2.1.1  2.1.1 Allmänt

Enligt 6 kap. 1 § i strafflagen (39/1889) är ordningsbot, böter, villkorligt fängelse, samhällstjänst, övervakningsstraff och ovillkorligt fängelse allmänna straffarter i Finlands brottspåföljdssystem. Ungdomsstraffet är en särskild påföljd för brott som begåtts av en person under 18 år. 

Samhällspåföljder enligt 1 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder är samhällstjänst, övervakningsstraff, ungdomsstraff, villkorligt fängelse förenat med övervakning för den som inte hade fyllt 21 år när han eller hon begick brottet och övervakning av villkorligt frigivna. De grundläggande bestämmelserna om dömande till samhällspåföljder finns i strafflagen. Bestämmelserna om verkställighet av samhällspåföljder och om påföljdernas närmare innehåll har samlats i den ovannämnda verkställighetslagen, som innehåller både allmänna bestämmelser som gäller alla samhällspåföljder och specialbestämmelser som samlats i separata kapitel enligt påföljdsart. 

Bestämmelser om villkorligt fängelse finns i 2 b kap. i strafflagen. I kapitlets 3 § 1 mom. anges påföljdens innehåll enligt följande: ”När villkorligt fängelse döms ut, skjuts verkställigheten av straffet upp för en prövotid.” Enligt momentet är prövotiden för villkorligt fängelse minst ett och högst tre år. Prövotiden börjar löpa från det att domen avkunnas eller meddelas, oberoende av om ändring i domen söks. 

Det villkorliga fängelsestraffet förfaller, om det inte bestäms att straffet ska verkställas. Enligt 2 b kap. 5 § i strafflagen kan domstolen bestämma att ett villkorligt fängelsestraff ska verkställas, om den dömde under prövotiden begår ett brott för vilket han eller hon enligt domstolens prövning borde dömas till ovillkorligt fängelse eller kombinationsstraff och om åtal för detta brott har väckts inom ett år från prövotidens utgång. För det straff som ska verkställas och det straff som döms ut för det brott som begåtts under prövotiden bestäms då ett gemensamt ovillkorligt fängelsestraff eller kombinationsstraff tillsammans med fängelsestraff som ska dömas ut samtidigt för andra brott. 

I 6 kap. 9 § i strafflagen anges förutsättningarna för att villkorligt fängelse ska dömas ut. Enligt 9 § 1 mom. kan ett fängelsestraff på viss tid som uppgår till högst två år förklaras villkorligt, om det inte med hänsyn till hur allvarligt brottet är, gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet eller gärningsmannens tidigare brottslighet förutsätts att ovillkorligt fängelse döms ut. I 2 mom. föreskrivs att för ett brott som någon har begått innan han eller hon fyllde 18 år får dock inte dömas till ovillkorligt fängelsestraff, om det inte finns vägande skäl. 

Ett fängelsestraff som uppgår till högst två år kan förklaras villkorligt, oberoende av om straffet döms ut för ett eller flera brott. Det är således endast straffets längd som har betydelse. Ett fängelsestraff på över två år kan aldrig vara villkorligt. Ju närmare tvåårsgränsen det straff som döms ut är, desto färre är möjligheterna att använda villkorliga fängelsestraff (RP 44/2002 rd). 

I lagen anges således tre kriterier för valet mellan villkorligt och ovillkorligt fängelse: hur allvarligt brottet är, gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet och gärningsmannens tidigare brottslighet. Av dessa har gärningens allvar och gärningsmannens skuld ett klart samband med brottets klandervärdhet. När gärningens allvar bedöms fäster man vikt vid den skada och fara som gärningen har orsakat. Ju allvarligare brottet är och ju större gärningsmannens skuld är sådan den framgår av brottet, desto mer talar skälen för ovillkorligt fängelse. Vid bedömningen av tidigare brottslighet kan man i princip ta alla tidigare brott i beaktande, också gärningar som lett till bötesstraff. Vid beslutsfattandet har dock tidigare brottslighet i praktiken mest betydelse när gärningsmannen redan tidigare har dömts till ett eller flera villkorliga fängelsestraff och man ska bedöma förutsättningarna för att ännu en gång döma ut villkorligt fängelse. 

2.1.2  2.1.2 Tilläggspåföljder i samband med villkorligt fängelse

Bestämmelserna i 6 kap. 10 § i strafflagen gäller tilläggspåföljder i samband med villkorligt fängelse. Om enbart villkorligt fängelse inte kan anses vara ett tillräckligt straff för brottet, kan dessutom böter dömas ut eller, om det villkorliga fängelsestraffet är åtta månader eller längre, kan samhällstjänst i minst 20 och högst 90 timmar dömas ut. Den som inte hade fyllt 21 år när han eller hon begick brottet kan dömas till villkorligt fängelse förenat med övervakning under ett år och tre månader, om detta ska anses motiverat för att främja gärningsmannens anpassning i samhället eller för att förhindra återfall i brott. 

Böter som tilläggsstraff och samhällstjänst kan dömas ut, om enbart villkorligt fängelse inte kan anses vara ett tillräckligt straff för brottet. Vid övervägandet betonas således bedömningen av gärningens klandervärdhet. Användningen av övervakning är däremot inte så starkt knuten till gärningarnas klandervärdhet. Tyngdpunkten ligger på den bedömning av ändamålsenligheten som gäller återfallsrisken. Syftet med övervakningen är att påverka unga förbrytare så att de slutar begå brott. Förutsättningarna för att döma ut olika tilläggspåföljder grundar sig således på mycket olika utgångspunkter. 

Böter kan dömas ut som tilläggsstraff också när en möjlighet att döma ut bötesstraff inte anges i straffbestämmelsen om brottet i fråga. 

I fråga om böter, samhällstjänst och övervakning som döms ut utöver villkorligt fängelse gäller vad som föreskrivs särskilt. Med hänvisningen avses de allmänna bestämmelserna om de ovannämnda påföljderna.  

I 6 kap. 11 § i strafflagen finns en grundläggande bestämmelse om samhällstjänst. En gärningsman döms till samhällstjänst i stället för ett ovillkorligt fängelsestraff på högst åtta månader, om inte ovillkorliga fängelsestraff, övervakningsstraff, tidigare samhällstjänststraff, fortsatt brottslig verksamhet eller andra vägande skäl ska anses utgöra hinder för att ett samhällstjänststraff döms ut. För att gärningsmannen ska kunna dömas till samhällstjänst krävs det att han eller hon har samtyckt till att straffet döms ut som samhällstjänst och att han eller hon kan antas klara av den. 

I lagen om verkställighet av samhällspåföljder föreskrivs om övervakning av unga som dömts till villkorligt fängelse i 10 kap. och om samhällstjänst i 8 kap.  

Enligt 37 § 2 mom. i verkställighetslagen kan högst 30 timmar av ett samhällstjänststraff avtjänas genom att den dömde deltar i verksamhet som ordnas eller godkänns av Brottspåföljdsmyndigheten eller i öppen vård som tillhandahålls av en offentlig eller privat serviceproducent inom social- och hälsovården. Syftet med verksamheten eller vården är att minska den dömdes risk för återfall i brott eller missbruksproblem samt att förbättra hans eller hennes förutsättningar att avtjäna samhällstjänststraffet. Arbetets andel ska dock utgöra minst hälften av det straff som dömts ut. 

Samhällstjänst som utdöms för ett brott som begåtts av en person innan han eller hon fyllt 21 år kan enligt 37 § 3 mom. i verkställighetslagen dessutom innefatta uppgifter och program som främjar den sociala handlingsförmågan och som särskilt är riktade till unga, samt stöd och handledning i samband med dessa. I ett sådant fall är det möjligt att avvika från de ovannämnda begränsningarna av verksamhetens omfattning. 

Enligt 60 § 1 mom. i verkställighetslagen innefattar övervakning av villkorligt fängelse regelbundna möten mellan övervakaren eller biträdande övervakaren och den dömde. Syftet med mötena är att följa den dömdes förhållanden och förändringarna i dem samt att främja den dömdes beredskap för ett liv utan kriminalitet. Övervakningen kan även omfatta uppgifter och program som främjar den dömdes sociala handlingsförmåga. 

Enligt 60 § 2 mom. får övervakarmötena samt de uppgifter och program som hör till övervakningen omfatta högst 12 timmar per månad, av skäl som hänför sig till den intensitet med vilken programmet ska genomföras eller av andra särskilda skäl dock högst 24 timmar. Antalet timmar per månad kan variera under övervakningen, i enlighet med vad som krävs för att övervakningen ska kunna verkställas på ett ändamålsenligt sätt. 

Om det efter att övervakningen fortgått i minst sex månader har blivit uppenbart att fortsatt övervakning inte är behövlig, kan enligt 60 § 3 mom. Brottspåföljdsmyndigheten på framställning av övervakaren avsluta övervakningen. 

2.2.1  2.2.1 Statistik

År 2016 dömdes 12 763 villkorliga fängelsestraff ut i den första rättsinstansen. Drygt 60 procent av fängelsestraffen på viss tid var villkorliga domar.  

Andelen villkorliga fängelsestraff var fyra procent mindre än 2015. Likaså minskade brottmålsdomarna i underrätterna med cirka fyra procent. Antalet dömda var sammanlagt drygt 53 000. Av dessa hade 59 procent dömts till böter och 38 procent till fängelse.  

De villkorliga fängelsestraffens längd var i genomsnitt lite över fyra månader. Om straffet var enbart villkorligt fängelse och inte förenat med en tilläggspåföljd var fängelsestraffet dock i genomsnitt över fem månader. Antalet villkorliga fängelsestraff på minst ett år och sex månader var 442. 

En granskning enligt kapitel i strafflagen visar att villkorligt fängelse oftast dömdes ut för trafikbrott, vars andel var 41 procent (5 270) av alla villkorliga fängelsedomar. För grovt rattfylleri dömdes 4 814 villkorliga fängelsedomar ut.  

Den största gruppen efter trafikbrott var de brott mot liv och hälsa som anges i 21 kap. i strafflagen. Antalet villkorliga fängelsestraff var 1 852. Under året dömdes drygt tusen fängelsestraff ut villkorligt både för stöldbrott enligt 28 kap. i strafflagen och för bedrägeri och annan oredlighet enligt lagens 36 kap. De villkorliga fängelsedomar för narkotikabrott som är straffbara enligt 50 kap. i strafflagen var likaså cirka tusen till antalet. 

Böter som tilläggstraff är fortfarande den klart vanligaste tilläggspåföljden. År 2016 ingick böter som tilläggstraff i ca 40 procent (5 120) av alla villkorliga domar. Samhällstjänst dömdes ut som tilläggspåföljd i 295 domar. Samma år utdömdes 1 911 villkorliga fängelsestraff på minst åtta månader och således dömdes samhällstjänst ut som tilläggspåföljd i ca 15 procent av de domar där det var möjligt. Av de villkorligt dömda unga ställdes 700 under övervakning. 

Av de gärningar som bestraffas med böter som tilläggsstraff utgjorde trafikbrott den överlägset största andelen, dvs. 94 procent, varav nästan var alla domar för grovt rattfylleri. Böter som tilläggsstraff dömdes också i någon mån ut för brott mot liv och hälsa, egendomsbrott och narkotikabrott. 

De vanligaste orsakerna att till samhällstjänst dömdes ut utöver villkorligt fängelse var brott mot liv och hälsa (67) och sexualbrott (64). Samhällstjänst användes i betydande utsträckning som tilläggspåföljd också för narkotikabrott (57). De därefter vanligaste gärningar som ledde till att villkorligt fängelse och samhällstjänst som tilläggsstraff dömdes ut var olika typer av egendomsbrott, t.ex. näringsbrott (28), stölder och andra brott enligt 28 kap. i strafflagen (21) samt bedrägerier och andra gärningar som är straffbara enligt 36 kap. i strafflagen (16).  

Före en ändring av lagstiftningen som trädde i kraft den 1 maj 2015 kunde samhällstjänst dömas ut som tilläggspåföljd i samband med ett villkorligt fängelsestraff på minst ett år. Genom ändringen sänktes gränsen till åtta månader. År 2015 dömdes samhällstjänst ut som tilläggspåföljd i 281 fall, året därpå i 295 fall. Till följd av ändringen av lagstiftningen ökade som väntat antalet domar till samhällstjänst som tilläggspåföljd i någon mån. År 2016 dömdes samhällstjänst ut som tilläggspåföljd i 22 domar, där det villkorliga fängelsestraffet var minst åtta månader och högst ett år.  

Det finns relativt få uppgifter om de dömdas tidigare brottslighet, återfallen i brott och typen av tidigare domar. Av Statistikcentralens register över återfallsbrottslighet framgår hur många av dem som dömts till straff har gjort sig skyldiga till ett nytt brott inom tre år från den senaste straffdomen. År 2016 hade 11 387 av dem som dömts till villkorligt fängelse fyllt 21 år när de begick brottet. Av dem var 3 693, dvs. 32 procent, återfallsförbrytare på den grunden att de hade gjort sig skyldiga till ett nytt brott inom tre år från den senaste domen. Från det brottet fram till tidpunkten för det aktuella brottet kan det även ha gått en längre tid, beroende på när gärningen uppdagades. I denna grupp ingår alla gamla domar, även bötesstraff. Eftersom ca 60 procent av domstolarnas avgöranden i brottmål är bötesdomar, kan det grovt uppskattas att det bland dessa personer som dömts till villkorligt straff finns något under 2 000 personer som gjort sig skyldiga till ett nytt brott under de påföljande tre åren efter det att de senast dömdes till ett straff som är strängare än bötesstraff. Av intresse med tanke på målgruppen för tilläggspåföljder är att av dessa personer är ca 1 600 återfallsförbrytare som hade fyllt 21 år när brottet begicks. En äldre statistikanalys från 1996, som mätte hur många av dem som dömts till villkorligt fängelse hade dömts till villkorligt fängelse under de tre år som föregick domen, kom fram till samma storleksklass. För att få exaktare aktuella uppgifter krävs särskilda utredningar. 

Med tanke på den övervakning som föreslås i denna proposition är också uppgifter om antalet långa villkorliga fängelsestraff och särskilt om dem som dömts första gången till villkorligt fängelse av central betydelse. År 2016 dömdes 1 583 åtalade som hade fyllt 21 år när de begick brottet till villkorligt fängelse i minst åtta månader. Av dem dömdes 1 037, dvs. 65,5 procent, för första gången till villkorligt fängelse. Procentandelen har varit relativt stabil under det senaste årtiondet, likaså målgruppens antal.  

Tabell. Personer som dömts till villkorligt fängelse 2016. Antal och andelen återfallsförbrytare.  

Källa. Statistikcentralen 

2.2.2  2.2.2 Tilläggspåföljdernas innehåll

2.2.3  Brottspåföljdsmyndighetens programarbete och övervakarmöten

Brottspåföljdsmyndigheten ordnar programverksamhet både för fångar och för dem som avtjänar samhällspåföljd. Syftet med verksamheten är att förebygga återfall i brott.  

Programarbetet kan grovt indelas i tre grupper: motivationsprogram, effektivitetsprogram och god praxis. Programmen kan också delas in enligt de problem som man strävar efter att påverka med hjälp av ett visst program. Då kan programmen delas in i allmänna program, brottsrelaterade program och missbrukarprogram. 

Motivationsprogrammen är kortvariga och genomförs antingen individuellt eller i grupp. Målet är att klienten ska identifiera sitt problembeteende och fundera över sin livssituation. Ett motivationsprogram är t.ex. Fem samtal om förändring (FSF). 

Effektivitetsprogrammen är intensiva, långvariga och genomförs i grupp. Vid valet av deltagare till gruppen är det viktigt att bedöma motivationen och risken för återfall i brott. Till effektivitetsprogrammen hör t.ex. Ny inriktning, som är ett individuellt program för personer dömda för sexualbrott. Med hjälp av effektivitetsprogrammen försöker man påverka gärningsmannens tanke- och beteendemodeller. 

Syftet med programmet Ny inriktning är att öka den dömdes förståelse för orsakerna till att han eller hon har begått sexualbrott och att hjälpa honom eller henne att undvika brott i framtiden. 

De tredje gruppen, dvs. god praxis, anses inte direkt påverka återfallsbrottslighet. Målet är i allmänhet att lära sig och upprätthålla färdigheter som behövs i vardagen. 

De mest använda programmen i samband med samhällspåföljder är programmet Fem samtal om förändring, programmet Hantering av vrede, programmet Trafiksäkerhet och programmet Ny inriktning. Programmet Fem samtal om förändring började genomföras i samband med samhällspåföljder 2006. Programmet lämpar sig för ett vitt klientel och för många problem. Det kan vara fråga om missbruk och brottslighet i allmänhet eller någonting annat som kräver en förändring. Under samtalen behandlas motivationen till förändring ur olika synvinklar. Samtalsserien omfattar ett inledande möte och minst fem individuella strukturerade samtal. 

Programmet Hantering av vrede infördes 2000. Programmet kan genomföras både individuellt och i grupp. Som namnet anger är programmet Hantering av vrede avsett för personer som har problem med att behärska sin ilska och vrede, vilket leder till aggressivt beteende när de tappar behärskningen. Syftet är att deltagarna ska lära sig känna igen situationer som triggar deras ilska och vrede och öva olika metoder att behärska sig. Programmet varar 18 timmar när det genomförs i grupp och nio timmar när det genomförs individuellt. 

Beroende på påföljden kan en samhällspåföljd innefatta övervakarmöten mellan en tjänsteman vid Brottpåföljdsmyndigheten och den som avtjänar straffet. Den nuvarande övervakningen av villkorligt fängelse för unga innefattar regelbundna möten mellan övervakaren eller biträdande övervakaren och den dömde. Syftet med mötena är att följa den dömdes förhållanden och förändringarna i dem samt att främja den dömdes beredskap för ett liv utan kriminalitet. Mötena kan innehålla samtal om brottet, annan verksamhet som syftar till att minska brottsligt beteende och t.ex. handledning i att sköta ärenden hos arbets- och socialmyndigheterna. 

2.2.4  2.2.3 Webbenkät om samhällstjänst som tilläggspåföljd

Brottspåföljdsmyndigheten har i en enkätundersökning utrett användningen av samhällstjänst som tilläggspåföljd i samband med villkorligt fängelse. Webropol-enkäten skickades i juni 2017 till Brottspåföljdsmyndighetens alla regioncentrum och byråer för samhällspåföljder. Syftet var att samla in information och förslag till utveckling av tilläggspåföljderna av tjänstemän som svarar för verkställigheten av samhällstjänst. Brottspåföljdsmyndigheten fick sammanlagt 32 svar.  

Dömda i jämförelse med andra som avtjänar samhällstjänst 

En klar majoritet av de som svarade på enkäten ansåg att en klient som dömts till samhällstjänst som tilläggspåföljd har en brottsprofil som avviker från den vanliga samhällspåföljdsklienten. Man kunde särskilt urskilja tre faktorer: när samhällstjänst döms ut som tilläggspåföljd är det ofta fråga om sexualbrott, gärningsmannen är ung och antalet förstagångsdömda är högre. Bland de dömda finns det däremot också personer som är äldre än genomsnittet och som gjort sig skyldiga till enskilda relativt allvarliga brott. Antalet dömda för ekonomibrott är också högre än bland de som avtjänar samhällstjänst i allmänhet. 

Majoriteten av de som svarade på enkäten bedömde att det finns andra skillnader än brottsprofilen mellan dem som dömts till samhällstjänst som tilläggspåföljd och dem som dömts endast till samhällstjänst. De som svarade på enkäten nämnde i allmänhet att en skillnad är att de som utför samhällstjänst som tilläggspåföljd har en bättre social ställning och mindre missbruksproblem än genomsnittet bland dem som vanligen utför samhällstjänst. En del har haft svårt att se att de skulle ha gjort sig skyldiga till ett brott.  

Enkätdeltagarnas åsikter om huruvida de som dömts till samhällstjänst som tilläggspåföljd klarade av påföljden lika bra eller bättre än de som dömts till endast samhällstjänst fördelades tämligen jämnt. Om man såg skillnader var det också här fråga om att de som utförde samhällstjänst som tilläggspåföljd hade god förmåga att klara av vardagen. En lång arbetshistoria har varit till hjälp för en del av de dömda.  

I allmänhet ansåg man att det inte fanns skillnader mellan att hitta en tjänstgöringsplats för dem som utför samhällstjänst som tilläggspåföljd och andra som dömts till samhällstjänst. Om det fanns skillnader, berodde de på att klientens goda uppförande och arbetshistoria gjorde det lätt att hitta en tjänstgöringsplats. En del av tjänstgöringsplatserna tar däremot inte emot personer som dömts för sexualbrott, vilket gör det svårare att hitta en plats. 

2.2.5  Samhällstjänstens effekter och åtgärdsprogrammen

De som avtjänar samhällstjänst som tilläggspåföljd har hänvisats till att delta i Brottspåföljdsmyndighetens program och i verksamhet som stöder avtjänandet av påföljden i nästan lika stor utsträckning som andra. Klienterna upplever inte alltid att de har behov av stöd, vilket leder till att programmen inte kan genomföras.  

Klienterna har också hänvisats till stöd vid missbruk och programmet Fem samtal om förändring.  

Enkätdeltagarna bedömde aktivt effekterna och nyttan av samhällstjänst som döms ut som tilläggspåföljd samt de olika åtgärdsprogram som erbjuds. Tilläggspåföljder ansågs vara bra till exempel därför att klienten får möjlighet att samtala om sitt brott och vid behov hjälp att lösa sina problem. Påföljden blir konkret. Genom programmen fick man nya idéer och handlingsmodeller, vilket minskar återfall i brott. Också klienterna uppgavs uppleva tilläggspåföljden som mycket bra och nyttig. Tilläggspåföljden gav särskilt sexualbrottslingar möjlighet att bearbeta sitt brott när de deltog i programmet Ny inriktning eller i sexualterapi.  

Enkätdeltagarna ansåg det vara ett problem att en klient som endast dömts till villkorligt fängelse inte har tillträde till Brottspåföljdsmyndighetens tjänster och inte ges möjlighet att bearbeta de tankemönster som ligger bakom det brottsliga beteendet. Ett kort straff eller för få timmar samhällstjänst kan däremot utgöra ett hinder för genomförandet av nyttiga åtgärdsprogram.  

I 24 svar bedömdes påföljden också ur det övriga samhällets synvinkel. Även i dessa svar upprepades att tilläggspåföljden är en konkret påföljd i jämförelse med endast villkorligt fängelse. I svaren bedömde man till exempel att samhället och medborgarna skulle anse domen och påföljdssystemet vara mer trovärdiga om samhällstjänst oftare dömdes ut utöver villkorligt fängelse istället för endast villkorligt fängelse.  

Enkätdeltagarna fick också frågan om det fanns eventuella skillnader i planeringen och genomförandet av verksamhet som förebygger återfall i brott mellan vanlig samhällstjänst och samhällstjänst som döms ut som tilläggspåföljd. Så gott som alla av de som svarade på enkäten hade kunnat planera verksamheten lika bra i båda fallen. Om det fanns skillnader berodde de oftast på det ringa antalet timmar som kunde användas för programmen. Det kan också vara svårt att förena påföljden med de stödåtgärder och program som behövs därför att klienterna vill avtjäna samhällstjänsten så snabbt som möjligt. Ibland kan programverksamheten inte genomföras på bästa möjliga sätt på grund av klientens livssituation, till exempel ett krävande heltidsarbete.  

2.2.6  Utvecklingsförslag

Majoriteten av de som svarade på enkäten understödde en höjning av det maximala timantal för samhällstjänst som döms ut som tilläggspåföljd.  

Enkätdeltagarna föreslog också revideringar av lagstiftningen om tilläggspåföljder i samband med villkorligt fängelse. Man önskade att möjligheten till övervakning av villkorligt fängelse också ska gälla dem som har fyllt 21 år och eventuellt förenad med samhällstjänst. Det föreslogs också att en skyldighet att delta i åtgärdsprogram eller i en noggrannare bedömning av risken för återfall införs för dem som utför samhällstjänst. Samhällstjänst som tilläggspåföljd för ekobrottslingar inom de äldre åldersgrupperna kritiserades och det önskades att fokus ska ligga på de unga.  

2.2.7  2.2.4 Missbrukarvård och kostnaderna för samhällspåföljder

Kostnaderna för de nuvarande samhällspåföljderna varierar mycket både mellan olika påföljdstyper och vid jämförelse av enskilda påföljder. De totala kostnaderna påverkas till exempel av övervakningssättet, eventuella åtgärdsprogram vid Brottspåföljdsmyndigheten och eventuell missbrukarvård till gärningsmannen. Påföljder som förutsätter mycket individuellt arbete kräver personalresurser som höjer kostnaderna. Teknisk övervakning av en påföljd är i allmänhet förmånlig i jämförelse med övervakningssätt som baserar sig på personlig kontakt mellan en tjänsteman vid Brottspåföljdsmyndigheten och den dömde. 

Kostnaderna för villkorligt fängelse förenat med övervakning var ca 3 500 euro 2016. I beloppet ingick kostnaderna för utredning av den ungas situation före dom, som uppgick till i genomsnitt 644 euro. År 2016 var priset för en timme samhällstjänst 32 euro. Den dyraste samhällspåföljden är övervakningsstraff, där kostnaderna är 86 euro per dygn. 

Samhällspåföljder kan numera omfatta olika former av missbrukarvård och missbrukarrehabilitering. Det finns skillnader mellan olika påföljder: till exempel kan samhällstjänst förenas med öppen vård för missbruk, men i samband med övervakningsstraff kan rehabilitering också ordnas vid en institution. Alla samhällspåföljder kan omfatta Brottspåföljdsmyndighetens motivationsprogram för att minska missbruksproblem och friare former av förändringsarbete. Exempelvis ingår övervakarmöten alltid i övervakningen av villkorligt fängelse för unga, men också program för att bearbeta missbruksproblem och program som främjar den sociala handlingsförmågan kan innefattas. 

2.2.8  Kostnaderna för missbrukarvård

Brottspåföljdsmyndighetens kostnader avviker från de faktiska totala kostnaderna för ett straff, om också någon annan instans ansvarar för finansieringen av påföljdens innehåll. I dessa fall är det oftast fråga om offentliga tjänster för missbrukarvård, som den som avtjänar ett straff har rätt till som kommuninvånare och som samtidigt kan godkännas som en del av påföljden.  

En grundläggande bestämmelse om fördelningen av kostnaderna mellan kommunen och Brottspåföljdsmyndigheten vid verkställigheten av en påföljd finns i 12 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder, där det föreskrivs att samhällspåföljdens verkställighet och de stödåtgärder som främjar den dömdes livshantering och avtjänandet av straffet ska samordnas. Vid samordnandet av stödåtgärder svarar kommunen för kostnaderna för den kommunala basservicen och Brottspåföljdsmyndigheten för kostnaderna för den verksamhet som hänför sig till verkställigheten av samhällspåföljden. 

Enligt förarbetena till lagen om verkställighet av samhällspåföljder (RP 215/2014 rd) är utgångspunkten den att kostnadsfördelningsansvaret för funktioner som hänför sig till samhällspåföljder fastställs i enlighet med om verksamheten gäller uppfyllandet av det effektmål som uppställts för verkställigheten av straffet eller om det är fråga om hemkommunens ansvar för ordnandet av i lagen föreskrivna tjänster och stödåtgärder till sina medlemmar. Brottspåföljdsmyndigheten svarar således för kostnaderna för den verksamhet som hänför sig till verkställigheten av påföljden och hemkommunen för den verksamhet och tjänster som gärningsmannen har rätt till i egenskap av kommuninvånare. Verksamhet som hänför sig till verkställigheten av en påföljd är till exempel deltagande i olika program som förebygger kriminalitet. Till den verksamhet och de tjänster som kommuninvånare har rätt till hör till exempel social- och hälsovårdstjänster, bland annat ordnande av hälsovård och av tjänster som stöder boende. Verksamheten inom missbrukarvården kan dock vara mer problematisk med avseende på ansvaret för ordnandet av tjänsterna. Den missbrukarvård som utgör en del av basservicen inom social- och hälsovården inbegriper vanligen samtal om bruket av berusningsmedel, miniinterventioner och vid behov anvisande av särskilda missbrukarvårdstjänster. Ökad vård vid verkställigheten av påföljder kan öka behovet av särskild service inom missbrukarvården. 

2.2.9  Allmänt om missbrukartjänster

Missbrukarvårdens andel av kommunernas utgifter var ca 202 miljoner euro 2015. Kostnaderna för särskild service inom missbrukarvården varierar betydligt från kommun till kommun.  

Kärnan i tjänsterna för personer med missbruksproblem utgörs av tjänster inom öppen vården, som vid behov kompletteras med avgiftningsbehandling på anstalt och mer långvarig anstaltsrehabilitering samt med dagverksamhet som ger stöd i vardagen, boendetjänster och kamratstöd. Personer med missbruksproblem söker också hjälp via de allmänna social- och hälsovårdstjänsterna. Dessutom söker en del av personerna med missbruksproblem och deras närstående hjälp via kamratstöd, till exempel AA-grupper. I större kommuner finns det i allmänhet mångsidig särskild service i form av öppen vård och anstaltsvård.  

Tjänsterna inom missbrukarvården kan vara antingen social- eller hälsovårdstjänster. Den särskilda servicen inom missbrukarvården hör i huvudsak till socialväsendet. År 2015 hade A-klinikerna 40 678 klienter och ungdomsstationerna 5 272 klienter. Antalet klienter som utnyttjade tjänster för avgiftning inom den missbrukarvård som bekostas av kommunerna var 10 620. Kommunerna köper ungefär hälften av den särskilda servicen inom missbrukarvården i form av öppen- och anstaltsvård av andra serviceproducenter. Priserna på missbrukartjänster varierar mycket främst beroende på hur intensiv och långvarig vården är. En individuell timme kostar 80 euro på en A-klinik. Enligt uppgift från Brottspåföljdsmyndigheten är kostnaderna för tjänster som köps utifrån mellan 60 och 150 euro per timme.  

2.2.10  Användningen av rusmedel och kriminalitet

En stor del av brotten begås under påverkan av alkohol eller något annat rusmedel. I synnerhet våldsbrott och alkoholbruk har vanligtvis ett samband. Vid trafikfylleri ingår berusat tillstånd redan i brottsrekvisiten för brottet. Typiskt för brott mot liv och hälsa som begås i Finland är fortfarande två berusade män i en situation där alkohol intas.  

Under detta årtionde har uppskattningsvis 55 procent av alla misshandelsbrott begåtts under påverkan av alkohol. Av dem som misstänktes ha gjort sig skyldiga till rån 2015 var nästan 20 procent påverkade av endast alkohol, sex procent av narkotika och sex procent av flera olika rusmedel. En betydande andel av gärningsmännen är berusade är också vid stöldbrott och bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel. För att förebygga återfall i brott är det viktigt att ingripa i gärningsmannens bruk av rusmedel och därför försöker man idag ordna missbrukarrehabilitering i samband både med fängelsestraff och med tilläggspåföljder. 

I jämförelse med den övriga befolkningen är missbruksproblem mycket vanliga bland fångar. En omfattande undersökning av hälsan och arbetsförmågan hos brottspåföljdsklienter gjordes senast 2010 (Hälsa, arbetsförmåga och vårdbehov hos brottspåföljdsklienter, Brottspåföljdsmyndighetens publikationer 1/2010). Av de klienter som undersöktes konstaterades någon form av rusmedelsberoende hos fyra femtedelar, alkoholberoende hos två tredjedelar och amfetaminberoende hos två femtedelar.  

En motsvarande undersökning gjordes 1992, men den omfattande inte personer som utförde samhällstjänst. I den undersökning som publicerades 2010 ingick också personer som dömts till samhällstjänst. Deras hälsotillstånd konstaterades vara bättre än hos fångar. Resultatet förklaras med att gärningsmän med grava missbruksproblem inte döms till samhällstjänst. 

Jämfört med den undersökning av fångar som gjordes 1992 hade klienternas psykiska störningar och särskilt rusmedelsberoende ökat markant. Rusmedelsproblemen har också blivit mångformigare, blandmissbruket av alkohol och läkemedel har blivit vanligare under de senaste årtiondena. Personer som omfattas av påföljdssystemet har också många andra former av drogberoenden. De som undersöktes led också i anmärkningsvärt stor utsträckning av olika fysiska sjukdomar med tanke på att deras genomsnittsålder var under 40 år. Endast hälften var helt arbetsförmögna. De kvinnliga fångarna hade sämre hälsa än de manliga fångarna. Den sämsta hälsan hade fångar som avtjänade förvandlingsstraff för böter. 

En betydande andel av vålds- och egendomsbrotten begås med andra ord av på många sätt utsatta män med missbruksproblem. Det är i allmänhet svårt bryta en brottsspiral och den livsstil som följer av den, om bruket av rusmedel fortsätter. Ett effektivt ingripande i missbruksproblem bland fångar och personer som avtjänar samhällspåföljder medför en klar minskning av antalet återfall i brott. Ur den synvinkeln kan fängelsetiden och avtjänandet av en samhällspåföljd också ses som en möjlighet, eftersom gärningsmannen kan få missbrukarvård under den tid som straffet avtjänas. 

2.3.1  Sverige

Straffrättsliga påföljder enligt den svenska brottsbalken är böter och fängelsestraff samt villkorlig dom, skyddstillsyn och överlämnande till särskild vård. Andra samhällspåföljder är elektronisk intensivövervakning och övervakning av villkorlig frigivning. 

I merparten av bestämmelserna om val av påföljd i 30 kap. i brottsbalken ligger fokus på att styra användningen av ovillkorligt fängelse. I detta sammanhang regleras dessutom frågan om bestämmande av gemensamt straff (2 och 3 §). I kapitlets 1 § bestäms förhållandet mellan olika straffarter. Det konstateras att fängelse är att anse som en svårare påföljd än villkorlig dom och skyddstillsyn. Rätten uppmanas generellt att fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse (4 §). 

Som skäl för fängelse nämns brottslighetens straffvärde och art samt den tilltalades tidigare brott (4 §). De övriga bestämmelserna i 30 kap. i brottsbalken preciserar under vilka förutsättningar de olika straffarterna blir tillämpliga: villkorlig dom (7 §), villkorlig dom och bötesstraff (8 §), skyddstillsyn och kontraktsvård (9 §) samt olika påföljdskombinationer (10 och 11 §). 

Villkorlig dom kan dömas ut för brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter. Således anses en villkorlig dom vara ett strängare straff än böter, men i Sverige är en villkorlig dom inte ett villkorligt fängelsestraff som döms ut för en bestämd tid. Enligt det svenska systemet skjuts bestämmandet av påföljden upp för en prövotid på två år. Under prövotiden ska den dömde leva skötsamt och efter förmåga försöka försörja sig. 

En villkorlig dom meddelas om risken för att gärningsmannen kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet bedöms vara liten. En villkorlig dom kan förenas med böter eller, med den tilltalades samtycke, samhällstjänst, men inte med övervakning En villkorlig dom förenas med samhällstjänst främst i sådana fall när rätten väljer mellan villkorlig dom och ovillkorligt fängelse som straff. 

Som särskilda skäl för villkorlig dom eller skyddstillsyn i stället för fängelse kan beaktas om den tilltalade samtycker till att den villkorliga domen eller skyddstillsynen förenas med en föreskrift om samhällstjänst och en sådan föreskrift är lämplig med hänsyn till den tilltalades person och övriga omständigheter. När rätten beslutar om villkorlig dom och förenar denna med en föreskrift om samhällstjänst, ska den i domslutet ange hur långt fängelsestraff som skulle ha dömts ut, om fängelse i stället hade valts som påföljd (27 kap. 2 a § 2 mom. i brottsbalken). 

En villkorlig dom ska förenas med böter, om inte ett bötesstraff med hänsyn till skyldighet att fullgöra samhällstjänst eller andra följder av brottet skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller om det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter. 

I Sverige är prövotiden för villkorlig dom två år. År 1999 skärptes villkorlig dom genom att den förenades med samhällstjänst (40–240 timmar). 

Villkorlig dom som förenas med samhällstjänst är inte i lag bunden till längden av det alternativa fängelsestraffet. Tillämpningen av påföljden har dock ett nära samband med brottets straffvärde. En villkorlig dom och samhällstjänst som förenas med denna kan endast komma i fråga i undantagsfall, om brottets straffvärde är fängelse i ett år eller mer. Ett fängelsestraff på åtta eller tio månader anses motsvara det maximala antalet timmar som kan dömas ut som samhällstjänst.  

I det svenska systemet kan inte både en villkorlig dom och ovillkorligt fängelse dömas ut för samma brott. En villkorlig dom kan dock i vissa fall förenas med rättspsykiatrisk tvångsvård.  

I Sverige har man sedan 1970-talet genomfört flera omfattande totalreformer av brottspåföljdssystemet i syfte att skapa ett enhetligt och tydligt system med samhällspåföljder. Målet har varit att flytta tyngdpunkten från fängelsestraff till samhällspåföljder. I samband med reformerna har samhällspåföljderna gjorts mångsidigare genom att de utnyttjats för att lägga till olika kombinationsalternativ till de befintliga påföljderna, införa helt nya påföljder och tidigarelägga och precisera praxis för villkorlig frigivning. 

Avsikten har varit att utveckla ett trovärdigt system med samhällspåföljder genom vilket man också kan påverka återfall i brott genom att påföljderna förenas med kontrollerande, vårdande och rehabiliterande funktioner.  

Beaktansvärt i det svenska systemet är att längden av fängelsestraff inte bestäms särskilt när villkorligt fängelse döms ut, utan i själva verket uppskjuts bestämmandet av straff. Det är också anmärkningsvärt att förutsättningarna för att döma ut samhällspåföljder i lag inte har kopplats till längden på det straff som alternativt kunde ha utdömts. Detta bidrar till att minska de tröskeleffekter som kan uppstå när villkorligt fängelsestraff eller någon annan påföljd som avtjänas i frihet kopplas till en viss längd på fängelsestraffet. Vid en granskning av det svenska systemet i jämförelsesyfte framträder betydelsen av flera olika påföljdskombinationer och betoningen på vård i samband med påföljder. 

Under de senaste åren har en revidering av den svenska lagstiftningen om samhällspåföljder pågått. En arbetsgrupp med bred sammansättning lade fram ett omfattande förslag till total översyn av brottspåföljdssystemet i maj 2012. Enligt arbetsgruppens uppdrag var målet att (i) att minska antalet korta fängelsestraff och ersätta dem med andra trovärdiga påföljder, (ii) skapa en tydligare reglering vid återfall i brott, (iii) utveckla innehållet i samhällspåföljderna, (iv) utveckla regleringen i riktning mot att olika brottstyper behandlas mer lika vid valet av påföljd, (v) utveckla nya påföljder för unga och (vi) införa villkorligt fängelse. Målet var också att förenkla hela påföljdssystemet genom att samla skilda separata påföljder under rubriken villkorliga och ovillkorliga fängelsestraff. Arbetsgruppen föreslog bland annat (SOU 2012:34, Nya påföljder) att villkorligt fängelse införs, påföljderna villkorlig dom och skyddstillsyn avskaffas, fängelsestraff upp till ett år för tidigare ostraffade personer ska dömas ut villkorligt och att villkorligt fängelse alltid ska kombineras med en tilläggspåföljd. Tilläggspåföljderna föreslogs vara böter, samhällstjänst, övervakning, hemarrest eller olika former av vård beroende på situationen. Enligt arbetsgruppen ska tilläggspåföljderna bli strängare ju allvarligare brottet är, även om vårdsanktioner ska grunda sig på specialpreventiva aspekter.  

Förslagen har hittills lett till tre regeringspropositioner, varav inte en enda gäller översyn av villkorligt fängelse.  

2.3.2  Norge

En totalreform av Norges strafflag (straffeloven) trädde i kraft i början av oktober 2015.  

I Norge har man under de senaste årtiondena ändrat samhällspåföljderna så att de blivit mångsidigare och striktare. Påföljderna kan kombineras till helheter som innehåller övervakning och vård. Målet är att ytterligare öka andelen straff som avtjänas utanför fängelse. År 2002 infördes ett samhällsstraff (samfunnsstraff) med varierande innebörd. 

Ett samhällsstraff kan utdömas i stället för ett fängelsestraff på högst ett år (48 § i strafflagen). Som tilläggsstraff till ett samhällsstraff kan böter och ett högst 60 dagar långt ovillkorligt fängelsestraff dömas ut, om härtill finns särskilda skäl. Verkställigheten sker genom att utföra allmännyttigt arbete eller genom att delta i program och åtgärder som påverkar det brottsliga beteendet, såsom i medling. Domstolen kan till samhällsstraffet foga villkor som gäller boende, vistelse, arbete, studier och drogfrihet.  

Enligt det norska systemet kan villkorligt fängelse verkställas på två sätt. Bestämmelser om egentligt villkorligt fängelse finns i 6 kap. 34 § i strafflagen. I domen kan verkställigheten av fängelsestraff förenas med en prövotid, som i allmänhet är två år. Det viktigaste villkoret för prövotiden är att den dömde inte gör sig skyldig till nya brott under denna tid. Domstolen kan också föreskriva särskilda villkor gällande till exempel bostadsort, alkoholbruk, övervakarmöten och verksamhet. Det är ovanligt att fängelse döms ut som villkorligt om domen är längre än två år. Ett fängelsestraff kan dömas ut som helt eller delvis villkorligt.  

I 8 kap. i den norska strafflagen, som gäller samhällsstraff, föreskrivs om villkorligt fängelse som förenas med samhällsstraff. Längden av det subsidiära villkorliga fängelsestraffet motsvarar längden av det fängelsestraff som skulle ha dömts ut utan tillämpning av samhällsstraff. Om den dömde under denna tid inte iakttar ett villkor som meddelats honom eller henne eller begår ett brott kan det villkorliga fängelse som förenats med samhällsstraffet verkställas helt eller delvis. Det subsidiära fängelsestraffet används mera sällan än det egentliga villkorliga fängelsestraff som definieras i 6 kap. i strafflagen.  

Enligt 6 kap. i strafflagen kan en kombination av villkorligt och ovillkorligt fängelse dömas ut. I detta fall får det ovillkorliga fängelsestraffet inte understiga 14 dagar. Däremot föreskrivs det inte om någon övre gräns. Kombinationsfängelse döms huvudsakligen ut i situationer där en person har gjort sig skyldig till flera mycket olika typer av brott, där straffet enligt allmän praxis är villkorligt fängelse för en del och ovillkorligt för en annan del av brotten.  

I Norge har valet mellan villkorligt och ovillkorligt straff gjorts genom en omfattande prövning av domstolen, utan att det har föreskrivits om detta i lag. Den norska strafflagen innehåller inga särskilda allmänna normer om bestämmande av straff. Det är främst högsta domstolen i Norge som har svarat för den rättsliga styrningen när det gäller bestämmande av straff. Högsta domstolen har fäst stor uppmärksamhet vid problemen i samband med bestämmande av straff och ger kontinuerligt prejudikat till vägledning för rättspraxis. 

Villkorlig dom väljs, om detta trots gärningsmannens tidigare brottslighet är en skälig och ändamålsenlig reaktion. Vid valet av straffart fästs uppmärksamhet vid alla straffmätningsgrunder. Vid prövningen utgår man från gärningens art och grovhet.  

Prövotiden för en villkorlig dom är i allmänhet två år, men domstolen kan av särskilda skäl förlänga tiden. Den får dock inte överstiga fem år. Domstolen kan under prövotiden ändra eller upphäva villkoren eller ställa nya särskilda villkor i anslutning till straffet även om gärningsmannen inte har brutit mot villkoren.  

Vid allvarliga överträdelser kan domstolen besluta att straffet ska verkställas delvis eller bestämma ett gemensamt straff för gärningarna eller ett särskilt straff för det nya brottet. 

Det nya straffet kan vara villkorligt, ovillkorligt eller delvis villkorligt. Möjligheten att döma ut ett gemensamt villkorligt straff för de båda brotten används ofta, i synnerhet när det är fråga om unga personer. 

Vid en jämförelse påminner det norska systemet om de allmänna observationer som gjorts av det svenska systemet. Villkorlig dom döms dock på samma sätt som i Finland ut för en bestämd tid, men domen kan förenas med ett ovillkorligt straff. För ovillkorligt fängelse som döms ut tillsammans med villkorligt fängelse föreskrivs ingen maximilängd, till skillnad från det ovillkorliga fängelsestraff som av särskilda skäl förenas med samhällsstraff. 

2.3.3  Danmark

De viktigaste lagarna i det danska straffrättsliga påföljdssystemet är strafflagen (straffeloven) och lagen om verkställighet av straff (lov om fuldbyrdelse af straf). Också i Danmark har tillämpningsområdet för samhällspåföljder utvidgats och domstolen har i dag fler alternativ när samhällspåföljder döms ut. 

Samhällstjänst infördes i lag 1992. Nuförtiden kan samhällstjänst dömas ut som tilläggspåföljd i samband med villkorligt fängelse. Samhällstjänst kan också förenas med böter, ovillkorligt fängelsestraff och förtida villkorlig frigivning. 

En grundläggande bestämmelse om villkorligt fängelse finns i 56 § i strafflagen. Om domstolen finner verkställighet av ett fängelsestraff onödig, uppskjuts verkställigheten av straffet under en prövotid. Ett villkor för att straffet inte verkställs är att den dömde inte begår nya brott under prövotiden. Den dömde ska också iaktta särskilda villkor som domstolen har föreskrivit, till exempel villkor gällande övervakningen av den dömde, boende, arbete, utbildning, alkohol- och drogfrihet, vård för missbruk eller psykiatrisk vård vid behov på sjukhus. Domstolen bestämmer alltid längden av prövotiden. Prövotiden är i regel tre år, i särskilda fall kan tiden förlängas till fem år. En villkorlig dom kan också förenas med böter som tilläggsstraff. 

I dag kan en villkorlig dom också förenas med fängelse i form av en kombinationsdom. Enligt 58 § i strafflagen kan domstolen bestämma att en del av domen, dock högst sex månader, kan verkställas som fängelse. En förutsättning är att det anses vara nödvändigt att döma ut ett ovillkorligt fängelsestraff, men den dömdes personliga förhållanden talar för att straffet döms ut som villkorligt. En villkorlig dom kan också förenas med böter som tilläggsstraff. 

I juni 2015 tillsattes en kommission med uppgift att bland annat utvärdera bestämmelserna och praxis när det gäller villkorligt fängelse.  

Fängelse som dömts ut som kombinationsstraff avtjänas i sin helhet på anstalt utan tidsfrist för villkorlig frigivning.  

Systemet i Danmark är en typ av mellanform mellan det svenska och norska systemet. I regel innebär en villkorlig dom att bestämmandet av straffet skjuts upp, men i de allvarligaste fallen bestäms längden av det villkorliga fängelsestraffet på samma sätt som i Finland. Villkorligt fängelse kan förenas med ovillkorligt fängelse i högst sex månader. I det danska påföljdssystemet betonas i övrigt den vårdande dimensionen. 

Europeiska unionens lagstiftning 

Utöver lagstiftningen i Sverige och Danmark har inte den nationella lagstiftningen i Europeiska unionens medlemsländer granskats. Av betydelse med tanke på propositionen är dock rambeslutet om alternativa påföljder och övervakningsåtgärder inom Europeiska unionen. I Finland har bestämmelser om genomförandet och tillämpningen av beslutet införts i lag (1170/2011). Rambeslutet gäller överföring av verkställigheten av samhällspåföljder och övervakningsbeslut till ett annat EU-land. 

Brottspåföljdsmyndighetens centralförvaltningsenhet beslutar om översändande till en annan medlemsstat av framställningar om erkännande av domar och övervakningsbeslut samt om verkställighet av övervakningsåtgärder eller av övervakning av alternativa påföljder och om samtycke till verkställighet i Finland av framställningar som har översänts av en annan medlemsstat. Enligt 2 § 2 mom. i den ovannämnda lagen är i Finland de påföljder och övervakningsbeslut som avses i rambeslutet samhällstjänst, ungdomsstraff, övervakningsstraff, villkorligt fängelsestraff och beslut om övervakning av den som har dömts till villkorligt fängelsestraff, beslut om övervakning av en villkorligt frigiven och beslut om att försätta en fånge i övervakad frihet på prov. Således hör också den föreslagna övervakningen till tillämpningsområdet för lagen. 

2.4.1  Kontraktsvård

Av den jämförande översikten framgår att i de övriga nordiska ländernas påföljdssystem ingår möjligheten att också använda vårdinriktade påföljder. De påföljder som används varierar närmast beroende på målgrupp, men typiskt för dem är att åtgärder som krävs på grund av missbruksproblem och verkställighet av straffet kombineras. Sådana lösningar är bland annat den kontraktsvård som infördes i Sverige 1988 och den möjlighet att förordna missbrukarvård i samband med villkorligt straff som används i Norge och Danmark. Detta alternativ tillämpas främst i samband med rattfylleribrott. I Finland inleddes beredningen av en motsvarande reform 2001. Ett förslag till införande av kontraktsvård som en ny påföljd lämnades dock inte till riksdagen efter det att valperioden löpte ut i början av 2003. Även om man senare har ökat andelen missbrukarrehabilitering bland annat i samband med samhällstjänst, kan det antas att det också bland personer som dömts till villkorliga fängelsestraff finns de som skulle ha nytta av att möjligheten till missbrukartjänster ingick i påföljden. 

2.4.2  Kombinationsfängelse

Graderingen mellan villkorligt och ovillkorligt fängelse har upplevts vara stor och man har strävat efter att åtgärda problemet på olika sätt. En lösning har varit att införa samhällstjänst som tilläggspåföljd och senare utvidga tillämpningsområdet för påföljden.  

I februari 2012 tillsatte justitieministeriet en arbetsgrupp med uppgift att utreda om det skulle vara motiverat att införa möjlighet att ansluta ett kort ovillkorligt fängelsestraff till långa villkorliga fängelsestraff. Arbetsgruppen överlämnade sitt förslag till lagstiftning om kombinationsfängelse (Betänkanden och utlåtanden 20/2013) till justitieministeriet i april 2013. Arbetsgruppen föreslog att en ny straffart där straffet består av ett längre villkorligt fängelsestraff och ett kortare ovillkorligt fängelsestraff tas in strafflagen. Det föreslogs att ett villkorligt fängelsestraff som överstiger ett men inte två år ska kunna dömas ut delvis villkorligt och delvis ovillkorligt. Enligt förslaget ska på skälighetsgrunder i undantagsfall också fängelse som överstiger två men inte tre år kunna dömas ut som kombinationsfängelse. Arbetsgruppen föreslog dessutom en ökad användning av övervakningsstraff som tilläggspåföljd i samband med villkorligt fängelse. Betänkandet innehöll ett kompletterande uttalande av två medlemmar, som ansåg att det inte var motiverat att införa kombinationsfängelse.  

Utlåtandena om förslaget var motstridiga. Remissinstanserna delade i princip åsikten att övergången från ett långt villkorligt straff till ett lika långt ovillkorligt straff är rätt drastisk, medan påföljderna annars blir strängare stegvis. I fråga om kombinationsfängelse och behovet därav var däremot åsikterna mycket delade. Dessutom hade de som understödde kombinationsfängelse olika åsikter om hur påföljden ska genomföras. Av de ovannämnda orsakerna bereddes inte förslaget vidare. 

3.2.1  Strafflagens bestämmelser

I diskussionen om straffets berättigande, mål och syfte brukar man skilja mellan å ena sidan motiveringen att brottet och straffet ska stå i ett rättvist förhållande till varandra och å andra sidan den preventiva aspekten som betonar straffets ändamålsenlighet och försvarbarhet med tanke på förebyggande av brott. När det gäller att förebygga återfall i brott kan man skilja mellan två synsätt: ett specialpreventivt förhållningssätt som vid straffbedömningen särskilt betonar risken för återfall i brott och ett allmänpreventivt förhållningssätt som betonar straffens effekt på den allmänna laglydigheten. Dessa synsätt utesluter inte varandra.  

Övervakning är ett straff, närmare bestämt en tilläggspåföljd i samband med villkorligt fängelse. Tilläggspåföljderna har en tudelad uppgift: genom dem kan själva grundpåföljden skärpas varvid de är ett sätt att närmare ta hänsyn till proportionalitetsprincipens betydelse vid bestämmandet av straff. Men tilläggspåföljderna kan också förenas med en social dimension och då styrs användningen av dem främst av en strävan att åstadkomma en större specialpreventiv verkan. Av de nuvarande tilläggspåföljderna i samband med villkorligt fängelse tjänar böter som tilläggsstraff det förstnämnda syftet medan övervakning som döms ut till unga främst tjänar det sistnämnda syftet. En dom till samhällstjänst som tilläggspåföljd grundar sig på proportionalitetsprincipen, men kan också anses ha specialpreventiva drag. 

I 6 kap. 10 § 1 mom. i strafflagen, som gäller tilläggspåföljder i samband med villkorligt fängelse, anges att om enbart villkorligt fängelse inte kan anses vara ett tillräckligt straff för brottet, kan dessutom böter dömas ut eller, om det villkorliga fängelsestraffet är åtta månader eller längre, kan samhällstjänst i minst 14 och högst 90 timmar dömas ut. Att ett straff är otillräckligt syftar på de krav som gäller sonande av brott, proportionalitetsprincipen och allmän laglydighet, men här kan man också se drag som anknyter till den gärningsman som ska dömas. 

Enligt 2 mom. i samma paragraf kan den som inte hade fyllt 21 år när han eller hon begick brottet dömas till villkorligt fängelse förenat med övervakning under ett år och tre månader, om detta ska anses motiverat för att främja gärningsmannens anpassning i samhället eller för att förhindra återfall i brott. ”Främjande av gärningsmannens anpassning i samhället” och ”förhindrande av återfall i brott” är rätt så starka kriterier för att tillämpa bestämmelsen i specialpreventivt syfte. Förenande av villkorligt fängelse med en påföljd innehåller både den aspekt som gäller en rättvis proportionalitet mellan brottet och straffet och den som gäller förebyggande av brott. 

Utifrån detta kan man ställa frågan om bestämmelsen om övervakning av vuxna i strafflagen ska innehålla delar som gäller villkorligt fängelse som ett otillräckligt straff – i enlighet med vad som föreskrivs om andra tilläggspåföljder för vuxna i 6 kap. 10 § 1 mom. – eller ska den specialpreventiva aspekten betonas på motsvarande sätt som i fråga om övervakning av unga i 6 kap. 10 § 2 mom. i strafflagen. Frågan hänger i hög grad samman med vilken målgrupp behovet av övervakning främst gäller och vad övervakningen ska omfatta. Den anknyter också till den viktiga fråga som gäller övervakningen och dess tillämpningsområde i förhållande till andra påföljdsalternativ. Det finns inte heller några hinder för att kombinera de aspekter som gäller straffets syften i bestämmelsen i fråga.  

Övervakning av unga kan användas i relativt hög utsträckning som tilläggspåföljd i samband med villkorligt fängelse. Enligt bestämmelsen finns det i stort sett inga begränsningar för när övervakning kan dömas ut. Utöver en villkorlig fängelsedom förutsätter dömandet till övervakning att de ändamålsenlighetsaspekter som relateras ovan tas i beaktande. Valet mellan villkorligt fängelse och övervakning och andra påföljdsalternativ som eventuellt kan komma i fråga ställer indirekt villkor. 

3.2.2  Motiv och förutsättningar för övervakning av vuxna

Vid beredningen av bestämmelser om den föreslagna övervakningen av vuxna bör man beakta antalet villkorliga fängelsedomar och uppgifter om hur de nuvarande tilläggspåföljderna används till exempel utgående från det villkorliga fängelsestraffets längd eller antalet fängelseintagningar. Dessutom bör man beakta uppgifter om vilka skillnader i användningen av tilläggpåföljder det eventuellt finns beroende på brottstyp. Kostnadsaspekten bör också beaktas. Det är till exempel inte tänkbart att alla 13 000 villkorliga fängelsestraff som årligen döms ut i Finland ska förenas med övervakning. 

Det kan anses att det inte är befogat att använda övervakning av vuxna endast på den grunden att enbart villkorligt fängelse inte kan anses vara ett tillräckligt straff. Ett villkorligt fängelsestraff kan göras mer kännbart genom att straffet förenas med böter som tilläggsstraff, som det inte anges andra begränsningar för i 6 kap. 10 § 1 mom. i strafflagen än att enbart villkorligt fängelse inte kan anses vara ett tillräckligt straff för brottet. Som det konstaterats ovan har dömande till samhällstjänst som tilläggspåföljd avgränsats noggrannare och förutsättningarna för det är delvis olika. Det väsentliga i praktiken är att den lämplighetsförutsättning som alltid ska uppfyllas i fråga om samhällstjänst innebär att många lagbrytare med allvarliga missbruksproblem inte kan omfattas av påföljden. 

I övervakningen av vuxna kan utgångpunkten vara det specialpreventiva kriteriet att övervakningen är nödvändig för att förhindra återfall i brott. Detta mål nås genom övervakarmöten, stödåtgärder som eventuellt innefattar missbrukarvård och Brottspåföljdsmyndighetens programarbete. Eftersom övervakning inte kan förenas med alla villkorliga fängelsestraff, är det nödvändigt att ytterligare precisera förutsättningarna för behov av övervakning. Övervakning ska riktas mot de fall där det kan anses finnas ett särskilt behov. Av betydelse vid bedömningen av behovet av övervakning är sannolikheten för eventuella nya brott och hur allvarliga de kan bedömas vara. Andra faktorer som inverkar är personens livssituation och möjligheterna att påverka denna med de medel som övervakning erbjuder. Eftersom avsikten med övervakningen är att förhindra återfall i brott är frågan vilka faktorer som tydligt pekar på att det är sannolikt att gärningsmannen begår nya brott. För det första kan man beakta allmänna forskningsresultat som visar att villkorliga fängelsestraff är relativt effektiva med tanke på risken för återfall i brott. För en klar majoritet av dem som dömts till villkorligt fängelse blir denna dom deras första och sista. Man kan således konstatera att i fråga om den statistiskt sett största delen av dem som dömts till villkorligt fängelse finns det inte ett behov av övervakning i specialpreventivt syfte.  

Den andra ytterligheten är de fall där en person har dömts till flera villkorliga straff och personens livssituation är sådan att han eller hon med stor sannolikhet kommer att begå nya brott. Om personen dessutom har svåra missbruksproblem är det möjligt att han eller hon inte är lämplig att avtjäna samhällstjänst som tilläggspåföljd eller samhällstjänst eller övervakningsstraff som döms ut i stället för ett kort ovillkorligt fängelsestraff. Det största behovet av övervakning uppstår sannolikt i de fall där en person redan tidigare har dömts till villkorligt fängelsestraff och personens brottsliga beteende styrs av ett allvarligt missbruksproblem. När missbruksproblem är en mycket betydande faktor som ökar risken för återfall i brott är det skäl att utforma övervakningen så att man kan ingripa i problemet.  

Vård som ingår som en del av en straffrättslig påföljd leder till ett stort antal frågor. För det första kan en straffpåföljd inte vara tvångsvård. För det andra kan inte faktorer som gäller gärningsmannens person eller hälsotillstånd utgöra den avgörande grunden för en straffrättslig påföljd. Det är också klart att det straffrättsliga påföljdssystemets primära uppgift inte är att tillhandahålla social- och hälsovårdstjänster. Brottslighet har dock ett så nära samband med sociala problem och i synnerhet med missbruk av rusmedel att man vid utvecklingen av påföljdssystemet också måste beakta möjligheten att minska återfall i brott genom att förbättra gärningsmannens sociala situation och inkludera till exempel åtgärder som syftar till att minska missbruksproblem i påföljderna.  

Det är dock inte nödvändigtvis så att orsakerna till risken för återfall i brott är missbruksproblem eller något annat särskilt fysiskt eller psykiskt problem. En person kan upprepade gånger göra sig skyldig till exempel till vålds- eller sexualbrott utan sådana problem.  

Med stöd av det som sägs ovan föreslås det att faktorer som ska beaktas vid bedömningen av behovet av övervakning åtminstone ska vara brottets allvar, återfall i brott som redan skett, de orsaker som lett till brottet och gärningsmannens personliga förhållanden. 

Man ska bedöma i vilken utsträckning dessa faktorer eller några av dem antingen tillsammans eller skilt för sig kan leda till en övervakningspåföljd. De övriga förutsättningarna för bestämmande av en påföljd avgränsar naturligtvis också tillämpningsområdet för påföljden. De finns goda grunder för att hävda att övervakning är nödvändig framför allt när en person redan tidigare upprepade gånger har dömts till villkorliga fängelsestraff.  

I propositionen föreslås att övervakning ska vara möjlig i två fall. Övervakning ska först och främst kunna dömas ut till återfallsförbrytare, när de personliga förhållandena, orsakerna till brottet och behovet av att förhindra återfall i brott bildar grunden för dömande till övervakning. I fråga om denna grupp ska således alla förutsättningar för övervakning uppfyllas. Den andra gruppen utgörs av åtalade för vilka enbart villkorligt fängelse inte kan anses vara ett tillräckligt straff. I fråga om den sistnämnda gruppen förutsätts inte tidigare brottslighet, men den dömde ska ha dömts till villkorligt fängelse i minst åtta månader.  

Det finns således tydliga skillnader mellan de eventuella målgrupperna för övervakningen. I den första gruppen betonas omständigheter som gäller gärningsmannens person, i den andra gruppen är utgångspunkten att straffet ska vara tillräckligt kännbart. Övervakning används i den första gruppen om det anses vara nödvändigt för att förhindra återfall i brott, med beaktande av ”gärningsmannens tidigare brottslighet och personliga förhållanden samt de omständigheter som har lett till brottet”. Det är fråga om en sambedömning av dessa grunder. Enligt en bedömning som gjordes vid beredningen av bestämmelserna kommer det årligen att finnas 300–500 personer som hade fyllt 21 år när de begick brottet och som på den ovannämnda grunden kan dömas till övervakning. Gruppen är klart större än gruppen med dem som döms till övervakning utan att ha en brottslig bakgrund när det villkorliga fängelsestraffet är minst åtta månader.  

I propositionen föreslås en möjlighet att döma ut övervakning även i fall där den som döms till villkorligt fängelse inte har en brottslig bakgrund. Under beredningen av propositionen har man särskilt diskuterat om övervakning ska kunna dömas ut som tilläggspåföljd också när ett i praktiken långt villkorligt fängelsestraff döms ut. Frågan kom upp också i utlåtandena om de förslag som arbetsgruppen som utredde tilläggspåföljder lade fram. Ett exempel på när övervakning behövs är de fall där en gärningsman för första gången döms till villkorligt fängelse för ett vålds- eller sexualbrott och det är motiverat att straffet får ett konkretare innehåll än för närvarande. Också i fråga om rusmedelsbrott kan det vara ändamålsenligt att villkorligt fängelse förenas med övervakning redan i den första domen. Den effekt som eftersträvas med övervakningen är eventuellt också större på personer som första gången gör sig skyldiga till brott än på åtalade som redan har gjort sig skyldiga till flerfaldig brottslighet. Av dessa orsaker föreslås det i propositionen att det ska vara möjligt att döma ut övervakning också för personer som första gången gör sig skyldiga till brott, om det villkorliga fängelsestraffet är minst åtta månader.  

Förutsättningen att övervakning kan dömas ut när enbart villkorligt fängelse inte kan anses vara ett tillräckligt straff sammanför på ett följdriktigt sätt övervakning som döms ut som tilläggsstraff med kriterierna för tillämpning av andra tilläggspåföljder. Utan en sådan gemensam förutsättning kan kriterierna för att döma ut tilläggspåföljder anses vara i viss mån inkonsekventa och problematiska med tanke på förutsägbarheten i straffpraxis. 

Utöver den föreslagna övervakningspåföljd som riktas mot vuxna föreslås det att systemet med tilläggspåföljder i samband med villkorligt fängelse ska effektiviseras så att det maximala timantal för samhällstjänst som döms ut som tilläggspåföljd höjs från 90 timmar till 120 timmar. Det är fråga om en relativt väsentlig höjning av maximiantalet timmar. Höjningen minskar också graderingen mellan villkorligt och ovillkorligt fängelse. 

Om övervakning av vuxna införs som en tilläggspåföljd i samband med villkorligt fängelse innebär det att alternativen vid val av straffart ökar, dvs. valet mellan villkorligt fängelse, tilläggspåföljderna i samband med det och i viss mån ovillkorligt fängelse och samhällstjänst och övervakningsstraff som döms ut i stället för det ovillkorliga straffet.  

3.2.3  Lagen om verkställighet av samhällspåföljder

Enligt förslaget tillämpas på övervakning av vuxna vad som föreskrivs om övervakning av unga i lagen om verkställighet av samhällspåföljder. Övervakningen av vuxna ska dessutom kunna omfatta rehabilitering eller öppen vård. På den föreslagna övervakningen tillämpas också lagens allmänna bestämmelser om samhällspåföljder. Det föreslås att till de delar bestämmelserna om övervakning av vuxna och bestämmelserna om övervakning av unga skiljer sig från varandra ska skillnaderna framgå av bestämmelserna. 

Innan en samhällspåföljd döms ut ska en påföljdsutredning sammanställas. Bestämmelser om utredningsåtgärder i samband med övervakning av unga finns i lagen om utredning av unga brottsmisstänktas situation (633/2010). Det är inte motiverat att föreskriva om sammanställning av påföljdsutredning i fråga om övervakning av vuxna i den nämnda lagen, utan det är skäl att ta in bestämmelser om detta i den allmänna lagen om verkställighet av samhällsföljder. Det föreslås att 10 § i den lagen kompletteras med bestämmelser om den påföljdsutredning som gäller vuxna. 

Vid prövningen av om den föreslagna övervakningen ska dömas ut kommer den påföljdsutredning som ska sammanställas över den åtalade att ha en betydande roll. Den föreslagna reformen betonar åklagarens ansvar när det gäller att begära en påföljdsutredning särskilt i de fall då man ska överväga övervakning av en person som döms första gången till villkorligt fängelse. Utan en påföljdsutredning har domstolen i allmänhet inte den information om en vuxen åtalad som den behöver vid prövning av den föreslagna övervakningspåföljden. Vid den praktiska tillämpningen av övervakning av vuxna är det således viktigt att en påföljdsutredning sammanställs i fortsättningen också i andra fall än när åklagaren bedömer att straffet kan vara samhällstjänst eller övervakningsstraff. Redan nu har Brottspåföljdsmyndigheten och åklagarna ett målmedvetet samarbete för att förenhetliga praxis för påföljdsutredningar. 

På samma sätt som i fråga om övervakning av unga behövs inte den dömdes samtycke till påföljden för att en vuxen ska kunna dömas till övervakning. Övervakningen av vuxna kan dock omfatta rehabilitering eller vård på det sätt som anges ovan. Sådan rehabilitering eller vård förutsätter vanligen samtycke av den som är föremål för åtgärden. Därför behövs samtycke också för att innefatta rehabilitering eller vård i övervakningen. Enligt förslaget ska det framgå av påföljdsutredningen om den misstänkte samtycker till att övervakningen förenas med rehabilitering eller öppen vård. Ett omnämnande av detta föreslås i 10 §. 

I 11 § föreskrivs att om Brottspåföljdsmyndigheten anser att den misstänkte är lämpad att avtjäna villkorligt fängelse förenat med övervakning ska en plan för strafftiden fogas till påföljdsutredningen. Planen ska innehålla uppgifter om de omständigheter som nämns i paragrafen. Detta är tillämpligt också vid övervakning av vuxna.  

På övervakning av vuxna kan också tillämpas vad som i 60 § föreskrivs om övervakningens innebörd i fråga om övervakning av unga. Enligt förslaget ska även övervakning av vuxna innefatta övervakarmöten, uppgifter och program. Som det konstateras ovan föreslås det att övervakning av vuxna dessutom kan innefatta rehabilitering eller öppen vård. 

Rehabilitering eller öppen vård ska integreras i övervakningen så att de regler som tillämpas i vanliga fall utanför det straffrättsliga systemet i regel också ska tillämpas på övervakning eller vård i samband med övervakning. Genom övervakningen av vuxna skapas det inte några nya former av rehabilitering eller öppen vård. I den föreslagna övervakningen utnyttjas vanliga samhälleliga tjänster till en omfattning av högst 30 timmar. Lagstiftningen ger inte dem som övervakas något företräde till tjänsterna i fråga. På samma sätt som i fråga om övriga samhällspåföljder ska dock 12 § tillämpas också på övervakning av vuxna. I paragrafen anges att Brottspåföljdsmyndigheten ska samordna stödåtgärder tillsammans med social- och hälsovårdsmyndigheterna. Enligt förslaget ska det i 60 § föreskrivas att den ovannämnda rehabiliteringen eller vården kan ingå som en del i övervakningen av vuxna.  

Uppgifter om rehabilitering och vård är sekretessbelagda. Brottspåföljdsmyndigheten föreslås dock ha rätt att få behövliga uppgifter om den som övervakas har deltagit i rehabilitering eller vård på det sätt som anges i planen för strafftiden. Bestämmelserna i 31 § möjliggör tillgången till information.  

3.2.4  Brott mot skyldigheter

I lagen om verkställighet av samhällspåföljder föreskrivs också om påföljder för brott mot de skyldigheter som gäller samhällspåföljder. Anknytande frågor är 1) vad utgör ett brott mot skyldighet, 2) vilka påföljder kan ett sådant brott leda till och 3) vilka förfaranden tillämpas vid brott mot skyldighet. Grundläggande bestämmelser om detta finns i 25–26 §. Dessutom innehåller lagen bestämmelser som gäller de olika påföljderna. 

I den första meningen i 26 § 1 mom., som gäller grovt brott mot skyldigheter, anges att om den dömde inte börjar avtjäna sin påföljd eller avbryter avtjänandet och det inte finns någon godtagbar orsak till detta, eller trots en skriftlig varning på nytt eller annars uppsåtligen och grovt bryter mot de skyldigheter som föreskrivs i 21, 22, 38, 49, 72 eller 73 §, ska Brottspåföljdsmyndigheten vidta åtgärder för att föra saken till åklagarens och domstolens behandling. 

En viktig fråga som anknyter till övervakningen av vuxna är vilka påföljder grovt brott mot skyldigheter kan leda till. I fråga om samhällstjänst och övervakningsstraff kan påföljden vara att den icke avtjänade tiden av straffet förvandlas till fängelse. En sådan möjlighet finns inte i samband med övervakning av unga, däremot kan övervakningstiden förlängas med högst sex månader. Dessutom tillämpas hämtning till ett övervakarmöte. Man har goda erfarenheter av dessa påföljder när det gäller unga. Det kan dock anses att påföljden av grovt brott mot skyldigheter bör vara kännbarare när det gäller övervakning av vuxna. En förlängning av övervakningstiden har inte samma pedagogiska betydelse för vuxna som för unga. Det är också möjligt att en vuxen gärningsman som redan från börjat har haft en likgiltig inställning till övervakningen förhåller sig på samma sätt till en förlängning av övervakningstiden. I remissvaren om betänkandet om tilläggspåföljder i samband villkorligt fängelse misstänkte en stor del av remissinstanserna att den förlängning av övervakningstiden som föreslagits av arbetsgruppen är en otillräcklig sanktion när det gäller vuxna. Möjligheten att förvandla övervakningstiden till fängelse gör tilläggspåföljderna enhetliga i det avseendet att de med undantag för övervakning av unga alltid skulle kunna förvandlas till fängelse vid grovt brott mot skyldigheter. I propositionen föreslås att övervakningstiden i fråga om vuxna ska kunna förvandlas till fängelse i 4–14 dagar vid grovt brott mot skyldigheter. 

Mellan övervakning och fängelsetid finns inte samma typ av inbyggt förhållande som mellan samhällstjänst eller övervakningsstraff och fängelsetid. Avsaknaden av ett färdigt uträknat förvandlingsförhållande hindrar dock inte att övervakningstid verkställs delvis som påföljd av grovt brott mot villkoren i samband med övervakning. Det är således inte fråga om verkställighet av villkorligt fängelse som det föreskrivs om i 2 c kap. 5 § i strafflagen och som det i detta sammanhang inte föreslås några ändringar i. Fängelse som döms ut som påföljd kan ställas i relation till överträdelsens allvar och dessutom till dess varaktighet och den icke avtjänade övervakningstiden. Eftersom det är fråga om frihetsberövande ska påföljden dömas ut av en domstol. 

Vid övervakning av vuxna tillämpas således delvis samma påföljdsåtgärder vid brott mot skyldigheter som vid övervakning av unga: anmärkning, varning och förlängning av övervakningstiden. Det föreslås att även hämtning till ett övervakarmöte eller en motsvarande sammankomst ska tillämpas i enlighet med 24 §. Utöver dessa påföljder ska det enligt förslaget vara möjligt att vid grovt brott mot skyldigheter enligt 26 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder förvandla den icke avtjänade övervakningstiden till ovillkorligt fängelse. Vid behandling av ärendet iakttas 26 § 2 mom., där det föreskrivs om förfarandet vid behandlingen av grovt brott mot skyldigheter vid domstolen. Vid behandlingen tillämpas också 26 § 3 mom., enligt vilket besvär över ett avgörande som domstolen träffat med stöd av paragrafen ska behandlas skyndsamt. Efter förvandling till fängelse har övervakningstiden avtjänats. 

3.2.5  Elektronisk övervakning

I dag används elektronisk och teknisk övervakning på många olika sätt. I Finland har elektronisk övervakning använts vid verkställighet av straff i drygt tio år. Terminologin är fortfarande inte helt etablerad. I lagstiftningen används främst benämningar som beskriver teknisk övervakningsutrustning, till exempel i 43 § i lagen om verkställighet av samhällspåföljder. Eftersom det inte är fråga om sådan teknisk övervakning som avses i polislagen (872/2011), blir det tydligast att använda begreppet elektronisk övervakning i samband med verkställighet av straff.  

Elektronisk övervakning användes första gången med stöd av den fängelselag som trädde i kraft 2006 i kontakten mellan Brottspåföljdsmyndigheten och en fånge som försatts i övervakad frihet på prov genom användning av en mobiltelefon som överlåtits till fångens förfogande. Efter det har den elektroniska övervakningen hela tiden ökat vid verkställigheten av straff och den har också börjat användas på nya sätt. Det mest betydande enskilda steget var införandet av övervakningsstraff 2011. Straffet är en straffrättslig påföljd som grundar sig på elektronisk övervakning. Efter det utvidgades den elektroniska övervakningen till att omfatta alla fångar i övervakad frihet på prov och det blev också möjligt att använda den vid övervakningen av fångar på öppna anstalter och vid permissionsövervakning. Samtidigt har den tekniska utvecklingen inom området varit snabb och den har också medfört nya elektroniska övervakningssätt i påföljdssystemet. 

Den arbetsgrupp som utredde samhällspåföljder övervägde om elektronisk övervakning också behövs i den föreslagna tilläggspåföljden. Kostnaderna för elektronisk övervakning är relativt låga och den kraftigt ökade användningen beror också delvis på de låga kostnaderna jämfört med kostnaderna för fängelsestraff. Samtidigt uppnås de sociala, ekonomiska och psykologiska fördelar som straff som avtjänas i frihet för med sig jämfört med fängelsestraff. Detta gäller dock endast i de fall där alternativet är ovillkorligt fängelse. I andra fall kan det finnas risk för att påföljdssystemet skärps onödigt på grund av den elektroniska övervakningen. Därför ska elektronisk övervakning endast användas när det är skäl att övervaka ett dagsprogram som gjorts upp på förhand för den dömde eller följa hans eller hennes rörelser för att försäkra sig om att planen för strafftiden följs. Exempelvis medför övervakning som används för att lokalisera den dömde och inte syftar till att försäkra sig om att en skyldighet som hör till straffet uppfylls att systemet innehåller en del som kraftigt ingriper i den övervakades integritet och ändå inte har ett egentligt syfte. 

Den föreslagna övervakningen av den som hade fyllt 21 år när han eller hon begick brottet innehåller inget sådant regelbundet veckoprogram som det är meningsfullt att övervaka med hjälp av elektronisk övervakning. Elektronisk övervakning används inte heller i övervakningen av villkorligt fängelse för den som inte hade fyllt 21 år när han eller hon begick brottet. Av dessa orsaker föreslås inte elektronisk övervakning i samband med den föreslagna tilläggspåföljden.