1  Bakgrund och beredning

2  Nuläge och bedömning av nuläget

3  Målsättning

4  Förslagen och deras konsekvenser

5  Alternativa handlingsvägar

6  Remissvar

Sammanlagt lämnades 277 remissvar. Av dessa lämnades 195 via utlåtande.fi och resten skickades direkt till arbets- och näringsministeriets registratorskontor.  

En stor del av remissvaren kom från privatpersoner. Privatpersoner lämnade 125 remissvar, varav drygt hälften citerade eller instämde i remissvaren av Finlands naturskyddsförbund eller MiningWatch Finland. Olika föreningar och organisationer lämnade 61 remissvar. Cirka hälften av dessa var olika naturskydds- och miljöorganisationer. Landskap lämnade 17 remissvar och kommuner 33 remissvar. Myndigheter lämnade 14 remissvar, varav NTM-centralerna lämnade 7. Företag lämnade sammanlagt 12 remissvar, varav största delen kom från företag inom gruvsektorn. Sametinget, Samerådet, skolternas byastämma, Renbeteslagens förening, Saamelaispaliskunnat ry och tre renbeteslag lämnade också ett remissvar, där de framförde aspekter som gällde samernas hembygdsområde och renskötselområdet. Även fyra ministerier, högsta förvaltningsdomstolen, justitiekanslersämbetet och landsbygdspolitiska rådet MANE lämnade remissvar om propositionsutkastet. Alla remissvar, med undantag för remissvar som lämnats av privatpersoner, och ett sammandrag kan läsas i projektfönstret (https://tem.fi/sv/projekt?tunnus=TEM090:00/2019). 

Nedan finns de viktigaste remissvaren per ämnesområde.  

Förbehållsmekanismen

Ändringarna som föreslogs i förbehållssystemet ansågs i allmänhet vara bra och gå i rätt riktning, men kritik framfördes också. I flera remissvar (från föreningar och privatpersoner) ansågs storleken på avgiften för förbehåll vara för liten. Arbets- och näringsministeriet anser att syftet med avgiften för förbehåll är att förhindra överstora och icke ändamålsenliga förbehållsområden. Kostnaderna för förbehåll ska göra det möjligt även för mindre aktörer att fortsätta inom branschen. En mycket hög avgift skulle leda till en situation där bara stora aktörer har verksamhetsförutsättningar att göra förbehåll och således eventuellt leta malm. Det föreslogs att kommunen skulle få avgiften för förbehåll, i stället för staten.  

En förkortning av förbehållstiden välkomnades, men man önskade en mer ingående definition av förutsättningarna för att avvika från den ursprungliga förbehållstiden. Å andra sidan ansåg flera representanter för gruvsektorn att en förkortning av förbehållstiden är en försämring jämfört med nuläget och skulle leda till sämre och mer omfattande ansökningar om malmletningstillstånd. 

Det föreslogs att samernas hembygdsområde, nationalparker, naturreservat, Naturaområden och andra separat definierade områden skulle lämnas utanför förbehållsområdena. Propositionen har ändrats så att nationalparker och naturreservat lämnas utanför förbehållsområdena. Detta förenhetligar propositionen med RP 76/2022 angående en totalreform av naturvårdslagen, som anger att malmletning i nationalparker och naturreservat ska förbjudas, men enligt vilken det under vissa förutsättningar ska vara möjligt att bevilja undantag från fridlysningsbestämmelserna för geologiska undersökningar på dessa områden. Ändringen gör att man lättare får en helhetsbild av regleringen.  

Miljön

Det ansågs allmänt att de föreslagna ändringarna inte avsevärt förbättrar nivån på miljöskyddet. Enligt remissvaren är gränsytan mellan miljöskyddslagen, naturvårdslagen och gruvlagen otydlig för en del. Att stärka miljöelementen i gruvlagen ansågs vara både en dålig och en bra sak. 

Flera som gav remissvar (föreningar, privatpersoner) föreslog att nationalparker, naturreservat, Naturaområden och andra separat definierade områden skulle lämnas utanför verksamheten enligt gruvlagen. Propositionen preciserades vad gäller nationalparker och naturreservat genom att lägga till en hänvisning till regeringens proposition angående en totalreform av naturvårdslagen (RP 76/2022), enligt vilken malmletning i nationalparker och naturreservat ska förbjudas, men det under vissa förutsättningar ska vara möjligt att be-vilja undantag från fridlysningsbestämmelserna för geologiska undersökningar på dessa områden. 

Några som gav remissvar (högsta förvaltningsdomstolen, regionförvaltningsverken, gruvsektorn) anmärkte på eventuella överlappningar mellan tillståndsvillkoren i gruvtillstånd och miljötillstånd och de oklarheter som detta leder till vid tillämpningen. Specialmotiveringen till paragrafen om bestämmelser i gruvtillstånd preciserades, så att bestämmelser i gruvtillstånd inte ens delvis kan avgöra frågor om bekämpning av miljöförstöring som omfattas av miljöskyddslagen på det sätt som avgränsas i ett miljötillståndsärende. 

I propositionen föreslås att miljöelement ska fogas till gruvlagen, vilket en del av dem som gav remissvar har kritiserat för att det överlappar med miljölagstiftningen och leder till oklarhet om vilka lagar och till-ståndsvillkor som ska tillämpas. Om målet är att beakta fler miljöaspekter i gruvlagstiftningen, leder detta i viss mån till oklarheter om lagarnas tillämpningsområden och tillståndsmyndigheternas befogenheter. Tilllämpningspraxis kan främjas av samarbete mellan gruvmyndigheten och miljömyndigheterna samt genom hantering av lagstiftningshelheten. 

Enligt ett remissvar (miljöministeriet) är den föreslagna tröskeln för beaktande av miljökonsekvenser i samband med övervägandet av olika beslut tämligen hög i olika paragrafer och tröskelvärdet varierar (betydande/avsevärd/väsentlig skadlig miljökonsekvens). Avsikten är att värdena ska tolkas självständigt, eftersom miljökonsekvenserna av olika verksamheter enligt gruvlagen varierar. 

Många som gett remissvar framför kritik över att miljötillstånd borde vara en förutsättning för gruvtillstånd. Kritiken gällde främst att det inte konstateras att gruvdrift inte kan inledas innan alla tillstånd som förutsätts enligt lagstiftningen har erhållits. I flera remissvar framfördes också att gemensam handläggning av gruvtillstånd och miljötillstånd bör främjas, eller att detta bör vara obligatoriskt. På grund av bristfälligheter i datasystemen och bristen på praktiska erfarenheter av den nuvarande lagstiftningen (lagen om samordning av vissa miljörelaterade tillståndsförfaranden) kan gemensam handläggning ännu i detta skede inte anges vara ett absolut mål i den regeringsproposition som är under beredning. Motiveringarna om detta har kompletterats i punkten om övriga alternativ 5.1.1 Samordning av gruvtillståndet och miljötillståndet. 

Guldvaskning

Föreningen för Lapplands guldgrävare (Lapin kullankaivajain liitto) anser att en skärpning av sökandens ansvar att utreda konsekvenserna för renskötseln och samerna som urfolk förutsätter att sökanden kan få information om renskötselns konstruktioner och renarnas flyttleder. Frågan har preciserats i motiveringarna till bestämmelsen om tillståndsansökan. 

Malmletning

Begäran om markägarens samtycke enligt propositionen för fortsatt malmletningstillstånd när malmletningstillståndet har varit i kraft i tio år kritiserades på många olika sätt. Enligt remissvaren borde markägarens samtycke begäras tidigare, alla markägares samtycke borde vara en förutsättning och det borde vara möjligt att återkalla markägarens samtycke. Å andra sidan ansågs begäran om markägarens samtycke försvaga malmletningsbolagens verksamhetsmöjligheter, öka byråkratin och minska förutsägbarheten. Begäran om markägarens samtycke enligt propositionen är ett försök att hitta en balanserad lösning för att förbättra markägarens ställning och säkerställa gruvornas verksamhetsförutsättningar. 

Statsrådets förordnande som kan sökas i stället för uteblivet samtycke av markägaren kritiserades i ett remissvar. Beslutet om fortsatt malmletning kan inte bero på markägarens samtycke, om ett viktigt allmänt intresse förutsätter att malmletningen fortsätter. Tröskeln för förordnande av statsrådet är emellertid hög. 

En del av dem som gav remissvar föreslog att all malmletning ska kräva tillstånd (och att förutsättningarna för beviljande av tillstånd ska anges tydligt i lagen). Malmletning med markägarens tillstånd kommer inte att utelämnas i samband med reformen av gruvlagen, eftersom detta skulle vara en avsevärd inskränkning av äganderätten som skyddas med stöd av 15 § i grundlagen. 

I ett remissvar föreslogs att kommunen ska ha vetorätt att förbjuda malmletning på sitt område. Enligt propositionen ska malmletningstillstånd kunna beviljas, om ett viktigt allmänt intresse kräver att tillstånd beviljas, trots att kommunen av vägande skäl som har samband med planläggning eller annan områdesanvändning motsätter sig att tillstånd beviljas. Malmletning är en viktig förutsättning för ordnandet av samhällets råvaruförsörjning. 

Allmänt intresse

I ett remissvar ombads att allmänt intresse ska motiveras mer ingående. Enligt propositionen kan ett viktigt allmänt intresse anses vara till exempel samhällets behov av att kartlägga malmreserver i anknytning till råvaruförsörjningen eller den regionala utvecklingen. Allmänt intresse är beroende av tid och plats, och även av det nationella och globala läget. 

Säkerheter

Enligt ett remissvar ansågs en reform av bestämmelserna om säkerhet vara något som i allmänhet kan understödas. I remissvaret ansågs att de föreslagna ändringarna skulle avlägsna de största problemen som funnits i bestämmelserna om säkerhet för gruvdrift. Som sådant som borde omfattas av bestämmelserna om säkerhet gällande gruvor föreslogs vattenhantering i gruvor, iståndsättning av förorenade markområden samt kemikalier. Inom ramen för statsrådets utrednings- och forskningsverksamhet utreds miljöskyddskonsekvenserna av och kostnaderna för en utvidgning av säkerheten för avfallsbehandling inom gruvdriften (Kaivosten jätevakuuden alan laajentamisen ympäristönsuojelullinen vaikuttavuus ja kustannukset; https://tietokayttoon.fi/-/kaivosten-jatevakuuden-alan-laajentamisen-ymparistonsuojelullinen-vaikuttavuus-ja-kustannukset-1). 

En del av dem som gav remissvar ansåg att en precisering av bestämmelserna om säkerhet skulle inskränka på omfattningen av säkerheten. I praktiken bedöms ändå omfattningen av säkerheten förbli oförändrad eller utvidgas.  

En del av dem som gav remissvar ansåg att det var otillräckligt att begränsa perioden för säkerheten för avvikande situationer till ett år. Säkerheten är en ny typ av säkerhet som används för att förbereda sig på störningar i tillståndspliktig verksamhet, medan säkerheter i regel ställs för att säkra skyldigheterna i tillståndspliktig verksamhet. Som säkerhetstyp är förberedelser inför avvikande situationer alltså en ny typ av reglering. Huruvida kravet fungerar bedöms som en del av en extern bedömning av lagreformens effekt tre år efter att lagen har trätt i kraft. 

Beaktande av andra näringar

De som gav remissvar var oroade över konsekvenserna av förbehåll, malmletning och gruvdrift för andra näringar, mer på grund av den långa tiden av osäkerhet som dessa orsakar än på grund av konkreta olägenheter. I och med propositionen minskar tiden av osäkerhet eftersom förbehållstiden förkortas, och tiden av osäkerhet kan också minska eftersom inhämtande av markägarens samtycke är en förutsättning för fortsatt malmletningstillstånd när tillståndet har varit i kraft i tio år. De öppna tillställningarna som föreslås lindrar osäkerhet som beror på bristfällig information. Även en utökning av myndigheternas resurser hjälper till att förkorta tiden för handläggningen av tillstånd, vilket i sin tur minskar tiden av osäkerhet. 

I ett remissvar föreslogs att väsentlig olägenhet eller avsevärd försämring för andra näringar skulle definieras med exempel i motiveringarna. 

Samer som urfolk

Justitieministeriet påpekade att bestämmelsen om utredning på samernas hembygdsområde, skoltområdet och det särskilda renskötselområdet var inkonsekvent och att rättsverkan var otydlig. Paragrafen har förtydligats och förloppet för det gemensamma förfarandet enligt bestämmelsen samt bestämmelsens rättsverkan har beskrivits mer ingående i specialmotiveringen. 

En del av dem som gav remissvar (bl.a. sametinget) föreslog en ändring av tröskeln för tillåtna konsekvenser angående förbudet mot försämring som gäller samerna som urfolk och införandet av ett fritt, informerat och på förhand givet samtycke av urfolken. 

Krav på planläggning

Flera av dem som gav remissvar understödde att en kommunal plan ska vara en förutsättning för gruvtillstånd. Gruvsektorn är emellertid oroad över att en enskild kommun kan besluta om anläggandet av en gruva, trots att effekten och betydelsen ofta är kommunöverskridande (pendlingsregion, infrastruktur, sam-hällsekonomi). Landskapsplanens betydelse betonades vid samordningen av effekter som sträcker sig över flera kommuner. Motiveringen har kompletterats till denna del. 

I ett remissvar ansågs det att det inte borde införas någon övergångsbestämmelse angående kravet på kommunal planläggning. En övergångsperiod är dock viktig, eftersom det behövs flexibilitet och planläggnings-kostnaderna för de åtgärder som krävs kan vara oproportionerligt stora för en liten ändring. Av denna orsak ger en övergångsperiod rimlig flexibilitet vid planeringen av verksamheten. Motiveringen om övergångsperioden preciserades. 

I remissvaren ställdes också frågan om kravet på kommunal planläggning gäller redan befintliga gruvor, ifall inga ändringar planeras i dessa. Kravet på en kommunal plan som förutsättning för gruvtillstånd gäller nya gruvtillstånd eller områdesändringar i befintliga tillstånd med beaktande av övergångsbestämmelserna. 

För allmänheten öppna tillställningar

Ordnandet av årliga för allmänheten öppna tillställningar som gäller verksamhet i malmletningstillstånd, gruvtillstånd och guldvaskningstillstånd samt som en del av handläggningen av ansökan om gruvtillstånd ansågs i allmänhet vara något som kan understödas. Några företag undrade hur omfattande information aktörerna bör ge om sin verksamhet. Motiveringarna kompletterades med att delning av information inte omfattar företagshemligheter. Motiveringarna kompletterades också med att för allmänheten öppna tillställningar inte behöver ordnas för gruvor som saknar aktiv gruvdrift, förrän inledande av aktiv gruvdrift plane-ras.  

Gruvmineral

I en del remissvar föreslogs att en del gruvmineral ska exkluderas från gruvlagens tillämpningsområde. Det kan inte anses ändamålsenligt att ändra gruvlagens tillämpningsområde, eftersom mineraler behövs för olika ändamål. Mineraler som inte omfattas av gruvlagen är så kallade markägarmineraler, och utvinningen av dessa, liksom av natursten, regleras i marktäktslagen och miljölagstiftningen. Utvinningen av mineraler som omfattas av gruvlagen anses vara av allmänt intresse, och därför bygger bestämmelserna om dem på inmutningsprincipen, inte på markägarens samtycke. 

Renskötsel

En del av dem som gav remissvar (Renbeteslagens förening, renbeteslag) föreslog att annan renskötsel ska få samma ställning som den renskötsel som sker på det område som särskilt reserverats för renskötsel. Renskötsel på andra områden än det område som särskilt reserverats för renskötsel beaktas på samma sätt som andra näringar. Renskötsel på samernas hembygdsområde omfattas å sin sida av samernas rätt som urfolk, men inte på annat håll för att inte orsaka grundlagsrättsliga problem för en likvärdig behandling av olika näringar. 

Konsekvenser

Propositionens konsekvensbedömning har kompletterats något utifrån ett remissvar. I konsekvensbedömningen beaktas konsekvenserna av minskningen av gruvinvesteringar för samhällsekonomin, andra näringar, mineralanvändningen och sysselsättningen mer ingående än i den version som sändes på remiss. Dessutom bedöms effekterna av avgiften för förbehåll mer ingående. Propositionens konsekvenser för de grund-läggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna presenteras i ett eget avsnitt under samhälleliga konsekvenser. 

Övrigt

Justitieministeriet och finansministeriet kom med juridisk-tekniska anmärkningar, i synnerhet om avgiften för förbehåll, besvärsrätten, pantsättningsuppgifternas offentlighet och statsrådets förordnande (61 a §). Dessa har beaktats i den fortsatta beredningen. 

7  Specialmotivering

1 §. Lagens syfte. I propositionen föreslås en omformulering av bestämmelsen om lagens syfte, så att lagens syfte bättre framgår av bestämmelsen. Syftet ska vara att skapa förutsättningar för en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar gruvdrift och malmletning. Samtidigt ska begreppet samhälleligt hållbart ändras till socialt hållbar, som är ett etablerat och allmänt använt begrepp. Den föreslagna omformuleringen av bestämmelsen om lagens syfte ska dessutom anses vara motiverad, med beaktande av ändringarna i den gällande gruvlagen som föreslås i denna proposition. Förslagen i propositionen ökar för sin del beaktandet av naturens mångfald och en hållbar användning av naturresurser. 

I propositionen föreslås det en uppdatering av 1 mom. 3 punkten, enligt vilken det för att nå lagens syfte krävs att allmänna och enskilda intressen tryggas med särskild hänsyn till konsekvenserna av verksamheten för miljön och markanvändningen och en sparsam användning av naturresurser. Det föreslås att det till 3 punkten fogas ett omnämnande om hänsyn till naturens mångfald samt att en sparsam användning av naturresurser ändras till en hållbar användning av naturresurser. Enligt förslaget ändras inte 1 och 2 punkten. 

Enligt förslaget ska 4 mom. preciseras, så att samernas rättigheter som urfolk hänvisar till samernas rätt att bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sina traditionella näringar. 

3 §.Lagens förhållande till annan lagstiftning. Det föreslås att det till paragrafen fogas hänvisningar till fyra lagar som gäller utländska företagsköp eller fastighetsinnehav som äventyrar Finlands nationella säkerhet. Dessa lagar kan komma att tillämpas också på sådana verksamheter enligt gruvlagen som är föremål för en överföring. De lagar som enligt förslaget ska fogas till paragrafen – lagen om tillsyn över utlänningars företagsköp (172/2012), lagen om tillståndsplikt för vissa fastighetsförvärv (470/2019), lagen om statens förköpsrätt inom vissa områden (469/2019) och lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter för säkerställande av den nationella säkerheten (468/2019) – är gällande lagstiftning som ska ha beaktats redan hittills vid företagsköp eller fastighetsinnehav även i fråga om verksamheter enligt gruvlagen, om dessa har omfattats av tillämpningsområdet för nämnda lagar.  

Hänvisningen till annan lagstiftning är av informativ karaktär och bestämmelserna i gruvlagen kan inte åsidosätta annan lagstiftning. Förteckningen över annan central lagstiftning är inte uttömmande. Den nuvarande förteckningen innehåller laghänvisningar som närmast gäller användning av miljön, men avsikten med det nu föreslagna tillägget är att fästa uppmärksamheten hos sektorns aktörer också vid annan, kanske mindre känd lagstiftning som kan komma att tillämpas. 

Syftet med lagen om tillsyn över utlänningars företagsköp är att övervaka och, när ett ytterst viktigt nationellt intresse det kräver, begränsa överföringen av inflytande i de företag som är föremål för tillsyn till utlänningar och utländska sammanslutningar och stiftelser. Enligt lagen avses med utländsk ägare en ägare utanför EU- eller EES-länderna och som definieras mer ingående i 2 § 1 mom. 3 punkten i nämnda lag. Om det handlar om ett företagsköp inom försvars- och säkerhetsområdet enligt 4 § i nämnda lag ska ärendet på förhand föras till arbets- och näringsministeriet för bekräftelse. Vad gäller objekt som producerar produkter med dubbla användningsområden ska en utländsk ägare på förhand innan affären slutligen godkänns lämna en ansökan till arbets- och näringsministeriet med stöd av 4 § i nämnda lag. Till exempel vissa produkter inom gruvdriften, bland annat uran, kan anses vara produkter med dubbla användningsområden. En frivillig anmälan enligt 5 § i nämnda lag omfattar andra företagsköp, där företaget som är föremål för företagsköpet idkar kritisk verksamhet som är vital för samhället. Inom gruvdriften kan exempelvis uppkomma produkter som är kritiska för försörjningsberedskapen. Arbets- och näringsministeriet kan också på eget initiativ kräva att ärenden förs till ministeriets officiella bekräftelseförfarande för prövning. 

Med hjälp av ovan nämnda lagar om fastighetsköp kan staten ingripa i sådant fastighetsinnehav som kan äventyra Finlands nationella säkerhet. Tillståndsplikten för vissa fastighetsförvärv, statens förköpsrätt och rätt till inlösen ska vara metoder för att ingripa i ägarförhållandena i en enskild fastighet och ska komplettera varandra och möjliggöra ingripande i olika situationer som äventyrar den nationella säkerheten. Tillståndsplikten för vissa fastighetsförvärv gäller situationer där förvärvaren kommer från en stat utanför EU eller EES. Exempelvis en gruvas läge kan vara ett hinder för beviljande av tillstånd, om läget försvårar ordnandet av landets försvar. Förköpsrätten tillämpas exempelvis om fastigheten ligger på ett område som är kritiskt för landets försvar, gränsbevakningen eller säkerställandet av gränssäkerheten. En gruva ska kunna klassificeras ligga på ett kritiskt område till exempel i en situation där den ligger i områden som i en landskapsplan, en generalplan eller en detaljplan anvisats för Försvarsmaktens eller Gränsbevakningsväsendets behov eller på högst 500 meters avstånd från ett sådant område. Förköpsrätten är inte bunden till nationalitet. Inlösen ska tillämpas för att trygga landets försvar, den territoriella integriteten, den inre säkerheten, ledningen av staten, gränssäkerheten, gränsbevakningen, försörjningsberedskapen, funktionen hos den infrastruktur som är nödvändig för samhället eller något annat med dessa jämförbart samhälleligt intresse. Inlösen kan tillämpas som sista medel, till exempel när gruvans verksamhet på ett betydande sätt äventyrar ovan nämnda verksamheter. Tvångsinlösen är inte bunden till nationalitet. 

Vid överföring av tillstånd enligt gruvlagen ska i synnerhet lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter för säkerställande av den nationella säkerheten kunna tillämpas, eftersom tillstånden enligt gruvlagen i princip inte förutsätter äganderätt till en fastighet, utan verksamheten idkas med stöd av en särskild rättighet. Med särskild rättighet avses nyttjande-, servituts-, lösgörnings- och med dessa jämförbar rätt till annan tillhörig fastighet eller annat jord- eller vattenområde samt byggnad och konstruktion (inlösningslagen 603/1977, 2 §). 

Det föreslås att även sametingslagen fogas till laghänvisningarna i paragrafen, trots att den nämns redan i 1 § 4 mom., eftersom tillägget fäster uppmärksamhet vid att sametingets ställning ska beaktas i tillståndsprocesser enligt gruvlagen. Enligt förslaget fogas också förvaltningslagen (434/2003), lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003), samiska språklagen (1086/2003) och språklagen (423/2003) till hänvisningarna. Formuleringen i paragrafens början ändras så att paragrafens informativa karaktär framgår tydligare. 

6 §.Allmänna principer. Enligt 18 § 1 mom. 3 punkten i den gällande gruvlagen är en innehavare av gruvtillstånd skyldig att se till att uppenbart slöseri med gruvmineral inte förekommer i samband med brytningen och utvinningen. Utöver att bestämmelsen förutsätter att en innehavare av gruvtillstånd ska se till att en eventuell framtida användning av gruvan och fyndigheten och eventuellt framtida brytningsarbete inte äventyras eller försvåras, förbjuder bestämmelsen också sådan brytning och utvinning av gruvmineral som uppenbart slösar med gruvmineralet. I praktiken innebär detta bland annat att innehavaren av gruvtillstånd ska utnyttja alla gruvmineral som påträffats på gruvområdet och som är tekniskt och ekonomiskt utvinningsbara. 

I propositionen föreslås att ovan nämnda princip stärks, så att det till 6 § 1 mom. 4 punkten underpunkt d i gruvlagen fogas en uttrycklig bestämmelse om att säkerställa att alla gruvmineral som påträffats på ett område och som är tekniskt och ekonomiskt utvinningsbara ska utnyttjas i alla faser av gruvdriften och att även förvaltningen av andra gruvmineral ska ordnas på behörigt sätt. Ändringen förutsätter att den som ansöker om gruvtillstånd från och med att gruvdriften inleds utnyttjar alla gruvmineral som påträffats på området och som är tekniskt och ekonomiskt utvinningsbara. Av dokumenten i ansökan om gruvtillstånd ska det framgå att detta har beaktats. I praktiken följer av detta att den som ansöker om tillstånd ska försäkra sig om att söka alla tillstånd som förutsätts för verksamheten och för utvinningen av gruvmineral. 

Det föreslagna tillägget kompletterar ovan nämnda 18 § 1 mom. 3 punkten i den gällande gruvlagen. Därtill kompletterar det föreslagna tillägget 52 § 3 mom. 2 punkten i den gällande gruvlagen, enligt vilken gruvtillståndet ska innehålla behövliga bestämmelser för att trygga allmänna och enskilda intressen om åtgärder för att säkerställa att det inte förekommer uppenbart slöseri med gruvmineral vid gruvdrift eller att en eventuell framtida användning av gruvan och eventuellt framtida brytningsarbete inte äventyras eller försvåras vid gruvdriften. 

Vid bedömningen av om den som bedriver gruvdrift kan utvinna gruvmineral som påträffats på gruvområdet ska man beakta att den som bedriver gruvdriften kan ha varierande tekniska och ekonomiska möjligheter att utvinna gruvmineral under olika tidpunkter, med hänsyn till variationerna i världsmarknadspriset på gruvmineral, de varierande halterna av värdefulla ämnen i malm och till exempel utvecklingen av brytnings- och anrikningstekniken. 

Den föreslagna ändringen förverkligar föresatsen om att uppmärksamhet ska fästas vid uranhalten i malm vilken skrivits in i statsminister Sanna Marins regeringsprogram samt statsrådets uttalande som gavs i samband med beslutet om tillvaratagande av Terrafame Ab:s uran (6.2.2020). Enligt uttalandet förutsätts att regeringen i samband med reformen av gruvlagen bereder förslag på bestämmelser, vars syfte är att säkerställa att tillstånd framöver beviljas samtidigt för alla tekniskt och ekonomiskt utvinningsbara mineraler, till exempel uran, som det finns kännedom om vid tiden för ansökan om tillstånd. 

I propositionen föreslås att en ny underpunkt e fogas till 1 mom. 4 punkten. Enligt den nya underpunkten ska en allmän princip inom verksamheten enligt gruvlagen vara att skadliga miljökonsekvenser ska undvikas så långt möjligt. Målet är att undvika skadliga miljökonsekvenser och kravet ”så långt möjligt” sätter målet i proportion till de konkretiserade åtgärderna i tillståndsvillkoren och kostnaderna för dessa. Miljökonsekvenser som avses i gruvlagen definieras i 5 §, enligt vilken miljökonsekvenser avser de direkta och indirekta konsekvenser som verksamhet grundad på tillstånd har för människors hälsa, levnadsförhållanden och trivsel och för marken, vattnet, luften, klimatet, växtligheten, organismerna, naturens mångfald, samhällsstrukturen, byggnader, landskapet, stadsbilden och kulturarvet. 

Det föreslås att det till 1 mom. fogas en ny 6 punkt enligt vilken en allmän princip för verksamheten enligt gruvlagen så långt möjligt ska vara att förvaltningen av gruvmineral ordnas på behörigt sätt. Detta innebär att förvaltningen av alla material på gruvområdet ska ordnas på behörigt sätt och att materialen placeras på det sätt som deras egenskaper förutsätter. Den nuvarande 5 punkten ändras inte. 

8 §. Anmälan om provtagning i anslutning till prospekteringsarbete. I propositionen föreslås att det till 1 mom. fogas en skyldighet för den som ansvarar för prospekteringsarbetet att innan provtagning enligt 7 § påbörjas göra en skriftlig anmälan till renbeteslaget på området inom renskötselområdet. Syftet med skyldigheten är att samordna prospekteringsarbetet med renskötseln och att på detta sätt förhindra eventuella olägenheter. Samtidigt bestäms att renskötselområdet är det renskötselområde som avses i 2 § 1 mom. i renskötsellagen. I 38 § anges att särskilt renskötselområde är det område som är särskilt avsett för renskötsel som avses i 2 § 2 mom. i renskötsellagen.  

Liksom de övriga anmälningsskyldigheterna i 8 § (enligt RP 273/2009) gäller inte heller denna anmälningsskyldighet sådana åtgärder som ska anses vara tillåtna med stöd av allemansrätten eller som inte har mer än ringa harmlösa följder. För att samla enskilda stenprover behövs det till exempel ingen anmälan. Bland annat folkstuffverksamhet kräver således ingen anmälan. 

11 §. Malmletning med stöd av tillstånd. I propositionen föreslås att det till 2 mom. i paragrafen fogas en ny 6 punkt, enligt vilken malmletning och annan användning av malmletningsområdet med stöd av malmletningstillstånd inte får medföra andra betydande skadliga miljökonsekvenser. Miljökonsekvenser som avses i gruvlagen definieras i 5 § 1 mom. 6 punkten, enligt vilken miljökonsekvenser avser de direkta och indirekta konsekvenser som verksamhet grundad på tillstånd har för människors hälsa, levnadsförhållanden och trivsel och för marken, vattnet, luften, klimatet, växtligheten, organismerna, naturens mångfald, samhällsstrukturen, byggnader, landskapet, stadsbilden och kulturarvet. 

Ingen separat hänvisning till bestämmelserna i naturvårdslagen föreslås i propositionen i bestämmelsen om förbjudna följder av malmletningstillstånd, eftersom det i 3 § entydigt föreskrivs att naturvårdslagen ska tillämpas när tillståndsärenden eller andra ärenden enligt gruvlagen avgörs och i övrigt när åtgärder vidtas enligt gruvlagen. Detta förutsätter bland annat att gruvmyndigheten fastställer tillräckligt exakta tillståndsvillkor för att säkerställa att verksamheten i tillståndet inte medför följder som är förbjudna i naturvårdslagen. 

I gruvlagen finns ingen uttrycklig bestämmelse om förutsättningarna för beviljande av malmletningstillstånd. I 11 § i gruvlagen föreskrivs emellertid i praktiken om förutsättningarna för beviljande av tillstånd, trots att bestämmelsen hänvisar till malmletning med stöd av malmletningstillstånd i stället för till förutsättningar för beviljande av tillstånd. I propositionen föreslås att det till 51 § 2 mom. fogas en ny 10 punkt, enligt vilken malmletningstillståndet ska innehålla behövliga bestämmelser för att trygga allmänna och enskilda intressen om åtgärder för att säkerställa att malmletningen och annan användning av malmletningsområdet inte medför olägenhet för människors hälsa eller fara för den allmänna säkerheten, väsentlig olägenhet för annan näringsverksamhet, betydande förändringar i naturförhållandena, väsentlig skada på sällsynta eller värdefulla naturförekomster, avsevärd olägenhet för landskapet eller andra betydande skadliga miljökonsekvenser. Till sitt innehåll ska 51 § 2 mom. 10 punkten motsvara 11 § 2 mom. Tillsammans säkerställer dessa bestämmelser att verksamhet enligt malmletningstillstånd inte orsakar följder som strider mot bestämmelserna. 

12 §.Anmälan om malmletning, terrängarbeten och konstruktioner på malmletningsområdet. I propositionen föreslås att 2 mom. ändras. Syftet med ändringen är att renbeteslagens ställning ska förenhetligas vad gäller bestämmelserna om beaktande av renskötsel och renbeteslagens deltagande. Enligt propositionen utvidgas bestämmelsens tillämpningsområde till att gälla hela renskötselområdet, i stället för att bestämmelsen bara skulle gälla i det särskilda renskötselområdet. Enligt propositionen ska anmälan om terrängarbeten och konstruktioner på malmletningsområdet alltid göras till områdets renbeteslag, i stället för att göras till områdets renbeteslag bara om malmletningsområdet ligger i det särskilda renskötselområdet. 

Det föreslås att ett nytt 4 mom. fogas till paragrafen. Enligt det nya momentet ska den som ansvarar för malmletningen innan malmletningen inleds göra en skriftlig anmälan till gruvmyndigheten, om malmletningen genomförs med fastighetsägarens samtycke enligt 9 §. Det föreslagna nya anmälningsförfarandet effektiviserar gruvmyndighetens tillsyn över malmletning med fastighetsägarens samtycke och gör det möjligt för gruvmyndigheten att mer ingående övervaka att malmletningen inte utförs med fastighetsägarens samtycke enligt 9 § trots att malmletning skulle förutsätta malmletningstillstånd med stöd av 9 § 2 mom. 1 och 2 punkten. Genom ändringen får gruvmyndigheten information om hur mycket malmletning som utförs med fastighetsägarens samtycke totalt, vilket främjar öppenhet och transparens. Vid behov ska gruvmyndigheten begära tilläggsuppgifter av den som ansvarar för malmletningen, om anmälan ger orsak till begäran om tilläggsutredning. Sådana situationer är till exempel malmletning med markägarens tillstånd i närheten av ett naturskyddsområde. Enligt förslaget förutsätter inledning av malmletning ingen separat bekräftelse från gruvmyndigheten. 

I propositionen föreslås ingen ändring av bestämmelserna i 9 § i gruvlagen. Således ska det även i framtiden vara möjligt att utföra malmletning utan gruvmyndighetens tillstånd, om malmletningen kan utföras som prospekteringsarbete enligt 7 § eller om fastighetsägaren har gett sitt samtycke till detta och det inte handlar om tillståndspliktig malmletning med stöd av 9 § 2 mom. 

I propositionen föreslås det att 5 mom. om bemyndigande att utfärda förordning ska ändras, så att bemyndigandet att utfärda förordning omfattar alla anmälningsförfaranden i paragrafen. 

Förslaget förutsätter dessutom att paragrafens rubrik ändras så att den bättre motsvarar paragrafens innehåll. 

14 §. Redogörelse för undersökningsarbeten och undersökningsresultat. Målen i regeringsprogrammet förutsätter att den lagstiftning som styr gruvdriften ändras, för att förbättra den lokala acceptansen och möjligheterna till påverkan samt rätten till information bland fastighets- och markägarna på gruvområdet och i gruvans verkningsområde. För att uppnå målen ovan föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen. Det nuvarande 2 mom. blir nya 3 mom. Utöver den skriftliga redogörelse som årligen ska lämnas till gruvmyndigheten förutsätter det föreslagna nya 2 mom. att en innehavare av malmetningstillstånd ska vara skyldig att årligen ordna en för allmänheten öppen tillställning, där innehavaren av malmletningstillstånd redogör för utförda undersökningsarbeten och resultaten av dem, miljökonsekvenserna och andra konsekvenser av utförda undersökningsarbeten, vilka undersökningsarbeten som kommer att utföras under följande undersökningsperiod samt en bedömning av miljökonsekvenserna och andra konsekvenser av sådana arbeten. 

Genom propositionen ska en del god praxis om lokal information som sektorn utvecklat lyftas upp som ett minimikrav på lagnivå. Den för allmänheten öppna tillställningen ger å sin sida områdets invånare och andra aktörer som påverkas av verksamheten möjligheten att ge sina synpunkter om de utförda undersökningsarbetena och konsekvenserna av planerade undersökningsarbeten. Responsen från fastighetsägare och andra parter ska ge innehavaren av malmletningstillstånd möjligheten att bedöma vilka åtgärder som ska kunna minska eller avlägsna konsekvenserna av verksamheten.  

Den öppna tillställningen ska vara möjlig att ordna per tillstånd eller per ort, för att det på tillställningen ska vara möjligt att ge en utredning om flera tillstånd, ifall innehavaren av malmletningstillstånd har två eller flera tillstånd på närliggande områden. Det ska vara möjligt att ordna tillställningen på orten eller som onlineevenemang eller en kombination av dessa. 

I propositionen föreslås att nuvarande 2 mom. blir nya 3 mom., så att närmare bestämmelser även får utfärdas om de för allmänheten öppna tillställningarna genom förordning av statsrådet. 

15 §. Efterbehandlingsåtgärder på malmletningsområdet. I propositionen föreslås att 3 mom. ändras. Syftet med ändringen är att renbeteslagens ställning ska förenhetligas vad gäller bestämmelserna om beaktande av renskötsel och renbeteslagens deltagande. Enligt propositionen utvidgas bestämmelsens tillämpningsområde till att gälla hela renskötselområdet, i stället för att bestämmelsen bara skulle gälla i det särskilda renskötselområdet.  

Enligt propositionen ska anmälan om att efterbehandlingsåtgärderna på malmletningsområdet har slutförts alltid göras till områdets renbeteslag, i stället för att göras till områdets renbeteslag bara om malmletningsområdet ligger i det särskilda renskötselområdet. 

18 §.Skyldigheter för innehavare av gruvtillstånd. I propositionen föreslås att 1 mom. i paragrafen om skyldigheterna för innehavare av gruvtillstånd ändras, så att innehavaren av gruvtillstånd tydligare än i nuläget ska beakta den framtida användningen av gruvområdet. Det föreslås att 1 mom. 4 punkten ändras, så att en innehavare av gruvtillstånd ska vara skyldig att se till att den framtida användningen av gruvområdet eller den framtida utvinningen av fyndigheten inte äventyras eller försvåras. Den gällande bestämmelsen styr innehavaren av gruvtillstånd att snarare se till att en eventuell framtida gruvdrift på området inte äventyras eller försvåras. Beaktandet av den framtida användningen av gruvområdet redan vid ansökan om gruvtillstånd och även i övrigt under gruvdriften ska anses vara motiverat bland annat med tanke på cirkulär ekonomi och en hållbar användning av områdena. I praktiken har man observerat att det är viktigt att inleda planeringen av den framtida användningen av gruvområdet (kartläggning av användningsmöjligheterna och utifrån dessa planering av den framtida användningen av gruvområdet) redan i god tid innan gruvdriften upphör. Landskapsförbundet, som är den myndighet som ansvarar för områdesanvändningen och den regionala utvecklingen i landskapet, är en bra kontaktmyndighet vid utredningarna i det inledande skedet. Det är viktigt att planera den framtida användningen av området, eftersom gruvdrift alltid är en temporär markanvändningsform och området frigörs för annan användning efter att gruvdriften har upphört. Genom god planering i rätt tid kan den framtida användningen av gruvområdet göra det möjligt att utnyttja den infrastruktur som byggts på området så hållbart som möjligt eller att planera en smidig förändring av området till så naturenligt skick som möjligt, så att området kan betjäna rekreationen eller andra näringar i regionen. Detta är betydelsefullt exempelvis för att bevara byggnader och konstruktioner samt vägnät och annan infrastruktur på området, om detta behövs med tanke på den framtida användningen av området. Vid planeringen av den framtida användningen ska man emellertid beakta vem som äger fastigheten (innehavaren av gruvtillståndet eller en annan aktör), vilken användning som angetts för området i planläggningen (om den framtida användningen har planlagts) och vilka säkerhetskrav som gäller området. Innehavaren av gruvtillståndet har det övergripande ansvaret för gruvområdets säkerhet, tills gruvområdet har upphört. 

Det föreslås att det till 1 mom. fogas en ny 5 punkt om att en innehavare av gruvtillstånd är skyldig att se till att stegvis stängning av gruvan ska beaktas i gruvdriften. Bestämmelserna i den gällande gruvlagen, såsom bestämmelserna om ändring av tillstånd, upphörande av gruvdrift och säkerheter, möjliggör en stegvis stängning av gruvor. Den gällande gruvlagen uppmuntrar emellertid inte innehavaren av gruvtillstånd att aktivt beakta en stegvis stängning av gruvan och att beakta detta i gruvdriften. För att stärka skyldigheten är avsikten att precisera 16 § i statsrådets förordning om gruvdrift, så att den som ansöker om gruvtillstånd ska presentera en preliminär plan på stegvis stängning av gruvan. För att främja en stegvis stängning föreslås i propositionen dessutom en ändring av 120 § i gruvlagen, angående beredskap för att avsluta gruvdriften. 

Enligt förslaget ska till 18 § 1 mom. fogas en ny 6 punkt, enligt vilken en innehavare av gruvtillstånd ska vara skyldig att se till att åtgärder i samband med stängningen av gruvan vidtas så att den stängda gruvan inte medför några betydande skadliga konsekvenser för människors hälsa eller miljön. Bestämmelsen hänvisar till 143 § i gruvlagen, angående iståndsättning av gruvområdet efter det att gruvdriften har upphört. Dessutom ska stängningsåtgärderna följa bestämmelserna om avslutande av verksamheten i miljötillståndet. 

Det föreslås att det till 1 mom. fogas en ny 7 punkt, enligt vilken innehavaren av gruvtillstånd är skyldig att följa upp verksamhetens tillståndsenlighet och anmäla eventuella avvikelser till gruvmyndigheten utan dröjsmål. En avvikelse kan till exempel vara att en viss verksamhet överskrider det område som reserverats för gruvdriften (exempelvis en sidotipp) eller att träd eller andra landskapselement som förutsätts i gruvtillståndet har avlägsnats oavsiktligen. Gruvmyndigheten överväger om tillsynsåtgärder behöver vidtas med anledning av anmälan (till exempel åtgärdande av en förseelse eller försummelse enligt 156 § eller ändring av tillstånd enligt 69 §). Det bör beaktas att det finns separata bestämmelser om anmälan om olyckor i 171 §. Avvikelser från miljötillståndet ska enligt miljöskyddslagen anmälas till tillsynsmyndigheten. 

Det föreslås att det till 1 mom. fogas en ny 8 punkt, enligt vilken innehavaren av gruvtillstånd är skyldig att förebygga och minska skadliga miljökonsekvenser. Skyldigheten följer kraven i miljöskyddslagen. Uppfyllandet av skyldigheten förutsätter i praktiken att innehavaren av gruvtillstånd i sin verksamhet iakttar allmän aktsamhetsskyldighet, följer bestämmelserna i gruvtillståndet och miljötillståndet samt följer upp och observerar den egna verksamhetens konsekvenser för miljön. 

Avsikten med den föreslagna ändringen av 1 mom. är att bidra till att förbättra gruvornas miljöskydd. 

Målen i regeringsprogrammet förutsätter att den lagstiftning som styr gruvdriften ändras, för att förbättra den lokala acceptansen och möjligheterna till påverkan samt rätten till information bland fastighets- och markägarna på gruvområdet och i gruvans verkningsområde. För att uppnå målen ovan föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen. Enligt det nya momentet ska innehavaren av gruvtillstånd vara skyldig att årligen ordna en för allmänheten öppen tillställning, där innehavaren av gruvtillståndet redogör för omfattningen och resultaten av utvinningen av fyndigheten samt väsentliga förändringar i uppgifterna om mineralreserverna och ger en bedömning om gruvdriftens konsekvenser till fastighetsägare och andra parter på gruvdriftens verkningsområde. 

Genom propositionen ska en del god praxis om lokal information som sektorn utvecklat lyftas upp som ett minimikrav på lagnivå. Den för allmänheten öppna tillställningen ger å sin sida områdets invånare och andra aktörer som påverkas av verksamheten möjligheten att ge sina synpunkter om gruvdriften, gruvans livslängd och tillståndsinnehavarens bedömning av gruvdriftens konsekvenser. Tillställningen är uppenbart onödig till exempel om det inte finns någon aktiv verksamhet på gruvområdet eftersom området är en mineralreserv. I så fall finns det ingen skyldighet att ordna tillställningen. Om aktiv drift emellertid planeras på området, ska tillställningen ordnas enligt förslaget. Det föreslås att den information som ges på tillställningen ska vara uppgifter om verksamheten, dess konsekvenser och planer på en mer allmän nivå, och att omständigheter som omfattas av företagshemligheter inte behöver föras fram. Vid utredningen av gruvdriftens konsekvenser ska också konsekvenserna för samernas rättigheter som urfolk då verksamheten riktas mot samernas hembygdsområde föras fram. Responsen från fastighetsägare och andra parter ska ge innehavaren av gruvtillstånd möjligheten att bedöma vilka åtgärder som ska kunna minska eller avlägsna konsekvenserna av verksamheten. Det ska vara möjligt att ordna tillställningen på orten eller som online-evenemang eller en kombination av dessa, så att så många som möjligt av de intresserade ska ha möjlighet att delta i tillställningen. Om innehavaren av gruvtillstånd har flera gruvområden bredvid varandra, kan det vara ändamålsenligt att ordna bara en gemensam tillställning där uppgifterna om alla områden presenteras. 

Tillställningen ska ge innehavaren av gruvtillstånd möjlighet att gå igenom dels uppgifter om gruvdriften, dels också uppgifter om miljöuppföljningen på en allmän nivå. Då är det bra att på tillställningen ta upp olika tillstånd i anknytning till gruvorna och fördelningen av behörigheten mellan myndigheterna. Miljöuppföljningen sker med stöd av miljöskyddslagen. Gruvlagen ålägger inte till att offentliggöra uppföljningsuppgifter, men med tanke på den övergripande uppfattningen av verksamheten kan detta vara ett bra förfarandesätt. 

Det föreslås att ett nytt 4 mom. fogas till paragrafen. Med stöd av det nya momentet ska närmare bestämmelser om de för allmänheten öppna tillställningarna få utfärdas genom förordning av statsrådet. 

24 §. Guldvaskarens skyldigheter. I propositionen föreslås att det till 2 mom. fogas att verksamhet och annan användning av guldvaskningsområdet med stöd av guldvaskningstillstånd, vid sidan av att inte få orsaka skada på kulturhistoriskt värdefulla byggnader på området och deras gårdsområden, inte heller ska få orsaka skada på andra motsvarande objekt, eller konstruktioner för renskötsel eller renarnas flyttleder som är belägna på området. För att bestämmelsen ska bli begripligare delas den in i två olika meningar Andra motsvarande objekt kan till exempel vara befintliga konstruktioner i anknytning till utövandet av den samiska kulturen, basområden, platser för kåtor och vindskydd. Det berörda landskapsförbundet och det berörda renbeteslaget har information om konstruktioner för renskötseln, och den senare har också information om renarnas flyttleder. Även Forststyrelsen eller Renbeteslagens förening har information om konstruktioner för renskötseln och renarnas flyttleder. 

27 §. Anmälan om terrängarbeten på guldvaskningsområde. I propositionen föreslås att 2 mom. ändras. Syftet med ändringen är att renbeteslagens ställning ska förenhetligas vad gäller bestämmelserna om beaktande av renskötsel och renbeteslagens deltagande. Enligt propositionen utvidgas bestämmelsens tillämpningsområde till att gälla hela renskötselområdet, i stället för att bestämmelsen bara skulle gälla i det särskilda renskötselområdet. 

Genom propositionen ska anmälan om terrängarbeten på guldvaskningsområde alltid göras till områdets renbeteslag, i stället för att göras till områdets renbeteslag bara om guldvaskningsområdet ligger i det särskilda renskötselområdet. 

28 §. Redogörelse för guldvaskningen. Målen i regeringsprogrammet förutsätter att den lagstiftning som styr gruvdriften ändras, för att förbättra den lokala acceptansen och möjligheterna till påverkan samt rätten till information bland fastighets- och markägarna på gruvområdet och i gruvans verkningsområde. För att uppnå målen ovan föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen. Enligt det nya momentet ska gruvmyndigheten årligen ordna en för allmänheten öppen tillställning, där det redogörs för guldvaskning som grundar sig på guldvaskningstillstånd samt guldvaskningens konsekvenser för renskötseln, renbeteslagen, andra näringar och samernas ställning som urfolk inom samernas hembygdsområde och skolternas rättigheter inom skolt-området enligt skoltlagen. Skyldigheten att ordna en för allmänheten öppen tillställning föreskrivs för gruvmyndigheten, till vilken enskilda guldvaskare årligen lämnar sådana redogörelser som avses i 1 mom. och som har aktuell information om guldvaskningsverksamheten och sakkunskap om den redogörelse som avses i 2 mom. 

Tillfället ger å sin sida i synnerhet fastighets- och markägare i guldvaskningens verkningsområde samt andra aktörer som påverkas av verksamheten möjligheten att ge sina synpunkter om guldvaskningen och dess konsekvenser för renskötseln, andra näringar samt samernas och skolternas rättigheter. Responsen ska ge gruvmyndigheten möjligheten att bedöma vilka åtgärder som ska kunna minska eller avlägsna konsekvenserna av verksamheten. 

I och med det nya 2 mom. blir det nuvarande 2 mom. nya 3 mom. I propositionen föreslås att det nya 3 mom. ändras, så att närmare bestämmelser får utfärdas om de för allmänheten öppna tillställningarna genom förordning av statsrådet. 

30 §. Slutbesiktning på guldvaskningsområde. I propositionen föreslås att renbeteslagens ställning ska förenhetligas vad gäller bestämmelserna om beaktande av renskötsel och renbeteslagens deltagande genom en ändring av 2 mom. Enligt propositionen utvidgas bestämmelsens tillämpningsområde till att gälla hela renskötselområdet, i stället för att bestämmelsen bara skulle gälla i det särskilda renskötselområdet. 

Enligt propositionen ska gruvmyndigheten alltid lämna en underrättelse om slutbesiktningen till områdets renbeteslag, i stället för att underrättelsen lämnas till områdets renbeteslag bara om guldvaskningsområdet ligger i det särskilda renskötselområdet. 

31 a §.Rådgivning till sökande. Det föreslås att det till gruvlagen fogas en ny bestämmelse som preciserar rådgivningsskyldigheten enligt 8 § och 23 § 2 mom. i förvaltningslagen. Bestämmelsen ska till sitt innehåll motsvara 39 a § i miljöskyddslagen. Syftet med bestämmelsen ska vara att göra handläggningen av tillståndsansökan smidigare och att möjliggöra en allt effektivare samordning av tillståndsförfaranden och tillstånd, till exempel gruvtillstånd och miljötillstånd. 

Enligt propositionen ska myndigheten på begäran ge information i elektronisk form om vilka uppgifter och utredningar som kan förutsättas av tillståndsansökan, vilka utlåtanden, anmärkningar och åsikter tillståndsmyndigheten inhämtar för utredning av ärendet, den tidsfrist som ska reserveras för detta samt uppskattad tidpunkt för meddelande av tillståndsbeslutet. Därtill är syftet med bestämmelsen att klargöra att myndigheten på sökandens begäran eller på eget initiativ kan arrangera ett samråd mellan sökanden och myndigheten för att ordna rådgivningen. 

Enligt propositionen ska rådgivning ges till den som ansöker om tillstånd. Bestämmelsen ska också möjliggöra rådgivning till den som har en bestämd avsikt att ansöka om tillstånd enligt gruvlagen. 

Arrangerandet av ett samråd som avses i 2 mom. i den föreslagna bestämmelsen kan vara motiverat, om projektet förutsätter omfattande utredningar, flera tillstånd eller om andra särskilda orsaker talar för att ett samråd arrangeras. Den föreslagna bestämmelsen om samråd ger ett mervärde i relation till bestämmelsen om rådgivning i förvaltningslagen. Arrangerandet av ett samråd mellan tillståndssökanden och myndigheten ska övervägas från fall till fall och med tanke på en ändamålsenlig användning av tiden och myndigheternas resurser. En sak som ska tas upp vid samrådet är möjligheten att samordna handläggningen av gruvtillståndet och miljötillståndet enligt lagen om samordning av vissa miljörelaterade tillståndsförfaranden och att ge sökanden råd om de förfaranden som behövs vid samordningen. 

Liksom i miljöskyddslagen ska begreppet samråd användas i stället för begreppet förhandling, eftersom syftet med samrådet inte är att uppnå ett slutresultat som är bindande för myndigheten eller den som inlett ärendet, utan rådgivningen ger parterna möjligheten att förfara på det sätt de önskar. Sist och slutligen är det myndigheten som överväger om ett samråd behövs utgående från vilka förfaranden som främjar ordnandet av en effektiv tillståndshandläggning enligt serviceprinciperna. En promemoria uppgörs över samrådet och fogas till materialet som uppkommer vid handläggningen. 

När myndigheten ger råd bör det observeras att myndigheten inte kan bli ombud för tillståndssökanden utan att bli jävig vid handläggningen av ärendet. Rådgivningen ska således fokusera på de processuella omständigheter som preciseras i den föreslagna bestämmelsen. 

Målet med propositionen är inte att innehållsmässigt begränsa innehållet i rådgivningsskyldigheten enligt 8 § i förvaltningslagen. Syftet med den föreslagna bestämmelsen är att myndigheten även i framtiden ska kunna iaktta serviceprincipen och fullgöra sin rådgivningsskyldighet enligt 8 § i förvaltningslagen vid sidan av den föreslagna bestämmelsen. Myndigheten har också var rådgivningsskyldigheten enligt 8 § och 23 § 2 mom. i förvaltningslagen gentemot andra parter, såsom tillståndssökanden.  

På grund av legalitetsprincipen inom förvaltningen är inte heller felaktiga råd som myndigheten ger bindande för myndigheten eller fullföljdsdomstolen vid beslutsfattande. Myndigheten ska kunna ändra riktlinjerna för sina avgöranden inom ramen för jämlikhetsprincipen. 

Enligt 8 § i förvaltningslagen är rådgivningen avgiftsfri. För kostnaderna för handläggningen av tillstånd uppbär gruvmyndigheten emellertid en avgift på normalt sätt i enlighet med avgiftstaxan. 

32 §. Företrädesrätt på basis av förbehållsanmälan och tillståndsansökan. Det föreslås att bestämmelsen om företrädesrätt ändras, så att den bättre beskriver förbehållsanmälans karaktär och beskriver systemet med företrädesrätt mer allmänt. Enligt förslaget ska även rubriken ändras så att den blir mer beskrivande. Rättsläget angående företrädesrätten ska inte ändras genom ändringarna i fråga, utan det handlar om en utökad allmän beskrivning av systemet med företrädesrätt och ett förtydligande av bestämmelsens struktur.  

Enligt förslaget fogas ett nytt 1 mom. till paragrafen. Momentet ska innehålla en allmän beskrivning av systemet med företrädesrätt. Företrädesrätt till malmletningstillstånd får den som gör en förbehållsanmälan eller som först lämnar in en ansökan om malmletningstillstånd. Företrädesrätt till gruvtillstånd och guldvaskningstillstånd får den som först lämnar in en ansökan om gruvtillstånd eller en ansökan om guldvaskningstillstånd. 

Det 4 mom. om förbehållsanmälan i den gällande paragrafen ska enligt förslaget flyttas till 2 mom., så att momenten innehållsmässigt är i en sådan ordning som motsvarar verksamhetens kronologiska ordning.  

De gällande 1−3 mom. blir samtidigt 3−5 mom. och ordalydelsen i momenten förenklas. 

34 §. Tillståndsansökan. I propositionen föreslås att det till 2 mom. 1 punkten fogas att det i tillståndsansökan också ska ges en med tanke på tillståndsprövningen behövlig och tillförlitlig redogörelse om sökandens andra ansökta eller gällande tillstånd. Med tillägget avses uppgifter om andra tillstånd i anknytning till verksamheten, såsom andra guldvaskningstillstånd, miljötillstånd och vattenhushållningstillstånd. 

I propositionen föreslås ett nytt 4 mom. om tillståndssökandens skyldighet att utreda vilka konsekvenser verksamheten enligt ansökan har för samernas rättigheter som urfolk att bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sina traditionella näringar. Utredningen ska fungera som grund för förfarandet enligt 38 § (Utredning och samarbetsförfarande inom samernas hembygdsområde, skoltområdet och det särskilda renskötselområdet). Sametinget, skolternas byastämma och renbeteslagen på området ska ges tillfälle att ta ställning till utredningen innan samarbetet inleds enligt 38 § 1 mom. i förslaget. Detta ska beaktas vid beredningen av utredningen. Avsikten med den föreslagna ändringen är att betona sökandens skyldighet att göra en utredning samt att förbättra utredningarnas kvalitet och beskriva utredningens innehåll mer ingående. Utredningen ska beskriva den nuvarande användningen av området för ändamål som gäller samernas rättigheter som urfolk (språk, kultur, traditionella näringar, hantverk) samt skyddade kulturarvsobjekt och fornminnen.  

Utredningen ska vara tillräcklig. Det föreslås att tillståndssökanden ska göra en utredning, ifall området som är föremål för ansökan är beläget inom samernas hembygdsområde. Tillståndssökanden ska också utreda vilka konsekvenser verksamheten enligt ansökan har utanför samernas hembygdsområde, om verksamheten enligt ansökan har en avsevärd betydelse för samernas rättigheter som urfolk. I praktiken kan det då närmast handla om ansökan om gruvtillstånd. När man beaktar begränsningar av åtgärder som är tillåtna med stöd av malmletningstillstånd och guldvaskningstillstånd, kan malmletning och guldvaskning utanför samernas hembygdsområde i princip inte anses vara sådan verksamhet som skulle ha en avsevärd betydelse för samernas rättigheter som urfolk. Kravet på utredning utanför samernas hembygdsområde finns i nuläget i 38 § 2 mom., men i propositionen föreslås det att bestämmelsen flyttas till 34 §, där sökandens skyldighet att utreda projektets konsekvenser för samernas rättigheter som urfolk framgår i sin helhet. 

Det föreslås att 4 mom. ska innehålla krav på utredningens innehåll. I utredningen ska särskilt beaktas de omständigheter som nämns separat i momentet. I utredningen av konsekvenserna ska beaktas kända eller sannolika konsekvenser av den verksamhet som avses i ansökan för samernas rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur samt att utöva sina traditionella näringar på området (1 punkten). Enligt en etablerad tolkning är samernas traditionella näringar renskötsel, jakt, fiske, insamling av naturprodukter och hantverk samt moderna former för utövning av dessa. Enligt 2 punkten ska man beakta motsvarande gällande malmletningstillstånd, gruvtillstånd eller guldvaskningstillstånd i närheten av det område som avses i ansökan och enligt 3 punkten beakta vilka sådana områden ansökan gäller som är viktiga med tanke på samernas rättigheter som urfolk. I utredningen ska man dessutom beakta andra former av områdesanvändning (till exempel skogsbruk) som stör samernas rättigheter som urfolk inom det område som avses i ansökan och i dess närhet. Enligt förslaget ska 2–4 punkten motsvara 38 § 1 mom. 1–3 punkten i den nuvarande lagen och dessa punkter ska flyttas till 34 § om tillståndsansökan. I utredningen ska dessutom bedömas huruvida det trots beviljande av tillstånd på området i fråga fortfarande är möjligt att bevara och utveckla den samiska kulturen och att utöva samernas traditionella näringar (5 punkten).  

Uppgifter som behövs för utredningen finns till exempel i offentliga informationskällor. Information om andra motsvarande tillstånd i närheten av området kan man till exempel få från gruvregistrets karttjänst. Det berörda landskapsförbundet och det berörda renbeteslaget har information om till exempel konstruktioner för renskötseln, och det senare har också information om renarnas flyttleder. Även Forststyrelsen eller Renbeteslagens förening har information om konstruktioner för renskötseln och renarnas flyttleder.  

När det nya 4 mom. fogas till paragrafen ändras de gällande 4–7 mom. till 5–8 mom. 

38 §. Utredning och samarbetsförfarande inom samernas hembygdsområde, skoltområdet och det särskilda renskötselområdet. I propositionen föreslås det att paragrafen förnyas för att förtydliga förfarandet och ansvaren. Det föreslås att samarbetsförfarande fogas till rubriken, utöver utredning, för att beskriva paragrafens innehåll mer ingående.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska tillståndsmyndigheten utifrån den utredning som sökanden lämnar i sin tillståndsansökan i samarbete med tillståndssökanden, sametinget, skolternas byastämma, renbeteslagen på området och den myndighet eller inrättning som ansvarar för förvaltningen av området bedöma verksamhetens konsekvenser för samernas rätt som urfolk att bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sina traditionella näringar, och överväga vilka åtgärder som behövs för att minska och förebygga olägenheterna. 

Utredningar och samarbetsförfaranden gäller projekt inom samernas hembygdsområde, skoltområdet och det särskilda renskötselområdet. I och med sökandens utredningsskyldighet som föreslås i 34 § 4 mom. gäller utredningar och samarbetsförfaranden också projekt utanför samernas hembygdsområde, om verksamheten enligt ansökan har en avsevärd betydelse för samernas rättigheter som urfolk. Innehållet i bestämmelsen motsvarar 38 § 2 mom. i den gällande lagen.  

Utredningen och samarbetsförfarandet bygger på den utredning som sökanden lämnar i sin tillståndsansökan och som det ska finnas bestämmelser om i 34 § 4 mom. Tillståndsansökan kan gälla malmletningstillstånd, gruvtillstånd eller guldvaskningstillstånd. I slutet av 1 mom. föreslås en ny bestämmelse enligt vilken sametinget, skolternas byastämma och renbeteslagen på området ges tillfälle att ta ställning till sökandens utredning innan samarbetsförfarandet inleds. Möjligheten att ta ställning är en ny bestämmelse som stärker samernas möjligheter att delta på det sätt som förutsätts i de slutsatser av Finlands periodiska rapport som gjorts av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (22.8.2013, CCPR/C/FIN/CO/6). I enlighet med 33 § i förvaltningslagen kan en frist för ställningstagande sättas ut. Tillståndsmyndigheten bedömer om utredningen behöver kompletteras utifrån eventuella ställningstaganden. Tillståndsmyndigheten säkerställer att sökandens utredning motsvarar kraven i gruvlagen och förvaltningslagen och ber vid behov tillståndssökanden att komplettera tillståndsansökan.  

I det föreslagna samarbetsförfarandet bedöms verksamhetens konsekvenser för samernas rätt som urfolk och för renskötseln på det särskilda renskötselområdet samt övervägs vilka åtgärder som behövs för att minska och förebygga olägenheter. Skolternas byastämma har fogats till de aktörer som deltar i samarbetsförfarandet på det sätt som förutsätts i 17 § 3 mom. i grundlagen. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan tillståndsmyndigheten för att utreda ett ärende vid behov ordna ett möte till vilket företrädare för sametinget, skolternas byastämma, skoltrådet, de berörda renbeteslagen, sökanden, den myndighet eller inrättning som ansvarar för förvaltningen av området, kommunen, fiskeriområdet och de samfällda skogarna inbjuds för att höras. Bestämmelsen motsvarar vad som anges i 5 mom. i den gällande lagen. Termen fiskeområde har ändrats till fiskeriområde, som i lagen om fiske (379/2015) används som namn på en offentligrättslig förening som motsvarar ett fiskeområde. 

Enligt 3 mom. ska tillståndsmyndigheten inom det särskilda renskötselområdet i samarbete med renbeteslagen på området utreda vilka olägenheter verksamheten enligt tillståndet orsakar renskötseln. Det förslås att det särskilda renskötselområdet definieras i detta moment. Med särskilt renskötselområde avses enligt förslaget ett område som enligt 2 § 2 mom. i renskötsellagen uttryckligen är avsett särskilt för renskötsel. Den nuvarande definitionen av det särskilda renskötselområdet har funnits i 12 §, men genom ändringen ska definitionen inte längre ingå i den paragrafen. Innehållet i momentet motsvarar 4 mom. i den gällande lagen. Grunden för utredning av ett ärende ska vara den utredning om begränsningar av områdesanvändningen och beaktandet av dessa som tillståndssökanden presenterar i sin ansökan utifrån 34 § 2 mom. 2 punkten. 

Enligt 4 mom. ska tillståndsmyndigheten inom skoltområdet begära utlåtande av skolternas byastämma för att utreda vilka konsekvenser verksamheten enligt tillståndet har för skolternas näringar och levnadsförhållanden. Bestämmelser om remissförfarandet finns i 56 § i skoltlagen. Bestämmelsen motsvarar 3 mom. i den gällande lagen. Enligt 5 mom. finns bestämmelser om förhandlingsskyldigheten också i 9 § i sametingslagen och 53 § i renskötsellagen. Bestämmelsen motsvarar vad som anges i 5 mom. i den gällande lagen. Situationer då nämnda remiss- och förhandlingsförfaranden tillämpas och själva förfarandena fastställs utifrån den relevanta speciallagstiftningen. 

Utredningen och samarbetsförfarandet enligt 38 § fungerar som grund när tillståndsmyndigheten bedömer om tillstånd kan beviljas med stöd av 50 § (Hinder för beviljande av tillstånd inom samernas hembygdsområde, skoltområdet och det särskilda renskötselområdet). 

I 5 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om samarbetsförfarandet och om innehållet i bedömningen får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

39 §. Anmärkningar och åsikter. Målen i statsminister Sanna Marins regeringsprogram förutsätter att den lagstiftning som styr gruvdriften ändras, för att förbättra den lokala acceptansen och möjligheterna till påverkan samt rätten till information bland fastighets- och markägarna på gruvområdet och i gruvans verkningsområde. För att uppnå målen ovan föreslås att ett nytt 4 mom. fogas till paragrafen. Enligt det nya momentet ska gruvmyndigheten ordna en för allmänheten öppen tillställning som stöd för framställandet av anmärkningar och framförandet av åsikter när det är fråga om en ansökan om gruvtillstånd, ändring av gruvtillstånd eller förlängning av giltighetstiden för ett gruvtillstånd. Vid tillställningen ska det ges en redogörelse för innehållet i tillståndsansökan. Syftet med den interaktiva tillställningen är att komplettera det skriftliga samrådsförfarandet, och målet med förslaget är att genom ett direkt informationsmöte förbättra möjligheterna för invånare och andra aktörer i det område som påverkas av gruvtillståndsansökan eller i gruvans verkningsområde att få information om ett planerat gruvprojekt eller om ändringar i verksamheten. Anmärkningarna och åsikterna ska dock lämnas skriftligen separat. Syftet är inte att ge svar på åsikter och anmärkningar på tillställningen. Det ska vara möjligt att ordna tillställningen på orten eller som onlineevenemang eller en kombination av dessa. 

Det föreslagna nya momentet ska innehålla ett bemyndigande att utfärda förordning, som möjliggör att närmare bestämmelser får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

44 §. Förbehållsanmälan. I gruvlagen föreskrivs i 44 § 2 mom. om hinder för förbehållsanmälan som gäller vissa områden. Sådana områden är ett område som hör till ett malmletningsområde, gruvområde eller guldvaskningsområde eller ett område som tidigare varit förbehållsområde, om inte ett år har förflutit sedan förbehållsbeslutet upphörde att gälla eller återkallades. Vad gäller förbehållsanmälan finns inga andra hinder eller begränsningar som gäller vissa områden i lagen. Exempelvis bestämmelserna om hinder för malmletning i vissa områden har inte ansetts vara nödvändiga att utsträcka till att gälla förbehållsanmälan i den gällande gruvlagen, eftersom förbehållets rättsverkan endast begränsas till att den som gjort förbehållet har företrädesrätt att ansöka om malmletningstillstånd för ett visst område. Således handlar det uteslutande om ett system som reglerar de horisontella relationerna mellan verksamhetsutövare. 

Den ovan beskrivna bestämmelsen om hinder för förbehåll i vissa områden leder ofta till att avgränsningen av förbehållsområdena avviker betydligt från de områden som behandlas i ansökan om malmletningstillstånd och som direkt följer förbehållsanmälan. Med beaktande av förbehållets relation till ansökan om malmletningstillstånd, kan en annan avgränsning av områdena leda till onödig osäkerhet bland fastighetsägare och andra parter. 

I propositionen föreslås att bestämmelsen om hinder för förbehåll ändras, så att de områden som utgör uppenbara hinder för malmletningstillstånd och som avses i 7 § 2 mom. och 9 § 4 mom. i gruvlagen alltid ska avgränsas från förbehållsområdet. Med anledning av den föreslagna ändringen föreslås i propositionen att det till 44 § fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket den som gör förbehållet ska avgränsa de områden som avses i 7 § 2 mom. och 9 § 4 mom. i gruvlagen från förbehållsområdet i förbehållsanmälan. Med anledning av det föreslagna tillägget av ett nytt 2 mom. ändras det gällande 2 mom. till 3 mom. I denna proposition föreslås inga ändringar i 7 § 2 mom. och 9 § 4 mom. i gruvlagen. 

Sådana områden som avses i 7 § 2 mom. i gruvlagen är främst en begravningsplats som avses i begravningslagen (457/2003), ett område som försvarsmakten förfogar över eller ett sådant område som Gränsbevakningsväsendet besitter och där vistelse är begränsad eller förbjuden, områden där vistelse är begränsad eller dit tillträde är förbjudet för obehöriga, allmänna trafikleder och farleder, en byggnad som är avsedd för boende eller arbete eller andra lokaler som kan jämställas med en sådan, ett tillhörande privat gårdsområde eller platsen för en sådan byggnad om tillstånd att uppföra en byggnad enligt markanvändnings- och bygglagen har beviljats och byggandet redan har påbörjats, ett område som används för trädgårdsodling, en allmän byggnad eller inrättning eller en kraftledning eller transformatorstation med en spänning på mer än 35 000 volt, eller annat område som har tagits i särskilt bruk och som motsvarar vad som avses ovan samt skyddsområden som gäller dessa områden och som föreskrivs i gruvlagen.  

Sådana områden som avses i 9 § 4 mom. i gruvlagen är ett gatuområde eller ett torg enligt markanvändnings- och bygglagen, en landsvägs vägområde enligt landsvägslagen (503/2005), en flygplats eller annat område som tjänar luftfarten enligt luftfartslagen (1194/2009), ett järnvägsområde enligt banlagen (110/2007), en kanal eller annat motsvarande trafikområde för allmän trafik samt skyddsområden som gäller dessa områden och som föreskrivs i gruvlagen eller en annan lag. 

På grund av förbehållets rättsverkan är det inte ändamålsenligt att i prövningen av förbehållsanmälan beakta konsekvenserna av eventuell malmletning eller gruvdrift. Det är inte heller möjligt att beakta sådana konsekvenser i prövningen av förbehållsanmälan på grund av behovet av information som behövs för detta och som den som gör förbehållet eller gruvmyndigheten ännu inte har tillgång till vid tidpunkten för förbehållet.  

Syftet med förbehållssystemet är att den som gör förbehållet ska samla in information om konsekvenserna av eventuell malmletning under förbehållsbeslutets giltighetstid och att denna information ska kunna användas vid uppgörandet av ansökan om malmletningstillstånd. Det finns också skäl att observera att information om exempelvis malmletningens konsekvenser som ligger till grund för tillståndsprövningen för malmletningstillstånd också erhålls genom sådana utlåtanden, åsikter och anmärkningar om tillståndsansökan som inte begärs när förbehållsanmälan behandlas, eftersom ett förbehåll i princip inte medför några konsekvenser för exempelvis fastighetsägarnas ställning eller rättigheter.  

I 2 mom. föreslås också bestämmelser om att de nationalparker som avses i 11 § i naturvårdslagen och de naturreservat som avses i 12 § i naturvårdslagen ska avgränsas från förbehållsområdet. Förslaget anknyter till förslaget i RP 76/2022 angående en totalreform av naturvårdslagen. Enligt 49 § 1 mom. 2 punkten i nämnda proposition är det förbjudet att ta marksubstanser eller gruvmineral och att skada marken eller berggrunden i nationalparker och naturreservat. Enligt 51 § 2 mom. i samma proposition kan Forststyrelsen ge tillstånd till geologiska undersökningar, om verksamheten inte äventyrar syftet med inrättandet av området. De geologiska undersökningarna ska då ordnas så att de inte har mer än ringa skadlig inverkan på arterna, naturtyperna, vattenhushållningen eller landskapet i området. I framtiden ska malmletning i nationalparker och naturreservat vara förbjuden med stöd av naturvårdslagen, med undantag för geologiska undersökningar. För att undvika otydliga situationer föreslås motsvarande avgränsning i paragrafen om förbehållsanmälan i gruvlagen, visserligen med den skillnaden att förbehållsanmälan enligt gruvlagen kategoriskt ska vara förbjuden på områdena i fråga (inget undantag för geologiska undersökningar). Ett undantag för geologiska undersökningar i förbehållsanmälan skulle kunna leda till otydlig tillämpning, eftersom begreppet geologisk undersökning inte finns i gruvlagen. Eftersom förbehållssystemet är ett system som endast reglerar det horisontella förhållandet mellan verksamhetsutövare, bedöms företrädesmetoden knappt ha någon betydelse för geologiska undersökningar. 

Det föreslås att det till 4 mom. fogas att den som gör förbehållet ska informera den eller de kommuner där förbehållsområdet finns om att en förbehållsanmälan har lämnats. Informationen ska lämnas till kommunens registratorskontor. Ingen skyldighet fastställs för kommunen att dela informationen vidare, utan kommunen kan själv efter behov avgöra till vad den använder informationen om förbehållsanmälan. Målet med informationen är att öka den lokala medvetenheten kring intresset för området och att förhindra situationer där ett förbehållsbeslut kommer som en överraskning för kommunen och förbehållet är föremål för stort intresse samt öka interaktionen mellan den som gör förbehållet och kommunen. Det föreslås att den som gör förbehållet också ska ha motsvarande skyldighet att informera sametinget och skolternas byastämma, om förbehållsområdet finns inom samernas hembygdsområde eller inom skoltområdet. Den som får informationen bör ta hänsyn till att det vid lämnandet av förbehållsanmälan ännu inte är känt om det finns några hinder för att godkänna förbehållsbeslutet.  

På grund av förslaget att foga två moment till bestämmelsen om förbehållsanmälan blir det gällande 3 mom. om bemyndigande att utfärda förordning 5 mom. 

46 §. Hinder för beviljande av malmletningstillstånd och guldvaskningstillstånd. Det föreslås att 1 mom. 7 punkten ändras, så att malmletningstillstånd och guldvaskningstillstånd inte får beviljas för ett område i fråga om vilket kommunen av vägande skäl som har samband med planläggning eller annan områdesanvändning motsätter sig att tillstånd beviljas, om inte ett viktigt allmänt intresse kräver att tillstånd beviljas. Ändringen ska förtydliga bestämmelsens formulering genom att ersätta termer som har ansetts vara otydliga med mer beskrivande termer. Vägande skäl kan närmast anses vara pågående planläggning, där ett användningsändamål som försvåras av malmletning eller guldvaskning har planerats på området. Kommunen kan motsätta sig verksamheten också till exempel på grund av ett markanvändningsbehov som redan ska inledas enligt planerna eller ett annat markanvändningsbehov eller på grund av särskilda natur- och kulturvärden, vilka inte är förenliga med verksamheten enligt tillståndet. Vid tolkningen ska man också beakta att malmletningstillståndets giltighetstid och de åtgärder som är tillåtna enligt tillståndet vid behov kan begränsas och att man på så sätt kan avlägsna olägenheter. Ett viktigt allmänt intresse kan anses vara till exempel samhällets behov av att kartlägga malmreserver i anknytning till råvaruförsörjningen eller den regionala utvecklingen. 

Vad gäller prövning av gruvtillstånd förhindrar 48 § i den gällande gruvlagen att gruvtillstånd beviljas, om gruvdriften enligt tillståndet i hög grad försämrar ortens bosättnings- eller näringsförhållanden och konsekvenserna inte kan förhindras genom tillståndsvillkor. På grund av tillståndsprövningens linjära karaktär och för att beakta andra näringar i tillståndsprövningen för malmletningstillstånd och guldvaskningstillstånd föreslås i propositionen att det till 46 § 1 mom. i gruvlagen fogas en ny 8 punkt, enligt vilken malmletningstillstånd och guldvaskningstillstånd inte får beviljas för ett område där verksamhet enligt tillståndet medför väsentlig olägenhet för annan näringsverksamhet. Inga ändringar föreslås dock i grunderna för tillståndsprövningen, vilket innebär att tillstånd trots hinder ska kunna beviljas med stöd av den sista meningen i 45 § 1 mom. i gruvlagen, om hindret kan avlägsnas genom tillståndsvillkor eller genom en minskning av områdets storlek. 

I princip kan inte malmletningsåtgärder anses orsaka betydande olägenheter för andra näringsverksamheter, men trots detta kan det vara nödvändigt att inkludera förbudet i fråga i tillståndsprövningen, om det under tillståndsförfarandet framkommer omständigheter, enligt vilka den verksamhet som grundar sig på det ansökta tillståndet skulle orsaka betydande olägenheter för annan näringsverksamhet. 

Med tanke på tillståndsprövningen är det väsentligt att man kan påvisa en verklig olägenhet i anknytning till den verksamhet som grundar sig på tillståndet. Förväntningar på lokalisering av en eventuell fyndighet som uppkommer genom ansökan om malmletning och en eventuell framtida gruvdrift kan inte anses vara verklig olägenhet för annan näringsverksamhet. Däremot ska en betydande olägenhet som entydigt beror på malmletningen anses vara en betydande olägenhet i tillståndsprövningen. Annan näringsverksamhet kan exempelvis vara turism, vindkraftsproduktion eller renskötsel. 

I propositionen föreslås dessutom att 1 mom. 8 punkten (nya 9 punkten) i paragrafen ändras. Enligt den gällande 8 punkten får malmletningstillstånd och guldvaskningstillstånd inte beviljas, bland annat om sökanden tidigare i väsentlig grad har försummat de skyldigheter som grundar sig på gruvlagen.  

Verksamheten enligt gruvlagen kännetecknas av det så kallade systemet med lagstiftning som är uppdelad på flera lagar, där krav som är väsentliga för verksamheten enligt tillståndet dels fastställs med stöd av gruvlagen, dels också med stöd av andra lagar, såsom naturvårdslagen och miljöskyddslagen. Med beaktande av detta system är det naturligt att man i tillståndsprövningen enligt gruvlagen också beaktar om verksamhetsutövaren har följt annan lagstiftning som tillämpas på verksamheten enligt gruvlagen. I propositionen föreslås att 46 § 1 mom. 9 punkten i gruvlagen ändras, så att tillstånd inte ska kunna beviljas, om sökanden tidigare i väsentlig grad i verksamhet enligt gruvlagen har agerat i strid med en lag som tillämpas på verksamheten eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. 

För att gruvmyndigheten ska kunna anse att sökanden tidigare har försummat skyldigheter enligt annan lagstiftning som tillämpas på verksamheten enligt gruvlagen, ska gruvmyndighetens prövning grunda sig på ett lagakraftvunnet beslut som meddelats av en myndighet som är behörig enligt lagen i fråga och av vilket framkommer en försummelse eller försummelser av de skyldigheter som grundar sig på lagen i fråga. Information om försummelser kan exempelvis erhållas när tillståndsmyndigheten begär utlåtanden om tillståndsansökan av andra myndigheter. Synpunkter om eventuella försummelser som framförs under tillståndsförfarandet ska i princip inte påverka gruvmyndighetens tillståndsprövning på det sätt som avses i 9 punkten. 

Kravet på sökanden i 9 punkten ska också tillämpas på mottagaren av en överföring genom hänvisningsbestämmelsen i 3 mom. i 73 § om överföring av tillstånd. 

Dessutom kan annan lagstiftning begränsa malmletning. Till exempel enligt 49 § 1 mom. 2 punkten i regeringens proposition (RP 76/2022) angående en totalreform av naturvårdslagen är det förbjudet att ta marksubstanser eller gruvmineral och att skada marken eller berggrunden i nationalparker och naturreservat. Enligt 51 § 2 mom. i samma proposition kan Forststyrelsen ge tillstånd till geologiska undersökningar, om verksamheten inte äventyrar syftet med inrättandet av området. De geologiska undersökningarna ska då ordnas så att de inte har mer än ringa skadlig inverkan på arterna, naturtyperna, vattenhushållningen eller landskapet i området. I framtiden ska malmletning i nationalparker och naturreservat vara förbjuden med stöd av naturvårdslagen, med undantag för geologiska undersökningar. Begreppet geologisk undersökning finns inte i gruvlagen och har alltså inte heller definierats i gruvlagen. Enligt specialmotiveringen till 51 § i regeringens proposition angående naturvårdslagen avses med geologiska undersökningar sådan vetenskaplig forskning och kartläggning som inte sammanhänger med malmletning som betraktas som näringsverksamhet eller annan förberedelse för gruvverksamhet. Enligt motiveringen ökar geologiska undersökningar de naturvetenskapliga kunskaperna om skyddsområdets egenskaper, och kan därmed vara behövliga också med tanke på skötseln av naturskyddsområdet. Ur gruvlagens perspektiv är geologisk undersökning i nationalparker och naturreservat malmletning, eftersom de åtgärder som vidtas i berggrunden vid terrängundersökningarna är de samma. För undersökningarna behövs malmletningstillstånd (och dessutom tillstånd enligt naturvårdslagen) eller också kan undersökningarna utföras med markägarens tillstånd enligt 9 § i gruvlagen (även då behövs tillstånd enligt naturvårdslagen). 

Enligt 52 § 1 mom. i regeringens proposition angående naturvårdslagen (RP 76/2022) tillämpas på andra statliga naturskyddsområden vad som i 49–51 § föreskrivs om nationalparker och naturreservat, om inte något annat anges i nämnda paragraf. Enligt 5 mom. i samma paragrafförslag kan Forststyrelsen med avvikelse från 49 § 1 mom. ge tillstånd att leta efter malmer i andra statliga naturskyddsområden. En förutsättning för beviljande av tillstånd är att verksamheten inte äventyrar syftet med inrättandet av området eller medför mer än ringa skada för arter eller naturtyper som utgör grund för skydd, vattenhushållningen, landskapet eller samernas rättigheter som ursprungsfolk, om inte skadan kan förhindras genom tillståndsvillkor. 

47 §. Förutsättningar för beviljande av gruvtillstånd. Den gällande gruvlagen möjliggör överföring av tillstånd som beviljats med stöd av lagen till en annan part. Utgångspunkten för bestämmelserna om överföring av tillstånd är att mottagaren av överföringen ska uppfylla de krav som enligt lagen ställs på tillståndshavaren. Ingen ändring föreslås i detta grundläggande arrangemang, eftersom andra bestämmelser kunde äventyra en jämlik behandling av verksamhetsutövare och möjligheten att effektivt överföra tillståndet till en annan part, vilket i princip inte ska anses vara en ogynnsam eller oönskad åtgärd. 

Utöver villkoren i 31 § i gruvlagen förutsätter de allmänna principerna i 6 § i gruvlagen bland annat att behövlig sakkunskap och tillräckliga förutsättningar med tanke på verksamhetens art och omfattning ska stå till förfogande inom verksamheten. Omständigheter som hör till de allmänna principerna har emellertid inte uttryckligen räknats upp exempelvis i 47 § om förutsättningarna för beviljande av tillstånd. Gruvmyndigheten har emellertid i praktiken förutsatt att en redogörelse om mottagarens sakkunskap och förutsättningar att utföra den verksamhet som grundar sig på tillståndet ska lämnas i samband med överföringen av ett tillstånd. 

De gällande bestämmelserna om överföring av tillstånd har gett upphov till oro bland annat angående bestämmelsen om mottagarens sakkunskap. I propositionen föreslås att det till 47 § i gruvlagen fogas ett nytt moment, enligt vilket en förutsättning för beviljande av gruvtillstånd ska vara att sökanden förfogar över sådan sakkunskap som behövs med tanke på verksamheten enligt det ansökta tillståndet och i övrigt tillräckliga ekonomiska förutsättningar. Genom den föreslagna ändringen säkerställs att både sökanden och en eventuell mottagare av en överföring har ekonomiska förutsättningar att idka den verksamhet som grundar sig på tillståndet, eftersom en mottagare av en överföring med stöd av 73 § 1 mom. i gruvlagen ska uppfylla de krav som enligt lagen ställs på tillståndshavaren.  

För att säkerställa att bestämmelsen fungerar föreslås i propositionen motsvarande ändring i 48 § om hinder för beviljande av gruvtillstånd. 

Det föreslås att 4 mom. ändras, så att en ny förutsättning för gruvdrift fogas till paragrafen, enligt vilken gruvdriften, förutom i fråga om de undantag som nämns i övergångsbestämmelserna, ska grunda sig på en sådan av kommunen godkänd plan i vilken gruvområdets och hjälpområdets läge och förhållande till den övriga markanvändningen har utretts. Genom ändringen förverkligas den föresats som skrivits in i regeringsprogrammet om att kommunerna ska föreskrivas rätt att genom planläggning besluta om gruvdrift kan bedrivas på kommunens område. Genom ändringen är inte längre en annan utredning jämställd med planläggning, förutom i fråga om de undantag som nämns i övergångsbestämmelserna, eftersom en annan utredning inte har upplevts vara ett balanserat alternativ till planläggning. 

Framöver ska gruvdriften grunda sig på en detaljplan som upprättats eller en generalplan med rättsverkningar som upprättats av kommunen, varvid gruvområden inte längre ska kunna inrättas med stöd av en landskapsplan. Framöver ska gruvdriften inte heller kunna grunda sig på att ärendet, med hänsyn till konsekvenserna av gruvdriften, i övrigt är tillräckligt utrett i samarbete med kommunen, landskapsförbundet och närings-, trafik- och miljöcentralen i enlighet med den gällande bestämmelsen. Det sistnämnda har ansetts vara ett otydligt och obalanserat alternativ till planläggning. I förslaget nämns utöver detaljplan även en generalplan med rättsverkningar, vilket innebär att en generalplan utan rättsverkningar, som förvisso används sällan men enligt markanvändnings- och bygglagen är möjlig, inte ska kunna vara en förutsättning för beviljande av gruvtillstånd. 

Enligt förslaget ska kommunen besluta huruvida ett område ska planläggas för ett gruvprojekt, och i planläggningen definieras förhållandet mellan gruvprojektet och andra markanvändningsformer. Planläggningsprocessen, inklusive höranden och möjlighet att överklaga, är inkluderande och interaktiv och därför förbättrar reformen även kommuninvånarnas och andra deltagande parters möjligheter att påverka. Kravet på en kommunal plan ger kommunen mer makt och ansvar och stärker den lokala demokratin. I mer detaljerade planer kan man också bättre beakta konkurrerande markanvändningsformer, lokala näringar och miljöaspekter. Bestämmelser om planernas innehåll finns i markanvändnings- och bygglagen. 

En detaljplan eller generalplan med rättsverkningar ska ha vunnit laga kraft innan gruvtillstånd beviljas, såvida inte planbeslutet har bestämts vara verkställbart enligt 201 § i markanvändnings- och bygglagen.  

Landskapsplanen har en central roll vid samordningen av gruvdriften med annan områdesanvändning vad gäller kommunöverskridande frågor, såsom trafik- och kraftöverföringsfrågor. Landskapsplanen kan fungera som stöd vid planeringen av var gruvdrift ska placeras i kommunerna. Bestämmelser om innehåll i landskapsplanen och om landskapsplanens rättsverkningar finns i 4 kap. i markanvändnings- och bygglagen. Det är också möjligt att göra upp en gemensam generalplan för flera kommuner för att samordna gruvverksamheten i flera grannkommuner. Bestämmelser om en gemensam generalplan för flera kommuner finns i 6 kap. i markanvändnings- och bygglagen. 

Följande övergångsbestämmelse gäller det föreslagna kravet på att en kommunal plan ska vara en förutsättning för gruvtillstånd: Vid bestämmande av ett litet hjälpområde för en befintlig gruva eller vid en liten utvidgning av det område där en befintlig gruva finns, ska gruvdriften grunda sig på en plan med rättsverkningar enligt markanvändnings- och bygglagen eller ärendet ska, med hänsyn till konsekvenserna av gruvdriften, i övrigt vara tillräckligt utrett i samarbete med kommunen, landskapsförbundet och närings-, trafik- och miljöcentralen. En innehavare av gruvtillstånd ska lämna in en ansökan om utvidgning av gruvan senast inom fem år från lagens ikraftträdande. 

Övergångsbestämmelsen behövs för att ge innehavaren av gruvtillstånd flexibilitet vid små ändringar. Små ändringar kan till exempel avse situationer där en ändring av gruvområdet inte påverkar markanvändningslösningar utanför gruvområdet och situationer där exempelvis elledningar, vägnät eller annan infrastruktur inte behöver flyttas. Orsaken till en liten utvidgning av gruvområdet kan till exempel vara utvidgningen av en sidotipp. 

Kravet på en kommunal plan som förutsättning för gruvdrift gäller nya ansökningar om gruvtillstånd och ansökningar om ändringar i ett område med befintligt gruvtillstånd med beaktande av övergångsbestämmelserna. Det nya kravet påverkar inte gällande gruvtillstånd, såvida man inte utvidgar gruvområdet eller gruvans hjälpområde. 

48 §. Hinder för beviljande av gruvtillstånd. I propositionen föreslås att 48 § 1 mom. i gruvlagen ändras, så att ett hinder för beviljande av gruvtillstånd ska vara att sökanden, på grund av omständigheter som kommit fram i samband med handläggningen av ansökan, inte förfogar över sådan sakkunskap som behövs med tanke på verksamheten enligt det ansökta tillståndet eller tillräckliga ekonomiska förutsättningar. När gruvmyndigheten överväger ärendet ska myndigheten bedöma sökandens ekonomiska förutsättningar att idka den verksamhet som grundar sig på tillstånd. Till exempel ska gruvmyndigheten kontrollera sökandens ekonomiska förutsättningar i offentliga register och bedöma trovärdigheten i affärsplanen och finansieringsplanen. Sökanden ska kunna påvisa att denne förfogar över den sakkunskap som behövs, till exempel om geologi, tekniskt genomförande, kemiska processer och miljösäkerhet. Om det under tillståndsprövningen framgår att sökanden inte har ekonomiska förutsättningar att idka den verksamhet som grundar sig på tillståndet, ska gruvmyndigheten inte kunna bevilja sökanden gruvtillstånd.  

Den föreslagna ändringen ska motsvara det nya momentet i 47 § enligt vilket en förutsättning för beviljande av gruvtillstånd ska vara att sökanden förfogar över sådan sakkunskap som behövs med tanke på verksamheten enligt det ansökta tillståndet och i övrigt tillräckliga förutsättningar. Den föreslagna ändringen förutsätter ingen ändring av bestämmelserna om tillståndsansökan, eftersom en redogörelse om sökandens förutsättningar att bedriva verksamhet som grundar sig på det ansökta tillståndet ska ges i ansökan om gruvtillstånd enligt 34 § 1 mom. i den gällande gruvlagen. 

Kravet på sökanden i 1 mom. ska också tillämpas på mottagaren av en överföring genom hänvisningsbestämmelsen i 3 mom. i 73 § om överföring av tillstånd. 

Enligt 48 § 1 mom. i den gällande gruvlagen får gruvtillstånd inte heller beviljas, om sökanden tidigare i väsentlig grad har försummat de skyldigheter som grundar sig på gruvlagen. Verksamheten enligt gruvlagen kännetecknas emellertid av det så kallade systemet med lagstiftning som är uppdelad på flera lagar, där krav som är väsentliga för verksamheten enligt tillståndet dels fastställs med stöd av gruvlagen, dels också med stöd av andra lagar, såsom naturvårdslagen och miljöskyddslagen. Med beaktande av detta system är det naturligt att man i tillståndsprövningen enligt gruvlagen också beaktar om verksamhetsutövaren har följt annan lagstiftning som tillämpas på verksamheten enligt gruvlagen. I propositionen föreslås att 48 § 1 mom. i gruvlagen ändras, så att tillstånd inte ska kunna beviljas, om sökanden tidigare i väsentlig grad i verksamhet enligt gruvlagen har agerat i strid med gruvlagen eller en lag som tillämpas på verksamheten eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den. 

För att gruvmyndigheten ska kunna anse att sökanden tidigare i verksamhet enligt gruvlagen har försummat skyldigheter enligt annan lagstiftning som tillämpas på verksamheten, ska gruvmyndighetens prövning grunda sig på ett lagakraftvunnet beslut som meddelats av en myndighet som är behörig enligt lagen i fråga och av vilket framkommer en försummelse eller försummelser av de skyldigheter som grundar sig på lagen i fråga. Information om försummelser kan exempelvis erhållas när tillståndsmyndigheten begär utlåtanden om tillståndsansökan av andra myndigheter. Synpunkter om eventuella försummelser som framförs under tillståndsförfarandet ska i princip inte påverka gruvmyndighetens tillståndsprövning på det sätt som avses i 1 mom. 

Enligt 48 § 2 mom. i den gällande gruvlagen får gruvtillstånd inte beviljas på grund av de negativa konsekvenser som anges i momentet. Enligt det gällande momentet ska ortens bosättnings- och näringsförhållandena försämras samtidigt, för att detta ska vara ett hinder för beviljande av gruvtillstånd. I propositionen föreslås att den finska språkdräkten i 48 § 2 mom. ändras, så att ordet ”och” ändras till ordet ”eller”. På så sätt ska avslag på ansökan om tillstånd inte förutsätta att dessa två negativa konsekvenser föreligger samtidigt, utan det räcker med att en negativ konsekvens föreligger för att gruvtillstånd inte ska beviljas. Den föreslagna formuleringen ska möjliggöra självständig granskning av ovan nämnda negativa konsekvenser. Ändringen ska inte påverka grunderna för tillståndsprövningen, utan gruvtillstånd ska fortfarande kunna beviljas, om de negativa konsekvenserna kan förhindras genom tillståndsvillkor. Tröskeln för avslag på ansökan om gruvtillstånd på ovan nämnda grunder ska emellertid fortfarande vara hög, eftersom det förutsätts att en negativ konsekvens i hög grad ska försämra bosättnings- eller näringsförhållandena i situationer där de negativa konsekvenserna inte kan förhindras genom tillståndsvillkor. 

51 §. Bestämmelser i malmletningstillstånd. I propositionen föreslås tillägg till 1 mom. 2 och 3 punkten för att precisera bestämmelserna om att trygga samernas rättigheter som urfolk. Enligt tillägget till 2 punkten ska behövliga bestämmelser ges för att minska olägenheterna för andra av samernas traditionella näringar inom samernas hembygdsområde. Samernas traditionella näringar är utöver renskötsel också jakt, fiske och insamling av naturprodukter. Enligt tillägget till 3 punkten ska behövliga bestämmelser ges för att säkerställa att verksamhet enligt tillståndet inte äventyrar samernas rätt att bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sina traditionella näringar inom samernas hembygdsområde. Syftet med ändringen är att mer ingående beskriva innehållet i samernas rätt som urfolk.  

I 11 § 2 mom. i gruvlagen föreskrivs om allmänna begränsningar för malmletning med stöd av ett malmletningstillstånd. Enligt bestämmelsen får malmletning och annan användning av malmletningsområdet med stöd av malmletningstillstånd inte medföra olägenhet för människors hälsa eller fara för den allmänna säkerheten, väsentlig olägenhet för annan näringsverksamhet, betydande förändringar i naturförhållandena, väsentlig skada på sällsynta eller värdefulla naturförekomster, avsevärd olägenhet för landskapet eller andra betydande skadliga miljökonsekvenser. Det föreslås att den sista punkten ska fogas till 11 § genom denna proposition. Det går att beakta ovan nämnda förbjudna följder i tillståndsprövningen redan på basis av den gällande lagstiftningen, men det är tydligare att ge dem en egen punkt i listan över bestämmelser som ska ingå i malmletningstillståndet. 

På grund av vad som anges ovan föreslås i propositionen att det till 51 § 2 mom. i gruvlagen fogas en ny 10 punkt, enligt vilken malmletningstillståndet ska innehålla behövliga bestämmelser för att trygga allmänna och enskilda intressen om åtgärder för att säkerställa att malmletningen och annan användning av malmletningsområdet inte medför olägenhet för människors hälsa eller fara för den allmänna säkerheten, väsentlig olägenhet för annan näringsverksamhet, betydande förändringar i naturförhållandena, väsentlig skada på sällsynta eller värdefulla naturförekomster, avsevärd olägenhet för landskapet eller andra betydande skadliga miljökonsekvenser. Annan näringsverksamhet som kan beaktas är till exempel renskötsel och turism. Angående renskötseln kan fasta konstruktioner för renskötsel vara omständigheter som ska beaktas. En annan betydande skadlig miljökonsekvens kan till exempel bero på borrning på förorenat markområde. Detta kan förhindras till exempel genom att genom att flytta borrpunkten. Det bör också observeras att malmletningsåtgärder inte får leda till att grundvattnet förorenas, vilket är förbjudet enligt 17 § i miljöskyddslagen. 

Malmletning kan i regel planeras och genomföras så att de förbud som anges i 11 § 2 mom. inte medför problem. Förbuden i 11 § 2 mom. och behovet av att ange tillståndsvillkor för att säkerställa att en förbjuden följd som avses i 11 § 2 mom. inte inträffar ska dock bedömas från fall till fall. De nu aktuella förbjudna följderna har behandlats mer ingående i regeringens proposition med förslag till gruvlag (RP 273/2009 rd, specialmotivering till 11 §). 

Paragrafens 1 mom. 10 punkten blir samtidigt 11 punkten. 

Enligt 51 § 2 mom. 5 och 9 punkten i gruvlagen ska malmletningstillståndet innehålla behövliga bestämmelser för att trygga allmänna och enskilda intressen om bland annat efterbehandlingsåtgärder och säkerheter. I praktiken har det visat sig att bestämmelserna som ska ingå i malmletningstillståndet bör förtydligas, för att myndigheter, verksamhetsutövare och andra parter ska kunna bedöma om bestämmelserna om efterbehandlingsåtgärder och säkerheter räcker till i förhållande till verksamheten enligt tillståndet. Paragrafen kan redan som sådan anses möjliggöra tillståndsvillkor som är tillräckligt tydliga och omfattande och därför är det ändamålsenligt att utfärda närmare bestämmelser om bestämmelserna i tillstånd genom förordning av statsrådet.  

I det nya 3 mom. ska föreskrivas om att minska miljökonsekvenserna av malmletningsundersökningar. Enligt detta ska gruvmyndigheten beakta god praxis för att minska miljökonsekvenserna av malmletningen, när gruvmyndigheten meddelar tillståndsvillkor om tidpunkterna och metoderna för malmletningsundersökningarna och om de anordningar och konstruktioner som har samband med malmletningen. Malmletning kan till exempel leda till att marktäcket skadas på grund av hjulspår av maskiner eller leda till att marksubstanser förflyttas, småvatten skadas eller till konsekvenser för landskapet. De åtgärder som krävs ska anpassas till de förhållanden som råder på malmletningsområdet och de miljövärden som råder där. Vid bedömningen av den praxis som ska tillämpas är miljöskyddsmyndighetens utlåtande betydelsefullt.  

God praxis för att minska miljökonsekvenserna av malmletningen har till exempel presenterats i dokument om ansvarssystem för malmletning. God praxis kan till exempel vara schemaläggning av terrängarbeten utifrån årstid med tanke på miljön och annan markanvändning så att olägenheterna för till exempel fåglar är så små som möjligt, användning av miljövänliga kemikalier, placeringen av färdvägarna och färdvägar med undergrund eller lager av konstsnö. 

Relevant är också 28 § i lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen (1299/2004) enligt vilken statliga och kommunala myndigheter samt andra organ som sköter myndighetsuppgifter i tillämpliga delar i sin verksamhet ska beakta bland annat förvaltningsplaner samt havsförvaltningsplanen. 

I propositionen föreslås att det till paragrafen fogas ett 4 mom. med ett bemyndigande att utfärda förordning för att precisera innehållet i tillståndsbeslutet. 

52 §. Bestämmelser i gruvtillstånd. I propositionen föreslås tillägg till 3 mom. 4 och 5 punkten för att precisera bestämmelserna om att trygga samernas rättigheter som urfolk. Enligt tillägget till 4 punkten ska behövliga bestämmelser ges för att minska olägenheterna för andra av samernas traditionella näringar inom samernas hembygdsområde. Samernas traditionella näringar är utöver renskötsel också jakt, fiske och insamling av naturprodukter. Enligt tillägget till 5 punkten ska behövliga bestämmelser ges för att säkerställa att verksamhet enligt tillståndet inte äventyrar samernas rätt att bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sina traditionella näringar inom samernas hembygdsområde. Syftet med ändringen är att mer ingående beskriva innehållet i samernas rätt som urfolk. 

I en utredning som granskade gruvlagstiftningens funktion observerades att effektbaserad avvägning mellan gruvdrift och andra näringar inte sker i förfarandet för gruvtillstånd utanför ett absolut hinder och att till exempel en olägenhet för andra näringar i praktiken får relativt litet utrymme i beslutsfattandet enligt gruvlagen, trots att bestämmelserna i gruvlagen exempelvis angående tillståndsvillkor redan i nuläget ger möjligheten att utfärda tillståndsvillkor som är bindande för verksamhetsutövaren för att minska eller begränsa alla sorts skadliga konsekvenser. Utöver vad som nämns ovan observerades i utredningen att det vid tillståndsprövning av gruvtillstånd är möjligt att granska bland annat olika landskapsfrågor och frågor om skyddszoner på en mer detaljerad nivå än i nuläget, varvid det med hjälp av tillståndsvillkor i gruvtillståndet är möjligt att minska landskapskonsekvenserna av gruvdriften eller att förhindra eller lindra olika obehag från utsläpp och olägenheter för grannskapet. 

På grund av vad som anges ovan föreslås i propositionen att det till 52 § 3 mom. i gruvlagen fogas nya 8 a – 8 d punkter, enligt vilka gruvtillståndet ska innehålla behövliga bestämmelser för att trygga allmänna och enskilda intressen om bevarande och förnyande av trädbestånd och annan växtlighet samt nya planteringar under gruvdriften, placeringen av funktionerna med beaktande av naturens mångfald och övriga miljökonsekvenser, åtgärder för att förhindra betydande skadliga miljökonsekvenser och för att förhindra att ortens bosättnings- eller näringsförhållanden försämras avsevärt. Andra näringar på orten som ska kunna beaktas är till exempel renskötsel, vindkraft, jordbruk och turism. Tillståndsbestämmelserna ska kunna gälla till exempel en trädzon som förutsätts för att minska olägenheterna av gruvdriften (landskapskonsekvenser, olika obehag från utsläpp och olägenheter för grannskapet, olägenheter för andra näringar). En sådan skyddszon ska kunna ordnas antingen som den yttersta delen av gruvområdet, på vilken endast underjordisk gruvdrift ska vara tillåten, eller som hjälpområde.  

Vad gäller 8 c punkten bör det beaktas att placeringen av det egentliga stenbrottet avgör placeringen av mineraliseringen. Vid placeringen av andra funktioner som behövs vid gruvan (såsom vägar, elledningar, rörledningar, deponiområden, byggnader och konstruktioner) kan man mer flexibelt söka efter lösningar som beaktar miljö- och landskapsaspekter. Till exempel ska om möjligt små våtmarker, död ved eller andra motsvarande uttryck för naturens mångfald bevaras. Vid hanteringen av ljud från gruvområdet ska man kunna utnyttja byggnadernas placering på ett ändamålsenligt sätt. Tillståndsvillkoren ska till exempel också kunna gälla placeringen av vägar och byggnader i området samt planeringen av vinterunderhållet, vilket tillsammans med växtligheten gör att gruvdriften orsakar så små olägenheter som möjligt. 

Bestämmelser i gruvtillstånd som ges med stöd av 8 a – 8 d punkten kan emellertid inte ens delvis avgöra frågor om bekämpning av miljöförstöring som omfattas av miljöskyddslagen på det sätt som avgränsas i ett miljötillståndsärende. I syfte att hindra förorening av miljön förenas miljötillstånd med tillståndsvillkor bland annat om utsläpp, utsläppsgränsvärden, förebyggande och begränsning av utsläpp samt utsläppsstället, avfall samt minskning av avfallets mängd och skadlighet, samt iståndsättning av områden och hindrande av utsläpp efter avslutad verksamhet och andra åtgärder efter avslutad verksamhet (52 § i miljöskyddslagen). Med utsläpp avses att ämnen, energi, buller, skakning, strålning, ljus, värme eller lukt som orsakas av mänsklig verksamhet direkt eller indirekt släpps ut, leds ut eller lämnas i luft, vatten eller mark från ett eller flera ställen (5 § 1 mom. 1 punkten i miljöskyddslagen). Syftet med ovan nämnda bestämmelser i gruvtillstånd som ges med stöd av 8 a – 8 d punkten i gruvlagen är att i synnerhet minska olägenheterna för landskapet, andra näringar och närliggande bosättning. Tillståndsvillkor om utsläpp hör till miljötillståndet. 

Det föreslås att det till 3 mom. också fogas en 8 e punkt, enligt vilken bestämmelser i tillståndet också ska ges om stegvis stängning av gruvan, ifall detta behövs. Detta ska vara särskilt viktigt när tillståndsvillkoren ses över, eftersom möjligheterna till en stegvis stängning av gruvan förändras i takt med att verksamheten utvecklas. Genom stegvis stängning kan man förhindra och minska de skadliga miljökonsekvenserna av gruvdriften, inklusive konsekvenserna för landskapet, levnadsförhållandena och trivseln. 

Enligt 52 § 3 mom. 6 punkten i gruvlagen ska gruvtillståndet innehålla behövliga bestämmelser för att trygga allmänna och enskilda intressen om bland annat sådan säkerhet enligt 10 kap. som gäller upphörande av gruvdrift och andra skyldigheter i samband med och efter det att verksamheten upphör. I praktiken har det visat sig att bestämmelserna som ska ingå i gruvtillståndet bör förtydligas, för att myndigheter, verksamhetsutövare och andra parter ska kunna bedöma om bestämmelserna om efterbehandlingsåtgärder och säkerheter räcker till i förhållande till verksamheten enligt tillståndet. Paragrafen kan redan som sådan anses möjliggöra tillståndsvillkor som är tillräckligt tydliga och omfattande och därför är det ändamålsenligt att utfärda närmare bestämmelser om bestämmelserna i tillstånd genom förordning av statsrådet. I propositionen föreslås att det till paragrafen fogas ett bemyndigande att utfärda förordning för att precisera innehållet i tillståndsbeslutet. 

54 §. Bestämmelser i guldvaskningstillstånd. I propositionen föreslås tillägg till 2 mom. 3 och 4 punkten för att precisera bestämmelserna om att trygga samernas rättigheter som urfolk. Enligt tillägget till 3 punkten ska behövliga bestämmelser ges för att minska olägenheterna för andra av samernas traditionella näringar inom samernas hembygdsområde. Samernas traditionella näringar är utöver renskötsel också jakt, fiske och insamling av naturprodukter. Enligt tillägget till 4 punkten ska behövliga bestämmelser ges för att säkerställa att verksamhet enligt tillståndet inte äventyrar samernas rätt att bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sina traditionella näringar inom samernas hembygdsområde. Syftet med ändringen är att mer ingående beskriva innehållet i samernas rätt som urfolk. 

Det föreslås att det till 2 mom. fogas ett bemyndigande att utfärda förordning för att precisera innehållet i tillståndsbeslutet. 

55 §.Förbehållsbeslut. I propositionen föreslås att det fogas ett nytt 3 mom. till paragrafen med bestämmelser om förbehållsbeslutets innehåll. I ett förbehållsbeslut ska förbehållets syfte och verkningar beskrivas. Med detta vill man öka förbehållsbeslutens begriplighet och undvika oklarheter i fråga om tolkningen. Vidare ska förbehållsområdets läge och gränser fastställas i förbehållsbeslutet. Detta hänvisar till 44 § 2 och 3 mom. där det föreskrivs om områden som ska avgränsas från förbehållsområdet. Gruvmyndigheten ska säkerställa att det förbehållsområde som ska fastställas inte är beläget på områden som avses i 7 § 2 mom. och 9 § 4 mom., och inte heller i en nationalpark eller ett naturreservat. Vad gäller nationalparker och naturreservat anknyter förslaget till förslaget i RP 76/2022 angående en totalreform av naturvårdslagen. Förbehållsanmälan får inte heller gälla ett område som hör till ett malmletningsområde, gruvområde eller guldvaskningsområde. Förbehållsanmälan får inte heller gälla ett tidigare förbehållsområde, innan ett år har förflutit sedan förbehållsbeslutet har upphört att gälla eller annullerats. Enligt 3 mom. ska också förbehållsbeslutets giltighetstid anges i beslutet. Av beslutet ska grunderna för giltighetstiden framgå, det vill säga ett motiverat beslut. 

I ett nytt 4 mom. ska det ingå ett bemyndigande att utfärda förordning, för att närmare bestämmelser om innehållet i förbehållsbeslutet ska få utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Paragrafens rubrik ändras så att den är mer beskrivande. 

56 §. Tillståndsbeslutets innehåll. I propositionen föreslås att det för tydligheten skull till 1 mom. fogas att även specificerade yrkanden som har framställts i åsikter, utöver i anmärkningar och utlåtanden, ska bemötas i tillståndsbeslutet. Förslaget harmoniserar bestämmelsen med 83 § i miljöskyddslagen. 

I propositionen föreslås att det till 56 § i gruvlagen fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket en karta ska fogas till ett beslut om gruvtillstånd. Den bifogade kartan ska visa gruvans olika funktioner och med hjälp av kartan ska gruvmyndigheten visa vilka åtgärder som ska omfattas av den säkerheten som ska ställas. Den bifogade kartan ska underlätta bedömningen av omfattningen av säkerheten för gruvor för såväl myndigheter, verksamhetsutövare och parter. Tack vare den bifogade kartan ska gruvmyndigheten ha bättre förutsättningar att bedöma förändringar i verksamheten och vid behov inleda ett förfarande för justering av säkerhet enligt 109 § 3 mom. som föreslås i propositionen. 

Paragrafen ska innehålla ett bemyndigande att utfärda förordning, som möjliggör att närmare bestämmelser om beslutets motivering och om den karta som ska fogas till beslutet får utfärdas genom förordning av statsrådet. Syftet är att förbättra tillståndsbeslutens innehåll, så att de blir lättare att förstå. Brister har i synnerhet observerats i motiveringarna till beslut som gäller tillstånd i samernas hembygdsområde.  

58 §. Information om tillståndsbeslut. I propositionen föreslås att 5 mom. ändras. Syftet med ändringen är att renbeteslagens ställning ska förenhetligas vad gäller bestämmelserna om beaktande av renskötsel och renbeteslagens deltagande. Enligt propositionen utvidgas bestämmelsens tillämpningsområde till att gälla hela renskötselområdet, i stället för att bestämmelsen bara skulle gälla i det särskilda renskötselområdet. 

Enligt propositionen ska en kopia av ett beslut som gäller malmletningstillstånd, gruvtillstånd och gulvaskningstillstånd alltid sändas till områdets renbeteslag, när det handlar om ett beslut som gäller renskötselområdet. 

Paragrafens 5 mom. ändras genom att hänvisningen till projekt som avses i 38 § 2 mom. stryks, eftersom det inte längre ska föreskrivas om detta i 38 § 2 mom. Informationen om tillståndsbeslutet gäller enligt ordalydelsen beslut som omfattar samernas hembygdsområde. Beslutet anses omfatta samernas hembygdsområde om området ligger inom samernas hembygdsområde, och dessutom, om verksamheten som avses i ansökan har en avsevärd betydelse för samernas rättigheter som urfolk. Delgivningen av information om besluten till sametinget är i fortsättningen lika täckande som för närvarande, även om hänvisningen till projekt som avses i 38 § 2 mom. stryks, eftersom sakinnehållet inte förändras. 

59 §. Information om beslut om gruvområdesinlösningstillstånd. I propositionen föreslås att 59 § 2 mom. i gruvlagen ändras, så att en kopia av ett beslut om gruvområdesinlösningstillstånd också ska sändas till gruvmyndigheten. 

Enligt 33 § i gruvlagen avgör statsrådet de ärenden som gäller gruvområdesinlösningstillstånd, det vill säga statsrådet är den tillståndsmyndighet som avses i paragrafen. Den gällande 59 § ålägger inte statsrådet att sända en kopia till gruvmyndigheten. Trots detta förutsätts bland annat i 73 § 4 mom. i gruvlagen att gruvmyndigheten ska anteckna en ändring av tillståndshavaren i gruvområdesinlösningstillståndet, om gruvmyndigheten har godkänt överföringen av ett gruvtillstånd. Det föreslås att denna brist åtgärdas. 

61 §. Förlängning av malmletningstillstånds giltighetstid. I 61 § i gruvlagen finns bestämmelser om förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid. Syftet med paragrafen är att förhindra oskäliga olägenheter för allmänt och enskilt intresse på grund av långvarig malmletning. 

I regeringens proposition om den gällande gruvlagen gick man in för att föreslå att malmletningstillståndet ska vara i kraft i maximalt 15 år. Propositionen grundade sig i synnerhet på 21 § 2 mom. i den upphävda lagen, med stöd av vilken giltighetstiden för inmutningsrätten (innebörden motsvarar malmletningstillstånd enligt den gällande lagen) kunde förlängas med högst tre år, vilket innebar att inmutningsrätten var i kraft i maximalt åtta år. I praktiken visade det sig emellertid att det tog längre tid att utreda en fyndighets utvinningsbarhet och att noggrant förbereda ansökan om tillstånd för att utvinna fyndigheten, och i regeringens proposition om den gällande gruvlagen gick man därför in för att föreslå att malmletningstillståndet ska vara i kraft i maximalt 15 år. Med beaktande av de praktiska erfarenheterna om utredning av en fyndighets utvinningsbarhet och noggrann förberedelse av ansökan om tillstånd för att utvinna fyndigheten samt föresatsen om säkerställande av verksamhetsförutsättningarna för gruvdrift som skrivits in i statsminister Sanna Marins regeringsprogram och även malmletningens betydelse för gruvdriften, föreslås ingen ändring av den nuvarande maximala giltighetstiden för malmletningstillstånd. 

Med beaktande av ovan nämnda aspekter föreslås att de nuvarande bestämmelserna om förlängning av malmletningstillstånds giltighetstid ändras på flera punkter. De föreslagna ändringarna förutsätter ingen ändring av bestämmelserna om ansökan om förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid, eftersom 66 § 1 mom. i den gällande gruvlagen föreskriver att för förlängning av giltighetstiden för malmletningstillstånd, ska en tillståndsansökan och för tillståndsprövningen behövlig och tillförlitlig utredning om de omständigheter som avses i 61 § 2 mom. 1 och 2 punkten ges in till tillståndsmyndigheten innan tillståndet i fråga upphör att gälla. På ansökan tillämpas på motsvarande sätt vad som föreskrivs om tillståndsansökan i 34 §. 

Enligt 61 § 2 mom. 1 punkten i gruvlagen är ett villkor för en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid att malmletningen har varit effektiv och systematisk. I propositionen föreslås det att punkten kompletteras, så att ett villkor ska vara att innehavaren av tillståndet till väsentliga delar har utfört undersökningsåtgärderna enligt den arbetsplan som ligger till grund för malmletningstillståndet och malmletningen även i övrigt har varit effektiv och systematisk. Kravet kan också antas förbättra kvaliteten på och precisionen i de arbetsplaner som presenteras i ansökningsskedet. Begreppet till väsentliga delar inkluderar möjligheten att arbetsplanen och förhållandena inte möts i verkligheten, varvid tillståndshavaren av motiverad anledning kan avvika från arbetsplanen, under förutsättning att malmletningen som genomförs enligt tillståndet är effektiv och systematisk. 

Enligt 34 § 2 mom. 5 punkten i gruvlagen ska en med tanke på tillståndsprövningen behövlig och tillförlitlig redogörelse om verksamhetsplanerna ges i tillståndsansökan. Bestämmelsen har preciserats i förordningen om gruvdrift. Enligt 12 § 1 mom. 6 punkten i nämnda förordning ska i ansökan om malmletningstillstånd eller i dess bilagor ingå en plan för antalet behövliga undersökningar, deras art och tidtabell. När gruvmyndigheten överväger en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid, ska gruvmyndigheten bedöma om sökanden till väsentliga delar har utfört åtgärderna i den arbetsplanen som ingick i ansökan om tillståndet i fråga. 

Enligt 61 § 2 mom. 3 punkten i gruvlagen är ett av villkoren för en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid att innehavaren av tillståndet har fullgjort skyldigheterna enligt gruvlagen och också tillståndsvillkoren. Verksamheten enligt gruvlagen kännetecknas av det så kallade systemet med lagstiftning som är uppdelad på flera lagar, där krav som är väsentliga för verksamheten enligt tillståndet dels fastställs med stöd av gruvlagen, dels också med stöd av andra lagar, såsom naturvårdslagen och miljöskyddslagen. Med beaktande av detta system är det naturligt att man i tillståndsprövningen enligt gruvlagen också beaktar om verksamhetsutövaren har iakttagit de skyldigheter som föreskrivits också i andra lagar som tillämpas på verksamheten än i gruvlagen, liksom i bestämmelser som utfärdats med stöd av lagarna i fråga. Om man därtill beaktar att det handlar om samma verksamhet som emellanåt styrs samtidigt av flera olika författningar eller tillstånd, ska överträdelser i anknytning till den tillståndspliktiga verksamhet som är föremål för ansökan också beaktas i tillståndsprövningen enligt gruvlagen, då sådana överträdelser har kommit till gruvmyndighetens kännedom och bestämmelserna om överträdelserna finns i andra lagar som tillämpas på verksamheten.  

I propositionen föreslås att 3 punkten ändras, så att ett villkor för en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid ska vara dels att tillståndshavaren har iakttagit skyldigheterna i gruvlagen och tillståndsvillkoren, dels också att denne har följt bestämmelserna i annan lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den lagen. Om det handlar om en överträdelse av bestämmelserna i en annan lag än gruvlagen, ska vid tillståndsprövningen endast beaktas sådana överträdelser som har konstaterats i ett lagakraftvunnet beslut av en behörig myndighet. Således ska sådana misstankar om överträdelser av en skyldighet, bestämmelse eller föreskrift som framförts i utlåtanden, åsikter och anmärkningar bara beaktas vid prövningen, om gruvmyndigheten i ljuset av den framförda informationen har vägande skäl att misstänka att en överträdelse som framkommit under tillståndsförfarandet verkligen har inträffat. 

61 a §. Markägarens samtycke till förlängning av malmletningstillstånds giltighetstid. Enligt bilaga 6 till statsminister Sanna Marins regeringsprogram ska tillstånd av markägaren föreskrivas som en förutsättning för ett förlängt malmletningstillstånd. I enlighet med föresatsen föreslås i propositionen att bestämmelsen om förutsättningarna för en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid ändras, så att samtycke av markägarna i malmletningsområdet ska vara en förutsättning för en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid på vissa villkor. I propositionen föreslås att det till gruvlagen fogas en ny 61 a § med närmare bestämmelser om att markägarens samtycke ska vara en förutsättning för en förlängning av tillståndets giltighetstid. Reformen är en balanserad lösning mellan att förbättra markägarens ställning och säkerställa verksamhetsförutsättningarna för gruvor. 

För en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid krävs enligt 1 mom. att den sökande visar att de myndigheter eller inrättningar som ansvarar för förvaltningen av området eller de fastighetsägare vars fastigheter täcker minst hälften av malmletningsområdet, har gett sitt samtycke till förlängningen av tillståndet, när en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid söks för ett malmletningstillstånd som har varit i kraft i minst tio år. Inmutning ska jämställas med malmletningstillstånd när minst tio år har uppfyllts. Kravet på markägarens samtycke ska alltså tillämpas när tillstånd ansöks för en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid och malmletningstillståndet har varit i kraft i tio år under den tillståndsperiod som ansöks. När lagen träder i kraft ska kravet tillämpas i samband med nästa ansökan om förlängning för sådana gällande malmletningstillstånd som redan har varit i kraft i minst tio år. I så fall ska kravet tillämpas senast först vid tretton år, om malmletningstillståndet har ansökts och beviljats för längsta möjliga tillståndsperiod (4 år + 3 år + 3 år + 3 år).  

Malmletningen kan anses ha framskridit tillräckligt långt på tio år, för att verksamhetsutövaren med tillräcklig precision ska kunna redogöra för markägarna om sina planer angående fyndighetens eventuella läge och utvinning, så att markägaren kan fatta ett beslut om samtycke som grundar sig på tillräckligt exakta fakta. Enligt bestämmelsen ska samtycket till förlängd malmletning gälla tills malmletningstillståndet i fråga förfaller eller återkallas, oberoende av eventuella förändringar i fastighetsägarförhållandena.  

Villkoret för samtycke till en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid uppfylls om samtycket har getts av de myndigheter eller inrättningar som ansvarar för förvaltningen av området eller de fastighetsägare vars fastigheter täcker minst hälften av malmletningsområdets totala yta. Bestämmelsen om en majoritet behövs med beaktande av Finlands tämligen splittrade fastighetsindelning. Eftersom ett malmletningsområde kan ligga på flera olika fastigheter, kan det finnas ett betydande antal fastighetsägare på ett malmletningsområde. Samtycke från varje fastighetsägare i området skulle kunna vara mycket svårt eller till och med omöjligt för verksamhetsutövaren. En kvalificerad majoritet bunden till yta kan anses vara det mest rättvisa ur markägarens synvinkel, eftersom de markägare vars fastigheter eller fastighetsdelar utgör största delen av malmletningsområdets totala yta får mest att säga till om. Samtycket ska ges skriftligen. Även ett elektroniskt samtycke, såsom ett e-postmeddelande, ska vara tillräckligt. 

I 2 mom. ska det ingå en bestämmelse, enligt vilken statsrådet efter ansökan kan fatta beslut om förordnande för en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid, om verksamhetsutövaren inte får ett tillräckligt samtycke av markägare för en förlängning av tillståndets giltighetstid och om verksamhetsutövaren påvisar att projektet är nödvändigt av ett viktigt allmänt intresse och också statsrådet bedömer att projektet är nödvändigt av ett viktig allmänt intresse. Begäran om samtycke av markägare enligt 1 mom. ska dock vara en tydlig huvudregel och det primära sättet att förlänga malmletningstillståndets giltighetstid efter tio år. Kravet på ett viktigt allmänt intresse ska bedömas i synnerhet utifrån projektets lokala och regionala ekonomiska konsekvenser, sysselsättningseffekterna och samhällets behov av råvaruförsörjning). När beslut fattas av statsrådet är perspektivet ett nationellt intresse och ärendet granskas i synnerhet utifrån råvaruförsörjningen. Råvaruförsörjning betonas under en eventuell krissituation. Gruvmyndigheten ska fortsätta som tillståndsmyndighet och granska att tillståndsvillkoren uppfylls även till övriga delar. Om kravet på ett allmänt intresse uppfylls, kan statsrådet förorda projektet då markägarnas samtycke saknas, men statsrådet ska inte granska övriga tillståndsvillkor. 

Ansökan om förordnande ska lämnas till statsrådet, det vill säga i praktiken arbets- och näringsministeriet. Arbets- och näringsministeriet bereder ärendet om förordnande som avgörs vid statsrådets allmänna sammanträde. Enligt förslaget ersätter statsrådets beslut om förordnande markägarens samtycke som avses i 1 mom. Förordnandet ska vara en förutsättning för ett beslut om förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid på samma sätt som markägarens samtycke i 1 mom. och ska till denna del vara bindande för gruvmyndighetens prövningsrätt. Ändring i statsrådets beslut om förordnande eller i ett negativt beslut ska enligt förslaget kunna sökas i enlighet med 8 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden.  

Ansökan om förordnande hos statsrådet förlänger handläggningstiden för ansökan om en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid, men utan samtycke av markägaren enligt 1 mom. eller statsrådets förordnande enligt 3 mom. finns det inga förutsättningar för att förlänga malmletningen på området genom en förlängning av giltighetstiden för samma malmletningstillstånd. Även ett eventuellt besvär mot statsrådets beslut förlänger tiden som behövs för handläggningen av tillståndsansökan. 

I 4 mom. föreskrivs om bemyndigande att utfärda förordning om begäran av markägarens samtycke. 

61 b §. Förlängning av malmletningstillstånds giltighetstid i exceptionella situationer. Den gällande gruvlagen nämner inte effekterna på verksamheten enligt gruvlagen på grund av force majeure eller andra särskilda skäl som inte beror på verksamhetsutövaren. Verksamheten grundar sig ofta på ett tidsbegränsat tillstånd. I propositionen föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf, med stöd av vilken malmletningstillståndets giltighetstid kan förlängas med så lång tid som verksamheten har varit avbruten på grund av force majeure eller av andra särskilda skäl som inte beror på verksamhetsutövaren. Verksamhet som grundar sig på malmletningstillstånd har försvårats och till och med avbrutits på grund av undantagsförhållanden eller restriktioner som påverkat affärsverksamheten under coronapandemin, då människors resande har varit begränsat. Enligt paragrafen ska man till exempel på grund av sådana exceptionella situationer i framtiden kunna ansöka om en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid. Ett annat exempel kan gälla en situation där undersökningsåtgärder endast får utföras vintertid på malmletningsområdet enligt malmletningstillståndet, men ingen ordentlig vinter har infunnit sig under malmletningstillståndets giltighetstid och undersökningsåtgärder därför inte har kunnat utföras. Vid force majeure eller andra särskilda skäl som inte beror på verksamhetsutövaren ska malmletningsverksamheten verkligen vara avbruten. 

Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen om exceptionella förhållanden i 21 § 2 mom. i den upphävda gruvlagen. Återställandet av förlorad tid till tillståndshavaren ska inte förkorta tillståndets maximala giltighetstid, utan återställa den tid som tillståndshavaren förlorat på grund av force majeure eller av andra särskilda skäl som inte beror på verksamhetsutövaren. 

62 §.Regelbunden översyn samt tidsbegränsning av gruvtillstånd. Det föreslås att det till 2 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken tillståndsmyndigheten när bestämmelserna i gruvtillstånd ses över ska försäkra sig om att innehavaren av gruvtillståndet uppfyller de villkor för beviljande av tillstånd som anges i 48 §, vilka bland annat är sådan sakkunskap som behövs med tanke på verksamheten enligt det ansökta tillståndet och i övrigt tillräckliga förutsättningar. 

I 70 § i den gällande gruvlagen föreskrivs om återkallelse av malmletningstillstånd, gruvtillstånd och guldvaskningstillstånd. Enligt 1 mom. 2 punkten ska återkallelse av tillstånd övervägas, om tillståndshavaren inte längre uppfyller förutsättningarna för beviljande av tillstånd, exempelvis förutsättningarna i 48 §. Ett ärende om återkallelse av tillstånd kan alltså inledas exempelvis i samband med en regelbunden översyn enligt 62 §. 

63 §. Förlängning av gruvtillstånds giltighetstid I 63 § i gruvlagen finns bestämmelser om förlängning av gruvtillståndets giltighetstid. I propositionen föreslås att 63 § 2 mom. 3 punkten i gruvlagen ändras, så att ett villkor för en förlängning av gruvtillståndets giltighetstid ska vara dels att tillståndshavaren har iakttagit skyldigheterna i gruvlagen och tillståndsvillkoren, dels också att denne har följt bestämmelserna i annan lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den lagen. Ändringen ska motsvara ändringen av 61 § 2 mom. 3 punkten. 

65 §.Förlängning av guldvaskningstillstånds giltighetstid. I 65 § i gruvlagen finns bestämmelser om förlängning av guldvaskningstillståndets giltighetstid. I propositionen föreslås att 65 § 2 mom. 3 punkten i gruvlagen ändras, så att ett villkor för en förlängning av guldvaskningstillståndets giltighetstid ska vara dels att tillståndshavaren har iakttagit skyldigheterna i gruvlagen och tillståndsvillkoren, dels också att denne har följt bestämmelserna i annan lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den lagen. Ändringen ska motsvara ändringen av 61 § 2 mom. 3 punkten om förlängning av malmletningstillstånds giltighetstid. 

73 §.Överföring av tillstånd. I propositionen föreslås en ändring av ansökan om överföring av tillstånd enligt 2 mom. Enligt propositionen ska i ansökan om överföring av tillståndet, utöver en redogörelse om mottagaren av överföringen, också ges en tillförlitlig redogörelse om syftet med överföringen och om mottagarens planer på att bedriva verksamhet enligt det tillstånd som överförs. En tillförlitlig redogörelse ska till exempel kunna anses vara en bedömning av en utomstående expert. Syftet med den föreslagna ändringen är att den ska vara ett sätt för gruvmyndigheten att försäkra sig om att orsaken till överföringen inte är en konstgjord överföring av rättigheter och skyldigheter till tredje part.  

Hänvisningsbestämmelsen i 3 mom. angående avslag på en ansökan om överföring av malmletningstillstånd och guldvaskningstillstånd ska ändras till 46 § 1 mom. 9 punkten i gruvlagen, eftersom även underpunkterna i bestämmelsen i fråga ändras genom propositionen. I och med denna proposition ändras både innehållet i 46 § 1 mom. 9 punkten (nuvarande 8 punkten) och kraven på sökanden enligt 48 § 1 mom., vilka genom 73 § 3 mom. också ska gälla mottagaren av en överföring.  

I propositionen föreslås ingen ändring av 106 § om hur överföring av tillstånd inverkar på ersättningsskyldigheten. Enligt bestämmelsen befriar en i 73 § avsedd överföring av ett tillstånd inte tillståndshavaren från ersättningsskyldighet till den del skadan eller olägenheten har uppkommit innan gruvmyndigheten har godkänt överföringen. 

74 §. Meddelande av beslut om överföring av tillstånd och information om detta. I 74 § i gruvlagen föreskrivs om meddelande av beslut om överföring av tillstånd och information om detta. Enligt 2 mom. ska en mottagare av ett överfört malmletningstillstånd utan dröjsmål skriftligen underrätta ägarna av fastigheter inom malmletningsområdet om överföringen av tillståndet som godkänts av gruvmyndigheten, och en mottagare av ett överfört gruvtillstånd ska utan dröjsmål skriftligen underrätta ägarna av fastigheter inom gruvområdet om överföringen. Den gällande bestämmelsen grundar sig på gammal praxis, men det finns ingen grund för att verksamhetsutövaren ska vara skyldig att informera om beslutet. 

I propositionen föreslås en ändring av 2 mom., så att ovan nämnda skyldighet att informera om ett beslut om överföring av tillstånd ska övergå från mottagaren av överföringen till gruvmyndigheten. 

Enligt gällande 74 § 5 mom. ska gruvmyndigheten informera tillståndshavaren och mottagaren om överföringen av ett gruvområdesinlösningstillstånd. Bestämmelsen förutsätter inte att ägarna till den egendom som är föremål för gruvområdesinlösningstillståndet informeras om överföringen av tillståndet. Gruvområdesinlösningstillståndet är ett signifikant tillstånd för markägarna, och därför bör även ägarna av de fastigheter som är föremål för tillståndet informeras om en överföring av tillståndet. 

I propositionen föreslås att 74 § 5 mom. i gruvlagen ändras, så att ägarna till egendom som är föremål för ett gruvområdesinlösningstillstånd ska informeras om överföring av tillståndet, det vill säga i praktiken de fastighetsägare vars fastigheter är föremål för ett gruvområdesinlösningstillstånd som beviljats för inlösen av nyttjanderätt. 

75 §. Meddelande av förbehållsbeslut och information om detta. I propositionen föreslås att det till 75 § i gruvlagen fogas ett nytt 5 mom., enligt vilket en kopia av förbehållsbeslutet ska sändas till sametinget, om beslutet gäller samernas hembygdsområde, till skolternas byastämma, om beslutet gäller skoltområdet, och till det berörda renbeteslaget, om beslutet gäller renskötselområdet. 

Att rätten till information utökas till förbehållsbesluten främjar möjligheterna för sametinget, skolternas byastämma och renbeteslagen att få information om intresset för området. 

76 §.Förbehållsbesluts giltighet. I 76 § i gruvlagen finns bestämmelser om förbehållsbeslutets giltighet. Enligt den gällande gruvlagen är ett förbehållsbeslut i kraft högst 24 månader efter det att förbehållsanmälan har gjorts.  

Gruvmyndigheten ska alltid i enskilda fall överväga hur många månader ett förbehållsbeslut är i kraft. När giltighetstiden övervägs ska gruvmyndigheten särskilt beakta den tid som behövs för uppgörandet av en arbetsplan och för andra åtgärder för att förbereda ansökan om malmletningstillstånd. Vid övervägandet ska gruvmyndigheten också fästa vikt vid andra omständigheter som kommit fram under handläggningen av anmälan, till exempel om den som gör förbehållet avser att utföra prospekteringsarbete enligt 7 § och sådan annan malmletning som enligt 9 § inte kräver tillstånd. Myndigheten ska vid prövningen dessutom beakta åtgärderna för att begränsa och minska de olägenheter som orsakas bland annat allmänt och enskilt intresse, och av betydelse är då till exempel andra användningsändamål som området har eller som har planerats för området. Om förbehållsområdet är exceptionellt omfattande, ska gruvmyndigheten för att trygga allmänt och enskilt intresse fastställa en betydligt kortare giltighetstid för förbehållsbeslutet än vad som maximalt är möjligt. Syftet med bestämmelsen är att gruvmyndigheten ska överväga förbehållsbeslutets giltighet från fall till fall. 

Bestämmelsen i 14 § i förordningen om gruvdrift, enligt vilken den som gör förbehållet separat ska anmäla förbehållets giltighetstid om denne tänker ansöka om en kortare giltighetstid än 24 månader, verkar för sin del styra lagens tillämpning i en riktning där utgångspunkten för förbehållsbeslutets giltighetstid är 24 månader, avvikande från lagstiftarens avsikt. 

I propositionen föreslås en ändring av bestämmelserna om förbehåll, som innebär att förbehållet efter ändringen i princip ska vara i kraft i 12 månader, men det ska vara möjligt att ansöka om förbehåll i högst 24 månader av särskilda skäl. Särskilda skäl ska till exempel kunna anses vara en situation där bakgrundsmaterialet om området på grund av sin art eller omfattning kräver en längre förberedelsetid av den som gjort förbehållet eller en situation där anskaffningen av uppgifter som behövs för ansökan om malmletning kan bedömas kräva en exceptionellt stor arbetsmängd. 

Även om särskilda skäl föreligger, ska det emellertid inte vara möjligt att bevilja längre förbehållstid än 12 månader, om det under handläggningen av förbehållsanmälan kommer fram omständigheter utifrån vilka gruvmyndigheten gör bedömningen att det i själva verket inte krävs en längre förbehållstid än 12 månader för att göra ansökan om malmletningstillstånd, förbehållsområdet inte är exceptionellt omfattande, förbehållsområdet inte ligger på ett tätbebyggt område, detaljplaneområde eller stranddetaljplaneområde eller den som gjort förbehållet inte har gällande förbehåll med en sammanlagd yta som är exceptionellt stor. 

Det föreslås inga ändringar i bestämmelserna om avgörande av ärenden om förbehållsanmälan. Gruvmyndigheten ska fortfarande godkänna ett förbehåll, om förbehållsanmälan uppfyller villkoren i 44 § och det inte finns något hinder enligt gruvlagen för godkännande av förbehållet. Enligt de gällande bestämmelserna ska gruvmyndigheten dock fortfarande förkasta förbehållet, om det finns vägande skäl att misstänka att den som gör förbehållet på grund av förbehållsområdets omfattning eller av andra orsaker inte har förutsättningar eller uppenbarligen inte heller avser att ansöka om malmletningstillstånd. 

I enlighet med vad som anges ovan föreslås i propositionen att 76 § 1 mom. i gruvlagen ändras, så att ett förbehållsbeslut är i kraft högst 12 månader, i stället för 24 månader. I propositionen föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 5 mom. där det anges situationer där gruvmyndigheten ska kunna avvika från den maximala giltighetstiden som föreskrivs i 1 mom. Avsikten är också att ändra 14 § i förordningen om gruvdrift på motsvarande sätt. 

Propositionen ändrar inte konstellationen av förbehållsanmälans parter och därför är det inte motiverat att i propositionen föreslå att besvärsrätten ska utvidgas till förbehållsbeslut, eftersom förbehållens rättsverkan är begränsad. 

Den nya bestämmelsen om giltighetstiden för förbehåll som föreslås i propositionen förutsätter att gruvmyndigheten bättre än i nuläget ska beakta faktorer som påverkar förbehållets giltighet och motivera förbehållsbesluten tillräckligt noggrant. Detta kan anses förbättra markägarnas ställning i området samt rätten till information. 

77 §. Gruvförrättning. Det föreslås att det till 1 mom. fogas att bland annat gruvområdets dimensioner ska fastställas vid en gruvförrättning. Efter tillägget lyder den första meningen i momentet: Vid en gruvförrättning görs inlösen av nyttjanderätt och av andra särskilda rättigheter till de områden som behövs som gruvområde och hjälpområde för gruvan samt fastställs gruvområdets dimensioner. Åtgärderna i gruvförrättningen grundar sig på gruvtillståndet och gruvområdesinlösningstillståndet. 

78 §. Gruvförrättning i särskilda fall. I den nya paragrafen föreslås bestämmelser om en gruvförrättning för att fastställa gruvområdets dimensioner. 

Vid en gruvförrättning fastställs utifrån gruvområdesinlösningstillståndet och gruvtillståndet och vid behov på anvisning av tillståndshavaren inlösenobjektet och grundas nyttjanderätt och andra rättigheter samt fastställs nödvändiga villkor och begränsningar för användningen av områdena. När förrättningens inlösningsbeslut har vunnit laga kraft får innehavaren av gruvområdesinlösningstillståndet och gruvtillståndet nyttjanderätt till det område som vid förrättningen fastställts som gruvområde för bedrivande av gruvdrift och sådan begränsad nyttjanderätt eller annan särskild rätt till hjälpområdet för gruvan som motsvarar användningsändamålet, om dessa områden inte redan tidigare har hört till innehavaren av gruvtillstånd. Den som bedriver gruvdrift kan skaffa delar av ett gruvområde och nyttjanderätt för gruvdrift också genom privaträttsliga avtal med markägare, och därför är det inte säkert att gruvområdesinlösningstillståndet täcker ett gruvområde som fastställs utifrån ett gruvtillstånd. Gränsen för ett gruvområde som fastställs utifrån gruvtillstånd har på en del fastigheter inte kunnat fastställas vid en gruvförrättning, eftersom förrättningens omfattning har grundat sig på ett gruvområdesinlösningstillstånd. Gruvområdets dimensioner på fastigheten kan vara otydliga även till exempel på grund av att terrängmärkningar som visar nyttjanderätt eller annan rätt har gått förlorade. 

Informationen om vilken del av eller vilket område på fastigheten som hör till gruvområdet är betydelsefull både för fastighetens ägare och för den som bedriver gruvdrift. Fastighetens ägare kan utifrån informationen om gruvområdets dimensioner som fastställts vid en förrättning inrikta den fria nyttjanderätten för fastigheten på rätt sätt till den del av fastigheten som ligger utanför gruvområdet. Den som bedriver gruvdriften kan å sin sida med hjälp av informationen se till att verksamheten har de tillstånd som behövs. Informationen om gruvområdets läge kan på grund av gruvdriftens miljökonsekvenser också vara betydelsefull för användningen av en sådan grannfastighet som inte ingår i gruvområdet. Även med tanke på fastighetsdatasystemets tydlighet och tillförlitlighet är det viktigt att utmålens och gruvområdenas dimensioner framgår i sin helhet av fastighetsregistret. Därför föreslås att det till gruvlagen fogas en bestämmelse om fastställande av gruvområdets dimensioner. 

Enligt den föreslagna paragrafen kan en gruvförrättning verkställas för att utreda gränsen, om det råder oklarhet om gränsen för ett utmål, ett gruvområde eller ett hjälpområde för en gruva. Gränsen ska bestämmas enligt gruvtillståndet. Enligt förslaget får ringa avvikelser från den gräns som anges i gruvtillståndet göras av särskilda skäl. Gruvförrättning kan också kunna ansökas i en situation där märkningar om gruvområdets dimensioner som gjorts i en tidigare gruvförrättning av en eller annan orsak har gått förlorade. I så fall ska gruvområdets dimensioner fastställas så att de följer samma sträckning som i den tidigare förrättningen (kan jämföras med 104 § i fastighetsbildningslagen). 

Vid förrättningen ska ersättning kunna bestämmas för olägenhet och skada, om gruvdriften har utvidgats utanför det område som anvisats i gruvtillståndet. Förrättning ska få sökas av innehavaren av gruvrätt, ägaren till en fastighet som med stöd av gruvtillstånd omfattas av nyttjanderätt eller annan rätt eller till en fastighet som gränsar till en ovan avsedd fastighet eller fastighetsregisterföraren. 

Avgränsningsförrättningen ska grunda sig på ett gällande gruvtillstånd och gruvområdets gräns ska fastställas enligt tillståndet. Avvikelsen från tillståndet får endast vara ringa på samma grunder som vid en gruvförrättning som grundar sig på ett gruvområdesinlösningstillstånd. Om det vid avgränsningsförrättningen observeras att gruvdrift har idkats på ett område som är större än det fastställda området som anvisas i gruvtillståndet, ska ersättning till fastighetsägaren för olägenhet och skada bestämmas vid avgränsningsförrättningen. Inga andra ärenden ska behandlas vid förrättningen. 

Fastighetsregisterföraren ska för sin del sträva efter att se till att fastighetsdatasystemet är tydligt och tillförlitligt. Därför föreslås det att en gruvförrättning för att fastställa gruvområdets dimensioner undantagsvis också ska kunna inledas på ansökan av fastighetsregisterföraren. I detta fall ska fastighetsregisterföraren ansvara för kostnaderna för förrättningen. Till den del det handlar om rättande eller korrigering av fel som upptäckts vid gruvförrättningen eller framställning om återbrytande av en förrättning eller ett beslut ska gälla vad som föreskrivs om fastighetsförrättning i fastighetsbildningslagen enligt 77 § ovan. 

Utöver innehavaren av gruvrätt kan en markägare som utan anledning har ansökt om gruvförrättning bli tvungen att betala fastighetsförrättningsavgiften (211 § i fastighetsbildningslagen). 

8 a kap. Avgift för förbehåll. Det föreslås att det till gruvlagen fogas ett nytt 8 a kap. om avgift för förbehåll, med bestämmelser om grunderna för skattskyldighet och skattens storlek samt i fråga om den skattskyldiges rättsskydd en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden där det föreskrivs om sökande av ändring i gruvmyndighetens beslut. 

98 a §.Skyldighet att betala avgift för förbehåll samt avgiftens storlek. I 98 a § föreskrivs enligt förslaget om en avgift som tas ut för förbehåll. Det handlar om en ny avgift, som förvaltningsrättsligt är en skatt som används för att försöka styra beteendet hos den som gör förbehållet och minska förbehållsområdena jämfört med nuläget. Syftet med avgiften för förbehåll ska vara att för den som gör förbehållet skapa ett ekonomiskt incitament för att begränsa storleken på förbehållsområdet, eftersom det i praktiken har visat sig att verksamhetsutövare har ansökt om exceptionellt stora förbehållsområden. Avgiften för förbehåll ska styra den som gör förbehållet att på ett rationellt och ändamålsenligt sätt avgränsa förbehållsområdet, eftersom den som gör förbehållet blir tvungen att överväga förhållandet mellan kostnad och nytta mer ingående än i nuläget vid förbehållsanmälan. 

Syftet med avgiften för förbehåll är att förhindra överstora och icke ändamålsenliga förbehållsområden. Det är känt att några aktörer har förbehållit onödigt stora områden för att säkerställa sin egen investeringsfinansiering. Detta fenomen beror delvis på att resten av världen inte känner till det finländska förbehållssystemet och att finansiärerna inte alltid förstår dess juridiska betydelse. Den föreslagna avgiften för förbehåll sållar bort fall där förbehållssystemet missbrukas i syfte att skaffa finansiering. 

Syftet med ändringarna i förbehållssystemet är att den som gjort förbehållet, det vill säga den som gjort förbehållsanmälan, ska överväga hur stort förbehållsområde som behövs och dess läge. Avgiften för förbehåll är en av ändringarna i förbehållssystemet. Andra ändringar är avgränsning av vissa områden utanför förbehållsområdena, förkortning av förbehållstiden samt skyldighet att informera kommunen. Avsikten med alla ändringar i förbehållsystemet är att minska de negativa konsekvenserna av förbehållet för övriga näringar och för medborgarna. 

Enligt 1 mom. är den som gjort förbehållet, det vill säga den som gruvmyndighetens beslut om förbehåll gäller, skyldig att betala en avgift för förbehållet. Skyldigheten att betala skatt är bunden till gruvmyndighetens beslut om förbehåll. Den som gjort förbehållet ska vara skyldig att betala en avgift för förbehållet som bestäms enligt förbehållsområdets yta. Enligt förslaget bestäms avgiftens storlek utifrån förbehållsområdets storlek, och förbehållsområdets storlek är förbehållsområdets areal som anges i gruvmyndighetens beslut om förbehållet. I beslutet om godkännande av förbehållsanmälan anges arealen i hektar (ha) eller kvadratkilometer (km2), och avgiftens storlek beräknas utifrån detta. 

Avgiften för förbehållet ska vara en engångsskatt, inte en skatt som betalas årligen. Avgiftens storlek ska vara 1 euro per hektar. Vid dimensioneringen av avgiften har beaktats att den är ett incitament för den som gör förbehållet att minska områdenas storlek, utan att den höjer kostnaderna för prospekteringsskedet för mycket. 

År 2021 var den genomsnittliga storleken på förbehållsområdena 240 km2, vilket hade lett till en avgift för förbehåll på 24 000 euro. Samma år var medianstorleken på förbehållsområdena 98 km2, vilket hade inneburit en avgift för förbehåll på 9 800 euro. År 2021 var det största förbehållsområdet 1 340 km2, som hade gett en avgift för förbehåll på 134 000 euro. I nuläget uppbärs endast en administrativ avgift på 1 700 euro för inlämnande av förbehållsanmälan, om förbehållsområdets areal är under 100 km2, och 2 900 euro, om förbehållsområdets areal är minst 100 km2. Den nya avgiften för förbehåll höjer alltså kostnaderna för förbehållsanmälan avsevärt, till och med mångdubbelt, och syftet med detta är att få dem som gör förbehåll att minska förbehållsområdets storlek och att låta bli att göra onödiga förbehåll. Juridiskt ger förbehållsanmälan företräde till att lämna in ansökan om malmletning, men ger inte rätt till några åtgärder på förbehållsområdet. Avgiften för förbehåll är således inte en ersättning för användning av området. 

Vid bedömningen av avgiftens storlek har ersättningen som betalas för malmletningstillstånd beaktats. Den sistnämnda ersättningen är minst 20 euro/ha och berättigar till olika undersökningsåtgärder på området. Kostnaderna för förbehåll ska göra det möjligt även för mindre aktörer att fortsätta inom branschen. En mycket hög avgift skulle leda till en situation där bara stora aktörer har verksamhetsförutsättningar att göra förbehåll och således eventuellt leta malm. 

Enligt 2 mom. ska en statlig inrättning vara befriad från skyldigheten att betala en avgift för förbehåll. Med statlig inrättning hänvisas till Geologiska forskningscentralen (GTK). Bestämmelser om GTK:s verksamhet finns i lagen om Geologiska forskningscentralen (167/2011). Enligt 2 § i den lagen är syftet med forskningscentralens verksamhet att skapa och upprätthålla internationellt högklassig vetenskaplig kunskap och kompetens inom geologin och att producera innovationer för samhällets och näringslivets behov. Syftet med GTK:s forskningsverksamhet är att generera kunskap om jordmånen för samhällets behov, och GTK får inte vara vinstdrivande i sin verksamhet. Av dessa skäl är det motiverat att GTK ska undantas från skyldigheten att betala förbehållsavgift. 

98 b §. Påförande av avgift för förbehåll. Enligt 1 mom. ska gruvmyndigheten påföra en avgift för förbehåll genom ett separat beslut. Beslutet om avgiften för förbehåll ska grunda sig på gruvmyndighetens beslut om förbehållet, där förbehållsområdets storlek har fastställts. Storleken på avgiften för förbehållet ska fastställas utifrån områdets areal enligt 98 a §. 

I praktiken sker beskattningsförfarandet på följande sätt: Den som gör förbehållet lämnar in förbehållsanmälan till gruvmyndigheten. Gruvmyndigheten behandlar anmälan och fattar beslut om godkännande av den, om förutsättningarna uppfylls. I samma sammanhang fattar gruvmyndigheten ett annat beslut om avgiften för förbehåll, vars storlek grundar sig på förbehållsområdets storlek som konstaterats i beslutet om godkännande av förbehållsanmälan. Enligt förslaget kan ändring sökas i bägge besluten på det sätt som föreskrivs om ändringssökande i en förvaltningsdomstol i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Om ändring söks i ett beslut om förbehåll och förbehållsområdets storlek ändras på grund av detta, ska gruvmyndigheten rätta beslutet om avgift för förbehåll enligt 98 d § 3 mom. 

Gruvmyndigheten ger den som gjort förbehållet de uppgifter som behövs om avgiften för förbehållet, såsom kontonummer och referensnummer, i samband med beslutet om avgiften för förbehåll. Den som gjort förbehållet betalar avgiften för förbehåll till gruvmyndigheten, som betalar avgiften till staten. 

Enligt 2 mom. ska beslut om avgiften för förbehåll fattas utan dröjsmål efter att beslutet om förbehållet har fattats. 

98 c §. Uppbörd av avgiften för förbehåll samt ränta. Enligt 1 mom. ska den som gjort förbehållet betala avgiften för förbehåll till gruvmyndigheten. Gruvmyndigheten ska redovisa avgifterna för förbehåll i statsbudgetens inkomster i moment 12.32.20, det vill säga det handlar om en allmäntäckande inkomstpost. 

I 1 mom. föreskrivs dessutom att avgiften för förbehåll förfaller till betalning vid den tidpunkt som fastställs av gruvmyndigheten, emellertid tidigast 30 dagar efter dagen för beslutet. Gruvmyndigheten sänder beslutet om avgiften för förbehåll till den avgiftsskyldige senast 30 dagar före förfallodagen.  

Enligt 175 § 4 mom. i gruvlagen får avgifter och kostnader enligt gruvlagen utan dom eller beslut tas ut på det sätt som föreskrivs i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007), vilket också ska gälla avgiften för förbehåll. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs att dröjsmålsränta ska betalas på försenad avgift för förbehåll. 

98 d §. Rättelse av beslut på myndighetsinitiativ. I paragrafen föreskrivs om när gruvmyndigheten ska rätta ett beslut på eget initiativ, antingen till fördel eller nackdel för den avgiftsskyldige. 

Enligt förslaget ska 1 mom. innehålla en sedvanlig, för verkställandet av beskattningen nödvändig bestämmelse om avgiftsrättelse på myndighetsinitiativ till den avgiftsskyldiges fördel på grund av ett fel. Ett beslut om avgift för förbehåll ska rättas till den avgiftsskyldiges fördel till exempel på grund av ett sakfel, skrivfel eller räknefel eller annat motsvarande fel. I praktiken ska rättelse till den avgiftsskyldiges fördel emellertid begränsas till rättelse av tydliga eller uppenbara fel. Rättelse till den avgiftsskyldiges fördel ska kunna göras inom tre år från ingången av kalenderåret efter det år då avgiften för förbehåll påfördes. Tidsfristen ska vara ovillkorlig och den kan inte avbrytas. 

Enligt förslaget ska 2 mom. innehålla en sedvanlig, för verkställandet av beskattningen nödvändig bestämmelse om avgiftsrättelse på myndighetsinitiativ till avgiftsmottagarens fördel på grund av ett fel. Om en avgiftsskyldig, på grund av ett räknefel eller ett motsvarande misstag eller på grund av att saken till någon del inte har utretts, inte har påförts avgift för förbehåll, ska avgiftsbeslutet rättas. Rättelsen kan gälla ett sakfel, skrivfel eller räknefel eller andra fel i beslutet. Rättelse till avgiftsmottagarens fördel ska kunna göras inom ett år från ingången av kalenderåret efter det år då avgiften eller en del av den påfördes eller borde ha påförts. Tidsfristen ska vara ovillkorlig och den kan inte avbrytas. 

Det föreslagna 3 mom. handlar om att förbehållsområdets storlek har ändrats på grund av besvär. Enligt bestämmelsen ska gruvmyndigheten rätta ett beslut om avgift för förbehåll, om förbehållsområdets areal har ändrats på grund av besvär i beslutet om förbehåll. Eftersom en ändring av förbehållsområdets areal direkt påverkar storleken på avgiften för förbehåll, ska beslutet om avgiften för förbehåll rättas så att det motsvarar den ändrade situationen. I bestämmelsen finns ingen tidsfrist för rättelse. Rättelsen ska göras utan oskäligt dröjsmål efter ett lagakraftvunnet beslut om godkännande av förbehållsanmälan som fattats av en förvaltningsdomstol eller högsta förvaltningsdomstolen. 

98 e §. Sökande av ändring i beslut om avgift för förbehåll. I paragrafen hänvisas till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Ändring i beslut om avgift för förbehåll kan alltså sökas i enlighet med förvaltningsprocesslagen. 

Enligt 2 mom. ska avgiften för förbehåll trots ändringssökande betalas inom den tid som fastställts av gruvmyndigheten. Om beslutet om avgiften för förbehåll ändras på grund av ändringssökande, ska den avgiftsskyldige betala högre avgift för förbehåll eller också ska gruvmyndigheten returnera en del av avgiften till den avgiftsskyldige. 

107 §.Säkerhet för malmletning och guldvaskning. I 107 § i gruvlagen föreskrivs om säkerhet för malmletning och guldvaskning. Enligt den gällande paragrafen ska en innehavare av malmletningstillstånd och en guldvaskare ställa säkerhet för ersättning av eventuell skada och olägenhet och för genomförande av efterbehandlingsåtgärder, om det inte ska anses vara onödigt med beaktande av verksamhetens art och omfattning, verksamhetsområdets särdrag, tillståndsvillkoren för verksamheten och tillståndssökandens soliditet. 

Med beaktande av att säkerheten kan användas för att betala de kostnader som är nödvändiga för att fullgöra de skyldigheter som anges i denna lag eller i det berörda tillståndet, och de situationer där säkerheten används i regel kan anses höra samman med verksamhetsutövarens insolvens eller en situation där verksamhetsutövaren inte påträffas, är prövningen av säkerhetsbehovet inkonsekvent vad gäller förutsättningarna om soliditet. På ovan nämnda grunder föreslås i propositionen att undantaget i fråga stryks från huvudregeln om ställande av säkerhet. 

Därtill, med beaktande av föresatsen om justering av bestämmelserna om säkerhet och i synnerhet målet om att det miljömässiga ansvaret ska kunna tryggas i alla situationer som skrivits in i statsminister Sanna Marins regeringsprogram, föreslås det i propositionen att undantagen till ställandet av säkerhet som ingår i den gällande 107 § stryks. I praktiken innebär förslaget att säkerhet och ställande av säkerhet alltid ska anges i malmletningstillstånd.  

Enligt det nya 1 mom. ska en innehavare av malmletningstillstånd och en guldvaskare ställa tillräcklig säkerhet för ersättning av eventuell skada och olägenhet och för genomförande av efterbehandlingsåtgärder med beaktande av verksamhetens art och omfattning samt verksamhetsområdets särdrag. 

Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., enligt vilket gruvmyndigheten i malmletningstillståndet kan besluta att säkerhet emellertid inte behöver ställas, om innehavaren av malmletningstillståndet är en i 31 § 2 mom. avsedd statlig inrättning. I praktiken ska undantaget tillämpas när Geologiska forskningscentralen ansöker om malmletningstillstånd. Undantaget ska inte tillämpas i situationer där sökanden är ett aktiebolag som ägs av staten. Undantaget anses inte stå i strid med målet i regeringsprogrammet, eftersom en statlig inrättning kan anses uppfylla de skyldigheter som fastställts i lagen i alla situationer. 

Paragrafens 3 mom. ska innehålla ett bemyndigande att utfärda förordning. Genom förordning av statsrådet ska det vara möjligt att utfärda närmare bestämmelser om säkerheten. 

108 §. Säkerhet för avslutande av gruvdriften och för vissa avvikande situationer. Enligt statsminister Sanna Marins regeringsprogram kommer bestämmelserna om säkerheter att utvecklas så att det miljömässiga ansvaret kan tryggas i alla situationer. Säkerhetssystemet för gruvdriften utgörs av säkerhet enligt 108 § i gruvlagen och säkerhet för avfallsbehandlingsverksamhet enligt 59 § i miljöskyddslagen. Enligt en utredning som arbets- och näringsministeriet låtit göra har i flera fall de säkerheter som krävs med stöd av gruvlagen fastställts så att de endast täcker de minimiåtgärder som är nödvändiga för att hägna in gruvområdet och förhindra att utomstående kommer in på området. Åsikten om att säkerheterna i allmänhet är otillräckliga har i synnerhet kommit fram i myndigheternas respons. Om säkerheten för de avslutande åtgärderna och efterbehandlingsåtgärderna som anges i 108 § i gruvlagen dimensioneras för ett för inskränkt användningsändamål i tillståndet, till exempel endast för inhägnad och andra motsvarande omedelbara säkerhetsåtgärder, uppfylls inte ens gruvlagens ursprungliga mål- och kravnivå. Enligt motiveringarna till 108 § i den gällande gruvlagen har man utgått ifrån att den säkerhet som krävs med stöd av miljöskyddslagen närmast täcker kostnaderna för tillslutande av bassänger för anrikningssand, gråbergsområden och motsvarande områden för avfallshantering, medan säkerheten i gruvtillståndet ska täcka övriga avslutande åtgärder och efterbehandlingsåtgärder (separat reglering med undantag för kärnavfallshantering). När beloppet av den säkerhet som ska ställas för ett gruvtillstånd bestäms, ska tillståndsmyndigheten enligt motiveringarna till 108 § i gruvlagen särskilt bedöma kostnaderna för uppfyllande av skyldigheterna enligt 143, 144 och 150 § i gruvlagen. Användningsområdet för säkerheten vars mål och syfte i gruvlagen har varit mer omfattande än den omedelbara säkerheten, verkar inte alltid uppfyllas i praktiken för närvarande. 

Det föreslås att bestämmelsen om säkerheter ändras genom att i 1 mom. 1 punkten ge en förteckning över avslutande åtgärder och efterbehandlingsåtgärder som säkerheten ska täcka och genom att hänvisa till bestämmelser som gäller dessa. Avslutande åtgärder och efterbehandlingsåtgärder som ska täckas av säkerheten för gruvdriften är i gruvtillståndet särskilt fastställda avslutande åtgärder och efterbehandlingsåtgärder, åtgärder enligt 143 § om iståndsättning av området och 144 § 1 mom. om bortskaffande av brutna gruvmineral och av byggnader och konstruktioner, i beslutet om upphörande av gruvdrift särskilt fastställda avslutande åtgärder och efterbehandlingsåtgärder samt åtgärder enligt 150 § 1 och 2 mom. angående skyldighet till övervakning och till att vidta korrigerande åtgärder. För övervakning och korrigerande åtgärder i sistnämnda 150 § 1 och 2 mom. föreskrivs att säkerhet ska ställas under en tid av minst 30 år, om inte innehavaren av gruvtillståndet visar att något annat räcker. Tidsfristen kan alltså i enskilda fall vara kortare eller längre än 30 år. Man har bedömt att en tidsfrist på 30 år är en tillräcklig tidsrymd under vilken man kan säkerställa att de avslutande åtgärderna och efterbehandlingsåtgärderna fungerar. Tidsfristen överensstämmer med 60 § om säkerhet för avfallsbehandling i miljöskyddslagen. När tidsfristen övervägs ska man beakta att gruvområden är olika och att behoven av efterbehandlingsåtgärder, såsom inhägnad och platser för risk med jordras, är olika. 

Målet med preciseringen av bestämmelserna är att säkerheten för gruvor ska ligga på den nivå som avsågs när lagen stiftades. Genom denna proposition föreslås också ändringar i 52 § om bestämmelser i gruvtillstånd, 143 § om iståndsättning av området, 144 § om bortskaffande av brutna gruvmineral, av utrustningar eller anordningar i gruva och av byggnader och konstruktioner och 150 § om övervakning och att vidta korrigerande åtgärder. Ändringarna i dessa påverkar för sin del säkerheternas täckning. 

I 1 mom. 2 punkten föreslås att säkerheten för gruvdriften utvidgas till att också omfatta sådana åtgärder med vilka det ska vara möjligt att i vissa avvikande situationer trygga den allmänna säkerheten i gruvan. Med avvikande situationer avses främst situationer där verksamhetsutövaren blir insolvent eller går i konkurs och som inte nödvändigtvis leder till att gruvdriften upphör, utan snarare till att verksamhetsutövaren byts ut. I dessa situationer är det motiverat att en säkerhet för gruvdriften också ska täcka kostnaderna för åtgärder som förutsätts för att trygga den allmänna säkerheten i gruvan. Kostnaderna som säkerheten ska täcka utgörs främst av bevakning av gruvområdet och åtgärder i anknytning till energiförsörjningen, vilka exempelvis kan vara belysning av området på grund av övervakningen, ellåsens och portarnas funktion, garanterande av brandsäkerheten och ordnande av vattenhanteringen för att garantera säkerheten. Det ska inte handla om kostnader för gruvbrytning och -produktion. Säkerheten som ställs ska täcka kostnaderna för dessa säkerhetsåtgärder under en period av ett år. Ett år kan bedömas vara en tillräckligt lång tid för att få kontroll över en avvikande situation, och därför är det lämpligt att ställa säkerhet för kostnaderna för säkerhetsåtgärder som uppkommer under den tidsperioden. Säkerhet som ställs för säkerhetsåtgärder under avvikande situationer är ett tillägg av ny typ till den nuvarande gruvsäkerhetens omfattning, vilket innebär att man förbereder sig för risken att det uppstår tillfälliga oöverstigliga problem. 

I avvikande situationer som avses i bestämmelsen kan också tillämpas 103 § 4 mom. i elmarknadslagen (588/2013). Enligt momentet i fråga får eldistributionen eller elleveransen till ett objekt där de säkerhetsarrangemang som behövs för att förebygga olyckor är beroende av el och där avbrott i distribution eller leverans ger upphov till olycksrisk trots obetalda avgifter inte avbrytas förrän fyra månader har förflutit från den obetalda avgiftens förfallodag. Avvikelse från momentet i fråga får inte göras genom avtal. 

I 1 mom. 3 punkten föreslås att säkerheten för gruvdriften utvidgas till att också omfatta ett belopp motsvarande det årliga beloppet av ett brytningsersättningen som enligt 100 § 2 mom. är 50 euro per hektar. Syftet med förslaget är att förbättra markägarnas ställning. Ändringen ska garantera att en fast brytningsersättning betalas för ett år till ägarna av de fastigheter som hör till gruvområdet, om den som bedriver gruvdriften eventuellt blir insolvent. Denna säkerhet behöver inte ställas, om innehavaren av gruvtillståndet helt eller delvis äger fastigheterna inom gruvområdet, eftersom innehavaren av gruvtillståndet inte betalar ersättning till sig själv om denne är markägare, och därför behövs ingen säkerhet för ersättning till markägaren till denna del. 

Genom övergångsbestämmelsen föreskrivs när de befintliga säkerheterna ska ställas så att de följer de ändrade bestämmelserna. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om de omständigheter som påverkar säkerhetens storlek. Vid bedömningen av gruvdriftens art och omfattning ska man beakta gruvdriftens särdrag, gruvans geografiska läge, lokala miljöförhållanden samt karaktären och varaktigheten hos en eventuell fara för miljön, människornas hälsa eller säkerheten. Det föreslås att det till momentet fogas ett bemyndigande att utfärda förordning, för att det ska vara möjligt att föreskriva mer ingående om hur säkerheten räknas ut. 

Det föreslås att paragrafens rubrik preciseras så att den motsvarar det utvidgade innehållet. 

109 §. Förfarande för ställande av säkerhet. I 109 § i gruvlagen finns bestämmelser om förfarandet för ställande av säkerhet. Den gällande paragrafen gör det möjligt att ändra tillståndet om vissa förutsättningar uppfylls. Enligt 69 § i gruvlagen ska gruvmyndigheten på eget initiativ eller på ansökan av den myndighet som inom sitt behörighetsområde bevakar allmänt intresse eller av en sakägare som orsakas olägenhet ändra ett malmletningstillstånd, ett gruvtillstånd och ett guldvaskningstillstånd, om verksamheten har följder som är förbjudna i gruvlagen eller om de skadliga konsekvenserna av verksamheten väsentligt avviker från vad som uppskattats vid tillståndsprövningen. Med stöd av 111 § ska gruvmyndigheten därtill när den godkänner överföringen av ett tillstånd bedöma om säkerhetens art eller omfattning ska ses över samt göra de ändringar som behövs i tillståndsvillkoren. Samtidigt ska gruvmyndigheten bestämma en tidpunkt för när ändringarna träder i kraft. Med stöd av 109 § 2 mom. i gruvlagen ska säkerhetens storlek vid behov justeras när gruvtillståndet ses över i enlighet med 62 §. Den översyn som avses i 62 § i gruvlagen är en regelbunden översyn, som för ett gruvtillstånd som är i kraft tills vidare är minst vart tionde år. Säkerheten i gruvtillståndet ska dessutom vid behov ses över, om gruvtillståndets giltighetstid förlängs i enlighet med 63 §, ifall gruvtillståndet har beviljats för en bestämd tid. Enligt 62 § kan ett tidsbegränsat gruvtillstånd vara i kraft högst tio år efter det att tillståndsbeslutet har vunnit laga kraft.  

Med undantag för ovan nämnda situationer kan gruvmyndigheten inte bedöma om säkerhetens art eller omfattning i ett gällande tillstånd ska ses över. För att säkerställa att säkerhetens art och omfattning alltid kan ses över vid behov, föreslås att det till 109 § i gruvlagen fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket gruvmyndigheten på eget initiativ ska justera säkerhetens storlek, om verksamhetens art och omfattning eller verksamhetens konsekvenser för den allmänna säkerheten, människors hälsa eller miljön efter det att tillståndet beviljades har förändrats så att säkerhetens art eller storlek därför behöver justeras. Verksamhetens konsekvenser för den allmänna säkerheten, människors hälsa eller miljön kan vara sådana konsekvenser som inte förutsetts på förhand eller också kan konsekvenserna ha förändrats, och effekten kan vara att säkerheten bör ökas eller minskas. Åtgärder som vidtagits med anledning av en stegvis stängning av gruvan ska också beaktas vid bedömningen av om säkerhetens belopp ska ändras.  

Gruvmyndigheten kan få information om att verksamheten har förändrats i samband med gruvmyndighetens tillsyn, från verksamhetsutövaren, andra myndigheter eller dem som orsakas olägenheter. Den föreslagna ändringen förutsätter ingen ändring exempelvis i 152 § om myndigheternas rätt att få uppgifter. Enligt 152 § har gruvmyndigheten, närings-, trafik- och miljöcentralen, arbetarskyddsmyndigheten och Strålsäkerhetscentralen, trots sekretessbestämmelserna, rätt att av varandra få nödvändiga uppgifter för tillsynen över malmletning, gruvdrift och guldvaskning och att använda varandras prov. Säkerheten kan vara till exempel en bankdeposition, en bankgaranti eller en försäkring. 

Med anledning av det föreslagna tillägget av ett nytt 3 mom. ändras det gällande 3 mom. till ett nytt 4 mom. 

112 §.Allmän skyldighet att sörja för gruvsäkerheten. I 15 § i miljöskyddslagen föreskrivs om beredskapsskyldighet. Enligt bestämmelsen ska den som utövar tillståndspliktig verksamhet ha beredskap att hindra olyckor och andra exceptionella situationer och att begränsa de skadliga konsekvenserna av dem för hälsan och miljön.  

Motsvarande bestämmelse finns i 112 § 1 mom. i gruvlagen. Enligt nämnda moment är den som bedriver gruvdriftskyldig att sörja för gruvsäkerheten. Dessutom förutsätter momentet att den som bedriver gruvdrift är skyldig att särskilt sörja för gruvans strukturella och tekniska säkerhet och för att förebygga tillbud och olyckor i gruvan och begränsa skadliga följder av dem. 

För att förhindra ett glapp mellan lagarna föreslås i propositionen att det till verksamhetsutövarens grundläggande skyldigheter i 112 § 1 mom. i gruvlagen (denne är skyldig att särskilt sörja för gruvans strukturella och tekniska säkerhet och för att förebygga tillbud och olyckor i gruvan och begränsa skadliga följder av dem) på motsvarande sätt som i 15 § i miljöskyddslagen fogas ett uttryckligt omnämnande även om andra exceptionella situationer än olyckor samt om skadliga följder för hälsan och miljön. 

Efter ändringen ska bestämmelsen motsvara 15 §i miljöskyddslagen. 

Enligt gällande 2 mom. föreskrivs det separat om arbetarskydd. Bestämmelser om gruvsäkerhet finns i statsrådets förordning (1571/2011). Dessutom är det viktigt att beakta hur bland annat olika mineraler påverkar arbetarskyddet och att beakta bindande bestämmelser och anvisningar om detta (t.ex. om asbest). 

120 §.Beredskap för att avsluta gruvdriften. I 120 § i gruvlagen föreskrivs om beredskap för att avsluta gruvdriften. I propositionen föreslås att bestämmelsen ändras, så att innehavaren av gruvtillståndet, utöver att ha beredskap för att avsluta gruvdriften, vid gruvdriften även ska beakta en stegvis stängning av gruvan och användningen av området efter det att gruvdriften upphört. Ändringen ålägger den som bedriver gruvdrift att vid planeringen och anläggandet av en gruva och vid gruvdriften aktivt beakta en stegvis stängning av gruvan och användningen av området efter det att gruvdriften upphört. Ändringen följer tilläggen till skyldigheterna för innehavaren av gruvtillstånd i 18 § i samma proposition. Det ska finnas skäl att åter granska en stegvis stängning av gruvan och gruvområdets användning efter det att gruvdriften upphört även i senare beslut om justering av gruvtillståndet.  

143 §.Iståndsättning av området. Den gällande bestämmelsen om iståndsättning av området beaktar inte den stängda gruvans konsekvenser för människors hälsa eller miljön, och därför föreslås i propositionen att 143 § i gruvlagen ändras, så att den som bedriver gruvdrift, utöver vad som föreskrivits tidigare, ska sörja för att den stängda gruvan inte medför några betydande skadliga konsekvenser för människors hälsa eller miljön. Samma princip framkommer i nya 6 punkten som föreslås i 18 § 1 mom. om skyldigheterna för innehavare av gruvtillstånd. Den ändrade formuleringen som föreslås i paragrafen harmonierar med tillägget till formuleringen i 150 §. 

Bestämmelsen har ett nära samband med säkerheten för avslutande av gruvdriften och för vissa avvikande situationer enligt 108 §, som föreslås ska ändras i denna proposition. Skyldigheterna i 143 § i gruvlagen hör till de åtgärder som avses i 108 § 1 mom. 1 punkten underpunkt b. 

I propositionen föreslås att det till paragrafen fogas ett bemyndigande att utfärda förordning, för att det ska vara möjligt att utfärda närmare bestämmelser om gruvområdets iståndsättningsåtgärder genom förordning. Närmare bestämmelser i beslutsskedet påverkar också ställandet av säkerheter enligt gruvlagen, eftersom gruvmyndigheten utifrån de närmare bestämmelserna mer ingående kan bedöma de åtgärder som säkerheten ska täcka och således även mer ingående bedöma om säkerheten räcker till. 

Till helheten med iståndsättning av gruvområdet hör också skyldigheterna enligt miljöskyddslagen efter det att gruvdriften har upphört. Dessa skyldigheter gäller i synnerhet gruvornas avfallsområden (bassänger för anrikningssand och övriga avfallsområden). Bestämmelser om sanering av mark och grundvatten finns i 14 kap. i miljöskyddslagen. 

144 §. Bortskaffande av brutna gruvmineral samt av utrustningar eller anordningar i gruva och av byggnader och konstruktioner. Det föreslås att 1 mom. ändras till att också omfatta bortskaffande av utrustningar och anordningar i gruva i samband med de avslutande åtgärderna i gruvan. Utrustningar och anordningar i gruva definieras i 133 § 2 mom. Om maskiner och anordningar lämnas kvar på gruvområdet kan de orsaka miljöbelastning, och därför ska de bortskaffas. Vanligen har maskiner och utrustning ett ekonomiskt värde och därför avlägsnas de ofta från området i samband med att verksamheten upphör. Utöver bortskaffande (bortförande för återvinning eller fortsatt behandling) föreslås att det till åtgärderna även fogas annan förvaring på ändamålsenligt sätt, det vill säga miljösäker deponering av gruvmineral. Preciseringarna av paragrafen anknyter till 108 § som enligt förslaget ska ändras genom samma proposition. I 108 § föreskrivs om vilka åtgärder som inkluderas i säkerheten för avslutande av gruvdriften och för vissa avvikande situationer.  

146 §. Slutbesiktning. I propositionen föreslås att 2 mom.5 punkten ändras och att en ny 6 punkt fogas till paragrafen. Syftet med ändringen är att renbeteslagens ställning ska förenhetligas vad gäller bestämmelserna om uttryckligt beaktande av renskötsel och renbeteslagens deltagande. Bestämmelsens tillämpningsområde utvidgas till att gälla hela renskötselområdet, i stället för att bestämmelsen bara skulle gälla i det särskilda renskötselområdet. 

Ändringen av bestämmelsen innebär att gruvmyndigheten alltid ska informera det berörda renbeteslaget om slutbesiktningen, i stället för att det berörda renbeteslaget bara skulle informeras om gruvområdet ligger på det särskilda renskötselområdet. 

150 §. Skyldighet till övervakning och till att vidta korrigerande åtgärder. Det föreslås att det till 2 mom. fogas att den som bedriver gruvdrift ska underrätta gruvmyndigheten om betydande skadliga konsekvenser, inte bara för den allmänna säkerheten, men också för miljön eller människors hälsa. Vid övervakningen enligt paragrafen kan man observera även andra konsekvenser än konsekvenser för den allmänna säkerheten. Vid utförandet av de egentliga korrigerande åtgärderna ska man emellertid följa fördelningen av befogenheter mellan myndigheter, där i synnerhet miljöskyddsmyndigheterna är behöriga vad gäller miljökonsekvenser. 

151 a §. Gruvmyndighetens tillsynsuppgift. Det föreslås att en ny paragraf om gruvmyndighetens tillsynsuppgift fogas till lagen.  

Enligt 4 § 2 mom. övervakar gruvmyndigheten att gruvlagen iakttas och sköter övriga uppgifter som föreskrivs i gruvlagen. Det finns emellertid inga närmare bestämmelser om innehållet i tillsynsuppgiften. Enligt förslaget ska gruvmyndigheten övervaka och följa den verksamhet som hör till gruvlagens tillämpningsområde på behörigt och tillräckligt sätt genom att skaffa information och utföra inspektioner. Den nya paragrafen preciserar gruvmyndighetens tillsynsuppgift i 4 § 2 mom. 

156 §. Åtgärdande av en förseelse eller försummelse. I paragrafen finns bestämmelser om åtgärdande av en förseelse eller försummelse. Gruvlagen gör det möjligt att använda förvaltningstvång för att åtgärda en förseelse eller försummelse som framkommit i malmletning, gruvdrift eller guldvaskning och för att återställa lagligheten i verksamheten.  

Ett förvaltningstvångsärende kan inledas på gruvmyndighetens eget initiativ. Ett förvaltningstvångsärende får dessutom inledas av en sakägare som orsakas olägenhet, en registrerad förening eller stiftelse vars syfte är att främja skyddet av miljön, hälsan eller naturen eller trivseln i en boendemiljö och inom vars stadgeenliga verksamhetsområde miljökonsekvenserna i fråga uppträder, den kommun där verksamheten bedrivs och andra kommuner där skadliga konsekvenser av verksamheten uppträder, närings-, trafik- och miljöcentralen eller en annan myndighet som inom sitt behörighetsområde bevakar allmänt intresse i frågan, sametinget, om skadliga konsekvenser uppträder inom samernas hembygdsområde, samt skolternas byastämma, om skadliga konsekvenser uppträder inom skoltområdet. 

För att bestämmelsen ska fungera krävs att gruvmyndigheten övervakar att en uppmaning samt i ett förvaltningstvångsärende ett förbud eller åläggande följs. Vad gäller detta är den gällande bestämmelsen om förvaltningstvång i gruvlagen inte tillräckligt entydig. Det föreslås att formuleringen av paragrafen ändras, så att gruvmyndigheten enligt bestämmelsen entydigt ska förplikta verksamhetsutövaren att åtgärda en förseelse eller en försummelse. Dessutom föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom., med stöd av vilket gruvmyndigheten ska övervaka att förbud och ålägganden iakttas. 

169 §. Verkställighet av beslut trots att ändring sökts. I 169 § i gruvlagen föreskrivs det om verkställighet av beslut trots att ändring sökts. I regel får åtgärder som grundar sig på ett malmletningstillstånd, guldvaskningstillstånd och gruvtillstånd inledas när tillståndsbeslutet som berättigar till åtgärderna har vunnit laga kraft. Med stöd av 169 § 1 mom. kan gruvmyndigheten av grundad anledning på begäran av sökanden i ett beslut som gäller förlängning av malmletningstillståndets eller guldvaskningstillståndets giltighetstid eller guldvaskningstillstånd, gruvtillstånd eller gruvsäkerhetstillstånd fastställa att de åtgärder som specificerats i tillståndet får inledas med iakttagande av tillståndsbeslutet trots att ändring har sökts. 

Besvär som gäller beslut om malmletningstillstånd kan gälla en begränsad särskild fråga, till exempel en viss del av ett malmletningsområde. Ett sådant besvär kan i onödan fördröja inledandet av malmletningen på hela malmletningsområdet. 

I propositionen föreslås att malmletningstillstånd fogas till paragrafens tillämpningsområde, så att gruvmyndigheten med stöd av 1 mom. på begäran av sökanden i ett beslut som gäller malmletningstillstånd kan fastställa att de åtgärder som specificerats i tillståndet ska få inledas med iakttagande av tillståndsbeslutet trots att ändring har sökts. När gruvmyndigheten fastställer att åtgärder får inledas ska gruvmyndigheten fästa särskild vikt vid att de åtgärder som verksamhetsutövaren ska få inleda trots besvär har specificerats tillräckligt avgränsat i beslutet. Bestämmelsen möjliggör således ett snävare verkställande än i tillståndsbeslutet, det vill säga att gruvmyndigheten kan låta verkställighetsbestämmelsen omfatta också en del av beslutet. När gruvmyndigheten gör fastställelsen ska gruvmyndigheten se till att de åtgärder som specificeras i beslutet inte gör ändringssökandet onödigt. Således får fastställelsen inte göras, om verksamheten eller åtgärderna som förbereder verksamheten exempelvis orsakar oåterkalleliga eller i övrigt betydelsefulla skadliga förändringar i miljön. Därtill ska det vara möjligt att förordna om tidpunkten för när verkställigheten kan inledas. Bestämmelsen ska då möjliggöra inledandet av begränsade åtgärder, för att ett fullskaligt inledande av verksamheten inte ska fördröjas oskäligt mycket på grund av ändringssökandet. Gruvmyndigheten ska bara kunna förordna sådana åtgärder som innebär att förhållandena kan återställas till hur de var innan åtgärderna inleddes. Det ska finnas en motiverad orsak till att inleda verksamhet enligt ett tillståndsbeslut som ännu inte vunnit laga kraft. 

Enligt de gällande bestämmelserna tillämpas på innehållet i ett beslut som meddelas med anledning av en ansökan vad som föreskrivs i 56 § 1 mom. om innehållet i tillståndsbeslut. På meddelande av beslutet tillämpas vad som föreskrivs i 57 § om meddelande av tillståndsbeslut och på information om beslutet vad som föreskrivs i 58 § om information om tillståndsbeslut. 

Det föreslås att 4 mom. upphävs, eftersom det överlappar bestämmelserna i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Enligt momentet kan fullföljdsdomstolen med anledning av besvär upphäva den fastställelse som avses i 1 och 3 mom. eller ändra den eller även i övrigt förbjuda verkställigheten av ett i 1 och 3 mom. avsett beslut, och förvaltningsdomstolens beslut i ett ärende som gäller verkställighet får överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen endast i samband med huvudsaken. Bestämmelser om detta finns även i 108 och 123 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. 

I 5 mom. finns bestämmelser om skyldigheten att betala malmletningsersättning. I motsats till vad som föreskrivs i 99 §, ska en förutsättning för betalningsskyldigheten inte vara att beslutet i fråga har vunnit laga kraft. Malmletningsersättning ska betalas senast den 30 dagen efter det att gruvmyndigheten har meddelat fastställelse enligt 1 eller 3 mom. Beloppet på malmletningsersättningen och betalningstidpunkten för de följande åren ska följa vad som föreskrivs i 99 §.  

170 a §. Gruvregistret. I propositionen föreslås att en ny 170 a § fogas till gruvlagen. Den nya paragrafen ska ålägga gruvmyndigheten att föra ett gruvregister. Enligt 1 mom. ska gruvmyndigheten föra ett gruvregistret över innehavare av rättigheter enligt gruvlagen, var rättigheterna finns, händelser och dokument som anknyter till behandlingen, avgörandet av och tillsynen över av tillståndsärenden. Register ska föras över ärenden som gäller förbehållsanmälningar, malmletningstillstånd, guldvaskningstillstånd och gruvrättigheter. I praktiken innebär detta att uppgifter om anmälningar, ansökningar, begäran om komplettering av ansökningar, komplettering av ansökningar, utlåtanden, åsikter, anmärkningar samt tillståndsbeslut och andra förvaltningsåtgärder i anknytning till förbehåll och ovan nämnda typer av tillstånd ska registreras i det gruvregister som gruvmyndigheten använder.  

I praktiken har gruvmyndigheten redan fört ett gruvregister, där gruvmyndigheten har registrerat de uppgifter som nämns i förslaget. Det finns emellertid ett behov av att föreskriva om gruvregistret i lag, så att förandet av gruvregistret entydigt ska vara gruvmyndighetens lagstadgade skyldighet. 

Enligt förslaget föreskrivs i 1 mom. dessutom att uppgifter om panträtter införs i gruvregistret. Enligt 174 § 1 mom. i gruvlagen kan tillståndshavaren pantsätta rätten att utvinna gruvmineral grundad på gruvtillstånd eller förbehåll grundat på malmletningstillstånd. Panträtten gällande gruvor kan allmänt taget anses vara en mycket behövlig realsäkerhetsrätt, som om den används rätt antagligen inverkar positivt på projektens finansieringsvillkor och tillgången på finansiering. 

Registreringen av panträtten är av väsentlig betydelse för att panträtten ska vara bindande, eftersom panträtten träder i kraft så att den binder utomstående, när gruvmyndigheten har fått en skriftlig anmälan om pantsättningen av tillståndshavaren. Förfarandet kallas fullbordande, genom vilket den rättsliga handlingen, i detta fall pantsättningen av rätten att utvinna gruvmineral eller förbehåll grundat på malmletningstillstånd blir synlig utåt. Fullbordande är i panttagarens intresse, eftersom panttagaren utan detta inte uppnår den rättsliga ställning som eftersträvas. 

Med stöd av 29 § i statsrådets förordning om gruvdrift ska gruvmyndigheten på en specificerad begäran lämna upplysningar och vid behov ett intyg över panträtter som anmälts hos myndigheten. Det har i praktiken visat sig att de gällande bestämmelserna om pantsättningsuppgifternas offentlighet är otydliga och att pantsättningsuppgifternas offentlighet inte förverkligas i praktiken. Detta har en betydande negativ effekt på panträttens fullbordande, eftersom utomstående inte kan kontrollera pantsättningsuppgifter om malmletningstillstånd eller rätten att utvinna gruvmineral i gruvmyndighetens register. Det finns alltså ett behov av att precisera bestämmelserna om uppgifternas offentlighet. 

Enligt 2 mom. i den föreslagna nya paragrafen ska var och en ha rätt att få utdrag ur gruvregistret. Detta gäller också uppgifter om pantsättning, eftersom uppgifter om panträtter som registrerats i gruvmyndighetens register föreslås vara offentliga. Det finns inget behov av att i bestämmelsen föreskriva om att utdragen ska vara avgiftsbelagda, eftersom 175 § i gruvlagen föreskriver om när statliga myndigheters prestationer ska vara avgiftsbelagda. I momentet ska vidare finnas en hänvisning till lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet som också ska tillämpas på uppgifter som förs in i gruvregistret. 

Paragrafens 3 mom. föreslås innehålla ett bemyndigande att utfärda förordning, för att det ska vara möjligt att precisera vilka uppgifter som kan föras in i gruvregistret genom förordning. 

8  Bestämmelser på lägre nivå än lag

Med stöd av gruvlagen har tre förordningar utfärdats: statsrådets förordning om gruvdrift (391/2012), statsrådets förordning om gruvsäkerheten (1571/2011) och arbets- och näringsministeriets förordning om uppfordringsverk i gruvor (1455/2011). 

Statsrådets förordning om gruvdrift är en allmän förordning som preciserar bestämmelserna i gruvlagen och som bland annat innehåller bestämmelser om anmälningsförfaranden i samband med malmletning, guldvaskning och pantsättning, tillståndsförfaranden, årlig redogörelse för gruvdriften, uppgifter för fastställande av brytningsersättning, anmälan om registrering av gruvförrättning samt underrättelse om överklagande av gruvmyndighetens beslut. I statsrådets förordning om gruvsäkerheten finns bestämmelser om planering och anläggande av en gruva, intern räddningsplan och utbildning av personalen, gruvkarta, gruvsäkerhetstillstånd och övervakning av gruvsäkerheten. I arbets- och näringsministeriets förordning om uppfordringsverk i gruvor föreskrivs om konstruktionsmässiga krav på uppfordringsverk och om krav som hänför sig till installation, användning, underhåll och besiktningar av dem. 

Propositionen förutsätter inga nya bestämmelser på lägre nivå än lag. I propositionen har däremot flera nya bemyndiganden fogats till gruvlagens bestämmelser. Dessa bemyndiganden förutsätter ändringar i statsrådets förordning om gruvdrift.  

Med stöd av propositionen ska närmare bestämmelser få utfärdas genom statsrådets förordning vad gäller anmälningsförfarandena i anknytning till prospekteringsarbete och malmletning, innehållet i och förfarandet på tillställningar som är öppna för allmänheten, bestämmelserna i guldvasknings-, malmletnings- och gruvtillstånd, innehållet i förbehållsbeslut, den karta som ska fogas till gruvtillståndet, hur säkerheten räknas ut, iståndsättningen av området efter det att gruvdriften upphört, uppgifterna som kan föras in i gruvregistret samt innehållet i intyg om pantsättning. Avsikten är att de närmare bestämmelser som förutsätts i propositionen ska fogas till statsrådets förordning om gruvdrift.  

Samtidigt ska i statsrådets förordning om gruvdrift göras en ändring som förutsätts av biträdande justitiekanslern (OKV/2011/1/2018) angående en motstridighet mellan statsrådets förordning och gruvlagen i anknytning till tidtabellen för lämnande av ansökan om en förlängning av tillståndets giltighetstid. Bestämmelserna om tidtabellen i förordningen är mer begränsade än i lagen. Bestämmelsen i förordningen orsakar otydlighet i förvaltningen och juridisk osäkerhet. 

9  Ikraftträdande

Lagen föreslås träda i kraft den 1 mars 2023.  

Den allmänna övergångsbestämmelsen ska gälla handläggningen av tillståndsansökningar som lämnats och andra ärenden som inletts innan lagen träder i kraft. 

Tillståndsvillkoren i gruvtillståndet ska ses över så att de motsvarar kraven i denna lag, vilket sker vid nästa regelbundna översyn av tillståndet, eller om tillståndet måste ändras redan tidigare enligt 69 §, i samband med det. Gruvtillstånden ska emellertid följa dessa krav senast fem år efter att denna lag har trätt i kraft.  

Om det handlar om en liten utvidgning av en befintlig gruva (litet hjälpområde eller område), kan ett förfarande enligt 47 § 4 mom. i den gällande lagen tillämpas. Detta förfarande är möjligt, om ansökan har lämnats inom fem år efter att lagen har trätt i kraft. Därefter tillämpas även på små utvidgningar kravet i 47 § 5 mom. i den nya lagen. Enligt nämnda moment ska gruvdriften grunda sig på en generalplan eller detaljplan enligt markanvändnings- och bygglagen i vilken gruvområdets och hjälpområdets läge och förhållande till den övriga områdesanvändningen har utretts. 

10  Verkställighet och uppföljning

Intressentgrupper och behöriga myndigheter kommer att informeras om och vid behov utbildas i de ändringar som ingår i lagförslaget. 

Arbets- och näringsministeriet utvärderar verkställandet av ändringarna i gruvlagen tre år efter det att lagen har trätt i kraft. Den externa utvärderingen gäller särskilt genomslagskraften hos ändringarna om förbehållsmekanismen (inklusive storleken på avgiften för förbehåll och avgiftens funktion) och säkerheterna (inklusive hur säkerheten som gäller säkerhetsåtgärder vid avvikande situationer fungerar och säkerhetens tidsmässiga omfattning). Samtidigt som reformen av gruvlagen har flera lagstiftningsprojekt som gäller gruvsektorn inletts, såsom en totalreform av naturvårdslagstiftningen, en ändring av miljöskyddslagens bestämmelser om säkerheter för avfallsbehandling, ett projekt för att revidera miljöansvarssystemen (miljöskadefonden, det så kallade lagstiftningsprojektet för att utveckla de subsidiära miljöansvarssystemen för miljöskador) och ett lagstiftningsprojekt angående gruvskatten. I samband med utvärderingen av verkställandet av ändringarna i gruvlagen finns det också skäl att bedöma samverkan av lagstiftningsprojekten inom gruvsektorn. 

11  Förhållande till andra propositioner

12  Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning

Allmänt

Propositionens målsättning är att uppfylla målet om att förbättra miljöskyddet i anslutning till gruvor inom den strategiska helheten ”Ett klimatneutralt Finland som tryggar den biologiska mångfalden” i regeringsprogrammet. De metoder som nämns är följande: 

”Gruvlagstiftningen ska revideras. Utgångspunkten för revideringen bör vara att höja miljöskyddsnivån, säkerställa verksamhetsförutsättningarna för gruvor och öka acceptansen och möjligheterna att påverka på det lokala planet.” För att uppnå målet verkställer propositionen de metoder för att revidera gruvlagstiftningen som identifierats i regeringsprogrammet, så att de utgångspunkter för revideringen av gruvlagstiftningen som skrivits in i regeringsprogrammet, det vill säga att höja miljöskyddsnivån, säkerställa verksamhetsförutsättningarna för gruvor och öka acceptansen och möjligheterna att påverka på det lokala planet, beaktas. Föresatsen om en höjning av miljöskyddsnivån som skrivits in i regeringsprogrammet anknyter också till lagar inom andra förvaltningsområden. En central lag är miljöskyddslagen, som enligt 2 § i den lagen tillämpas på industriell och annan verksamhet som orsakar eller kan orsaka förorening av miljön. Lagen tillämpas också på verksamhet som ger upphov till avfall och på behandling av avfall. I denna proposition föreslås sådana ändringar som anknyter till gruvlagens tillämpningsområde och arbets- och näringsministeriets förvaltningsområde. 

I samband med totalreformen av den gällande gruvlagen ansåg regeringen i propositionen (RP 273/2009) att lagförslagen som ingick i propositionen kunde stiftas i vanlig lagstiftningsordning, men att det på grund av de statsförfattningsrättsliga synpunkter som hänförde sig till propositionen ändå fanns skäl att begära ett utlåtande om propositionen av grundlagsutskottet. Regeringspropositionen tog i synnerhet upp egendomsskydd, näringsfrihet, grundläggande rättigheter i fråga om miljön, medborgarinflytande och medborgardeltagande samt rättsskydd och frågor i anknytning till samernas rättigheter. Den rättsliga ställningen för fastighetsägare och andra parter som orsakas olägenhet bedömdes främst utgående från bestämmelserna om egendomsskydd i 15 § i grundlagen. Rättigheterna och skyldigheterna för de tillståndshavare som avses i lagen granskades med tanke på egendomsskyddet och näringsfriheten som tryggas i 18 § 1 mom. i grundlagen. De grundläggande rättigheterna i fråga om miljön enligt grundlagens 20 § och deras betydelse behandlades både som en faktor som påverkar tolkningen av de övriga fri- och rättigheterna och som en faktor som kräver innehållsmässiga och processuella bestämmelser. Dessutom granskades regleringen med tanke på bestämmelserna om rättsskydd i 21 § i grundlagen, bestämmelserna om samernas rättigheter i 17 § 3 mom. i grundlagen och de internationella bestämmelserna om mänskliga rättigheter, bestämmelsen om rörelsefrihet i 9 § 1 mom. i grundlagen, skyddet för privatlivet och hemfriden som tryggas i 10 § i grundlagen, liksom även med tanke på den straffrättsliga legalitetsprincipen som fastställs i 8 § i grundlagen. I motiveringarna till lagstiftningsordningen ingick också en bedömning av de föreslagna bestämmelserna om bemyndigade i ljuset av 80 § 1 mom. i grundlagen och en bedömning av tryggandet av kommunernas möjligheter till påverkan och kommunernas uppgifter med tanke på 121 § i grundlagen. Grundlagsutskottet (GrUU 32/2010 rd) ansåg att bestämmelserna i regeringens proposition i huvudsak låg i linje med grundlagsutskottets praxis. Grundlagsutskottet förutsatte emellertid att hänvisningen till strafflagens 35 kap. i 153 § 2 mom. i lagförslaget skulle begränsas så att den bara gäller 1 och 2 § i 35 kap. Grundlagsutskottet förutsatte att bestämmelsen skulle kompletteras så att inspektioner bara kan utföras om det är nödvändigt för att utreda ett straffbart förfarande. 

Centrala grundläggande rättigheter med tanke på detta lagförslag är grundlagens 15 § om egendomsskydd, 18 § om näringsfrihet, 20 § 1 mom. om ansvar för miljön, 20 § 2 mom. om medborgarnas deltagande, 81 § om statliga skatter och avgifter samt 17 § om samernas rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Dessutom har 22 § om respekt för de grundläggande fri- och rättigheterna och 6 § om jämlikhet betydelse. I propositionen finns också bemyndiganden att utfärda förordning som omfattas av 80 § i grundlagen.  

Enligt grundlagsutskottets ståndpunkt (GrUB 25/1994 rd) ska en inskränkning av grundläggande fri- och rättigheter bygga på bestämmelser i lag. Grundlagsutskottet har ställt följande förutsättningar för inskränkning av grundläggande fri- och rättigheter: inskränkningarna bör bygga på bestämmelser i lag, inskränkningarna ska vara noga avgränsade och tillräckligt exakt definierade, grunderna för inskränkningarna ska vara acceptabla med tanke på systemet med grundläggande fri- och rättigheter och dikterade av något tungt vägande samhälleligt skäl, det kan inte stadgas genom lag om en inskränkning av kärnan i en grundläggande fri- eller rättighet, inskränkningarna ska vara nödvändiga för att uppnå syftet och stå i rätt proportion till det rättsgoda som rättigheten skyddar och till vikten av det samhälleliga intresse som ligger bakom inskränkningen, inskränkningar kräver ett adekvat rättsskydd och inskränkningarna får inte stå i strid med Finlands internationella förpliktelser vad gäller de mänskliga rättigheterna.  

Enligt 80 § 1 mom. i grundlagen ska bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter utfärdas genom lag. Statsrådet kan emellertid utfärda förordningar med stöd av ett bemyndigande i lag. Den föreslagna gruvlagen innehåller ett flertal bemyndiganden, utifrån vilka statsrådet får utfärda förordningar som preciserar de allmänna bestämmelserna i lagen. Således ska den föreslagna regleringen i sin helhet bedömas också med tanke på 80 § i grundlagen. Även enligt grundlagsutskottets etablerade ståndpunkt förutsätts att bestämmelser om bemyndigande genom lag ska vara exakta och noggrant avgränsade (GrUU 25/2005 rd, s.4 och GrUU 1/2004 rd s. 2). Bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter ska utfärdas genom lag. Av lagen ska det tydligt framgå vad som ska regleras genom förordning, men även då ska bestämmelser om grunderna för rättigheter och skyldigheter utfärdas genom lag.  

De föreslagna ändringarna bedöms inte vara betydande med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna. De föreslagna bestämmelserna innehåller ett flertal bemyndiganden att utfärda förordning, som kan anses följa 80 § i grundlagen. 

Ansvar för miljön

I 20 § 1 mom. i grundlagen föreskrivs om ett allmänt ansvar för miljön: var och en bär ansvar för naturen och dess mångfald samt för miljön och kulturarvet. Enligt motiveringarna till paragrafen omfattar ansvaret den levande naturen (organismer och växter), den livlösa naturmiljön (marken och berggrunden) samt kulturmiljöer som är resultatet av mänsklig verksamhet (byggnader och landskap). Ansvaret innefattar såväl aktiv verksamhet som passivt avhållande från att skada miljön. Enligt 2 mom. ska det allmänna verka för att alla tillförsäkras en sund miljö och att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön. Skyldigheten i 20 § 2 mom. i grundlagen har ansetts innebära ett konstitutionellt uppdrag att utveckla miljölagstiftningen på ett sätt som ger människor större möjlighet att påverka beslut som gäller deras egen livsmiljö (RP 309/1993 rd, s. 71, GrUU 38/1998 rd, s. 2). Bestämmelsen har samband med grundlagens 2 § 2 mom., där det sägs att det till demokratin hör att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling samt med grundlagens 14 § 4 mom., enligt vilket det allmänna ska främja den enskildes möjligheter att delta i samhällelig verksamhet och att påverka beslut som gäller honom eller henne själv. En sund miljö har tolkats brett, så att begreppet också inkluderar landskapsvärden.  

Förverkligandet av den grundläggande rättigheten till miljön förutsätter av det allmänna hantering av den lagstiftningshelhet som gäller gruvdriften, såsom förståelse för helheten som utgörs av bestämmelserna i gruvlagen och miljöskyddslagen, samt samarbete mellan myndigheter som styr gruvdriften, såsom gruvmyndigheten och miljötillståndsmyndigheterna. För detta krävs också att bestämmelserna är tydliga, så att myndigheterna känner till vad de ansvarar för. Detta är avsikten med de föreslagna författningsändringarna samt med de ovan nämnda preciseringarna i förordningen om gruvdrift. 

Syftet med bestämmelserna är att säkerställa att gruvdrift och annan verksamhet som omfattas av lagens tillämpningsområde inte utövas på ett sätt som äventyrar naturens mångfald, miljön eller kulturarvet. Dessutom ska de föreslagna bestämmelserna, liksom i nuläget, grunda sig på principerna om användning och skydd av naturresurser. Vid gruvdrift finns det ofta en koppling mellan två grundläggande rättigheter – egendomsskyddet och den grundläggande rättigheten till miljön.  

Å ena sidan har grundlagsutskottet i tidigare utlåtanden konstaterat att bestämmelsen om den grundläggande rättigheten till miljön i 20 § i grundlagen inte konstituerar individuellt konstaterbara förpliktelser och att den inte heller utgör en särskild grund för att inrikta toleransförpliktelser speciellt på markägarna. Å andra sidan utgör båda dessa delar av samma regeluppsättning för grundläggande fri- och rättigheter och kan därmed inverka på tolkningen av vardera i ett sammanhang där målet bland annat är att lagstiftningsvägen främja en hållbar balans mellan människan och naturen (t.ex. GrUU 10/2014 rd, GrUU 36/2013 rd, GrUU 32/2010 rd, GrUU 20/2010 rd, GrUU 6/2010 rd, GrUU 38/1998 rd och GrUU 21/1996 rd). I sin bedömning av huruvida inskränkningar i användningsrätten är godtagbara och proportionella har utskottet lagt särskild vikt vid de grunder som är förankrade i 20 § i grundlagen (t.ex. GrUU 55/2018 rd, GrUU 69/2018, GrUU 10/2014 rd, GrUU 36/2013 rd och GrUU 6/2010 rd). 

Enligt förslaget är gruvlagens syfte med stöd av 1 § att främja en socialt, ekonomiskt och ekologiskt hållbar malmletning och gruvdrift, och att ordna användningen av de områden som behövs för detta (enligt den gällande gruvlagen är lagens syfte att främja gruvdrift och se till att användningen av de områden som behövs för driften samt malmletningen ordnas på ett samhälleligt, ekonomiskt och ekologiskt hållbart sätt). Dessutom föreslås att det till 1 mom. 3 punkten fogas att det för att lagens syfte ska nås krävs att hänsyn tas till konsekvenserna av verksamheten för naturens mångfald, och det föreslås även att en sparsam användning av naturresurser ändras till en hållbar användning av naturresurser. Det föreslås att det till 6 § om allmänna principer fogas att förvaltningen av gruvmineral ordnas på behörigt sätt, och att det så långt möjligt ska säkerställas att alla gruvmineral som påträffats på området och som är tekniskt och ekonomiskt utvinningsbara utnyttjas i alla faser av gruvdriften och att skadliga miljökonsekvenser så långt möjligt ska undvikas.  

I propositionen föreslås ändringar vars syfte är att i högre grad än tidigare beakta landskaps- och miljöaspekter samt naturens mångfald vid tillståndsprövning av malmletnings- och gruvtillstånd enligt gruvlagen (51, 52 §). I propositionen har en sund miljö beaktats i förslagen om stängning av gruvor. I propositionen preciseras regleringen om stängning av gruvor och dessutom inkluderas stegvis stängning i regleringen (18, 52, 120, 143, 144 §). I de föreslagna bestämmelserna har beaktats att gruvdrift i praktiken alltid förutsätter miljötillstånd enligt miljöskyddslagen. Det faktum att gruvdrift inte kan inledas förrän verksamhetsutövaren har fått alla tillstånd som behövs för verksamheten, såsom miljötillstånd, garanterar för sin del att verksamheten inte kan bryta mot 20 § 1 mom. om ansvar för miljön. De omfattande bestämmelserna om delgivning jämte förfaranden i anknytning till tillstånd enligt både gruvlagen och miljöskyddslagstiftningen säkerställer rätten i 20 § 2 mom. i grundlagen om att var och en ska ha möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön, bland annat genom anmärkningar och åsikter. Den föreslagna skyldigheten att ordna för allmänheten öppna tillställningar förbättrar också allmänhetens tillgång till information, vilket också ökar informationen om miljön (14, 18, 28, 39 §). På ett enskilt gruvprojekt tillämpas flera andra interaktionsprocesser, såsom planläggningsförfaranden, MKB-förfarande enligt lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning samt miljötillståndsförfarande enligt miljöskyddslagen. 

I propositionen om gruvlagen har man strävat efter att förtydliga regleringen om gruvtillstånd och miljötillstånd, till exempel genom ovan nämnda bestämmelser i 51 och 52 §. Dessutom har det specifikt konstaterats i specialmotiveringen till 52 § att bestämmelser i gruvtillstånd inte ens delvis kan avgöra frågor om bekämpning av miljöförstöring som omfattas av miljöskyddslagen på det sätt som avgränsas i ett miljötillståndsärende. Även med tanke på uppfyllandet av ansvaret för miljön enligt grundlagen är det viktigt att organisationer och medborgare har en klar uppfattning om helheten som regleras av olika tillstånd. Endast då har de omfattande skyldigheterna att delge och höra enligt lagarna som styr gruvdriften, gruvlagen och miljölagarna en verklig betydelse. I anknytning till detta innehåller propositionen preciseringar i bestämmelserna om myndigheternas rådgivningsskyldighet (31 a §). I propositionen föreslås dessutom preciseringar i gruvlagens bestämmelser om säkerheter (107–109 §) och i anmälningsförfarandet för malmletning som genomförs med fastighetsägarens samtycke (12 §), vilket kan anses ha betydelse för den grundläggande rättigheten till miljön.  

Ovan nämnda förslag är en del av att säkerställa att målen i anknytning till den grundläggande rättigheten till miljön uppfylls. 

Egendomsskydd

Såväl i Finland som internationellt har utgångspunkten för gruvlagstiftningen traditionellt varit att lagstiftningen är en helhet som är separat från annan lagstiftning om markanvändning. Skillnaderna gäller i synnerhet markägarens möjligheter att utnyttja marksubstanser. Den grundläggande rättigheten till egendomsskydd ingår i 15 § i grundlagen. Vars och ens egendom är tryggad med stöd av 1 mom., och enligt 2 mom. bestäms angående expropriation av egendom för allmänt behov genom lag. Med egendom avses intressen som har förmögenhetsvärde, såsom äganderätt. Äganderätten består traditionellt av ägarens besittningsrätt, ägarens bestämmanderätt och det skydd som ägaren åtnjuter. Inom gruvdriften gäller äganderätten både fysiska personers och juridiska personers äganderätt. I gruvlagen kan man ingripa i egendomsskyddet genom expropriation eller genom att begränsa användningen av egendomen. Ett ärende som gäller begränsning av användningen av egendomen avgörs i enlighet med de allmänna principerna för begränsning av de grundläggande fri- och rättigheterna. Ett ärende som gäller expropriation eller därmed jämförbar åtgärd avgörs enligt 15 § 2 mom. i grundlagen, varvid det bör bedömas om det handlar om ett allmänt behov och om det handlar om full ersättning. Inskränkning av rättigheterna för fastighetsägare och andra enskilda som orsakas olägenhet har traditionellt ansetts vara acceptabelt, eftersom gruvdriften främjar allmänna intressen, såsom den regionala och lokala ekonomin och sysselsättningen. Dessutom producerar gruvdriften råvaror, även för försörjningsberedskapens behov. I sin bedömning av huruvida inskränkningar i användningsrätten är godtagbara och proportionella har grundlagsutskottet lagt särskild vikt vid de grunder som är förankrade i 20 § i grundlagen (t.ex. GrUU 55/2018 rd, GrUU 69/2018, GrUU 10/2014 rd, GrUU 36/2013 rd och GrUU 6/2010 rd).  

Grundlagens 15 § bör bedömas med tanke på sådana fastighetsägare och andra enskilda som orsakas olägenhet och vars förmögenhetsrättigheter påverkas av malmletningen eller gruvdriften, antingen direkt eller indirekt. Guldvaskning sker på statens mark och därför behöver ändringar i regleringen om guldvaskning inte bedömas, i motsats till bestämmelserna om malmletning och gruvdrift. 

Grundlagsutskottet har bedömt bestämmelser som ingriper i egendomsskyddet med avseende på de generella villkoren för begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna, till exempel kravet på acceptans och proportionalitet. I en del fall har grundlagsutskottet ansett att bestämmelser som inskränker i egendomsskyddet bitvis är synnerligen flexibla och allmänt hållna. I sitt utlåtande om gruvlagsreformen (GrUU 32/2010 rd) ansåg grundlagsutskottet att detta är oundvikligt men acceptabelt på grund av de många och komplexa etapperna och särdragen i gruvprojekt. Utskottet ansåg att det är motiverat att ”i synnerhet tillståndsbestämmelserna är något mer allmänt hållna än vad man i allmänhet kräver av bestämmelser om de grundläggande fri- och rättigheterna”.  

I denna proposition föreslås att andra näringar beaktas bättre än för närvarande vid tillståndsprövning enligt gruvlagen, samt att landskaps- och miljöaspekter och naturens mångfald beaktas vid tillståndsprövningen. Ändringarna har också betydelse för att förvaltningen ska vara tydlig och förutsägbar. Regeringen anser att tillståndsvillkoren är tillräckligt flexibla med tanke på verksamheten även efter dessa preciseringar. Preciseringarna orsakar inte heller några ytterligare betydande begränsningar med tanke på ägarens skydd.  

I propositionen föreslås en skärpning av villkoren för förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid: genomförande av åtgärderna i arbetsplanen och iakttagande av den lagstiftning som tillämpas på verksamheten samt krav på markägarnas samtycke (46, 61–61 a §). Enligt 61 a § ska för en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid krävas samtycke av den myndighet eller inrättning som ansvarar för förvaltningen av området eller av fastighetsägarna när förlängning söks för ett tillstånd som varit i kraft i minst tio år. Enligt förslaget ska det givna samtycket gälla tills malmletningstillståndet förfaller eller återkallas. 

Enligt grundlagsutskottets praxis har lagstiftaren i princip större spelrum med hänsyn till egendomsskyddet när de lagstadgade skyldigheterna gäller börsbolag eller andra juridiska personer med stor förmögenhetsmassa än när bestämmelserna har mycket omedelbara effekter för de fysiska personerna bakom den juridiska personen (GrUU 34/2000 rd, s. 2, GrUU 61/2002 rd, s. 4, GrUU 45/2005 rd, s. 3/I, och GrUU 10/2007 rd, s. 2). Likaså har grundlagsutskottet ansett att ju längre en juridisk person står från enskilda individer och ju obetydligare och mer indirekta konsekvenser de föreslagna åtgärderna har för enskilda personers konkreta ekonomiska intressen, desto osannolikare är det att åtgärder mot en juridisk person kan stå i strid med egendomsskyddet som tryggas i grundlagen (GrUU 45/1996 rd, s. 2/II, se också GrUU 17/1997 rd, s. 3/I) 

Enligt regeringens proposition främjar reformen markägarens ställning genom att öka markägarens möjligheter att påverka den fortsatta malmletningen på sin fastighet, även om en enskild markägare inte direkt ska ha rätt att förbjuda att malmletningen fortsätter. I bestämmelsen vägs således markägarnas egendomsskydd som tryggas i grundlagen mot verksamhetsutövarnas egendomsskydd. Markägarnas rätt till den mark de äger tryggas. Regleringens proportionalitet har beaktats i beredningen genom att förutsätta samtycke av endast en majoritet av markägarna. Enligt detaljmotiveringen till paragrafen skulle samtycke från varje fastighetsägare i området kunna vara mycket svårt eller till och med omöjligt för verksamhetsutövaren.  

Eftersom den föreslagna regleringen är av sådan art att den möjliggör omfattande inskränkningar i juridiska personers egendomsskydd som fastställts i grundlagsutskottets praxis samt på grund av orsaker som påverkar regleringen kan det anses att regleringen inte sträcker sig till verksamhetsutövarnas egendomsskydd på ett sätt som skulle kunna anses utgöra ett problem med avseende på egendomsskyddet. 

Skydd av berättigade förväntningar

Egendomsskyddet i grundlagen har också ansetts trygga avtalsförhållandens fortbestånd. Grundlagsutskottet har i sin praxis konstaterat att skyddet för berättigade förväntningar har samband med rätten att lita på att lagstiftningen om rättigheter och skyldigheter som är väsentliga i ett avtalsförhållande fortbestår, så att avtalsparternas rättsliga ställning inte kan försvagas i oskälig mån genom bestämmelser i vanlig lag (GrUU 21/2004 rd, s. 3/I, GrUU 45/2002 rd, s. 2/II). Bakom skyddet för förmögenhetsrättsliga rättshandlingars giltighet ligger tanken att skydda rättssubjektens berättigade förväntningar i ekonomiska frågor (GrUU 48/1998 rd, s. 2/II, GrUU 33/2002 rd, s. 3/I, GrUU 13/2003 rd, s. 2). Näringsfrihet har ett nära samband med egendomsskydd, och skyddet av berättigade förväntningar påverkar också verksamhetsutövarnas näringsfrihet. 

Förbudet mot att ingripa retroaktivt i avtalsrelationers okränkbarhet är inte ovillkorligt i grundlagsutskottets praxis (GrUU 37/1998 rd, s. 2/I, GrUU 63/2002 rd, s. 2/II). I sin praxis har grundlagsutskottet konstaterat att företag och andra näringsidkare inte med fog kan förvänta sig att den lagstiftning som reglerar deras näringsverksamhet förblir oförändrad (se t.ex. GrUU 55/2018 rd, s. 2, GrUU 32/2010 rd, s. 7/I). Utskottet har betonat denna utgångspunkt vad gäller affärsföretag som bedriver verksamhet på en starkt reglerad marknad (GrUU 56/2005 rd, s. 2/II, GrUU 31/2006 rd, s. 4/II). Grundlagsutskottet har bedömt också sådana bestämmelser som ingriper i egendomsskyddet med avseende på de generella villkoren för begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna, till exempel om bestämmelserna följer proportionalitetsprincipen och om syftet med bestämmelserna är acceptabla. (GrUU 13/2003 rd, s. 2, GrUU 21/2004 rd, s. 3/I). I lagförslaget kan ändringarna i regleringen om i synnerhet tillståndsvillkor och tillståndsprocesser påverka dem som idkar gruvdrift och malmletningsverksamhet, dem som redan har verksamhet och investerare. Senast efter den övergångsperiod som anges i lagen ska bestämmelserna i tillstånden justeras så att de motsvarar kraven i den föreslagna lagen. På tillståndsvillkoren inverkar särskilt de föreslagna ändringarna som gäller gruvdriftens anknytning till kommunala general- eller detaljplaner samt till regleringen om markägarnas samtycke. 

Gruvdriften kan ha en betydande effekt på miljön och kommuninvånarna. Planläggning som en förutsättning för gruvdrift förbättrar möjligheten bland kommuninvånare att påverka placeringen av gruvdrift på kommunens område. Ett syfte med den föreslagna ändringen är att öka den lokala acceptansen för gruvdriften. Att koppla gruvdriften till en kommunal plan som uppgjorts i enlighet med lagen verkar inte vara problematiskt med tanke på skyddet av berättigade förväntningar. Genom den föreslagna bestämmelsen strävar man efter att uppfylla ett vägande samhälleligt behov som är acceptabelt med tanke på systemet med grundläggande fri- och rättigheter. Institutionellt stöd för det samhälleliga målet med regleringen kan härledas från den grundläggande rättigheten till miljön som tryggas i 20 § i grundlagen. Enligt 20 § 2 mom. i grundlagen ska det allmänna verka för att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön.  

Enligt den föreslagna nya regleringen i 61 a § ska fortsatt malmletning förutsätta samtycke av en majoritet av markägarna. Målet med regleringen om markägarnas samtycke är att förbättra markägarnas ställning genom att öka markägarens möjligheter att påverka den fortsatta malmletningen på sin fastighet, även om en enskild markägare inte direkt ska ha rätt att förbjuda att malmletningen fortsätter. Regleringen tryggar markägarnas rätt till den mark de äger som är tryggad i grundlagen. Regleringens proportionalitet har beaktats i beredningen genom att förutsätta samtycke av endast en majoritet av markägarna, eftersom det skulle kunna vara svårt för verksamhetsutövaren att få samtycke från varje fastighetsägare i området. 

Den föreslagna regleringen fastställer skyldigheter främst för juridiska personer. Även om den som idkar sådan verksamhet som avses i gruvlagen enligt lagen också kan vara en fysisk person, är det sannolikt att största delen av den malmletning och gruvdrift som omfattas av lagens tillämpningsområde sker i enheter som ägs av juridiska personer. Utgångspunkten är att egendomsskyddet särskilt skyddar fysiska personer. Även juridiska personer kan emellertid åtnjuta egendomsskydd, åtminstone indirekt. Enligt grundlagsutskottets praxis har lagstiftaren i princip större spelrum med hänsyn till egendomsskyddet när de lagstadgade skyldigheterna gäller börsbolag eller andra juridiska personer med stor förmögenhetsmassa än när bestämmelserna har mycket omedelbara effekter för de fysiska personerna bakom den juridiska personen (t.ex. GrUU 34/2000 rd, s. 2, GrUU 61/2002 rd, s. 4, GrUU 45/2005 rd, s. 3/I, GrUU 10/2007 rd, s. 2, och GrUU 55/2018 rd, s. 3). Likaså har grundlagsutskottet ansett att ju längre en juridisk person står från enskilda individer och ju obetydligare och mer indirekta konsekvenser de föreslagna åtgärderna har för enskilda personers konkreta ekonomiska intressen, desto osannolikare är det att åtgärder mot en juridisk person kan stå i strid med egendomsskyddet som tryggas i grundlagen (GrUU 45/1996 rd, s. 2/II, se också GrUU 17/1997 rd, s. 3/I). Typiska företag inom gruvsektorn är betydligt större än ett genomsnittligt företag.  

Enligt förslaget ska tillståndsvillkoren i gruvtillståndet ses över så att de motsvarar kraven i den föreslagna lagen, vilket sker vid nästa översyn av tillståndet, eller om tillståndet måste ändras redan tidigare, i samband med det. Gruvtillstånden ska emellertid följa kraven i den föreslagna lagen senast fem år efter det att lagen har trätt i kraft. Genom att ange en lång tidsfrist på fem år för översyn av tillståndsvillkoren gör man det möjligt för verksamhetsutövarna att förbereda sig på regleringens konsekvenser. De nya kraven i den föreslagna lagen ska tillämpas på gällande malmletningstillstånd i samband med tillståndsförfarandet vid en förlängning av malmletningstillstånd som gäller en viss tid, det vill säga när tillstånden förnyas.  

Näringsfrihet

Enligt 18 § 1 mom. i grundlagen har var och en i enlighet med lag rätt att skaffa sig sin försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt. Principen om näringsfrihet betraktas som huvudregeln för utövande av näring, men det är dock möjligt att avvika från regeln, om andra viktiga samhälleliga intressen talar för detta. 

Grundlagsutskottet har enligt vedertagen praxis betraktat näringsfrihet som en huvudregel enligt grundlagen men ansett att det är möjligt att undantagsvis bestämma att en näringsverksamhet ska vara tillståndspliktig. Tillståndsplikten ska föreskrivas i lag, och den lagen ska uppfylla de allmänna förutsättningar som krävs av en lag som inskränker en grundläggande fri- och rättighet. I fråga om innehållet i regleringen har utskottet ansett att det är viktigt att bestämmelserna om förutsättningarna för tillstånd och tillståndets längd formuleras så att myndigheternas åtgärder i tillräckligt hög grad kan förutses (GrUU 69/2014 rd, s. 2, GrUU 13/2014 rd, s. 2, GrUU 34/2012 rd, s. 2, GrUU 32/2010 rd, s. 7). 

Företag och andra näringsidkare kan inte med fog förvänta sig att den lagstiftning som reglerar deras näringsverksamhet förblir oförändrad (GrUU 32/2010 rd, GrUU 31/2006 rd och GrUU 56/2005 rd). Utskottet har i vissa utlåtanden ansett att det är möjligt att genom lag föreskriva att tillståndsmyndigheten har behörighet att ändra ett tillstånd som berättigar till näringsidkande och dess villkor, även om tillståndshavaren varken har ansökt om eller samtyckt till ändringen. Behörigheten ska i dessa fall dock med tanke på bestämmelsernas proportionalitet begränsas till situationer där ändringarna är nödvändiga på grund av att väsentliga förändringar har skett i verksamhetsförutsättningarna (GrUU 36/2004 rd, s. 4, GrUU 62/2002 rd, s. 3, GrUU 61/2002 rd, s. 2–3). Med tanke på den allmänna förvaltningsrättsliga proportionalitetsprincipen får en ändring av tillståndsvillkoren inte heller medföra orimlig olägenhet för tillståndshavarens verksamhet eller för utnyttjandet av investeringar som tillståndshavaren redan har gjort (GrUU 44/2004). 

I propositionen föreslås en skärpning av bestämmelserna om säkerhet i gruvlagen, av villkoren för en förlängning av malmletningstillståndets giltighetstid och av förutsättningarna gällande tillståndssökanden samt att andra näringar beaktas bättre än för närvarande vid tillståndsprövning enligt gruvlagen. De föreslagna ändringarna påverkar för sin del näringsfriheten. 

Näringsfrihet och jämlikhet

Genom ändringen av 47 § 4 mom. förverkligas regeringsprogrammets föresats om att öka acceptansen och möjligheterna att påverka på det lokala planet. Genom ändringen är inte längre en annan utredning jämställd med planläggning, förutom i fråga om de undantag som nämns i övergångsbestämmelserna, eftersom en annan utredning inte har upplevts vara ett balanserat alternativ till planläggning. Efter ändringen ska gruvdriften uttryckligen grunda sig på en generalplan eller detaljplan som upprättats av kommunen. Regleringen handlar om en typ av särbehandling av gruvsektorn, eftersom de föreslagna bestämmelserna inte motsvarar bestämmelserna om andra tillståndspliktiga näringsverksamheter. Till exempel utifrån miljöskyddslagen övervägs valet av placeringsplats för tillståndspliktig näringsverksamhet, såsom metallindustri, enbart i samband med bedömningen av placeringsplatsen som görs vid ansökan om miljötillstånd. Reglering som innebär särbehandling kan bedömas med tanke på den allmänna bestämmelsen om jämlikhet som ingår i 6 § 1 mom. i grundlagen. 

Den föreslagna regleringen gäller främst juridiska personer. Grundlagsutskottet har i sin praxis konstaterat att jämlikhetsbestämmelsen i grundlagen i princip endast gäller människor. Även om den som ansöker om gruvtillstånd enligt 31 § 1 mom. 1 punkten i gruvlagen också kan vara en fysisk person, är det sannolikt att största delen av den gruvdrift som omfattas av lagens tillämpningsområde sker i enheter som ägs av juridiska personer. Grundlagsutskottet har i sin praxis konstaterat att jämlikhetsaspekten har relativt liten betydelse i sådan reglering. (GrUU 37/2010 rd, s. 3/I) 

I sin praxis har utskottet konstaterat att jämlikhetsprincipen trots allt kan vara relevant också i bedömningen av bestämmelser som gäller juridiska personer, inte minst om bestämmelserna indirekt kan påverka fysiska personers rättsliga ställning. Utskottet har betonat att den aspekten förlorar i tyngd ju lösare kopplingen är (GrUU 11/2012 rd, s. 2/II, GrUU 37/2010 rd, s. 3/I). Enligt grundlagsutskottet måste man i varje fall i bedömningen av reglering som gäller juridiska personer starkt väga in utskottets etablerade ståndpunkt att den allmänna jämlikhetsprincipen inte kan sätta stränga gränser för lagstiftarens prövning när lagstiftningen ska anpassas efter samhällsutvecklingen vid en viss tidpunkt (t.ex. GrUU 37/2010 rd, s. 3/I, GrUU 11/2009 rd, s. 2/II, och GrUU 59/2002 rd, s. 2/II). Särbehandlingen får emellertid inte heller då vara godtycklig eller skillnaderna oskäliga (t.ex. GrUU 37/2010 rd, s. 3/I, GrUU 11/2009 rd, s. 2, GrUU 18/2006 rd, s. 2/II). 

I lagstiftningen behandlas olika verksamheter ofta olika på grund av deras särdrag. Enligt grundlagsutskottets praxis kan den allmänna jämlikhetsprincipen inte sätta stränga gränser för lagstiftarens prövning när lagstiftningen ska anpassas efter samhällsutvecklingen vid en viss tidpunkt. Gruvdriften kan ha en betydande effekt på miljön och kommuninvånarna. Planläggning som en förutsättning för gruvdrift förbättrar möjligheten bland kommuninvånare att påverka placeringen av gruvdrift på kommunens område. Syftet är att öka den lokala acceptansen för gruvdriften.  

Det bör observeras att planläggning också ska beaktas i övrig verksamhet som kräver miljötillstånd, även om miljötillståndsförfarandet inte förutsätter att verksamheten tas upp direkt i en kommunal general- eller detaljplan, såsom i den föreslagna regleringen. Enligt 12 § i miljöskyddslagen får tillståndspliktig, anmälningspliktig eller registreringspliktig verksamhet inte placeras i strid med en detaljplan. På ett område för vilket det finns en gällande landskapsplan eller en generalplan med rättsverkningar ska det dessutom ses till att placeringen av verksamheten inte gör det svårt att använda området för det ändamål som anges i planen. 

Den särbehandlande regleringen kan inte anses problematisk med tanke på jämlikhetsprincipen i 6 § i grundlagen. Det samhälleliga intresset som motiverar en avvikelse från jämlikhetsprincipen står i rätt relation till avvikelsens omfattning och får institutionellt stöd från flera andra grundläggande fri- och rättigheter, såsom den grundläggande rättigheten till miljön som tryggas i 20 § i grundlagen. 

Avgift för förbehåll

Avgiften för förbehåll som föreslås i regeringens proposition är betydelsefull med tanke på 81 § om statliga skatter och avgifter i grundlagen. Den föreslagna avgiften för förbehåll är inte en ersättning eller ett vederlag, eftersom rättsverkningarna av förbehållsanmälan endast begränsas till företrädesrätt att ansökan om malmletningstillstånd. Förbehållet ger inte rätt till konkreta åtgärder på området, vilket innebär en väsentlig skillnad gentemot malmletningstillstånd eller gruvtillstånd. Avgiften för förbehåll kan alltså inte jämföras med ersättning till markägare, som betalas utifrån malmletningstillstånd eller gruvtillstånd. Storleken på avgiften för förbehåll grundar sig inte heller på kostnader som orsakas myndigheten vid handläggningen av förbehållsanmälan, och ska därför inte anses vara ett vederlag. Syftet med avgiften för förbehåll är att styra beteendet hos dem som gör förbehåll och få dem att minska förbehållsområdena jämfört med nuläget. Statsförfattningsrättsligt är avgiften för förbehåll en skatt. 

Enligt 81 § 1 mom. i grundlagen bestäms om statsskatt genom lag, som ska innehålla bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och skattens storlek samt om de skattskyldigas rättsskydd. Enligt 81 § 2 mom. i grundlagen utfärdas bestämmelser om avgifter samt de allmänna grunderna för storleken av avgifter för de statliga myndigheternas tjänsteåtgärder, tjänster och övriga verksamhet genom lag.  

Enligt den vedertagna definitionen är en skatt en penningprestation som inte utgör ersättning eller vederlag för förmåner eller tjänster som det allmänna har givit den betalningsskyldige. Kännetecknande för en skatt är vidare att den används för finansiering av statens utgifter (RP 1/1998 rd, s. 135/II). 

I regeringens proposition föreslås att en ny skatt, avgiften för förbehåll, införs. Den som gjort förbehållet ska betala avgiften för förbehåll till staten utifrån förbehållsområdets areal. Införandet av avgiften uppmuntrar de som gör förbehållet att avgränsa förbehållsområdenas storlek. Propositionen innehåller också bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och skattens storlek (98 a §) samt om de skattskyldigas rättsskydd (98 e §) som krävs enligt grundlagen. 

Rättsskydd

Kravet på rättsskydd är mycket viktigt vid bedömningen av om lagförslaget är grundlagsenligt. Med kravet på rättsskydd avses framför allt möjligheten att söka ändring, men också andra förfarandemässiga rättsskyddsgarantier. Kravet är nära kopplat till bestämmelsen om en rättvis rättegång och god förvaltning i 21 § i grundlagen. Ordnandet av en omfattande möjlighet att söka ändring hos en domstol har allmänt taget ansetts tillräckligt för att uppfylla kravet på rättsskydd. Bestämmelserna i gruvlagen har ansetts uppfylla kraven i såväl 21 § som 20 § 2 mom. i grundlagen (GrUU 32/2010). Propositionen innehåller inga ändringar till denna del. Ingen utvidgning av besvärsrätten som gäller förbehållsbeslut föreslås, eftersom förbehållsbeslutet inte har några andra rättsverkningar än att det ger företrädesrätt till att ansöka om malmletningstillstånd (HFD:2021:145). 

Samernas rättigheter som urfolk

Samerna såsom urfolk har enligt 17 § 3 mom. i grundlagen rätt att bevara och utveckla sitt språk och sin kultur. Enligt vedertagen praxis anses att bestämmelsen tryggar bland annat traditionella näringar som hör till samernas kulturformer, till exempel renskötsel, traditionellt fiske och jakt samt hantverk (RP 309/1993, GrUU 29/2004 rd, GrUU 21/2007). Enligt artikel 27 i MP-konventionen från FN:s kommitté för mänskliga rättigheter ska de som tillhör etniska, religiösa eller språkliga minoriteter bland annat inte förvägras rätten att ha sitt eget kulturliv. Denna definition av kultur omfattar även samernas traditionella renskötsel. Vad gäller renskötseln får mark inom det särskilda renskötselområdet inte användas så att det medför betydande olägenhet för renskötseln enligt 2 § 2 mom. i renskötsellagen. Enligt högsta förvaltningsdomstolens beslutspraxis (HFD 1999:14) bör MP-konventionen, 17 § 3 mom. i grundlagen samt renskötsellagen beaktas när myndighetsbeslut enligt gruvlagstiftningen fattas. I samband med behandlingen av den gällande gruvlagen konstaterade grundlagsutskottet att väsentlighetskriterierna i 50 § ger intryck av att tröskeln är tämligen hög för att samernas rättigheter ska beaktas vid bedömningen av huruvida hinder föreligger för att bevilja tillstånd och ansåg det vara viktigt att väsentlighetskriterierna bedöms på ett för de grundläggande fri- och rättigheterna gynnsamt sätt och med beaktande av människorättskommitténs praxis när det gäller artikel 27 i MP-konventionen (GrUU 32/2010). Enligt 50 § i gruvlagen får malmletningstillstånd, gruvtillstånd och guldvaskningstillstånd för det första inte beviljas om verksamheten enligt tillståndet ensamt eller tillsammans med andra motsvarande tillstånd eller annan områdesanvändning väsentligt försämrar förutsättningarna för att inom samernas hembygdsområde driva traditionella samenäringar eller att i övrigt bevara och utveckla samekulturen. Tillstånd får inte heller beviljas om verksamheten enligt tillståndet väsentligt försämrar skolternas levnadsförhållanden och möjligheter att driva näring inom skoltområdet eller om verksamheten enligt tillståndet orsakar renskötseln avsevärd olägenhet inom det särskilda renskötselområdet. Dessa bestämmelser kan anses vara förenliga med både 17 § 3 mom. i grundlagen och artikel 27 i MP-konventionen. (Enligt människorättskommitténs allmänna kommentar nr 23 (50) från 1994 förutsätter artikel 27 i konventionen, trots formuleringen, också positiva specialåtgärder för att skydda minoritetens kulturella rättigheter.) 

Enligt MP-konventionen förutsätter skydd av kulturen också att representanter för minoriteter effektivt får delta i beslutsfattande som påverkar dem. Vad gäller gruvdriften har samernas deltagande i beslutsfattande som påverkar dem säkerställts i synnerhet genom förfarandet i 38 § i gruvlagen. I fråga om samernas rättigheter att delta är också kravet i 47 § i lagförslaget betydelsefullt. Enligt 47 § i lagförslaget ska gruvdriften grunda sig på en detaljplan eller en generalplan med rättsverkningar i vilken gruvområdets och hjälpområdets läge och förhållande till den övriga områdesanvändningen har utretts. I samband med planberedningen utreds bland annat vilka områden som behövs för renskötsel, turism och fiske samt gruvdrift och infrastruktur. Dessutom är sametinget medlem i Lapplands samarbetsgrupp, som i omfattande grad behandlar utveckling av landskapet, näringsverksamhet inklusive gruvdrift samt finansieringsmöjligheter. Sametinget har också varit med och berett det lagstadgade landskapsprogrammet som gäller detta, det vill säga Lapplandsavtalet.  

I högsta domstolens avgörande (HD:2022:26), som gällde olovlig fångst på statens vattenområden, ansåg högsta domstolen att fisketillstånd och tillhörande tillståndspraxis förorsakade så betydande begränsningar för de lokala samerna att en tillämpning av lagbestämmelsen uppenbart skulle stå i strid med deras rättigheter som tryggas i 17 § 3 mom. i grundlagen. Således lät högsta domstolen med stöd av 106 § i grundlagen bli att tillämpa bestämmelsen i lagen om fiske och åtalet för olovlig fångst förkastades. Vid tillämpningen av gruvlagen har det dock i praktiken inte framkommit åtgärder som skulle förhindra uppfyllandet av samernas rättigheter på motsvarande sätt. Verksamheten enligt gruvlagen är i allmänhet lokal, och verksamheter som uppenbart står i strid med samernas rättigheter kan avlägsnas genom tillståndsbestämmelser, såvida det inte finns grund att neka tillstånd helt och hållet. 

I lagförslaget finns flera paragrafer (1, 34, 38, 51, 52, 54 §) som påverkar samernas rätt att såsom urfolk bevara och utveckla sin kultur och sina traditionella näringar. Eftersom bland annat den underliggande orsaken till grundlagsutskottets anmärkning i flera fall är kvaliteten på den bedömning som gäller samerna i tillstånden, har det i lagförslaget föreslagits preciseringar både i 34 § om tillståndsansökan och i 38 § om utredning och samarbetsförfarande inom samernas hembygdsområde, skoltområdet och det särskilda renskötselområdet. Det föreslås att tillämpningen av 38 § förtydligas, så att sökanden redan i ansökan ska bedöma den kommande verksamhetens konsekvenser för samernas rätt att bevara och utveckla sitt språk, sin kultur och sina traditionella näringar. När gruvmyndigheten tar emot ansökan ska den säkerställa att bedömningen är högklassig och tydlig. På så sätt kan utredningen användas som grund för förfarandet i 38 §. Syftet får dock inte vara att sökanden genom denna precisering styrs att skaffa en utredning från sametinget som fogas till ansökan. I så fall skulle sametinget i förfarandet enligt 38 § bedöma sin egen utredning och detta försvagar sametingets möjlighet att göra en objektiv bedömning. Enligt högsta förvaltningsdomstolens årsboksbeslut (HFD:2014:111) är det Säkerhets- och kemikalieverkets skyldighet i egenskap av tillståndsmyndighet att se till att förfarandet enligt 38 § i gruvlagen förverkligas. Däremot kan olika parter inte hindra att ett tillståndsärende avgörs genom passivitet eller genom att låta bli att delta. Då gör Säkerhets- och kemikalieverket en utredning. Målet med ändringarna är att förbättra samernas ställning som tryggas i grundlagen. 

Ceta-avtalet och andra investeringsskyddsavtal

I regleringen om investeringsskydd i Ceta-avtalet har medlemsstaterna förbehållits rätten till en viss effektiv reglering i det legitima allmänna intresset. Den nu föreslagna regleringen uppfyller de legitima avsikterna som starkt anknyter till markägarnas rättigheter och den grundläggande rättigheten till miljön samt som syftar till att förbättra kommuninvånarnas möjligheter att påverka. I Ceta-avtalet har man velat betona statens rätt att reglera i det legitima allmänna intresset. 

Det skydd som Ceta-avtalet garanterar motsvarar i hög grad också nivån på Finlands interna rättsordning och skyddsnivån enligt europeisk rätt. Propositionen innehåller inga sådana diskriminerande, överraskande eller oskäliga ändringar, som väsentligen förändrar risken gällande statens skadeståndsansvar enligt Ceta-avtalet. Den föreslagna ändringen av gruvlagen betonar betydelsen av kommunal planläggning som en förutsättning för beviljande av gruvtillstånd. Även till denna del verkar inte de föreslagna ändringarna i sig själva bryta mot Ceta-avtalet. Propositionen är inom spelrummet av lagstiftaren när det gäller Ceta-avtalet och i allmänhet investeringsskyddsavtal.  

Med stöd av vad som anförts ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Regeringen anser det dock önskvärt att grundlagsutskottet ger ett utlåtande i frågan.