2.1.1  2.1.1 Inledning

I Finland finns ingen särskild enhetlig lagstiftning som gäller sambyggnad och samutnyttjande av nätinfrastrukturer, utan om sambyggnad och samutnyttjande av nät föreskrivs i speciallagstiftningen för varje bransch. Detta innebär också att det finns detaljerad lagstiftning om en del av de branscher som omfattas av direktivet, medan det inte finns speciallagstiftning om andra eller också finns det i speciallagstiftningen för branschen inga bestämmelser om de frågor som direktivet gäller. Härnäst redogörs för speciallagstiftningen om olika nät och för de eventuella åläggandena om sambyggnad och samutnyttjande. 

2.1.2  2.1.2 Lagstiftning om sambyggnad och samutnyttjande

Allmänna kommunikationsnät 

Syftet med regleringen av betydande marknadsinflytande på kommunikationsmarknaden är att främja konkurrens på den kommunikationsmarknad där det finns särskilda konkurrensproblem och där den allmänna konkurrensrätten är otillräcklig. Regleringen av det betydande marknadsinflytandet är till sin karaktär förhandsreglering. Kommunikationsverket kan med stöd av informationssamhällsbalken (917/2014) ålägga företag med betydande marknadsinflytande skyldigheter som gäller överlåtelse av nyttjanderätt till kommunikationsnät, samtrafik i nät samt prissättningen av dessa mellan teleföretag. Bestämmelserna i informationssamhällsbalken om överlåtelse av nyttjanderätt gäller endast telebranschen och informationssamhällsbalken innehåller inga bestämmelser om överlåtelse av nyttjanderätt till aktörer inom andra branscher eller om rätten för aktörer inom andra branscher att få tillträde till teleföretagens nät.  

Med ett allmänt kommunikationsnät avses enligt 3 § 43 punkten i informationssamhällsbalken ett kommunikationsnät som används för att tillhandahålla kommunikationstjänster till en grupp av användare som inte har avgränsats på förhand. Samutnyttjande av de allmänna kommunikationsnätens passiva nätinfrastruktur är vanligt till exempel när det gäller master och utrustningsutrymmen. Ett teleföretag kan åläggas vilken som helst skyldighet att överlåta nyttjanderätt till kommunikationsnät, om villkoren för att ålägga överlåtelseskyldighet enligt den föreslagna lagen uppfylls. Enligt 56 § i informationssamhällsbalken kan Kommunikationsverket ålägga företag med betydande marknadsinflytande skyldighet att överlåta rimlig nyttjanderätt till kommunikationsnät, eller till tillhörande tjänster eller tillhörande faciliteter som har samband med kommunikationsnät eller kommunikationstjänster. Sådan nyttjanderätt kan till exempel innebära skyldighet att överlåta nyttjanderätt till ett kommunikationsnät och till delar av nätet, eller skyldighet att tillhandahålla samlokalisering och andra sätt att gemensamt utnyttja tillhörande faciliteter, inklusive överlåtelse av nyttjanderätt till kabelkanaler, kabelutrustningsutrymmen och radiomaster. Enligt 3 mom. i paragrafen föreligger sådan skyldighet inte, om överlåtelse av nyttjanderätten leder till att dataskyddet eller den nationella säkerheten äventyras eller om det är tekniskt oändamålsenligt eller annars oskäligt för företaget. Enligt 59 § föreligger inte heller skyldighet att överlåta nyttjanderätten, om föremålet för nyttjanderätten är i teleföretagets eget bruk eller behövs för dettas eget rimliga framtida behov.  

Enligt 58 § i informationssamhällsbalken kan Kommunikationsverket ålägga ett nätföretag att tillåta andra teleföretag att gemensamt utnyttja eller samlokalisera egendom, om nätföretaget har placerat telekablar eller radiomaster, tillhörande utrustning, kablar, smärre konstruktioner eller stolpar på ett område som ägs eller innehas av någon annan, eller har placerat en basstation för mobiltelefoni, en därtill ansluten anordning eller kabel i en byggnad som ägs eller innehas av någon annan, eller har försett byggnader eller konstruktioner med behövlig utrustning. Kommunikationsverket kan ålägga en skyldighet om byggandet eller placeringen inte annars kan ordnas på ett tillfredsställande sätt och till rimlig kostnad. En förutsättning är dessutom att skyldigheten inte oskäligt hindrar eller begränsar nätföretagets egen användning. Om parterna inte kommer överens om kostnaderna för det gemensamma utnyttjandet eller samlokaliseringen kan Kommunikationsverket bestämma hur kostnaderna ska fördelas. 

Kommunikationsverket genomför med jämna mellanrum marknadsanalyser för att utvärdera konkurrensproblem och behovet av reglering. Kommunikationsverket bestämmer genom sitt beslut att ett företag är ett företag med betydande marknadsinflytande, om det utifrån en marknadsanalys konstateras ensamt eller tillsammans med andra ha ett sådant ekonomiskt inflytande på särskilt definierade marknader att det i betydande utsträckning kan verka oberoende av konkurrenter, konsumenter eller andra användare. I kommunikationsverkets beslut åläggs företaget skyldigheter som gäller separat definierade produkter eller tjänster i syfte att undanröja hinder för tillträde till marknaden och övriga konkurrensproblem. Skyldigheter åläggs primärt i grossistledet och de kan gälla överlåtelse av nyttjanderätt till en reglerad pro-dukt eller tjänst, insyn och iakttagande av icke-diskriminerande priser och leveransvillkor för en tjänst samt prissättning av en produkt eller tjänst. I Finland finns för tillfället cirka 30 företag med betydande marknadsinflytande. Kommunikationsmarknadens struktur i Finland avviker betydligt från övriga EU-länder, där det ofta finns endast några få företag med betydande marknadsinflytande.  

Kommunikationsverket kan ålägga teleföretag skyldigheter att överlåta nyttjanderätten också på grund av någon annan omständighet än betydande marknadsinflytande. Skyldighet att överlåta nyttjanderätten kan också komma att gälla kabelkanaler eller radiomasters antennplatser samt utrustningsutrymmen som hör till dessa, om det av en orsak som beror på miljövård, naturskydd eller markanvändningsplanering eller någon annan därmed jämförbar orsak inte är ändamålsenligt att bygga en parallell kabelkanal eller radiomast. Skyldigheten att ålägga skyldighet på grund av betydande marknadsinflytande eller någon annan omständighet föreligger dock inte om överlåtelse av nyttjanderätt leder till att dataskyddet eller den nationella säkerheten äventyras eller om det är tekniskt oändamålsenligt eller annars oskäligt för företaget.  

Även nätinnehavare som mottagit bredbandsstöd har ålagts skyldigheter som hänför sig till samutnyttjande. Enligt 9 § 1 mom. 2 punkten i lagen om stöd för byggande av bredband i glesbygdsområden (1186/2009) är en nätinnehavare som har mottagit bredbandsstöd skyldig att till skäligt pris och på icke-diskriminerande villkor till andra teleföretag i minst sju år från och med det att den sista stödposten betalats överlåta nyttjanderätt till det kommunikationsnät, det nätelement och den nätkapacitet som byggts med hjälp av stödet. Överlåtelseskyldigheten gäller inte sådant föremål som är i stödtagarens egen användning eller behövs för stödtagarens eget skäliga kommande behov. När det gäller master och kabelkanaler är skyldigheten att överlåta nyttjanderätten inte begränsad tidsmässigt, utan den fortgår så länge som egendomen existerar. I enlighet med lagen om stöd för byggande av bredband i glesbygdsområden gäller överlåtelseskyldigheten också exempelvis utrustningsutrymmen och kabelkanaler (RP 176/2009 rd). 

Enligt 241 § i informationssamhällsbalken ska, innan jordbyggnadsarbete, skogsarbete, vattenbyggnadsarbete eller annat arbete som eventuellt äventyrar telekablar inleds, den som utför arbetet för att undvika skador ta reda på om det finns telekablar inom området. Teleföretagen ska avgiftsfritt ge information om var telekablar är placerade. Teleföretagen ska ge dem som utför arbeten information och de anvisningar som behövs för undvikande av fara. Enligt 240 § i informationssamhällsbalken är kommunen tillsynsmyndighet när det gäller telekablars placering. Kommunens byggnadstillsynsmyndighet ska inom sitt område övervaka att beslut som den meddelat med stöd av 233 § iakttas vid placeringar. Kommunen ska vid behov samordna placeringen av telekablar så att placeringen och underhållet av telekablarna inte orsakar sådana olägenheter och skador som kan undvikas till skäliga kostnader. Med stöd av informationssamhällsbalken är Kommunikationsverket allmän tillsynsmyndighet i ärenden som berör kommunikationsnät.  

Enligt Kommunikationsverkets översikt över kommunikationssektorn (1/2015) hade cirka 81 procent av de finländska hushållen i slutet av 2014 tillgång till ett fast bredbandsabonnemang med en hastighet på minst 30 Mbit/s. I slutet av 2014 fanns det enligt översikten cirka 1,8 miljoner fasta bredbandsabonnemang, vilket var cirka 2 procent mer än 2013. Tillgången till fiberoptiska nät ökade med cirka 4 procent 2014 jämfört med året innan. Upp till 53 procent av hushållen hade tillgång till bredbandsabonnemang i fiberoptiska nät i slutet av 2014.  

Enligt de uppgifter som Kommunikationsverket har samlat in av teleföretagen är just det utbyggda fiberoptiska nätet den främsta orsaken till att tillgången till fast bredband har förbättrats. Teleföretagen bygger fiberoptiska nät på marknadsvillkor, främst i städer och tätortsområden. De statsstöd som har beviljats inom projektet Bredband 2015 har haft stor inverkan på byggandet av fiberoptiska nät i glesbebyggda områden.  

På den finländska marknaden för telefoni- och bredbandstjänster finns en relativt stor andel företag. De tre stora privata aktörerna är Elisa, TeliaSonera och DNA. Dessutom utgör företagen i Finnet-gruppen tillsammans en betydande aktör. I slutet av 2014 var Elisa och TeliaSonera med sina andelar på 32 procent marknadsledande på marknaden för fasta bredbandsabonnemang. DNA:s marknadsandel var 23 procent, Finnet-företagens sammanräknade andel 11 procent och de övriga teleföretagens 2 procent.  

Elnät 

Elmarknadslagen (588/2013) innehåller inga bestämmelser om sambyggnad. I lagen finns dock bestämmelser om tillståndsplikt för byggande av elnät, arbete som äventyrar jordkablar och utredande av var jordkablar är placerade. Bestämmelserna om jordkablar är förpliktande för alla som utför jordbyggnadsarbeten. Energimyndigheten är tillsynsmyndighet enligt elmarknadslagen. 

Enligt 14 § i elmarknadslagen ska projekttillstånd begäras hos Energimyndigheten för byggande av en elledning med en nominell spänning på minst 110 kilovolt. Till projekttillståndet kan enligt 16 § 3 mom. i elmarknadslagen sådana villkor fogas som anses nödvändiga med tanke på förutsättningarna för tillstånd. I 51 § i elmarknadslagen föreskrivs om kvalitetskrav i fråga om distributionsnätets funktion. Syftet med kvalitetskraven är bland annat att förbättra elleveranssäkerheten och effektivisera nätinnehavarnas beredskap. I 52 §, som gäller utvecklingsplaner för kvaliteten på distributionsnätens funktion, konstateras att man vid placeringen av de elledningar som ingår i nätinnehavarens utvecklingsplan så långt det är möjligt ska utnyttja dragningar som är gemensamma med andra samhällstekniska nät.  

I 110 § i elmarknadslagen finns en allmän bestämmelse som den i informationssamhällsbalken. Enligt den ska, innan jordbyggnadsarbete, skogsarbete, vattenbyggnadsarbete, nätbyggnadsarbete eller annat arbete i närheten av elkablar inleds, den som utför arbetet för att säkerställa arbetarskyddet och undvika skador ta reda på om det finns elkablar på området. Nätinnehavaren ska kostnadsfritt ge den som utarbetar en plan över arbetet och den som utför arbetet information om de elkablar som finns i närheten av objektet i fråga. Nätinnehavaren ska se till att uppgifterna om var elkablarna finns är tillgängliga i digital form för dem som har rätt att få uppgifterna och lämna den som utför arbetet de uppgifter och anvisningar som behövs för att faror ska kunna undvikas.  

Elnäten är indelade i stam-, region- och lokalnät samt utgående från spänningen i högspänningsnät (kraftledningar på 400, 220 och 110 kilovolt), mellanspänningsnät (50, 20 och 10 kilovolt) och lågspänningsnät. Den sammanlagda längden på elnäten är cirka 375 000 kilometer. Av dessa uppgår längden på de högspänningsledningar på 110–400 kilovolt (kV) som ägs av Fingrid Oyj och hör till stamnätet till cirka 14 000 kilometer. En högspänningsledning förgrenas antingen till en kraftledning på 110 kV som innehas av en regional nätinnehavare eller via transformatorstationer och kopplingsstationer i närheten av tätortsområden till flera medelspänningsledningar på 20 kV som innehas av lokala elbolag och slutligen via de transformatorstationer som finns i bostadsområden till lågspänningsledningar på 400 volt (V).  

Sådana elnät där det används jordkablar, särskilt mellan- och lågspänningsnät, är vanligen lämpliga för sambyggnad med kommunikationsnät. På motsvarande sätt är det i allmänhet möjligt att samutnyttja den fysiska infrastrukturen för de här näten med kommunikationsnät. Kraftledningar är däremot mindre lämpade för samutnyttjande och sambyggnad, eftersom fiberoptik inte kan placeras i samma kanal som en kraftledning. I praktiken sker sambyggnad särskilt med landsvägs- och gatunätet. Det förekommer lite sambyggnad med andra infrastrukturnät och den är begränsad främst till gatuområden i tätorterna. De elledningar som löper som luftledningar är sämre lämpade för sambyggnad och samutnyttjande, eftersom jordkablar numera vanligen används då el- och kommunikationsnät byggs för att garantera funktionssäkerheten.  

Gasnät, fjärrvärme och fjärrkylning 

Naturgasmarknadslagen (508/2000) innehåller inga bestämmelser om placering eller samutnyttjande av infrastruktur. I lagen föreskrivs om anläggning av naturgasrör bara när det gäller överföringsrör som överskrider landets gräns. Energimyndigheten är tillsynsmyndighet enligt naturgasmarknadslagen. 

Det finns ingen speciallag för fjärrvärme- och fjärrkylnät, och det finns inte heller någon särskild tillsynsmyndighet för de här näten. 

Det finländska gasnätverket löper genom Sydöstra och Östra Finland och genom Hyvinge-, Tavastehus- och Tammerforsregionen. Distributionsrörsystemet är drygt 1 900 kilometer långt. Investeringar i distributionsnät för naturgas koncentreras i första hand till gatuområden och övriga stadsområden. På gatuområden förekommer gasnät ofta där det inte finns fjärrvärmenät. I Finland betjänar överförings- och distributionsnäten för naturgas på ett mycket begränsat sätt den målgrupp som man vill nå genom sambyggnad av bredbandsinfrastrukturen, bortsett från distributionsrördragningar som är en del av det samhällstekniska nätverket. Naturgasnätverket är byggt på områden där det redan finns goda bredbandsförbindelser. Enligt en teknisk-ekonomisk utredning som kommunikationsministeriet låtit göra (kommunikationsministeriets publikationer 8/2015) är det i regel inte möjligt att samutnyttja gasinfrastrukturen. 

