1.1  Bakgrund till förordningen

Denna regeringsproposition baserar sig på Europaparlamentets och rådets förordning EU 2022/2560 om utländska subventioner som snedvrider den inre marknaden (nedan förordningen), som trädde i kraft den 12 januari 2023. Förslaget hänger samman med den diskussion som en längre tid och särskilt på EU-nivå en längre tid har förts om lika villkor och EU:s konkurrenskraft i förhållande till tredjeländer. Man har bland annat diskuterat EU:s konkurrenskraft i förhållande till Förenta staterna och Storbritannien samt i synnerhet till Kina. 

Europeiska unionens ekonomi är öppen för utländska investeringar. Ett öppet förhållningssätt till utländska investeringar har skapat möjligheter för EU:s ekonomi, men har också lett till större risker. Precis som när det gäller statligt stöd som beviljas av EU:s medlemsstater, kan utländska subventioner snedvrida konkurrensen på den inre marknaden och leda till ojämlika konkurrensvillkor, som i sin tur leder till att mindre effektiva aktörer växer och ökar sina marknadsandelar på bekostnad av effektivare aktörer. Utländska subventioner kan t.ex. påverka företagens etableringsbeslut, underlätta köp av företag som är verksamma inom EU eller snedvrida offentliga upphandlingsförfaranden, om ett företag med hjälp av subventionerna kan lämna anbud som är lägre än marknadspriset i upphandlingsförfarandet. Bristen på insyn och ömsesidighet när det gäller tillträde till marknaden i tredjeländer är ytterligare faktorer som enligt kommissionen tenderar att förvärra sådana skadliga effekter.  

Före förordningen fanns det inga EU-bestämmelser som skulle ha kunnat tillämpas på subventioner från länder utanför unionen som ger stödmottagarna orättvisa fördelar när de köper företag som är verksamma inom EU, deltar i offentliga upphandlingar inom unionen eller fattar andra investeringsbeslut på den inre marknaden. Syftet med förordningen om ömsesidighet vid offentlig upphandling (IPI, (EU) 2022/1031), som trädde i kraft den 29 augusti 2022, är att öppna marknader för offentlig upphandling i tredjeländer för europeiska företag, men däremot ingriper den inte i den ingriper inte i sådana anbud i anbudsförfaranden inom unionen som får utländska subventioner och snedvrider den inre marknaden. På varor som är föremål för internationell handel tillämpas Världshandelsorganisationens (nedan WTO) regler och EU:s handelspolitiska skyddsåtgärder, men de lämpar sig inte i situationer där länder utanför EU stöder investeringar, fusioner och förvärv inom EU eller anbud vid offentlig upphandling eller i fråga om tjänster. Genom förordning (EU) 2019/452 om upprättande av en ram för granskning av utländska direktinvesteringar i unionen ges möjlighet att bemöta hot mot EU-ländernas säkerhet och allmänna ordning som utländska företagsköp och investeringar utgör.  

Den förordningen, som ingår i bakgrunden till den nu aktuella förordningen, fyller denna lucka i EU-bestämmelserna och förhindrar utländska subventioner som snedvrider konkurrensen och försvagar jämlika villkor på den inre marknaden. Förordningen har beröringspunkter med flera centrala EU-politikområden. Fokus ligger särskilt på konkurrenspolitik och offentliga upphandlingar, handelspolitik, politik för den inre marknaden och industripolitik. Enligt förordningen är det kommissionen som ska genomföra förordningen, och den innehåller betydande befogenheter att få upplysningar samt till ingripanden och sanktioner.  

1.2  Beredning

2.1  Målen med förordningen

Syftet med förordningen är att ingripa i den snedvridning av konkurrensen som subventioner som beviljas av länder utanför EU orsakar företag verksamma inom EU. Samtidigt är målet att EU ska vara öppet för handel och investeringar internationellt, samtidigt som lika villkor säkerställs för alla företag på den inre marknaden. Enligt kommissionen skulle förordningen förhindra att innovativa konkurrenter som inte får subventioner utestängs från marknaden och konsumenternas valmöjligheter därigenom minskar.  

Enligt kommissionen möjliggjorde EU:s tidigare regler och andra tillgängliga politiska instrument inom till exempel konkurrens- och handelspolitiken inte i tillräcklig utsträckning ingripanden i situationer som snedvrider den inre marknaden. EU:s regler om statligt stöd gäller till exempel situationer där det är fråga om stöd som beviljas av EU:s medlemsstater, men ger inte möjlighet att ingripa i snedvridningar som gäller subventioner som beviljas av aktörer utanför EU. Inte heller EU:s upphandlingslagstiftning gör det möjligt att effektivt beakta de snedvridande effekterna av subventioner som beviljats av tredjeländer. De gällande bestämmelserna har inte heller gjort det möjligt att ingripa i situationer där företagsarrangemang som gäller företag inom unionen finansieras med utländska subventioner. Inte heller EU:s handelspolitiska regler möjliggör ett tillräckligt effektivt ingripande i alla snedvridande subventioner som beviljas av tredjeländer.  

Med stöd av förordningen om skydd mot subventionerad import från tredjeländer ((EU) 2016/1037) är det möjligt att ingripa i varuhandel som snedvrider den inre marknaden, men inte i handel med tjänster eller investeringar. Den nu aktuella förordningen fyller denna lucka i bestämmelserna och förhindrar utländska subventioner som snedvrider konkurrensen och försvagar jämlika villkor på den inre marknaden. Enligt kommissionen är syftet med det nya instrumentet att komplettera särskilt unionens bestämmelser om statliga stöd, genom vilka man kan ingripa i snedvridning av den inre marknaden som orsakas av medlemsstaternas stöd. Behovet av att hantera utländska subventioner som snedvrider den inre marknaden är enligt kommissionen särskilt framträdande vid offentliga upphandlingar, med tanke på dessas ekonomiska betydelse på den inre marknaden och det faktum att de finansieras med skattemedel. 

Förordningen omfattar koncentrationer, offentliga upphandlingsförfaranden och andra situationer på den inre marknaden. Enligt kommissionen är det betecknande för subventioner som beviljats av länder utanför EU i samband med offentliga upphandlingsförfaranden eller köp av företag inom EU att de bidrar till att snedvrida konkurrensen på den inre marknaden. Koncentrationer och offentliga upphandlingsförfaranden omfattas därför av en separat skyldighet att göra förhandsanmälan. Genom förordningen fylls denna lucka i regleringen av den inre marknaden, eftersom subventioner som beviljats av länder utanför EU knappt alls kunnat övervakas innan förordningen trädde i kraft. Däremot övervakas de statliga stöd som medlemsstaterna beviljar noggrant. 

2.2  Förordningens huvudsakliga innehåll

Utländska subventioner kan snedvrida den inre marknaden om företag som får utländska subventioner bedriver ekonomisk verksamhet i unionen. Begreppet ekonomisk verksamhet definieras inte närmare i förordningen, men enligt Europeiska unionens domstols etablerade rättspraxis är ekonomisk verksamhet all verksamhet där varor eller tjänster tillhandahålls på marknaden. Genom förordningen ges kommissionen befogenheter att utreda sådana subventioner som beviljats av myndigheter i länder utanför EU och som företag som bedriver ekonomisk verksamhet i EU drar nytta av, så att kommissionen kan ingripa i de snedvridande effekterna. På grundval av förordningen förfogar kommissionen över tre nya instrument. Två av dem grundar sig på förhandsanmälan och det tredje är ett allmänt verktyg som grundar sig på marknadsstudier.  

Viktiga begrepp med tanke på tillämpningen av förordningen är bl.a. ekonomiska bidrag och utländska subventioner. Ekonomiskt bidrag definieras i artikel 3 i förordningen så att det kan avse t.ex. kapitaltillskott, bidrag, lån, lånegarantier, skattemässiga incitament, skuldavskrivning eller beviljande av särskilda eller exklusiva rättigheter utan skälig ersättning.. Definitionen är inte uttömmande. Begreppet är väsentligt bland annat vid en bedömning av skyldigheten att göra förhandsanmälan. För att ett ekonomiskt bidrag även ska vara en utländsk subvention, måste vissa tilläggsvillkor uppfyllas. Definitionen av en utländsk subvention i artikel 3 motsvarar till stora delar begreppet statligt stöd i EU:s regler om statligt stöd. Enligt artikel 3 i förordningen ska en utländsk subvention anses förekomma om 1) ett tredjeland direkt eller indirekt tillhandahåller 2) ett ekonomiskt bidrag 3) som innebär en selektiv förmån för ett företag som bedriver ekonomisk verksamhet på den inre marknaden och 4) som rättsligt eller i praktiken är begränsat till ett eller flera företag eller en eller flera branscher. Ett lån på marknadsvillkor som inte ger företaget någon fördel utgör till exempel inte någon utländsk subvention. 

I förordningen föreskrivs det om anmälningsplikt till kommissionen om 

minst ett av de företag som slås samman, det förvärvade företaget eller det gemensamma företaget har en sammanlagd omsättning inom unionen på minst 500 miljoner euro och det kombinerade sammanlagda ekonomiska bidraget från tredjeländer överstiger 50 miljoner euro under de tre år som föregår anmälan, 

anbud i offentliga upphandlingar där kontraktets värde är minst 250 miljoner euro och det ekonomiska bidrag som anbudsgivaren fått från tredjeländer är minst 4 miljoner euro per land från länder utanför unionen under de tre år som föregår anmälan.  

Kommissionen har betydande befogenheter att få uppgifter, göra ingripanden och vidta sanktioner med stöd av förordningen. 

Om kriterierna för tröskelvärdena för en anmälan av ekonomiska bidrag är uppfyllda, får kommissionen inleda ett granskningsförfarande i två steg, som omfattar en preliminär granskning och en fördjupad utredning. Vid den preliminära granskningen ska kommissionen preliminärt bedöma om det ekonomiska bidraget utgör en utländsk subvention och bidrar till att snedvrida den inre marknaden. Vid en fördjupad utredning ska kommissionen göra en närmare bedömning av den utländska subventionen och inhämta de uppgifter som kommissionen anser nödvändiga. 

