1.1  Bakgrund

Propositionen bygger på regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering. Enligt regeringsprogrammet genomförs en moderat höjning av klientavgifterna med betoning på bland annat den specialiserade sjukvården och så rättvist som möjligt utan att ojämlikheten ökar och så att avgifterna inte utgör ett hinder för tillgången till tjänster. Bland annat med stöd av den nämnda föresatsen i regeringsprogrammet hade det fattats beslut om besparingar på 50 miljoner euro genom att ändra bestämmelserna i lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården (734/1992, nedan klientavgiftslagen). Senare vid ramförhandlingarna våren 2024 fattades beslut om ytterligare besparingar på 100 miljoner euro, som skulle genomföras genom att höja klientavgifterna. De eftersträvade besparingarna uppgick således till sammanlagt 150 miljoner euro, och med beaktande av tidsramarna för besparingarna genomfördes de slutligen till fullt belopp genom klientavgiftshöjningar så att de högsta belopp av klientavgifterna inom social- och hälsovården som det föreskrivs om i förordningen om klientavgifter inom social- och hälsovården (912/1992, nedan klientavgiftsförordningen) höjdes vid ingången av 2025.  

I samband med ändringen av klientavgiftsförordningen var det inte möjligt att höja avgiften för oanvänd service, eftersom bestämmelser om den finns i klientavgiftslagen. Med beaktande av de nämnda höjningarna ansågs det ändamålsenligt att så snart som möjligt även höja den högsta avgiften för oanvänd service. Uteblivna och icke avbokade besök medför kostnader för välfärdsområdena. Avgiften för oanvänd och icke avbokad service kan bidra till att kompensera dessa kostnader. 

1.2  Beredning

Propositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid social- och hälsovårdsministeriet. I sak ingick den lagändring som nu föreslås ursprungligen i utkastet till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om reform av ansvaret för ordnande och finansiering av ambulanstransporter och transporter som ingår i prehospital akutsjukvård och om ändring av klientavgifter inom social- och hälsovården. Utkastet omfattade en större lagstiftningshelhet. Efter remissbehandlingen, som ordnades efter den grundläggande beredningen, beslutades det dock att det ska beredas en separat proposition om den del som gäller höjning av avgiften för oanvänd service, detta för att bestämmelserna om detta ska kunna sättas i kraft enligt den föreslagna tidsplanen, medan den övriga lagstiftningshelheten ännu krävde fortsatt beredning. 

Under den grundläggande beredningen begärdes uppgifter av välfärdsområdena genom begäranden om information (nedan också enkäten). Den första begäran om information sändes i januari 2025 och besvarades av sammanlagt 17 välfärdsområden, Helsingfors stad och HUS-sammanslutningen. En andra begäran om information sändes i brådskande ordning i mars 2025 och besvarades av sammanlagt 21 områden. Genom begäranden om information utreddes välfärdsområdenas synpunkter. Ett ytterligare mål var att ta fram ett kunskapsunderlag i synnerhet för bedömningen av de ekonomiska konsekvenserna, både i fråga om ändringar i avgifterna för oanvänd service och i fråga om andra förslag till ändring av lagstiftningen som då bereddes som en mer omfattande helhet. 

Det nämnda utkastet till proposition var på remiss på finska från den 14 april till den 25 maj 2025 och på svenska från den 9 maj till den 19 juni 2025. Utlåtanden begärdes av sammanlagt 123 instanser, och dessutom hade också andra möjlighet att yttra sig om utkastet i tjänsten utlåtande.fi. Utlåtanden begärdes bland annat av vissa ministerier, statsmyndigheter, välfärdsområden, Ålands landskapsregering och Ålandsdelegationen, de centrala arbetsmarknadsorganisationerna och organisationer som företräder många olika klient- och arbetstagargrupper. Remissvaren behandlas i avsnitt 6. 

Bakgrundsmaterialet till propositionen finns på adressen valtioneuvosto.fi/sv/projekt med identifieringskoderna STM101:00/2025 och STM108:00/2023. 

Vid beredningen av propositionen har den senaste regeringsproposition (RP 129/2020 rd) som gäller klientavgifter inom social- och hälsovården utnyttjats. 

2.1  Nuläge

Reglering om avgiften för oanvänd service (nedan också oanvänd och icke avbokad service) har tidigare funnits i såväl klientavgiftslagen som klientavgiftsförordningen, men i samband med den senaste reformen av klientavgiftslagen överfördes regleringen i sin helhet till klientavgiftslagen. För närvarande möjliggör lagen att en avgift tas ut för oanvänd och icke avbokad service i fråga om mottagningstid för hälsovårdsservice i omfattande grad samt i fråga om en kortvarig vårdplats eller boendeserviceplats inom social- eller hälsovården, om de förutsättningar som anges i lagen uppfylls. Avgiften kan enligt gällande lagstiftning vara högst 56,70 euro. Beloppet av den avgift som med stöd av lagstiftningen tas ut hos en person begränsas av den bestämmelse i 2 § i klientavgiftslagen enligt vilken den avgift som tas ut för servicen får vara högst lika stor som kostnaderna för serviceproduktionen. 