I slutet av 2014 uppgick längden på de finländska fjärrvärmenäten till drygt 14 000 kilometer i cirka 170 kommuner. Näten utvidgas med 250–500 kilometer per år. Fjärrvärmenäten förekommer främst i centrum av städer och kommuner och i tätortsområden. Fjärrvärmenäten renoveras och repareras lokalt, vilket inte möjliggör sambyggnad och samutnyttjande. Sambyggnad kan främst bli aktuellt i samband med nybyggnation av fjärrvärmenätet, då större gatuhelheter kommer att öppnas upp. Samutnyttjande av den existerande fjärrvärmeinfrastrukturen kan i praktiken inte komma i fråga, eftersom fjärrvärmenät i allmänhet saknar en fysisk infrastruktur som är lämplig för samutnyttjande. Detsamma gäller fjärrkylnät, som är avsevärt mer begränsade än fjärrvärmenäten och främst förekommer i de största städernas centrumområden. 

Vattentjänst 

Vattenlagen (587/2011) innehåller inga bestämmelser om sambyggnad eller tillhandahållande av information om byggande. I 4 kap. 8 § föreskrivs om placering av vattenledningar och anordningar i samband med beslut som gäller uttag av vatten. I andra fall tillämpas 161 a § i markanvändnings- och bygglagen. Inte heller lagen om vattentjänster (119/2001) innehåller bestämmelser om sambyggnad och tillhandahållande av information. 

Regionförvaltningsverket är tillsynsmyndighet enligt vattenlagen och beslutar om placeringen av vattenledningar i enlighet med vattenlagen. De regionala närings-, trafik- och miljöcentralerna (nedan NTM-centralen), den kommunala hälsoskyddsmyndigheten och den kommunala miljövårdsmyndigheten är tillsynsmyndigheter enligt lagen om vattentjänster.  

I Finland finns över 1 500 vattenverk och över 600 avloppsverk. En del av de här verken har hand om båda uppgifterna. Omkring 90 procent av befolkningen bor i fastigheter som är anslutna till vattenverk och över 80 procent i fastigheter som är anslutna till avloppsverk. Vattentjänstverken bygger och betalar för vattentjänstnätverken. Hushållsvattennätet omfattar cirka 100 000 kilometer och det utvidgas med cirka 1 500 kilometer per år. Avloppsnätets omfattning uppgår till cirka 50 000 kilometer och det byggs årligen cirka 1 000 kilometer ytterligare. Avloppsnätet byggs ofta samtidigt som hushållsvattennätet och därför kan längden på dem inte slås ihop då man försöker definiera potentialen för sambyggnad. Verksamhetsområdena är ofta bundna till detaljplaneringen och vattentjänstverken betjänar samma kundkrets som gatunätverket samt det distributionsnätverk för el och fjärrvärme eller gas som byggts i samband med det. Privata vatten- och avloppsandelslag finns förutom i tätorterna även utanför dem i områden där det inte är lönsamt att bygga bredband till följd av en begränsad kundkrets. 

Samarbetet mellan kommunikationsnät och vattentjänstnät är väldigt litet, vilket i hög grad beror på tekniska lösningar och säkerhetsföreskrifter vid byggandet av vattentjänstnäten. Vattenledningarna installeras vanligen betydligt djupare än kommunikationsnäten, men andra nät får inte installeras ovanpå dem, eftersom de måste kunna repareras om det uppstår skador på rören. I samband med vattentjänstnäten finns det vanligen ingen fysisk infrastruktur som skulle vara lämplig för samutnyttjande.  

Landsvägar 

I landsvägslagen (503/2005) finns bestämmelser om placering av konstruktioner på vägområden. Däremot finns det inga bestämmelser om tillhandahållande av information om byggande eller om samarbete mellan byggare. Enligt 42 § i landsvägslagen krävs det tillstånd av väghållningsmyndigheten för arbete på vägområde samt för placering av konstruktioner, anläggningar och anordningar på vägområde. Tillstånd får beviljas om åtgärden inte orsakar fara för trafiken eller medför olägenhet för väghållningen. Tillstånd för placering av konstruktioner, anläggningar eller anordningar som är nödvändiga med tanke på ett fungerande samhälle ska dock beviljas om placeringen inte orsakar fara för trafiken och inte medför mer än ringa olägenhet för väghållningen. Som nödvändiga med tanke på ett fungerande samhälle betraktas i synnerhet energiproduktion och energidistribution, kommunikationsnät samt vatten- och avloppssystem, vilket betyder att paragrafen täcker tillämpningsområdet för den lagstiftning som föreslås i propositionen.  

Enligt 44 § i landsvägslagen får byggnader inte finnas på landsvägens skyddsområde och det är likaså förbjudet att hålla byggnader inom det frisiktsområde som avses i 45 § och som med hänsyn till trafiksäkerheten ska vara fritt från hinder som skymmer sikten. I kommunikationsministeriets förordning (65/2011) föreskrivs om frisiktsområden på landsvägar. I 46 § i landsvägslagen begränsas uppförande av anläggningar eller anordningar inom en landsvägs skydds- eller frisiktsområde, om användningen av dem äventyrar trafiksäkerheten eller medför olägenhet för väghållningen. Trafikverket har dessutom i samarbete med intressentgrupper utarbetat anvisningar också för placering av kommunikations- och elnät samt fjärrvärmeledningar och naturgasrör på vägområden (Trafikverkets anvisningar 15/2014, Vägförvaltningens anvisningar TIEH 2100032-v-05, Vägförvaltningens anvisningar TIEH 2100064-v-09).  

Som väghållare svarar Trafikverket för underhåll och utvecklande av de statsägda landsvägarna samt för realiseringen av större vägprojekt. NTM-centralerna sköter som väghållningsmyndighet om underhåll av landsvägar och den utrustning som hör samman med dem. NTM-centralerna främjar också trafiksäkerheten och smidigheten genom att förbättra landsvägarna och genom att bygga gång-, cykel- och mopedvägar. NTM-centralen anlitar entreprenörer för allt underhålls- och byggarbete. NTM-centralen i Birkaland beviljar tillstånd för hela Finland för arbeten på vägområden. Till tillståndet kan det fogas villkor som är behövliga för att trafiken ska löpa smidigt och säkert eller för att minska på de olägenheter eller skador som arbetet eventuellt kan orsaka fysisk infrastruktur eller nät på vägområden.  

Det finns sammanlagt närmare 80 000 kilometer landsvägar och av dem är 51 000 kilometer belagda vägar. Cirka 12 500 kilometer är upplysta landsvägar (230 000 belysningspunkter), varav över hälften har luftledningar. Fysiska infrastrukturer längs landsvägarna som är lämpade för samutnyttjande är exempelvis rördragningar som väghållningsmyndigheten låtit bygga och kabelhyllor i broar. Rörsystem med tillhörande brunnar anläggs numera alltid längs nya vägar och vägar som byggs om. På samma sätt installeras skyddsrör vid de viktigaste väganslutningarna för eventuella kablar som ska läggas tvärs över vägen senare. Staten betalar i synnerhet kostnader för byggande av fysisk infrastruktur för kommunikationsnät som en del av vägprojekten. I till exempel en del av näten för trafikledningssystem kan samarbete dock inte tillåtas av säkerhetsskäl. Detta gäller i synnerhet landsvägstunnlars system för fjärradministration.  

Gator  

I 86 § i markanvändnings- och bygglagen (132/1999) föreskrivs om gatuhållningsskyldighet. Gatuhållningsskyldigheten inträder när trafikbehovet på grund av markanvändning som genomförts enligt detaljplanen kräver det och de kostnader som orsakas kommunen inte kan betraktas som oskäliga jämfört med det trafikbehov som tillgodoses när gatan byggs. På ett detaljplanerat område svarar kommunen för trafik- och gatuplanering, byggande, underhåll, och samordning av ledningar och konstruktioner på gatuområden.  

I lagen om underhåll och renhållning av gator och vissa allmänna områden (669/1978) föreskrivs om skyldigheter som hänför sig till gatuhållningen. Enligt 14 a § ska det göras en anmälan till kommunen om arbete som utförs på en gata eller på ett allmänt område. Arbetet får inledas så snart kommunen har gett sitt samtycke till att det inleds. Om kommunen inte har behandlat anmälan inom 21 dygn, kan arbetet likväl inledas. Till anmälan ska fogas en utredning som i behövlig utsträckning visar hur området kommer att användas under arbetet, hur länge arbetet pågår, anordningarnas och konstruktionernas placering, de tillfälliga trafikarrangemangen med beaktande av alla trafikformer samt den person som är ansvarig för arbetet och hans eller hennes yrkeskompetens. Kommunen kan med anledning av en anmälan meddela sådana föreskrifter om arbetets utförande som behövs för att minska den olägenhet eller skada som eventuellt orsakas trafikens smidighet, säkerhet och framkomlighet samt ledningar och anordningar som finns på gator och gatornas konstruktioner. Lagligheten av de föreskrifter som kommunen meddelat kan föras till kommunens byggnadstillsynsmyndighet för avgörande. För förebyggande av betydande skador får trasiga ledningar, anordningar och konstruktioner repareras omedelbart, men kommunen ska så snart som möjligt underrättas om ett sådant arbete. Den lagstiftning som gäller gator innehåller inga bestämmelser om samarbete mellan byggare. Kommunen är tillsynsmyndighet enligt lagen om underhåll och renhållning av gator och vissa allmänna områden.  

Kommunförbundet och Tietoliikenteen ja tietotekniikan keskusliitto, FiCom ry har i samarbete utarbetat en avtalsmall om upprätthållande av kommunikationsnät på allmänna områden. I samarbetsavtalet kommer kommunen och teleföretaget överens om tillvägagångssätt, rättigheter och skyldigheter i samband med placering, utbyggnad och underhåll av företagets ledningar, anordningar och konstruktioner på allmänna områden som kommunen äger eller förvaltar. Avtalet gäller också tillvägagångssätt, rättigheter och skyldigheter i samband med förflyttning av anordningar och fördelning av kostnaderna för detta mellan kommunen och företaget. Enligt punkt 1.7 i avtalsmallen ska teleföretaget kostnadsfritt lämna uppgifter till kommunen om placeringen av de anordningar som företaget har byggt med tidsintervaller och i ett format som avtalas separat. Teleföretaget ska också ordna en kostnadsfri tjänst som tillhandahåller information om var anordningarna är placerade. Enligt punkt 2.3 i avtalsmallen ska avtalsparterna sträva efter att lägga ut rör för kommande behov i samband med byggarbeten vid gator och övriga allmänna områden där grävarbeten orsakar olägenheter antingen med hänsyn till trafiken eller miljön eller av tekniska orsaker. 

I de städer som är störst till invånarantalet, särskilt i huvudstadsregionen, finns vedertagna avtalsbaserade samarbetsförfaranden med fastställda principer för planering, genomförande och prissättning av gemensamma projekt. Dessutom har städerna i huvudstadsregionen egna detaljerade ledningsinformationssystem. Med hjälp av dessa förfaranden har städerna strävat efter att minska de olägenheter som grävarbetena orsakar gatunätet och att effektivisera användningen av det begränsade utrymmet för installationer. 

Den sammanlagda längden på de kommunala gatorna och planvägarna uppgår till cirka 50 000 kilometer. Det finns ingen exakt information om längden på de upplysta trafiklederna, men enligt en uppskattning uppgår deras längd till drygt 30 000 kilometer. I stadsområdena löper kommunikations-, energi- och vattentjänstnäten vanligen i gatunätet.  

Enskilda vägar  

Bestämmelser om enskilda vägar finns i lagen om enskilda vägar (358/1962). Den vanligaste administrationsformen när det gäller enskilda vägar är att vägdelägarna bildar ett väglag. Väglaget beslutar bland annat om underhåll och förbättringar av vägen. I lagen om enskilda vägar finns inga bestämmelser om samarbete med nätaktörer. Om en nätaktör vill utnyttja en enskild väg vid byggandet av ett nät, måste alla de vägdelägare över vilkas markområden nätet löper samtycka till projektet.  

Den kommunala vägnämnden är tillsynsmyndighet enligt lagen om enskilda vägar och till dess uppgifter hör bland annat att besluta om vägrätter och väghållningsskyldigheter. Vägnämndens beslut får överklagas hos jorddomstolen. Vägrätter som gäller enskilda vägar stiftas vid en förrättning av vägnämnden eller vid en enskild vägförrättning av Lantmäteriverket. Lantmäteriverket svarar också för registerföringen av enskilda vägar. 

Det finns uppskattningsvis 360 000 kilometer enskilda vägar. Av dessa används cirka 100 000 kilometer för fast bosättning, cirka 120 000 kilometer är anlagda skogsvägar samt cirka 140 000 kilometer andra farbara skogs-, stug- och jordbruksvägar. Omkring 78 procent av trafikledernas hela längd består av enskilda vägar, men de utgör endast två procent av trafikarbetet och sex procent av finansieringen. När det gäller enskilda vägar innehas helhetsansvaret av vägdelägarna, men statligt eller kommunalt stöd för underhåll och grundligt förbättrande av vägarna kan beviljas. Längs de enskilda vägarna består i synnerhet elnäten huvudsakligen av luftledningar. Samarbetet mellan nätaktörer längs de enskilda vägarna är ringa.  

Järnvägar 

Banlagen (110/2007) innehåller bestämmelser bland annat om planering och byggande av järnvägar samt om placeringen av ledningar och andra konstruktioner på banområden. Däremot innehåller den inga bestämmelser om tillhandahållande av information eller samarbete mellan de nätaktörer som arbetar på banområdet. Enligt 36 § i banlagen krävs det tillstånd av banhållaren för annat arbete på järnvägsområde än banhållningsarbete samt för placering av ledningar, anläggningar och anordningar på järnvägsområde. Tillstånd kan beviljas om åtgärden inte orsakar fara för trafiken eller medför betydande olägenhet för banhållningen och om inte arbetet eller placeringen av anordningar annars kan ordnas på ett tillfredsställande sätt och till rimliga kostnader. Tillståndet kan förenas med nödvändiga villkor som gäller avvärjande av fara eller olägenhet. Bestämmelserna i banlagen tillämpas på placering av ledningar, anläggningar och anordningar på järnvägsområde, om det inte i någon annan lag bestäms särskilt om rätten att genomföra åtgärden. Om åtgärden baserar sig på ett myndighetsbeslut med stöd av någon annan lag, ska banhållaren och den som genomför åtgärden komma överens om tidpunkten och sättet för genomförandet. Enligt 39 § i banlagen får upplag, stängsel eller andra anläggningar eller anordningar inte finnas inom en banas skydds- eller frisiktsområde, om de eller användningen av dem äventyrar tåg- eller trafiksäkerheten eller medför olägenhet för banhållningen. 

Trafikverket är banhållningsmyndighet och banhållare för det bannät som det förvaltar. Bannätet byggs och underhålls av utomstående aktörer som Trafikverket anlitar. Trafiksäkerhetsverket svarar för sin del för övervakningen av järnvägssystemet. Det ska bland annat utöva tillsyn över företag som bedriver järnvägstrafik, statens bannät och innehavare av privata spåranläggningar som hör till järnvägslagens (304/2011) tillämpningsområde. I järnvägslagen föreskrivs om järnvägstrafiken, järnvägssystemets säkerhet och driftskompatibilitet, användningen av bannätet och arbete som utförs på banorna.  

Det statliga bannätet som förvaltas av Trafikverket är nästan 6 000 kilometer långt. Av nätet är närmare 2 600 kilometer elektrifierat. Utöver statens bannät finns det också spår som betjänar hamnar, gruvor och industrianläggningar och som delvis är finansierade med offentliga medel. Nät som används i ledningssystem för järnvägstrafiken är kritiska ur trafiksäkerhetssynvinkel och därför tillåter inte banhållaren samarbete med andra nätaktörer i samband med dem. Det byggs sällan banor, varför sambyggnad i anslutning till dem är ovanligt. Med beaktande av säkerhetsföreskrifterna skulle det dock kunna vara möjligt att dra nytta av utkanterna av banområdet vid både sambyggnad och samutnyttjande, men de begränsningar som gäller dem som vistas på banområdet och den utbildning som krävs av personalen gör det mindre lockande för nätaktörer att utnyttja området.  

