1  Bakgrund och beredning

2  EU-rättsaktens mål och huvudsakliga innehåll

3  Nuläge och bedömning av nuläget

3.2  Bränslebeskattning

3.2.1  Energibeskattningens struktur

I nuläget styrs bränslepriset via energibeskattningen. Energibeskattningen har såväl fiskala som miljöbaserade syften. Beskattningen av energiprodukter och elektricitet regleras i rådets direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet, nedan energiskattedirektivet . I energiskattedirektivet föreskrivs om vilka produkter som ska beskattas, om skattens struktur och om skatternas miniminivå.  

Till de energiprodukter som avses i energiskattedirektivet hör bl.a. motorbensin, dieselolja, flytande biodrivmedel, lätt och tung brännolja, naturgas, gasol och elektricitet. Dessutom ska i enlighet med den så kallade substitutionsregeln alla produkter som är avsedda att användas, som används eller säljs som motorbränsle eller som tillsatsämne för motorbränsle eller som ämnen som utökar motorbränslets volym beskattas i enlighet med skattenivån för motsvarande motorbränsle. Substitutionsregeln gäller också bränsle för uppvärmning så att alla andra kolväten än torv som är avsedda att användas för eller som säljs eller används för uppvärmning ska beskattas enligt skattesatsen för en likvärdig energiprodukt. Inte heller fast biomassa, såsom ved, är en skattepliktig produkt. Bränslen för elproduktion är inte skattepliktiga, utan skatten uppbärs för elen, och vilka bränslen som används påverkar därför inte elens skattenivå som är graderad i två skatteklasser enligt elens användningsändamål. 

Minimiskatten för motorbensin och bränslen som ersätter den är 35,9 cent per liter, medan minimiskatten för dieselolja och bränslen som ersätter den är 33 cent per liter. Minimiskatten för lätt brännolja är 2,1 cent per liter. Skatten för flytande bränslen beräknas enligt produkter vid 15 °C. 

Inom ramen för den helhet som kallas 55-procentspaketet antog Europeiska kommissionen sommaren 20212 ett förslag till direktiv om en omstrukturering av unionsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet (ombearbetning); KOM (2021) 563 final.  

Enligt målen i kommissionens förslag till direktiv ska flera skattebefrielser och undantag slopas och skattesatser göras enhetliga. Enligt förslaget ska alla fossila bränslen för transporter beskattas med en enhetlig skattesats enligt energiinnehåll. Skattesatsen för fossilt motorbensin blir då 34,4 cent per liter och för fossil dieselolja 38,7 cent per liter. Minimiskattenivåerna ska justeras årligen enligt ett konsumentprisindex på EU-nivå.  

Ett förslag till ändring av direktivet är under behandling i rådets arbetsgrupp för skattefrågor. En ändring av energiskattedirektivet förutsätter att rådet fattar ett enhälligt beslut i särskild lagstiftningsordning efter att ha hört Europaparlamentet och ekonomiska och sociala kommittén.  

I Finland föreskrivs det om beskattning av energiprodukter i lagen om accis på flytande bränslen (1472/1994). Med flytande bränsle avses bl.a. motorbensin, dieselolja, motorbrännolja, lätt och tung brännolja samt motsvarande flytande biobränslen. Bestämmelser om beskattning av energiprodukter finns också i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996). Enligt den lagen är skattepliktiga bränslen utöver el också stenkol, bränntorv, naturgas, biogas och tallolja samt kolväten i gasform och fast form som ersätter dem.  

Punktskatten på bränslen består av en energiinnehållsskatt och en koldioxidskatt. För bränslen tas det dessutom i samband med punktskatten ut en försörjningsberedskapsavgift, som intäktsförs till en fond utanför statsbudgeten.  

Syftet är att den nuvarande energiskattemodellen, som infördes 2011, ska vara förutsebar, objektiv och teknikneutral. Ett mål med skattemodellen är att olika bränslen och tekniker ska behandlas enligt samma bedömningskriterier och likvärdigt i beskattningen utifrån deras egenskaper. I skattemodellen är det inte möjligt att höja skattenivån för ett enskilt bränsle, utan med undantag gör torv och tallolja bestäms skattenivåerna för alla skattepliktiga bränslen på samma grunder enligt det pris som satts för energiinnehåll och koldioxidutsläpp.  

Bränslen som levereras till statens säkerhetslager och bränslen som används som energikälla i oljeraffineringsprocesser eller i elproduktion är fria från punktskatt och försörjningsberedskapsavgift. Också bränslen som används som råvara eller hjälpprodukt vid industriell produktion eller direkt vid första användningen då en vara tillverkas är skattefria. Vidare är bränslen för luftfart och fartygstrafik som drivmedel för annat än privat luftfart eller privata nöjesfartyg. Bränslen för fiskefartyg är dock skattefria till den del de används för kommersiellt fiske. Likaså är bl.a. produkter som överlåts till diplomater och internationella organisationer fria från punktskatt.  

3.2.2  Skattenivåer och skatteintäkter

Drivmedel

Punktskatten på fossilt motorbensin, som innehåller andelar för energiinnehållsskatt, koldioxidskatt och försörjningsberedskapsavgift, är efter den sänkning av koldioxidskatten för bränslen för transporter som genomfördes vid ingången av 2024 71,77 cent per liter och punktskatten för dieselolja är 54,70 cent per liter. Skattenivån för naturgas som används för transporter är 23,354 euro per megawattimme, och för biogas av rester och avfall som uppfyller hållbarhetskriterierna är skatten 10,414 euro per megawattimme.  

Merparten av de bränslekategorier som finns på den finländska marknaden är dock blandningar av olika komponenter. Eftersom skatten beräknas separat för olika produktgrupper i skattetabellen kommer den lägre beskattningen för biobränslen att beaktas också för blandade bränslen. Exempelvis är skattenivån för biobensin av avfall eller rester som uppfyller hållbarhetskriterierna enligt skattetabellen 54,47 cent per liter. Den bensin som säljs innehåller i genomsnitt ca 69 cent punktskatt per liter, och dieseloljan ca 51 cent per liter. När distributionsskyldigheten ökar under kommande år förutspås den genomsnittliga skatten att sjunka, i synnerhet för dieselolja. 

På marknaden finns dessutom höginblandade biodrivmedel som är framställda enbart av förnybara råvaror. För varje liter bränsle som släpps ut på marknaden ska i skatt tas ut minst det minimibelopp som anges i energiskattedirektivet. Om den enligt skattetabellen beräknande skatten på en enskild bränslekomponent som släpps ut på marknaden eller en bränsleblandning som består av flera drivmedelskomponenter och som släpps ut på marknaden stannar under den miniminivå som anges i direktivet, ska bränslet beskattas enligt miniminivån.  

Figur 1. Skattenivåns utveckling för bensin. Källa: FM, Statistikcentralen 

Den reella punktskatten har inte stigit under 2010-talet, eftersom konsumentpriserna och hushållens inkomster har stigit mer än den nominella genomsnittliga punktskattenivån. År 2022 var den reella punktskattenivån på bensin i 2022 års priser cirka fem cent lägre per liter och deflaterad med förtjänstnivåindex cirka sex cent lägre än 2010. Enligt punktskattenivåerna för 2024 sjunker skattenivån på bensin fram till utgången av 2027 korrigerad enligt prognosen för konsumentpris- och inkomstnivåindex med cirka 13–15 cent per liter. I figuren beaktas inte den sänkning av koldioxidskattekomponenten med 100 miljoner euro som planeras att genomföras senare under regeringsperioden.  

Den genomsnittliga skattenivån på diesel är med beaktande av den allmänna utvecklingen av pris- eller inkomstnivån ungefär på 2012 års nivå. När dessutom beaktar att ingen justering av nivån på drivkraftsskatten har gjorts efter 2012, kan det konstateras att beskattningen av både dieseldrivna personbilar och lastbilar som helhet för närvarande är reellt lindrigare än 2012. Skillnaden jämfört med den tidigare är inte betydande, eftersom användarna av personbilar vid den energiskattereform som genomfördes 2012 i genomsnitt kompenserades för höjningen av den literbaserade skatten genom en sänkning av drivkraftsskatten med 7,9 cent, medan lastbilar omfattades av både sänkt drivkraftsskatt och slopad FPA-avgift för arbetsgivarna. Enligt punktskattenivåerna för 2024 sjunker skattenivån på dieselolja fram till utgången av 2027 korrigerad enligt prognosen för konsumentpris- och inkomstnivåindex med cirka 10–11 cent per liter. I fråga om skattenivåernas utveckling är antagandet att andelen förnybara bränslen i bränslen för transport är 18 % under perioden 2026–2027 till följd av den gradering av sanktionsnivåerna som man kom överens om under förhandlingarna om regeringsprogrammet. I figuren beaktas inte den sänkning av koldioxidskattekomponenten med 100 miljoner euro som planeras att genomföras senare under regeringsperioden. 

Figur 2. Utvecklingen av skattenivån på dieseloja. Källa: FM, Statistikcentralen 

Bränslen för arbetsmaskiner och uppvärmning

Beskattningsstrukturen för bränslen för arbetsmaskiner och uppvärmning beskrivs i figur 3. För bränslen för arbetsmaskiner och uppvärmning är energiinnehållsskattens belopp 10,33 euro per megawattimme och koldioxidskattens belopp 53 € per koldioxidton. Exempelvis är totalskattegraden för lätt svavelfri brännolja som används i för arbetsmaskiner och uppvärmning 27,58 cent per liter (= 27,58 euro per megawattimme) och för naturgas 23,354 euro per megawattimme vid separat värmeproduktion. Energiinnehållsskatten för kombinerad produktion av el och värme (CHP) har sänkts med 7,63 euro per megawattimme. Till följd av beskattningen av bränslen för värmeproduktion är de effektiva skattenivåerna för kombinerad produktion av el och värme lägre än så. Energiinnehållsskattens andel för oljeprodukter återbärs för professionella utövare av jordbruk, växthusodling och fiskodling (t.ex. 10,33 cent per liter för lätt brännolja). Till skillnad från energiskattemodellen är energiinnehållsskatten för biogas som används för arbetsmaskiner eller uppvärmning på EU:s miniminivå, och skattenivån för biogas av rester eller avfall är t.ex. sammanlagt 1,284 euro per megawattimme.  

Figur 3. Skattenivåer för bränslen för arbetsmaskiner och uppvärmning. Källa: FM 

Bränsle som är avsett att användas som lätt brännolja ska göras identifierbart med hjälp av märkämne och färgämne. 

Intäkternas utveckling för brännoljeskatten

År 2023 inflöt i intäkter från punktskatt på transportbränslen sammanlagt cirka 2,7 miljarder euro, varav andelen för bensin och ersättande biodrivmedel var cirka 1,3 miljarder euro och andelen för dieselolja och ersättande biodrivmedel cirka 1,4 miljarder euro. Intäkterna från den drivkraftsskatt på person- och paketbilar som anknyter till punktbeskattningen av flytande bränslen var cirka 0,4 miljarder euro 2023. Skatteintäkternas bruttobelopp från brännolja för uppvärmning var 2023 ca 0,7 miljarder euro. Med beaktande av skatteåterbäringen för jordbruk och energiintensiva företag var skatteintäkterna från brännolja för uppvärmning ca 0,6 miljarder euro.  

De nominella skatteintäkterna och punktskatteintäkterna som tas ut för bränslen för transport enligt 2024 års punktskattelagstiftning förutspås minska med ca 0,5 miljarder euro från 2023 till 2027. Skatteintäkterna från bränsle för uppvärmning bedöms minska nominellt med ca 0,2 miljarder euro netto. Utöver att skattebasen för bränslen för transport och uppvärmning förutspås minska förklaras de minskade skatteintäkterna av att andelen biodrivmedel som beskattas lättare ökar i skattebasen. Sammanlagt bedöms de energiskatter som tas ut för bränslen och intäkterna från drivmedelsskatter för person- och paketbilar i förhållande till bruttonationalprodukten enligt nuvarande punktskattelagstiftning fram till 2027 minska med knappt 0,3 procentenheter, vilket på 2027 års prognostiserade nivå för bruttonationalprodukten motsvarar ca 0,9 miljarder euro. 

3.2.3  Beskattningsförfarandet och antalet skattskyldiga

De grundläggande principerna för punktbeskattningen har harmoniserats i EU genom rådets direktiv (EU) 2020/262 om allmänna regler för punktskatt, nedan punktskattedirektivet. Punktskattedirektivet har genomförts i Finland genom punktskattelagen (182/2010). 

Punktbeskattningen utgår från territorialitetsprincipen, enligt vilken varje medlemsstat i EU beskattar konsumtion som äger rum på dess område. Punktskattepliktiga produkter kan tillverkas, bearbetas, förvaras och flyttas skattefritt inom ramen för ett uppskovsförfarande.  

Skyldigheten att betala punktskatt uppkommer när en skattepliktig produkt överlåts till konsumtion ur ett uppskovsförfarande. Syftet med förfarandet är att underlätta den fria rörligheten för varor mellan medlemsstaterna. Också produkter som kommer från tredjeländer kan överföras till ett uppskovsförfarande. 

Tillverkning och förädling av flytande bränslen ska ske i en godkänd upplagshavares skatteupplag. Också import av bränslen samt lagring i partiledet sker i huvudsak i skatteupplag. I maj 2024 var 109 företag godkända upplagshavare för flytande bränslen. För naturgas och biogas fanns ca 70 punktskatteskyldiga, när små producenter av biogas inte räknas. I fråga om stenkol fanns ca 30 punktskatteskyldiga, även om antalet punktskatteskyldiga minskar väldigt snabbt i synnerhet i fråga om stenkol. I flera fall är samma aktör punktskatteskyldig för flera bränslen. 

För att hålla skatteupplag och agera inom uppskovsförfarandet krävs tillstånd. Utöver företag som bedriver tillverkning och förädling av samt regelbunden partihandel med bränslen kan tillstånd för skatteupplag beviljas företag som kontinuerligt och i betydande omfattning använder produkter för ett skattefritt syfte eller överlåter dem för sådana användning. I praktiken har tillstånd för skatteupplag också beviljats t.ex. för kraftverk och företag som bedriver industriell första användning av bränslen, och som har såväl skattepliktig som skattefri användning.  

I vilket skede bränslena frisläpps för konsumtion från det skattefria systemet beror främst på bränsleföretagens verksamhet och deras avtal sinsemellan. Frisläppandet för konsumtion sker dock senast när bränslet transporteras från ett skatteupplag till en servicestation eller till en användare som inte har något skatteupplag för sin verksamhet. Den skatteskyldige vet därför långt ifrån alltid var, för vilket syfte eller av vem bränslet används. Å andra sidan har bränsleföretaget möjlighet att skaffa och lagra bränslen också som skattepliktiga.  

Det är också möjligt att inom systemet med uppskovsförfarande överlåta bränslen som importeras till Finland från en annan medlemsstat eller från ett tredjeland till en registrerad eller tillfälligt registrerad mottagare. Bränslena anses då ha frisläppts för konsumtion när de tas emot, och de får inte lagras eller överlåtas vidare inom det skattefria systemet.  

På överföringsnät för naturgas och skattefria distributionsnät tillämpas bestämmelserna om skatteupplag i punktskattelagen och på naturgasnätsinnehavare, registrerade distributionsnätsinnehavare, biogasproducenter och småskaliga biogasproducenter tillämpas bestämmelserna om godkänd upplagshavare i punktskattelagen.  

Bestämmelser om det allmänna beskattningsförfarandet för punktskatt finns i lagen om beskattningsförfarande beträffande skatter som betalas på eget initiativ (768/2016). Skatteförvaltningen svarar för verkställandet av punktbeskattningen. 

Godkända upplagshavare ska enligt huvudregeln lämna en punktskattedeklaration där skatteperioden är en kalendermånad. Tidsfristen för att lämna skattedeklarationen och betala punktskatten är den 12:e dagen i kalendermånaden efter skatteperioden.  

Bland upplagshavarna finns aktörer av väldigt olika slag och storlek. Utöver sammanslutningar med FO-nummer finns också en del privatpersoner. En stor del av upplagshavarna använder bränsle för industriell produktion så att det bränsle som används är befriat från punktskatt eller så att aktören ansöker om återbäring av de betalda skatterna.  

4  Förslagen och deras konsekvenser

5  Alternativa handlingsvägar

6  Remissvar

Ett utkast till regeringens proposition med förslag till handel med utsläppsrätter för distribution av fossila bränslen var ute på remiss från den 17 maj till den 28 juni 2024. Inom remisstiden inkom 78 remissvar. Remissvar lämnades av Ålands landskapsregering, kommunikationsministeriet, jord- och skogsbruksministeriet, justitieministeriet, försvarsministeriet, inrikesministeriet, social- och hälsovårdsministeriet, finansministeriet, miljöministeriet, Energimyndigheten, Transport- och kommunikationsverket (Traficom), Gränsbevakningsväsendet, Statens ekonomiska forskningscentral VATT, NTM-centralen i Egentliga Finland, Skatteförvaltningen, Finlands klimatpanel, Akava rf, Automobilförbundet rf, Bilimportörerna och -industrin rf och Autoalan Keskusliitto ry, Bioenergi rf, Finlands Näringsliv EK, Livsmedelsindustriförbundet rf, Energiindustrin rf, Etanoliautoilijat ry, HRT Helsingforsregionens Trafik, Gruvindustri rf, Centralförbundet för Fiskerihushållning, Finsk Handel rf, Kemiindustrin rf, Centralhandelskammaren, Konkurrens- och konsumentverket, Koneyrittäjät ry, Kommunförbundet, Linja-autoliitto ry, Logistiikkayritysten Liitto ry, Maa- ja metsätaloustuottajain keskusliitto MTK, Turism- och Restaurangförbundet rf, Skogsindustrin rf, MTK Varsinais-Suomi, Lokaltrafikförbundet rf, Lokalkraft rf, Arbetsgivarna för servicebranscherna PALTA rf, Byggnadsindustrin RT rf, Sågindustrin rf, STTK rf, Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf, Suomen Biokierto ja Biokaasu ry SBB, Finlands Speditions- och Logistikförbund rf, Finlands Fiskodlarförbund rf, Finlands Cirkulärkraft ry, Finlands Fastighetsförbund, Finlands Transport och Logistik SKAL rf, Finlands naturskyddsförbund rf, Finlands Närenergiförbund rf, Finlands Sjöräddningssällskap rf, Finlands Egnahemsförbund rf, Suomen Taksiliitto ry, Finlands miljöcentral SYKE, Företagarna i Finland, Svenska lantbruksproducenters centralförbund SLC r.f., Elektrotekniska Handelsförbundet rf, Tekniska Handelsförbundet rf, Teknologiateollisuus ry, Skattebetalarnas Centralförbund rf, VR Group, WWF Finland, Yhteinen Toimialaliitto ry, Atria Suomi Oy, Demeca Oy, Finavia Abp, Finnair Abp, Neste Abp, North European Oil Trade Oy (NEOT), St1 Nordic Oy, Suomalainen Energiaosuuskunta SEO, Wega Group Oy samt en privatperson. Polisstyrelsen meddelade att den inte har något att anföra om propositionen. 

Ett mer omfattande sammandrag har av remissvaren har beretts, i vilket responsen behandlas mer ingående. 

7  Specialmotivering

1 kap. Allmänna bestämmelser  

1 §. Lagens syfte. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen är lagen syfte att främja en minskning av utsläppen av koldioxid från byggnader, vägtransporter och vissa andra sektorer på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt sätt. Strävan att minska utsläppen på ett kostnadseffektivt och ekonomiskt sätt baseras på införandet av en prissättningsmekanism för utsläpp i hela EU, som styr utsläppsminskningarna till de sektorer och regioner där det är mest kostnadseffektivt att minska utsläppen.  

Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen genomförs genom lagen vissa bestämmelser i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG, nedan utsläppshandelsdirektivet. Utsläppshandelsdirektivet har genomförts stegvis. Genom lagen om utsläppshandel som trädde i kraft i januari 2024 genomfördes de krav i utsläppshandelsdirektivet som gäller anläggningar, luftfart och sjötransport. Det särskilda systemet för utsläppshandel för separat uppvärmning av byggnader, vägtransport och vissa andra sektorer ska genomföras senast den 30 juni 2024. 

2 §. Definitioner. I paragrafen definieras de centrala begreppen med tanke på tillämpningen av lagen. Enligt 1 punkten i den föreslagna paragrafen avses med bränsle bränslen och produkter enligt 2 och 2 a § i lagen om punktskatt på flytande bränslen (1472/1994) och bränslen och energiprodukter som avses i 2 och 2 a § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996). Definitionen motsvarar definitionen av bränsle i utsläppshandelsdirektivet. Enligt utsläppshandelsdirektivet avses med bränsle alla energiprodukter enligt artikel 2.1 i energiskattedirektivet (2003/96/EG), inbegripet de bränslen som förtecknas i tabell A och tabell C i bilaga I till det direktivet, samt alla andra produkter som är avsedda för användning, bjuds ut till försäljning eller används som motorbränsle eller bränsle för uppvärmning i enlighet med artikel 2.3 i det direktivet, inbegripet för elproduktion. I 1 punkten i den föreslagna paragrafen hänvisas till nationell lagstiftning, där definitionen av bränsle i energiskattedirektivet genomförts. I praktiken omfattar definitionen av bränsle ett stort spektrum bränslen, såsom bensin, diesel, lätt brännolja och stenkol. Däremot innebär definitionen att torv, ved och annan fast biomassa inte anses utgöra bränsle.  

Enligt 2 punkten i den föreslagna paragrafen avses med frisläppande för konsumtion frisläppande av bränsle för konsumtion enligt 8 § i punktskattelagen (182/2010). Definitionen följer definitionen i direktivet, med undantag för avgränsningen gällande slutanvändare som tagits in i definitionen av termen reglerad enhet.  

Enligt 3 punkten i den föreslagna paragrafen avses med reglerad enhet en skattskyldig enligt 12 och 13 § i punktskattelagen, 3 § i lagen om punktskatt på flytande bränslen och 20 a och 20 b § i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen som frisläpper bränsle för konsumtion, eller den som överlåter bränsle till en skattskyldig och som enligt avtal har övertagit ansvaret för en reglerad enhets uppgifter. Som reglerad enhet betraktas dock inte en slutanvändare av bränsle som använder bränslet själv och vars årliga bränsleförbrukning är högst ett ton koldioxid. En reglerad enhet är i första hand den som är skatteskyldig för frisläppandet av bränslet för konsumtion. Definitionen innebär dock att överföring av den reglerade enhetens skyldigheter till en annan reglerad enhet genom avtal tillåts på vissa villkor som föreskrivs i den föreslagna lagen. Förslagets syfte är att tillåta att den administrativa bördan överförs till en annan reglerad enhet som överför bränsle som hör till lagen tillämpningsområde till den reglerade enhet som överlåter skyldigheterna. Enligt den föreslagna punkten är små slutanvändare av bränsle vars årliga bränsleförbrukning är högst 1 ton koldioxid inte reglerade enheter, och de är därför befriade från skyldigheterna. Den föreslagna avgränsningen motsvarar definitionen av termen slutkonsument i artikel 3.69 i kommissionens övervakningsförordning.  

Enligt 4 punkten i den föreslagna paragrafen avses med utsläpp koldioxidutsläpp från bränslen som en reglerad enhet har frisläppt för konsumtion. Definitionen motsvarar definitionen i direktivet av utsläpp som är föremål för reglering i utsläppshandeln. 

Enligt 5 punkten i den föreslagna paragrafen avses med utsläppsrapport en rapport enligt kommissionens övervakningsförordning som avses i 12 punkten över en reglerad enhets årliga utsläpp under rapporteringsperioden, inklusive en rapport enligt artikel 75 v och bilaga X i kommissionens övervakningsförordning 

Enligt 6 punkten i den föreslagna paragrafen avses med förbränning varje oxidation av bränslen, oavsett hur den värme, el eller mekaniska energi som produceras genom denna process används, och all annan direkt därtill anknuten verksamhet, inbegripet rening av rökgaser. Definitionen motsvarar definitionen av förbränning i direktivet, som också tillämpas i den allmänna utsläppshandeln.  

Enligt 7 punkten i den föreslagna paragrafen avses med utsläppsrätt en för uppfyllande av kraven i kapitel IVa i utsläppshandelsdirektivet fastställd och överlåtbar rätt att i miljön släppa ut ett ton koldioxid under en fastställd period. Syftet med definitionen av termen utsläppsrätt är att särskilja utsläppsrätter i den allmänna utsläppshandeln från utsläppsrätter som hör till den föreslagna lagens tillämpningsområde. Utsläppsrätter i den allmänna utsläppshandeln kan inte utnyttjas i den nya utsläppshandeln för bränsledistribution, och utsläppsrätter i utsläppshandeln för bränsledistribution kan inte utnyttjas i den allmänna utsläppshandeln. 

Enligt 8 punkten i den föreslagna paragrafen avses med linjär minskningsfaktor den i artikel 30c i utsläppshandelsdirektivet avsedda andel med vilken det totala antalet utsläppsrätter minskas varje år. 

Enligt 9 punkten i den föreslagna paragrafen avses med unionsregistret det informationssystem som avses i artikel 19 i utsläppshandelsdirektivet och med vars hjälp varje utfärdande, innehav, överlåtelse och annullering av utsläppsrätter kan spåras samt efter behov konfidentialiteten för uppgifterna och allmänhetens tillgång till offentliga uppgifter säkerställas. Det föreslås att det unionsregister som används i den allmänna utsläppshandeln också ska användas för att administrera utsläppshandeln för bränsledistribution. 

Enligt 10 punkten i den föreslagna paragrafen avses med reserven för marknadsstabilitet den reserv som upprättats genom Europaparlamentets och rådets beslut (EU) 2015/1814 om upprättande och användning av en reserv för marknadsstabilitet för unionens utsläppshandelssystem och om ändring av direktiv 2003/87/EG och till vilken utsläppsrätter som är avsedda att auktioneras ut överförs eller från vilken de överlämnas för auktionering när de gränser för det totala antalet utsläppsrätter i omlopp som anges i beslutet överskrids eller underskrids. Definitionen är likadan som definitionen i direktivet. 

3 §. Tillämpningsområde . I paragrafen föreslås bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Enligt den föreslagna paragrafen tillämpas lagen på reglerade enheter som frisläpper bränslen som är avsedda för förbränning för konsumtion. Det föreslås att direktivets tillämpningsområde utvidgas till att också omfatta förbränning av andra bränslen än användning av bränslen för separat uppvärmning av byggnader, vägtransportsektorn och vissa ytterligare sektorer som hör till direktivets tillämpningsområde. Med beaktande av de avgränsningar av tillämpningsområdet som föreslås i 4 § föreslås det att tillämpningsområdet nationellt utvidgas till att också omfatta bränsle som distribueras för att användas för jord- och skogsbruk, fiskerinäring, fritidssjöfart och till vissa delar övrig sjötransport.  

4 §. Avgränsningar av tillämpningsområdet . I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om avgränsningar av lagens tillämpningsområde. Enligt 1 punkten i den föreslagna paragrafen tillämpas lagen inte på bränslen som används som hjälpprodukt eller råvara vid industriell produktion. Den föreslagna punkten utgör en avgränsning som gör lagen tydligare. Lagens tillämpningsområde omfattas förbränning av bränsle, och bränsle som används i annat bruk såsom råvara eller hjälpprodukt för industriella produkter hör inte till tillämpningsområdet.  

Enligt 2 punkten i den föreslagna paragrafen tillämpas lagen inte på bränslen för vilka emissionsfaktorn är noll och vars hållbarhet har påvisats på det sätt som avses i 11 §. Bestämmelser om bränslenas emissionsfaktorer i utsläppshandeln finns i övervakningsförordningen. Bestämmelser om fastställandet av emissionsfaktorer för bränslen finns i artikel 75k och bestämmelser om frisläppande av bränsleflöden i artikel 75m i kommissionens övervakningsförordning. Ett villkor för nollutsläpp är att hållbarhetskriterierna enligt direktivet om förnybar energi (RED) uppfylls. Nationellt påvisas hållbarheten enligt hållbarhetslagen. Aktörer som enbart frisläpper bränslen vars hållbarhet har påvisats för konsumtion omfattas inte av den föreslagna lagens tillämpningsområde, och på sådana aktörer tillämpas inte skyldigheterna för reglerade enheter enligt denna lag.  

Enligt 3 punkten i den föreslagna paragrafen tillämpas lagen inte på bränslen som används i verksamheter som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om utsläppshandel (1270/2023). Tillämpningsområdet för lagen om utsläppshandel omfattar större anläggningar för industri och energiproduktion, samt till vissa delar sjötransporter och luftfart. På de sektorer som nämns ovan tillämpas skyldigheterna enligt den allmänna utsläppshandeln. I 33 § i lagen om utsläppshandel föreskrivs om skyldigheten att rapportera utsläppsuppgifter för 2024 i fråga om utsläppshandel för bränsledistribution. Den föreslagna avgränsningen av tillämpningsområdet gäller inte verksamhet som omfattas av rapporteringsskyldigheten. 

Enligt 4 punkten i den föreslagna paragrafen tillämpas lagen inte på bränslen som levererats till försvarsmakten genom separat distribution. Enligt den föreslagna punkten faller bränsle som levererats till försvarsmakten genom separat distribution utanför tillämpningsområdet. Avgränsningen av tillämpningsområdet gäller också bränsle som distribuerats för NATO:s eller enskilda partnerländers bruk när de opererar tillsammans med försvarsmakten i Finland. Utanför tillämpningsområdet faller bränsle som distribuerats för försvarsmaktens bruk till den del det omfattas av separat distribution, samt i fråga om reservkraft för byggnader de bränsleanskaffningar som Försvarsfastigheter gör för Försvarsmaktens räkning. Försvarsmaktens övriga bränsleanskaffningar vid distributionspunkter för verksamheter som omfattas av lagens tillämpningsområde, såsom bränslestationer för vägtransport, utgör dock inte bränsle som levererats till försvaret enligt den förslagna punkten.  

Enligt 5 punkten i den föreslagna paragrafen tillämpas lagen inte på bränslen som levererats för spårtrafik genom separat distribution. Enligt den föreslagna punkten faller bränsle som levererats för spårtrafik genom separat distribution utanför tillämpningsområdet. Avgränsningen av tillämpningsområdet gäller enbart bränsle som levererats för spårtrafik genom separat distribution, och det får inte användas för annan verksamhet. Om bränsle som är avsett för spårtrafik överlåts vidare eller används för verksamhet som hör till denna lags tillämpningsområde, anses det ha frisläppts för konsumtion vilket innebär att den som frisläppt det för konsumtion är den reglerade enhet som ansvarar för skyldigheterna enligt utsläppshandeln. 

Enligt 6 punkten i den föreslagna paragrafen tillämpas lagen inte på bränslen som kan levereras skattefritt för fartygstrafik eller flygtrafik i enlighet med 9 a § 2–3 mom. (1399/2010) i lagen om punktskatt på flytande bränslen (1472/1994) eller 21 § 2 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996). Enligt den förslagna punkten faller vissa bränslen som är avsedda för utövare av fartygstrafik utanför tillämpningsområdet för utsläppshandeln. Genom förordning av statsrådet (1375/2021) har närmare bestämmelser utfärdats om de fartygstyper, fartygsgrupper eller för ett visst ändamål använda fartyg som skattefritt kan anskaffa bränsle direkt från en godkänd upplagshavares skatteupplag eller genom andra arrangemang. Enligt den föreslagna punkten ska kraven enligt lagen inte tillämpas på bränslen som levereras för bruk av följande fartyg och fartygstyper som omfattas av skattefri distribution: 1) handelsfartyg som har antecknats i fartygsregistret och vars längd är minst 15 meter, 2) fartyg som ägs och används av Trafikledsverket, Gränsbevakningsväsendet, Tullen, Försvarsmakten och polisen, 3) fartyg som ägs och används av Ålands landskapsregering, 4) mudderverk och sandskutor, 5) fiskefartyg som har antecknats i fiskefartygsregistret och vars längd är minst 15 meter, samt trålare, 6) fartyg som ägs och används av Suomen Meripelastusseura ry – Finlands Sjöräddningssällskap rf, Pidä Saaristo Siistinä ry – Håll Skärgården Ren rf och Ålands Sjöräddningssällskap rf.  

Om bränsle som är avsett för handelsfartyg överlåts vidare eller används för verksamhet som hör till denna lags tillämpningsområde, anses det på det sätt som beskrivs i fråga om 5 punkten ha frisläppts för konsumtion vilket innebär att den som frisläppt det för konsumtion är den reglerade enhet som ansvarar för skyldigheterna enligt utsläppshandeln. 

Enligt 6 punkten i den föreslagna lagen tillämpas lagen inte på bränslen som kan levereras skattefritt för fartygstrafik eller flygtrafik i enlighet med 9 a § 2–3 mom. i lagen om punktskatt på flytande bränslen eller 21 § 2 mom. i lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen. 

5 §. Allmänna skyldigheter . I den föreslagna paragrafen föreskrivs om allmänna skyldigheter för reglerade enheter. Paragrafens syfte är att ge en samlad beskrivning av de viktigaste skyldigheterna enligt utsläppshandeln. Mer detaljerade bestämmelser om skyldigheterna finns i de följande paragraferna.  

Enligt 1 punkten i den föreslagna paragrafen ska en reglerad enhet ansöka om utsläppstillstånd i fråga om frisläppande av bränsle för konsumtion samt om godkännande av en plan för övervakning av utsläpp. 

Enligt 2 punkten ska en reglerad enhet övervaka utsläppen från de bränslen som frisläppts för konsumtion, årligen upprätta en utsläppsrapport och se till att rapporten verifieras. 

Enligt 3 punkten ska en reglerad enhet årligen till unionsregistret överlämna ett antal utsläppsrätter som motsvarar de totala utsläpp som de bränslen som enheten frisläppt för konsumtion gett upphov till under det föregående kalenderåret. 

Enligt 4 punkten ska en reglerad enhet till Energimyndigheten anmäla ändringar i den verksamhet som anges i utsläppstillståndet, ändringar som gäller övervakningen av utsläppen samt byte av reglerad enhet. 

6 §. Överföring av en reglerad enhets skyldigheter . I den föreslagna paragrafen föreskrivs om möjligheten för reglerade enheter att genom avtal överföra alla sina skyldigheter enligt den föreslagna lagen på en annan reglerad enhet. Den föreslagna paragrafens syfte är att underlätta små aktörers administrativa börda. Utsläppshandeln orsakar administrativt arbete för dem som omfattas av den, och den administrativa bördan är relativt sett avsevärd i synnerhet för små och väldigt små aktörer. Enligt 1 punkten i den föreslagna paragrafen kan en reglerad enhet avtala om att helt eller delvis överföra sina skyldigheter till en annan reglerad enhet, om den reglerade enhet som överför sina skyldigheter av tar emot endast sådant bränsle som omfattas av tillämpningsområdet för denna lag av den andra enheten. Den andra reglerade enhet som avses i 1 mom. svarar för alla skyldigheter som en reglerad enhet har enligt denna lag samt för samt för uppfyllandet av de av Energimyndigheten fastställda tillståndsvillkoren och kraven på övervakning av utsläpp. Parterna svarar själva för uppgörandet av avtalet. Den föreslagna paragrafen innebär att en punktskatteskyldig kan avtala om att skyldigheterna enligt den förslagna lagen, såsom utsläppstillstånd, övervakning, verifiering och rapportering av utsläpp samt överlämnande av utsläppsrätter ska fullgöras av en annan reglerad enhet. Den andra reglerade enheten, som åtar sig att fullgöra skyldigheterna, är en reglerad enhet som beviljats utsläppstillstånd och som har överlåtit det bränsle avtalet gäller till den punktskatteskyldige. Den andra reglerade enhetens skyldigheter enligt avtalet gäller enbart det bränsle den överlåter. Den punktskatteskyldige kan ta emot bränsle av flera reglerade enheter, om avtal om överföring av skyldigheter för bränslet i fråga har slutits med var och en av de reglerade enheter som levererar bränsle. Avtalet om överföring av skyldigheter ska alltid gälla ett helt kalenderår och omfatta alla skyldigheter enligt den föreslagna lagen för det bränsle som levereras. Övervakning av utsläpp och upprätthållandet av en plan för övervakning är kontinuerliga skyldigheter, och att överföra dem till en annan enhet medan skyldigheterna varar innebär en avsevärd administrativ börda. Rapporteringsskyldigheten inom utsläppshandeln och skyldigheten att överlämna utsläppsrätter är knutna till kalenderåret, och i regel verifierar en kontrollör utsläppsuppgifterna för föregående år. Därför är det motiverat att överföringen av skyldigheterna enligt utsläppshandeln i regel ska vara ett bestående arrangemang och omfatta minst ett kalenderår, vilket är samma tidsperiod som skyldigheterna enligt utsläppshandeln gäller. Avtalet innebär att den andra reglerade enheten svarar för alla skyldigheter enligt den föreslagna lagen, och därmed också att eventuella påföljder för försummelser föreläggs den andra reglerade enheten. En reglerad enhet som också har bränsleanvändning som inte hör till den föreslagna lagens tillämpningsområde ska själv vara en reglerad enhet om den önskar överlämna utsläppsrätter enbart för bränsle som hör till tillämpningsområdet.  

Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen ska Energimyndigheten utan dröjsmål underrättas om avtalet. Anmälan om avtalet ska göras på en av Energimyndigheten fastställd blankett.  

7 §. Myndigheter och deras uppgifter . I 7 § i den föreslagna lagen föreskrivs om myndigheter och deras uppgifter. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen svarar arbets- och näringsministeriet för den allmänna styrningen, uppföljningen och utvecklingen av den föreslagna lagen. Den föreslagna uppgiften för arbets- och näringsministeriet motsvarar uppgiften enligt lagen om utsläppshandel. Enligt 2 mom. 1 punkten i den föreslagna paragrafen har Energimyndigheten till uppgift att i fråga om de reglerade enheterna och deras kontrollörer övervaka att denna lag och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den iakttas och att beslut som meddelats med stöd av denna lag iakttas samt sköta övriga uppgifter som enligt denna lag ankommer på myndigheten. Enligt den föreslagna 2 mom. 2 punkten har Energimyndigheten till uppgift att vara i kapitel V i kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/2830 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG genom fastställande av regler om tidsschema, administration och andra aspekter av auktionering av utsläppsrätter för växthusgaser, nedan kommissionens auktionsförordning, avsedd auktionsförrättare i Finland och personuppgiftsansvarig med avseende på de nationella funktionerna inom ramen för unionsregistret. Enligt den föreslagna 3 punkten har Energimyndigheten till uppgift att vara i artikel 70 i kommissionens genomförandeförordning (EU) 2018/2067 om verifiering av uppgifter och ackreditering av kontrollörer i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG, nedan kommissionens verifieringsförordning, avsedd nationell kontaktpunkt för informationsutbyte och samordning av samarbete. De föreslagna uppgifterna för Energimyndigheten motsvarar de nuvarande uppgifterna enligt lagen om utsläppshandel i fråga om anläggningar.  

2 kap. Utsläppstillstånd, plan för övervakning av utsläpp samt rapportering av utsläpp  

8 §. Utsläppstillstånd . I den föreslagna paragrafen föreskrivs om skyldigheten för reglerade enheter att ansöka om utsläppstillstånd för sin verksamhet, om ansökan om utsläppstillstånd samt om beviljande av det.  

Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska en reglerad enhet som frisläpper sådana bränslen som omfattas av lagens tillämpningsområde för konsumtion ha ett av Energimyndigheten beviljat utsläppstillstånd.  

Enligt det föreslagna 2 mom. ska den reglerade enheten ansöka om utsläppstillstånd hos Energimyndigheten. Till ansökan ska fogas en för tillståndsprövningen behövlig utredning om den reglerade enhetens verksamhet, bränslena, frisläppandet av bränslena för konsumtion och slutanvändningen av bränslena samt en plan för övervakning av utsläppen. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska ansökan om utsläppstillstånd lämnas in på en av Energimyndigheten fastställd blankett senast två månader innan den verksamhet som omfattas av tillämpningsområdet inleds.  

Enligt det föreslagna 4 mom. är villkoren för beviljande av utsläppstillstånd att planen för övervakning av utsläpp och de planerade åtgärderna för rapportering av utsläpp är tillräckliga och adekvata. 

Enligt det föreslagna 5 mom. får bestämmelser om det närmare innehållet i ansökan om utsläppstillstånd utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet. 

9 §. Plan för övervakning av utsläpp . I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om planen för övervakning av utsläpp samt om ansökan och godkännande som gäller den.  

Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska den reglerade enheten utarbeta en plan för övervakning av utsläpp för sin verksamhet som omfattas av tillämpningsområdet för denna lag och ansöka om godkännande av planen hos Energimyndigheten. Bestämmelser om utarbetandet av och innehållet i planen för övervakning av utsläpp och om villkoren för godkännande av planen finns i kommissionens övervakningsförordning. Kommissionens övervakningsförordning har ändrats så att detaljerade regler om övervakning av reglerade enheters utsläpp har tagits in i förordningen. 

Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska den reglerade enheten till ansökan om godkännande av planen för övervakning av utsläpp foga en behövlig utredning om den verksamhet som omfattas av tillämpningsområdet för denna lag samt om den aktör som svarar för kontakterna med den myndighet som beslutar om godkännandet av övervakningsplanen.  

Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen ska ansökan om godkännande av en plan för övervakning av utsläpp lämnas in på en av Energimyndigheten fastställd blankett senast två månader innan den verksamhet som omfattas av tillämpningsområdet inleds. Den föreslagna tidsfristen motsvarar tidsfristen för ansökan om utsläppstillstånd. 

Enligt 4 mom. i den föreslagna paragrafen  

får närmare bestämmelser om innehållet i planen för övervakning av utsläpp får utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet. 

10 §. Övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp . I 10 § i den föreslagna lagen föreskrivs om reglerade enheters skyldighet att övervaka och rapportera sina utsläpp samt om skyldigheten att upprätta en utsläppsrapport och om verifieringen av den. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska den reglerade enheten på ett heltäckande, konsekvent, tillförlitligt och korrekt sätt övervaka utsläppen från de bränslen som frisläppts för konsumtion.  

Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska den reglerade enheten upprätta en utsläppsrapport över utsläppen för varje kalenderår och se till att utsläppsrapporten verifieras. Utsläppsrapporten och den utifrån utsläppsrapporten utfärdade verifieringsrapporten ska lämnas till Energimyndigheten före utgången av april året efter kalenderåret. 

Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen finns bestämmelser om övervakning och rapportering av utsläpp i kommissionens övervakningsförordning och om verifiering av utsläpp i kommissionens verifieringsförordning. Vid övervakningen och rapporteringen av utsläpp ska den godkända planen för övervakning och villkoren i utsläppstillståndet iakttas. 

Enligt 4 mom. i den föreslagna paragrafen får närmare bestämmelser om övervakningen av utsläpp och innehållet i utsläppsrapporten utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet. Övervakningen av utsläpp inom utsläppshandeln grundar sig på bestämmelser i övervakningsförordningen. Bestämmelserna i övervakningsförordningen lämnar nationellt rörelseutrymme i frågor av teknisk art, och det kan finnas behov att föreskriva om dem genom förordning i ett senare skede.  

11 §. Påvisande av hållbarhet . I den föreslagna paragrafen föreskrivs om påvisande av hållbarhet som ett villkor för att ett bränsle ska anses ha nollutsläpp. Enligt den föreslagna paragrafen ska en reglerad enhet i utsläppsrapporten påvisa hållbarheten hos ett bränsle som den påstår har nollutsläpp. Ett bränsle med nollutsläpp ska uppfylla hållbarhetskriterierna i lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen (393/2013) och den reglerade enheten ska visa detta på det sätt som anges i den lagen. Om exempelvis andelen biomassa i en bränsleblandning inte uppfyller hållbarhetskriterierna, ska den koldioxid bränsleblandningen innehåller anses utgöra fossil koldioxid, och emissionsfaktorn ska fastställas enligt detta. Enligt utsläppshandelsdirektivet ska hållbarheten för ett bränsle påvisas enligt direktivet om hållbar energi (RED) för att det ska anses ha nollutsläpp. Kraven på påvisande av hållbarhet enligt RED har genomförts nationellt genom hållbarhetslagen. Hållbarheten kan påvisas nationellt genom ett godkänt hållbarhetssystem eller genom ett frivilligt system som kommissionen godkänt.  

12 §. Bedömning av utsläppsmängden i en situation där ett fel förekommit . I 12 § i den föreslagna lagen föreskrivs om bedömning av utsläppsmängden i en situation när lagens krav på övervakning och rapportering inte iakttagits. Enligt den föreslagna paragrafen ska Energimyndigheten, om en reglerad enhet inte har iakttagit kraven enligt 10 § på att övervaka utsläpp, upprätta och lämna in en utsläppsrapport eller verifiera en utsläppsrapport göra en bedömning med en uppskattning av de verkningar som felaktig eller bristfällig övervakning eller verifiering kan ha haft på de totala utsläppsmängderna. Bestämmelser om uppskattning av mängden utsläpp finns i kommissionens övervakningsförordning.  

3 kap. Ändring av reglerade enheters verksamhet  

13 §. Byte av reglerad enhet . I den föreslagna paragrafen föreskrivs om hur en ny reglerad enhet träder i stället för en reglerad enhet och om partiell överlåtelse av en reglerad enhets verksamhet till en annan reglerad enhet.  

Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska, om en ny reglerad enhet träder i stället för en reglerad enhet som beviljats utsläppstillstånd, den nya enheten anmäla detta till Energimyndigheten på förhand eller senast utan dröjsmål efter bytet av reglerad enhet. Energimyndigheten ska med anledning av anmälan fatta beslut om överföring av utsläppstillståndet och planen för övervakning av utsläpp till den nya reglerade enheten. Beslutet ska fattas inom 30 dagar från den dag då anmälan och behövliga utredningar lämnades till Energimyndigheten, eller inom 30 dagar från en senare tidpunkt efter bytet av reglerad enhet som de reglerade enheterna har kommit överens om. Enligt det föreslagna momentet avses med byte av reglerad enhet en situation när en ny reglerad enhet t.ex. i samband med överlåtelse av rörelse träder i stället för en reglerad enhet. I det föreslagna momentet avses inte situationer när en reglerad enhet på det sätt som avses i 5 § genom avtal har överfört sina skyldigheter enligt den föreslagna lagen på en annan reglerad enhet. 

Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen ska, om endast en del av den verksamhet som ingår i utsläppstillståndet övergår till en i 1 mom. avsedd ny reglerad enhet, bestämmelserna om beviljande och ändring av ett utsläppstillstånd samt om godkännande och ändring av en plan för övervakning av utsläpp iakttas. Energimyndigheten ska med anledning av anmälan fatta beslut om beviljande och ändring av ett tillstånd och beslut om godkännande och ändring av en plan för övervakning av utsläpp inom 30 dagar från den dag då anmälan och behövliga utredningar och planer lämnades in till Energimyndigheten, eller inom 30 dagar från en senare tidpunkt efter bytet av reglerad enhet som de reglerade enheterna har kommit överens om. En sådan partiell överföring av verksamhet som beskrivs ovan kan ske vid en partiell överlåtelse av rörelse. 

Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen svarar den i 1 mom. avsedda nya reglerade enheten för alla skyldigheter som en reglerad enhet har enligt denna lag samt för uppfyllandet av de av Energimyndigheten fastställda tillståndsvillkoren och kraven på övervakning av utsläpp från den dag då utsläppstillståndet och planen för övervakning av utsläpp har överförts eller utsläppstillståndet har beviljats och planen för övervakning av utsläpp godkänts. 

14 §. En reglerad enhets konkurs . I den föreslagna 14 § föreskrivs om en reglerad enhets konkurs samt om konkursboets skyldigheter. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen svarar konkursboet för den reglerade enhetens del för skyldigheterna enligt 5 § 2 och 3 punkten efter att en reglerad enhet har försatts i konkurs.  

Konkursboet ska dessutom till Energimyndigheten lämna in en i enlighet med 10 § upprättad och verifierad separat rapport om till vilka delar den reglade enhetens utsläpp under det föregående kalenderåret har uppkommit efter försättandet i konkurs.  

Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen är konkursboet skyldigt att i enlighet med 24 § överlämna ett antal utsläppsrätter som motsvarar de verifierade utsläpp som uppkommit efter det att den reglerade enheten försattes i konkurs. 

Enligt 4 mom. i den föreslagna paragrafen ska konkursboförvaltaren inom 30 dagar från konkursens början underrätta Energimyndigheten om att den reglerade enheten försatts i konkurs. 

15 §. Ändring av ett utsläppstillstånd och en plan för övervakning av utsläpp . I paragrafen föreskrivs om skyldigheten för reglerade enheter att anmäla ändringar som kan förutsätta att utsläppstillståndet ändras samt om bedömningen av ändringens betydelse. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska en reglerad enhet till Energimyndigheten på förhand anmäla varje ändring i verksamheten som kan förutsätta att utsläppstillståndet eller planen för övervakning av utsläpp ändras. Anmälan ska göras på en av Energimyndigheten fastställd blankett.  

Enligt 2 mom. i den föreslagna paragrafen bedömer Energimyndigheten hur betydande ändringen är, och om den anmälda ändringen är betydande ska Energimyndigheten ändra beslutet om beviljande av utsläppstillstånd och planen för övervakning av utsläpp. Om ändringen inte är betydande, ska Energimyndigheten utan dröjsmål informera den reglerade enheten om detta. I artiklarna 15 och 75b i kommissionens övervakningsförordning föreskrivs det om vilka ändringar i planen för övervakning som ska anses vara betydande.  

Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen ska Energimyndigheten om det i kommissionens övervakningsförordning förutsätts att en plan för övervakning av utsläpp ändras uppmana den reglerade enheten att ansöka om ändring. Den reglerade enheten ska lämna in ansökan om ändring av planen för övervakning av utsläpp inom den tidsfrist som Energimyndigheten har satt ut. 

16 §. Återkallande av ett utsläppstillstånd och av beslut om en plan för övervakning av utsläpp . I 16 § i den föreslagna lagen föreskrivs om återkallande av ett utsläppstillstånd och av beslut om en plan för övervakning av utsläpp. Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska Energimyndigheten återkalla en reglerad enhets utsläppstillstånd, om den reglerade enheten upphör med den verksamhet som omfattas av lagens tillämpningsområde eller överför sina skyldigheter till en annan reglerad enhet genom ett i 5 § avsett avtal. Den reglerade enheten ska genast efter det att den reglerade enheten upphört med sin verksamhet göra en anmälan till Energimyndigheten om att verksamheten har upphört.  

Enligt det föreslagna 2 mom. får Energimyndigheten återkalla ett utsläppstillstånd, om den reglerade enheten väsentligt har brutit mot sina skyldigheter som gäller årligt överlämnande av utsläppsrätter eller övervakning, rapportering och verifiering av utsläpp och trots uppmaning från myndigheten inte har fullgjort sina skyldigheter. Enligt 2 punkten i momentet får Energimyndigheten återkalla ett utsläppstillstånd också om den reglerade enheten trots uppmaning från Energimyndigheten inte har anmält att verksamheten upphört eller andra sådana ändringar av verksamheten eller av övervakningen av utsläpp som kan förutsätta att utsläppstillståndet eller planen för övervakning av utsläpp ändras. 

Enligt det föreslagna 3 mom. kan ett ärende som gäller återkallande av utsläppstillstånd inledas av den reglerade enheten eller Energimyndigheten. Om en reglerad enhets utsläppstillstånd återkallas, återkallas också godkännandet av dess plan för övervakning av utsläpp.  

4 kap. Det totala antalet utsläppsrätter, utfärdande av utsläppsrätter samt unionsregistret  

17 §. Utfärdande av utsläppsrätter samt utsläppsrätternas giltighet . Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen utfärdas utsläppsrätter genom auktion, om de inte överförs till reserven för marknadsstabilitet i enlighet med artikel 30d i utsläppshandelsdirektivet. Den föreslagna paragrafen är av informativ art. Utsläppshandeln för distributörer omfattar inga utsläppsrätter som delas ut gratis, till skillnad från den allmänna utsläppshandeln, och alla utsläppsrätter utfärdas genom auktion.  

I artikel 13 i utsläppshandelsdirektivet föreskrivs om utsläppsrätternas giltighet. Reglerna i artikel 13 tillämpas såväl på den allmänna utsläppshandeln som på den nya utsläppshandeln för bränsledistribution. I den allmänna utsläppshandeln är de utsläppsrätter som utfärdats från och med 2013 giltiga tills vidare, och utsläppsrätterna kan alltså användas för att täcka skyldigheter under senare handelsperioder. Enligt det föreslagna 2 mom. är också utsläppsrätterna inom den nya utsläppshandeln giltiga tills vidare. I ingendera utsläppshandelssystemet kan dock utsläppsrätter lånas för att täcka skyldigheten att överlåta utsläppsrätter under tidigare handelsperioder, eftersom det i praktiken skulle leda till att utsläppstaket för den tidigare handelsperioden överskrids. Enligt artikel 13 i direktivet ska utsläppsrätter som utfärdas från och med den 1 januari 2021 vara giltiga för utsläpp från och med det första året av den tioårsperiod under vilken de utfärdades. Det innebär t.ex. att en reglerad enhet inför en ny handelsperiod ska se till att utsläppen under det sista året av utsläppsperioden täcks med utsläppsrätter som utfärdats för samma handelsperiod, trots att utsläppsrätter för den nya handelsperioden utfärdas genast när den nya tioårsperioden inleds. 

18 §. Finlands andel av det totala antalet utsläppsrätter . I den föreslagna paragrafen föreskrivs om Finlands andel av antalet utsläppsrätter i den nya utsläppshandeln. Den föreslagna paragrafen är av informativ art. Enligt det föreslagna 1 mom. bestäms Finlands andel av det totala antal utsläppsrätter som ska auktioneras ut i enlighet med artikel 30d i utsläppshandelsdirektivet. Det totala antalet utsläppsrätter minskas med de andelar som anges för den sociala klimatfonden i artikel 30d.3 och 30d.4, varefter det återstående antalet utsläppsrätter fördelas mellan medlemsstaterna i andelar som är identiska med andelarna av referensutsläppen enligt de genomförandeakter som antagits med stöd av artikel 4 i ansvarsfördelningsförordningen (EU) 2018/842 i genomsnitt inom tillämpningsområdet för den nya utsläppshandeln enligt utsläppshandelsdirektivet under perioden 2016–2018.  

Enligt artikel 30j i utsläppshandelsdirektivet får antalet utsläppsrätter som omfattas av systemet utökas, om en medlemsstat ensidigt beslutar utvidga tillämpningsområdet jämfört med utsläppshandelsdirektivets tillämpningsområde. Antalet utsläppsrätter som ska auktioneras i en medlemsstat som genomför en ensidig utvidgning utökas med ett antal som motsvarar utvidgningen. Enligt det föreslagna 2 mom. ska Finlands andel av antalet utsläppsrätter utökas, om tillämpningsområdet utvidgas genom ett nationellt beslut. I den föreslagna lagen utvidgas tillämpningsområdet till att omfatta jord- och skogsbruk samt fritidsbåtar och inrikes luftfart. De utsläppsrätter som då tillförs innebär att Finlands andel av antalet utsläppsrätter som auktioneras ökar. En utvidgning av tillämpningsområdet så att antalet utsläppsrätter ökar förutsätter kommissionens godkännande (ett så kallat opt-in-förfarande). 

Bestämmelser om fastställande och offentliggörande av det totala antalet utsläppsrätter samt om den linjära minskningsfaktor som tillämpas på det totala antalet utsläppsrätter finns i artikel 30c i utsläppshandelsdirektivet. Enligt utsläppshandelsdirektivet ska kommissionen senast den 1 januari 2025 offentliggöra antalet utsläppsrätter för hela unionen för 2027, det vill säga utsläppstaket för den nya utsläppshandeln. Utsläppstaket beräknas så att utsläppens nivå under 2024 används som jämförelsenivå. Från och med 2024 minskar utsläppstaket med den linjära minskningsfaktorn. Antalet utsläppsrätter i det nya utsläppshandelssystemet minskas med två, det vill säga med den linjära minskningsfaktorn. Antalet ska minska varje år efter 2024 med en linjär minskningsfaktor på 5,10 %.  

Från och med 2028 bestäms utsläppstaket så att de genomsnittliga utsläppen under perioden 2024–2026 används som jämförelsenivå. I andra fasen är den linjära minskningsfaktorn 5,38 % och den tillämpas från och med 2025. I andra fasen är det möjligt att justera den linjära minskningsfaktorn enligt kriterierna i punkt 1 i bilaga IIIa. Kommissionen offentliggör utsläppstaket för 2028 den 30 juni 2027. Enligt utsläppshandelsdirektivet kan dessutom utsläppsrätter på vissa villkor släppas ut på marknaden i en situation när priset för utsläppsrätter överstiger vissa pristak eller stiger alltför snabbt. I artikel 30h i utsläppshandelsdirektivet föreskrivs om åtgärder vid alltför stor prisökning, som innebär att ytterligare utsläppsrätter släpps ut på marknaden. 

19 §. Auktionering av utsläppsrätter . I paragrafen föreskrivs det om Energimyndighetens uppgifter i anslutning till auktionering av utsläppsrätter samt om deltagande i auktioner. I Finland är Energimyndigheten den i artikel 22 i auktionsförordningen avsedda auktionsförrättare som utses i 18 § 1 mom. 3 punkten i lagen om utsläppshandel. Auktionsförrättarens uppgift blir att i enlighet med artikel 30 d i utsläppshandelsdirektivet auktionera utsläppsrätter enligt den nya utsläppshandeln separat från auktionerna inom den allmänna utsläppshandeln. Auktionsförfarandet är detsamma som för den allmänna utsläppshandeln, vilket innebär att auktionerna genomförs på en auktionsplattform som medlemsstaterna och kommissionen väljer gemensamt. I 1 mom. ingår en informativ hänvisning till artikel 26 i kommissionens auktionsförordning i fråga om valet av auktionsplattform, samt till artikel 27 i samma förordning där det finns detaljerade bestämmelser om auktionsplattformens uppgifter.  

Enligt 2 mom. tar Energimyndigheten mot auktionsintäkterna från den nya utsläppshandeln och redovisar intäkterna till staten. Förfarandet är detsamma som inom i nuläget inom den allmänna utsläppshandeln. I slutet av momentet ingår en informativ hänvisning till reglerna om genomförandet av auktioner och rätten att delta i auktioner i auktionsförordningen. 

20 §. Användning av auktionsintäkter . I paragrafen föreskrivs om användning av auktionsintäkter. I 1 mom. föreskrivs om skyldigheten att använda Finlands auktionsintäkter eller motsvarande belopp för de verksamheter som nämns i utsläppshandelsdirektivets artikel 10 och 30 d, i vilka det föreskrivs om användningsändamål för auktionsintäkter. I och med en ändring av utsläppshandelsdirektivet som trädde i kraft i juni 2023 ändrades bestämmelserna om användning av auktionsintäkter. Ett motsvarande krav utsträcktes till att omfatta användningen av auktionsintäkter för bränsledistribution. Auktionsintäkterna för bränsledistribution berörs dessutom av uppmaningen att prioritera åtgärder enligt artikel 30d.6 a–d.  

I 2 mom. föreslås ingå en bestämmelse enligt vilken Finland årligen ska rapportera användningen av intäkterna eller motsvarande belopp till Europeiska kommissionen. Skyldigheten att rapportera användningen av intäkterna baseras på artikel 10.3 och artikel 30d.6 tredje stycket i utsläppshandelsdirektivet.  

21 §. Unionsregistret och krav som gäller bokföringen av utsläppsrätter . I 1 mom. föreskrivs om reglerade enheters depåkonto i det unionsregister som avses i 12 kap. i lagen om utsläppshandel (1270/2023). Varje aktör som omfattas av EU:s system för utsläppshandel och som är skyldig att rapportera utsläpp och överlämna utsläppsrätter ska ha ett depåkonto via vilket de skyldigheterna sköts. Kravet gäller ockås reglerade enheter. Inom den nya utsläppshandeln kommer samma unionsregister att användas som bokföringssystem som inom den allmänna utsläppshandeln. Detaljerade, harmoniserade bestämmelser om unionsregistret finns i kommissionens registerförordning, som har ändrats så att den också omfattar den nya utsläppshandeln.  

I det föreslagna 2 mom. ingår en informativ hänvisning till 69 § i lagen om utsläppshandel, enligt vilken Energimyndigheten är nationell administratör för unionsregistret i Finland. Det föreskrivs i huvuddrag om den nationella administratörens uppgifter i 12 kap. i lagen om utsläppshandel, och detaljerade bestämmelser finns i kommissionens registerförordning (EU) 2019/1122. I registerförordningen föreskrivs det bland annat om uppgiftsfördelningen mellan registrets centrala administratör Europeiska kommissionen och de nationella administratörerna. Kommissionen ansvarar för utveckling och upprätthållande av registret, medan de nationella administratörerna administrerar respektive nationella del av unionsregistret och de konton och kontoinnehavare som omfattas av den egna statens jurisdiktion, samt vid behov handhar funktioner som berör kontona. 

I 3 mom. föreslås ingå en informativ hänvisning till kommissionens registerförordning. Systemet för utsläppshandel är nytt för de reglerade enheterna. En informativ hänvisning till registerförordningen behövs för att klargöra på vilken EU-lagstiftning unionens regler om registret baserar sig och vad bestämmelserna i huvuddrag omfattar. I registerförordningen finns detaljerade bestämmelser om registreringen av innehav, överlåtelse och annullering av utsläppsrätter i unionsregistret samt om allmänhetens rätt att bekanta sig med de uppgifter som ingår i registret och om uppgiftssekretessen. Registerförordningen utgör nationellt direkt tillämplig rätt. 

5 kap. Innehav av och skyldighet att överlämna utsläppsrätter  

22 §. Innehav och överlåtelse av utsläppsrätter . I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om innehav av utsläppsrätter och om registrering av dem i unionsregistret, samt om överlåtelse av utsläppsrätter. Enligt det föreslagna 1 mom. kan en fysisk eller juridisk person inneha utsläppsrätter. Enligt artikel 19.2 i utsläppshandelsdirektivet är utgångspunkten att alla personer ska ha rätt att inneha utsläppsrätter. För att inneha utsläppsrätter krävs att ett depåkonto öppnas i unionsregistret. För att garantera att registret fungerar på ett informationssäkert och tillförlitligt sätt finns närmare bestämmelser om öppnandet av konton i kommissionens registerförordning. Utsläppsrätterna antecknas för var och en från vilken eller till vilken utsläppsrätter överförs på personens eget konto i unionsregistret.  

Enligt det föreslagna 2 mom. kan utsläppsrätter överlåtas mellan personer inom Europeiska unionen. Utsläppsrätter kan också överlåtas mellan personer i Europeiska unionens medlemsländer och personer i tredjeländer, om utsläppsrätterna enligt tredjeländernas utsläppshandelssystem har erkänts vara förenliga med det förfarande som avses i artikel 25 i utsläppshandelsdirektivet. 

23 §. Skyldighet att överlämna utsläppsrätter . I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om skyldigheten att överlämna utsläppsrätter och om tidsfristen för den. Enligt det föreslagna 1 mom. ska reglerade enheter varje år senast den 31 maj när auktionerna med utsläppsrätter har inletts till unionsregistret överlämna ett antal i 17 § avsedda utsläppsrätter som motsvarar utsläppen från de bränslen som omfattas av tillämpningsområdet för denna lag och som de frisläppt för konsumtion under det föregående kalenderåret. Skyldigheten att överlämna utsläppsrätter motsvarar skyldigheten att överlämna utsläppsrätter enligt den allmänna utsläppshandeln, men tidsfristerna för överlämnandet är olika. Antalet utsläppsrätter som ska överlämnas baserad på den reglerade enhetens utsläppsrapport för föregående år, som konstaterats vara tillfredsställande. Liksom i den allmänna utsläppshandeln kan skyldigheten att överlämna utsläppsrätter också baseras på Energimyndighetens bedömning av utsläppsmängden enligt 12 §. Genom bestämmelsen genomförs skyldigheten enligt artikel 30e.2 i utsläppshandelsdirektivet. Utgångspunkten är att skyldigheten att överlämna utsläppsrätter inleds 2028, och då gäller 2027 års utsläpp. Avsikten är att auktioner för utsläppsrätter inom den nya utsläppshandeln ska inledas 2027. I artikel 30k i utsläppshandelsdirektivet föreskrivs om de villkor som ska uppfyllas för att inledandet av auktioner ska skjutas fram till 2028 och för att skyldigheten att överlämna utsläppsrätter ska inledas 2029, och då gälla 2028 års utsläpp. Kommissionen offentliggör information om ett eventuellt senarelagt införande av priseffekten av utsläppshandeln senast den 15 juni 2026.  

24 §. Annullering av utsläppsrätter . I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om annullering av utsläppsrätter efter överlämnandet samt om möjligheten för fysiska och juridiska personer att annullera utsläppsrätter. Enligt det föreslagna 1 mom. ska utsläppsrätter som har överlämnats annulleras efter överlämnandet. Genom annulleringen säkerställs att utsläppsrätter som engång används för skyldigheten inte kan utnyttjas på nytt. Bestämmelser om annullering av utsläppsrätter finns i kommissionens registerförordning.  

Enligt det föreslagna 2 mom. kan en fysisk eller juridisk person på vars konto i registret utsläppsrätterna finns själv annullera utsläppsrätterna på sitt konto i unionsregistret eller skriftligen be Energimyndigheten annullera dem för sin räkning. Med anledning av begäran ska Energimyndigheten utan dröjsmål annullera utsläppsrätterna. I praktiken utförs annulleringen i första hand av kontoinnehavaren själv, om inte kontoinnehavaren t.ex. är förhindrad att använda registret och därför ber myndigheten utföra annulleringen för sin räkning. Frivillig annullering av utsläppsrätter kan bli aktuell t.ex. när en privatperson eller juridisk person vill täcka utsläpp till följd av det egna koldioxidavtrycket genom att annullera utsläppsrätter.  

6 kap. Verifiering  

I det föreslagna 6 kap. föreskrivs om verifiering. En utomstående kontrollörs bedömning av tillförlitligheten hos en reglerad enhets övervakning av sina utsläpp utgör en viktig del av utsläppshandelssystemet och en metod för att säkerställa systemets tillförlitlighet. Detaljerade bestämmelser om verifiering av utsläppshandelssystemet och ackreditering av kontrollörer finns i kommissionens övervakningsförordning samt i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 765/2008 om krav för ackreditering och upphävande av förordning (EEG) nr 339/93. Det föreslås att i lagen tas in behövliga bestämmelser om minimikrav på kontrollörer, godkännande av kontrollörer samt kontrollörers uppgifter i enlighet med utsläppshandelsdirektivet. Regelverket som gäller verifiering är i väldigt stor utsträckning identiskt med motsvarande regelverk för den allmänna utsläppshandeln. 

25 §. Kontrollör. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om minimibehörighetskrav för kontrollörer i enlighet med bilaga V till utsläppshandelsdirektivet, vilka kontrollörer inom utsläppshandeln ska uppfylla. Enligt 1 mom. ska en kontrollör vara oberoende av den reglerade enheten och förmå utföra sina verifieringsuppgifter professionellt, konsekvent och objektivt. Kontrollörens oberoende, yrkesskicklighet och objektivitet bidrar till att säkerställa utsläppsrapporternas, och i förlängningen hela utsläppshandelssystemets, tillförlitlighet.  

Enligt 2 mom. krävs av kontrollörer att de har omfattande kännedom om den verksamhet som verifieras samt om de regler och krav som gäller den. Dit räknas bestämmelserna i utsläppshandelsdirektivet, standarder och anvisningar som gäller verifiering samt krav enligt lagstiftning och administrativa förfaranden som gäller de verksamheter som verifieras. Enbart kännedom om bestämmelserna är dock inte tillräcklig, utan det krävs en djupare förståelse av tillämpningen av bestämmelserna och av den verksamhet som verifieras. Kontrollören ska känna till sätten på vilka bränslen frisläpps för konsumtion och i synnerhet metoderna för sammanställning av information om insamling, mätning, beräkning och rapportering av uppgifter. 

Enligt 3 mom. finns bestämmelser om allmänna skyldigheter och krav som gäller kontrollörer också i kommissionens verifieringsförordning. Kommissionens verifieringsförordning har ändrats så att den också omfattar detaljerade bestämmelser som gäller verifiering av utsläppshandeln för bränsledistribution. Dessutom förväntas kommissionen anta anvisningar i anslutning till kommissionens verifieringsförordning. Anvisningarna är inte rättsligt bindande, men de anger hur kommissionen anser att förordningen ska tolkas. 

26 §. Godkännande av kontrollör . I paragrafen föreskrivs om det nationella förfarandet för godkännande av kontrollörer. Verifieringsuppgiften ska betraktas som en offentlig förvaltningsuppgift enligt 124 § i grundlagen. För att ändamålsenlighetskravet ska iakttas, vilket är ett villkor för att en offentlig förvaltningsuppgift ska kunna anförtros någon utanför myndighetsapparaten, och för att säkerställa tillräcklig tillsyn, ska kontrollörer inom utsläppshandeln utöver ackreditering också ha Energimyndighetens godkännande. Enligt det föreslagna 1 mom. ska godkännande sökas hos Energimyndigheten. De förfaranden som gäller ansökan om och beviljande av godkännande samt villkoren för beviljande av godkännande motsvarar vad som redan tillämpas inom den allmänna utsläppshandeln och därför innehåller momentet en hänvisning till 80 och 81 § i lagen om utsläppshandel (1270/2023). I en ansökan enligt 80 § i lagen om utsläppshandel ska anges inom vilket ackrediteringsområde enligt bilaga I till kommissionens verifieringsförordning godkännande söks, och till ansökan ska fogas ett ackrediteringsbeslut från Säkerhets- och kemikalieverkets ackrediteringsenhet Finas med bilagor eller, om det är fråga om en kontrollör som ackrediterats eller certifierats i någon annan stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, ska till ansökan fogas ett ackrediteringsbeslut eller certifieringsintyg från ackrediteringsenheten i staten i fråga. Av ackrediteringsbeslutet eller certifieringsintyget ska det framgå att sökanden uppfyller förutsättningarna enligt 25 §. Av ackrediteringsbeslutet eller certifieringsintyget ska et också framgå att kontrollören har konstaterats vara behörig inom det ackrediteringsområde som gäller utsläppshandel för bränsledistribution.  

Enligt det föreslagna 2 mom. kan som kontrollör enligt denna lag godkännas en kontrollör som godkänts för sin verksamhet i enlighet med 81 § i lagen om utsläppshandel, genom att beslutet om godkännande enligt lagen om utsläppshandel ändras. I sin ansökan ska kontrollören ange de uppgifter som förutsätts i 80 § i lagen om utsläppshandel, inklusive ett certifieringsintyg av vilket det framgår att kontrollören är behörig inom det ackrediteringsområde som gäller utsläppshandel för bränsledistribution. Syftet med förfarandet är att minska den administrativa bördan för kontrollörer och myndigheter till följd av förfarandet för godkännande.  

I det föreslagna 3 mom. åläggs kontrollören att till Energimyndigheten anmäla alla sådana ändringar som kan inverka på villkoren för godkännandet. Anmälan ska göras omedelbart efter det att kontrollören fått kännedom om dem, dock senast inom sex månader från det att situationen förändrades. Sådana ändringar kan till exempel vara ändringar i ackrediteringen eller i kontrollörens organisation, eller att viktiga sakkunniga lämnar kontrollörens tjänst. Energimyndigheten kan utifrån de uppgifter som lämnats ändra sitt beslut om godkännande av en kontrollör, t.ex. i fråga om godkännandets giltighetstid, eller utvidga eller minska ackrediteringsområdet så att det motsvarar den anmälda ändringen. På ändring av godkännandet tillämpas vad som föreskrivs om godkännande av kontrollör i 80 och 81 § i lagen om utsläppshandel. I 80 § i lagen om utsläppshandel föreskrivs hur ansökan om godkännande ska ske hos Energimyndigheten och om vilka bilagor som behövs. I 81 § föreskrivs om förutsättningar för godkännande av ackreditering, om ömsesidigt erkännande av kontrollörer och om godkännandets giltighetstid. På ändring av ackrediteringsområdet tillämpas vad som föreskrivs om godkännande av kontrollör i 1 mom. 

27 §. Kontrollör som ska användas . Enligt den föreslagna paragrafen ska en reglerad enhet vid verifieringen av den årliga utsläppsrapporten använda en kontrollör som har godkänts med stöd av denna lag. Den reglerade enheten ska själv välja den kontrollör den använder och sluta ett avtal med kontrollören om den verifiering som ska utföras. Den reglerade enheten ska säkerställa att kontrollören har utsläppshandelsmyndighetens godkännande.  

28 §. Kontrollörens uppgifter . I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om kontrollörens uppgifter samt om andra skyldigheter som föreskrivs för skötseln av förvaltningsuppgifter. Enligt det föreslagna 1 mom. finns bestämmelser om närmare, på EU-nivå harmoniserade regler för kontrollörens uppgifter i kommissionens verifieringsförordning och i kommissionens övervakningsförordning samt i författningar som utfärdas med stöd av den föreslagna lagen. Dessutom ska kontrollören i sitt arbete beakta kommissionens och Energimyndighetens anvisningar för verifiering och övervakning av utsläpp.  

Enligt det föreslagna 2 mom. tillämpas på dem som är anställda hos en kontrollör bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar när de utför uppgifter som avses i 1 mom. Med stöd av 40 kap. (604/2002) i strafflagen ska de som sköter verifieringsuppgifter omfattas av straffrättsligt tjänsteansvar, eftersom dessa personer bör anses vara sådana personer som utövar offentlig makt som avses i 40 kap. 11 § i strafflagen. Över sin verifiering ska kontrollören upprätta en verifieringsrapport, i vilken kontrollören ska konstatera om den reglerade enheten har följt en plan för övervakning som en myndighet har godkänt samt om den har iakttagit de författningar som gäller övervakning, bl.a. kommissionens övervakningsförordning och lagen om utsläppshandel till de delar de gäller övervakning och rapportering. Till verifieringen hör också verifiering av den reglerade enhetens utsläppsmängd för föregående kalenderår. Utgångspunkten är att den årliga skyldigheten att överlämna utsläppsrätter enligt 23 § i lagen baseras på den verifierade utsläppsmängden. Därför betraktas den som är anställd hos en kontrollör som en person som utövar offentlig makt enligt 40 kap. 11 § 1 mom. 5 punkten i strafflagen. Det tjänsteansvar till vilket det hänvisas i 28 § 2 mom. gäller alla uppgifter i vilka den som är anställd hos en kontrollör kan anses utöva offentlig makt, det vill säga utöver den egentliga verifieringsuppgiften också uppgifter i vilka den som är anställd hos en kontrollör utövar offentlig makt med stöd av allmänna förvaltningsrättsliga lagar. 

Enligt det föreslagna 3 mom. finns bestämmelser om skadeståndsansvar i skadeståndslagen (412/1974). 

29 §. Platsbesök. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om rätten för kontrollörer som godkänts enligt denna lag att göra platsbesök utrymmen som är föremål för verifieringen. Enligt det föreslagna 1 mom. ska den reglerade enheten ge kontrollören tillträde till alla sådana utrymmen som är föremål för verifieringen av den reglerade enheten, med undantag för utrymmen som används för boende av permanent natur och därför omfattas av hemfriden. Detta är nödvändigt för verifieringen av utsläppen, bl.a. för att kontrollören ska kunna förvissa sig om att alla den reglerade enhetens utsläpp som hör till tillämpningsområdet för denna lag omfattas av övervakningen. Den reglerade enheten ska också ge kontrollören alla uppgifter som behövs för verifieringen, och kontrollören ska t.ex. ha tillgång till sådant arkivmaterial utifrån vilket kontrollören kan förvissa sig om att utsläppskalkylerna har gjorts på rätt sätt och baseras på uppgifter som motsvarar verkligheten.  

I 2 mom. föreslås en informativ precisering i fråga om en kontrollörs platsbesök under verifieringsprocessen. Bestämmelser om harmoniserade regler för platsbesök samt om undantag och tidpunkter som gäller dem finns i kommissionens verifieringsförordning.  

I artikel 43 v i kommissionens verifieringsförordning föreskrivs om villkoren för att kontrollören ska få meddela den reglerade enheten att verifieringen sker utan platsbesök. Enligt artikel 43 v ska den reglerade enheten ansöka hos den nationella myndigheten om verifiering utan platsbesök. I det föreslagna 3 mom. föreskrivs om behövliga förfaranden för ansökan om godkännande och om beslut om Energimyndighetens bedömning samt om behovet av platsbesök. I momentet föreskrivs det också att ansökan ska lämnas till Energimyndigheten senast den 31 oktober året före verifieringen, för att Energimyndigheten ska hinna fatta ett beslut i ärendet och kontrollören ska ha tillräckligt med tid för att slutföra verifieringen, och för att den reglerade enheten ska hinna rapportera utsläppsuppgifterna inom den tidsfrist lagen förutsätter. 

Enligt det föreslagna 4 mom. finns bestämmelser om förutsättningarna för virtuella besök på plats och om den behöriga myndighetens tillstånd i kommissionens verifieringsförordning. Enligt artikel 43 x i kommissionens verifieringsförordning tillämpas artikel 34 a på virtuella platsbesök, och i den artikeln föreskrivs om regler för virtuella platsbesök som gäller den allmänna utsläppshandeln. Reglerna är avsedda att tillämpas i situationer när allvarliga, exceptionella och oförutsedda omständigheter som objektet för utsläppshandeln inte kan påverka förhindrar att kontrollören företar fysiska platsbesök. Kontrollören kan då besluta att företa platsbesöket virtuellt under förutsättning att villkoren enligt artikel 34 a uppfylls och att det godkänts av den behöriga myndigheten. Den reglerade enhet som är föremål för verifieringen ska ansöka om tillstånd för ett virtuellt platsbesök hos Energimyndigheten. Bestämmelser om förutsättningarna för virtuella besök på plats och om den behöriga myndighetens tillstånd finns i kommissionens verifieringsförordning.  

30 §. Verifieringsrapport. I den föreslagna paragrafen föreskrivs om kontrollörens skyldighet att upprätta en verifieringsrapport i enlighet med bilaga V till utsläppshandelsdirektivet, om krav som gäller den samt om förvaring av uppgifter som används vid verifieringen. Enligt det föreslagna 1 mom. ska kontrollören upprätta en verifieringsrapport om verifieringen av utsläppsrapporten, av vilken ska framgå alla de omständigheter som är väsentliga med tanke på verifieringen och i vilken det ska anges om den utsläppsrapport den reglerade enheten upprättat är tillfredsställande. Enligt artikel 14.3 i utsläppshandelsdirektivet är utsläppsrapporten, om de sammanlagda utsläppen inte enligt kontrollörens åsikt har anmälts på ett väsentligen felaktigt sätt. Bestämmelser om detaljerade krav som gäller verifieringsrapporten finns i kommissionens verifieringsförordning. Verifieringsrapporten ska lämnas in på en blankett som har godkänts av Energimyndigheten.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs om kontrollörens skyldighet att bevara de uppgifter och dokument som är centrala med tanke på verifieringen i tio år från tidpunkten för utfärdandet av verifieringsrapporten. Till sin varaktighet motsvarar skyldigheten att bevara uppgifter och dokument skyldigheten för reglerade enheter enligt artikel 67.1 i kommissionens övervakningsförordning att föra bok över övervakning och rapportering av alla uppgifter som är väsentliga för övervakningen och rapporteringen, och därigenom säkerställs en koherent helhet i fråga om bevaring av uppgifter som gäller utsläppsrapporter och verifiering av dem.  

31 §. Anmärkning, varning och återkallande av beslut om godkännande av kontrollör . I paragrafen föreskrivs om Energimyndighetens metoder för att ingripa i kontrollörens verksamhet, samt om de skäl som leder till det.  

Enligt det föreslagna 1 mom. kan Energimyndigheten en kontrollör en anmärkning eller varning, om kontrollören inte uppfyller förutsättningarna för godkännande av en kontrollör, handlar i strid med villkoren i beslutet om godkännande eller i strid med kommissionens verifieringsförordning, kommissionens kontrollförordning eller den förslagna lagen. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan Energimyndigheten återkalla ett godkännande av en kontrollör, om det i kontrollörens verksamhet framkommit väsentliga och allvarliga brister eller försummelser och den anmärkning eller varning som getts kontrollören enligt 1 mom. inte har lett till att bristerna eller försummelserna i verksamheten korrigerats. Energimyndigheten ska innan godkännandet återkallas fastställa en tidsfrist för att korrigera bristerna eller försummelserna. 

7 kap. Tillsyn och påföljder  

I det föreslagna 7 kap. föreskrivs det om tillsyn och påföljder. Innehållet i kapitlet om tillsyn och påföljder motsvarar i väldigt stor utsträckning motsvarande bestämmelser i lagen om utsläppshandel.  

32 §. Rätt att få uppgifter och utföra inspektioner . I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om rätt att få uppgifter och utföra inspektioner. Verkställigheten av lagen och en effektiv tillsyn förutsätter att myndigheternas i lagen garanteras rätten att få nödvändiga uppgifter för tillsynen och verkställigheten.  

Enligt det föreslagna 1 mom. har Energimyndigheten och en tjänsteman den förordnar rätt att för tillsynen och verkställigheten av denna lag trots den lagstadgade sekretessen få nödvändiga uppgifter av Skatteförvaltningen, reglerade enheter och kontrollörer. I praktiken förordnar Energimyndigheten en tjänsteman i sin tjänst att utföra de uppgifter som avses i paragrafen, vilket innebär att en enskild tjänsteman har samma rätt om denne har förordnats befogenhet att utöva tillsyn. Bestämmelserna om den nya utsläppshandeln kommer att gälla den som i enlighet med 8 § i punktskattelagen frisläpper bränsle för konsumtion. Informationsgången mellan Skatteförvaltningen och Energimyndigheten är nödvändig för att säkerställa att de bestämmelser som gäller utsläppshandeln tillämpas på alla som frisläpper bränsle för konsumtion när Energimyndigheten har möjlighet att få uppdaterade uppgifter om punktskatteskyldiga.  

Enligt det föreslagna 2 mom. har arbets- och näringsministeriet trots sekretessbestämmelserna rätt att av Energimyndigheten få de uppgifter som är nödvändiga för verkställigheten av denna lag och för uppföljningen av verkställigheten. Eftersom arbets- och näringsministeriet svarar för den allmänna styrningen, uppföljningen och utvecklingen av lagen, är det motiverat att Energimyndigheten trots sekretessbestämmelserna lämnar ut uppgifter till arbets- och näringsministeriet när det är nödvändigt för skötseln av de uppgifter som föreskrivs för arbets- och näringsministeriet. 

Enligt det föreslagna34 mom. har Energimyndigheten trots sekretessbestämmelserna rätt att av de kontoinnehavare och de kontoombud som avses i kommissionens registerförordning utan ogrundat dröjsmål få de uppgifter och utredningar som myndigheten begär och som behövs för skötseln av uppgifterna enligt 7 kap. 1 § 4 mom. i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism (444/2017). 

Enligt det föreslagna 4 mom. har Energimyndigheten för tillsynen över efterlevnaden av denna lag och av de bestämmelser som utfärdats med stöd av den rätt att utföra inspektioner i utrymmen som en reglerad enhet besitter och som inte används för boende av permanent natur och därmed omfattas av hemfriden. Den reglerade enheten ska på begäran för den myndighet som utför inspektionen visa upp handlingar och datasystemsregistreringar och ordna tillträde till anordningar och utrustning som kan ha betydelse vid tillsynen över att denna lag eller de bestämmelser som utfärdats med stöd av den följs. Den tjänsteman som utför inspektionen har rätt att avgiftsfritt ta kopior av de handlingar som ska granskas och utskrifter av de registreringar som finns i datasystem. De administrativa bestämmelserna och de allmänna förvaltningsrättsliga principerna begränsar myndighetens verksamhet i sådana situationer. Tagandet av kopior ska begränsas till enbart de dokument och registreringar som är väsentliga för inspektionen. Inspektionsobjektet ska underrättas om vilka dokument som kopierats. Bestämmelsens syfte är att säkerställa att Energimyndigheten vid behov effektivt kan bekräfta riktigheten hos de uppgifter den behöver för tillsynen, t.ex. genom att förrätta syn i en reglerad enhets utrymmen. 

33 §. Rätt att lämna ut information till myndigheter . I den föreslagna paragrafen föreskrivs om Energimyndighetens rätt att lämna ut information till andra myndigheter trots sekretessbestämmelserna. Energimyndigheten får endast lämna ut information som är nödvändig för skötseln av myndigheternas uppgifter. Huruvida informationen är nödvändig bedöms i det enskilda fallet. Energimyndigheten föreslås ha rätt att lämna ut nödvändiga uppgifter till Finansinspektionen, centralkriminalpolisen och centralen för utredning av penningtvätt, Statistikcentralen och Finlands miljöcentral samt skatteförvaltningen när informationen är nödvändig för skötseln av deras uppgifter.  

34 §. Avgift för överskriden utsläppsrätt . I den föreslagna paragrafen föreskrivs om en överskridningsavgift som påförs vid underlåtelse att överlämna utsläppsrätter. Avgiften för överskriden utsläppsrätt baseras på artikel 16.3 och 16.3a i utsläppshandelsdirektivet.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska Energimyndigheten ålägga en reglerad enhet att till staten betala en avgift för överskriden utsläppsrätt, om den reglerade enheten inte senast den 31 maj överlämnar ett antal utsläppsrätter som motsvarar enhetens utsläpp under det föregående kalenderåret.  

Enligt det föreslagna 2 mom. är överskridningsavgiften 100 euro per ton koldioxidekvivalenter för vilket utsläppsrätter inte har överlämnats. Från och med den utsläppshandelsperiod som inletts 2013 höjs avgiften för en överskriden utsläppsrätt i enlighet med förändringarna i konsumentprisindexet. 

Överskridningsavgiftens syfte är att i kombination med skyldigheten att överlämna utsläppsrätter enligt 23 § säkerställa att de reglerade enheterna överlämnar en mängd utsläppsrätter som motsvarar deras utsläpp. Förvaltningslagen tillämpas på behandlingen av ärenden som gäller påförande av överskridningsavgift. Överskridningsavgiften baseras på utsläppshandelsdirektivet, och den lämnar inget nationellt rörelseutrymme för medlemsstaterna i fråga om avgiftens belopp eller grunder. Syftet med harmoniseringen av överskridningsavgiften mellan EU:s medlemsländer är att säkerställa ett effektivt genomförande av utsläppshandeln samt jämbördiga verksamhetsförutsättningar för aktörerna på den inre marknaden. 

35 §. Verkställande av överskridningsavgiften . Enligt den förslagna paragrafen är överskridningsavgiften direkt utsökbar. Om uttaget av den ska det föreskrivas i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). Verkställandet av överskridningsavgiften sköts av Rättsregistercentralen. Bestämmelser det förfarande som iakttas inom den allmänna utsläppshandeln i fråga om verkställande av avgiften för överskriden utsläppsrätt.  

36 §. Övriga påföljder som gäller försummelse att överlämna utsläppsrätter . I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om övriga påföljder som gäller försummelse att överlämna utsläppsrätter, vilka påförs utöver den överskridningsavgift som förutsätts i utsläppshandelsdirektivet.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska en reglerad enhet utöver den överskridningsavgift som avses i 34 § överlämna utsläppsrätter till den del utsläppsrätter inte har överlämnats i enlighet med 34 § 1 mom. I det föreslagna momentet preciseras skyldigheten att överlämna utsläppsrätter oberoende av att en överskridningsavgift enligt 34 § påförs. Överlämnandet ska göras senast i samband med att utsläppsrätterna för följande år överlämnas. I fråga om överlämnande och annullering av utsläppsrätter iakttas i övrigt vad som föreskrivs i 23 och 24 § om överlämnande och annullering av utsläppsrätter. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Energimyndigheten årligen offentliggöra uppgifter om de reglerade enheter som inte har överlämnat utsläppsrätter i enlighet med denna lag. Offentliggörandet av uppgifterna är knutet till åsidosättande av huvudskyldigheten, överlämnandet av utsläppsrätter. I samband med uppgifterna om den reglerade enheten som offentliggörs ska det anges om en besvärsprocess pågår i ärendet. Energimyndigheten ska stryka en reglerad enhet från listan över uppgifter, om fullföljdsmyndigheten konstaterar att den reglerade enheten har överlämnat utsläppsrätter enligt lagen. Enligt förvaltningsprocesslagen kan fullföljdsdomstolen bestämma att verkställigheten ska avbrytas i fråga om offentliggörandet tills ärendet har avgjorts och avgörandet har vunnit laga kraft. Uppgifterna ska strykas i samband med det årliga offentliggörandet, om den reglerade enheten har överlämnat utsläppsrätterna. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska Energimyndigheten kvitta de utsläppsrätter som finns på kontot för en reglerad enhet som försatts i konkurs, om den reglerade enheten inte senast den 31 maj överlämnar ett antal utsläppsrätter som motsvarar utsläppen under det föregående kalenderåret eller kalenderåren före det, till den del det finns utsläppsrätter för kalenderåren i fråga som inte överlämnats. På depåkontot kvittas i första hand ett antal utsläppsrätter som motsvarar den utsläpp som uppkommit efter konkurstidpunkten, varefter ett antal utsläpp kvittas som motsvarar de utsläpp som uppkommit före konkurstidpunkten till den del utsläppsrätter återstår på den reglerade enhetens konto efter den primära kvittningsrätten.  

Enligt det föreslagna 4 mom. kan Energimyndigheten låta bli att kvitta utsläppsrätterna, om konkursboet fortsätter att bedriva den reglerade enhetens verksamhet. Energimyndigheten får utöva prövningsrätt endast om konkursboet har fortsatt den regerade enhetens verksamhet. Konkursboet kan därmed utnyttja de utsläppsrätter som inte kvittats för att täcka utsläpp som uppkommit under konkursen, om konkursboet fortsätter den reglerade enhetens verksamhet med stöd av konkurslagstiftningen för att sköta och realisera konkursboets egendom. 

37 §. Förbud mot att överlåta utsläppsrätter . I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om förbud mot att överlåta utsläppsrätter.  

Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska Energimyndigheten förbjuda en reglerad enhet att överlåta utsläppsrätter, om den reglerade enheten inte senast den 30 april har lämnat in en verifierad utsläppsrapport, som konstaterats vara tillfredsställande, om det föregående årets utsläpp. Energimyndigheten ska förhindra att utsläppsrätter överlåts från den reglerade enhetens konto. Förbudet gäller tills vidare, till dess att den reglerade enhetens utsläppsmängd för det föregående året har beräknats på ett tillförlitligt sätt. Primärt aktualiseras Energimyndighetens bedömning av utsläppsmängden i en situation där ett fel förekommit enligt 12 §. Förbudet hindrar inte att den reglerade enheten köper ytterligare utsläppsrätter till sitt konto. Förbudet mot överlåtelse ska iakttas oberoende av ändringssökande. 

Enligt det föreslagna 2 mom. får den som försätts i konkurs inte överlåta utsläppsrätter från det konto som varit i den i konkurs försatta aktörens besittning förrän konkursboet eller den aktör som kommit i dess ställe har överlämnat ett antal icke-överlämnade utsläppsrätter som motsvarar utsläppen för tiden före konkursen och under konkurstiden. Genom bestämmelsen förhindras överlåtelse av utsläppsrätter på marknaden när en regerad enhet har försatts i konkurs och den reglerade enheten eller efter konkurstidpunkten konkursboet eller en ny aktör inte har uppfyllt skyldigheten att överlåta utsläppsrätter enligt lagen. Genom bestämmelsen förhindras att utsläppsrätter omvandlas till pengar en mängd utsläppsrätter som motsvarar de utsläpp verksamheten medfört inte har överlämnats till Energimyndigheten.  

Förbudet mot överlåtelse träder i kraft genast vid konkurstidpunkten. Energimyndigheten ska säkerställa att konkursboet inte har möjlighet att överlåta utsläppsrätter genom att förhindra att utsläppsrätter överlåts från den reglerade enhetens konto. Den reglerade enheten och konkursboet har dock möjlighet att överlämna utsläppsrätter till Energimyndigheten. När konkursboet inte kan realisera de utsläppsrätter som finns på kontot kan utsläppsrätterna kvittas med stöd av 36 §, om konkursboet inte senast den 31 maj överlämnar en mängd utsläppsrätter som motsvarar de verifierade utsläppen för föregående kalenderår eller tidigare år till Energimyndigheten. Om utsläppsrätter blir kvar på kontot efter att skyldigheten att överlämna utsläppsrätter uppfyllts, kan de resterande utsläppsrätterna säljas eller annars överlåtas vidare. 

Enligt det föreslagna 3 mom. kan Energimyndigheten på ansökan av konkursboet bestämma att begränsningen av överlåtelse ska gälla endast de icke-överlämnade utsläppsrätterna för de föregående kalenderåren, ett antal utsläppsrätter som motsvarar de verifierade utsläpp som uppkommit under kalenderåret och den mängd utsläpp som enligt Energimyndighetens uppskattning uppkommer under kalenderåret. Det föreslagna momentets syfte är att göra ett undantag från förbudet mot överlåtelse när konkursboet har mer utsläppsrätter än vad som behövs för överlämnandet och det uppskattade framtida behovet. Konkursboet ska lämna Energimyndigheten en ansökan, i vilken det kan ansöka om att förbudet mot överlämnande enbart ska gälla en mängd utsläppsrätter som motsvarar de verifierade utsläppen samt kommande mängd utsläpp enligt Energimyndighetens uppskattning. Konkursboet ska upprätta en extra, verifierad utsläppsrapprot för det aktuella kalenderåret fram till ansökan. Verifieringen ska göras i enligheten med bestämmelserna i lagen. Begränsningen av överlåtelse gäller också motsvarande mängd utsläppsrätter som inte överlämnats för tidigare kalenderår. Om Energimyndigheten godkänner konkursboets ansökan, har konkursboet möjlighet att på normalt sätt använda de utsläppsrätter som inte omfattas av förbudet mot överlåtelse. 

38 §. Administrativt tvång . I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om administrativt tvång.  

Enligt det föreslagna 1 mom. kan Energimyndigheten ålägga en reglerad enhet som bryter mot denna lag eller mot en bestämmelse som utfärdats med stöd av den att rätta till sin försummelse eller annars fullgöra sin skyldighet. När Energimyndigheten upptäcker försummelser eller felaktiga förfaranden ska den ålägga en reglerad enhet som förfarit i strid med bestämmelserna att korrigera felet eller försummelsen. Andra skyldigheter än skyldigheten att överlämna utsläppsrätter kan förenas med vite eller hot om att verksamheten avbryts helt eller delvis eller att en åtgärd som lämnats ogjord utförs på den försumliges bekostnad. Det föreslagna administrativa tvånget berör inte överlåtelse av utsläppsrätter, för vilket påföljden är överskridningsavgift, och i samband med den skjuts tidsfristen för överlämnande av utsläppsrätter fram till följande år. Det föreslagna administrativa tvånget berör andra försummelser, såsom försummelse av rapportering eller verifiering. 

Klandervärt beteende är en förutsättning för att tvångsmedel ska kunna användas. Tvångsmedlet ska gälla den som har gjort sig skyldig till det klandervärda beteendet. Det kan vara fråga om antingen underlåtenhet att följa bestämmelserna eller verksamhet som strider mot dem. Dessutom kan den som har vidtagit lagstridig verksamhet åläggas att inom utsatt tid avhjälpa eller rätta till det rättsstridiga tillståndet eller den rättsstridiga underlåtelsen. 

Enligt det föreslagna 2 mom. finns bestämmelser om vite, hot om avbrytande och hot om tvångsutförande i viteslagen (1113/1990). 

39 §. Utsläppshandelsförseelse . I den föreslagna paragrafen föreskrivs et om utsläppshandelsförseelse. Det föreslås att den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter de skyldigheter som specificeras i paragrafen ska dömas till böter för utsläppshandelsförseelse. Handlingar som är straffbara enligt strafflagen samt brott och förseelser för vilka det föreskrivs om straff utanför strafflagen är straffbara enbart vid uppsåt, om inte något annat uttryckligen föreskrivs. Det föreslås att graden av tillräknande ska utsträckas till att omfatta mer än uppsåt. Med grov oaktsamhet avses sådan skuld som ligger nära uppsåt, som visar på en allvarlig avvikelse från den omsorgsplikt som ställts upp eller på övervägt risktagande. Syftet med att utsträcka tillräknandet till grov oaktsamhet är att situationer när den reglerade enheten t.ex. inte så omsorgsfullt som utredningsskyldigheten förutsätter har iakttagit lagstiftningens krav på verksamheten, och/eller avsiktligt har strävat efter att inte bli medveten om sina skyldigheter, inte ska falla utanför straffbarheten. Det straffrättsliga ansvaret för konkursboets verksamhet bestäms i första hand enligt konkurslagen.  

Enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten betraktas det som en förseelse att försumma att ansöka om utsläppstillstånd enligt 8 § eller godkännande av en plan för övervakning av utsläpp enligt 9 §. Det är fråga om en situation enligt 1 mom. 1 punkten t.ex. när någon avsiktligt försöker undvika att omfattas av skyldigheterna enligt utsläppshandeln eller av grov oaktsamhet har försummat sin skyldighet att känna till och iaktta den lagstiftning som gäller den egna verksamheten och branschen.  

Enligt den föreslagna 2 punkten betraktas det som en försummelse att uppsåtligen eller av oaktsamhet försumma att göra en anmälan enligt 13 eller 15 § eller att anmäla felaktiga uppgifter. Det betraktas alltså som en förseelse att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försumma att göra en anmälan om ändring av utsläppstillstånd, upphörande av verksamhet eller byte av reglerad enhet, eller att lämna felaktiga uppgifter. Det är viktigt att de skyldigheter som anges ovan fullgörs på behörigt sätt för att det ska kunna säkerställas att varje reglerade enhets utsläpp rapporteras korrekt. De situationer som avses i den förslagna 2 punkten inverkar direkt på övervakningen av de utsläpp rapporteringen gäller. Därför får åsidosättandet av de skyldigheterna också konsekvenser för överlämnandet av utsläppsrätter, och därmed för hela utsläppshandelssystemets legitimitet och integritet i vidare mening. Därför behöver försummelse av dessa skyldigheter uppsåtligen eller av grov oaktsamhet kriminaliseras. 

Enligt den föreslagna 3 punkten betraktas det som en försummelse att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försumma att upprätta eller lämna in en sådan rapport enligt 9 § som behövs för godkännande av ansökan om godkännande av planen för övervakning, eller att lämna felaktiga uppgifter om ansökan om godkännande av planen för övervakning. Enligt den föreslagna 3 punkten betraktas det som förseelse att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försumma att upprätta en rapport enlig 10 § eller att lämna felaktiga uppgifter i rapporten eller försumma att lämna in en verifieringsrapport. Att upprätta en plan för övervakning och en utsläppsrapport samt att lämna in en verifieringsrapport är grundläggande för utsläppshandelssystemets funktion. Normalt sett är skötseln av dessa skyldigheter en förutsättning för att mängden utsläppsrätter som ska överlåtas ska vara känd och överlåtelseskyldigheten kunna uppfyllas. Eftersom det är fråga om skötsel av skyldigheter som är nödvändiga med tanke på utsläppshandelssystemet är det nödvändigt att kriminalisera åsidosättande av dessa skyldigheter uppsåtligen eller av grov oaktsamhet för att legitimiteten och integriteten hos utsläppshandelssystemet på EU-nivå, som är en av EU:s främsta styrmedel för att bromsa upp klimatförändringen, ska kunna upprätthållas. I fall av konkurs är också konkursboet skyldigt att lämna in en verifierad separat rapport enligt 14 §. Att försumma att lämna in en sådan rapport och en verifierad rapport om den eller att lämna felaktiga uppgifter kriminaliseras, eftersom uppgifterna väsentligt påverkar till vilken del skyldigheten att lämna in utsläppsrätter anses höra till gäldenären eller konkursboet. 

Enligt den föreslagna 4 punkten betraktas det som förseelse att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försumma att visa upp handlingar och registreringar enligt 32 § 4 mom., till vilka Energimyndigheten har rätt att få tillgång med stöd av sina inspektionsbefogenheter. Syftet med bestämmelsen om inspektion är att säkerställa att Energimyndigheten vid behov effektivt kan bekräfta riktigheten hos de uppgifter den behöver för tillsynen, t.ex. genom att förrätta syn i en reglerad enhets utrymmen, och en väsentlig del av en sådan inspektion är att Energimyndigheten får tillgång till de handlingar och registreringar den behöver. Som konstaterats ovan i fråga om 3 och 4 punkten, är riktigheten hos handlingarna om övervakning och rapportering så väsentlig för legitimiteten hos hela utsläppshandelssystemet, att det finns behov av att kriminalisera försummelse att visa upp handlingar och registreringar enligt 32 § 4 mom. som sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska Energimyndigheten för förundersökning göra en anmälan om en i 1 mom. avsedd gärning eller försummelse som myndigheten observerat, när gärningen eller försummelsen hänför sig till en reglerad enhets skyldigheter enligt den föreslagna lagen. Anmälan behöver dock inte göras, om gärningen med hänsyn till omständigheterna ska anses vara ringa och om inte allmänintresset ska anses kräva att åtal väcks. 

40 §. Myndigheternas avgiftsbelagda prestationer . Enligt den föreslagna paragrafen får Energimyndigheten ta ut en avgift för tillstånd, anmälningar, godkännanden och andra ärenden som omfattas av den föreslagna lagen.  

Bestämmelser om avgiftsbelagda prestationer och om de avgifter som ska tas ut för dem finns i lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992) och i författningar som utfärdas med stöd av den. 

8 kap. Sökande av ändring och verkställighet av beslut 

41 § . Sökande av ändring . I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om sökande av ändring. Enligt det föreslagna 1 mom. får omprövning begäras i ett beslut av en kontrollör. Bestämmelser om begäran om omprövning finns i förvaltningslagen (434/2003).  

Enligt 2 mom. finns bestämmelser om sökande av ändring i förvaltningsdomstol i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Det föreslagna 2 mom. utgör en informativ hänvisning till den allmänna lagstiftningen. 

Enligt 3 mom. i den föreslagna paragrafen finns bestämmelser om sökande av ändring i en avgift som utsläppshandelsmyndigheten har tagit ut för en offentligrättslig prestation i lagen om grunderna för avgifter till staten.  

42 § . Verkställighet av beslut . I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om verkställighet av beslut. Enligt den föreslagna paragrafen ska ett beslut som har fattats med stöd av 8, 9, 12, 13, 15 och 26 § i lagen iakttas trots ändringssökande, om inte den myndighet som fattat beslutet eller förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Enligt förslaget ska beslut som gynnar den reglerade enheten, såsom korrigering av mängden utsläppsrätter nedåt, kunna verkställas direkt. I fråga om övriga beslut iakttas den allmänna lagstiftningen.  

9 kap. Ikraftträdande. 

43 §. Ikraftträdande . I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om lagens ikraftträdande. Den föreslagna lagen avses träda i kraft den 1 januari 2025.  

Med avvikelse från vad som föreskrivs i 8 § 3 mom. och 9 § 3 mom. ska de ansökningar som avses i de momenten göras senast den 28 februari 2025 om den verksamhet som avses i den föreslagna lagen har inletts före lagens ikraftträdande. Enligt utsläppshandelsdirektivet ska reglerade enheter ha utsläppstillstånd från och med 2025. Eftersom genomförandet av direktivet har fördröjts och lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2025, föreslås en längre tidsfrist för ansökan om utsläppstillstånd. Dock föreslås det att reglerade enheter ska kunna inleda de förfaranden utsläppstillståndet kräver hos Energimyndigheten redan innan lagen trätt i kraft. Det egentliga utsläppstillståndet kan emellertid beviljas först sedan lagen trätt i kraft. 

8  Ikraftträdande.

Lagarna föreslås träda i kraft den 1 januari 2025. 

9  Verkställighet och uppföljning

Avsikten är att verkställigheten och uppföljningen av utsläppshandeln för bränsledistribution ska ske nationellt under arbets- och näringsministeriets ledning i samråd med andra ministerier och Energimyndigheten. Verkställighet och uppföljning av utsläppshandeln sker också på EU-nivå i samråd med medlemsländerna i en arbetsgrupp som kommissionen tillsatt. [luddig]Utsläppshandelsdirektivet kommer att omarbetas för tiden efter 2030, och då blir det aktuellt att utvärdera det nuvarande systemets funktion och korrigera eventuella brister. 

10  Förhållande till andra propositioner

Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2025 och avses bli behandlad i samband med den. 

11  Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning

I propositionen föreslås en ny utsläppshandel, som omfattar distribution av fossila bränslen. Det nya utsläppshandelssystemet baseras på det ändrade utsläppshandelsdirektivet, som innebär att utsläppshandeln utvidgas till att också omfatta utsläpp inom ansvarsfördelningssektorn för att EU:s klimatmål ska uppnås.  

Det nationella genomförandet av utsläppshandelsdirektivet har med tanke på grundlagen och lagstiftningsordningen bedömts i regeringens proposition med förslag till lag om utsläppshandel (RP 49/2004 rd) och i grundlagsutskottets utlåtande om den (GrUU 14/2004 rd) samt i regeringens proposition med förslag till lag om utsläppshandel (RP 315/2010 rd). Grundlagsutskottet anförde i sitt utlåtande GrUU 14/2004 rd att förslaget till lag om utsläppshandel (RP 49/2004 rd) kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Handeln med utsläppsrätter för luftfart har med tanke på grundlagen och lagstiftningsordningen bedömts i regeringens proposition med förslag till lag om handel med utsläppsrätter för luftfart (RP 209/2009 rd) och i grundlagsutskottets utlåtande om den (GrUU 36/2009 rd). I sina utlåtanden har Grundlagsutskottet ansett att bestämmelserna om utsläppshandel har acceptabla grunder med stöd av 20 § 1 mom. i grundlagen, och att bestämmelserna som helhet inte är problematiska med tanke på egendomsskyddet enligt 15 § 1 mom. eller näringsfriheten enligt 18 § 1 mom. i grundlagen.  

De viktigaste grundläggande fri- och rättigheterna med avseende på regeringens proposition är 20 § 1 mom. i grundlagen om ansvar för miljön, skydd för privatliv enligt 10 §, egendomsskyddet enligt 15 § i grundlagen, näringsfriheten enligt 18 § i grundlagen och den straffrättsliga legalitetsprincipen enligt 8 § i grundlagen. De bestämmelser som föreslås i propositionen har också betydelse för respekten för de grundläggande fri- och rättigheterna enligt 22 § och överföringen av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter enligt 124 § i grundlagen. De föreslagna bestämmelserna innehåller bemyndiganden att utfärda förordning, varför propositionen bör behandlas med hänsyn till 80 § i grundlagen.  

Grundlagsutskottet (GrUB 25/1994 rd) har förutsatt att inskränkningar i grundläggande fri- och rättigheter bör bygga på lagar som stiftas av riksdagen och att de ska vara noga avgränsade och tillräckligt exakt definierade. Inskränkningsgrunderna ska vara godtagbara med avseende på de grundläggande fri- och rättigheterna och påkallade av ett vägande samhälleligt behov. Det får inte föreskrivas genom vanlig lag om en inskränkning av kärnan i en grundläggande fri- eller rättighet, inskränkningarna ska vara nödvändiga för att uppnå ett acceptabelt syfte och de ska till sin omfattning stå i rätt proportion till det rättsgoda de grundläggande fri- och rättigheterna skyddar. Vidare har grundlagsutskottet förutsatt att det vid inskränkningar i de grundläggande fri- och rättigheterna ska sörjas för tillräckliga rättsskyddsgarantier, och inskränkningarna får inte stå i konflikt med internationella förpliktelser angående mänskliga rättigheter som binder Finland.  

Ansvar för miljön

Enligt 20 § 1 mom. i grundlagen bär var och en ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet. Enligt 2 mom. i den paragrafen ska det allmänna verka för att alla tillförsäkras en sund miljö och att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön. Å ena sidan föreskrivs det i paragrafen om det allmänna ansvaret för miljön, å andra sidan ställs en handlingsskyldighet upp för det allmänna. 

Enligt förslaget kommer den nya utsläppshandeln att införas inom ansvarsfördelningssektorn i syfte att genom det ekonomiska styrmedlet också minska utsläppen på EU-nivå. Den nya utsläppshandeln gäller distribution av fossila bränslen för separat uppvärmning av byggnader, vägtransport samt vissa ytterligare sektorer. Införandet av utsläppshandeln för distribution av fossila bränslen innebär att utsläppsminskningar kan uppnås och negativa effekter av utsläpp samt risker för samhället och naturen kan minskas. De föreslagna bestämmelserna kan betraktas som godtagbara och värda att understöda med tanke på den grundläggande rätten till en sund miljö. Utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn i EU och Finland har minskat långsamt i förhållande till de uppställda målen för utsläppsminskning. Införandet av ett nytt ekonomiskt styrmedel främjar uppnåendet av de mål som ställs upp i EU:s klimatlag.  

Näringsfriheten

Enligt 18 § 1 mom. första satsen i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Ur näringsfrihetens perspektiv är det vid avvägningen mellan grundläggande fri- och rättigheter för det första fråga om huruvida de inskränkningar som gäller naturskydd uppfyller de allmänna förutsättningarna för inskränkningar. För det andra har företag och andra näringsidkare enligt grundlagsutskottets etablerade praxis inte grund för att förvänta sig att den lagstiftning som styr deras näringsverksamhet förblir oförändrad (t.ex. GrUU 55/2018 rd).  

Utsläppshandeln innebär inskränkningar i näringsfriheten i form av behov av tillstånd och andra krav som föreskrivs i lag. Enligt grundlagsutskottets praxis är de krav enligt lagen om utsläppshandel som i någon mån inskränker näringsfriheten acceptabla och proportionerliga mot bakgrund av målsättningarna för 20 § i grundlagen. I och med de utvidgningar av tillämpningsområdet för utsläppshandeln som föreslås i propositionen bör det fästas vikt vid näringsfriheten, om utvidgningen av utsläppshandeln till nya sektorer till exempel innebär sådana element som inverkar på näringarna, som påverkar behovet av tillstånd eller registrering på ett annat sätt än tidigare (se t.ex. GrUU 15/2008). Tillståndsplikten och övriga krav enligt lagen om den föreslagna utsläppshandeln för distribution av fossila bränslen innebär att näringsfriheten för dem som frisläpper bränsle för konsumtion begränsas. För begränsningen finns dock ett acceptabelt skäl med stöd av 20 § 1 mom. i grundlagen. I sina utlåtanden om allmänna utsläppshandeln har Grundlagsutskottet (GrUU 14/2004) ansett att bestämmelserna om utsläppshandel har acceptabla grunder med stöd av 20 § 1 mom. i grundlagen, och att bestämmelserna som helhet inte är problematiska med tanke på egendomsskyddet enligt 15 § 1 mom. eller näringsfriheten enligt 18 § 1 mom. i grundlagen. 

Grundlagsutskottet har understrukit att det i den mån som EU-lagstiftningen kräver reglering på det nationella planet eller möjliggör sådan ska det tas hänsyn till de krav som de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna ställer när det nationella handlingsutrymmet utnyttjas (t.ex. GrUU 23/2022 rd, GrUU 1/2018 rd, GrUU 25/2005 rd). Enligt förslaget ska direktivets tillämpningsområde nationellt utvidgas til att också omfatta utsläpp inom ansvarsfördelningssektorn i vidare mening. Den nationella utvidgningen av tillämpningsområdet innebär att utsläppshandeln kommer att omfatta fossila bränslen som används för jord- och skogsbruk samt för fritidsbåtar. Utvidgningen av tillämpningsområdet är motiverad eftersom distributionen av bränsle i nuläget inte är separerad, och för att genomföra utsläppshandeln i enlighet med direktivet krävs att en ny distributionsinfrastuktur byggs vilket innebär en betydande kostnad. Därför anses det finnas ett acceptabelt skäl att utvidga utsläppshandeln till ansvarsfördelningssektorn i vidare mening, och det är inte problematiskt med avseende på näringsfriheten. 

Egendomsskyddet

Enligt 15 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens egendom skyddad. Egendomsskyddet omfattar bland annat friheten för individen att förfoga över sin egendom på önskat sätt. Egendomsskyddet gäller inte bara fysiska personer utan det är en allmän rättsprincip som också gäller juridiska personer. Utgångspunkten är att en situation som begränsar egendomsskyddet kan uppkomma om det inte finns utsläppsrätter att köpa på marknaden och bränsle därför inte kan frisläppas för konsumtion. Om bränsle inte är tillgängligt, påverkar det såväl fysiska personers som juridiska personers möjligheter att använda sin egendom på det sätt de önskar. Den situation som beskrivs ovan är väldigt teoretisk och står i strid med utsläppshandelns syften. Utsläppshandelns syfte är att genom prissättning av utsläpp på ett kostnadseffektivt sätt styra till utsläppsminskningar inom hela EU, inte att begränsa fysiska personers verksamhet eller näring. I utsläppshandelsdirektivet har det dessutom skapats mekanismer som innebär att extra utsläppsrätter kan släppas ut på marknaden i exceptionella situationer. Med beaktande av det acceptabla skäl för utsläppshandeln som baseras på 20 § 1 mom. anses de föreslagna bestämmelserna inte vara problematiska med avseende på egendomsskyddet. 

Skyddet för privatlivet

Enligt 10 § i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Den i grundlagen skyddade hemfriden omfattar i princip alla lokaler som är avsedda för fast boende. Inspektionsrätten enligt den föreslagna lagen gäller utrymmen hos dem som frisläpper bränsle för konsumtion. I regel används sådana utrymmen, såsom produktionsanläggningar för bränsle, inte för boende och omfattas inte av hemfriden. Exempelvis på lantgårdar kan det däremot också finnas utrymmen som används för boende. Den egentliga kärnan för hemfriden har inte ansetts riskeras då det föreskrivs om utvidgning av inspektionsrätten till lokaler där det utövas yrkesverksamhet och som också används för boende (GrUU 21/2010 rd). Enligt den föreslagna lagen ska tillsynsmyndigheten för tillsynen över efterlevnaden av lagen och av de bestämmelser som utfärdats med stöd av den ha rätt att företa inspektioner i utrymmen som en aktör som berörs av bestämmelserna besitter och som inte omfattas av hemfriden. I den föreslagna paragrafen om inspektionsrätt utesluts därför uttryckligen utrymmen som omfattas av hemfriden. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar grundlagsutskottets ställningstagande om att detta förfarande bör iakttas i synnerhet i fråga o utrymmen som också används för boende. 

Grundlagsutskottet har bedömt bestämmelserna om myndigheternas rätt till information trots sekretessbestämmelserna utifrån skyddet för privatlivet enligt 10 § 1 mom. i grundlagen och bland annat fäst vikt vid hur rätten till information knyts till informationens nödvändighet. I sin utlåtandepraxis har grundlagsutskottet ansett att om informationsinnehållet inte förtecknas uttömmande så ska bestämmelserna innehålla ett krav på att informationen ska vara nödvändig för något syfte (GrUU 46/2016 rd). Grundlagsutskottet har ansett att det vid rätt till information som går före sekretessbestämmelserna är fråga om att den myndighet som har rätt till information vid skötseln av sina uppgifter åsidosätter de grunder och intressen som sekretessen skyddar. Ju mer ingående rätten till information i bestämmelserna knyts till sakliga förutsättningar, desto mer sannolikt är det att enskilda begäranden om uppgifter i praktiken måste motiveras. Också den som lämnar ut uppgifter har då möjlighet att bedöma om det finns lagliga förutsättningar för att lämna ut uppgifter (GrUU 12 /2014 rd och GrUU 62/2010 rd). I den föreslagna lagen knyts myndigheternas rätt att få uppgifter till uppgifter som är nödvändig för att säkerställa tillsynen. De föreslagna bestämmelserna om rätt till information står därmed inte i strid med skyddet för privatlivet enligt grundlagen.  

Överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter

I regeringens proposition ingår också bestämmelser för vilka förhållandet till kraven på överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter enligt 124 § i grundlagen bör bedömas. Enligt den paragrafen får offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt kan dock endast ges till myndigheter. Därför bör grundlagsenligheten för de föreslagna bestämmelserna om kontrollörens uppgifter bedömas.  

I denna proposition föreslås att kontrollören ges i uppgift att verifiera den årliga utsläppsrapporten. Det föreslås att det föreskrivs om kontrollörens uppgifter i lagen. Ändamålsenlighetskravet är en rättslig förutsättning vars uppfyllelse måste prövas från fall till fall, och bland annat förvaltningsuppdragets karaktär måste då tillmätas betydelse (GrUU 65/2010). Grundlagsutskottet har ansett (GrUU 37/2010) att det han anses ändamålsenligt att anförtro privata aktörer uppgiften som kontrollör när uppgiften kräver djupgående specialisering inom en viss bransch. En förutsättning för att systemet med utsläppshandel ska fungera och vara tillförlitligt är att uppgifterna om uppkomna utsläpp anmäls korrekt och i enlighet med kraven. Kontrollören ska verifiera uppgifterna i enlighet med kommissionens verifieringsförordning genom detaljerad testning av uppgifter, spårning av uppgifter till den primära uppgiftskällan, korskontroll av uppgiftskällor, göra avstämningar, kontrollera gränsvärden för relevanta uppgifter och genomföra nya beräkningar. I sin verifieringsrapport bekräftar kontrollören resultaten i den reglerade enhetens rapport. Uppgiften som kontrollör förutsätter därför särskild kompetens, och därför är det ändamålsenligt att en kontrollör sköter uppgiften.  

Överföringen av offentliga förvaltningsuppgifter får inte äventyra de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Genom bestämmelsen understryks betydelsen av utbildning och sakkunskap hos de personer som sköter offentliga förvaltningsuppgifter samt vikten av att den offentliga tillsynen över dem är ordnad på behörigt sätt. Grundlagsutskottet har ansett (GrUU 5/2014 rd) att ett tillstånd som en myndighet beviljat samt den utomstående partens utbildning i förhållande till den föreslagna uppgiften är faktorer som ska bedömas i förhållande till tryggandet av de grundläggande fri- och rättigheterna, rättsskyddet och övriga krav på god förvaltning. Kontrollörerna ska vid sin årliga verifiering iaktta kommissionens verifieringsförordning, den föreslagna lagen och de tillämpningsanvisningar som gäller kommissionens verifieringsförordning. I kommissionens förordningar, i kommissionens anvisningar och i den föreslagna lagen definieras kontrollörens uppgifter och uppgifternas innehåll samt deras omfattning. Kontrollören ska vara behörig och oberoende i förhållande till verksamhetsutövaren. Kontrollörens behörighet bedöms av det nationella ackrediteringsorganet FINAS, som är den utomstående bedömare som krävs i den föreslagna lagen och i kommissionens verifieringsförordning, med undantag för godkännandet av kontrollörer som är ackrediterade i någon annan stat som hör till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Ackrediteringsområdena för ackreditering av kontrollörer bestäms i bilaga I till kommissionens verifieringsförordning. I Ackrediteringsförfarandet ingår kontinuerlig övervakning, genom vilken FINAS säkerställer att kontrollörerna kontinuerligt uppfyller de föreskrivna kraven. Dessutom ska en kontrollör som verifierar utsläppshandel för bränsledistribution vara godkänd genom Energimyndighetens beslut. Att FINAS beviljar ackreditering är en förutsättning för godkännandet. Såväl FINAS som Energimyndigheten övervakar kontrollörernas verksamhet. Energimyndigheten kontrollerar årligen kontrollörernas verifieringsrapporter. Om Energimyndigheten upptäcker brister i en kontrollörs verksamhet, sänds i första hand en begäran om utredning. Sedan kontrollören gett en utredning bedömer Energimyndigheten om det finns skäl att vidta fortsatta åtgärder enligt lagen i ärendet. Energimyndigheten ska i enlighet med kommissionens verifieringsförordning lämna det nationella ackrediteringsorganet uppgifter om kontrollörernas åtgärder, i synnerhet om en kontrollör inte i sin verksamhet har iakttagit kommissionens verifieringsförordning. Det nationella ackrediteringsorganet har då möjlighet att bedöma om det behöver ändra ett ackrediteringsbeslut, ställa villkor som gäller kontrollörens ackreditering eller återkalla ackrediteringen. Ändringar i ackrediteringen kan leda till att Energimyndighetens beslut om godkännande av kontrollören ändras eller återkallas. 

Kontrollören utför en offentlig förvaltningsuppgift vid fullgörandet av verifieringsuppgifter, trots att verksamhetsutövaren och kontrollören kommer överens om verifieringen genom ett privaträttsligt avtal. Kontrollören ska till sitt utlåtande foga en anvisning om begäran om omprövning för verksamhetsutövaren, om verksamhetsutövaren med stöd av en lag om berör ämnesområdet har rätt att begära omprövning av kontrollörens utlåtande hos kontrollören. Ur ett konstitutionellt perspektiv finns det noggrant avgränsade bestämmelser om kontrollörens uppgifter i lagen. Dessutom övervakar Energimyndigheten kontrollörens verksamhet, och i sista hand återkallar de kontrollörens ackreditering om kontrollören inte agerar i enlighet med den föreslagna lagen och kommissionens verifieringsförordning. En verksamhetsutövare har dessutom möjlighet att begära att verket godkänner utsläppsrapporten vid en konflikt mellan kontrollörens och verksamhetsutövarens åsikter.  

Enligt 124 § i grundlagen får uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt endast ges åt myndigheter. I utskottets praxis har som betydande utövning av offentlig makt t.ex. betraktats på självständig prövning baserad rätt att använda maktmedel eller att på något annat konkret sätt ingripa i en enskild persons grundläggande fri- och rättigheter (se t.ex. GrUU 62/2010 rd, s. 6 och GrUU 28/2001 rd, s. 5). Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande ansett att uppgifter som baseras på detaljerad teknisk sakkunskap inte kan anses utgöra betydande utövning av offentlig makt. Enligt den föreslagna lagen karaktäriseras uppgiften som kontrollör av teknisk sakkunskap, och den innefattar ingen betydande självständig prövningsrätt eller några betydande ingrepp i enskilda personers grundläggande fri- och rättigheter. 

Den straffrättsliga legalitetsprincipen

I 8 § i grundlagen föreskrivs det om den straffrättsliga legalitetsprincipen. En kriminalisering ska uppfylla de allmänna villkoren för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna och de så kallade kriminaliseringsprinciperna (GrUU 23/1997 rd, GrUU 61/2014 och GrUU 9/2016 rd, GrUU 48/ 2017 rd). Till dem hör bl.a. den straffrättsliga legalitetsprincipen och ultima ratio-principen. Kriminalisering ska vara nödvändig på grund av ett vägande samhälleligt behov, och den ska tillgripas som sista utväg endast om andra samhälleliga styrmedel inte är möjliga. 

I denna proposition föreslås kriminalisering av försummelse av vissa skyldigheter som är centrala för att utsläppshandelssystemet ska fungera. Den behöriga myndigheten strävar efter att i första hand övervaka efterlevnaden av de skyldigheter som specificeras i straffbestämmelsen med administrativa metoder, t.ex. begäranden om utredning och uppmaningar. Enligt förslaget kan myndigheten också vid behov tillgripa indirekt administrativt tvång, såsom vite, för att stärka efterlevnaden av skyldigheterna. I propositionen bedöms det också finnas behov av att föreskriva om kriminalisering med avseende på fall när en reglerad enhet trots alla administrativa metoder den behöriga myndigheten har till sitt förfogande inte har fullgjort vissa av sina skyldigheter. Vid brott mot den föreslagna lagen kan det antas vara fråga om att de skyldigheter som har samband med bekämpning av klimatförändringen åsidosätts helt eller delvis i syfte att uppnå ekonomisk nytta. Den ekonomiska nyttan kan bestå av att man undgår administrativa kostnader för utsläppshandeln, såsom för avgiftsbelagda beslut om godkännande eller ändring av tillstånd och planer för övervakning, eller kostnader för anskaffning av utsläppsrätter. Straffbestämmelsen är avsedd att förhindra att sådana situationer uppkommer, och därigenom upprätthålla trovärdigheten hos och acceptansen för utsläppshandelssystemet i samhället i stort. 

Det nationella genomförandet av utsläppshandelsdirektivet anses också förutsätta att en straffbestämmelse tas in i lagen. Enligt artikel 16.1 i utsläppshandelsdirektivet ska medlemsstaterna fastställa regler om påföljder för överträdelser av de nationella bestämmelser som antagits i enlighet med direktivet och vidta de åtgärder som krävs för att se till att dessa regler tillämpas. Påföljderna skall vara effektiva, proportionella och avskräckande. Det har bedömts att bestämmelserna om miljöbrott inte som sådana är tillämpliga på de situationer som t.ex. utgör utsläppshandelsförseelse enligt bestämmelserna om den allmänna utsläppshandeln (RP 315/2010 rd, specialmotiveringen till 73 §). Det finns ingen rättspraxis där bestämmelserna om miljöbrott tillämpats på försummelse av skyldigheterna enligt den allmänna utsläppshandeln som sker uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Därför anses det nödvändigt att ta in en särskild straffbestämmelse i lagen. Att stifta och tillämpa en straffbestämmelse är en sistahandsåtgärd i syfte att styra en reglerad enhets verksamhet. 

Syftet med bestämmelsen om förseelse är att trygga såväl de rättsgoda som skyddas i grundlagen som de rättsgoda utsläppshandelsdirektivet är avsett att skydda. Ur de grundläggande fri- och rättigheternas perspektiv kan straffbestämmelserna inklusive straffpåföljderna utom som begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna ses också som rättsordningsmedel för att trygga de grundläggande fri- och rättigheterna. Ett bötesstraff anses utgöra ett ingrepp i egendomsskyddet, men genom de föreslagna kriminaliseringarna tryggas å andra sidan grundläggande rättigheter som gäller miljön enligt 20 § i grundlagen och därför kan det anses finnas en acceptabel grund för bestämmelsen. 

I andra skedet av totalreformen av strafflagen fogades till 48 kap. om miljöbrott till strafflagen (39/1889) genom lag 578/1995. Det som sägs i avsnitt 1.17 med motivering till kapitlet om miljöbrott i den regeringspropositionen (RP 94/1993 rd) stämmer ännu idag: "Miljöskyddet har i synnerhet under de senaste årtiondena såväl i vårt eget land som internationellt blivit en av de allra viktigaste frågorna. En orsak till detta är utvecklingen inom industri och produktion samt den förändring av samhällsstrukturen, i synnerhet i form av urbanisering, som denna utveckling har medfört. Användningen av naturtillgångar har ständigt ökat. Avfallet från produktion och boende belastar naturen mer än förr, samtidigt som människan är alltmer medveten om naturens grundläggande betydelse för att livet skall kunna bevaras och fortgå." Dessutom behövs "[s]om ett komplement till de andra metoderna [materiell lagstiftning och administrativa metoder] också en effektivare straffrättslig reglering. Detta är nödvändigt för att det straffrättsliga systemets olika delar ska stå i proportion till varandra. Miljöns stora betydelse ska avspeglas också i stränghetsgraden för påföljderna för miljöförstöring. straffsystemet är av betydelse också när beteendenormer uppkommer och förstärks." Samma grunder som stöder en kriminalisering kan numera i tillämpliga delar anses gälla stoppandet av klimatförändringen, vilket är syftet med de skyldigheter som ingår i utsläppshandelssystemet. Den grundläggande betydelsen av att stoppa den klimatförändring som beror på mänsklig verksamhet för att livet ska kunna bevaras och fortgå är vetenskapligt grundad och har påvisats t.ex. i rapporter från den mellanstatliga klimatpanelen IPCC. Utsläppshandelsdirektivets syfte är enligt artikel 1.1 och 1.2 att minska utsläppen av växthusgaser för att uppnå sådana minskningsnivåer som enligt vetenskapen anses nödvändiga för att undvika farliga klimatförändringar. Med beaktande av de rättsgoda enligt grundlagen och utsläppshandelsdirektivet som bestämmelsen om förseelse syftar till att skydda kan kriminaliseringen anses vara en proportionell metod för att trygga dem, och kriminaliseringen baseras på ett vägande samhälleligt behov.  

Enligt den straffrättsliga legalitetsprincipen får ingen betraktas som skyldig till ett brott eller dömas till straff på grund av en handling som inte enligt lag var straffbar när den utfördes. Grundlagsutskottet har ansett att de kedjor av bemyndiganden som blancokriminaliseringar kräver ska vara exakt angivna och att straffbestämmelsen bör innehålla något slags materiell beskrivning av den gärning som kriminalisera, att de materiella bestämmelser som utgör ett villkor för straffbarhet ska avfattas med den exakthet som krävs av straffbestämmelser och att det av det normkomplex som bestämmelserna ingår i ska framgå att brott mot dem är straffbart (GrUB 25/1994 rd, s. 8/II). Rekvisiten för förseelser enligt den förslagna lagen är knutet till tidigare bestämmelser i den föreslagna lagen. Varje rekvisit baseras därför på en bestämmelse i lag, och i paragrafen ingår utöver en kort beskrivning också en exakt hänvisning till den bestämmelse mot vilken brott kan leda till straff. Det har inte varit möjligt att skriva helt självständiga gärningsbeskrivningar, till följd av bestämmelsernas karaktär och hänvisningsbestämmelsernas tekniska exakthet. Exempelvis när en reglerad enhet ansöker om godkännande av en plan för övervakning ska den iaktta detaljerade och tekniska bestämmelser såväl i denna lag som i kommissionens övervakningsförordning. Att inkludera alla de detaljerna i paragrafen om förseelse är inte ändamålsenligt, eftersom kommissionens övervakningsförordning innehåller noggranna, tekniska detaljer. Därför anses det att legalitetsprincipens krav uppfylls i fråga om de föreslagna straffbestämmelserna. Enligt den föreslagna lagen påförs en överskridningsavgift för försummelse att överlämna utsläppsrätter. Överskridningsavgiften baseras på utsläppshandelsdirektivet, och den har karaktären av administrativ påföljdsavgift. Utsläppshandelsdirektivet lämnar inget nationellt rörelseutrymme i fråga om överskridningsavgiften. Den straffrättsliga legalitetsprincipen tillämpas därmed inte som sådan på regleringen av administrativa påföljder. Grundlagsutskottet har i sin praxis ansett att regleringen av administrativa sanktioner ska uppfylla de allmänna kraven på noggrannhet och proportionalitet. Överskridningsavgiften enligt utsläppshandelsdirektivet är 100 euro per utsläppsrätt som inte överlämnats. Överskridningsavgiften är knuten till konsumentprisindex sedan 2013. Överskridningsavgiftens belopp är därmed direkt knuten till försummelsens omfattning. Den som underlåter att överlämna utsläppsrätter får en ekonomisk fördel i förhållande till dem som betalar kostnaden enligt utsläppshandeln för de utsläpp de orsakar. Därför kan det anses finnas en acceptabel grund för överskridningsavgiften, och den kan anses vara proportionell. Bestämmelsen om påföljdsavgiften är noga avgränsad, och rätten att söka ändring har beaktats på behörigt sätt. 

Krav som följer av 80 § i grundlagen

Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen ska bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter utfärdas genom lag. Statsrådet kan dock utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i lag. I den föreslagna lagen ingår flera bemyndiganden att genom förordning av statsrådet eller arbets- och näringsministeriet utfärda bestämmelser som preciserar de allmänna bestämmelserna i lagen. De föreslagna bemyndigandena att utfärda förordning är motiverade med beaktande av det stora antalet delegerade akter och genomförandeförordningar enligt utsläppshandelsdirektivet, i vilka bestämmelserna i direktivet preciseras. Grunden för bemyndigandena är ett behov att föreskriva mer exakt än i den föreslagna lagen om förutsättningar och krav som preciserar tillämpningen av den föreslagna lagen. Likaså finns det behov av att föreskriva mer exakt än i lagen om ett flertal detaljer som preciserar olika förfaranden enligt lagen och de uppgifter som ska läggas fram vid dem. På de grunder som framförs ovan bedöms de föreslagna bemyndigandena att utfärda förordning uppfylla kraven på exakthet och noga avgränsning som grundar sig på 80 § i grundlagen.  

På ovannämnda grunder kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning.