1.1
Livsmedelsmarknadslagen
1 §. Tillämpningsområde. I paragrafen anges lagens tillämpningsområde. Enligt förslaget tillämpas lagen på sådana avtal och sådan praxis mellan näringsidkare som gäller handel med jordbruksprodukter och livsmedel. Således tillämpas den inte t.ex. på handel med konsumenter och inte heller på myndigheternas offentliga upphandling. Lagen ska enligt paragrafen inte heller tillämpas på avtal som ingås med eller praxis som tillämpas i fråga om näringsidkare som utövar inkvarterings- och förplägnadsverksamhet som avses i lagen om inkvarterings- och förplägnadsverksamhet (308/2006).
2 §. Definitioner. I paragrafen anges de definitioner som föreslås i lagen. I 1 punkten definieras jordbruksprodukter. Med det menas produkter som avses i artikel 1 i marknadsordningsförordningen. Enligt den artikeln är det fråga om alla de produkter som förtecknas i bilaga I till fördragen, med undantag för de fiskeri- och vattenbruksprodukter enligt definitionen i unionens lagstiftningsakter om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter. Enligt artikel 1.2 ska jordbruksprodukterna fördelas på följande sektorer enligt respektive delar av bilaga I: spannmål, ris, socker, torkat foder, utsäde, humle, olivolja och bordsoliver, lin och hampa, frukt och grönsaker, bearbetade produkter av frukt och grönsaker, bananer, vin, levande träd och andra levande växter, lökar, rötter o.d., snittblommor och snittgrönt, tobak, nöt- och kalvkött, mjölk och mjölkprodukter, griskött, får- och getkött, ägg, fjäderfäkött, etylalkohol som framställts av jordbruksprodukter, biodlingsprodukter, silkesmaskar och andra produkter som avses i del XXIV i bilaga I.
I 2 punkten definieras ett medelstort företag. Med det avses ett företag som har 50—250 anställda och vars årsomsättning eller balansomslutning överstiger 10 miljoner euro och vars årsomsättning är högst 50 miljoner euro eller balansomslutning högst 43 miljoner euro. Det är meningen att definitionen ska motsvara den definition som används i EU.
I 3 punkten definieras livsmedel. För enhetlighetens skull är det motiverat att tillämpa den definition som används i livsmedelslagstiftningen. I livsmedelslagen (23/2006) avses med livsmedel livsmedel som avses i artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 178/2002 om allmänna principer och krav för livsmedelslagstiftning, om inrättande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet och om förfaranden i frågor som gäller livsmedelssäkerhet. Enligt den artikeln avses med livsmedel alla ämnen eller produkter, oberoende av om de är bearbetade, delvis bearbetade eller obearbetade, som är avsedda att eller rimligen kan förväntas att förtäras av människor. Livsmedel inbegriper drycker, tuggummi och alla ämnen, inklusive vatten, som avsiktligt tillförts livsmedlet under dess framställning, beredning eller behandling. Livsmedel inbegriper vatten från och med den punkt där värdena ska iakttas enligt artikel 6 i direktiv 98/83/EG och utan att kraven i direktiv 80/778/EEG och 98/83/EG åsidosätts. Livsmedel inbegriper inte foder, levande djur, utom om de har behandlats för att släppas ut på marknaden som livsmedel, växter före skörd, läkemedel i den mening som avses i rådets direktiv 65/65/EEG och 92/73/EEG, kosmetika i den mening som avses i rådets direktiv 76/768/EEG, tobak och tobaksprodukter i den mening som avses i rådets direktiv 89/622/EEG, narkotika eller psykotropa ämnen i den mening som avses i Förenta nationernas allmänna narkotikakonvention från 1961 och i Förenta nationernas konvention från 1971 om psykotropa ämnen, restsubstanser och främmande ämnen.
3 §. Avtal och anbud som gäller leverans av jordbruksprodukter. I paragrafen föreslås det bestämmelser om formbundna anbud och avtal om köp i fråga om jordbruksprodukter. Det handlar inte om ett egentligt formkrav som påverkar ett avtals bindande verkan.
Enligt 1 mom. ska ett avtal om leverans av jordbruksprodukter från en producent till ett medelstort eller ännu större företag inom livsmedelsindustrin eller parti- eller detaljhandeln ingås skriftligen. Bestämmelsen grundar sig på marknadsordningsförordningens artikel 148.1, som gäller leveranser av obehandlad mjölk, och artikel 168.1 a, som gäller andra jordbruksprodukter än socker och obehandlad mjölk. Enligt de artiklarna kan en medlemsstat besluta att varje leverans av produkterna i fråga på dess territorium från en producent till ett bearbetningsföretag eller en distributör måste omfattas av ett skriftligt avtal mellan parterna. Finland föreslås utnyttja denna möjlighet.
I de nämnda artiklarna används termerna bearbetningsföretag och distributör. Nationellt föreslås en precisering att det gäller företag inom livsmedelsindustrin eller parti- eller detaljhandeln. Regleringen omfattar således inte avtal som producenterna ingår med aktörer som tillhandahåller restaurang- och inkvarteringstjänster. På så sätt blir termerna i momentet enhetliga med dem som förekommer annanstans i den föreslagna lagen.
Tillämpningsområdet för den föreslagna bestämmelsen begränsas jämfört med EU-lagstiftningen så att kravet ska iakttas bara i avtal som producenter ingår om försäljning av jordbruksprodukter till företag som är medelstora eller större än så. Bestämmelsen ska inte tillämpas på företagare som utgör en del av en affärskedja eller sammanslutning, om de ingår avtal självständigt och inte kan definieras som ett medelstort företag.
I momentet preciseras för tydlighetens skull att köparen svarar för att kraven iakttas. Köparen är i regel den starkare parten i avtalet. Bestämmelsen tillämpas bara på avtal där köparen är ett medelstort eller stort företag.
Kravet ska inte tillämpas i fråga om socker eller en i artikel 148.3 eller 168.5 i marknadsordningsförordningen avsedd levereras från en medlem av ett andelslag till andelslaget i fråga. Denna avgränsning grundar sig på EU-lagstiftningen.
Bestämmelser om vad de skriftliga avtalen åtminstone ska innehålla och när de ska ingås finns i fråga om obehandlad mjölk i artikel 148.2 i marknadsordningsförordningen och i fråga om andra jordbruksprodukter än obehandlad mjölk och socker i artikel 168.4 i den förordningen. Enligt de bestämmelserna ska avtalen upprättas skriftligen före leverans. Avtalen ska när det gäller mjölkprodukter uppfylla kraven i artikel 148.2 c och när det gäller övriga jordbruksprodukter kraven i artikel 168.4 på vad avtalen åtminstone ska innehålla. Enligt de bestämmelserna ska avtalet framför allt omfatta följande delar: i) det pris som ska betalas för leveransen, vilket ska vara statiskt och anges i avtalet och/eller beräknas utifrån en kombination av olika faktorer som är fastställda i avtalet, till exempel marknadsindikatorer som avspeglar förändringar av marknadsförhållandena, levererad volym och kvaliteten på eller sammansättningen av de levererade jordbruksprodukterna, ii) kvantiteten och kvaliteten på de berörda produkterna som kan eller måste levereras, liksom tidpunkten för dessa leveranser, iii) avtalets giltighetstid, som får vara begränsad eller obegränsad och innehålla uppsägningsklausuler, iv) uppgifter om betalningsfrister och betalningsförfaranden, v) villkoren för hämtning eller leverans av jordbruksprodukterna, och vi) regler som är tillämpliga vid force majeure.
I fråga om dessa ska artikel 168.6 första stycket beaktas. Enligt det ska alla delar av avtal om leverans av jordbruksprodukter som ingås av producenter, mottagare, bearbetningsföretag eller distributörer, inbegripet de delar som avses i punkt 4 c, förhandlas fritt mellan parterna. Således förutsätter bestämmelsen inte ett visst innehåll i dessa villkor utan enbart att avtalet innehåller villkoren i fråga.
Alla villkor förutsätts inte ingå i samma avtal. Om det t.ex. avtalas separat om priserna i enskilda avtal och om de övriga villkoren i ramavtal, förutsätter bestämmelsen inte att det också avtalas om priserna i ramavtalen eller att alla villkor ingår i varje avtal om en enskild affär, så länge avtalen som helhet omfattar alla dessa villkor.
Bestämmelser om uppfyllande av kravet på skriftliga avtal på elektronisk väg finns i 181 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation (917/2014, före 1.6.2018 hette lagen informationssamhällsbalk). Om avtal enligt lag ska ingås skriftligen, uppfylls kravet enligt den paragrafen även genom ett elektroniskt avtal vars innehåll inte kan ändras ensidigt och som finns tillgängligt för parterna. Om ett avtal enligt lag ska undertecknas tillämpas vad som särskilt föreskrivs om elektroniska signaturer. Dessa bestämmelser gäller också parternas meddelanden och andra åtgärder som hänför sig till avtalsförhållandet och som enligt lag ska vara skriftliga eller undertecknade.
Det föreslagna 2 mom. innehåller en bestämmelse om undantag från kraven i 1 mom. Enligt momentet tillämpas kraven i 1 mom. på skriftliga avtal samt på när avtalen ska ingås och vad de ska innehålla inte, om producenten skriftligen meddelar att kraven inte behöver iakttas. Det kan också gälla en del av kraven. Avsikten är att ge producenterna prövningsrätt i fråga om avtalspraxis.
Producenten kan komma med sitt meddelande innan avtalet ingås eller efteråt. På så sätt blir det möjligt att rätta till formfel efteråt.
Ovan redogörs det för bestämmelserna om uppfyllande av kravet på skriftliga avtal i 181 § i lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. Enligt den paragrafen uppfylls lagens krav på skriftlig form när det gäller parternas meddelanden som hänför sig till avtalsförhållandet även genom ett elektroniskt meddelande vars innehåll inte kan ändras ensidigt och som finns tillgängligt för parterna.
I 3 mom. hänvisas det i fråga om kraven på skriftliga anbud och på anbudens minimiinnehåll till EU:s lagstiftning. Enligt artikel 168.1 b i marknadsordningsförordningen, och i fråga om obehandlad mjölk enligt artikel 148.1 i den förordningen, kan en medlemsstat besluta att de första köparna måste lämna in ett skriftligt anbud om avtal om leverans på dess territorium av dessa jordbruksprodukter från producenten och att detta anbud ska uppfylla de villkor som fastställts i punkterna 4 och 6 i artikeln. Eftersom denna bestämmelse inte föreslås bli införd när det gäller anbud, tillämpas enligt förslaget för deras del den direkt tillämpliga EU-lagstiftningen, dvs. artiklarna 148.1a och 168.1a i marknadsordningsförordningen, vilka i enlighet med redogörelsen ovan trädde i kraft i samband med omnibusförordningen.
Enligt artikel 168.1a får en producent, en producentorganisation eller en sammanslutning av producentorganisationer, med avseende på jordbruksprodukter i en av de sektorer som anges i artikel 1.2 förutom sektorerna för mjölk och mjölkprodukter samt socker, kräva att leverans av deras produkter till ett bearbetningsföretag eller en distributör ska omfattas av ett skriftligt avtal mellan parterna och/eller omfattas av ett skriftligt anbud om avtal från de första köparna, enligt samma villkor som i punkt 4 och i punkt 6 första stycket i den här artikeln. Om den första köparen är ett mikroföretag eller ett litet eller medelstort företag i den mening som avses i rekommendation 2003/361/EG ska avtalet och/eller anbudet om avtal inte vara obligatoriskt, utan att detta påverkar parternas möjlighet att använda ett standardavtal som utarbetats av en branschorganisation. I fråga om obehandlad mjölk finns en bestämmelse med motsvarande innehåll i artikel 148.1a. Bestämmelserna gäller inte socker.
När det gäller andelslag bör undantaget i artikel 168.5 beaktas. Enligt den artikeln ska anbud om avtal inte krävas när berörda produkter levereras från en medlem av ett kooperativ till det kooperativ som medlemmen tillhör, om kooperativets stadgar eller de regler och beslut som fastställts i eller följer av dessa stadgar innehåller bestämmelser med liknande effekt som bestämmelserna i punkt 4 a, b och c.
Skillnaden jämfört med bestämmelserna om avtal i 1 mom. är att tillämpningen av kravet på skriftliga anbud kan komma i fråga endast om en producent, en producentorganisation eller en sammanslutning av producentorganisationer levererar produkter till ett stort företag, dvs. ett företag med fler än 250 anställda och en omsättning som når upp till de ovan angivna gränserna. För att bestämmelsen ska tillämpas måste producenten dessutom särskilt kräva anbud i skriftlig form.
4 §. Förbjudna villkor och förbjuden praxis. I 1mom. föreslås det en informativ hänvisning till företagarskyddslagen. Enligt den får det i avtal mellan näringsidkare inte användas sådana villkor eller tillämpas någon sådan praxis som för de näringsidkare som är den andra parten i avtalen är oskäliga med beaktande av det behov av skydd som sistnämnda näringsidkare har till följd av sin svagare ställning samt övriga omständigheter som inverkar på saken.
Enligt formuleringen i bestämmelsen omfattar den avtalsvillkor och praxis. Enligt förarbetena till ändringen av 1 § i företagarskyddslagen (RP 57/2012 rd) avser praxis en sådan praxis eller ett sådant handelsbruk eller annat bruk som kan bli en del av avtalet och därigenom komplettera de avtalsvillkor som uttryckligen tas in i avtalet. Momentets tillämpningsområde omfattar således inte vilken praxis som helst.
Enligt förarbetena till företagarskyddslagen (RP 39/1993 rd) är avsikten att begränsa lagens tillämpningsområde till att omfatta endast sådana avtal där de näringsidkare som är den andra parten i avtalen i allmänhet har svagare resurser eller i övrigt är i underlägsen ställning jämfört med den som använder avtalsvillkoret och där de på grund av detta är i behov av särskilt skydd. Bristande yrkeskunskap utgör t.ex. inte i sig en sådan obalans som avses i bestämmelsen. Enligt förarbetena ska man dock beakta att t.ex. jordbrukarens yrkeskunskap omfattar att han eller hon behärskar de omständigheter som har anknytning till lantbruksproduktionen. Man kan således inte skäligen förutsätta att jordbrukaren besitter samma specialkunskaper i avtalsrätt som en riksomfattande centralaffär, som i sin tjänst har sakkunniga som specialiserat sig på dessa frågor.
Enligt förarbetena till 1 § i företagarskyddslagen är avsikten att lämna de enskilda fallen utanför lagens tillämpningsområde. Tillämpningen av bestämmelsen förutsätter emellertid inte att avtalsvillkoret redan har använts i flera avtal. Det räcker att avsikten är att villkoret ska användas i flera än ett avtal. Om det inte är fråga om ett villkor som ska användas i flera avtal mellan näringsidkare, kan näringsidkaren med stöd av 36 § i rättshandlingslagen låta en allmän domstol pröva om avtalsvillkoret är oskäligt. Begreppet oskälig har i momentet samma innehåll som i 36 § rättshandlingslagen.
När oskäligheten bedöms ska vikt fästas bl.a. vid avtalets hela innehåll. Eftersom en utfästelse om beloppet av det vederlag som ska erläggas inte till sin typ kan vara oskälig på det sätt som avses i lagförslaget, kan momentet inte tillämpas på ett avtalsvillkor som reglerar beloppet av det avtalade vederlaget. Bestämmelsen kan däremot tillämpas på avtalsvillkor enligt vilka grunderna fastställs för hur vederlaget bestäms. Exempelvis kan, enligt förarbetena till företagarskyddslagen, ett avtalsvillkor enligt vilket den ena avtalsparten har rätt att ensidigt ändra det avtalade priset vara oskäligt för de näringsidkare som är den andra avtalsparten i avtalen. En myndighet ska emellertid inte bestämma priset för en prestation. Avsikten med bestämmelsen är inte att göra en prisreglering möjlig och inte heller att garantera näringsidkaren en skälig utkomst.
Ett avtalsvillkors oskälighet ska bedömas utgående från hurdant villkoret i allmänhet är för näringsidkare som är den andra parten. Oskäligheten kan således inte bedömas på samma sätt som i enskilda avtalsförhållanden, då man måste beakta de särskilda omständigheterna kring fallet och dess särdrag. I bestämmelsen förutsätts det att avtalsvillkoret till sin natur, typiskt sett inom branschen i fråga och i de situationer som avses i avtalet är oskäligt för de näringsidkare som är den andra parten.
Avsikten är att bestämmelsen ska kunna tillämpas på alla typer av avtal mellan näringsidkare om handel med livsmedel eller jordbruksprodukter. Förbudet gäller både allmänna avtalsvillkor som ingår i standardavtal och individuellt förhandlade avtalsvillkor.
I 1 § i företagarskyddslagen likställs tillämpningen av avtalspraxis med användningen av avtalsvillkor. Detta tillägg gjordes i samband med lämnandet av regeringens proposition till riksdagen med förslag till lag om betalningsvillkor i kommersiella avtal, lag om ändring av lagen om indrivning av fordringar och vissa lagar som har samband med dem (RP 57/2012 rd). Genom den genomfördes direktivet om bekämpande av sena betalningar vid handelstransaktioner. Ändringen behövdes eftersom bestämmelserna i artikel 7 i direktivet gäller såväl oskäliga avtalsvillkor som oskälig avtalspraxis. Den ursprungliga 1 § gällde enligt sin ordalydelse endast oskäliga avtalsvillkor, medan bestämmelsen i direktivet utöver dem även gäller oskälig avtalspraxis (”unfair practices”). För att det ska kunna garanteras att bestämmelserna är tillräckligt heltäckande ska det enligt förarbetena till den lag som gäller genomförandet av direktivet sörjas för att bestämmelsen kan tillämpas även i sådana situationer där det inte uttryckligen är fråga om ett oskäligt avtalsvillkor utan om att ett avtalsbruk är orättvist på det sätt som avses i artikel 7. Därför innehåller 1 § också en bestämmelse om avtalspraxis. Syftet med bestämmelsen är således att göra det möjligt att ingripa också i betalningstider som strider mot direktivet eller i förfaranden i anslutning till dem. Bestämmelser om betalningstider finns i lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal (30/2013).
De oskäliga villkor som avses i företagarskyddslagen har bedömts i ett avgörande från marknadsdomstolen (MD:2001:014). Fallet gällde ett avtalsvillkor om en justering av den transportavgift som användes i de avtal om transport av torv som ingicks med transportföretagarna. Enligt villkoret skulle utvecklingen av lastbilstrafikens kostnader och av taxorna i en viss region beaktas vid justeringen. Med stöd av avtalsvillkoret hade svaranden, medan avtalet var i kraft, för transportföretagarna föreslagit förhandlingar om en sänkning av transportavgiften.
I förhandlingarna hade avtalsparterna till sitt förfogande ett index som statistikcentralen hade utarbetat och som visade utvecklingen av transportavgiften. Indexet var neutralt för bägge parterna, och med stöd av det kunde situationen opartiskt bedömas med hänsyn till båda parterna. Det hade inte visats att taxornas regionala utveckling, som det enligt avtalsvillkoret fanns en skyldighet att beakta, skulle ha baserat sig på uträkningar gjorda av någon utomstående. Inom respektive geografiska område hade svaranden ingått transportavtal med flera företagare, och svaranden hade således information om den kostnadsnivå som iakttogs i alla avtal om transport av torv. Däremot hade transportföretagarna i regel ingen möjlighet att få information om de taxor som tillämpades i andra avtal och hade därför ingen information om nivån på taxorna inom området. Svaranden kunde även själv påverka taxornas nivå inom området, eftersom svaranden bad att få anbud av företagarna och förhandlade bl.a. om rabatter samt antog och förkastade anbud som getts. Den regionala nivån på taxorna var därför inte en sådan måttstock som den andra avtalsparten skulle ha kunnat ge akt på. Eftersom avtalsperioden inom transportbranschen hade varit relativt lång fanns det även en möjlighet att en transportföretagare, med tillit till att den avtalade taxenivån skulle hållas oförändrad, skulle göra de investeringar som företaget behövde och som ofta var ganska stora. Även om avtalsvillkoret i sig var neutralt till formen, hade transportföretagaren i praktiken fått stå för risken i anslutning till dess verkningar.
Avtalsvillkoret, som i de förhandlingar om en justering av priset som fördes mitt under pågående avtalsperiod hade medfört en förpliktelse att beakta inte bara förändringar i lastbilstrafikens index som grundade sig på uträkningar av en opartisk aktör utan även den regionala taxeutvecklingen, som den andra avtalsparten inte hade kunnat påverka och om vilken denna inte hade någon möjlighet att få information, hade kunnat leda till att den ena avtalsparten såsom den starkare parten hade kunnat utnyttja situationen på den andra partens bekostnad. För transportföretagarnas del hade avtalsvillkoret haft en väsentlig inverkan på avtalsförhållandet. Även till sin form måste avtalsvillkoret anses vara i den grad obestämt att villkoret hade gjort en ensidig tolkning möjlig för den starkare parten, dvs. svarandebolaget. Därför skulle avtalsvillkoret anses vara oskäligt för transportföretagarna, som i transportavtalen innehade den svagare ställningen. Genom att i transportavtal använda sådana avtalsvillkor om en justering av transportavgiften som medförde en förpliktelse att vid justeringen beakta utvecklingen av transportavgifterna inom ett visst begränsat område hade svaranden förfarit i strid med 1 § i företagarskyddslagen.
I fråga om andra typer av villkor saknas det rättspraxis i anslutning till tillämpningen av företagarskyddslagen, och frågan blir till denna del beroende av eventuell framtida rättspraxis. Som det nämns ovan sägs det i förarbetena till företagarskyddslagen att det t.ex. finns fall då bestämmelser i ett standardavtal som är avsedda att skydda den andra parten stryks när ett enskilt avtal ingås. Nya villkor som är oskäliga för den andra parten kan också tas in i avtalet. Också oskäliga uppsägningsklausuler förekommer i praktiken.
Det föreslagna 2 mom. innehåller en informativ hänvisning till förbudet i 1 § i lagen om otillbörligt förfarande mot att i näringsverksamhet använda ett förfarande som strider mot god affärssed eller annars är otillbörligt mot en annan näringsidkare. I anslutning till den paragrafen finns det inom rättspraxis, som närmast hänför sig till marknadsföring, inga fall att tillgå som direkt gäller livsmedelskedjan. Det är meningen att livsmedelsmarknadsombudsmannen ska kunna bedöma bestämmelsens lämplighet i fall som hänför sig till affärsmetoderna inom livsmedelskedjan och, om han eller hon anser att villkoren uppfylls, vid behov ansöka om ett förbud i anslutning till detta hos marknadsdomstolen.
5 §. Livsmedelsmarknadsombudsmannen. För att livsmedelsmarknaden ska fungera bättre och praxis som strider mot god affärssed kunna förhindras föreslås det i 1 mom. en livsmedelsmarknadsombudsman som ska finnas i anslutning till Livsmedelsverket. Ombudsmannen ska vara självständig och oberoende i sin verksamhet.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska livsmedelsmarknadsombudsmannen ge rekommendationer, utlåtanden och förslag som hänför sig till verksamheten inom livsmedelskedjan samt ge aktörerna inom livsmedelskedjan information och råd om god affärssed. Det är meningen att ge företagen anvisningar, rådgivning och information om tillämpningen av bestämmelser och god affärssed i anslutning till verksamheten inom livsmedelskedjan.
Verksamheten inom livsmedelskedjan är förknippad med system för självreglering som står utanför myndigheternas verksamhet och grundar sig på verksamhet mellan aktörerna inom livsmedelskedjan. I Finland är ett sådant system för närvarande nämnden för handelskutym inom livsmedelskedjan. Denna nämnd finns i anslutning till Centralhandelskammaren. I nämndens verksamhet ingår det bl.a. att ge rekommendationer. Eftersom också livsmedelsmarknadsombudsmannen föreslås kunna ge rekommendationer ska ombudsmannen, för att undvika överlappande och eventuellt motstridig verksamhet, innan en rekommendation ges begära ett utlåtande av nämnden för handelskutym inom livsmedelskedjan och i sin verksamhet även i övrigt sträva efter aktiv dialog med intressentgrupperna. Eftersom ombudsmannen enligt förslaget ska vara en myndighet och självständig och oberoende i sin verksamhet, ska han eller hon ändå inte vara bunden av de ställningstaganden som görs i samband med självregleringen. Ombudsmannen ska kunna begära utlåtanden också av andra aktörer. Det ska inte vara obligatoriskt att ge utlåtanden, och ett utlåtande ska inte heller vara bindande för ombudsmannen.
Livsmedelsmarknadsombudsmannen ska enligt 3 mom. särskilt agera i frågor som är av avsevärd betydelse för en fungerande livsmedelskedja eller där det mera allmänt kan antas förekomma avsevärda problem. Det kan t.ex. handla om avtalsvillkor eller praxis som tillämpas i stor utsträckning. Grunden för en bedömning kan vara att aktörer inom livsmedelskedjan har tagit kontakt eller lämnat in en ansökan eller att ombudsmannen har gjort en egen utredning. Det är meningen att bestämmelsen ska betona det målsatta prioriteringsområdet för ombudsmannens verksamhet. Den ska ändå inte utgöra ett hinder t.ex. för behandlingen av ett ärende i anslutning till skriftlighetskravet enligt 3 §, om en sådan ansökan har anhängiggjorts.
6 §. Utnämning av livsmedelsmarknadsombudsmannen samt ombudsmannens byrå. I 1 mom. föreskrivs det om förfarandet för att utnämna livsmedelsmarknadsombudsmannen och om behörighetsvillkoren för ombudsmannen.
Det föreslagna 2 mom. innehåller bestämmelser om livsmedelsmarknadsombudsmannens byrå, om byråns anställda och arbetsordning samt om de administrativa tjänsterna vid byrån.
I 3 mom. föreslås det ett bemyndigande att utfärda närmare bestämmelser om behörighetsvillkoren och uppgifterna för föredragandena vid livsmedelsmarknadsombudsmannens byrå, om behandlingen av ärenden vid byrån, om skötseln av de administrativa tjänsterna vid Livsmedelsverket och om andra frågor i anslutning till ordnandet av livsmedelsmarknadsombudsmannens uppgifter.
7 §. Tillsyn. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om tillsynen över efterlevnaden av de krav och förbud som föreslås i lagen. Det är livsmedelsmarknadsombudsmannen som ska svara för denna tillsyn. Det är meningen att tillsynen ska grunda sig på behandlingen av de förseelser som ombudsmannen får vetskap om. Bestämmelser om hur ärenden får föras till livsmedelsmarknadsombudsmannen och om ombudsmannens rätt att på eget initiativ ta ärenden till behandling finns i den föreslagna 8 §.
Enligt 7 § 1 mom. övervakar livsmedelsmarknadsombudsmannen efterlevnaden av 3 § och av artiklarna 148 och 168 i marknadsordningsförordningen. I 3 § föreskrivs det om avtalens skriftliga form och minimiinnehåll. Tillsynen föreslås omfatta tillsyn över efterlevnaden av kraven i EU:s lagstiftning och i den nationella lagstiftningen. I dessa fall ska ombudsmannen vid behov kunna ingripa i enskilda avtal som inte uppfyller kraven i 3 §.
I 2 mom. föreslås det bestämmelser om den tillsyn som livsmedelsmarknadsombudsmannen ska utöva i fråga om villkoren och förfarandena enligt företagarskyddslagen och i fråga om efterlevnaden av 1 § i lagen om otillbörligt förfarande. För dessa krav redogörs i motiveringen till 4 §. Enligt det föreslagna momentet ska ombudsmannen övervaka dessa till den del det är fråga om dels försäljning av jordbruksprodukter från producenterna till livsmedelsindustrin eller parti- eller detaljhandeln, dels försäljning av jordbruksprodukter eller livsmedel från livsmedelsindustrin till parti- eller detaljhandeln.
Tillsynen omfattar således sådana vertikala avtalsförhållanden inom livsmedelskedjan som gäller handel med jordbruksprodukter och livsmedel. Tillsynen ska alltså inte inriktas på t.ex. inbördes, horisontell handel mellan företag inom livsmedelsindustrin eller dagligvaruhandeln. Tillsynen ska inte heller gälla avtalsförhållanden i anslutning till den handel med livsmedel eller jordbruksprodukter som företag inom inkvarterings- och restaurangbranschen bedriver.
8 §. Rätten att föra ärenden till livsmedelsmarknadsombudsmannen. I 1 mom. ingår det bestämmelser om vilka som får föra ärenden som avses i 7 § till livsmedelsmarknadsombudsmannen. Det är samma aktörer som får väcka ärenden med stöd av de lagar som avses i 4 §. Också en registrerad förening som bevakar näringsidkarnas intressen ska få väcka ärenden.
Enligt 2 mom. får livsmedelsmarknadsombudsmannen också på eget initiativ ta ett ärende till behandling, om ärendet är av betydelse för en fungerande livsmedelskedja. Rätten att ta ett ärende till behandling på eget initiativ gör det möjligt för ombudsmannen att på det sätt han eller hon finner ändamålsenligt utreda ärenden som kommit till hans eller hennes kännedom. På så sätt blir det möjligt att vid behov också utreda fall som anonymt har anmälts till ombudsmannen.
9 §. Förhandling och strävan till uppgörelse i godo. I paragrafen föreslås det bestämmelser om det primära sättet att åtgärda förseelser som gäller tillämpningen av lagen. När livsmedelsmarknadsombudsmannen misstänker att en näringsidkare har börjat bryta mot reglering som omfattas av ombudsmannens tillsynsbehörighet, ska han eller hon enligt 1 mom. försöka förmå näringsidkaren att frivilligt avstå från detta.
Enligt 2mom. kan livsmedelsmarknadsombudsmannen vid behov bistå parterna i en konflikt genom att reda ut ärendet och eftersträva en uppgörelse i godo. Det är ändå inte fråga om medling i egentlig mening.
Om det är motiverat med tanke utredningen av ett ärende, ska livsmedelsmarknadsombudsmanmenen kunna begära utlåtanden av olika aktörer. En sådan aktör kan t.ex. vara nämnden för handelskutym inom livsmedelskedjan, som finns i anslutning till Centralhandelskammaren. Det ska inte vara obligatoriskt att begära eller ge utlåtanden, och ett utlåtande ska inte heller vara bindande för ombudsmannen.
10 §. Anmärkning. Det föreslagna 1 mom. innehåller en bestämmelse om livsmedelsmarknadsombudsmannens rätt att ge en anmärkning till en köpare som bryter mot 3 § eller mot artikel 148 eller 168 i marknadsordningsförordningen. Enligt 3 § svarar köparen för att kraven på skriftliga avtal och avtalens minimiinnehåll iakttas. Anmärkning ska kunna ges för brott mot ett enskilt avtal.
En anmärkning ska ges som ett överklagbart förvaltningsbeslut. På anmärkningar tillämpas 6 och 7 kap. i förvaltningslagen. Dessa bestämmelser garanterar rätten för den aktör som beslutet gäller att försvara sig. Enligt 31 § i förvaltningslagen ska en myndighet se till att ett ärende utreds tillräckligt och på behörigt sätt. Myndigheten ska i detta syfte skaffa den information och den utredning som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. En part ska lägga fram utredning om grunderna för sina yrkanden. Parten ska också i övrigt medverka till utredningen av ett ärende som han eller hon har inlett. I förvaltningslagens 32 § finns det bestämmelser om vad en begäran om utlåtande ska innehålla, i 33 § om frist för framläggande av utredning och i 34 § om hörande. Enligt 34 § ska en part innan ett ärende avgörs ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. När ombudsmannen meddelar sitt beslut ska det motiveras i enlighet med 45 § i förvaltningslagen. Ett beslut får överklagas på det sätt som det redogörs för nedan.
1 2mom. påpekas det för tydlighetens skull att en anmärkning kan ges under förutsättning att ärendet som helhet betraktat inte ger anledning att meddela en offentlig varning.
Enligt 3 mom. får ingen anmärkning emellertid ges, om föremålet för den omedelbart på eget initiativ har vidtagit korrigerande åtgärder i ärendet efter att ha upptäckt ett fel. Eftersom en anmärkning hänför sig till kraven på avtals skriftliga form och minimiinnehåll är de korrigerande åtgärder som kan komma i fråga t.ex. att upprätta en muntlig överenskommelse i skriftlig form eller att föra in de villkor som saknas i det skriftliga avtalet. Att korrigeringen av ett fel inte omedelbart kan slutföras till alla delar ska ändå inte vara något hinder för tillämpningen av bestämmelsen, så länge korrigerande åtgärder har vidtagits omedelbart när felet upptäcktes. Om ett fel inte längre kan korrigeras i efterhand ska momentet inte kunna tillämpas. Då ska den avtalspart som svarar för att kravet iakttas anses ha brutit mot avtalet.
11 §. Offentligvarning. I paragrafen föreslås det bestämmelser om livsmedelsmarknadsombudsmannens rätt att meddela offentlig varning.
Enligt 1mom. kan livsmedelsmarknadsombudsmannen meddela en köpare en offentlig varning, om köparen vid upprepade tillfällen bryter mot kraven enligt 3 § eller artikel 148 eller 168 i marknadsordningsförordningen eller om förseelsen annars är så klandervärd att en anmärkning inte kan anses vara tillräcklig. Offentliga varningar ska meddelas som överklagbara förvaltningsbeslut. På dem tillämpas 6 och 7 kap. i förvaltningslagen.
I 2mom. föreskrivs det om sättet att offentliggöra offentliga varningar på. Livsmedelsmarknadsombudsmannen ska offentliggöra information om den offentliga varningen utan dröjsmål efter det att den näringsidkare som beslutet gäller har informerats om det och beslutet har vunnit laga kraft. Av offentliggörandet ska förseelsens art och slag samt den näringsidkare som är ansvarig för förseelsen framgå. Informationen ska finnas tillgänglig på livsmedelsmarknadsombudsmannens webbplats i ett år. Avsikten är att offentliggöra informationen i fråga, inte beslutet som sådant. Varningen ska kunna offentliggöras t.ex. på ombudsmannens webbplats. Om varningen är av mera allmän betydelse eller om det finns någon annan särskild anledning, ska det också kunna informeras om att en varning har meddelats.
I 3 mom. anges kriterierna för att låta bli att offentliggöra information om ett beslut. Livsmedelsmarknadsombudsmannen ska kunna offentliggöra ett beslut utan näringsidkarens namn eller låta bli att offentliggöra beslutet, om det med tanke på förseelsens ringa konsekvenser inte vore skäligt att offentliggöra det.
12 §. Rätten att föra ett ärende till marknadsdomstolen samt förbud och vite. I 1 mom. föreslås det en informativ hänvisning till den lagstiftning med stöd av vilken ombudsmannen ska ha rätt att väcka ett ärende i marknadsdomstolen.
I fråga om domstolsbehandling ska de åtgärder beaktas som ska vidtas innan ett ärende förs till domstol. För det första ska hänsyn tas till det föreslagna 5 § 3 mom., enligt vilket livsmedelsmarknadsombudsmannen särskilt ska agera i frågor som är av avsevärd betydelse för en fungerande livsmedelskedja eller där det mera allmänt kan antas förekomma problem i livsmedelskedjan. Detta styr ombudsmannens verksamhet. För det andra ska man beakta den föreslagna 9 §, enligt vilken det är meningen att i första hand avgöra ärendena genom förhandling och sträva efter en uppgörelse i godo. För det tredje ska det beaktas att övervakningen begränsas till vertikala avtalsförhållanden inom livsmedelskedjan i enlighet med det föreslagna 7 § 2 mom. Övervakningen och den anknytande möjligheten att ansöka om ett förbud hos domstol och föreläggande av vite i anslutning till det begränsar sig således till de frågorna.
En domstolsbehandling ska föregås av en utredning av ärendet vilken omfattar ombudsmannens rätt att få de uppgifter och handlingar som är nödvändiga för att säkerställa iakttagandet av kraven. Vid utredningen av ärendet ska som allmän lagstiftning 6 § i förvaltningslagen tillämpas. De bestämmelserna gäller rättsprinciperna inom förvaltningen. Också förvaltningslagens 34 § om hörande av part ska beaktas. Ombudsmannen ska utifrån utredningen bedöma om aktörens förfarande strider mot den föreslagna 4 §. På denna grund bedömer ombudsmannen om det finns förutsättningar att ansöka om ett förbud hos marknadsdomstolen. Marknadsdomstolen ska bedöma om förutsättningarna för ett förbud uppfylls. Den kan meddela ett förbud som förenas med vite. På behandlingen av ärenden i marknadsdomstolen tillämpas 5 kap. i lagen om rättegång i marknadsdomstolen.
I det föreslagna 2 mom. hänvisas det till att användning av sådana villkor och tillämpning av sådan praxis som avses i 4 § 1 mom. kan förbjudas genom beslut av marknadsdomstolen på det sätt som anges i företagarskyddslagen. Bestämmelsen motsvarar 1 § i den lagen. Enligt den bestämmelsen kan en näringsidkare förbjudas att använda villkor eller tillämpa praxis som strider mot 1 mom. eller att på nytt använda sådana eller därmed jämförbara villkor eller tillämpa sådan eller därmed jämförbar praxis. När det gäller bestämmelsen om oskäliga avtalsvillkor ska samma tröskel för ett ingripande iakttas som den som finns i 1 § i företagarskyddslagen. Bestämmelsen är inte avsedd att tillämpas i enskilda fall.
Enligt förarbetena till företagarskyddslagen är en förutsättning för förbud inte att ett sådant avtal som innehåller villkoret i fråga har slutits. Det är tillräckligt att näringsidkaren har erbjudit sig att med andra näringsidkare ingå avtal som innehåller villkoret. Efter att förbudet har meddelats riktar det sig mot näringsidkarens verksamhet. Ett förfarande i strid med förbudet har ingen omedelbar inverkan på avtalsförhållandet i fråga. En näringsidkare som i ett enskilt fall vill åberopa att ett avtalsvillkor som strider mot förbudet är oskäligt för näringsidkaren själv måste med stöd av 36 § i avtalslagen få saken prövad av domstol.
Förbudet ska enligt 1 § i företagarskyddslagen förenas med vite, om det inte är obehövligt av särskilda skäl. Enligt förarbetena ska förbudet i regel förenas med vite. Om näringsidkaren bryter mot förbudet kan ett nytt och ännu större vite föreläggas. Vite behöver inte föreläggas t.ex. om det finns grundad anledning att anta att näringsidkaren inte fortsätter att använda det förbjudna villkoret.
Det föreslagna 3 mom. innehåller en informativ hänvisning till lagen om otillbörligt förfarande, som innehåller bestämmelser om meddelande av förbud genom beslut av marknadsdomstolen mot ett i 4 § 2 mom. avsett förfarande. I 6 § i lagen om otillbörligt förfarande föreskrivs det om möjligheten att förbjuda ett sådant förfarande och att förena förbudet med vite.
13 §. Uppgiftsskyldighet. Den föreslagna paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten att lämna uppgifter. Enligt 1 mom. är en näringsidkare är trots sekretessbestämmelserna skyldig att på begäran av livsmedelsmarknadsombudsmannen avgiftsfritt lämna denne uppgifter och handlingar som är nödvändiga för att säkerställa iakttagandet av de krav som gäller villkor och praxis för i denna lag avsedda anbud och avtal och av de förbud som avses i 4 §. Bestämmelsen är avsedd att möjliggöra tillsynen. Den ska vara bunden till uppgifter och handlingar som är nödvändiga för att säkerställa iakttagandet av kraven i fråga om de nämnda frågorna. Sådana handlingar är åtminstone avtal med eventuella bilagor. Dessutom bör man vara beredd att lägga fram redogörelser för övrig avtalspraxis som är av betydelse för iakttagandet av kraven, om denna praxis inte framgår av det skriftliga avtalet. För tydlighetens skull sägs det i momentet att uppgifterna ska lämnas avgiftsfritt. Enligt 2 mom. kan livsmedelsmarknadsombudsmannen förena skyldigheten att lämna uppgifter med vite. Bestämmelser om föreläggande och utdömande av vite finns i viteslagen (1113/1990).
14 §. Ändringssökande. Enligt den föreslagna paragrafen får ett beslut av livsmedelsmarknadsombudsmannen överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996). Det handlar om normalt förfarande vid ändringssökande i anslutning till myndighetsbeslut. Ett beslut av förvaltningsdomstolen får enligt förslaget överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
15 §. Ikraftträdande. Paragrafen innehåller bestämmelser om lagens ikraftträdande och tillämpning. Verkställighet av lagen i den föreslagna ikraftträdandetiden kan kräva förberedande åtgärder som gäller förordningar som ska utfärdas, tjänster som ska besättas samt övriga åtgärder för att organisera ombudsmannens verksamhet. Kraven i 3 § på avtalens skriftliga form och minimiinnehåll föreslås inte bli tillämpade på de avtal som gäller vid lagens ikraftträdande eftersom det skulle innebära ett retroaktivt ingripande i avtalsförhållandena.