Hamnar 

I 10 kap. 7 § i vattenlagen föreskrivs om lösningsrätt eller nyttjanderätt till ett vattenområde för en hamn. Lagen om privata allmänna hamnar (1156/1994) och lagen om kommunala hamnordningar och trafikavgifter (955/1976) upphävdes vid ingången av 2015. Därför finns numera ingen speciallagstiftning som gäller hamnar. Det har ansetts som ändamålsenligt att ordna regleringen av hamnfunktionerna som sakspecifik reglering om varje enskild specialfråga. För hamnverksamheten finns det inte heller någon egentlig tillsynsmyndighet. NTM-centralerna och den kommunala miljövårdsmyndigheten är tillsynsmyndigheter enligt vattenlagen.  

I Finland finns 52 hamnar och av dem hör 16 till det transeuropeiska transportnätet (Trans-European Transport Networks, TEN-T). De övriga hamnarna är mindre trafikerade industrihamnar eller lokala hamnar. Fysiska infrastrukturer på hamnområden som är lämpliga för samutnyttjande är till exempel rörsystem som har anlagts av hamnoperatörer och olika byggnader och konstruktioner som är lämpliga som utrustningsutrymmen. Nya hamnar byggs inte och renoveras inte heller i sådan utsträckning att det skulle vara av betydelse för sambyggnad. Däremot leder också el- och kommunikationsnät som ägs av andra nätaktörer till de nuvarande hamnområdena. De kan vara lämpliga för både sambyggnad och samutnyttjande. Sambyggnad och samutnyttjande med beaktande av säkerhetsföreskrifterna fungerar redan nu på hamn-områdena. Hamnområdena kräver en höjd säkerhetsnivå. Därför förutsätter tillträdesarrangemangen kontinuerlig övervakning och detta leder till kostnader för lokalernas ägare. Den infrastruktur som utgör grunden för hamnarnas funktion och säkerhet måste i princip betraktas som kritisk infrastruktur. 

Trafikflygplatser 

På EU-nivå föreskrivs om kommunikation mellan flygplatser och om flygplatsernas nät med hjälp av två stora lagstiftningshelheter. På flygplatser och de flygtrafiktjänster som tillhandahålls i anslutning till dem tillämpas i första hand lagstiftningspaketet Single European Sky som gäller det gemensamma europeiska luftrummet. I synnerhet kan man nämna Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 550/2004 om tillhandahållande av flygtrafiktjänster inom det gemensamma europeiska luftrummet och de genomförandeförordningar som utfärdats med stöd av den. När det gäller flygsäkerheten regleras verksamheten på flygplatserna också genom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 216/2008 om fastställande av gemensamma bestämmelser på det civila luftfartsområdet och inrättande av en europeisk byrå för luftfartssäkerhet, och om upphävande av rådets direktiv 91/670/EEG, förordning (EG) nr 1592/2002 och direktiv 2004/36/EG och de genomförandeakter som utfärdats med stöd av den.  

Enligt 79 § i luftfartslagen (864/2014) krävs byggnadstillstånd för inrättande av en flygplats eller något annat område som tjänar luftfarten. Byggnadstillståndet beviljas av Trafiksäkerhetsverket. Statsrådet kan i enskilda fall förbehålla sig rätten att avgöra ett ärende som gäller byggnadstillstånd. I den lagstiftning som gäller flygplatser finns inga bestämmelser om sambyggnad av infrastruktur eller nät och inte heller om tillhandahållande av information. Trafiksäkerhetsverket är tillsynsmyndighet för flygplatserna.  

I Finland finns 26 trafikflygplatser och på 24 av dem är det av staten helägda bolaget Finavia Abp flygplatsoperatör. Flygplatsen i S:t Michel drivs av S:t Michel stad och flygplatsen i Seinäjoki av stiftelsen Rengonharju-säätiö. I Finland finns det utöver trafikflygplatserna många mindre flygplatser, som inte klassificeras som trafikflygplatser. 

På flygplatsområdena finns särskilda infrastrukturnät som tillhör flygplatsoperatörerna eller andra nätaktörer som tillhandahåller tjänster på flygplatserna, såsom el- och teleföretag. I Finland är flygplatserna byggda som helheter och det är ofta omöjligt att tekniskt skilja på flygplatstjänster och flygtrafiktjänster i fråga om kabelförbindelserna. Därför måste flygplatsens hela interna kabelnät betraktas som en del av de säkerhetskritiska flygtrafiktjänsterna. Flygtrafiktjänsten i Finland skiljer sig från det övriga Europas då den realiseras som ett så kallat integrerat system, där Finavia Abp också tillhandahåller tjänster för försvarsmakten. På flygplatser och flygtrafiktjänstcentraler är områden och byggnader säkerhetsklassificerade och tillträdet till kritiska objekt är begränsat för att trygga flygsäkerheten och flygplatsverksamheten. Med förfaringssättet uppfyller man utöver flygsäkerheten även försvarsmaktens krav om tryggande av klassificerat material. I luftfartslagen krävs dessutom att Trafiksäkerhetsverket godkänner ändringar i de tekniska systemen som inverkar på flygsäkerheten och den reguljära flygtrafiken, vilket begränsar hanteringen och samutnyttjandet av infrastrukturen. Samarbete på flygplatsområden är dock möjligt fram till anslutningspunkterna. 

Samarbetsläget 

Det finns endast splittrad information om hur omfattande sambyggnad och samutnyttjande som genomförs för närvarande. Nätaktörerna statistikför vanligen inte uppgifter om samarbete eller också vill man att de förblir en affärshemlighet. I praktiken har samarbetet mellan nätaktörer särskilt koncentrerats till det statliga landsvägsnätet. Väghållaren har också haft som mål att öka samarbetet med nätaktörer, för att kunna minska de olägenheter som installationerna medför för trafiken och samtidigt trygga att det finns tillräckligt med utrymme för installationer även i framtiden. Även inom landsvägsnätet har det totala samarbetet varit relativt ringa. NTM-centralen i Birkaland uppskattar att av arbetstillstånden för landsvägsområden gäller endast cirka fem procent projekt som genomförs som sambyggnad eller samutnyttjande. Man kan se att samarbetets omfattning varierar mellan olika regioner och olika nätaktörer.  

2.1.3  2.1.3 Fastigheters och byggnaders interna kommunikationsnät

Lagstiftning 

Allmänna bestämmelser om byggande finns i markanvändnings- och bygglagen och i författningar som utfärdats med stöd av den. I markanvändnings- och bygglagen och i de författningar som utfärdats med stöd av den finns dock inga bestämmelser om dataförbindelser eller om rätten att ansluta en byggnad till ett bredbandsnät. I informationssamhällsbalken föreskrivs om fastigheters interna kommunikationsnät. Skyldigheterna i informationssamhällsbalken och i de författningar som utfärdats med stöd av den ska iakttas i det fall att man beslutar att bygga ett internt kommunikationsnät eller förnya ett redan existerande internt kommunikationsnät i en fastighet. I informationssamhällsbalken förutsätts emellertid inte att fysisk infrastruktur och interna kommunikationsnät som stöder snabba bredbandsförbindelser byggs.  

I 111 § i informationsbalken föreskrivs om nyttjanderätten till fastigheters och byggnaders interna nät. För att trygga abonnentens valfrihet är bostadsaktiebolag, fastighetsaktiebolag och med dem jämförbara sammanslutningar som äger eller administrerar en fastighets interna eller flera fastigheters gemensamma fasta kommunikationsnät som är kopplat till ett allmänt kommunikationsnät, enligt bestämmelsen, skyldiga att på icke-diskriminerande villkor ge det teleföretag som abonnenten har valt tillträde till en icke-upptagen del av fastighetens eller fastighetsgruppens interna kommunikationsnät för förmedling av kommunikationstjänster till abonnentens terminalutrustning inom fastigheten. Syftet med bestämmelsen är att trygga abonnentens valfrihet i valet av teleföretag, så att till exempel de boende i ett husbolag kan konkurrensutsätta utbudet på tjänster i huset. Definitionen omfattar förutom kablar som använts i nätet även för nätet nödvändiga tillträden till byggnader, rördragningar och andra konstruktioner samt utrustningsutrymmen och aktiva nätdelar som eventuellt används i nätet. 

I 249 § i informationssamhällsbalken föreskrivs det om planering av fastigheters och byggnaders interna nät samt teleentreprenad. Enligt paragrafen ska fastigheters och byggnaders interna kommunikationsnät uppfylla kraven i informationssamhällsbalken. Syftet med bestämmelsen är att tillsammans med 111 § främja abonnentens valfrihet i valet av teleföretag, för att ett teleföretag inte ska få förutsätta att byggande, installation och underhåll av interna kommunikationsnät i fastigheter och byggnader får utföras endast av en teleentreprenör som valts av teleföretaget. Ett teleföretag får inte heller förutsätta att en fastighets eller byggnads interna kommunikationsnät ansluts till teleföretagets kommunikationsnät så att det begränsar administreringen av fastighetens eller byggnadens kommunikationsnät och möjligheten att välja teleföretag.  

Enligt 249 § 4 mom. i informationssamhällsbalken får Kommunikationsverket meddela föreskrifter om de tekniska egenskaper hos kommunikationsnät som ska beaktas vid planeringen av fastigheters och byggnaders interna kommunikationsnät och om utformningen av och innehållet i planeringsdokumenten samt om anslutningspunkten mellan fastighetens och byggnadens interna kommunikationsnät och ett allmänt kommunikationsnät. Föreskrifter får meddelas också om andra jämförbara tekniska arrangemang som har betydelse för administreringen av fastigheters och byggnaders interna nät.  

Om ett nytt internt kommunikationsnät byggs i fastigheten eller om det existerande förnyas ska skyldigheterna i informationssamhällsbalken iakttas. Dessutom måste man följa Kommunikationsverkets föreskrift om inomhusnäten i en fastighet och teleentreprenader (65 A/2014 M), som meddelats med stöd av 249 § 4 mom. i informationssamhällsbalken. I Kommunikationsverkets föreskrift bestäms om uppbyggnad, den tekniska kvaliteten, prestanda och tillförlitlighet, säkerhet och skydd, inspektioner och testning samt dokumentation när det gäller inomhusnäten och de utrustningsutrymmen som de behöver. Syftet med föreskriften är att främja konkurrensen mellan teleföretagen, det vill säga göra det möjligt för flera olika företag att tekniskt tillhandahålla tjänster och förbindelser i fastigheten, samt användarnas möjligheter att välja tjänsteleverantör.  

Ägande och beslutsfattande i fråga om interna kommunikationsnät  

I Finland är de interna näten i fastigheterna vanligen en del av fastighetens egendom. Därmed är det fastighetsägarna som bestämmer om byggande och förnyelse av nätverk. Beslutsfattandet när det gäller byggande och förnyelse av fastigheters interna kommunikationsnät skiljer sig åt beroende på hurdan fastighet det är fråga om och hur ägarförhållandena administreras.  

De vanligaste boendeformerna i Finland är boende i ägarbostad, bostadsrättsbostad samt statsunderstödd och privat hyresbostad. Enligt statistikcentralens officiella statistik om bostäder och boendeförhållanden 2013 fanns det 2 906 000 bostäder i Finland. Av alla bostäder var cirka 840 000 hyresbostäder i slutet av 2013. Majoriteten av bostäderna i Finland är således ägarbostäder. Vid samma tidpunkt var 44 procent av alla bostäder lägenheter i flervåningshus, det vill säga 1 290 000 stycken, och 396 000 var radhuslägenheter. Antalet bostäder i småhus uppgick till sammanlagt 1 165 000.  

Ägandet av fastigheten, dess byggnader och utrymmena i byggnaderna administreras via fastighetsaktiebolaget. I Finland finns det tre typer av fastighetsbolag: bostadsaktiebolag, fastighetsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag. Bestämmelser om bostadsaktiebolagens och de ömsesidiga fastighetsaktiebolagens verksamhet finns i lagen om bostadsaktiebolag (1559/2009). Enligt 28 kap. 1 § i lagen om bostadsaktiebolag kan dock aktiebolagslagen (624/2006) tillämpas helt eller lagen om bostadsaktiebolag tillämpas delvis på ömsesidiga fastighetsaktiebolag enligt vad som föreskrivs i bolagsordningen. Om icke-ömsesidiga, det vill säga vanliga fastighetsbolag, föreskrivs det i aktiebolagslagen. Enligt 28 kap. 3 § i lagen om bostadsaktiebolag kan det också i andra aktiebolags bolagsordning bestämmas att bestämmelserna i lagen om bostadsaktiebolag eller vissa av dem ska tillämpas på bolaget. En förutsättning är att bolaget har minst en lägenhet eller något annat utrymme som besitts av aktieägare.  

Bostadsaktiebolag är den vanligaste formen av boende i ägarbostad i de fall då flera olika boende bor i samma fastighet. Enligt handelsregistret som förvaltas av Patent- och registerstyrelsen fanns det i Finland sammanlagt 86 186 bostadsaktiebolag den 31 mars 2015. Enligt 4 kap. 2 § i lagen om bostadsaktiebolag svarar bolaget för den del av underhållet som inte ankommer på aktieägarna. Bolaget ska underhålla aktielägenheternas konstruktioner och isolering. Bolaget är dessutom skyldigt att underhålla värme-, el-, dataöverförings-, gas-, vatten-, avlopps- och ventilationssystem och andra liknande grundläggande system. I 6 kap. i lagen om bostadsaktiebolag finns bestämmelser om särskilda krav på beslutsfattande om underhåll eller renoveringar. I bostadsaktiebolag beslutar bolagsstämman genom majoritetsbeslut om underhåll och renovering som är vittsyftande eller som väsentligt inverkar på boendet eller boendekostnaderna. Beslut om renovering fattas genom majoritetsbeslut, om inte någon aktieägares betalningsskyldighet blir oskäligt betungande. Vid större reparationer eller totalrenoveringar är behörigheten mellan styrelsen och bolagsstämman fördelad så att bolagsstämman beslutar om reparations- och renoveringsprojekt, såsom byggande av interna kommunikationsnät eller förnyelse av existerande nät och finansieringen. Styrelsen bereder ärendet inför bolagsstämman tillsammans med disponenten och svarar för att projektet realiseras i enlighet med bolagsstämmans beslut.  

Fastighetsaktiebolag är ingen självständig bolagsform, utan på dem tillämpas bestämmelserna i aktiebolagslagen. Ett ömsesidigt fastighetsaktiebolag är ett sådant aktiebolag som avses i 28 kap. 2 § i lagen om bostadsaktiebolag som inte är ett bostadsaktiebolag. Enligt bolagsordningen har det till syfte att äga och besitta minst en byggnad eller del av byggnad och i vilket varje aktie ensam för sig eller tillsammans med andra aktier medför rätt att besitta en i bolagsordningen angiven lägenhet i bolagets byggnad eller någon annan del av en byggnad eller av en fastighet. På sådana ömsesidiga fastighetsaktiebolag tillämpas bestämmelserna i lagen om bostadsaktiebolag. I ett ömsesidigt fastighetsaktiebolags bolagsordning kan det föreskrivas att bestämmelserna i aktiebolagslagen antingen helt eller delvis ska tillämpas på bolaget. 

Ungefär hälften av hyresbostäderna i Finland har finansierats av staten genom aravalån eller räntestödslån. Övriga hyresbostäder är fritt finansierade. Lagen om hyra av bostadslägenhet (481/1995) tillämpas på alla hyresbostäder. Dessutom tillämpas bland annat aravalagen (1189/1993) och lagen om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån (604/2001) på de statsstödda hyresbostäderna. De hyresbostäder som understötts av staten genom aravalån eller räntestödslån skiljer sig från de fritt finansierade hyresbostäderna genom att hyresgästerna i de statsstödda hyresbostäderna väljs på sociala grunder. Hyran för de här hyresbostäderna fastställs utifrån självkostnadsprincipen. Det betyder att hyran i huvudsak ska täcka kapitalkostnaderna för husbygget och kostnaderna för fastighetsunderhåll.  

Det finns inga särskilda begränsningar i lagstiftningen i fråga om hyreshusens besittningsform. När det gäller hyreshus kan ägandet därmed vara baserat på till exempel aktieägande i fastighetsaktiebolag, bostadsaktiebolag eller annat bolag. Ofta är hyreshus till sin administrativa form fastighetsaktiebolag och då tillämpas aktiebolagslagen vid beslutsfattandet. Beslutsfattandet hör enligt aktiebolagslagen till styrelsen, om det inte särskilt fastställts att bolagsstämman eller ett annat organ fattar besluten. Hyreshusen ägs i allmänhet av kommuner och privata aktörer. Därmed är det i fastighetsaktiebolag vanligen styrelsen som fattar beslut till exempel om renovering av fastighetens interna kommunikationsnät, om det inte överförts till bolagsstämman för avgörande. I lagen om samförvaltning i hyreshus finns bestämmelser om hyresgästernas rättigheter och enligt den har hyresgästerna rätt att få information om fastighetens skick, skötsel och ekonomi samt bland annat att ge förslag till ändringar.  

Bostadsrättslägenheter som producerats med statligt stöd ägs av kommuner, allmännyttiga samfund och bostadsrättsföreningar. Hus som byggts med annan finansiering kan även ägas av aktiebolag eller stiftelser. Bostadsrättsinnehavaren och övriga boende i bostadsrätten har rätt att delta i förvaltningen av bostadsrättshuset och i beslutsfattandet samt att få information om dem minst i den omfattning som föreskrivs i lagen om samförvaltning av hyreshus. Byggnadens ägare ansvarar till exempel för ärenden som rör underhåll och interna nät i fastigheter. 

2.1.4  2.1.4 Central informationspunkt

Lagstiftning  

I informationssamhällsbalken åläggs teleföretagen en skyldighet att tillhandahålla information om telekablars placering. Enligt 241 § i informationssamhällsbalken ska teleföretagen avgiftsfritt ge information om var telekablar är placerade. Teleföretagen ska dessutom se till att information om var telekablarna är placerade finns tillgänglig i digital form samt sörja för att det tekniskt sett är möjligt att tillhandahålla kabelinformationen centralt och från ett enda ställe (242 §). I elmarknadslagen föreskrivs för sin del om elnätsföretagens skyldighet att lämna uppgifter om var jordkablar är placerade. Enligt 110 § i elmarknadslagen ska nätinnehavaren kostnadsfritt ge den som utarbetar en plan över jordbyggnadsarbete, skogsarbete, vattenbyggnadsarbete eller annat arbete i närheten av elkablar och den som utför arbetet information om de elkablar som finns i närheten av objektet i fråga. Nätinnehavaren ska se till att uppgifterna om var elkablarna finns är tillgängliga i digital form för dem som har rätt att få uppgifterna och lämna den som utför arbetet de uppgifter och anvisningar som behövs för att faror ska kunna undvikas.  

I den gällande lagstiftningen har det inte ställts några sådana krav som avses i direktivet om tillhandahållande av information om var den fysiska infrastrukturen för nät är placerad eller om pågående eller planerade byggnadstekniska arbeten, utan informationsskyldigheten enligt informationssamhällsbalken och elmarknadslagen gäller endast kabelinformation, dvs. aktiva delar av nätet. Den gällande lagstiftningen innehåller inte heller några bestämmelser om den som producerar den informationstjänst som avses i artikel 4 och inte heller om dennes uppgifter.  

I lagen om verksamheten i den offentliga förvaltningens säkerhetsnät (10/2015) föreskrivs om den offentliga förvaltningens säkerhetsnät, dess tjänster och användningen av dess tjänster samt om övrig säkerhetsnätsverksamhet. I enlighet med 5 § 1 mom. i lagen om anordnande av statens gemensamma informations- och kommunikationstekniska tjänster (1226/2013) tillhandahålls säkerhetsnätets informations- och kommunikationstekniska tjänster av ett servicecenter. Den som tillhandahåller informations- och kommunikationstekniska tjänster ska med ensamrätt producera, upprätthålla och utveckla säkerhetsnätets gemensamma informations- och kommunikationstekniska tjänster, samt inom sitt uppgiftsområde svara för att de krav på säkerhet, aktionsberedskap, annan beredskap och kontinuitet som gäller säkerhetsnätet uppfylls under normala förhållanden och vid störningar under normala förhållanden samt under undantagsförhållanden. Genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om de uppgifter som den som tillhandahåller informations- och kommunikationstekniska tjänster har och om tjänsterna och användningen av dem samt om förfarande och informationssystem som stöder tillhandahållandet av tjänsterna.  

Praxis 

Informationstjänster om placeringen av kablar, rör och därmed jämförbara delar av nät tillhandahålls för närvarande av Johtotieto Oy och Keypro Oy samt av Finlands Kommunförbund i samarbete med vissa kommuner och städer.  

Johtotieto Oy är en del av den av staten helägda koncernen Suomen Erillisverkot Oy, vars uppgift är att trygga den samhällskritiska ledningen och informationssamhällets tjänster i alla förhållanden. Johtotieto Oy tillhandahåller positions- och visningsinformation om ledningar och rör och till kunderna hör jordbyggnadsföretag, kommuner, enskilda grävare, planerare av grävarbeten och myndigheter. Bolaget får sin positionsinformation via avtal som upprättas med ledningsägarna. I avtalet fastställs bland annat om ledningsägaren förutsätter visningstjänster eller om det räcker med enbart positionstjänster. Johtotieto Oy:s tjänster kompletteras av en databank med kabelinformation, johtotietopankki, som är en självbetjäningsportal. I databanken kan man göra en förutredning om de nedgrävda kablarnas position. Man loggar in på portalen med hjälp av nätbankskoder eller mobilcertifikat. Utlämnande av uppgifter ur databanken begränsas enligt antalet sökningar som gjorts under ett dygn och inom ett visst område. Dessutom följer man upp användarnas sökhistoria så att ingen aktör får ett alltför omfattande enhetligt informationsmaterial. Det kartmaterial som lämnas till gräventreprenörer är i kraft i två veckor. Johtotieto Oy förvaltar dessutom en samserviceportal och via den får man uppgifter om planerade eller pågående grävarbeten. Portalens uppgifter utnyttjas för att främja sambyggnad.  

Keypro Oy är ett bolag som bildades 1995 och utöver dokumenterings- och kartläggningstjänster för nät hör också bland annat en täckande ledningsinformationstjänst på webben (Kaivulupa.fi) till verksamhetsfältet. Också Keypro Oy får positionsuppgifter för sin ledningsinformationstjänst via avtal som upprättas med ledningsägarna. Till bolagets kunder hör teleoperatörer, vattenverk och kommuner.  

I huvudstadsregionen där det byggs livligt har kommunerna traditionellt sett själva svarat för sina ledningsinformationstjänster. I den tättbebyggda stadsmiljön kräver byggande av infrastruktur för nät täckande, noggrann och tillförlitlig information om var alla olika typer av ledningar, borrbrunnar, tunnlar och andra underjordiska utrymmen med tak avbetong eller berggrund finns. Några städer och kommuner har därför tagit i bruk informationssystem med positionsuppgifter om den fysiska infrastruktur för nät som finns i deras område och de nätaktörer som finns i ett område kan lämna uppgifter till systemet till exempel på basis av avtal som slutits med staden eller kommunen i fråga. Bland annat planerare, byggare och fastighetsägare får information från systemen. Karakteristiskt för tjänsten är att den är avgiftsfri för kunderna och kostnaderna fördelas mellan företagen som äger ledningarna.  

Finlands Kommunförbund och vissa kommuner har dessutom en gemensam tjänst Kommunala geodatatjänsten (KTP), som är avsedd för företags och myndighetsorganisationers datasystem. Kommunförbundet strävar för egen del efter att främja att e-tjänster som stöder sig på kommunernas gränssnitt anskaffas och tas i bruk, att det finns stöd vid användningen av dem och att förvaltningen av gränssnittstjänsterna koordineras i samarbete med kommunerna, berörda ministerier och företag som erbjuder informationstjänster.  

2.2.1  2.2.1 Den internationella utvecklingen

I propositionens internationella jämförelse görs en genomgång av utländsk lagstiftning utifrån tillämpningsområdet för sambyggnadsdirektivet. Aspekter som granskats i den utländska lagstiftningen är skyldigheter som hänför sig till sambyggnad och samutnyttjande, central informationstjänst, byggnadsskyldigheter som gäller fastigheters och byggnaders interna kommunikationsnät och tvistlösning i situationer där det förekommer meningsskiljaktigheter.  

Skyldigheter som gäller sambyggnad och samutnyttjande 

I Tyskland finns bestämmelser om samutnyttjande av allmänna kommunikationsnät och olika branschers infrastruktur i telekommunikationslagen (Telekommunikationsgesetz). Sådana privata företag och offentligrättsliga personer, vars infrastruktur kan användas till att installera eller utvidga elektroniska förbindelser i kommunikationsnät, är förpliktade att utifrån en skriftlig begäran tillåta den som tillhandahåller allmänna kommunikationsnät att använda sin infrastruktur mot skälig ersättning.  

I Frankrike regleras samutnyttjande av infrastruktur i en lag om elektronisk kommunikation (Code des postes et communications électroniques). Den franska post- och kommunikationsmyndigheten (Autorité de Régulation des Communications Électroniques et des Postes) kan antingen ålägga ett företag med betydande marknadsinflytande eller uppmana ett annat företag med betydande marknadsinflytande att tillåta samutnyttjande av infrastruktur som närmare definieras i lagen. Parterna kommer närmare överens om samutnyttjande genom ett avtal. 

I Sverige kan enligt lagen om elektronisk kommunikation också andra företag än de med betydande marknadsinflytande förpliktas att på begäran av en annan operatör tillåta samutnyttjande mot marknadsmässig ersättning. Villkoret är att samutnyttjandet är av betydelse för att skydda miljön eller för att uppnå mål för stadsplanering och markanvändning, eller krävs för att skydda folkhälsa eller allmän säkerhet. En operatör, eller någon som äger ledningar i ett allmänt kommunikationsnät som operatören råder över, får efter ansökan av annan förpliktas att mot marknadsmässig ersättning tillhandahålla gemensamt utnyttjande av ledningarna i en byggnad eller fram till första utlopps- eller förgreningsstället. Skyldigheten får åläggas endast om anläggning av ytterligare infrastruktur bedöms olönsam eller fysiskt ogenomförbar.  

I Danmark kan den som tillhandahåller kommunikationsnät enligt en lag om elektroniska kommunikationsnät och -tjänster (lov om elektroniske kommunikationsnet og -tjenester) förpliktas att bevilja en annan tjänsteleverantör tillträde till kommunikationsnätet och utrustning som hör samman med det i enlighet med närmare föreskrifter som meddelats av ministeriet. Föreskrifterna ska vara rimliga och motiverade med skäl som hänför sig antingen till miljö, folkhälsa, allmän säkerhet eller till målsättningar för stadsplanering och markanvändning.  

I Norge kan post- och kommunikationsmyndigheten (Post- og teletilsynet) med stöd av lagen om elektronisk kommunikation (lov om elektronisk kommunikasjon, ekomloven) förplikta en tjänsteleverantör, som med stöd av en lag om expropriation beviljats placeringsrätt till att ge en annan tjänsteleverantör utan motsvarande rätt tillgång till samutnyttjande. Post- och kommunikationsmyndigheten kan förplikta tjänsteleverantörer till samutnyttjande av infrastruktur också i de fall som en effektiv användning av resurser, hälso-, miljö- och säkerhetsaspekter eller andra sociala aspekter talar för detta. Post- och kommunikationsmyndigheten kan dessutom förplikta vilken kabelägare som helst att tillåta samutnyttjande av en kabel som finns inne i en byggnad, eller i de fall då kabeln finns utomhus, fram till den första nätverkshubben eller distributionspunkten, om det är svårt eller ekonomiskt olönsamt att duplicera infrastrukturen.  

Genom en kommunikationslag (Communications Act) åläggs i Förenta staterna ägare av fysisk infrastruktur skyldigheter i fråga om sambyggnad och samutnyttjande. Sådana ägare är till exempel telefonbolag och el-, gas eller vattenbolag, som äger sådana stolpar, kabelkanaler, kabelrör eller nyttjanderätter som delvis eller helt används för nätkommunikation. Bolagen ska med anledning av en skriftlig begäran tillåta samutnyttjande av stolpar, kabelkanaler, kabelrör och nyttjanderätter till icke-diskriminerande och rimliga villkor. Begäran ska besvaras skriftligt inom 45 dagar och ett avslag ska motiveras. Ett avslag kan endast motiveras med skäl som hänför sig till tillräcklig kapacitet, säkerhet, driftsäkerhet eller tekniska standarder. I kommu-nikationslagen anges ersättningsgrunderna och den federala kommunikationsmyndigheten (Federal Communications Commission) har befogenhet att meddela närmare föreskrifter om ersättningar. Delstaterna kan med sina egna bestämmelser förbigå den federala kommunikationslagen. Delstaterna ska ge den federala kommunikationsmyndigheten en försäkran om att bestämmelserna på delstatsnivå täcker de behövliga regleringsobjekten i kommunikationslagen.  

I Sydkorea har den som tillhandahåller teletjänster enligt en ramlag om främjande av elektronisk kommunikation (Framework Act on National Informatization) rätt att begära samutnyttjande för byggande och hyrning av inrättningar som bygger, förvaltar och administrerar trafiknät, vatten- och avloppsinfrastruktur, elanläggningar eller kommunikationsnät. Samutnyttjandet gäller sådana kabelskyddsrör, kabelkanaler, stolpar och motsvarande konstruktioner som är nödvändiga för installation av kommunikationskablar. Den som tillhandahåller teletjänsterna står för kostnaderna. Den som tillhandahåller teletjänsterna och inrättningen ska försöka nå en överenskommelse i ärendet inom tre månader från det att begäran framförts. Enligt den sydkoreanska lagen om telekommunikation (Telecommunications Business Act) är de som bygger bestämda trafiknät skyldiga att förhandla om byggarbetena med dem som tillhandahåller teletjänster då konstruktionerna kan användas för placering av utrustning och kablar för telekommunikation. Synpunkter från den som tillhandahåller teletjänster ska beaktas då byggnadsarbetet utförs, om inte något annat följer av särskilda skäl.  

Central informationspunkt 

Den tyska nätmyndigheten (Bundesnetzagentur) förvaltar en infrastrukturdatabas (Infra-strukturatlas) med information om existerande fysisk infrastruktur, som kan användas vid planering och byggande av kommunikationsnät. Uppgifterna gäller infrastrukturens egenskaper, tillgänglighet och placering. För den som förvaltar nätinfrastruktur är det obligatoriskt att lämna information till databasen i de situationer som bestäms i lagen. Databasen fungerar elektroniskt och ur den lämnas information ut till godkända användare som planerar byggande av kommunikationsnät.  

I Frankrike finns ingen egentlig informationspunkt. Enligt lagen om elektronisk kommunikation ska den som inleder byggprojekt som gäller nätinfrastruktur dock informera de lokala myndigheterna om det planerade projektet och om förbättringsprojekt som gäller existerande nätinfrastruktur. Förpliktelsen gäller endast projekt av specifik storlek och offentliga områden. De lokala myndigheterna och operatören kan begära tillstånd för kabelnedläggning i området. Begäran om tillstånd kan avslås av orsaker som hänför sig till nätets säkerhet eller för att trygga den normala användningen av nätet.  

I Sverige finns ingen egentlig lagstadgad central informationspunkt. Post- och telestyrelsen har utvecklat webbtjänsten Ledningskollen och via den tillhandahålls information om nedgrävda kablar och ledningar. Syftet är att öka samarbetet mellan olika aktörer och främja samutnyttjande av infrastruktur. Tjänsten fungerar elektroniskt och det är frivilligt att lämna information om kablar och ledningar till tjänsten.  

I Danmark förvaltar bostads-, stads- och landsbygdsministeriet (Ministeriet for By, Bolig og Landdistrikter) ett register över ägare till nedgrävda kablar och rör. I registret antecknas inte kablarnas och rörens exakta position, utan endast de verksamhetsområden som ägarna själva meddelat och där kablarna och rören finns. Registret är elektroniskt och ur det kan uppgifter lämnas ut till godkända användare. Sådana aktörer som inte har rätt att använda registret kan be att få registeruppgifter via kommersiella aktörer. Alla företag som utför jordbyggnadsarbete är förpliktade att kontrollera registeruppgifterna innan arbetet inleds. I Danmark finns också ett register över master och det förvaltas av näringsverket (Erhvervsstyrelsen). I registret samlas information om radiomasters och antenners position.  

Byggnadsskyldigheter som gäller fastigheters och byggnaders interna kommunikationsnät  

I Tyskland finns inga egentliga bestämmelser om bredbandsskyldigheter i fastigheter, men enligt telekommunikationslagen ska fastighetsägaren tillåta att fastigheten och de byggnader som hör till den ansluts till elektroniska kommunikationsnät samt att kommunikationsförbindelser byggs och förnyas, om detta inte medför orimliga olägenheter vid användningen av fastigheten och dess byggnader.  

I Frankrike ska enligt lagen om byggande och boende (Code de la construction et de l’habitation) nya byggnader utrustas med fiberkabel och bostäder och affärslokaler anslutas till fibernät. På tillträde till fastigheters interna fibernät tillämpas lagen om elektronisk kommunikation. Den förutsätter att byggnadens ägare sluter ett avtal med en operatör om byggande av fibernät och att alla aktörer som har upprättat eller som förvaltar eller använder sig av interna fibernät i byggnader tillåter tillträde till nätet också för andra operatörer som ber om det. Avtalet mellan byggnadens ägare och fibernätsbyggaren ska innehålla ett villkor, enligt vilket också andra operatörer får tillträde till fibernätet, dock med beaktande av nätets kapacitet samt att den tjänst som den ursprungliga operatören tillhandahåller inte äventyras.  

Tvistlösning 

I Tyskland kan parterna kräva medling i ärendet av den tyska nätmyndigheten, om man inte når en överenskommelse om villkoren för samutnyttjande. Om man inte når en lösning genom medling under ledning av nätmyndigheten, kan myndigheten meddela ett beslut som är bindande för parterna i ärendet.  

I Frankrike är den franska post- och kommunikationsmyndigheten tvistlösningsorgan vid meningsskiljaktigheter om samutnyttjande av operatörers infrastruktur.  

I Sverige är det Post- och telestyrelsen som fattar beslut om sambyggnad. Besluten får överklagas hos den behöriga förvaltningsdomstolen.  

I Norge kan post- och kommunikationsmyndigheten agera som medlings- och tvistlösningsorgan. Myndigheten kan antingen vara medlare, eller meddela ett avgörande i ärendet enligt vad som föreskrivs i lagen om elektronisk kommunikation. Efter koncessionsmyndighetens beslut kan ärendet föras till den behöriga domstolen för behandling.  

I Förenta staterna är det den federala kommunikationsmyndigheten som ansvarar för att det ordnas tvistlösning och som behandlar besvär i fråga om ersättningar och villkor för samutnyttjande. Om delstaten har utfärdat delstatsspecifika bestämmelser om samutnyttjande och gett de nödvändiga försäkringarna om att regleringen är täckande, överförs besväret för behandling till den behöriga myndigheten i delstaten.  

I Sydkorea kan den som tillhandahåller teletjänster begära medling av informations- och kommunikationsministeriet, om parterna inte når en överenskommelse om att bygga eller hyra infrastruktur. Ministeriet kan med anledning av medlingen meddela beslut om att ett avtal ska ingås till rimliga villkor, om ett uteblivet avtal på ett väsentligt sätt skulle strida mot allmännyttan. Parterna måste iaktta medlingsbeslutet, såvida inte något exceptionellt förhållande berättigar till undantag.  

2.2.2  2.2.2 EU:s lagstiftning

Sambyggnadsdirektivet 

I artikel 1 i sambyggnadsdirektivet föreskrivs om direktivets syfte och tillämpningsområde. Direktivet syftar till att underlätta utbyggnaden av höghastighetsnät för elektronisk kommunikation. Incitament för detta skapas genom att främja en gemensam användning av befintlig fysisk infrastruktur och genom att möjliggöra en utbyggnad av ny fysisk infrastruktur. Syftet är att sådana nät kan byggas till lägre kostnad. Dessutom harmoniseras installationen av fysisk infrastruktur för höghastighetsnät för elektronisk kommunikation i nya fastigheter och byggnader eller i fastigheter och byggnader som genomgår omfattande renovering. 

Utöver kommunikationsnät gäller direktivet många sådana fysiska infrastrukturer som lämpar sig för element av kommunikationsnät, till exempel el-, gas-, värmedistributions- och trafiknät samt infrastruktur för vatten och avlopp. Drickvattensystemen faller utanför direktivets tillämpningsområde.  

Sambyggnadsdirektivet är subsidiärt i förhållande till direktiven om elektronisk kommunikation. Kommunikationsmarknaden regleras av fem direktiv om elektronisk kommunikation som alla antogs den 14 februari 2002 och publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella tidning den 24 april 2002. Dessa direktiv är Europaparlamentets och rådets direktiv om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (2002/21/EG, nedan ramdirektivet), Europaparlamentets och rådets direktiv om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (2002/19/EG, nedan tillträdesdirektivet), Europaparlamentets och rådets direktiv om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (2002/20/EG, nedan auktorisat-ionsdirektivet), Europaparlamentets och rådets direktiv om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (2002/22/EG, nedan direktivet om samhällsomfattande tjänster) samt Europaparlamentets och rådets direktiv om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (2002/58/EG, nedan direktivet om integritet och elektronisk kommunikation).  

De ovan nämnda direktiven om elektronisk kommunikation har senare uppdaterats och ändrats genom två direktiv. Det ena är Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG om ändring av direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, direktiv 2002/19/EG om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter och direktiv 2002/20/EG om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster. Det andra ändringsdirektivet som också antogs den 25 november 2009 är Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2002/22/EG om samhällsomfattande tjänster och användares rät-tigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationsnät, direktiv 2002/58/EG om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation och förordning (EG) nr 2006/2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen.  

Av de direktiv som nämns ovan är ram- och tillträdesdirektivet viktigast med avseende på den lag som föreslås i propositionen. I ramdirektivet fastställs bland annat ramarna för hur regleringsmyndigheterna får ingripa i marknadsstörningar i näten och tjänsterna för elektronisk kommunikation genom reglering av betydande marknadsinflytande. Bestämmelserna i tillträdesdirektivet tillämpas på elektroniska kommunikationsnät inom de produkt- och tjänstemarknader som definierats i ramdirektivet, för att de marknadsproblem som gäller nyttjanderätt och sammankoppling som iakttagits mellan leverantörerna ska kunna lösas. Bestämmelserna gäller bland annat tillträde till kommunikationsnät, med andra ord i vilka situationer och på vilka grunder teleföretag är skyldiga att tillåta tillträde för konkurrerande teleföretag till sin egendom. Ram- och tillträdesdirektiven är fullständigt harmoniserade, vilket betyder att teleföretag inte i nationell lagstiftning får åläggas mer långtgående skyldigheter än vad som ingår i direk-tiven.  

I artikel 2 i sambyggnadsdirektivet definieras de begrepp som används i direktivet. Med nätoperatör avses i direktivet företag som tillhandahåller eller som har tillstånd att tillhandahålla allmänna kommunikationsnät. I praktiken betyder detta teleföretag. Som nätoperatör betraktas också företag som tillhandahåller en fysisk infrastruktur avsedd för tillhandahållandet av transporttjänster eller produktion, transport eller distribution av gas, el, uppvärmning eller vatten. I sambyggnads- och samutnyttjandelagen används begreppet nätaktör i stället för nätoperatör.  

Begreppet företag definieras inte i direktivet, men i praktiken avser det samtliga enheter som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett deras juridiska form. Enligt Kommissionens rekommendation om definitionen av mikroföretag samt små och medelstora företag (2003/361/EG) samt Rådets förordning (EEG nr 696/93) om statistiska enheter för observation och analys av produktionssystemet inom gemenskapen avses med företag en enhet som bedriver en ekonomisk verksamhet och strävar efter ett lönsamt resultat.  

Enligt artikel 2 avses med fysisk infrastruktur strukturer, konstruktioner eller delar av dem, som är avsedda att rymma andra delar av nät utan att själva bli en aktiv del av ett nät. Sådana är till exempel rör, master, kabelkanaler, kopplingsskåp, antenner och stolpar.  

Ett sådant höghastighetsnät för elektronisk kommunikation som avses i artikeln klarar en anslutningshastighet på minst 30 Mbit/s.  

Artikel 3 i sambyggnadsdirektivet gäller samutnyttjande av befintlig fysisk infrastruktur. Enligt artikeln har teleföretag rätt att använda andra nätoperatörers passiva befintliga infrastruktur enligt rättvisa villkor. Medlemsstaterna kan välja att tillämpa ömsesidighetsprincipen och ålägga teleföretagen en ömsesidig skyldighet att erbjuda tillträde till sina nät för utbyggnaden av andra nät. Begäran om tillträde ska ske skriftligt och i begäran ska projektet anges samt dess tidsramar och vilka delar av nätet som behövs.  

Nätoperatören kan vägra att bevilja tillträde till sin fysiska infrastruktur. Avslag ska motiveras med objektiva skäl. Sådana är till exempel att en fysisk infrastruktur inte är tekniskt lämplig för samutnyttjande, nätoperatörens eget bruk och framtida behov, skäl som hänför sig till säkerhet och folkhälsa, nätens informationssäkerhet samt att andra tjänster som tillhandahålls i samma fysiska infrastruktur äventyras. En motivering till avslaget ska ges inom två månader från mottagandet av begäran.  

När tillträde vägras eller en överenskommelse om villkoren inte nås, har parterna rätt att hänskjuta ärendet till behörigt nationellt tvistlösningsorgan. Tvistlösningsorganet kan utfärda ett bindande beslut och fastställa villkoren, bland annat ett rättvist och rimligt pris. Tvistlösningsorganet ska lösa tvisten snabbt, dock senast inom fyra månader. I undantagsfall kan tidsfristen vara längre. 

I artikel 4 föreskrivs om skyldighet att tillhandahålla information om befintlig fysisk infrastruktur. Teleföretagen har rätt att få minimiinformation om befintlig fysisk infrastruktur, bland annat dess lokalisering och rutt, infrastrukturens typ och nuvarande användning samt en kontaktpunkt. Utlämnande av information får begränsas endast med tanke på nätens informationssäkerhet, allmän och nationell säkerhet, folkhälsa, konfidentialitet eller drifts- och affärshemligheter.  

Nätoperatören ska ge tillgång till minimiinformation via den centrala informationspunkten. Om informationen inte finns tillgänglig via den centrala informationspunkten, ska informationen ges direkt till teleföretaget på dess skriftliga begäran. Nätoperatören ska utifrån en skriftlig begäran vid behov tillåta undersökning på plats av specifika delar av den fysiska infrastrukturen.  

Offentliga organ ska göra den information som de på grund av sina uppgifter förfogar över i elektronisk form tillgänglig via den centrala informationspunkten. Informationen ska göras tillgänglig senast den 1 januari 2017. Uppdateringar av informationen ska göras tillgängliga inom två månader efter det att de mottagits.  

När det uppstår meningsskiljaktigheter om rätten att få uppgifter, har parterna rätt att hänskjuta ärendet till behörigt nationellt tvistlösningsorgan. Tvistlösningsorganet ska lösa tvisten snabbt, dock senast inom två månader. I undantagsfall kan tidsfristen vara längre.  

I artikel 5 föreskrivs om sambyggnad. När nätoperatören genomför byggarbeten som finansieras med offentliga medel ska denne tillgodose varje rimlig begäran från ett teleföretag om sambyggnad av en fysisk infrastruktur på öppet redovisade och icke-diskriminerande villkor. Begäran ska tillgodoses såvida sambyggnaden inte medför extra kostnader eller påverkar kontrollen av arbetet. Dessutom ska begäran inkomma så tidigt som möjligt, dock senast en månad innan projektet lämnas till de behöriga myndigheterna för tillståndsförfarande. Medlemsstaterna får föreskriva närmare bestämmelser om fördelningen av kostnaderna.  

Om parterna inte uppnår en överenskommelse om sambyggnad inom en månad, har parterna rätt att hänskjuta ärendet till behörigt nationellt tvistlösningsorgan. Tvistlösningsorganet kan utfärda ett bindande beslut och fastställa villkoren, bland annat ett rättvist och rimligt pris. Tvistlösningsorganet ska lösa tvisten snabbt, dock senast inom två månader. I undantagsfall kan tidsfristen vara längre. 

Medlemsstaterna får bevilja undantag från skyldigheterna i artikel 5 för byggarbeten av mindre betydelse eller kritisk infrastruktur.  

I artikel 6 föreskrivs om skyldighet att tillhandahålla information om planerade byggarbeten. På begäran av ett teleföretag ska nätoperatören tillhandahålla minimiinformation om planerade eller pågående byggprojekt i fråga om den fysiska infrastrukturen. En förutsättning är att projektet omfattas av ett utfärdat tillstånd, är föremål för ett pågående tillståndsförfarande eller för vilket det kommer att sökas tillstånd inom sex månader. Den minimiinformation som avses i artikeln är bland annat lokalisering och typ av projekt, de nätelement som ska installeras, beräknat datum för inledningen på projektet och projektets varaktighet samt lokaliseringen av en kontaktpunkt. Tillgången till minimiinformation får begränsas endast när det anses vara nödvändigt med tanke på nätens säkerhet, allmän eller nationell säkerhet, folkhälsa, konfidentialitet eller drifts- och affärshemligheter. Informationen ska tillhandahållas inom två veckor från dagen för mottagande av begäran.  

När det uppstår meningsskiljaktigheter om rätten att få uppgifter, kan parterna hänskjuta ärendet till behörigt nationellt tvistlösningsorgan. Tvistlösningsorganet ska lösa tvisten snabbt, dock senast inom två månader. I undantagsfall kan tidsfristen vara längre.  

I artikel 7 föreskrivs om tillståndsförfarande. Information om det tillståndsförfarande som behövs för utbyggnaden av elektroniska kommunikationsnät eller delar av dem ska finnas tillgänglig via den centrala informationspunkten. Medlemsstaterna får också besluta att tillstånd kan sökas via den centrala informationspunkten. Tillstånden ska beviljas inom fyra månader, utom i undantagsfall. 

Artikel 8 gäller byggande av fysisk infrastruktur i fastigheter och byggnader. Från ingången av 2017 ska alla nya byggnader och byggnader som genomgår omfattande renovering utrustas med höghastighetsfärdig fysisk infrastruktur fram till nätanslutningspunkten. Med omfattande renoveringsprojekt avses enligt artikel 2.9 sådana byggarbeten som omfattar strukturella ändringar av hela den fysiska infrastrukturen i byggnaden eller en betydande del av den, och som kräver ett byggnadstillstånd. Sådana fastigheter kan få en särskild märkning och de kan konstateras vara bredbandsfärdiga, om medlemsstaten har valt att införa denna märkning. Undantag från skyldigheterna i artikeln får beviljas när det är oproportionellt betungande att fullgöra dessa skyldigheter, till exempel vad gäller kostnader eller byggnadstypen.  

Om parterna inte når en överenskommelse i ärendet, kan de hänskjuta ärendet till behörigt nationellt tvistlösningsorgan. Tvistlösningsorganet ska lösa tvisten snabbt, dock senast inom två månader. I undantagsfall kan tidsfristen vara längre.  

I artikel 9 föreskrivs om teleföretags rätt att terminera sina allmänna kommunikationsnät till fastigheters interna nät. Teleföretag ska ha rätt att få tillträde till interna nät i byggnader enligt rättvisa och icke-diskriminerande villkor, om det är tekniskt omöjligt eller ekonomiskt ineffektivt att bygga ett ersättande nät. Medlemsstaterna kan om de så önskar fastställa bestämmelser om undantag från skyldigheten.  

Enligt artikel 9.5 ska teleföretag också ha rätt att terminera sina nät i privata lokaler på egen bekostnad, om det inte finns någon tillgänglig höghastighetsfärdig infrastruktur och det inte heller finns några andra alternativ.  

När ingen överenskommelse om tillträde nåtts inom två månader, kan parterna hänskjuta ärendet till behörigt nationellt tvistlösningsorgan. Tvistlösningsorganet ska lösa tvisten snabbt, dock senast inom två månader. I undantagsfall kan tidsfristen vara längre.  

I artikel 10 föreskrivs om tvistlösningsorganet och den centrala informationspunkten. Tvistlösningsorganet ska vara juridiskt och funktionellt fristående från varje nätoperatör. Tvistlösningsorganets beslut ska kunna överklagas i enlighet med nationell lagstiftning.  

Enligt artikel 10 ska medlemsstaterna också utse en eller flera centrala informationspunkter, där det finns tillgång till information om pågående och planerade nätbyggnadsprojekt.  

I artikel 11 föreskrivs om sanktioner. Medlemsstaterna ska fastställa bestämmelser om sanktioner och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att skyldigheterna i direktivet tillämpas. De sanktioner som fastställs ska vara ändamålsenliga, effektiva, proportionella och avskräckande. 

Artikel 12 gäller översyn av direktivet. Senast den 1 juli 2018 ska kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av direktivet. Rapporten ska innehålla en sammanfattning av effekterna av åtgärderna enligt direktivet och av framstegen med att nå målen. Dessutom ska rapporten innehålla en bedömning av huruvida direktivet kan bidra till ambitiösare mål för bredband än de som anges i den digitala agendan för Europa.  

I artikel 13 föreskrivs om införlivande av direktivet. Medlemsstaterna ska senast den 1 januari 2016 anta och offentliggöra de lagar, förordningar och andra administrativa föreskrifter som är nödvändiga för att följa direktivet och informera kommissionen om detta.  

Direktivets bestämmelser ska tillämpas från och med den 1 juli 2016.  

Kommissionens kommunikationskommitté har utarbetat ett arbetsdokument om direktivets tillämpningsområde (COCOM15-05/4 February 2015). Arbetsdokumentet är ett inofficiellt dokument och det slutliga ansvaret för hur direktivet tolkas innehas av Europeiska unionens domstol. I kommissionens arbetsdokument behandlas utvalda ämnen, som lyfts fram av medlemsstaterna, bland annat sambyggnadsdirektivets relation till de andra direktiven om elektronisk kommunikation, medlemsstaternas möjlighet att utvidga direktivets tillämpningsområde, prissättningen, skyldigheten att tillhandahålla information och den centrala informationspunkten. Ömsesidighetsprincipen är ett ämne som preciseras i kommissionens arbetsdokument. Med stöd av artikel 3.1 i sambyggnadsdirektivet kan medlemsstaterna välja att tillämpa ömsesidighetsprincipen och ålägga teleföretagen en ömsesidig skyldighet att erbjuda tillträde till sina nät för utbyggnaden av andra nät. Enligt kommissionens arbetsdokument förbjuder direktivet inte ett utvidgande av rättigheterna till att gälla också andra nätoperatörer under förut-sättning att de nationella verkställighetsbesluten uppfyller direktivets huvudsyfte, det vill säga att sänka kostnaderna för bredbandsbyggande.  

2.3.1  2.3.1 Sambyggnad och samutnyttjande

Då elmarknadslagen omarbetades (RP 20/2013 rd), utfärdades bestämmelser om förbättrande av elnätens leveranssäkerhet och om effektivisering av elnätsinnehavarnas beredskap. Distributionsnätet ska planeras, byggas och upprätthållas så att fel i distributionsnätet som uppkommit till följd av storm eller snöbelastning inte orsakar avbrott i eldistributionen på över sex timmar för kunder inom detaljplaneområden eller annanstans avbrott på över 36 timmar. Distributionsnätsinnehavaren ska uppfylla kraven stegvis inom loppet av 15 år. Vid utgången av 2019 ska leveranssäkerhetskraven uppfyllas för minst 50 procent av kunderna, exklusive fritidsbostäder, vid utgången av 2023 för minst 75 procent av kunderna, exklusive fritidsbostäder samt vid utgången av 2028 för alla kunder. I praktiken innebär de här kraven en betydande ökning av användningen av jordkablar i elnätet under de kommande åren. Potential för sambyggnad finns i synnerhet i mellanspänningsledningar i centrumområden, centrala tätorter och på glesbygden samt i lågspänningsledningar som främst löper genom gatu- och planvägskonstruktioner (100–1 000 V).  

Inom den närmaste framtiden är de viktigaste samarbetspartnerna vid sambyggnad av nät och samutnyttjande av den fysiska infrastrukturen för näten ur teleföretagens synvinkel således elnätsaktörerna. Elnätet är landsomfattande utbrett och når samma användare som kommunikationsnäten har för avsikt att nå. Dessutom är näten i regel tekniskt lämpliga för sambyggnad och den fysiska infrastruktur som används i dem möjliggör i många fall samutnyttjande. Elnät planeras i allmänhet långsiktigare än kommunikationsnät, där planeringen och byggandet oftare styrs av ändringar i lokalkabelnätet och detta innebär utmaningar för samarbetet. Därför kan det vara svårt att tidsmässigt samordna projekt, om det inte är fråga om en mer omfattande utbyggnad av stamförbindelser för kommunikationsnät.  

El- och kommunikationsbranschen har strävat efter att utveckla sitt samarbete när det gäller byggande av näten och samutnyttjande av de fysiska infrastrukturerna. Nätaktörerna har till exempel i fråga om landsvägarna sedan en längre tid deltagit i en samarbetsgrupp som leds av Trafikverket och som också har utarbetat anvisningar för placeringen av nät på vägområden. Enligt en helhetsmässig bedömning har sambyggnaden av näten och samutnyttjandet av fysiska infrastrukturer i anslutning till näten varit relativt ringa. Orsakerna till detta är bland annat oenighet i fråga om fördelningen av kostnaderna, bristfällig eller senkommen information om andra nätaktörers projekt samt skillnader i hur projekten genomförs eller i tidtabellerna för detta. När det gäller utvecklandet av samarbetet innebär en ökad användning av jordkablar i elnätet en viktig möjlighet till besparingar vid byggandet av såväl el- som kommunikationsnät.  

En betydande del av det potentiella samarbetet kring kommunikations- och elnät är inriktat på trafiknät, i praktiken landsvägar och gatunät. Samarbetspartner är i det här fallet väg- eller gatuhållaren, om denne själv vid sin trafikled har installerat fysisk infrastruktur för samutnyttjande eller bygger trafikleden eller delar som hör samman med den tillsammans med en annan nätaktör. Det är dock vanligast med samarbete mellan nätaktörer inom el- och kommunikationsbranschen. De samutnyttjar fysisk infrastruktur som ligger vid en trafikled och ägs av den ena av dem eller också sambygger de sina nät vid en trafikled. De säkerhetsrisker som hör samman med trafikledningssystemen begränsar samarbetsmöjligheterna på sina ställen. Inom trafiknätet är det möjligt att avsevärt öka nätaktörernas samarbete. Detta skulle vara till stor nytta också med beaktande av framtida behov av infrastrukturnät, eftersom det säkerhetsavstånd som krävs vid separat byggande ställvis har lett till utrymmesbrist inom vissa vägområden. Samtidigt skulle man undvika de olägenheter som upprepat grävarbete orsakar vägkonstruktionen.  

På gatuområden är installeringsutrymmet också begränsat, varför det är viktigt att nätaktörerna samarbetar. I de städer som är störst till invånarantalet har det utvecklats vedertagna förfaranden och informationssystem för att främja samarbetet kring infrastrukturnät. Den föreslagna lagen kan orsaka smärre ändringar i de här städernas samarbetsavtal, men genom propositionen varken förhindras eller försvåras denna verksamhet. Med den föreslagna lagstiftningen skapas en riksomfattande miniminivå för samarbete, varför verksamhetsmodeller eller tillvägagångssätt som sträcker sig längre än så fortfarande kommer att vara möjliga, till exempel som en del av tillståndsprocessen för olika projekt. Således kan man på bästa sätt beakta regionala särdrag eller särdrag som på annat sätt hör till omgivningen på samma sätt som man gjort i huvudstadsregionen. Den föreslagna lagstiftningen förutsätter inte ändringar i lagen om underhåll och renhållning av gator och vissa allmänna områden.  

De enskilda vägarna har, trots att de är många, ingen stor betydelse för sambyggnad eller samutnyttjande, även om en övergång från elnätets luftledningar till jordkablar medför samarbetsmöjligheter för kommunikationsnätaktörer, om det i området finns en efterfrågan på kommunikationsnät. En stor del av de enskilda vägarna finns i så glest och sporadiskt befolkade områden att en utbyggnad av kommunikationsnäten sannolikt inte är lönsam. I den kommande totalreformen av lagen om enskilda vägar kan man beakta behoven av infrastrukturnät och samarbete bättre än i den gällande lagen.  

När det gäller sambyggnad och samutnyttjande har banområden, flygplatser och hamnar det gemensamt att det finns uttalade säkerhetsrisker i fråga om trafiken och verksamheten. Detta förhindrar troligen samarbete eller höjer kostnaderna för samarbete så att det blir olönsamt. Som helhet är flygplatserna och hamnarna av ringa betydelse när det gäller samarbete mellan nätaktörer, eftersom det är fråga om begränsade områden. Bannätet erbjuder däremot en funktionsduglig möjlighet till placering till exempel av kommunikationsnätens stamledningar och därför borde samarbetsmöjligheterna kring banområdena utvärderas noggrant med beaktande av säkerhetsfrågorna. Utmaningen består i bannätets höjda säkerhetsnivå, vilket innebär att tillträdesarrangemangen kräver kontinuerlig övervakning och leder till högre kostnader. Installationer som görs i banområdenas utkanter blir ändå förmånligare än installationer i oröjda områden. Den föreslagna lagstiftningen förutsätter inga ändringar i 36 § i banlagen, där det föreskrivs om beviljande av tillstånd för annat arbete som utförs på banområden. Fastän grunderna för förvägrande av arbetstillstånd är något mer omfattande än i landsvägslagen, är skill-naden motiverad då man beaktar skillnaderna mellan trafikformerna och i de säkerhetsnivåer som krävs för dem.  

Det ringa samarbetet mellan kommunikationsnät och vattentjänstnät samt gas- och fjärrvärmenät beror i hög grad på säkerhetsföreskrifter, som förhindrar samarbete eller höjer kostnaderna så att det blir olönsamt. Den föreslagna lagen medför inga förändringar när det gäller detta. Med avseende på en ökning av samarbetet går det inte att utesluta nätinfrastrukturer av mindre betydelse från den föreslagna lagstiftningens tillämpningsområde, eftersom en sådan begränsning inte är tillåten enligt sambyggnadsdirektivet.  

Däremot är det genom förslagen möjligt att främja samarbetet mellan teleföretag, eftersom de nuvarande bestämmelserna i informationssamhällsbalken om samarbetsskyldighet inte är allmänna till sitt tillämpningsområde, utan främst gäller enskilda situationer och företag med betydande marknadsinflytande. Kommunikationsverket kan i enlighet med 57 § i informationssamhällsbalken ålägga skyldighet att överlåta nyttjanderätt av orsaker som hör samman med miljöskydd eller markanvändningsplanering, men har i praktiken inte gjort det. Inte heller ligger teleföretagens frivilliga samarbete på en sådan nivå som skulle vara motiverad ur affärsekonomisk synvinkel. Ser man till helheten är omfattningen av samarbetet mellan nätaktörer alltför liten jämfört med de fördelar som man skulle kunna uppnå. En del av nätaktörerna har implementerat samarbete i sitt verksamhetssätt och därmed uppnått besparingar, men andra nätaktörer avböjer initiativ till samarbete. Man kan se att samarbetets omfattning varierar mellan olika regioner och olika nätaktörer.  

Genom en lagstiftning som förpliktar till samarbete kan man öka omfattningen av samarbetet, men det är ännu viktigare att genom lagstiftning skapa förutsättningar för att öka nätaktörernas samarbetsvilja. En absolut förutsättning för detta är att alla parter kan dra nytta av samarbetet. Lagstiftningen måste också ingripa i de faktorer som för närvarande minskar samarbetet. I praktiken hindrar ofta bristfällig eller alltför senkommen information om andra nätaktörers projekt samarbetet. Dessutom har meningsskiljaktigheter om prissättningen vid samutnyttjande och fördelningen av kostnaderna för sambyggnad varit viktiga faktorer som minskat nätaktörernas samarbetsvilja. De här problemen kan minskas genom den föreslagna lagstiftningen.  

2.3.2  2.3.2 Fastigheters och byggnaders interna kommunikationsnät

Den gällande lagstiftningen förutsätter inte byggande av interna höghastighetsnät för kommunikation i nya byggnader och fastigheter eller i sådana som renoveras. I nya bostadshus med flera bostäder byggs det redan nu bredbandsförbindelser som stöder snabba förbindelser. Ofta är alla teleföretag inom ett område intresserade av att bygga nät som möjliggör snabba bredbandsförbindelser i nya bostadsområden och då byggs också interna kommunikationsnät som stöder snabba bredbandsförbindelser i de nya fastigheterna i området.  

Däremot finns det i gamla fastigheter med flera bostäder ännu många traditionella inomhustelefonnät, som är otillräckliga med beaktande av nuvarande och framtida kommunikationstjänster. På inomhustelefonnätens överföringskapacitet inverkar bland annat kablarnas och skarvarnas skick och ålder, nätets avstånd från husfördelaren till lägenhetens telefonuttag, antalet internetförbindelser som pågår samtidigt samt eventuella yttre störningar. Rent generellt kan man konstatera att ju äldre tekniken i fastighetens inomhustelefonnät är, desto svagare är prestandan och desto lägre är den överföringshastighet som kan uppnås. I de svagaste näten kan hastigheten ligga betydligt under den bredbandshastighet på 30 Mbit/s som förutsätts i sambyggnadsdirektivet. Att förnya de gamla inomhustelefonnäten har blivit aktuellt särskilt i de husbolag som har inomhusnät som byggts före 1980. Ser man till kommande behov står det klart att inomhustelefonnäten måste förnyas i framtiden, men tidpunkten för detta kan variera.  

Äldre objekt i småhusområden med kopparkablage sedan tidigare har bredbandsförbindelser som fungerar för nuvarande behov. De här områdena är de svagaste av tätortsområdena när det gäller det fiberutbudsbaserade bredbandet. Därför byggs snabba fibernät nödvändigtvis inte i befintliga småhusområden, då det till exempel i samband med att ett småhus ska renoveras inte alltid finns snabbare bredbandsförbindelse än kopparkablage tillgänglig för alla småhusområden.  

Snabba bredbandsförbindelser och störningsfria televisionstjänster förutsätter ett snabbt kommunikationsnät. Ett snabbt kommunikationsnät höjer ofta värdet på fastigheter och särskilt med beaktande av framtida behov är det ändamålsenligt att snabba kommunikationsnät byggs i fastigheter på ett täckande sätt. De interna näten har en livslängd på flera år, om inte årtionden, varför det är viktigt att man vid byggandet av interna kommunikationsnät även är förutseende och beaktar framtida kommunikationsbehov.  

2.3.3  2.3.3 Central informationspunkt

I Finland finns det för närvarande ingen sådan central informationspunkt som avses i artikel 4 i direktivet och via vilken det skulle vara möjligt att få minimiinformation om varje nätaktörs existerande fysiska infrastruktur. Det huvudsakliga syftet med de nuvarande informationstjänsterna är inte heller att utöka sambyggnaden och samutnyttjandet, utan syftet är att förhindra kabelskador, varför informationstjänsterna om var ledningarna är koncentrerar sig på information om kablar, rör och liknande aktiva delar av nätet.  

Johtotieto Oy och Keypro Oy får positionsuppgifter för sina ledningsinformationstjänster med stöd av avtal som upprättas med ledningarnas ägare. Därför är det via de informationstjänster som drivs av dem möjligt att få information endast om placeringen av sådana delar av nätet som omfattas av avtalen. De informationstjänster om var ledningar är placerade som städerna och kommunerna tillhandahåller innefattar för sin del endast de delar av nätet som finns på stadens eller kommunens område.  

I den gällande lagstiftningen har tele- och elnätsföretagen ålagts skyldigheter att tillhandahålla information om var kablar är placerade. De här skyldigheterna är dock inte tillräckliga för att uppfylla de krav som ställs i artikel 4 i direktivet, emedan skyldigheterna endast ålagts tele- och elnätsföretag och inte gäller passiva element i näten och planerade byggprojekt.  

Det vore möjligt att ta in informationsskyldighet i enlighet med artikel 4 i direktivet i till exempel markanvändnings- och bygglagen eller i sektorsspecifika lagar. Direktivet omfattar dock många olika typer av infrastruktur samt många olika nätaktörer och för närvarande saknas speciallagstiftning för en del av dem.  

3.2.1  3.2.1 Tillämpningsområde

Den viktigaste prövningen av genomförandealternativen gäller omfattningen av tillämpningsområdet för den föreslagna sambyggnadslagen. Syftet med sambyggnadsdirektivet är att främja spridningen av snabba bredbandsförbindelser genom att öka möjligheterna för teleföretag att dra nytta av sådana delar av infrastrukturnät som ägs av andra vid sambyggnad eller samutnyttjande. Direktivet ger alltså rättigheter främst för aktörer i kommunikationsnät och skyldigheter för aktörer i andra infrastrukturnät. Direktivet förbjuder dock inte att rättigheterna utsträcks även till andra nätaktörer, dock under förutsättning att de nationella genomförandelösningarna följer det ursprungliga syftet med direktivet, dvs. att sänka kostnaderna för bred-bandsbyggande. I artikel 1.3 sägs att medlemsstaterna får behålla eller införa bestämmelser i enlighet med unionsrätten som sträcker sig utöver de minimikrav som fastställs i direktivet i syfte att bättre uppnå de mål som avses i punkt 1. Detta bekräftas också i ett arbetsdokument från kommissionens kommunikationskommitté som behandlas mera ingående i slutet av avsnitt 2.2.2. 

Genom att hålla sig inom en avgränsning enligt direktivets tillämpningsområde skulle tillämpningssituationerna för sambyggnadslagen vara mera avgränsade och således mer förutsägbara, Kommunikationsverket skulle bättre kunna lösa tvister som uppstår och konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen skulle vara lättare att bedöma. Dessutom skulle det åtminstone teoretiskt kunna anses att lösningen är det effektivaste sättet att främja bredbandsbyggande, eftersom teleföretagen skulle få rätt att utnyttja andra infrastrukturnät och deras nätaktörers byggprojekt i sitt byggande, men skulle inte ha ömsesidiga förpliktelser med stöd av sambyggnadslagen.  

Det finns däremot vägande grunder för ett mera omfattande tillämpningsområde för sambyggnadslagen och för ömsesidighet i fråga om de anknytande rättigheterna och skyldigheterna. Samutnyttjande av konstruktioner i infrastrukturnät och sambyggnad av nät har i Finland huvudsakligen byggt på ett frivilligt samarbete mellan nätaktörer utifrån tanken att samtliga parter ska gynnas av samarbetet. Om aktörerna i endast ett infrastrukturnät får fördelar genom sambyggnadslagen och aktörerna i andra nät endast skyldigheter, skulle risken för en försämrad samarbetsvilja bland de sist nämnda nätaktörerna vara överhängande. Denna konsekvens kan anses sannolik, eftersom endast teleföretagens kostnader skulle sjunka och de övriga nätaktörernas kostnader i de flesta situationer skulle stiga och genomförandet av projekten försenas. Den föreslagna lagstiftningen innehåller tämligen omfattande grunder för att vägra tillgodose begäran om sambyggnad och samutnyttjande och därför skulle nätaktörer till följd av bristande samarbetsvilja på ett avgörande sätt kunna försvåra och minska både sambyggnad och samutnyttjande.  

Det är mycket sannolikt att ömsesidighet i sambyggnadslagen bäst skulle främja nätaktörernas samarbetsvilja och därmed sambyggnad och samutnyttjande. I praktiken skulle även syftet med sambyggnadsdirektivet bäst främjas på detta vis, eftersom teleföretagen tack vare ett betydligt bredare samarbete skulle uppnå totala kostnadsbesparingar jämfört med en situation där kostnadsbesparingarna i ett enskilt byggprojekt skulle vara större, men ett begränsat samarbete skulle minska besparingarna i de totala kostnaderna. En lagstiftning som tryggar ömsesidighet skulle inte heller utan grund göra åtskillnad mellan infrastrukturnät som är viktiga för ett fungerande samhälle, nätaktörer och deras ägare. Dessutom kan man genom dessa åtgärder nå stora samhälleliga besparingar genom att öka samarbetet, i synnerhet med beaktande av de krav på en förbättring av distributionssäkerheten för el som ställs i elmarknadslagen och den stora ökning av andelen jordkablar som dessa kommer att ge upphov till under de närmaste tio åren. Denna lösningsmodell har fått ett nästan enhälligt understöd i den arbetsgrupp som berett regeringspropositionen, vid diskussionsmöten med intressentgrupperna och under remissbehandlingen.  

3.2.2  3.2.2 Interna kommunikationsnät i fastigheter och byggnader

Artiklarna 8 och 9 i direktivet gäller interna kommunikationsnät i fastigheter. I artikel 8 förutsätts att alla nybyggda byggnader ska vara utrustade med fysisk infrastruktur som stöder snabba bredbandsförbindelser. Skyldigheten tillämpas också på omfattande renoveringsprojekt i fastigheter. I direktivet förutsätts dock inte att interna kommunikationsnät byggs i nya byggnader och fastigheter eller sådana som ska totalrenoveras, utan förutsättningen är endast att det byggs fysisk infrastruktur som möjliggör snabba bredbandsförbindelser i en fastighet. I praktiken innebär detta att endast passiv infrastruktur, såsom ledningsvägar och rör, ska byggas i fastigheterna. Utgångspunkten i direktivet bygger på att på annat håll i Europa ägs interna kommunikationsnät i fastigheter och byggnader vanligen av teleföretag. I Finland ägs interna kommunikationsnät i fastigheter och byggnader i allmänhet av husbolaget eller den boende själv. I Finland känns det därmed som en naturligare lösning att tänka på frågan som en helhet och därför har frågan om det samtidigt även bör byggas ett aktivt, internt kommunikationsnät som gör det möjligt att tillhandahålla snabba bredbandsförbindelser för de boende i fastigheterna också tagits upp till bedömning. Detta alternativ är således mera omfattande än vad som krävs i sambyggnadsdirektivet. 

I propositionen har man gått in för en lösning enligt vilken det i samband med byggandet av fysisk infrastruktur i fastigheter och byggnader också ska byggas ett internt aktivt kommunikationsnät i fastigheten. Att bygga enbart fysisk infrastruktur är ännu inte en tillräcklig garanti för att de boende i fastigheter och byggnader har snabba bredbandsförbindelser, och därför är det motiverat att det samtidigt också byggs ett internt kommunikationsnät i fastigheter och byggnader. Att bygga ett nät i efterskott blir dyrare än att göra det i samband med att den fysiska infrastrukturen byggs. Det är dessutom omöjligt att kontrollera funktionen för den fysiska infrastruktur som stöder snabba bredbandsförbindelser innan själva det interna nätet är byggt.  

Enligt artikel 4 får medlemsstaterna bevilja undantag från ovan nämnda skyldighet för vissa kategorier av byggnader, i synnerhet egnahemshus, eller omfattande renoveringsprojekt, i fall när det är oproportionellt betungande att fullgöra dessa skyldigheter, till exempel vad gäller kostnader för enskilda eller gemensamma ägare eller vad gäller byggnadstypen. Sådana byggnadstyper kan enligt direktivet vara vissa kategorier av monument, historiska byggnader, semesterbostäder, militärbyggnader eller andra byggnader som används för nationella säkerhetsändamål.  

Medlemsstaterna har vid genomförandet av artikel 8 således prövningsrätt i fråga om det nationellt ska beviljas undantag från skyldigheten i direktivet att bygga fysisk infrastruktur i nya fastigheter och byggnader eller sådana som ska totalrenoveras. Undantagen ska vara förenliga med artikel 8.4 och motiveras på behörigt sätt.  

Fastigheters interna kommunikationsnät ägs i Finland av de boende i fastigheten i motsats till i många andra europeiska länder. Således måste det i Finland föreskrivas undantag i synnerhet i sådana fall där skyldigheten att bygga fysisk infrastruktur som stöder snabba bredbandsförbindelser i en fastighet skulle orsaka oskäliga kostnader för fastigheternas ägare. Oskäliga kostnader uppstår i synnerhet för ägare av egnahemshus och semesterbostäder och därför måste småhus ställas utanför skyldigheten att bygga fysisk infrastruktur som stöder snabba bredbandsförbindelser i en fastighet. Även byggnader och fastigheter som ägs av offentliga samfund och huvudsakligen används av dessa föreslås bli lämnade utanför skyldigheten, eftersom den föreslagna skyldigheten i det rådande ekonomiska läget annars skulle kunna orsaka oskäliga och oförutsedda kostnadsverkningar även för offentliga samfund, särskilt kommuner.  

Om ett offentligt samfund äger en byggnad eller en fastighet, men hyresgästen inte huvudsakligen är ett annat offentligt samfund eller flera offentliga samfund ska undantaget inte tillämpas. Detta innebär att till exempel kommunala hyreshus omfattas av skyldigheten. Det skulle vara oskäligt för de boende i kommunala hyreshus om skyldigheten att bygga fysisk infrastruktur som stöder snabba bredbandsförbindelser och ett internt kommunikationsnät gällde alla bostadsaktiebolag och fastighetsaktiebolag i privat ägo, men däremot inte kommunalt ägda hyreshus. Sett till en likvärdig behandling av de boende är det motiverat att skyldigheten att bygga fysisk infrastruktur som stöder snabba kommunikationsförbindelser i nya byggnader och fastigheter och sådana som ska totalrenoveras ska gälla lika för både sådana som bor i ägarbostäder och sådana som bor i hyresbostäder. I fritt finansierade hyresbostäder kan hyresvärden ta ut kostnaderna för byggandet av ett internt kommunikationsnät i fastigheten i form av höjda hyror. När det gäller hyresbostäder som stöds med arava- eller räntestödslån får enligt 13 § 1 mom. i lagen om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån och 7 § 1 mom. i aravabegränsningslagen (1190/1993) i hyra för en bostadslägenhet tas ut högst ett belopp som vid sidan av övriga intäkter behövs för utgifterna för finansiering av hyresbostäderna och lokaliteterna i anslutning till dem och för de utgifter som god fastighetshållning förutsätter. Detta gör det möjligt att bereda sig på bland annat renoveringar, såsom förnyande av det interna kommunikationsnätet i en fastighet, när självkostnadshyror bestäms. Däremot skulle skyldigheten i proportion ha avsevärt större kostnadseffekter för småhusboende än i bostadsaktiebolag och fastighetsaktiebolag, där kostnaderna för byggandet av ett internt kommunikationsnät i fastigheten fördelas mellan alla delägare och det är därför motiverat att lämna småhusägare utanför skyldigheten.  

Förutom ovan nämnda undantag skulle undantaget även gälla byggnader där det skulle vara uppenbart oskäligt att bygga fysisk infrastruktur som stöder snabba bredbandsförbindelser och ett internt kommunikationsnät med beaktande av byggnadens användningsändamål och de kostnader som uppstår. Syftet med ovan nämnda punkt är att göra det möjligt att även lämna sådana fastigheter och byggnader utanför skyldigheten som till exempel är skyddade eller annars sådana att skyldigheten skulle orsaka byggnadens eller fastighetens ägare oskäliga kostnader med beaktande av byggnadens eller fastighetens användningsändamål. 

I artikel 8.2 i sambyggnadsdirektivet förutsätts också att alla nybyggda flerfamiljshus ska vara utrustade med en accesspunkt. Med accesspunkt avses enligt artikel 2.11 en fysisk punkt belägen inuti eller utanför byggnaden, som är tillgänglig för teleföretag som tillhandahåller anslutning till fysisk infrastruktur som stöder snabba förbindelser i fastigheten. Artikel 8.2 har redan genomförts i Finland med stöd av informationssamhällsbalken och Kommunikationsverkets föreskrift 65/2013 M om inomhusnäten i en fastighet och teleentreprenader, som utfärdats med stöd av den och där det ställs krav på anslutningspunkten för inomhusnät och det allmänna kommunikationsnätet. Därmed föreslås inte att skyldigheten att bygga en anslutningspunkt mellan den fysiska infrastrukturen i en fastighet och ett allmänt kommunikationsnät ska tas in i den lag där bestämmelsen föreslås.  

I artikel 9.3 i sambyggnadsdirektivet förutsätts att teleföretag på rättvisa och rimliga villkor, inklusive prisvillkor, ska få nyttjanderätt till den fysiska infrastrukturen i en fastighet. I Finland är bostadsaktiebolag, fastighetsaktiebolag och med dem jämförbara sammanslutningar som äger eller administrerar en fastighets interna eller flera fastigheters gemensamma fasta kommunikationsnät som är kopplat till ett allmänt kommunikationsnät med stöd av 111 § i informationssamhällsbalken skyldiga att på icke-diskriminerande villkor ge det teleföretag som abonnenten har valt tillträde till icke-upptagen kapacitet av fastighetens eller fastighetsgruppens interna kommunikationsnät för förmedling av kommunikationstjänster till abonnentens terminalutrustning inom fastigheten. I 111 § i informationssamhällsbalken föreskrivs inte att nyttjanderätten måste överlåtas på rättvisa villkor, inklusive prisvillkor. Enligt artikel 9.6 i sambyggnadsdirektivet ska artikel 9 inte påverka äganderätten för ägaren till accesspunkten eller den fysiska infrastrukturen i fastigheten i de fall när en innehavare av en nyttjanderätt till den infrastrukturen inte är ägare till desamma. I Finland ägs fastigheters interna kommunikationsnät av fastigheten. Eftersom punkten inte begränsar fastighetsägares rättigheter, föreslås inte att kravet i artikel 9.3 på att nyttjanderätten ska överlåtas till teleföretag på rättvisa villkor, inklusive prisvillkor, ska verkställas. Ovan nämnda lösning är möjlig med stöd av artikel 9.6, eftersom artikel 9.3 skulle begränsa äganderätten för finländska fastighetsägare.  

I artikel 9.5 i sambyggnadsdirektivet förutsätts att teleföretag har rätt att med abonnentens godkännande ansluta sitt nät till abonnentens lokaler förutsatt att inverkan på tredje parters privata egendom minimeras. Teleföretag har ovan nämnda rättighet i fall där det inte finns fysisk infrastruktur som stöder snabba förbindelser i en fastighet. Eftersom interna kommunikationsnät i fastigheter i Finland ägs av fastigheterna, förutsätter ovan nämnda rätt i Finland fastighetsägarens samtycke. I lagen föreslås dock inte en separat bestämmelse om ovan nämnda rättighet, eftersom abonnenten redan med stöd av nuvarande bestämmelser har rätt att få en snabb nätförbindelse i det fall att fastighetsägaren förordar att nätet ansluts till abonnentens lokaler. Teleföretag har därmed rätt att ansluta sitt nät till abonnentens lokaler, om bostadsaktiebolag i enlighet med 5 kap. 8 § i bostadsaktiebolagslagen eller fastighetsaktiebolag eller andra med dem jämförbara sammanslutningar som äger eller administrerar en fastighets interna eller flera fastigheters gemensamma fasta kommunikationsnät förordar att nätet ansluts till abonnentens lokaler. 

3.2.3  3.2.3 Tvistlösning

Medlemsstaterna kan använda prövningsrätt för hur tvister ska avgöras i respektive medlemsland. I sambyggnadsdirektivet ställs dock flera specialvillkor för tvistlösningsorganets verksamhet. I praktiken anger dessa specialvillkor även hur tvistlösningen ska ordnas.  

Artikel 10 förutsätter att tvistlösningsorganet ska vara juridiskt och funktionellt fristående från varje nätoperatör. Definitionen på nätoperatörer i direktivet är vid och täcker många slags former av infrastruktur, varav en del ägs av kommunerna och en del av staten. Därför är offentliga aktörer som äger infrastruktur och som är nätoperatörer enligt direktivet sannolikt inte lämpliga som tvistlösningsorgan enligt direktivet. Sådana aktörer är till exempel kommuner och Trafikverket. Därmed kan till exempel kommunens byggnadstillsynsmyndighet inte i praktiken vara tvistlösningsorgan. Dessutom styrs närings-, trafik- och miljöcentralerna av Trafikverket och svarar också själva för många byggprojekt i trafiknätet, och är därför inte heller oberoende nätoperatörer på det sätt som avses i direktivet.  

Tvistlösningsorganets verksamhet är också bunden av att sådana meningsskiljaktigheter som avses i direktivet måste lösas inom två månader från det att ärendet inletts. I skälen i direktivet nämns också tvistlösning till vissa delar. I skäl 25 i direktivet konstateras att medlemsstaterna ska införa särskilda förlikningsförfaranden för att säkerställa en snabb lösning på tvister enligt proportionella, rättvisa och icke-diskriminerande villkor. Enligt skäl 23 i direktivet bör tvistlösningsorganet dessutom kunna avgöra sådana tvister genom ett tvingande beslut. Direktivet gör det således inte möjligt för ett tvistlösningsorgan att utfärda till exempel avgöranden med karaktären av rekommendationer till en annan myndighet eller domstol.  

Nedan bedöms olika genomförandealternativ utifrån hur tvistlösningen skulle kunna arrangeras i de situationer som förutsätts i direktivet. Först bedöms tvistlösning när det gäller interna nät i fastigheter, därefter lösning av tvister i fråga om tillgången på minimiinformation och sist arrangerandet av tvistlösning i tvister som gäller sambyggnad och samutnyttjande. 

Enligt artikel 9.3 ska parterna ha rätt att hänskjuta frågan till ett tvistlösningsorgan när ingen överenskommelse om tillträde till den fysiska infrastrukturen i en fastighet nås inom två månader från dagen för mottagandet av den formella begäran om tillträde. Tvistlösningsorganet ska utfärda ett beslut inom två månader. Informationssamhällsbalken innehåller för närvarande sådana bestämmelser om fastigheters interna nät, som delvis täcker de skyldigheter som ställs i direktivet. Bestämmelserna behandlas närmare i punkt 2.1.3 i propositionen. Kommunikationsverket är tillsynsmyndighet i frågor som gäller fastigheters interna nät enligt informationssamhällsbalken, till exempel i situationer enligt 111 § som gäller nyttjanderätt till fastigheters fysiska infrastruktur. Kommunikationsverket har därigenom erfarenhet och kompetens i frågor som gäller interna nät och är för närvarande tillsynsmyndighet även i frågor som gäller nyttjanderätt till fastigheters interna nät och det är därmed naturligt att Kommunikationsverket även i fortsättningen är tvistlösningsorgan i tvister som gäller fastigheters och byggnaders interna nät. 

Enligt artikel 4 och 6 ska medlemsstaterna säkerställa att minimiinformation om befintlig fysisk infrastruktur och planerade byggtekniska arbeten är tillgänglig via en central informationspunkt. Enligt artikel 4.6 och 6.4 ska medlemsstaterna säkerställa att vardera parten, om en eventuell tvist skulle uppstå i samband med rättigheterna och skyldigheterna i artikeln, har rätt att hänskjuta tvisten till ett nationellt tvistlösningsorgan. Enligt den aktuella punkten ska tvistlösningsorganet utfärda ett beslut inom kortast möjliga tidsram och i varje fall inom två månader, utom i undantagsfall. De tvister som avses i artikeln kan gälla till exempel begränsning av tillgången på information med avseende på nätens säkerhet, folkhälsa eller allmän säkerhet, konfidentialitet eller företags- och affärshemligheter. Tvisterna kan också gälla villkor för utlämnande av information, eftersom informationen enligt artikeln ska vara tillgänglig enligt proportionella, icke-diskriminerande och öppet redovisade villkor, samt graden av noggrannhet i utlämnandet av information. Skyldigheterna i direktivet gäller både nätaktörer som ska lämna information om sin fysiska infrastruktur till informationstjänsten, men även den instans som är central informationspunkt och som ska ge information till dem som behöver information och följa villkoren i direktivet.  

Tvister i sådana situationer som avses i artikel 4 och 6 är speciella jämfört med andra potentiella tvister enligt direktivet, eftersom den andra parten i tvisten kan vara en myndighet som i enlighet med denna proposition fungerar som central informationspunkt.  

Det primära sättet är möjligheten att anföra begäran om omprövning av beslut som fattas av den myndighet som fungerar som central informationspunkt. Närmare bestämmelser om detta finns i 7 a kap. i förvaltningslagen. Enligt 49 b § i förvaltningslagen ska möjligheten att begära omprövning nämnas i lag. Då får ett beslut inte överklagas genom besvär, men begäran om omprövning får överklagas vidare enligt vad som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Omprövning begärs oftast hos den myndighet som har fattat beslutet i första instans. Eftersom det föreslås att Kommunikationsverket utses till central informationspunkt på det sätt som anges i punkt 3.3, föreslås att även omprövning begärs hos Kommunikationsverket.  

De tvister som tas upp i artikeln kan även gälla en tvist mellan två nätaktörer, till exempel om nätaktören inte i enlighet med direktivet tillhandhåller information via en central informationspunkt. Det är då fråga om en tvist som inte bygger på ett beslut av Kommunikationsverket som fungerar som central informationspunkt. Kommunikationsverket skulle i detta fall avgöra ovan nämnda tvist direkt med stöd av sitt tillsynsuppdrag. 

Direktivet gäller flera olika sektorer, och därför ska tvistlösningsorganet eller tvistlösningsorganen ha kompetens från flera olika sektorer i fall som gäller sambyggnad och samutnyttjande. Tvister som gäller sambyggnad och samutnyttjande kan gälla förbud mot nyttjanderätt eller förbud mot sambyggnad. Tvisterna kan också gälla villkoren för överlåtelse av nyttjanderätt, bedömning av om villkoren är icke-diskriminerande och rimliga och bedömning av om priset är skäligt. Ovan nämnda omständigheter förutsätter att tvistlösningsorganet har särskild sakkunskap om särdragen i den aktuella sektorn, till exempel teknisk och ekonomisk expertis om bedömningen av rimligheten i priset på överlåtelse av nyttjanderätt. Ärenden som gäller sambyggnad och samutnyttjande är ofta sådana att det är viktigt för parterna att få tvisterna lösta snabbt och effektivt för att byggarbetena inte ska bli oskäligt försenade. Den andra sektorn i tvistsituationer är dock alltid telebranschen, vilket ska beaktas även när tvistlösning ordnas. Nedan granskas olika alternativa tvistlösningsmetoder med beaktande av sambyggnad och samutnyttjande. 

Det bästa alternativet bland de olika genomförandealternativen anses vara att Kommunikationsverket ska vara tvistlösningsorgan i situationer som gäller sambyggnad och samutnyttjande. Den andra parten i tvister är alltid telebranschen och det är därför motiverat att Kommunikationsverket är tvistlösningsorgan i tvister som gäller sambyggnad och samutnyttjande enligt direktivet. Målet för direktivet är att sänka kostnaderna för bredbandsbyggande, och det är därför naturligt att uppgiften anvisas en myndighet inom den sektor som har de bästa förutsättningarna och kunskaperna att se till att målen i direktivet uppnås, vilket också talar för att tvistlösningen ska centraliseras till Kommunikationsverket. Sambyggnadsdirektivet täcker också en mängd andra sektorer och därför måste man också se till att sakkunskapen om dessa sektorer tas till vara när meningsskiljaktigheter ska lösas. Sådan sakkunskap har myndigheter inom olika sektorer, såsom Energiverket, Trafikverket och närings-, trafik- och miljöcentralerna.  

Andra myndigheters sakkunskap skulle bäst kunna utnyttjas så att det inrättas en separat nämnd för tvistlösning. Det som talar för en separat nämnd är att den tack vare sitt breda medlemsfält skulle ha kunskaper om olika infrastrukturer och deras särdrag. Det föreslås dock inte att en nämnd inrättas, eftersom det inte anses ändamålsenligt att inrätta ett nytt organ utan att man vet om tvister enligt direktivet kommer att uppstå över huvud taget eller om det kommer att uppstå många tvister inom de sektorer som direktivet omfattar. Den andra parten i tvister är alltid telebranschen och när det gäller andra sektorer torde tvisterna gälla sådana där det är mest sannolikt att det kommer att förekomma sambyggnad och samutnyttjande tillsammans med telebranschen, speciellt elbranschen. Inte heller därför anses det nödvändigt att inrätta en separat nämnd. Att ordna sådan tvistlösning som förutsätts i direktivet är inte heller ett hinder för aktörerna att hänskjuta ärendet till domstol eller avgöra tvisten på något annat sätt, om de så önskar. Som stöd för Kommunikationsverket vid lösningen av meningsskiljaktigheter ska finnas en separat expertgrupp vars medlemmar bland annat består av myndigheter från andra sektorer som omfattas av sambyggnadsdirektivet och aktörer som representerar dessa sektorer. På så vis kan man säkerställa tillgång till expertisen hos aktörer även i andra sektorer när meningsskiljaktigheter ska lösas.  

3.2.4  3.2.4 Central informationspunkt

I artikel 4 och 6 i direktivet föreskrivs om öppenhet och insyn avseende fysisk infrastruktur i nät och planerade byggtekniska arbeten. Medlemsstaterna ska enligt artikel 4 säkerställa att varje företag som tillhandahåller eller som har tillstånd att tillhandahålla allmänna kommunikationsnät har rätt att på begäran få tillgång till den minimiinformation som definieras i direktivet om nätoperatörers befintliga fysiska infrastruktur. I artikel 6 föreskrivs åter om nätoperatörens skyldighet att tillhandahålla information avseende pågående eller planerade bygg- och anläggningsprojekt relaterade till den fysiska infrastrukturen.  

Med tanke på antalet parter som berörs och för att underlätta tillgången till information om den fysiska infrastrukturen i nät även mellan sektorer och över gränser, bör den miniinformation som avses i direktivet tillhandahållas via en central informationspunkt (skäl 20 i direktivet). Via den centrala informationspunkten ska det vara möjligt att få tillgång till den minimiinformation som redan finns tillgänglig i elektronisk form, med förbehåll för begränsningar för att skydda nätsäkerheten eller nätens integritet, särskilt för kritisk infrastruktur, eller för att skydda berättigade drifts- och affärshemligheter. I direktivet ställs inga krav på den instans som fungerar som central informationspunkt eller på hur informationstjänsten ska ordnas, utan i det fallet är det medlemsstaterna som har prövningsrätt.  

Under beredningen av propositionen har frågan om en privat aktör kan utses till central informationspunkt bedömts. En sådan lösning kan vara motiverad i synnerhet därför att en privat tjänsteleverantör har större erfarenhet av att tillhandahålla positionsinformationsservice och myndigheterna inte har tillgång till motsvarande expertis. Positionsinformations- och utredningsservice om den fysiska infrastrukturen i anslutning till nät tillhandahålls för närvarande av Johtotieto Oy, Keypro Oy samt vissa kommuner och städer. Under beredningen av propositionen har man särskilt granskat möjligheten att utse det helt statsägda bolaget Johtotieto Oy till central informationspunkt, eftersom man på grund av orsaker som hänför sig till den nationella och allmänna säkerheten har ansett att om en privat aktör utses till central informationspunkt bör aktören i fråga omfattas av statens ägarstyrning. Den centrala informationspunkten får enligt artikel 4 och 6 i direktivet begränsa tillgången till information, om det är nödvändigt med tanke på nätens säkerhet och integritet, nationell säkerhet, folkhälsa, allmän säkerhet, konfidentialitet eller drifts- och affärshemligheter. I den centrala informationspunktens verksamhet ingår därmed sådana viktiga uppgifter med tanke på statens säkerhet som enligt propositionen ska anses vara offentliga förvaltningsuppgifter enligt 124 § i grundlagen. Den centrala informationspunkten fattar i praktiken ett förvaltningsbeslut genom vilket det vägrar att lämna ut information i den omfattning som informationen har begärts. Den centrala informationspunkten fattar i praktiken ett förvaltningsbeslut genom vilket det vägrar att lämna ut information i den omfattning som informationen har begärts. Eftersom beslutet direkt kan påverka den enskildes rätt, kan uppgiften till och med innebära betydande utövning av offentlig makt. Sådana uppgifter får enligt 124 § i grundlagen anförtros endast myndigheter. I propositionen har man sålunda gått in för en lösning enligt vilken Kommunikationsverket fungerar som den centrala informationspunkt som avses i direktivet. Den föreslagna lösningen stöds också av responsen under remissbehandlingen.  

Informationsskyldigheten enligt artikel 4 och 6 i direktivet gäller endast information som är relevant med tanke på sambyggnad och samutnyttjande. När det gäller informationsskyldigheten har man bedömt frågan om även information om nätens aktiva element ska göras tillgänglig via den centrala informationspunkten. Detta alternativ skulle vara mera omfattande än informationsskyldigheten i sambyggnadsdirektivet.  

I propositionen har man gått in för en lösning enligt vilken informationsskyldigheten förutom den minimiinformation som definieras i direktivet även gäller information om kablars, rörs och liknande aktiva delars position. Att utvidga informationsskyldigheten på det sätt som föreslås gör den centrala informationspunkten till en mera heltäckande och tillförlitlig informationskälla och möjliggör den s.k. principen om alla tjänster över en disk i den meningen att en nätoperatör från en och samma informationspunkt kan få positionsinformation om både den fysiska infrastrukturen och det aktiva nätet. En heltäckande tillgång på information om kablarnas position ökar också samhällets förmåga att hantera fel och störningar.