Betydelsen av ordalydelsen mottagningstider för hälsovårdsservice i lagens 3 §, som gäller den avgift som tas ut för oanvänd service, har förklarats mer ingående i regeringens proposition 129/2020 rd.. Enligt specialmotiveringen i propositionen gäller regleringen mottagningstider som reserverats för alla hälso- och sjukvårdstjänster, dvs. alla självständiga mottagningar för hälso- och sjukvårdstjänster samt undersöknings- eller vårdbesök i hälso- och sjukvårdstjänsterna. Enligt specialmotiveringen utgörs dessa av till exempel besök i samband med en undersökning eller vård på sjukhus och på en läkares, sjukskötares, fysioterapeuts, ergoterapeuts eller motsvarande yrkesutbildad persons mottagning inom hälso- och sjukvården. I specialmotiveringen konstateras dessutom att ordalydelsen i paragrafen tillåter att avgift tas ut också för en oanvänd och icke avbeställd mottagning på distans. I specialmotiveringen påpekas även att rätten att ta ut den avgift som avses i paragrafen inte är beroende av om det får tas ut en avgift för själva tjänsten eller inte. Således är det även för sådana hälsovårdstjänster som med stöd av 5 § i klientavgiftslagen är avgiftsfria för närvarande möjligt att ta ut en avgift, då tjänsten inte används och inte avbokas och då övriga lagstadgade förutsättningar för att ta ut en avgift uppfylls. 

De övriga tjänster som avgiften för oanvänd service för närvarande omfattar utgörs av kortvariga vårdplatser och boendeserviceplatser inom social- eller hälsovården. Dessa termer har preciserats i specialmotiveringen i ovan nämnda regeringsproposition med en hänvisning till att bestämmelserna gäller kortvarig vård eller service vid enheter för institutions- och familjevård samt boendeservice. Vad som avses med kortvarig vård och service har inte separat förklarats i detta sammanhang. Således utgörs utgångspunkten av den regel som framgår av 7 b § i klientavgiftslagen och enligt vilken långvarig vård och service är sådan vård och service som de facto har varat eller som beräknas pågå i minst tre månader. Kortare vård- eller serviceperioder än så kan med andra ord tolkas som kortvariga. 

Med tanke på huruvida en avgift kan tas ut för oanvänd service är det i princip inte av betydelse om klienten själv eller hans eller hennes företrädare bokat den besökstid eller den plats vid en vård- eller serviceenhet som inte avbokats. Enligt specialmotiveringen till den gällande paragrafen (se RP 129/2020 rd) avses med företrädare klientens lagliga företrädare och den som med klientens bemyndigande handlar för klientens räkning, samt klientens anhöriga eller andra närstående i en situation där klienten till följd av nedsatt förmåga till självbestämmande på grund av sjukdom, hög ålder, skada eller någon annan motsvarande orsak inte klarar av att sköta sina klientavgiftsärenden. När en klient eller en företrädare för honom eller henne bokar tid eller en plats, ska han eller hon underrättas om att det är möjligt att en avgift tas ut för en tid som inte avbokats, och han eller hon ska ges anvisningar för att avboka en tid eller en plats. Det är möjligt att ta ut en avgift för en oanvänd tid även då ett välfärdsområde på en klients eller dennes företrädares initiativ har bokat en mottagningstid eller en kortvarig vårdplats eller boendeserviceplats för klienten. I så fall förutsätter uttaget av avgift dessutom att ett skriftligt meddelande om att denna avgift kan tas ut ges till klienten eller hans eller hennes företrädare, att skriftliga anvisningar lämnas om avbokningen av en tid eller en plats och att klienten eller dennes företrädare ges en påminnelse om den bokade tiden eller platsen. 

Utöver de förutsättningar för uttaget av avgiften som kommit fram ovan och som avviker en aning från varandra beroende på tidsbokningssättet finns det även två andra (gemensamma) förutsättningar som är oberoende av tidsbokningssättet. Den första av dessa är att klienten ska ha uteblivit från tiden eller platsen utan godtagbar orsak. Om klienten har en godtagbar orsak till sin frånvaro, kan avgiften inte tas ut. Enligt specialmotiveringen i ovan nämnda regeringsproposition är godtagbara orsaker åtminstone sådana akuta skäl som hänför sig till omständigheterna och som klienten inte har haft möjlighet att påverka och som klienten eller dennes företrädare inte har känt till när tiden har reserverats. Enligt regeringens proposition är en godtagbar orsak exempelvis akut insjuknande eller olycksfall, en försämring av en långvarig sjukdom eller skada samt att ett hjälpmedel som används av en person med funktionsnedsättning har gått sönder. Det är också en godtagbar orsak om en person med funktionsnedsättning inte kommer till mottagningen på grund av att hans eller hennes assistent eller den transport som han eller hon beställt är försenad eller inte anländer alls. I regeringens proposition framlyfts även att en godtagbar orsak dessutom kan vara en akut kris som drabbat klienten eller hans eller hennes familj, såsom förlust av en närstående och den handlingsoförmåga som den orsakat. 

Den andra förutsättning för uttaget av avgiften som är oberoende av bokningssättet för en tid eller plats är att det inte ska vara oskäligt att ta ut avgiften. I specialmotiveringen i ovan nämnda regeringsproposition framförs för det första att det kan handla om en situation där en klient inte fått information om en tid som hans eller hennes företrädare bokat för honom eller henne. Enligt specialmotiveringen i den propositionen bedöms oskäligheten alltid från fall till fall, och vid bedömningen kan till exempel hänsyn tas till klientens unga ålder, långvariga svåra livssituationer, en utvecklingsstörning, minnessjukdom, neuropsykiatriska störningar eller psykiska problem. Enligt motiveringen i den propositionen skulle det alltid vara oskäligt att ta ut en avgift om klienten på grund av sina omständigheter inte hade haft möjlighet att agera på något annat sätt i praktiken. Om klienten objektivt sett inte skäligen kan förutsättas komma ihåg eller kunna avbeställa den tjänst eller den plats som han eller hon har reserverat, skulle det vara oskäligt att ta ut den avgift som avses i paragrafen. 

Inga avgöranden av någon domstol eller av justitiekanslern är offentligt tillgängliga om de avgifter som tas ut för oanvänd service. Inte heller riksdagens justitieombudsman har i sina offentliga avgöranden behandlat avgiften efter senaste regleringsändring.  

Antalet oanvända och icke avbokade tjänster och de avgifter som tas ut varierar enligt välfärdsområde. Utifrån de uppgifter som fåtts från välfärdsområdena i början av år 2025 har man bildat en uppfattning om att andelen uteblivna och icke avbokade besök är i snitt omkring cirka två procent av alla besök på riksnivå, men det finns regionala skillnader. Mellan välfärdsområdena och inom varje välfärdsområde finns det dessutom servicespecifika skillnader i fråga om uteblivna och icke avbokade besök. Enligt de uppgifter som välfärdsområdena gett och de uppskattningar som gjorts utifrån dessa har de totala beloppen av de avgifter som områdena fakturerat för oanvänd service under den senaste tiden i stort sett varierat mellan omkring 50 000 och något över 1 miljon euro. Antalen påverkas naturligtvis av antalet invånare i välfärdsområdet och volymen på tjänsterna. Enligt de uppgifter som fåtts från områdena påverkas bildandet av den slutliga inkomsten bland annat av fakturor som annullerats i efterskott på grund av en godtagbar orsak till ett uteblivet besök eller en oskälig situation samt av kreditförluster. Välfärdsområdena har även olika praxis för tidsbokning, påminnelser och avbokning, registrering av besök och informationssystem. Enligt de uppgifter som fåtts från välfärdsområdena överskrider den nuvarande avgiften för oanvänd och icke avbokad service i regel inte produktionskostnaderna för servicen. Under beredningen av denna proposition meddelade en del välfärdsområden att den högsta avgift (56,70 euro) som för närvarande tas ut för oanvänd service inte överstiger produktionskostnaderna för någon av de tjänster som området producerar. En del av områdena lyfte separat fram att den nuvarande avgiften endast täcker en del av produktionskostnaderna. En del områden lyfte också fram enskilda tjänster för vilka full avgift inte kan tas ut på grund av att produktionskostnaderna överskrids. 

2.2  Bedömning av nuläget

Oanvända och icke avbokade tjänster orsakar resursförluster för välfärdsområdena samt extra kostnader, som avgiften för oanvänd och icke avbokad service kan bidra till att kompensera. Oanvända och icke avbokade tjänster förlänger också kötiderna för patienterna och klienterna när tiderna inte omedelbart ges till någon annan. 

Syftet med bestämmelserna om den avgift som tas ut för oanvänd och icke avbokad service är att täcka de kostnader som orsakas välfärdsområdena av besök som inte avbokas. Med avgiften kan i regel endast en del av kostnaderna för oanvända och icke avbokade tjänster täckas. Med beaktande av detta är det ändamålsenligt att utveckla regleringen i en riktning där avgiften kompenserar en större del än tidigare av de faktiska kostnader som orsakas välfärdsområdena av oanvänd service. Om kostnaderna för att producera någon tjänst understiger den högsta avgiften för oanvänd och icke avbokad service enligt den gällande lagstiftningen, får välfärdsområdena ta ut en avgift för oanvänd service som högst motsvarar kostnaderna för att producera tjänsten. Till exempel om välfärdsområdet orsakas en kostnad på endast 40 euro av en oanvänd tjänst, kan välfärdsområdet ta ut högst ett så stort belopp av klienten, även om den högsta avgift som annars får tas ut med stöd av den gällande lagstiftningen är 56,70 euro. Detta är befogat även framöver. 

Såsom det framgått ovan, innehåller den nuvarande regleringen kring avgiften för oanvänd service flera förutsättningar för att ta ut avgiften. Detta reducerar de facto användningsområdet för avgiften. Regleringen förutsätter att välfärdsområdena uppfyller de förutsättningar för att ta ut en avgift som hänför sig till deras verksamhet. Regleringen förutsätter också i viss mån även administrativt arbete av välfärdsområdena. Den nuvarande regleringen har dock ansetts vara ändamålsenlig när det gäller att skydda klientens ställning. Det är känt att bland de klienter som använder offentliga social- och hälsovårdstjänster finns många som kan ha utmaningar i livshanteringen eller funktionsförmågan och till följd av detta i skötseln av ärenden och ekonomin. 

4.1  De viktigaste förslagen

I propositionen föreslås det att den högsta avgift som kan tas ut för oanvända social- och hälsovårdstjänster höjs. Målet är att på så sätt att förbättra välfärdsområdenas möjligheter att täcka de kostnader som uteblivna besök utan giltigt skäl orsakar dem. Höjningen av avgiften stärker statsfinanserna då den beaktas i finansieringen av välfärdsområdena. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

I fråga om höjningen av den avgift som tas ut för oanvänd service var inte andra lösningsalternativ egentligen aktuella vid beredningen. Det ansågs vara ändamålsenligt att höja denna avgift, så att det med avgiften är möjligt att bättre än för närvarande täcka de kostnader som orsakas av oanvänd service och så att avgiftens relativa nivå inte blir klart lägre jämfört med de jämnstora klientavgifter som höjdes genom en ändring av klientavgiftsförordningen vid ingången av 2025 (vid ingången av 2025 höjdes inte den i lagen föreskrivna avgiften för oanvänd service). Vid beredningen ville man dock förvissa sig om att avgiften fortfarande förblir skälig för klienten i fråga om såväl dess grunder som nivå och att välfärdsområdena också ska ha möjlighet att ta ut avgiften till så fullt belopp som möjligt. Utifrån bedömningen kom man därför fram till den nu föreslagna höjningen av beloppet. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Sverige

I Sverige har avgifterna för hälso- och sjukvårdstjänster inte reglerats på ett heltäckande sätt i lagstiftningen, utan de kommuner och regionala aktörer som ordnar hälso- och sjukvårdstjänster kan i regel bestämma avgiftsnivåerna när en person faktiskt använder hälso- och sjukvårdstjänsterna. Klientavgifterna inom hälso- och sjukvården gäller såväl primärvården som den specialiserade sjukvården och dessutom munhälsovård och hjälpmedel. På motsvarande sätt kan kommunerna för många socialtjänster ta ut skäliga avgifter som inte överskrider de kostnader som kommunerna orsakas av tjänsterna. 

I lagstiftningen i Sverige är utgångspunkten för avgiften för oanvänd service att de aktörer som ordnar hälsovårdstjänster själva kan fastställa den avgift som de tar ut för oanvänd service. I lagen (1993:1651) om läkarvårdsersättning föreskrivs det särskilt att om kostnader uppkommer av att patienten uteblir från en avtalad tid, får det av honom eller henne tas ut samma avgift som skulle ha tagits ut för själva tiden om han eller honom hade kommit. Även i lagen (1993:1652) om ersättning för fysioterapi föreskrivs det på motsvarande sätt att avgiften kan tas ut i anknytning till fysioterapeutbesök. Bägge ovannämnda lagar gäller privata hälso- och sjukvårdsaktörer inom öppenvården (den första även primärvård) och de ersättningar som de får för denna verksamhet och klientavgifterna i samband därmed. Således reglerar dessa lagar i praktiken rätten för en privat aktör att fakturera klientavgifter. Något mer ingående bestämmelser om saken finns även i förordningen (1984:908) om vissa statsbidrag för sjukvård m.m., i vilken det konstateras att det är möjligt att ta ut en avgift som motsvarar klientavgiften utöver för läkarbesök även för vårdbesök inom sjukvården när det uppkommer kostnader av en oanvänd tid. Således begränsas den högsta avgiften för oanvänd service de facto av de klientavgifter som tas ut för samma service. Avgifter för oanvänd service kan tas ut även för besök som är avsedda för vård av ett barn som är under 18 år, och då är barnets vårdnadshavare skyldiga att betala avgiften. När denna proposition skrivs är det inte känt hur många aktörer som de facto tar ut avgifter även för besök som personer under 18 år uteblir från. 

Norge

I Norge tas det ut en avgift på 1 612 kronor (ca 135 euro) för uteblivna och icke avbokade somatiska poliklinikbesök. Avbokningen ska göras senast 24 timmar för den bokade tiden. I fråga om psykiatri och missbrukarvård är avgiften dock högst 403 kronor (ca 34 euro). För oanvända och icke avbokade distanstider (video- eller telefonmottagningar) tas ingen avgift ut. 

Storbritannien

För Storbritanniens del erhölls uppgifter endast om praxis i England. I England tas det inte ut någon avgift för icke avbokade besök inom hälso- och sjukvården. 

6.1  Remissvar

Utkastet till regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om reform av ansvaret för ordnande och finansiering av ambulanstransporter och transporter som ingår i prehospital akutsjukvård och om ändring av klientavgifter inom social- och hälsovården var ute på remiss 14.4–25.5.2025 (på finska) och 9.5– 19.6.2025 (på svenska). Inom utsatt tid kom det in sammanlagt 64 utlåtanden. Utlåtande om utkastet till proposition lämnades av Akava ry, Auranmaan ambulanssi Oy, Diabetesförbundet i Finland rf, riksdagens justitieombudsmans kansli, Finlands näringsliv rf, Pensionärsförbundens Intresseorganisation PIO rf, Ensihoito Ysikymppi Oy, Esko Systems Oy, Södra Österbottens välfärdsområde, Etelä-Suomen Ambulanssipalvelu Oy, Förbundet Finlands Svenska synskadade rf, Helsingfors stad, HUS-sammanslutningen, Hyvinvointiala Hali ry, Välfärdsområdesbolaget Hyvil Ab, Människorättscentret, Ikaalisten Ambulanssipalvelu Oy, Kajanalands välfärdsområde, Folkpensionsanstalten, Kehitysvammaisten Tukiliitto ry, Egentliga Tavastlands välfärdsområde, Mellersta Österbottens välfärdsområde, Mellersta Finlands välfärdsområde, Konkurrens- och konsumentverket, Konsumentförbundet rf, Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT, Barnombudsmannens byrå, Centralförbundet för Barnskydd rf, Lapplands välfärdsområde, kommunikationsministeriet, Läkarföretagen rf, Mannerheims Barnskyddsförbund rf, Centralförbundet för Mental Hälsa rf, Minnesförbundet rf, Birkalands välfärdsområde, Norra Karelens välfärdsområde, Norra Österbottens välfärdsområde, Norra Savolax välfärdsområde, Päijänne-Tavastlands välfärdsområde, Gränsbevakningsväsendet, Sametinget, SAMS - Samarbetsförbundet kring funktionshinder rf, Satakunta välfärdsområde, SOSTE Finlands social och hälsa rf, Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf, Finlands närvårdar- och primärskötarförbund SuPer rf, Finlands patientombud rf, Reumaförbundet i Finland rf, Suomen Sairaankuljetusliitto SSK ry, STTK rf, Suomen Yleislääkärit - Allmänläkare i Finland - GPF ry, Garantistiftelsen sr, Tehy rf, Institutet för hälsa och välfärd, Uudenmaan sairasautokeskus Oy, USK Group Oy, Försäkringskassorna rf, finansministeriet, Handikappforum rf, Äldreombudsmannens byrå, Vanda och Kervo välfärdsområde och Egentliga Finlands välfärdsområde. Dessutom lämnade två privatpersoner utlåtande.  

Högsta förvaltningsdomstolen, justitieministeriet, undervisnings- och kulturministeriet, försvarsministeriet, inrikesministeriet och Skatteförvaltningen meddelade att de inte har något att yttra om propositionen. Dessutom lämnades utlåtande efter att remisstiden gått ut av Ålands landskapsregering, Amnesty International Finländska sektionen rf, Andningsstöd rf, Invalidförbundet rf, Södra Karelens välfärdsområde, Östra Nylands välfärdsområde, Kehitysvammaliitto ry, Västra Nylands välfärdsområde, Neuroliitto ry, Österbottens välfärdsområde, Suomen Lääkäriliitto - Finlands Läkarförbund ry, Företagarna i Finland rf och Vanhus- ja lähimmäispalvelun liitto Valli ry. Det beslutades att även dessa utlåtanden ska beaktas som en del av remissvaren.  

Remissinstanserna ombads i remissvaren framföra sina synpunkter bland annat på överföringen av ansvaret för ordnandet och finansieringen av de ambulanstransporter som ingår i prehospital akutsjukvård och de som inte ingår i prehospital akutsjukvård, inklusive ändringarna i klientavgifterna för transporterna inom den prehospitala akutsjukvården och andra transporter och kanaliseringslösningen, på ändringarna i indexregleringen i fråga om klientavgifterna, ändringarna i avgiften för oanvänd service samt konsekvensbedömningen av propositionen. En del av remissinstanserna lämnade ett fritt formulerat utlåtande. Det bör noteras att på grund av att den mångfasetterade propositionshelhet som var på remiss var det inte alls alla remissinstanser som hade kommentarer som gällde den nu aktuella propositionen i sitt utlåtande. 

I det utkast till regeringsproposition som var på remiss hade man i fråga om den föreslagna höjningen av den högsta avgiften för oanvänd service gått in för i sak samma lösningar som i den nu aktuella propositionen. I det utkast till regeringsproposition som var på remiss föreslogs dessutom att tillämpningsområdet för avgiften för oanvänd service utvidgas till vissa socialtjänster, vilket inte ingår i det nu aktuella förslaget.  

I remissvaren fanns det i viss mån olika åsikter om ändringarna i avgiften för oanvänd service. Största delen av välfärdsområdena (bland annat HUS-sammanslutningen, Helsingfors stad, Norra Karelens välfärdsområde, Södra Österbottens välfärdsområde, Mellersta Finlands välfärdsområde, Egentliga Tavastlands välfärdsområde, Satakunta välfärdsområde, Västra Nylands välfärdsområde, Östra Nylands välfärdsområde) understödde propositionen. Även finansministeriet och Konkurrens- och konsumentverket understödde ändringarna i avgiften för oanvänd service. Bland organisationerna förhöll sig bland annat Hyvinvointiala Hali ry, Läkarföretagen rf, Företagarna i Finland rf, SOSTE rf, Neuroliitto ry, Garantistiftelsen sr. och Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT, Akava ry, Tehy rf, Finlands närvårdar- och primärskötarförbund SuPer rf, Reumaförbundet i Finland rf och Finlands patientombud rf positiva eller i princip positiva till de föreslagna ändringarna.  

Den föreslagna höjningen bedömdes i flera utlåtanden styra kunderna att avboka de tjänster som bokats på förhand, vilket kan inverka på effektiviteten i resursanvändningen och på tillgången till tjänster genom att onödiga köer minskar och kötiderna förkortas. I flera utlåtanden lyftes det fram att icke avbokade besök försämrar tillgången till tjänster och en effektiv resursanvändning och samtidigt ökar kostnaderna, vilket ansågs kunna förbättras genom de föreslagna ändringarna. Höjningen bedömdes också bättre än för närvarande motsvara kostnaderna för oanvänd service. 

Till exempel i utlåtandena från riksdagens biträdande justitieombudsman, Amnesty International Finländska sektionen rf, Andningsstöd rf och Norra Österbottens välfärdsområde ansågs avgiftshöjningen dock vara betydande ur klienternas synvinkel. Biträdande justitieombudsmannen ansåg att motiveringen till det föreslagna avgiftsbeloppet är kortfattad och ansåg överlag att det i fråga om de föreslagna ändringarna i avgiften är viktigt att den föreslagna regleringens godtagbarhet och proportionalitet bedöms noggrannare. I flera utlåtanden togs i större omfattning än vad det aktuella förslaget gäller upp de höjningar av klientavgifterna som gjorts eller beretts under regeringsperioden och även i allmänhet klientavgifternas storlek i Finland och andra nedskärningar som gjorts under regeringsperioden samt de sammantagna konsekvenserna av det ovannämnda, vilka enligt remissinstanserna bör bedömas mer ingående i fråga om alla reformer. 

I vissa utlåtanden lyftes det också fram att förslagen ofta riktas till personer i svagare ställning och/eller personer med nedsatt funktionsförmåga. I synnerhet i flera utlåtanden av organisationerna (t.ex. Kehitysvammaliitto ry, Neuroliitto ry, Diabetesförbundet i Finland rf, Amnesty International Finländska sektionen rf, Andningsstöd rf, Minnesförbundet rf, Invalidförbundet rf, Reumaförbundet i Finland rf, Finlands patientombud rf, Garantistiftelsen sr., SOSTE rf, Mannerheims Barnskyddsförbund rf, Akava ry) lyftes vikten av reglering som tryggar klientens ställning fram. Remissinstanserna ansåg det vara väsentligt särskilt med tanke på de klienter som är i en svagare ställning att man i samband med den föreslagna ändringen av bestämmelsen bland annat håller kvar bestämmelserna om avgiftens eventuella oskälighet och/eller ett godtagbart skäl till att tjänsten inte använts. I utlåtandena ansågs det viktigt att bestämmelserna till denna del i enlighet med förslaget förblir oförändrade. Institutet för hälsa och välfärd ansåg att i synnerhet utsatta gruppers ställning bör tryggas och man bör sträva efter att säkerställa tillhandahållandet av behovsenliga tjänster samt försörjningen, och ansåg att det finns en risk för att en höjning av avgiften kan öka utmaningarna med funktionsförmågan och livshanteringen. 

En del av välfärdsområdena lyfte i sitt utlåtande fram att regleringen ökar det administrativa arbetet i välfärdsområdena, vilket ansågs minska den ekonomiska nyttan av ändringsförslagen. Kommentarerna i anslutning till detta verkade dock närmast gälla en utvidgning av tillämpningsområdet för avgiften för oanvänd service, vilket det inte är fråga om i denna proposition. I förhållande till alla eventuella höjningar av klientavgifterna lyftes det också fram att kreditförlusterna av avgifterna bör beaktas i kalkylerna. I en del utlåtanden ansågs det finnas eventuella utmaningar i den praktiska tillämpningen av regleringen på grund av nuvarande tidsboknings-, anmälnings- och avbokningspraxis. I synnerhet i utlåtanden från organisationerna efterlyste man att tidsboknings-, anmälnings- och avbokningspraxis samt klienthandledningen och informationen bör utvecklas så att den stöder en ändamålsenlig verkställighet av regleringen och klientens ställning.  

I en del utlåtanden (biträdande justitieombudsmannen, Mannerheims Barnskyddsförbund rf, Barnombudsmannen, Centralförbundet för Barnskydd) lyftes eventuella indirekta konsekvenser för barn av ändringarna i klientavgifterna fram, och det förutsattes att avgifternas betydelse bedöms bättre också ur denna synvinkel vid den fortsatta beredningen. Det betonades också att de sammantagna konsekvenserna med eventuella andra reformer bör beaktas på ett mer heltäckande sätt. Eftersom remissvaren inte lämnades separat enbart i fråga om höjningen av avgiften för oanvänd service, är det inte helt säkert i vilken mån remissinstansernas kommentarer om ovannämnda omständigheter gällde just höjningen av avgiften i fråga. 

Det är värt att notera att den bestämmelse om avgiften för oanvänd service som var på remiss hade omformulerats helt jämfört med den gällande bestämmelsen. Förslaget till bestämmelse i den nu aktuella propositionen avviker till sin utformning avsevärt från detta. Den högsta avgift som tas ut för oanvända service är densamma som i det utkast till regeringsproposition som var på remiss. Utifrån remissvaren har det inte ansetts behövligt att ändra beloppet, med beaktande av bestämmelserna om uttag av avgift för oanvänd service som helhet. Propositionens konsekvensbedömningar och motiveringar har kompletterats och förtydligats utifrån utlåtandena. 

6.2  Utlåtande av rådet för bedömning av lagstiftningen

Propositionen sändes för bedömning till rådet för bedömning av lagstiftningen den 12 september 2025. Rådet för bedömning av lagstiftningen meddelade den 15 september 2025 att det inte ger något utlåtande om propositionen. 

10.1  Allmänt

Viktiga grundläggande fri- och rättigheter med tanke på propositionen är jämlikhet enligt 6 § och rätt till social trygghet enligt 19 § i grundlagen. Dessutom är det som föreskrivs om den straffrättsliga legalitetsprincipen i grundlagen av betydelse vid bedömningen av avgiften för oanvänd service. Propositionen har även en koppling till den regionala självstyrelse som tryggas i grundlagen. 

10.2  Jämlikhet

Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Jämlikhetsbestämmelsen uttrycker inte bara det traditionella kravet på rättslig jämlikhet utan också tanken på faktisk jämställdhet (RP 309/1993 rd, s. 46/I). 

Jämlikhetsbestämmelsen bidrar dessutom till att genomföra den allmänna värdegrund om att främja rättvisa i samhället som finns inskriven i 1 § 2 mom. i grundlagen.  

Vilken betydelse jämlikhetsbestämmelsen, som i samband med att Finlands nuvarande grundlag stiftades överfördes från den tidigare regeringsformen till grundlagen, har i lagstiftningsarbetet har förklarats till exempel i den regeringsproposition RP 309/1993 rd som gäller reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna. I den konstateras det följande: 

”Jämlikhetsstadgandet riktas också till lagstiftaren. Detta har tagit sig uttryck särskilt sedan 1970-talet i riksdagens grundlagsutskotts praxis. Enligt utskottets tolkningar kan en lag strida mot den nuvarande 5 § regeringsformen, om den utan allmänt godtagna grunder, dvs. godtyckligt, ger medborgare eller medborgargrupper en gynnsammare eller ogynnsammare ställning än andra. Jämlikhetsstadgandet förutsätter dock inte att alla medborgare skall bemötas likadant i alla avseenden, om inte de förhållanden som inverkar på ärendet är likadana (t.ex. GrUU 1/1986 rd, GrUU 2/1987 rd, GrUU 3/1988 rd). Jämlikhetssynpunkter har betydelse både då man beviljar medborgarna förmåner och rättigheter enligt lag och då man ålägger dem vissa skyldigheter (t.ex. GrUU 9 och 10/1985 rd). Å andra sidan är det typiskt för lagstiftningen att den för ett visst godtagbart samhälleligt intresses skull bemöter människor olika för att främja bland annat faktisk jämställdhet. Grundlagsutskottet har i nyare praxis uttryckligen betonat att ur 5 § regeringsformen inte kan härledas skarpa gränser för lagstiftarens prövning då man strävar efter en reglering som den rådande samhällsutvecklingen kräver (GrUU 12/1990 rd, GrUU 3/1991 rd).” 

Vid den konstitutionella bedömningen av den föreslagna regleringen konkretiseras betydelsen av 6 § 1 mom. i grundlagen i hur jämlikt och rättvist bördan av avgiften fördelar sig på olika befolkningsgrupper.  

Avgiften för oanvänd service i sig särbehandlar människor på grund av deras beteende; av dem som antingen anländer till eller avbokar vissa tjänster som de bokat tas ingen avgift ut, medan en avgift i regel kan tas ut av dem som inte använder och avbokar vissa tjänster. Höjningen av den högsta avgiften innebär att denna särbehandling accentueras. I avsnitt 4.2.3 under underrubriken Konsekvenser för jämlikheten beskrivs de grunder som dock berättigar denna behandling. Höjningen av avgiften anses således inte vara problematisk med tanke på jämlikheten. 

10.3  Rätt till social trygghet

Enligt 19 § 3 mom. i grundlagen ska det allmänna, enligt vad som närmare föreskrivs genom lag, tillförsäkra var och en tillräckliga social-, hälsovårds- och sjukvårdstjänster samt främja befolkningens hälsa. Det har ansetts att bestämmelsen å ena sidan avser social- och hälsovårdens preventiva verksamhet och å andra sidan utvecklandet av förhållandena i samhället inom det allmännas olika verksamhetssektorer i en riktning som allmänt främjar befolkningens hälsa (GrUU 63/2016 rd, RP 129/2020 rd). Det handlar framför allt om att trygga tillgången till tjänsterna. Men också andra bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter, såsom bestämmelserna om jämlikhet och förbud mot diskriminering, inverkar indirekt på tillgången till tjänster (GrUU 63/2016 rd, s. 2, GrUU 67/2014 rd, s. 3/II, se även RP 129/2020 rd, RP 309/1993 rd, s. 75). Då man avgör om tjänsterna ska anses tillräckliga, kan utgångspunkten vara en sådan nivå på tjänsterna som ger alla människor förutsättningar att fungera som fullvärdiga medlemmar i samhället. (RP 129/2020 rd, GrUU 309/1993 rd, s. 75/II–76/I). 

Hänvisningen till närmare bestämmelser i lag i 19 § 3 mom. i grundlagen ger lagstiftaren rörelsefrihet när det gäller bestämmelser om rättigheter. Hänvisningen visar även att det exakta innehållet i en grundläggande fri- eller rättighet bestäms utifrån hela komplexet av bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter och vanlig lagstiftning (RP 129/2020 rd, GrUU 25/1994 rd, s. 6). Samtidigt måste det dock tas hänsyn till att rätten till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster ska garanteras på individnivå och att det i sista hand på just individnivå bedöms om social- och hälsovårdstjänsterna är tillräckliga (GrUU 30/2013 rd, s. 3/I). 

Den föreslagna avgiftshöjningen gäller endast oanvänd och icke avbokad service, och i propositionen föreslås inga ändringar i de egentliga tjänsterna, förutsättningarna för att få dem eller avgifterna för dem. Dessutom är förutsättningarna för uttagandet av avgiften, vilka inte ändras, relativt stränga. Med stöd av vad som anges ovan kan det bedömas att ändringen inte direkt äventyrar någons rätt till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster. 

Vid bedömningen av propositionens konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna ska också eventuella indirekta konsekvenser beaktas. Grundlagsutskottet har konstaterat att klientavgifterna inte får vara så höga att de som behöver tjänsterna inte kan utnyttja dem (GrUU 8/1999 rd, s. 2/I och GrUU 39/1996, s. 2/I). Även om bestämmelser om avgiften för oanvänd service finns i klientavgiftslagen, är avgiften inte någon egentlig klientavgift så till vida att den inte tas ut för tjänster som tillhandahållits en klient eller patient. Man kan fråga sig om den höjda avgiften ändå indirekt kan leda till att personerna i fortsättningen inte vågar söka sig till tjänsterna av rädsla för att behöva betala avgiften för ett icke avbokad service. Den föreslagna högsta avgiften bedöms dock inte till sin nivå vara för hög i förhållande till de åtgärder som krävs av en person för att undvika avgiften. Även om den föreslagna ändringen inte direkt syftar till att minska antalet icke avbokade besök, har den dock både vid beredningen och i remissvaren bedömts kunna bidra till att antalet icke avbokade besök minskar. Detta främjar ordnandet av social- och hälsovårdstjänster i rätt tid, vilket stöder tillgodoseendet av den rätt som tryggas i 19 § 3 mom. i grundlagen. Att ta ut en avgift av en person som betraktas som betalningsskyldig, att göra betalningsarrangemang i anslutning till den eller att låta bli att betala avgiften ska inte heller utgöra ett skäl för att i fortsättningen lämna personen utan de tjänster som han eller hon behöver. En persons rätt till tillräckliga social- och hälsovårdstjänster äventyras inte heller i detta avseende till följd av propositionen. 

I den svåra situation som den offentliga ekonomin befinner sig i måste man hitta metoder för att anpassa ekonomin utan att äventyra tillgodoseendet av de grundläggande fri- och rättigheterna. Detta förutsätter att välfärdsområdena garanteras tillräcklig finansiering med tanke på social- och hälsovårdstjänsterna. Syftet med förslaget är att välfärdsområdena ska kunna täcka en större del av sina kostnader för oanvänd service. Detta bidrar till att stödja välfärdsområdenas ekonomiska förutsättningar att trygga tillräckliga social- och hälsovårdstjänster så att statens ekonomi samtidigt kan anpassas. 

10.4  Den straffrättsliga legalitetsprincipen

Enligt 8 § i grundlagen får ingen betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes. För brott får inte dömas till strängare straff än vad som var föreskrivet i lag när gärningen begicks. Grundlagens 8 § innehåller de viktigaste elementen i den straffrättsliga legalitetsprincipen. Åtminstone en definition i lag på gärningar som bestraffas som brott, ett förbud mot retroaktiv strafflag, ett förbud mot analog tillämpning av strafflagen, ett krav på en definition i lag på straff som följer på brott, ett förbud mot bruk av en strängare lag än den som gäller vid tidpunkten för gärningen och ett krav på straffrättsliga normer på lagnivå är sådana element (RP 309/1993 rd, s. 54).  

Administrativa disciplinära påföljder och andra sanktioner av straffkaraktär som påförs i administrativ ordning är i allmänhet inte straff som döms ut för brott i den mening som avses i 8 § i grundlagen. Den straffrättsliga legalitetsprincipen tillämpas således inte som sådan på regleringen av administrativa sanktioner. I grundlagsutskottets praxis har det å andra sidan ansetts att bestämmelserna om administrativa sanktioner ska uppfylla de allmänna kraven på exakthet och proportionalitet (se GrUU 14/2013 rd, s. 2/II, GrUU 34/2012 rd, s. 3, GrUU 17/2012 rd, s. 5, GrUU 9/2012 rd, s. 2–4, GrUU 60/2010 rd, s. 5, GrUU 11/2009 rd, s. 7–8, GrUU 12/2006 rd, s. 2–3, GrUU 32/2005 rd, s. 3, GrUU 19/2004 rd, s. 3–5, GrUU 4/2004 rd, s. 7, GrUU 74/2002 rd, s. 5). En förutsättning för att påföra administrativa sanktioner är att den gärning för vilken sanktionen påförs strider mot lagstiftningen (se Lainkirjoittajan opas, avsnitt 12.10). 

I regeringens proposition 129/2020 rd, genom vilken det föreslogs att tillämpningsområdet för den avgift som tas ut för oanvänd och icke avbokad service utvidgas, bedömdes straffkaraktären hos avgiften för oanvänd och icke avbokad service. Med hänvisning till motiveringarna i den propositionen kan den avgift som tas ut för oanvänd och icke avbokad service inte anses handla om en administrativ påföljd av straffkaraktär. 

10.5  Konsekvenser för den regionala självstyrelsen

Enligt 121 § 4 mom. i grundlagen föreskrivs det om självstyrelse på större förvaltningsområden än kommuner genom lag. Enligt 2 § i lagen om välfärdsområden (611/2021) är ett välfärdsområde ett offentligrättsligt samfund som har självstyrelse enligt vad som föreskrivs i den lagen. I praktiken beslutar välfärdsområdet om de klientavgifter som används i området. Den nu aktuella proposition hänför sig till denna form av självstyrelse så att de inkomster som välfärdsområden kan få till följd av propositionen dras av från välfärdsområdenas allmänna finansiering på det sätt som 9 § i lagen om välfärdsområdenas finansiering förpliktar. Med beaktande av det finansieringsavdrag som görs bedöms välfärdsområdena i förhållande till nivån på välfärdsområdenas totala finansiering fortfarande ha en faktisk möjlighet att inom ramen för sin självstyrelse också besluta att för oanvänd och icke avbokad service ta ut avgifter som är lägre än den högsta avgift som anges i lagen. Reformen inverkar således inte väsentligt på områdenas självstyrelse. 

10.6  Lagstiftningsordning

På de grunder som anges ovan anser regeringen att lagförslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning.