lagen om verkställighet av böter (757/2010),
– lagen om ändring av 8 kap. 11 § i lagen om rättegång i brottmål (759/2010),
– lagen om ändring av 14 § i lagen om Forststyrelsens jakt- och fiskeövervakning (765/2010),
– lagen om ändring av 15 § i militära rättegångslagen (766/2010),
– lagen om ändring av ordningslagen (774/2010), och
– lagen om ändring av 58 § i upphovsrättslagen (776/2010).
Följande lagar har upphört att gälla, eftersom man genom dem har ändrat lagar som sedermera har upphävts:
– lagen om ändring av 14 och 44 § i förundersökningslagen (760/2010),
– lagen om ändring av 46 och 47 i tullagen (763/2010),
– lagen om ändring av 1 § i lagen om allmänna åklagare (761/2010),
– lagen om ändring av 8 § i lagen om häradsåklagare (762/2010),
– lagen om ändring av 26 § i lagen om farkostregistret (771/2010),
– lagen om ändring av 62 § i avfallslagen (772/2010),
– lagen om ändring av lagen om fiske (773/2010),
– lagen om ändring av 1 och 16 § i lagen om parkeringsbot (775/2010).
Lagen om ändring av 17 kap. 18 § i rättegångsbalken (758/2010) ska åter betraktas ha upphört att gälla när 17 kap. i sin helhet ändrades genom lag 732/2015 som trädde i kraft den 1 januari 2016, trots att det i ingressen för den sistnämnda lagen inte hänvisas till ändringslagen i fråga.
En del av lagarna behöver upphävas på grund av senare lagändringar eller an någon annan orsak och nya lagförslag behöver föreläggas för att de avsedda lagändringarna blir satta i kraft.
De lagar som uppräknas nedan ska för sin del upphävas uttryckligen. Trots att det lagstiftningsmässigt i princip inte är korrekt att upphäva författningar i sin helhet genom ändringsförfattningar, är det i denna proposition, på grund av propositionens exceptionella karaktär och det fasta sakliga sambandet mellan lagförslagen och de lagar som ska upphävas, lagtekniskt ändamålsenligt att föreslå att det görs precis så. I de föreslagna ändringslagarna avser ändringarna bestämmelserna i deras gällande lydelse när propositionen föreläggs, och inte bestämmelserna sådana de förblir när de inte sätts i kraft. De ändringslagar som innehåller bestämmelser som inte ska sättas i kraft ska upphävas genom bestämmelser om upphävande som införs i ikraftträdandebestämmelserna i de föreslagna ändringslagarna. Genom en ingress kan man inte både upphäva och ändra samma bestämmelse, trots att bestämmelsens lydelse skulle ha sitt ursprung i olika lagar.
De lagar som ska upphävas genom en ikraftträdandebestämmelse i ändringslagen är
– lagen om ändring av strafflagen (755/2010),
– lagen om ändring av 47 § i gränsbevakningslagen (764/2010),
– lagen om ändring av 103 § i vägtrafiklagen (767/2010),
– lagen om ändring av 96 § i fordonslagen (768/2010),
– lagen om ändring av 32 § i lagen om kommersiell godstransport på väg (769/2010),
– lagen om ändring av 24 § i sjötrafiklagen (770/2010), och
– lagen om ändring av 17 § i tingsrättslagen (777/2010).
På grund av den ändrade lagstiftningen behöver också vissa andra lagar än de som nämns ovan ändras. Dessa är
– förundersökningslagen (805/2011),
– lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015),
– lagen om farkostregistret (424/2014),
– avfallslagen (646/2011),
– lagen om fiske (379/2015),
– körkortslagen (386/2011),
– lagen om yrkeskompetens för taxiförare (695/2009),
– lagen om yrkeskompetens för lastbils- och bussförare (273/2007),
– alkohollagen (1143/1994),
– lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation (633/2010), och
– civiltjänstlagen (1446/2007).
Eftersom alla ovan uppräknade lagar således inte kan sättas i kraft, behöver man med vissa undantag förelägga nya lagförslag där det föreslås motsvarande ändringar som i de förstnämnda lagarna (lagförslagen 3—16).
Dessutom kräver ibruktagandet av det nya förfarandet för brottmål utanför domstolarna att vissa andra, i huvudsak relativt nya lagar ändras (lagförslagen 17—22).
Reformen har samband med vissa lagar som inte sätts i kraft separat, eftersom dessa lagar i enlighet med sina ikraftträdandebestämmelser träder i kraft samma dag som lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Dessa lagar är
– lagarna om ändring av lagen om föreläggande av böter och ordningsbot (467/2011, 821/2014 och 670/2015),
– 25 kap. 2 § i kyrkolagen, sådan den lyder i lag 1008/2012,
– lagen om brottsofferavgift (669/2015),
– lagen om ändring av 1 och 2 § i lagen om verkställighet av böter (671/2015),
– lagen om ändring av 6 § i lagen om den ordning i vilken borgenärer skall få betalning (672/2015).
Också lagen om ändring av lagen om föreläggande av böter och ordningsbot (730/2015) och lagen om ändring av 2 a kap. i strafflagen (731/2015) skulle ha trätt i kraft på det nämnda sättet utan separat ikraftsättande. Dessa två lagar har dock upphävts genom lag 1695/2015.
3
Beredningen av propositionen
Propositionen har beretts vid justitieministeriet. Utkastet till regeringsproposition har sänts på remiss till följande instanser: kommunikationsministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, arbets- och näringsministeriet, finansministeriet och miljöministeriet. Utlåtande inkom från dem. Utlåtande inkom också från Trafiksäkerhetsverket, Polisstyrelsen och Riksåklagarämbetet.
Jord- och skogsbruksministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, arbets- och näringsministeriet samt miljöministeriet hade inte något att anmärka på sakinnehållet.
Kommunikationsministeriet understödde inte i den föreslagna formen nya 96 § 5 mom. i fordonslagen, där det skulle ha föreskrivits om förhållandet mellan straff och skatteförhöjning. Också finansministeriet och Trafiksäkerhetsverket föreslog en annorlunda formulering samt ändring av flera andra lagar. Eftersom saken kräver ytterligare utredningar, inkluderades inte bestämmelsen i regeringspropositionen.
Kommunikationsministeriet ansåg det vara nödvändigt att förtydliga och komplettera den föreslagna ändringen i körkortslagen om motorcykelhandlingar som ska medföras. Dessa anmärkningar har beaktats i propositionen.
Kommunikationsministeriet föreslog flera ändringar i den föreslagna lagen om ordningsbotsförseelser. Eftersom dessa frågor kräver ytterligare utredning och det för närvarande pågår en reform av vägtrafiklagstiftningen, är det inte motiverat att i detta skede genomföra ändringarna.
Inrikesministeriet ansåg att behovet av samtycke av målsäganden som förutsättning för bötesförfarande bör bedömas på nytt.
Enligt Riksåklagarämbetet ska till tillämpningsområdet för 3 § 2 mom. fogas körkortsförseende och fordonsskatteförseelse såsom ärenden som ska avgöras genom bötesföreläggande. Vid återkallande av samtycket ska målsägande uppge indrivningsnumret, för att återkallandet kan riktas till rätt ärende (5 §). Dessutom anser ämbetet att ny utredning av grunden för bestämmande av dagsbotens belopp ska överföras från åklagaren till polisen (bl.a. 2 § 2 punkten).
Också inrikesministeriet och Polisstyrelsen föreslog att körkortslagen fogas till tillämpningsområdet för 3 § 2 mom.
Eftersom regeringens proposition gäller införande av lagstiftning för en reform av handläggningen av brottmål utanför domstolarna, utförs i detta sammanhang ingen ny bedömning av de lagstiftningslösningar som man tillägnat sig tidigare. Därför har till 3 § 2 mom. i propositionen fogats ett tillägg om körkortsförseelser, eftersom det harmonierar med det som föreskrivs i momentet om att förseelser i trafiken kan avgöras genom ett bötesföreläggande som utfärdas av polisen. Tidigare fanns körkortsbestämmelserna i huvudsak i vägtrafiklagen och i körkortsförordningen (845/1990). På samma sätt är det av praktiska skäl motiverat att till 5 § foga ett krav om att indrivningsnumret ska uppges i samband med att samtycket återkallas.
Inrikesministeriet, Trafiksäkerhetsverket och Polisstyrelsen föreslog att 11 § 1 mom. 5 punkten i lagen om fordonstrafikregistret (541/2003) ska ändras så att Trafiksäkerhetsverket från polisen får uppgifter om brott som begåtts vid framförande av motordrivna fordon och släpfordon och om straff och andra påföljder som följt av dem. Det är dock ändamålsenligare att göra ändringen i samband med att nämnda lag ändras i övrigt.
Polisstyrelsen föreslår att 22 § i förfarandelagen ska kompletteras så att fristen för att motsätta sig en ordningsbot som grundar sig på kameraövervakning ska gå att återställas oberoende av fristen, om personen har behandlats som en annan person eller under oriktigt namn. Polisstyrelsen hänvisar till situationer där bilens ägare har betalat en ordningsbot under vetskap om att den som begick förseelsen var hans eller hennes barn. Det föreslås dock inte att en sådan bestämmelse ska införas i lagen, eftersom det är oklart om den är tillämplig på exempelfallet och saken inte heller annars har utretts i tillräcklig grad i detta sammanhang.