När det vid den preliminära granskningen har konstaterats att det föreligger utländska subventioner, ska kommissionen från fall till fall bedöma huruvida detta snedvrider den inre marknaden. Till skillnad från statligt stöd som beviljas av en medlemsstat, är utländska subventioner i princip inte förbjudna. För att bedöma förekomsten av snedvridning innehåller förordningen en icke-uttömmande uppsättning indikatorer för att avgöra om det förekommer en snedvridning på den inre marknaden och sådana kategorier av subventioner som sannolikt snedvrider den inre marknaden. Dessutom föreskrivs det om storleksordningen på ett belopp som gör det osannolikt att en subvention till ett företag som understiger det beloppet skulle snedvrida den inre marknaden eller kan anses snedvridande. Om kommissionen konstaterar att det är fråga om en utländsk subvention som snedvrider den inre marknaden, får den vid behov bedöma subventionens totala effekt där man även tar hänsyn till de positiva effekter som subventionerna har. Om man efter ett s.k. avvägningstest kommer fram till att de negativa effekterna av snedvridningen överväger de positiva effekterna, kan kommissionen kräva att företaget ska vidta strukturella eller andra åtgärder för att gottgöra snedvridningen eller godta vissa åtaganden som ifrågavarande företag har erbjudit sig och förbundit sig till att vidta. Det kan t.ex. handla om försäljning av vissa tillgångar eller om förbud mot vissa slags marknadsbeteenden. Innan beslutet antas kommer kommissionen att ge det företag som är föremål för utredning möjlighet att lämna synpunkter på de grunder på vilka kommissionen avser att anta sitt beslut. Kommissionens utkast till beslut ska innan beslutet fattas behandlas i en rådgivande kommitté som består av företrädare för medlemsstaterna. Utöver utkasten till beslut kommer den rådgivande kommittén att behandla mer allmänt processrelaterade genomförandeakter. 

Efter en djupgående utredning kan kommissionen besluta att anta ett godkännande beslut, dvs. besluta att inte göra några invändningar, eller ett beslut med åtaganden, genom vilket de åtaganden som företaget erbjudit sig att vidta görs bindande för företaget, eller ett beslut om åläggande av gottgörande åtgärder. Ett beslut om att anta en akt om återbetalning av en utländsk subvention är till exempel ett beslut med åtagande som syftar till att undanröja en snedvridning. Beslut om att anta en akt om ett åtagande kan således fattas såväl i samband med granskning på eget initiativ, i samband med koncentrationer eller vid ett offentligt upphandlingsförfarande. Dessutom kan kommissionen besluta att förbjuda en koncentration, om den konstaterar att det rör sig om en utländsk subvention som snedvrider den inre marknaden.  

En anmälningspliktig koncentration får inte genomföras och kontrakt får inte ingås med en anbudsgivare som är föremål för utredning förrän kommissionen har godkänt koncentrationen eller tilldelningen av kontraktet. I förordningen fastställs närmare tidsfrister för hur länge kommissionens utredningsförfaranden får pågå. Kommissionen får ålägga företag som bryter mot anmälningsskyldigheten böter på upp till 10 procent av företagets sammanlagda omsättning. Förordningen möjliggör också föreläggande av viten eller böter för brott mot förfarandereglerna som får uppgå till högst en procent av det berörda företagets sammanlagda omsättning. Kommissionen kan även förbjuda att en subventionerad koncentration slutförs eller att ett offentligt upphandlingskontrakt tilldelas en subventionerad anbudsgivare.  

Utöver anmälningsförfarandet ger förordningen också kommissionen befogenhet att på eget initiativ granska andra situationer på den inre marknaden samt begära att koncentrationer och offentliga upphandlingsförfaranden som understiger ovannämnda tröskelvärden anmäls, om kommissionen misstänker att de är förenade med utländska subventioner som snedvrider konkurrensen. Kommissionen kan i sitt beslut efter en granskning på eget initiativ eller efter att ha inlett en granskning på grundval av anmälningar ålägga det företag som är föremål för utredningen att även i fortsättningen inom en viss tidsfrist underrätta kommissionen om sitt deltagande i koncentrationen eller det offentliga upphandlingsförfarandet. 

I förordningen ges kommissionen omfattande befogenheter att samla in den information som behövs för utredningen, bland annat genom att begära information från företag, genom att företa besök eller inspektioner för att få upplysningar och genom att inleda marknadsstudier inom vissa sektorer eller i fråga om vissa typer av subventioner. Kommissionen får också använda marknadsinformation från medlemsstater, fysiska och juridiska personer samt företagssammanslutningar. 

Bestämmelser om preskriptionstfrister och avbrytande av en preskriptionstfrist finns i artikel 38 i förordningen. Preskriptionstfristen för en granskning som kommissionen företar på eget initiativ är till exempel tio år från och med den dag då en utländsk subvention beviljas.  

Kommissionens beslut kan överklagas hos Europeiska unionens domstol. Europeiska unionens domstol har obegränsad behörighet att pröva överklaganden av beslut genom vilka kommissionen har ålagt böter eller viten.  

Förordningen trädde i kraft den 12 januari 2023. Enligt artikel 54, som gäller förordningens ikraftträdande och tillämpningsdatum, ska förordningen i regel tillämpas från och med sex månader efter ikraftträdandet, dvs. den 12 juli 2023, men det finns flera undantag från bestämmelsen. I fråga om anmälningar om koncentrationer och upphandlingsförfaranden ska förordningen börja tillämpas nio månader från och med ikraftträdandet, dvs. från och med den 12 oktober 2023. De punkter i artikeln som gäller medlemsstaterna ska tillämpas tidigast efter 12 månader från och med att förordningen har trätt i kraft, dvs. från och med den 12 januari 2024. Därmed finns det behov av nationell reglering senast 12 månader efter det att förordningen har trätt i kraft. 

Enligt huvudregeln i övergångsbestämmelsen i artikel 53 ska förordningen tillämpas på utländska subventioner som beviljats under de fem år som föregår den 12 juli 2023 om de utländska subventionerna snedvrider den inre marknaden efter den 12 juli 2023. Förordningen tillämpas således på subventioner som beviljats efter den 12 juli 2018 och som fortfarande snedvrider den inre marknaden efter det att förordningen börjat tillämpas. Kommissionen kan därmed från och med den 12 juli 2023 på eget initiativ inleda granskningar av utländska subventioner.  

Koncentrationer och offentliga upphandlingar omfattas av avvikande övergångsbestämmelser. Förordningen ska inte tillämpas på koncentrationer där avtalet ingicks, det offentliga budet tillkännagavs eller en kontrollerande andel förvärvades före den 12 juli 2023. Däremot ska förordningen tillämpas på utländska ekonomiska bidrag som beviljats under de tre år som föregår den 12 juli 2023, om sådana utländska ekonomiska bidrag har beviljats ett företag som anmäler en koncentration enligt förordningen. Till exempel om ett avtal om ett företagsförvärv har ingåtts den 12 juli 2023 eller senare, beaktas vid bedömningen av koncentrationen den utländska finansieringsandel som överlåtits den 12 juli 2020 eller därefter, dvs. ekonomiska bidrag i enlighet med förordningen. Artikel 21 om anmälningsskyldighet för koncentrationer ska dock tillämpas först från och med den 12 oktober 2023.  

Förordningen ska inte tillämpas på offentliga upphandlingskontrakt som tilldelats eller på offentliga upphandlingsförfaranden som inleds före den 12 juli 2023. Däremot ska förordningen tillämpas på utländska ekonomiska bidrag som beviljats under de tre år som föregår den 12 juli 2023, om bidragen har beviljats ett företag som anmäler ekonomiska bidrag i samband med ett offentligt upphandlingsförfarande enligt förordningen. Till exempel om ett om upphandlingskontrakt har ingåtts den 12 juli 2023 eller senare, beaktas vid bedömningen av upphandlingsförfarandet den utländska finansieringsandel som överlåtits den 12 juli 2020 eller därefter. Artikel 29 om skyldigheten att förhandsanmäla ekonomiska bidrag i samband med offentliga upphandlingsförfaranden ska dock tillämpas först från och med den 12 oktober 2023.  

Kommissionen beredde också utkastet till genomförandeförordning och dess bilagor, där det klargörs vilka regler och förfaranden som gäller bland annat formulär för anmälan av koncentrationer och offentlig upphandling, fastställande av tidsfrister, tillgång till uppgifter som gäller det aktuella ärendet och uppgifternas konfidentialitet. Utkastet till genomförandeförordning och utkastet till anmälningsblankett var föremål för offentligt samråd med kommissionen fram till den 6 mars 2023. Kommissionen antog den 7 juli 2023 genomförandeförordningen (EU) 2023/1441 om närmare bestämmelser för kommissionens förfaranden enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2560 om utländska subventioner som snedvrider den inre marknaden. Genomförandeförordningen inklusive bilagor har trätt i kraft. 

Kommissionen kommer senast den 12 januari 2026 att offentliggöra riktlinjer om tillämpningen av kriterierna för fastställande av snedvridningar, tillämpningen av avvägningstestet, bedömningen av snedvridningar av offentliga upphandlingsförfaranden samt kommissionens uppmaningar att anmäla koncentrationer och upphandlingsförfaranden i situationer där kriterierna för anmälan inte uppfylls enligt tröskelvärdena. Kommissionen har dessutom åtagit sig att klargöra begreppen snedvridning av marknaden och avvägning av fördelar och nackdelar senast ett år efter det att de börjar tillämpas. Kommissionen har i juni 2023 publicerat ett avsnitt med vanliga frågor och svar om detta på sin webbplats som kommer att uppdateras. I förordningen ges kommissionen befogenhet att anta en delegerad akt. Delegerade akter enligt artikel 49 får inom de ramvillkor som anges i artikeln antas till exempel för att ändra tröskelvärdena för anmälan av koncentrationer och offentliga upphandlingsförfaranden.  

Kommissionen ska lägga fram en årlig rapport om tillämpningen och genomförandet av förordningen för Europaparlamentet och rådet. Kommissionen ska dessutom senast den 13 juli 2026 och därefter vart tredje år se över sin praxis för genomförandet och efterlevnaden av förordningen. På grundval av dessa granskningar ska kommissionen lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet åtföljd, om kommissionen anser det lämpligt, av relevanta lagstiftningsförslag. Lagstiftningsförslagen kan till exempel gälla anmälningsskyldigheterna och deras tröskelvärden. I samband med översynen ska kommissionen rapportera om utvecklingen i de internationella förbindelserna när det gäller tredjeländers system för kontroll av subventioner.  

Förordningen begränsar inte tillämpningen av artiklarna 101, 102, 106, 107 och 108 i fördraget som gäller konkurrens och statligt stöd, Rådets förordning (EG) nr 139/2004 om kontroll av företagskoncentrationer eller Rådets förordning (EG) nr 1/2003 om tillämpning av konkurrensreglerna. Förordningen begränsar inte heller tillämpningen av förordningen om granskning av utländska direktinvesteringar ((EU) 2019/452), förordningen om skydd mot subventionerad import från tredjeländer ((EU) 2016/1037) eller förordningen om instrumentet för internationell offentlig upphandling ((EU) 2022/1031). Denna förordning ska tolkas i enlighet med upphandlingsdirektiven 2009/81/EG, 2014/23/EU, 2014/24/EU och 2014/25/EU samt tillsynsdirektiven 89/665/EEG och 92/13/EEG och principerna för offentlig upphandling. Förordningen får inte begränsa tillämpningen av upphandlingsdirektiven i fråga om skyldigheter som gäller miljö-, social- eller arbetsrätt. 

2.3  Förordningens konsekvenser

I samband med offentliggörandet av det ursprungliga förslaget till förordning den 5 maj 2021 offentliggjorde kommissionen även en konsekvensbedömning (SWD (2021) 99 final). Kommissionen uppskattade ursprungligen att den skulle få cirka 30 anmälningar om koncentrationer från EU-området och cirka 36 anmälningar om upphandlingsförfaranden per år. I det uppskattade antalet upphandlingsförfaranden bör man dock beakta bl.a. att kommissionens ursprungliga förslag inte innehöll något annat anmälningskriterium utöver upphandlingens uppskattade värde, dvs. ett kriterium som hänför sig till ekonomiska bidrag. På grundval av en granskning som kommissionen initierat på eget initiativ har den tidigare bedömt att den kommer att utreda cirka 30–45 fall per år inom hela unionen. Enligt konsekvensbedömningen av det ursprungliga förslaget beror de största kostnaderna förordningen ger upphov till på att de berörda företagen får ökade kostnader på grund av efterlevnaden av procedurreglerna. Företag som får utländsk finansiering i samband med en storskalig fusion eller ett offentligt upphandlingsförfarande ska lämna in anmälan och besvara begäranden om information. Eftersom transaktionerna också ska rapporteras enligt andra gällande EU-regler, såsom koncentrationsförordningen och förordning (EU) 2019/452 om utländska direktinvesteringar, bedömer kommissionen att merkostnaderna sannolikt inte kommer att vara betydande.  

För att åskådliggöra storleksklassen på den omsättningsgräns på 500 miljoner euro för anmälan av koncentrationer som anges i förordningen kan det konstateras att det 2020 fanns färre än hundra företag i Finland vars totala omsättning översteg 500 miljoner euro. Enligt Alma Medias företagsförvärvsregister har det i Finland 2016–2019 genomförts i snitt färre än åtta företagsförvärv där omsättningen för det företag som köps eller den totala omsättningen för fusionen har överskridit 500 miljoner euro. I fråga om siffrorna för Finland bör det beaktas att de inte gäller omsättningen inom EU, vilket är avgörande i fråga om tillämpningen av förordningen. Antalet företag och affärer skulle sannolikt vara ännu mindre om siffrorna baserade sig på omsättningen inom EU. I siffrorna har man inte heller beaktat den ekonomiska ersättning från tredjeländer på minst 50 miljoner euro under tre års tid som utgör det andra kriteriet för anmälan av koncentrationer. 

När kommissionen inleder en granskning på eget initiativ enligt förordningen kan den begära den information som den behöver direkt av företaget. Detta kan i vissa fall öka företagens kostnader. Enligt kommissionens bedömning är antalet granskningar på eget initiativ med inriktning på hela unionen dock måttligt, vilket innebär att konsekvenserna för företagen på det hela taget uppskattas bli små.  

Eftersom tröskelvärdena för offentliga upphandlingsförfaranden är höga, kommer förslaget enligt kommissionens bedömning endast att medföra en liten ökning av den administrativa bördan för små och medelstora företag. Enligt EU:s portal Tender Electronic Daily (TED), som listar europeiska offentliga upphandlingar, gjordes i Finland under 2014–2022 årligen 1–7 offentliga upphandlingar vars totala värde översteg det i förordningen angivna tröskelvärdet på 250 miljoner euro. Under de senaste åren har antalet upphandlingar som överstiger tröskelvärdena varit något större än under tidigare jämförelseår, eftersom sammanlagt fem sådana upphandlingar anmäldes i TED år 2021, och sammanlagt sju stycken år 2022. Antalet torde påverkas av att de upphandlingar som överstiger tröskelvärdena för anmälan i huvudsak koncentrerades till byggbranschen, social- och hälsovårdstjänsterna samt olika IKT-upphandlingar, där upphandlingarna vanligen är projektspecifika eller genomförs centraliserat för ett stort antal beställare. Trots en liten ökning av antalet upphandlingar per år, är antalet sådana upphandlingar totalt sett dock litet. Dessutom bör man beakta att det i fråga om offentliga upphandlingar inte bara finns ett tröskelvärde på 250 miljoner euro för en anmälan utan dessutom ett annat tröskelvärde för ekonomiska bidrag på 4 miljoner euro. Båda tröskelvärdena ska uppfyllas för att en anmälan måste göras till kommissionen.  

Om upphandlingen är uppdelad i mindre delar, ingår ytterligare ett kumulativt tröskelvärde för anmälningsskyldigheten: förordningen blir tillämplig endast om värdet av ett delområde därtill uppgår till minst 125 miljoner euro. Förordningen ska tillämpas också om den upphandlande enheten i anbudsförfrågan eller meddelandet om upphandling för en uppdelad upphandling har begränsat anbudsgivarens möjligheter att tilldelas kontrakt så att det sammanlagda uppskattade värdet av anbudsgivarens andel är minst 125 miljoner euro. I de ovan nämnda upphandlingsvolymerna för åren 2014–2022 har man varken beaktat vilka upphandlingar som är uppdelade i mindre delar eller kravet på att uppfylla tröskelvärdet på 4 miljoner euro. Således torde det faktiska antalet anmälningar till kommissionen med stöd av förordningen bli ännu lägre än det antal som anges ovan, och därmed bedöms uppfyllandet av anmälningsskyldigheten enligt förordningen inte nämnvärt öka den administrativa bördan i samband med offentliga upphandlingsförfaranden. Det bör dock noteras att när tröskelvärdena för anmälan uppfylls ska anbudsgivaren lämna en utredning enligt förordningen också i fråga om de underleverantörer som anbudsgivaren anlitar, vilket i vissa fall kan öka företagets administrativa börda.  

Fullgörandet av informationsskyldigheterna enligt förordningen bedöms likaså medföra endast en liten arbetsbörda för de upphandlande enheterna. Kommissionen kommer i första hand att begära den information som behövs för en utredning direkt av respektive företag, och rikta eventuella begäranden om information till respektive upphandlande enheter i fråga om sådan information som de upphandlande enheterna redan har färdig och tillgänglig.  

Kommissionen bedömer att de nationella myndigheterna inte drabbas av några större kostnader, eftersom kommissionen skulle vara den enda verkställande myndigheten och av den anledningen resursbehovet störst hos kommissionen. Kommissionen bedömer att förhandsgranskningen av koncentrationer förutsätter ca 40, förhandsgranskningar av offentliga upphandlingsförfaranden ca 45 och förhandsgranskningar på eget initiativ ca 60 heltidsanställda. 

3.1  Nuläge

3.2  Bedömning av nuläget

Även om förordningen som sådan är förpliktande för medlemsstaterna och de nationella myndigheterna, är det nödvändigt att utfärda kompletterande nationell lagstiftning för att säkerställa att de nationella myndigheterna och de upphandlande enheterna kan samarbeta med kommissionen på det sätt som förordningen förutsätter. Förordningen lämnar t.ex. frågan om vilken nationell myndighet som är behörig och förpliktad att agera med stöd av de artiklar där det hänvisas till medlemsstatens skyldighet öppen. Med tanke på företag och upphandlande enheter som deltar i offentliga upphandlingsförfaranden kan man också bedöma behovet av att öka medvetenheten om de skyldigheter i anslutning till upphandlingsförfaranden som ingår i andra bestämmelser än dem som gäller upphandlingsrätt. 

Eftersom största delen av förordningens innehåll kan anses tillräckligt klart och noggrant avgränsat i fråga om skyldighetens innehåll och i fråga om hur den riktas, föreligger det inte något behov av kompletterande nationell reglering till denna del. Det anses inte heller nödvändigt att föreskriva nationellt t.ex. om den rådgivande kommittén. 

5.1  De viktigaste förslagen

Det föreslås att lagen om Konkurrens- och konsumentverket ändras så att Konkurrens- och konsumentverket ges befogenhet och skyldighet att på kommissionens begäran utföra inspektioner enligt förordningen i Finland och om verkets skyldighet att bistå kommissionen vid inspektioner som kommissionen utför i Finland med stöd av förordningen. 

Det föreslås att lagen om Konkurrens- och konsumentverket ändras så att verket trots sekretessbestämmelserna ska ha rätt att av andra nationella myndigheter och upphandlande enheter få information med stöd av artiklarna 13.5 och 35.1 i förordningen samt vidarebefordra informationen till kommissionen. Detta innebär att andra nationella myndigheter och upphandlande enheter enligt förslaget på motsvarande sätt, trots sekretessbestämmelserna, ska ha rätt att lämna ut uppgifter enligt förordningen till Konkurrens- och konsumentverket, samt vidarebefordra uppgifterna till kommissionen. 

De ovannämnda förslagen till bestämmelser följer av förordningen och grundar sig på de skyldigheter som anges där. Det nationella handlingsutrymmet gäller närmast vilken myndighet som medlemsstatens skyldigheter enligt vår nationella lagstiftning ska gälla. Ordalydelsen i förordningen förutsätter inte att det inrättas en nationell kontaktpunkt, men medlemsstaten ska kunna förse kommissionen med den information som samlats in från de behöriga nationella aktörerna och som kommissionen begärt.  

När det gäller reglerna för offentlig upphandling är det tydligt att det dels handlar om sådana skyldigheter som gäller upphandlande enheter respektive företag som deltar i upphandlingsförfaranden i förhållande till sådana skyldigheter som gäller en medlemsstat. I propositionen föreslås inga nationella bestämmelser om de upphandlande enheternas skyldigheter enligt förordningen, som behandlas i avsnitt 3.1.3 om nuläget, avsnitt 3.2.3 om bedömning av nuläget och avsnitt 6.3 om alternativa handlingsvägar.  

I förordningen föreskrivs det om de skyldigheter som åläggs medlemsstaterna och bl.a. nationella upphandlande enheter, men därutöver också om de anmälningsskyldigheter som gäller företagskoncentrationer och offentliga upphandlingsförfaranden då de tröskelvärden för anmälan som anges i förordningen överskrids. I denna proposition föreslås inga bestämmelser som kompletterar eller förtydligar förordningen med avseende på företagens skyldigheter i anslutning till detta eller t.ex. om företagens skyldighet att på begäran lämna information till kommissionen. 

5.2  De huvudsakliga konsekvenserna

6.1  Inspektioner

När det gäller inspektioner behövs det nationell reglering för att en nationell myndighet i Finland ska vara medveten om och förpliktad att agera i fråga om de inspektionsskyldigheter som gäller medlemsstaterna enligt förordningen. Konkurrens- och konsumentverket har den kompetens, de datatekniska verktyg och de befogenheter som behövs för inspektioner som grundar sig på konkurrensrätten antingen på basis av ett nationellt behov eller på begäran av kommissionen. Förfarandet vid inspektioner enligt förordningen motsvarar i stor utsträckning de inspektioner som Konkurrens- och konsumentverket utför med stöd av konkurrensreglerna. Även de granskade ärendena har beröringspunkter eftersom inspektionerna som görs både med stöd av förordningen och med stöd av konkurrensreglerna anknyter till konkurrens och eventuell snedvridning av konkurrensen. Av de nationella myndigheterna kan det bedömas att Konkurrens- och konsumentverket har de bästa förutsättningarna att bistå kommissionen med inspektioner enligt förordningen samt att på kommissionens begäran utföra inspektioner.  

Under beredningen bedömdes det i vilken lag det är mest ändamålsenligt att ta in skyldigheterna som gäller Konkurrens- och konsumentverkets inspektioner. Alternativen som bedömdes var bland annat konkurrenslagen och lagen om Konkurrens- och konsumentverket. I 35 och 37 § i konkurrenslagen finns inspektionsbestämmelser och motsvarande bestämmelser måste tas in i den nationella lagstiftningen också med stöd av förordningen. Enligt 1 § i konkurrenslagen är syftet med lagen att skydda en sund och fungerande ekonomisk konkurrens mot skadliga konkurrensbegränsningar. Därtill föreskrivs det i paragrafen att det vid tillämpningen av lagen i synnerhet ska beaktas att marknadens verksamhetsbetingelser och friheten att idka näring skyddas så att också kunderna och konsumenterna kan dra nytta av konkurrensen. Konkurrenslagen gäller konkurrensrätten och förordningens samband med konkurrensrätten kan bedömas vara indirekt genom att förordningen handlar om fungerande konkurrens och lika villkor. Eftersom det i de bestämmelser som kompletterar förordningen föreslås att verket ska ha befogenheter och skyldigheter, vilket inte tydligt hör till konkurrensrätten, föreslås det att skyldigheten tas in i lagen om Konkurrens- och konsumentverket, som också innehåller verkets befogenheter i anslutning till konsumenträtten. 

Utöver 2 § i lagen om Konkurrens- och konsumentverket innehåller också 1 § i förordningen om Konkurrens- och konsumentverket kompletterande bestämmelser om Konkurrens- och konsumentverkets uppgifter. Enligt 2 § i grundlagen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag, och lag ska noggrant iakttas i all offentlig verksamhet. Utförande av inspektioner och bistående vid dem kan anses utgöra utövning av offentlig makt och därför är det skäl att föreskriva om inspektionsbefogenheten på lagnivå. 

6.2  Informationsutbyte med kommissionen

I avsnitt 3.1.2 under rubriken som gäller nuläget behandlas informationsutbytet med kommissionen utifrån artiklarna i förordningen och den gällande nationella lagstiftningen. Artikel 13 gäller kommissionens begäran om information och artikeln är också tillämplig på kommissionens begäran om information som riktas till medlemsstaterna. Artikel 35 gäller kommunikation av information till kommissionen på eget initiativ och artikeln är likaså tillämplig även på medlemsstaterna. I båda artiklarna hänvisas det endast allmänt till medlemsstatens skyldighet utan att den nationella behöriga myndigheten eller någon annan aktör specificeras. De nationella myndigheter som berörs av kommissionens begäran om information till en medlemsstat kan inte på förhand definieras på ett uttömmande sätt. I samband med den nationella regleringen är det dock möjligt att fastställa via vilken nationell myndighet kommissionens begäran om information ska lämnas till rätt myndighet eller upphandlande enhet och via vilken de uppgifter som omfattas av medlemsstatens skyldighet att lämna uppgifter ska lämnas till kommissionen i situationer där det inte finns någon direkt förbindelse mellan kommissionen och den nationella myndigheten eller den upphandlande enheten och kommissionen inte känner till vem begäran om information ska riktas till i Finland. 

I avsnitt 3.2.2 i bedömningen av nuläget ovan har det bedömts att det kan vara ändamålsenligt med en nationell bestämmelse som ger Konkurrens- och konsumentverket rätt att trots sekretessbestämmelserna av andra nationella myndigheter och upphandlande enheter få information med stöd av artiklarna 13.5 och 35.1 i förordningen och sända den vidare till kommissionen. I bedömningen av nuläget konstateras det att det också för tydlighetens skull kan vara ändamålsenligt att i den nationella lagen föreskriva om rätten att få uppgifter trots sekretessbestämmelserna. Detta är också i linje med 29 § i offentlighetslagen, enligt vilken huvudregeln är att en myndighet till en annan myndighet kan lämna ut uppgifter ur sekretessbelagda handlingar, om det i lag särskilt tagits in uttryckliga bestämmelser om rätten att lämna ut eller att få uppgifter. Vid bedömningen av behovet av och innehållet i nationella bestämmelser kan det också beaktas att kommissionen har förhållit sig positivt till tanken om en enda nationell kontaktpunkt i situationer där kommissionen inte känner till någon direkt nationell kontakt och det i förordningen endast hänvisas till medlemsstatens skyldighet. 

Som alternativa nationella kontaktpunkter har man bedömt bl.a. Konkurrens- och konsumentverket samt arbets- och näringsministeriets funktion i anslutning till statligt stöd. Om Konkurrens- och konsumentverket är kontaktpunkt, är det möjligt att föreskriva om detta t.ex. i lagen om Konkurrens- och konsumentverket. Enligt 1 § i lagen om Konkurrens- och konsumentverket hör det till verkets ansvarsområde bl.a. att säkerställa att marknaden fungerar. Om kontaktpunkten däremot är arbets- och näringsministeriet, är det möjligt att föreskriva om saken t.ex. i statsunderstödslagen. Vid bedömningen bör det dock beaktas att lagen i enlighet med sitt namn endast gäller tillämpningen av EU:s regler om statligt stöd, inte den nu aktuella förordningen. I 1 § i statsrådets förordning om arbets- och näringsministeriet (1024/2007) föreskrivs det om ministeriets uppgifter. Till ministeriets uppgifter hör bl.a. offentliga företagsstöd och företagstjänster enligt 6 punkten i den paragrafen samt reglering av näringsverksamhet, främjande av marknadens funktion och konkurrens, behandling av frågor som rör den inre marknaden, offentlig upphandling samt övervakning av statligt stöd för Europeiska unionens räkning. EU-förordningen och informationsutbytet enligt den har ett visst samband med de uppgifter som avses i 1 § 12 punkten i den nationella förordningen.  

Eftersom den nationella kontaktpunkten närmast är en teknisk kontaktpunkt för förmedling av begäranden om information och uppgifter mellan kommissionen och Finland och kontaktpunkten t.ex. inte bearbetar eller kontrollerar innehållet i den information som sänds, har kompetensen som anknyter till statligt stöd, koncentrationer eller offentlig upphandling hos den kontaktpunkt som väljs inte någon avgörande betydelse. Den nationella kontaktpunkten ska inte vara en allmän nationell rådgivare i substansfrågor som gäller tillämpningen av förordningen, eftersom kommissionen ensam tillämpar förordningen. När Konkurrens- och konsumentverket är nationell kontaktpunkt för det informationsutbyte som hänför sig till förordningen, får verket inte använda de uppgifter som verket fått kännedom om med stöd av förordningen vid undersökning av konkurrens- och upphandlingstillsynsärenden.  

Konkurrens- och konsumentverkets uppgifter i anslutning till säkerställandet av marknadens funktion och främjandet av konkurrensen samt tillsynen över företagsförvärv, upphandling och neutralitet har ett indirekt samband med förordningens syfte och uppgifter. Arbets- och näringsministeriet samordnar för sin del genomförandet av EU:s regler om statligt stöd i Finland. Ministeriet har bland annat till uppgift att konsultera stödmyndigheterna och anmäla statligt stöd till Europeiska kommissionen, samordna klagomål mellan stödmyndigheten och kommissionen, svara för beredningen av den nationella lagstiftning som EU:s regler om statligt stöd förutsätter samt delta i utvecklandet av regleringen i EU-organen och delta i annat internationellt samarbete. Förordningens syfte och dess regler om utländska stöd har samband med EU:s regler om statligt stöd och genomförandet av dem. Till både ämbetsverkets och ministeriets ansvarsområde hör också konkurrenspolitiken, som bland annat syftar till en effektiv konkurrens, en fungerande marknad samt jämlika konkurrensförhållanden. Den tekniska kontaktpunkten lämpar sig på grund av sin karaktär bättre på ämbetsverksnivå än på ministerienivå.  

Bestämmelser om den nationella kontaktpunktens rätt att få information främjar också de upphandlande enheternas medvetenhet om sin skyldighet att lämna uppgifter. 

6.3  Offentliga upphandlingsförfaranden

I fråga om förordningens bestämmelser om offentliga upphandlingsförfaranden har följande alternativa handlingsvägar bedömts:  

1) det föreskrivs inte om skyldigheterna enligt förordningen i den nationella upphandlingslagstiftningen,  

2) i upphandlingslagen och försörjningslagen hänvisas det till förordningen och dess skyldigheter som gäller upphandlande enheter,  

3) bestämmelser om förordningens skyldigheter som gäller upphandlande enheter tas in i de paragrafer i upphandlingslagen och försörjningslagen som hänför sig till varje skede i upphandlingsprocessen, eller  

4) bestämmelser om de upphandlande enheternas skyldigheter tas in i ett nytt kapitel i upphandlingslagen, där förordningens skyldigheter som gäller upphandlande enheter samlas.  

Det som talar för alternativ 1, dvs. att inte föreskriva om skyldigheterna, är att det är fråga om en direkt tillämplig EU-förordning och det råder ingen oklarhet om att förordningen gäller upphandlande enheter, till skillnad från när skyldigheterna enligt förordningen riktas allmänt till medlemsstaterna. För alternativ 1 talar också det att i synnerhet större upphandlande enheter i princip är vana vid att beakta och vid behov tillämpa direkt tillämplig EU-lagstiftning utan att det hänvisas till dessa i den nationella lagstiftningen. Dessutom innehåller den nationella lagstiftningen ett flertal skyldigheter som också gäller upphandlande enheter och som det inte hänvisas till separat i upphandlingslagen eller försörjningslagen. Alternativ 1 främjar inte medvetenheten hos upphandlande enheter och företag som deltar i upphandlingsförfaranden om skyldigheterna enligt förordningen, men det är möjligt att öka medvetenheten om skyldigheterna enligt förordningen genom riktad kommunikation utöver den kommunikation från kommissionen och den nationella kommunikation som redan har genomförts.  

Alternativ 2, dvs. hänvisningar till förordningen och skyldigheterna i den i upphandlingslagarna, ökar sannolikt de upphandlande enheternas medvetenhet om skyldigheterna enligt förordningen jämfört med alternativ 1. Dessutom är det fråga om en författningstekniskt enkel metod som bevarar den nuvarande systematiken i upphandlingslagen. I hänvisningen till de upphandlande enheternas skyldigheter kan nämnas artiklarna 28.6, 29.3, 29.4, 29.7, 31.2 och 32.6 i förordningen. Det kan dock bedömas att enbart en hänvisning till skyldigheterna enligt förordningen inte i någon betydande grad ökar de upphandlande enheternas och företagens medvetenhet om innehållet i skyldigheterna enligt förordningen jämfört med användningen av andra kommunikationsmetoder i anknytning till att man låter bli att föreskriva om skyldigheterna i enlighet med alternativ 1.  

I alternativ 3, dvs. att det föreskrivs om skyldigheterna enligt förordningen i paragraferna som gäller varje skede i upphandlingsprocessen, är det positiva för de upphandlande enheterna att skyldigheterna enligt förordningen tydligare kopplas till varje relevant skede i upphandlingsprocessen. I detta alternativ ingår konstaterandet av skyldigheterna enligt förordningen i några gällande paragrafer i upphandlingslagen och sannolikt i åtminstone en ny paragraf. I detta alternativ är skyldigheterna som gäller upphandlande enheter enligt förordningen i större utsträckning utskrivna än till exempel i alternativ 2. Det skulle dock vara något svårare att få en helhetsbild av de skyldigheter som gäller de upphandlande enheterna enligt förordningen än i alternativ 4, och dessutom skulle alternativ 4 sannolikt vara bättre med tanke på bevarandet av systematiken och konsekvensen i upphandlingslagen, också med beaktande av att förordningens skyldigheter i anslutning till anmälningar endast gäller ett begränsat antal upphandlingsprocesser.  

För alternativ 4, dvs. ett separat nytt kapitel, talar förutom det att det ökar de upphandlande enheternas och delvis också anbudsgivarnas medvetenhet också det att de skyldigheter som gäller upphandlande enheter enligt förordningen skulle finnas i ett kapitel i upphandlingslagen i de begränsade fall där skyldigheterna enligt förordningen gäller upphandlande enheter. Då förblir de övriga allmänt tillämpliga kapitlen och paragraferna i upphandlingslagen oförändrade och konsekventa helheter.  

Vid bedömningen av alternativen bör det beaktas att kommissionen har exklusiv behörighet att tillämpa förordningen och att det i den nationella lagstiftningen inte kan ges nationella tolkningar eller anvisningar om tillämpningen av förordningens artiklar som går längre än förordningen.  

Vid bedömningen av alternativen kan som faktorer som ökar de upphandlande enheternas och anbudsgivarnas medvetenhet och förutsägbarheten beaktas kommissionens första genomförandeförordning och den bifogade anmälningsblanketten som gäller upphandlingar samt andra genomförandeförordningar om offentliga upphandlingsförfaranden som eventuellt utfärdas i fortsättningen. De ändringsbehov i anslutning till anmälningen av upphandlingar som följer av förordningen beaktas i utvecklingen av konkurrensutsättningstjänsten för offentlig upphandling HILMA som en del av eForms-reformen som gäller anmälning av upphandlingar. Därtill kommer kommissionen att ge preliminära förtydliganden om bedömningen av snedvridning i samband med offentliga upphandlingsförfaranden inom ett år från det att tillämpningen inleddes och anvisningar senast den 12 januari 2026. 

7.1  Beaktande av remissvaren

Utifrån Hansel Ab:s utlåtande har det i specialmotiveringen till 7 c §, som gäller informationsutbyte, lagts till ett förtydligande om att ”exempelvis i situationer enligt artikel 30 förmedlas informationen mellan den upphandlande enheten och kommissionen inte via den nationella kontaktpunkten”.  

Utifrån justitieministeriets utlåtande har man kompletterat motiveringen till lagstiftningsordningen för 7 c §, som gäller informationsutbyte och den nationella kontaktpunkten, och lagt till specialmotiveringen vissa förtydligande konstateranden som nämns i andra punkter i propositionen. I fråga om den påföljdsavgift som avses i 37 a § i konkurrenslagen, som gäller överträdelse av förfarandebestämmelserna, har man under den fortsatta beredningen vidare utrett den nationella och/eller kommissionens befogenhet att vidta sanktionsåtgärder i en situation där kommissionen med stöd av förordningen ber en medlemsstat göra en inspektion och ett företag eller en företagssammanslutning bryter mot förfarandebestämmelserna vid inspektionen. I utkastet till proposition har hänvisningen till 37 a § i konkurrenslagen strukits, eftersom kommissionen utifrån erhållna uppgifter enligt den föreslagna uppfattningen har möjlighet att påföra böter för överträdelse av förfarandebestämmelserna förutom när Konkurrens- och konsumentverket på kommissionens begäran bistår kommissionen vid en inspektion även i en situation där Konkurrens- och konsumentverket utför inspektionen på kommissionens begäran. Om det senare framgår att det finns brister i befogenheten att påföra böter för överträdelse av förfarandebestämmelserna, kan ärendet bedömas på nytt på nationell nivå. 

Advokatförbundets utlåtande anses inte ge anledning att ändra paragraferna eller motiveringen i utkastet till proposition. I förbundets utlåtande hänvisas det till att det i propositionen inte föreskrivs om besvärsrätt bland annat för dem som berörs av Konkurrens- och konsumentverkets informationsutbyte. Konkurrens- och konsumentverket är dock inte den som begär informationen och fastställer inte den information som begäran gäller och fattar inte heller i ärendet något beslut som besvärsrätten skulle kunna gälla. Enligt förslaget kan verket inte heller i sitt eget tillsynsarbete använda den information som kommissionen behöver och som fåtts på detta sätt. Verket ska däremot vara vidareförmedlare av kommissionens begäran om information till Finland enligt artikel 13.5 i den direkt tillämpliga förordningen, i situationer där kommissionen inte känner till den rätta nationella myndighet eller upphandlande enhet som lämpar sig som mottagare av begäran om information. Kommissionen är den som begär information och kommissionens rätt att få information är mycket omfattande i enlighet med artiklarna 13 och 35 i förordningen. Det finns inga grunder för att koppla besvärsrätt till Konkurrens- och konsumentverkets funktion som kontaktpunkt, eftersom kommissionen är den som begär information. Om kommissionen känner till vilken aktör i Finland den behöver information av, kan den skicka begäran om information direkt till denna aktör på det sätt som konstateras i motiveringen.  

Åtgärder enligt den direkt tillämpliga förordningen får överklagas på det sätt som anges i förordningen. Enligt förordningen kan alla akter som antas av kommissionen enligt förordningen prövas av unionens domstol i enlighet med artikel 263 i EUF-fördraget. Besvärsrätten i fråga om inspektioner enligt förordningen som kommissionen beslutat om bestäms således utifrån EU-rätten. Enligt artikel 14.3 i förordningen ska företaget eller företagssammanslutningen gå med på inspektioner som beordrats genom ett beslut av kommissionens. Enligt punkten ska utövandet av inspektionsbefogenheterna åtföljas av ett kommissionsbeslut som bland annat anger rätten att få beslutet prövat av unionens domstol i enlighet med artikel 263 i EUF-fördraget.  

Enligt 49 a § i konkurrenslagen får Konkurrens- och konsumentverkets beslut inte överklagas särskilt genom besvär när ärendet gäller förrättande av inspektion enligt 35 §. I propositionen föreslås inga nationella möjligheter att söka ändring i fråga om inspektioner som utförs på kommissionens initiativ, och sådana förekommer inte heller vid inspektioner enligt konkurrensrätten.  

Enligt kommunikationsministeriets utlåtande är det med tanke på företagen och den praktiska tillämpningen av förordningen viktigt att kommissionen ger anvisningar tidigare än 2026. I fråga om denna anmärkning kan det konstateras att arbets- och näringsministeriet delar åsikten och har både under och efter behandlingen i rådet strävat efter att bidra till att kommissionen så snabbt som möjligt ger förtydligande anvisningar. Handlingar från kommissionen som kompletterar och förtydligar förordningens innehåll, såsom bl.a. anvisningar, genomförandeförordningen och anmälningsblanketter samt tidsplanerna för dem, behandlas bland annat i avsnittet om förordningens huvudsakliga innehåll. 

8.1  Lag om Konkurrens- och konsumentverket

7 b §.Inspektioner enligt förordningen om utländska subventioner. Enligt förslaget fogas till lagen om Konkurrens- och konsumentverket ett nytt 1 a kap. Det nya kapitlet om uppgifter enligt förordningen om utländska stöd innehåller två nya paragrafer. I den nya 7 b § föreskrivs det med stöd av artikel 14.5, 14.6 och 14.7 i förordningen om Konkurrens- och konsumentverkets skyldighet att på begäran av kommissionen utföra inspektioner enligt förordningen i Finland och om verkets skyldighet att bistå kommissionen vid inspektioner som kommissionen utför i Finland med stöd av förordningen. I 1 mom. föreslås bestämmelser om inspektioner som utförs i Finland på begäran av kommissionen och på vilka de nationella bestämmelserna om inspektionsförfaranden ska tillämpas. I 2 mom. föreslås bestämmelser om bistående vid kommissionens inspektioner i Finland.  

Artikel 14 behandlar inspektioner inom unionen. Enligt artikeln får kommissionen utföra nödvändiga inspektioner hos företag och företagssammanslutningar för att fullgöra sina uppgifter enligt förordningen. Således gäller rätten att utföra inspektioner fullgörandet av alla uppgifter enligt förordningen. Artikel 16 föreskriver om följderna av bristande samarbete om ett företag som är föremål för utredning vägrar att gå med på en inspektion av kommissionen. Artikel 17 föreskriver om möjligheten att ålägga böter eller viten bland annat i situationer där ett företag eller en företagssammanslutning vägrar att gå med på inspektioner eller bryter förseglingar som anbringats i samband med inspektionen.  

Artikel 15 föreskriver om inspektioner utanför unionen som omfattas av andra villkor än inspektioner inom unionen. Medlemsstaternas skyldigheter gäller endast inspektioner inom unionen.  

Bestämmelser om inspektioner i anslutning till tillsynen över Finlands nationella konkurrensregler och EU:s konkurrensregler finns i 35–37 § i konkurrenslagen. Förordningen möjliggör inte inspektioner i utrymmen som används för boende av permanent natur på det sätt som konstateras tidigare i propositionen. Således blir konkurrenslagens 36 § om inspektioner i andra lokaler än näringsidkares affärslokaler inte tillämplig ens i fråga om inspektioner som utförs på kommissionens begäran.  

I 1 mom. föreskrivs det enligt förslaget att Konkurrens- och konsumentverket på begäran av kommissionen ska utföra inspektioner i en näringsidkares lokaler i enlighet med artikel 14.7 i förordningen med iakttagande av konkurrenslagens förfaranderegler om inspektioner i näringsidkares affärslokaler.  

I artikel 14.7 i förordningen föreskrivs att en medlemsstat på begäran av kommissionen ska på sitt eget territorium utföra inspektioner eller andra utredningsåtgärder enligt sin nationella rätt för att fastställa om det förekommer en subvention som snedvrider den inre marknaden. Andra utredningsåtgärder kan vara till exempel att begära uppgifter eller höranden i samband med inspektionen. 

Enligt 35 § i konkurrenslagen är Konkurrens- och konsumentverket skyldigt att på begäran av Europeiska kommissionen förrätta inspektioner så som föreskrivs i Europeiska unionens rättsakter. Enligt artikel 22 i genomförandeförordningen om konkurrensregler 1/2003 ska medlemsstaternas konkurrensmyndigheter på kommissionens begäran utföra inspektioner. Enligt artikel 22 ska de tjänstemän hos medlemsstaternas konkurrensmyndigheter som har till uppgift att genomföra inspektionerna samt de tjänstemän som bemyndigats eller utsetts av dem utöva sina befogenheter i enlighet med nationell lagstiftning. Således tillämpas konkurrenslagens förfarandebestämmelser på inspektioner i Finland som hänför sig till konkurrensrätten och som görs på kommissionens begäran. Också vid inspektioner enligt den aktuella förordningen som utförs på begäran av kommissionen tillämpas förfarandereglerna för inspektioner enligt konkurrenslagen. Konkurrenslagens 35 och 37 § som behandlas nedan lämpar sig således också för situationer där Konkurrens- och konsumentverket på kommissionens begäran utför en inspektion enligt förordningen.  

Konkurrenslagens 35 § gäller inspektioner i näringsidkares affärslokaler och enligt paragrafen har behöriga tjänstemän vid Konkurrens- och konsumentverket rätt att förrätta alla behövliga inspektioner i de affärs- och lagerlokaler samt av markområden och fordon som en näringsidkare har i sin besittning för att övervaka att konkurrenslagen och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den följs samt för att bedöma företagsförvärv. Enligt bestämmelsen får Konkurrens- och konsumentverket företa granskning av tillfälliga kopior av data i sina egna lokaler.  

I 37 § i konkurrenslagen, som gäller förfarandet vid inspektioner, föreskrivs bl.a. att för inspektioner ska näringsidkare och sammanslutningar av näringsidkare ge tjänstemän eller personer som dessa bemyndigat tillträde till affärs- och lagerlokaler, markområden och fordon som de har i sin besittning. 

De tjänstemän som förrättar inspektion har också rätt att oberoende av lagringsmediet granska och ta kopior av näringsidkarnas och sammanslutningarnas affärskorrespondens, bokföring, dataregistreringar och andra handlingar och data som kan ha betydelse för tillsynen över efterlevnaden av konkurrenslagen. Vidare föreskrivs det att de tjänstemän som förrättar inspektion har rätt att av samtliga företrädare för och anställda hos näringsidkaren eller sammanslutningen av näringsidkare kräva utredningar av fakta och handlingar som har samband med föremålet för och ändamålet med inspektionen och protokollföra de svar som har erhållits. Befogenheterna i anslutning till inspektioner enligt konkurrenslagen motsvarar befogenheterna enligt artikel 14.2 i förordningen.  

Enligt förslaget föreskrivs det i 2 mom. att Konkurrens- och konsumentverket på begäran av kommissionen ska bistå kommissionen vid inspektionen i enlighet med artikel 14.5 i EU-förordningen. I fråga om handräckning hänvisar paragrafen till 9 kap. 1 § i polislagen. 

När kommissionen utför en inspektion på basis av artikel 14.5 har de personer som bistår kommissionen befogenheter enligt artikel 14.2 i förordningen. Enligt den punkten har de tjänstemän som bemyndigats att utföra inspektionen rätt att bereda sig tillträde till företagets alla lokaler, marker och transportmedel, att granska räkenskaper, att få tillgång till all information som är tillgänglig för den enhet som är föremål för inspektionen samt rätt att göra kopior av räkenskaper och handlingar. Därtill har tjänstemannen rätt att begära att företagets företrädare eller medarbetare lämnar förklaringar som har samband med föremålet för inspektionen och registrera deras svar samt rätt att försegla företagets lokaler och räkenskaper under den tidsperiod och i den omfattning som krävs för inspektionen. När Konkurrens- och konsumentverket biträder vid en inspektion som kommissionen utför i Finland, tillämpas på inspektionen de förfaranderegler i förordningen som gäller kommissionens inspektioner. I fråga om de tillämpliga förfarandereglerna motsvarar detta 35 § i konkurrenslagen, enligt vilken Konkurrens- och konsumentverket biträder kommissionen vid inspektioner så som föreskrivs i Europeiska unionens rättsakter. Om ett företag bryter mot förfarandebestämmelserna som hänför sig till inspektioner och som anges i artikel 17.1 i förordningen vid en inspektion som kommissionen utför i Finland och där Konkurrens- och konsumentverket bistår kommissionen, kan kommissionen ålägga företaget böter med stöd av artikel 17.  

I artikel 14.6 i förordningen föreskrivs det att om de tjänstemän eller andra medföljande personer som kommissionen bemyndigat konstaterar att ett företag eller en företagssammanslutning motsätter sig en inspektion i den mening som avses i artikel 14, ska den medlemsstat på vars territorium inspektionen äger rum ge dem nödvändigt bistånd och, när det är lämpligt, begära handräckning av polisen eller annan motsvarande verkställande myndighet, för att de ska kunna utföra sin inspektion.  

Enligt 9 kap. 1 § 1 mom. i polislagen ska polisen på begäran ge andra myndigheter handräckning, om så föreskrivs särskilt. Dessutom föreskrivs det i momentet att polisen ska ge andra myndigheter handräckning också för fullgörande av en lagstadgad tillsynsskyldighet, om den myndighet som begär handräckning hindras i sin tjänsteutövning. Eftersom det i föreliggande proposition föreskrivs om Konkurrens- och konsumentverkets skyldighet att bistå kommissionen vid inspektioner, är polisen skyldig att ge verket handräckning för fullgörandet av verkets lagstadgade tillsynsskyldighet, om verket förhindras att utföra uppgiften. Därför behöver det i lagen om Konkurrens- och konsumentverket inte föreskrivas separat om Konkurrens- och konsumentverkets rätt att få handräckning av polisen. Det föreslås dock att det i momentet för tydlighetens skull tas in en informativ hänvisning till ovan beskrivna bestämmelse i 9 kap. 1 § 1 mom. i polislagen. 

I paragrafen föreskrivs således på motsvarande sätt som i konkurrenslagens inspektionsbestämmelser att bestämmelser om polisens skyldighet att ge handräckning finns i 9 kap. 1 § i polislagen (872/2011). Begäran om handräckning görs vid behov av Konkurrens- och konsumentverket. 

7 c §.Informationsutbyte enligt förordningen om utländska subventioner. I paragrafen föreskrivs det om Konkurrens- och konsumentverkets roll som nationell kontaktmyndighet och om verkets rätt att trots sekretessbestämmelserna av andra nationella myndigheter och upphandlande enheter få den information som avses i artiklarna 13.5 och 35.1 i förordningen och att vidarebefordra informationen till kommissionen. I paragrafen föreskrivs det således via vilken nationell myndighet kommissionens begäran om information ska förmedlas i Finland och via vilken myndighet uppgifter som omfattas av Finlands informationsskyldighet kan lämnas till kommissionen i situationer där kommissionen inte känner till vilken nationell myndighet eller upphandlande enhet enligt 3 mom. en begäran om information ska riktas till.  

Artikel 13, som gäller kommissionens begäran om information, är direkt tillämplig förutom på begäran om information till företag även på kommissionens begäran om information till medlemsstaterna. Enligt artikel 13.5 ska medlemsstaterna förse kommissionen med all nödvändig information för att kunna fullgöra de uppgifter som den tilldelas genom förordningen. Kommissionen kan således begära all information som är nödvändig för att kommissionen ska kunna utföra sina uppgifter enligt förordningen. Begäran om information kan också gälla affärshemligheter och annan icke-offentlig information.  

Artikel 35 gäller kommunikation av information till kommissionen på eget initiativ och artikeln är likaså tillämplig på medlemsstaterna. I artikel 35.1 i förordningen föreskrivs att om en medlemsstat anser att en utländsk subvention eventuellt förekommer och att denna kan snedvrida den inre marknaden, ska den översända denna information till kommissionen. På grundval av den informationen får kommissionen besluta att inleda en preliminär granskning enligt artikel 10 eller begära en anmälan enligt artikel 21.5 eller 29.8, dvs. begära att en koncentration eller ett upphandlingsförfarande anmäls, trots att tröskelvärdena för anmälan inte uppfylls.  

I artiklarna 13 och 35 hänvisas det endast allmänt till medlemsstatens skyldighet utan att den nationella behöriga myndigheten eller någon annan aktör specificeras. 

I 1 mom. föreskrivs enligt förslaget att bestämmelser om Europeiska kommissionens rätt att få information på grundval av en begäran om information finns i artikel 13 i förordningen. Artikel 13 gäller kommissionens begäran om information i allmänhet och artikel 13.5 medlemsstaternas skyldighet att förse kommissionen med all nödvändig information för att den ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt förordningen.  

I 2 mom. föreskrivs enligt förslaget att Konkurrens- och konsumentverket är nationell kontaktmyndighet i fråga om artikel 13.5 i EU-förordningen i situationer där kommissionen inte känner till vilken nationell myndighet eller upphandlande enhet enligt 3 mom. en begäran om information ska riktas till. Konkurrens- och konsumentverket är också kontaktmyndighet i fråga om artikel 35.1 i EU-förordningen som gäller lämnande av uppgifter på eget initiativ, i situationer där någon annan nationell myndighet eller en upphandlande enhet som avses i 3 mom. inte lämnar uppgifterna eller handlingarna direkt till kommissionen.  

De nationella myndigheter eller upphandlande enheter som berörs av kommissionens begäran om information till en medlemsstat kan inte på förhand definieras på ett uttömmande sätt. Därför föreslås det i paragrafen bestämmelser om via vilken nationell myndighet kommissionens begäran om information ska förmedlas i Finland och uppgifter som omfattas av Finlands informationsskyldighet ska lämnas till kommissionen i situationer där kommissionen inte känner till rätt nationell myndighet eller upphandlande enhet.  

I 3 mom. föreskrivs det enligt förslaget att Konkurrens- och konsumentverket trots sekretessbestämmelserna har rätt att av andra myndigheter, av upphandlande enheter enligt 5 § i upphandlingslagen och av upphandlande enheter enligt 5 § i försörjningslagen få den information som avses i artiklarna 13.5 och 35.1 och att vidarebefordra informationen till kommissionen.  

I förordningen hänvisas det i samband med offentliga upphandlingsförfaranden till upphandlande myndigheter och upphandlande enheter. I föreliggande proposition hänvisas det endast till upphandlande enheter som i enlighet med den nationella definitionen också omfattar upphandlande myndigheter. I propositionen hänvisas det också till andra nationella myndigheter, med vilka avses andra myndigheter än sådana som hänför sig till offentliga upphandlingsförfaranden, såsom till exempel ämbetsverk.  

Enligt 5 § i upphandlingslagen är upphandlande enheter 1) statens, välfärdsområdenas, kommunernas och samkommunernas myndigheter, 2) evangelisk-lutherska kyrkan och ortodoxa kyrkan samt deras församlingar och övriga myndigheter, 3) statens affärsverk, 4) offentligrättsliga organ samt 5) varje upphandlare, om upphandlaren har fått understöd av en upphandlande som avses i 1-4 punkten till ett belopp som överstiger hälften av upphandlingens värde. 

Enligt 5 § i försörjningslagen är upphandlande myndigheter statens, kommunernas och samkommunernas myndigheter, statliga affärsverk och offentligrättsliga organ som bedriver en eller flera av de verksamheter som avses i 6–9 § i lagen samt sammanslutningar av de ovannämnda aktörerna. Enligt paragrafen är upphandlande enheter dessutom offentliga företag som utövar verksamhet enligt 6–9 § och enheter som är verksamma med stöd av en särskild rättighet eller en ensamrätt som en myndighet har beviljat och utövar verksamhet enligt 6–9 §.  

Den nationella kontaktpunkten är närmast en teknisk kontaktpunkt för förmedling av begäranden om information och uppgifter mellan kommissionen och Finland, och kontaktpunkten ska t.ex. inte bearbeta eller kontrollera innehållet i den information som sänds. Genom att föreskriva om en nationell kontaktpunkt slopas inte varje nationell myndighets ansvar att för egen del fullgöra sina skyldigheter enligt förordningen. Ansvaret för att de uppgifter som lämnas till kommissionen är korrekta har den myndighet eller upphandlande enhet som lämnar uppgifterna, inte Konkurrens- och konsumentverket som förmedlar uppgifterna till kommissionen. När Konkurrens- och konsumentverket förmedlar en begäran om information som kommissionen riktat till Finland till en annan nationell myndighet eller upphandlande enhet som verket anser vara den rätta, hänvisar verket i samband med begäran till artikel 13.5 i den direkt tillämpliga förordningen och till den paragraf i lagen om Konkurrens- och konsumentverket som föreslås i denna proposition. Kommissionens begäran om information kan gälla information som innehas av flera olika nationella myndigheter eller upphandlande enheter och i detta fall förmedlar verket begäran om information till flera myndigheter eller upphandlande enheter.  

Enligt 21 § i förvaltningslagen ska en myndighet som av misstag har tillställts en handling för behandling av ett ärende i vilket myndigheten inte är behörig utan dröjsmål överföra handlingen till den myndighet som den anser vara behörig. Avsändaren av handlingen ska underrättas om överföringen. Förvaltningslagens 21 § är tillämplig också i det fall att en nationell myndighet som kommissionen har identifierat och sänt en begäran om information till visar sig vara fel myndighet. Den myndighet som felaktigt fått en begäran om information ska överföra begäran om information till en annan nationell myndighet som den anser vara den rätta och underrätta kommissionen om överföringen.  

Enligt 10 § i förvaltningslagen som gäller samarbete mellan myndigheterna ska varje myndighet inom ramen för sin behörighet och i den omfattning ärendet kräver på andra myndigheters begäran bistå dessa i skötsel av en förvaltningsuppgift, och även i övrigt sträva efter att främja samarbetet mellan myndigheterna. Den finska myndighet som fått en begäran om information ska således också i övrigt samarbeta med andra nationella myndigheter för att identifiera den rätta nationella myndigheten och säkerställa ett smidigt informationsutbyte mellan kommissionen och Finland.  

Om en nationell myndighet eller upphandlande enhet inte svarar på en begäran om information från kommissionen som Konkurrens- och konsumentverket förmedlat till myndigheten eller inte lämnar information inom skälig tid trots ett påminnelsemeddelande, kan Konkurrens- och konsumentverket meddela kommissionen sin uppfattning om vilken nationell myndighet eller upphandlande enhet som är rätt instans att svara på begäran om information och meddela att begäran om information har förmedlats till myndigheten eller den upphandlande enheten utan resultat. Det kan finnas flera kontaktpunkter som är korrekta. Eftersom kommissionen är den enda som tillämpar förordningen, är den nationella kontaktpunkten inte en allmän nationell rådgivningsmyndighet i fråga om substansfrågor i anslutning till tillämpningen av förordningen i enskilda fall. Förordningens artikeltext förutsätter inte att den föreslagna nationella kontaktpunkten inrättas, men kommissionen har förhållit sig positiv till inrättandet av en kontaktpunkt för att säkerställa ett smidigt informationsflöde. Begäranden om information och svar på dem mellan kommissionen och företagen förmedlas inte via den nationella kontaktpunkten utan direkt mellan kommissionen och företagen.  

Att en nationell kontaktpunkt utses vare sig hindrar eller befriar företag och upphandlande enheter från att direkt besvara en begäran om information som kommissionen riktat specifikt till dem och inte förmedlas via Konkurrens- och konsumentverket. Om kommissionens begäran om information riktar sig direkt till en upphandlande enhet, ska den upphandlande enheten sända informationen eller handlingen direkt till kommissionen. Motsvarande förfarande följs om kommissionens begäran om information riktar sig direkt till någon nationell myndighet. Om kommissionens begäran om information kommer till en nationell myndighet eller upphandlande enhet via Konkurrens- och konsumentverket, ska svaret sändas till kommissionen via Konkurrens- och konsumentverket.  

För tydlighetens skull kan det konstateras att i situationer enligt artikel 30 förmedlas informationen mellan den upphandlande enheten och kommissionen inte via den nationella kontaktpunkten.  

Kommissionen kan till exempel fråga Finland om statistik eller andra uppgifter som kan lämnas av ett ministerium eller ämbetsverk och som anknyter till företagens verksamhet på marknaden eller allmänt till marknaden eller offentliga upphandlingsförfaranden. Det är möjligt att kommissionen via den nationella kontaktpunkten till exempel begär anbuden som en upphandlande enhet tagit emot vid ett offentligt upphandlingsförfarande. Kommissionen kan också begära information från en medlemsstat om marknadsstudier enligt artikel 36 som kommissionen kan göra inom en viss sektor, i fråga om en viss typ av ekonomisk verksamhet eller i fråga om användningen av stöd som grundar sig på ett visst subventionsinstrument. Det är möjligt att kommissionen också ber medlemsstaten lämna uppgifter om de positiva eller negativa effekterna av en utländsk subvention till stöd för det avvägningstest som kommissionen utför i enlighet med artikel 6 i förordningen. 

Av de orsaker som behandlas ovan i bedömningen av nuläget i avsnitt 3.2.2 och i synnerhet för tydlighetens skull föreslås det nationella bestämmelser om informationsgången via den nationella kontaktpunkten trots sekretessbestämmelserna. Sekretessbestämmelserna som inte ska beaktas enligt de föreslagna 3 och 4 mom. avser sekretessbestämmelserna i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) eller i någon annan lag. Skyldigheten att lämna uppgifter till kommissionen enligt artikel 13 i förordningen gäller också sekretessbelagda uppgifter som behövs för utförande av uppgifterna enligt förordningen. Medlemsstaterna ska förse kommissionen med all behövlig information för att den ska kunna utföra sina uppgifter enligt förordningen.  

Enligt artikel 35.1 får fysiska och juridiska personer samt sammanslutningar meddela kommissionen all information de har om utländska subventioner som kan snedvrida den inre marknaden. Utöver denna möjlighet att lämna information direkt är det alltså möjligt att på eget initiativ lämna information till kommissionen också via Konkurrens- och konsumentverket.  

Eftersom det inte ska föreskrivas dubbelt om utlämnande och å andra sidan om erhållande av sekretessbelagd information, föreslås det i paragrafen inga bestämmelser om att andra nationella myndigheter och upphandlande enheter trots sekretessbestämmelserna har rätt att lämna ut information enligt förordningen till Konkurrens- och konsumentverket, som vidarebefordrar den till kommissionen. Verkets rätt att få information enligt 3 mom. innebär dock att andra nationella myndigheter samt upphandlande enheter som avses i 3 mom. med stöd av artiklarna 13.5 och 35.1 i förordningen trots sekretessbestämmelserna har rätt att till Konkurrens- och konsumentverket lämna ut information som verket förmedlar vidare till kommissionen. Enligt förslaget har andra nationella myndigheter eller upphandlande enheter således rätt att lämna ut också icke-offentlig information till Konkurrens- och konsumentverket, som förmedlar informationen eller handlingen vidare till kommissionen.  

Verket ska också vara föremål för eventuella meddelanden från kommissionen där kommissionen enligt artikel 13.7 i förordningen informerar medlemsstaten om att en intervju som grundar sig på en fysisk eller juridisk persons samtycke äger rum i Finland.  

I artikel 35 i förordningen, som gäller kommunikation av information till kommissionen, föreskrivs det inte om lämnande av information till kommissionen för genomförande av ett avvägningstest. I artikel 35 föreskrivs det om kommunikation av information i situationer där det misstänks att det finns en sådan utländsk subvention som kan snedvrida den inre marknaden. I skäl 21 i förordningen konstateras det att medlemsstaterna och alla fysiska eller juridiska personer kan lämna information om de positiva effekterna av en utländsk subvention, som kommissionen bör ta vederbörlig hänsyn till när den utför avvägningstestet. När den utför ett avvägningstest enligt artikel 6 i förordningen har kommissionen redan konstaterat att det är fråga om en utländsk subvention som snedvrider den inre marknaden. När den utför ett avvägningstest bör kommissionen bland annat undersöka vidare positiva effekter i förhållande till unionens politiska mål. Enligt skäl 21 i förordningen kan dessa politiska mål särskilt omfatta en hög nivå på miljöskydd och sociala standarder samt främjande av forskning och utveckling. I samband med ett offentligt upphandlingsförfarande bör kommissionen beakta tillgången till alternativa försörjningskällor. Via Konkurrens- och konsumentverket är det också möjligt att förmedla till kommissionen till exempel Finlands synpunkter på de positiva eller negativa effekterna av den utländska subventionen. Detta hindrar inte till exempel företagen från att lämna sina egna synpunkter på de positiva effekterna direkt till kommissionen. Företaget kan lämna sina synpunkter på subventionens positiva effekter redan till exempel i anslutning till anmälningsblanketten.  

I 4 mom. föreslås att Konkurrens- och konsumentverket inte får använda den information som verket fått med stöd av 3 mom. för andra ändamål än för att tillgodose kommissionens rätt att få uppgifter enligt EU-förordningen Verket får således inte använda uppgifter som det fått kännedom om med stöd av förordningen vid undersökning av konkurrens- och upphandlingstillsynsärenden.  

11.1  Inspektioner

Förordningen och den föreliggande propositionen är förenade med bestämmelser om inspektioner i företagens lokaler, men det är inte fråga om inspektionsåtgärder som sträcker sig till utrymmen som används för varaktigt boende. Bestämmelserna behöver således inte bedömas med tanke på det skydd för hemfriden som tryggas i 10 § i grundlagen.  

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 51/2014 rd ansett att förrättandet av inspektioner som grundar sig på EU-förordningar i sin helhet kan grunda sig på bestämmelserna i förordningen. En förutsättning för detta är att de relevanta bestämmelserna i förordningen är tillräckligt exakta.  

Enligt 2 § i grundlagen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag, och lag ska noggrant iakttas i all offentlig verksamhet. I sitt utlåtande GrUU 12/2021 s.15-16 har grundlagsutskottet när det har bedömt bestämmelser om myndigheters befogenheter utgått från att regleringen av myndigheters befogenheter är betydelsefull med tanke på rättsstatsprincipen i grundlagens 2 § 3 mom. (GrUU 51/2006 rd, s. 2/I). Enligt momentet ska all utövning av offentlig makt bygga på lag och i all offentlig verksamhet ska lag noggrant iakttas. Utgångspunkten är att utövning av offentlig makt alltid ska ha en behörighetsgrund som i sista hand återgår på en av riksdagen stiftad lag (RP 1/1998 rd). För lagar gäller det allmänna kravet på att en lag ska vara exakt och noga avgränsad. (GrUU 10/2016 rd, s. 3). 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande GrUU 12/2019 rd konstaterat att bestämmelserna om inspektionsrätt delvis grundar sig på EU-förordningen (2017/2394) om samarbete mellan de nationella myndigheter som har tillsynsansvar för konsumentskyddslagstiftningen (nedan samarbetsförordningen). Till den del regleringen gäller inspektioner som omfattas av tillämpningsområdet för EU:s samarbetsförordning har grundlagsutskottet inget att anmärka på i konstitutionellt hänseende (se GrUU 6/2019 rd, s. 4). 

Det kan bedömas att utförandet av inspektioner på kommissionens begäran och bistående av kommissionen vid utförandet av inspektioner grundar sig på skyldigheter enligt artikel 14 i förordningen och att de innebär utövning av offentlig makt. Enligt 6 § i förvaltningslagen ska myndigheterna använda sina befogenheter enbart för syften som är godtagbara enligt lag. Ordalydelsen i förordningen är dock inte exakt i fråga om vilken nationell myndighet den skyldighet som förutsätter utövning av offentlig makt gäller. Eftersom det i förordningen hänvisas till medlemsstaternas skyldigheter i fråga om inspektioner utan att närmare specificera vilken myndighet skyldigheten gäller, är det nödvändigt att föreskriva på lagnivå om den förpliktigade myndighetens, dvs. Konkurrens- och konsumentverkets, behörighet och skyldigheter i fråga om inspektioner.  

Förordningen lämnar inget nationellt handlingsutrymme i fråga om huruvida Finland ska genomföra inspektioner på kommissionens begäran eller bistå kommissionen vid inspektioner. När det gäller inspektioner på begäran av kommissionen föreskrivs det dock i förordningen att de ska genomföras i enlighet med den nationella lagstiftningen. Nationellt handlingsutrymme ingår i fråga om vilken nationell myndighet de inspektionsrelaterade uppgifter som förordningen förutsätter ska ges till. 

11.2  Skyldighet att lämna information

Förordningens och föreliggande propositions bestämmelser om myndigheternas rätt att få och lämna ut information trots sekretessbestämmelserna kan bedömas i förhållande till skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § 1 mom. i grundlagen. Grundlagsutskottet har bedömt bestämmelserna om myndigheternas rätt att få och skyldighet att lämna ut uppgifter trots sekretessbestämmelserna i förhållande till skyddet för privatlivet och personuppgifter enligt 10 § 1 mom. i grundlagen.  

Även om förordningen som sådan är förpliktande för medlemsstaterna och de nationella myndigheterna, är det nödvändigt att utfärda kompletterande nationell lagstiftning för att säkerställa att de nationella myndigheterna och de upphandlande enheterna kan samarbeta med kommissionen i fråga om informationsutbytet på det sätt som förordningen förutsätter. I propositionen föreslås det bestämmelser om via vilken nationell myndighet kommissionens begäran om information till Finland som medlemsstat ska förmedlas och via vilken myndighet uppgifter som omfattas av Finlands skyldighet att lämna information kan förmedlas till kommissionen i situationer där kommissionen inte känner till vilken nationell myndighet eller upphandlande enhet en begäran om information ska riktas till. I propositionen föreslås bestämmelser om Konkurrens- och konsumentverkets roll som nationell kontaktmyndighet och om verkets rätt att trots sekretessbestämmelserna av andra nationella myndigheter och upphandlande enheter få den information som avses i artiklarna 13.5 och 35.1 i förordningen och att vidarebefordra informationen till kommissionen. Grundlagsutskottet har bedömt konsumentmyndighetens rätt att få uppgifter i anslutning till tillsynsbefogenheterna enligt EU:s samarbetsförordning (GrUU 12/2019 rd). Grundlagsutskottet granskade rätten att få uppgifter med tanke på information med avseende på skyddet för privatliv och personuppgifter i 10 § 1 mom. i grundlagen. På grund av företrädet för EU-sekundärrätten såg utskottet det som uppenbart att en korrekt tillämpning av rättigheterna till information enligt samarbetsförordningen måste betraktas som nödvändig i överensstämmelse med grundlagsutskottets vedertagna praxis för reglering av myndigheternas rätt att få och lämna ut information trots sekretess. Eftersom avsikten var att bestämmelsen i större utsträckning än förordningen ska omfatta rättigheterna att få uppgifter också enbart på grundval av nationell prövning, ansåg utskottet att bestämmelserna om rätten att få uppgifter bör preciseras separat inom ramen för samarbetsförordningen genom en förteckning över de känsliga uppgifter som hör till kärnan i skyddet för privatlivet och som rätten att få uppgifter är avsedd att omfatta. Alternativt måste rätten att få uppgifter ordagrant kopplas till vad som är nödvändigt med avseende på tillämpningen av den rätt att få uppgifter som föreskrivs i förordningen eller med tanke på något annat syfte som specifikt och exakt definieras i bestämmelsen Här anser grundlagsutskottet att man beträffande känsliga uppgifter i första hand bör sikta på en så exakt och noggrant avgränsad förteckning som möjligt inom de ramar som samarbetsförordningen möjliggör. 

I den föreliggande propositionen är det, liksom i ovan nämnda fall, frågan om myndigheternas skyldigheter enligt en EU-förordning. Enligt grundlagsutskottet måste en korrekt tillämpning av rättigheterna till information enligt samarbetsförordningen betraktas som nödvändig i överensstämmelse med grundlagsutskottets vedertagna praxis för reglering av myndigheternas rätt att få och lämna ut information trots sekretess. I denna proposition föreslås inga mer omfattande bestämmelser om myndigheters rätt att få uppgifter än i förordningen, och i bestämmelsen hänvisas det till förordningen. Ordalydelsen i förordningen förutsätter dock inte att en medlemsstats skyldighet att besvara en begäran om information i praktiken fullgörs genom inrättandet av en nationell kontaktpunkt. Företagens och medlemsstaternas skyldighet att lämna information till kommissionen enligt artikel 13 omfattar ”all nödvändig information”. För medlemsstaternas del gäller skyldigheten att lämna ut information all nödvändig information som behövs för att kommissionen ska kunna fullgöra sina uppgifter enligt förordningen. Dessutom kan det konstateras att förordningen om utländska subventioner till sin karaktär gäller ekonomisk verksamhet. Svaren gällande ekonomisk verksamhet som skickas till kommissionen kan dock också innehålla vissa personuppgifter, t.ex. uppgifter om de personer som ansvarar för den ekonomiska verksamheten.  

Det tänkande som kommer till uttryck i 29 § i offentlighetslagen talar för att uttryckligen föreskriva att bestämmelsen gäller trots sekretessbestämmelserna. 

11.3  Bedömning av lagstiftningsordningen

På de grunder som nämns ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning.