1
Lagförslag
1.1
Kreditinstitutslagen
10 kap. Finansiella förutsättningar
3 §Buffertbelopp. Det föreslås att paragrafen ändras så att till den fogas behövliga bestämmelser om den i artikel 133 i kreditinstitutsdirektivet avsedda systemriskbufferten (systemic risk buffer). Det i artikel 133 i direktivet avsedda buffertkravet som används som ett makrotillsynsverktyg är en så kallad nationell option och varje medlemsstat får själv besluta om införandet av optionen. Bestämmelserna i artikeln innehåller vissa minimikrav särskilt i fråga om förfarandet vid ställande av buffertkravet. Av lagtekniska orsaker föreslås det att paragrafen ändras helt så, att en del av momenten i paragrafen förblir oförändrade till innehållet. Av underskridande av det nya buffertkravet följer, såsom i fråga om de andra buffertkraven om vilka det föreskrivs i 10 kap. i lagen, med undantag från minimikapitalbaskravet enligt EU:s tillsynsförordning och det i 11 kap. 6 § i lagen avsedda buffertkravet enligt prövning, endast en skyldighet att begränsa vinstutdelningen enligt 10 kap. 10 § i lagen. Det föreslagna buffertkravet ska täckas med i 1 kap. 17 § i lagen avsett kärnprimärkapital. I likhet med buffertkraven i den gällande lagen, tillämpas också det föreslagna buffertkravet både på ett enskilt kreditinstituts nivå och konsoliderad nivå. Av bestämmelserna i EU:s tillsynsförordning följer att buffertkravet tillämpas i huvudsak på det högsta finländska moderbolagets nivå.
Paragrafens 1 mom. ändras inte utan förblir oförändrat till innehållet.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att till det fogas ett omnämnande av systemriskbuffertkravet, som också ingår i det sammanlagda buffertkravet.
Enligt förslaget förblir 3 och 4 mom. oförändrade.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 5 mom., enligt vilket ett systemriskbuffertkrav fastställs med iakttagande av förfarandet enligt 10 kap. 4 och 6 a § i lagen. Ett buffertkrav enligt det föreslagna momentet ska i enlighet med artikel 133 i kreditinstitutsdirektivet vara till storleken minst 1 % och högst 5 % av det totala riskvägda exponeringsbeloppet som beräknas på nivån för ett kreditinstituts finansiella företagsgrupps högsta finländska moderbolag eller på nivån för en sammanslutning av inlåningsbanker. I stället för ett krav som ställs på basis av den totala riskexponeringen kan buffertkravet ställas på basis av riskkoncentrationer som avses i 6 a § 3 mom. i den föreslagna lagen, på grund av en operativ risk som beräknas enligt kreditinstitutets enskilda balansposter och poster och åtaganden utanför balansräkningen samt tillsynsförordningen, varmed buffertkravet bestäms enligt den risk som dessa poster bildar. Såsom en sådan riskkoncentration som avses i bestämmelsen kan till exempel betraktas den risk som utgörs av bolån som kreditinstituten beviljat eller någon annan motsvarande riskkoncentration. I sådana situationer där Finansinspektionen efter egen prövning anser att det är lämpligare att tillämpa ett snävare krav än ett buffertkrav som beräknas på basis av det totala riskvägda exponeringsbeloppet, ska Finansinspektionen i förhand precisera och publicera information om de poster på basis av vilka det riskvägda kravet ställs. Eftersom momentet således gör det möjligt att rikta kravet endast på basis av vissa riskkoncentrationer, kan Finansinspektionen ställa kravet att gälla till exempel endast poster och åtaganden som är belägna i Finland, i EES-området eller utanför EES-området, eller kombinationer av dessa. Preciseringen behöver i regel dock inte göras per kreditinstitut eller finansiell företagsgrupp med sådan noggrannhet som till exempel beträffande en enskild post som ska rapporteras, utan preciseringen kan också riktas till exempel med sådan noggrannhet som avser kreditportföljer, kreditstockar eller motsvarande kalkylmässiga poster. Genom bestämmelsen tryggas en flexibel användning av kravet och att dess effekter riktas till upptäckta risker och riskkoncentrationer som beror på det finansiella systemets strukturella egenskaper. Bestämmelsen förhindrar dock också ställandet av krav som tillämpas onödigt omfattande, om alternativet är att ställa ett buffertkrav som endast bestäms på basis av den totala riskexponeringen. En omfattande och flexibel tillämpningsbestämmelse förbättrar effektiviteten hos makrotillsynspolitiken och proportionerligt riktande av kravet. Formuleringen av bestämmelsen möjliggör även att det avsedda buffertkravet riktas endast till kreditinstitutens inhemska, eller inhemska och utländska, poster och åtaganden, eller till poster och åtaganden utanför EES-området. En begräsning av kravet till att endast gälla inhemska poster kan till exempel vara motiverat i en situation där Finansinspektionens direktion bedömer att det finns sådana systemrisker på den finländska finansmarknaden som klart avviker från situationen i andra länder. Tillämpningen av verktyget skulle då vara en del av den nationella makrostabilitetspolitiken och dess syfte skulle vara att säkerställa stabiliteten på den inhemska finansmarknaden. Behovet att ställa en systemriskbuffert kan uppstå till följd av strukturella systemrisker som anknyter till den inhemska kreditmarknaden som helhet, som är annorlunda än grunderna för ställande av ett O-SII- eller G-SII-krav för ett enskilt kreditinstitut. Det att Finansinspektionen har möjlighet att begränsa tillämningen till endast vissa riskkoncentrationer kan för sin del minska överlappningar mellan buffertkrav för kreditinstitut som ställts enligt olika premisser i olika länder.
I enlighet med artikel 133 i kreditinstitutsdirektivet ska buffertkravet vara minst 1 % om Finansinspektionen bedömer att det i det finansiella systemet finns risk för en sådan störning som nämns i lagen och, som om den realiseras, kan ha en allvarlig negativ effekt på realekonomin. Av bestämmelsen följer inte att kravet ska ställas så att det tillämpas automatiskt genast när lagarna träder i kraft, utan ett sådant buffertkrav som avses här är avsett att ställas efter prövning av Finansinspektionen på samma sätt som andra motsvarande krav först när förutsättningarna för ställandet av kravet föreligger. Kreditinstitutsdirektivet anger ingen övre gräns för det makrotillsynsverktyg som avses i artikel 133. Enligt artikeln avviker de åtgärder som förutsätts av den behöriga myndigheten från varandra enligt det hur stort buffertkrav man ämnar ställa. När kravet ställs vid minst 1 % men under 3 %, avviker till exempel bestämmelserna om informationsskyldigheten från det om kravet ställs vid minst 3, men under 5 %. Enligt nämnda artikel är också krav på över 5 % möjliga. Enligt den föreslagna bestämmelsen kan Finansinspektionen i fortsättningen ställa buffertkravet endast till 5 %.
Vid beräkningen av nivån för systemriskbufferten i ett kreditinstituts hemstat kan man också beakta de risker som banken har i andra medlemsstater. När en behörig myndighet ställer en buffert på högst 3 % på basis av åtaganden i andra medlemsstater, ska kravet ställas på samma nivå i fråga om alla åtaganden inom unionen.
Buffertkravet tillämpas enligt kreditinstitutsdirektivet huvudsakligen endast om det är högre än den så kallade G- eller O-SII-bufferten. Ett undantag från detta är en situation där medlemsstaten tillämpar kravet endast på balansposter och åtaganden utanför balansräkningen i hemstaten, men inte på poster och åtaganden i andra medlemsstater. Då ska kraven tillämpas kumulativt.
Vid bedömning av den tillräckliga nivån för buffertkravet är det motiverat att förutsätta att kravet ska ställas endast för att avvärja långsiktiga strukturella systemrisker som är större än normalt. För andra buffertkrav som ställs i fråga om närmast konjunkturrelaterade systemrisker lämpar sig andra medel i EU-lagstiftningen, såsom den kontracykliska kapitalbufferten och möjligheten att höja riksvikten för krediter med säkerhet i bostad eller fastighet vid beräkning av minimikapitalbaskravet.
Eftersom systemriskbufferten riktar sig till förhindrande av långsiktiga strukturella systemrisker, ska storleken på kravet basera sig på en bedömning av hur allvarliga dessa strukturella systemrisker är. Däremot ska ställandet av kravet huvudsakligen inte basera sig på systemrisker som beror på enskilda kreditinstituts systemviktighet. Detta hindrar dock inte att kravet tillämpas endast på ett kreditinstitut, om det med beaktande av kreditinstitutets riskprofil, betydelse, kopplingar och andra faktorer är motiverat och nödvändigt.
Paragrafens 6 mom. motsvarar oförändrad 5 mom. i den gällande lagen.
Paragrafens 7 mom. motsvarar 6 mom. i den gällande lagen. Till momentet fogas ett omnämnande av att vad som i EU:s tillsynsförordning föreskrivs om kreditinstituts skyldighet att uppfylla konsoliderade kapitalkrav, gäller på motsvarande sätt kreditinstituts skyldighet att uppfylla konsoliderade systemriskbuffertkrav.
4 §.Bestämmande av kontracykliska buffertkrav och systemriskbuffertkrav. Enligt 1 mom. ställer Finansinspektionen utöver kontracykliska buffertkrav också systemriskbuffertkrav.
Paragrafens 2 mom. motsvarar oförändrad slutdelen av 1 mom. i den gällande lagen.
Paragrafens 3 mom. är ny. I enlighet med 2 mom. ska Finansinspektionen i samarbete med finansministeriet och Finlands Bank årligen bedöma om det finns anledning att ställa ett systemriskbuffertkrav eller att ändra eller hålla i kraft gällande krav. Beslut om saken ska fattas inom sex kalendermånader efter utgången av varje år. Finansinspektionen ska vid bedömning av huruvida ett systemriskbuffertkrav ska ställas utöver andra faktorer beakta principen i kreditinstitutsdirektivet om att myndigheten först ska överväga tillämpning av andra makrotillsynsverktyg som avses i EU:s tillsynsförordning och kreditinstitutsdirektivet innan ett systemriskbuffertkrav kan tas i bruk.
Paragrafens 4 mom. motsvarar huvudsakligen i oförändrad form 2 mom. i den gällande lagen. Det föreslås dock att paragrafhänvisningen i momentet ses över.
Paragrafens 5 mom. motsvarar 3 mom. i den gällande lagen med paragrafhänvisningen korrigerad. På samma sätt som i nuläget ska Finansinspektionen före beslutet samråda med de instanser som nämns i momentet. I enlighet med gällande lag betyder samråd en begäran om utlåtande till dessa myndigheter eller ordnande av ett diskussionsmöte för representanter för dessa myndigheter, utöver det att saken diskuteras i Finansinspektionens direktion. Dessutom följer av samarbetskravet enligt 2 och 3 mom., såsom hittills, att ställandet av buffertkravet ska beredas tillsammans med finansministeriet och Finlands Bank redan före det formella förfarandet med samråd.
Paragrafens 6 mom. motsvarar 4 mom. i gällande paragraf. Det föreslås att bestämmelsen i momentet preciseras till formuleringen så att den i fortsättningen gäller båda kraven som avses i paragrafen. Enligt huvudregeln träder också ett systemriskbuffertkrav i kraft tolv månader efter beslutet. Bestämmelsen behövs för att instituten ska hinna förbereda sig tillräckligt genom att förbättra sina kapitalnivåer. Till momentet fogas dock en bestämmelse om att buffertkravet kan bli tillämpligt som ett gradvis ökande krav, varmed buffertkravet ökar med 0,5 procentenheter med sex månaders intervaller från det att det ställs till dess att den kravnivå som Finansinspektionen förutsätter har uppnåtts.
Paragrafens 7 och 8 mom. motsvarar oförändrade 5 och 6 mom. i den gällande lagen.
Paragrafens 9 mom. motsvarar huvudsakligen 7 mom. i gällande paragraf. Momentet ses över lagtekniskt så att det motsvarar paragrafens ändrade innehåll.
Paragrafens 10 mom. motsvarar 8 mom. i gällande paragraf.
6 a §.Grunderna för bestämmande av systemriskbuffertkrav. I lagen föreslås en paragraf i vars 1 mom. beskrivs de grunder på vilka buffertkravet i första hand ska ställas.
I 2 mom. anges ytterligare grunder som ska beaktas vid beslutsfattandet.
Enligt 3 mom. ska buffertkravet vara skäligt och proportionerligt i förhållande till den risk på basis av vilken kravet ställs.
Enligt 4 mom. ska Finansinspektionen vid ställandet av buffertkravet beakta Europeiska systemrisknämndens rekommendationer och varningar till den del de berör Finlands finansmarknad.
Paragrafens 5 mom. ger finansministeriet fullmakt att utfärda närmare bestämmelser om grunderna för fastställande av buffertkrav.
9 §. Samordning av buffertkrav för systemviktiga institut och systemriskbuffertkrav. Det föreslås att paragrafen ändras så att till den fogas bestämmelser som är nödvändiga med tanke på det föreslagna buffertkravet. Innehållet i 1 mom. motsvarar den gällande paragrafen. Enligt 2 mom. ska kreditinstitutet uppfylla det högre av de krav som nämns i momentet, eftersom ett systemriskbuffertkrav ska i enlighet med kreditinstitutets totala riskvägda exponeringsbelopp täcka bland annat alla balansposter oberoende av om dessa balansposter kan anses vara belägna i hemlandet, i EES-området eller i tredjeländer. Enligt 3 mom., om det är möjligt att på ett kreditinstitut tillämpa buffertkrav enligt antingen 7 eller 8 § samt ett systemriskbuffertkrav, och det senare buffertkravet täcker endast kreditinstitutets balansposter och åtaganden utanför balansräkningen i Finland och tredjeländer, ska kreditinstitutet uppfylla båda kraven, dvs. kraven är kumulativa.
10 §.Underskridande av buffertkrav. Paragrafens 4 mom. ses över så att den motsvarar den föreslagna lagen. Det i paragrafen avsedda buffertkravet får enligt momentet dock inte överskrida ett belopp i vilket även systemriskbuffertkravet räknas.
1.2
Lagen om Finansinspektionen
10 §.Direktionens uppgifter. Det föreslås att 1 mom. 6 punkten ändras så att till direktionens uppgifter fogas i enlighet med lagförslag 1 också behörigheten att besluta om systemriskbuffert. Behörigheten gäller ställande, ändring eller bibehållande av ett sådant buffertkrav.
Samarbete som gäller grupptillsyn och annat samarbete
Det föreslås att mellanrubriken före 62 § ändras.
65 d §.Samarbete som gäller bestämmande och godkännande av buffertkrav. Paragrafen är ny. I 1 mom. föreskrivs det om en särskild skyldighet till underrättelse som motsvarar bestämmelserna i lagförslag 1. De föreslagna bestämmelserna baserar sig på artikel 133.11, 133.12, 133.14 och 133.15 i kreditinstitutsdirektivet.
Enligt 2 mom. kan Finansinspektionen, om mottagaren till en i 1 mom. 3 punkten avsedd underrättelse motsätter sig ställandet av buffertkravet, föra saken till behandling hos Europeiska bankmyndigheten i den ordning som anges i artikel 19 i förordning (EU) nr 1093/2010. Ett beslut enligt momentet får inte tillämpas innan Europeiska bankmyndigheten fattat ett interimistiskt beslut i ärendet. Bestämmelsen baserar sig på artikel 133.14 andra stycket i kreditinstitutsdirektivet.
65 e §.Godkännande av buffertkrav. Det föreslås att det till lagen fogas en ny 65 e §, med vilken artikel 134 i kreditinstitutsdirektivet genomförs. I 1 mom. föreskrivs det om ett formellt förfarande för erkännande som avses i nämnda artikel, och som gäller ett systemriskbuffertkrav som den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat fastställt. Finansinspektionen har rätt, men inte skyldighet, att tillämpa ett krav som motsvarar ett buffertkrav som den behöriga myndigheten i en annan medlemsstat fastställt på det totala riskvägda exponeringsbelopp som bestäms enligt sådana balansposter och åtaganden utanför balansräkningen för ett kreditinstitut som auktoriserats i Finland. När Finansinspektionen fattar beslut om erkännande ska den beakta de faktorer som förutsätts enligt artikel 133.11—13 i kreditinstitutsdirektivet, utöver vilka i beslutsprövningen ska beaktas de andra kraven enligt lagen. Ett ömsesidigt erkännande kan i regel inte göras, om inte ett motsvarande beslut också kan fattas enligt lagstiftningen i Finland när de anmälda faktorerna föreligger. I 65 a § i lagen om Finansinspektionen föreskrivs det dessutom om samarbete vid grupptillsyn.
Enligt 2 mom. har Finansinspektionen rätt att be Europeiska systemrisknämnden utfärda en rekommendation till en annan medlemsstat om erkännande av ett systemriskbuffertkrav som ställts i Finland.
Enligt 3 mom. ska Finansinspektionen underrätta Europeiska kommissionen, Europeiska systemrisknämnden, Europeiska bankmyndigheten och den behöriga myndigheten i den andra medlemsstat som ställt buffertkravet i fråga om ett beslut som avses i 1 mom.
1.3
Lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag
1 kap. Allmänna bestämmelser
3 §.Definitioner. Det föreslås att definitionen i 1 mom. 18 punkten preciseras så att den motsvarar resolutionsdirektivets tillämpningsområde.
Det föreslås att det till 1 mom. fogas en ny 26 punkt, i vilken begreppet kritiska funktioner definieras. Definitionen motsvarar definitionen av kritiska funktioner i artikel 2.1 led 35 i resolutionsdirektivet och artikel 2 i kommissionens delegerade förordning (2016/778). Samtidigt föreslås det att begreppet kärnfunktioner ersätts med kritiska funktioner i resolutionslagen. Med kritiska funktioner avses sådana kritiska funktioner med tanke på realekonomin och stabiliteten, som banken tillhandahåller tredje parter. Därför ska kritiska funktioner klart skiljas från termen kärnverksamhet som används annanstans i lagen, och som avser affärsfunktioner som är viktiga för banken och som definieras i artikel 2.1 led 36 i resolutionsdirektivet. Begreppen har en betydande skillnad i resolutionsplaneringen. Avsikten är att göra motsvarande precisioner av användningen av begreppen i finansministeriets förordning om uppgifter som ska framgå av ett kreditinstituts och värdepappersföretags återhämtningsplaner.
6 §.Lagens syften och allmänna tillämpningsprinciper. Det föreslås att 1 mom. 1 punkten ändras så att begreppet kärnfunktioner ersätts med begreppet kritiska funktioner i enlighet med artikel 31 i resolutionsdirektivet. Med ändringen görs begreppen i resolutionslagen enhetliga med begreppen i resolutionsdirektivet.
3 kap. Bedömning av avvecklings- och omorganiseringsmöjligheter
1 §.Skyldighet att bedöma möjligheterna till avveckling och omorganisering av institut. Det föreslås att 2 mom. 3 punkten ändras så att begreppet kärnfunktioner ersätts med begreppet kritiska funktioner i enlighet med artikel 15 i resolutionsdirektivet.
2 §.Skyldighet att bedöma möjligheterna till avveckling och omorganisering av en koncern. Det föreslås att 2 mom. 3 punkten ändras så att begreppet kärnfunktioner ersätts med begreppet kritiska funktioner i enlighet med artikel 16 i resolutionsdirektivet.
4 §.Undanröjande av hinder för avveckling av ett institut och omorganisering av verksamheten. Det föreslås att 4 mom. 1 och 7 punkten ändras så att begreppet kärnfunktioner ersätts med begreppet kritiska funktioner i enlighet med artikel 17 i resolutionsdirektivet.
4 kap. Ställande av institut under resolutionsförvaltning
1 §.Villkor för resolutionsförvaltning. Det föreslås att ordalydelsen i paragrafens 3 mom. ändras så att den motsvarar artikel 32 i resolutionsdirektivet.
6 kap. Nedskrivning och konvertering av värdet på aktier, andelar och vissa andra balansposter samt indragning av aktier och andelar
1 §.Skyldighet att skriva ned det nominella värdet på poster i eget kapital samt att konvertera vissa andra balansposter. När resolutionslagen stiftades gavs Verket för finansiell stabilitet inte befogenhet att konvertera i artikel 51 i tillsynsförordningen avsett övrigt primärkapital eller primärkapital-tillskott, eller i artikel 62 i samma förordning avsett supplementärkapitalinstrument till poster i eget kapital oberoende av en resolutionsåtgärd. I artikel 59.1 a i resolutionsdirektivet har en sådan befogenhet dock föreskrivits för resolutionsmyndigheten. I sin nuvarande lydelse kan den i 8 kap. 1 § i resolutionslagen avsedda befogenheten att skriva ned och konvertera skulder användas först efter det att resolution har inletts, medan tillämpningen av bestämmelserna i 6 kap. har begränsats till bokföringsmässigt eget kapital. Övrigt primärkapital eller primärkapitaltillskott som avses i artikel 51 i tillsynsförordningen eller supplementärkapitalinstrument som avses i artikel 62 i samma förordning kan bokföringsmässigt höra antingen till eget kapital eller främmande kapital. Eftersom artikel 59 i övrigt har genomförts i kapitel 6, föreslås det att 6 kap. 1 § 1 mom. ändras så att ovannämnda poster och instrument som definieras i tillsynsförordningen kan konverteras till poster i eget kapital i de situationer som avses i 2 momentet i samma paragraf. Det avgörande är inte den bokföringsmässiga behandlingen av de ifrågavarande posterna och finansiella instrumenten, utan det, huruvida de hör till de poster som definieras i tillsynsförordningen. Det föreslås att 2 mom. ändras så att till det fogas en precisering om att ifrågavarande åtgärder kan vidtas oberoende av resolution. Samtidigt ändras också rubriken för kapitlet och paragrafen.
3 §.Nedskrivning av eget kapital och konvertering av vissa andra balansposter i företag som hör till samma grupp. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar också de poster som avses enligt ändringen i 1 §.
7 kap. Allmänna principer för resolutionsverktyg
2 §.Resolutionsverktyg. Motstridiga bestämmelser om förmånsrätt i konkurs för ersättning för kostnader för användningen av resolutionsverktyg som uppkommit för Verket för finansiell stabilitet finns å ena sidan i paragrafens 3 mom. och å andra sidan i 21 § 2 mom. 3 punkten i lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform (1501/2001), 30 § 2 mom. 3 punkten i lagen om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform (423/2013) och i 118 § 2 mom. 3 punkten i sparbankslagen (1502/2001) (nedan banklagarna). Enligt nämnda paragrafer i banklagarna har ersättningar enligt 3 mom. i denna paragraf förmånsrätt i förhållande till skulder utan säkerhet och skulder utan förmånsrätt. Enligt 3 mom. ska verkets fordringar enligt det momentet betalas vid institutets konkurs eller vid avveckling av institutet eller bolaget enligt 1 mom. 3 eller 4 punkten, med bästa förmånsrätt efter garanterad insättning enligt verklagen och sådana fordringar som avses i 3 § i lagen om den ordning i vilken borgenärer skall få betalning (1578/1992) (nedan betalningsordningslagen).
Enligt banklagarna har alltså resolutionskostnader som uppkommit för verket för finansiell stabilitet bättre förmånsrätt i förhållande till skulder utan säkerhet och skulder utan förmånsrätt men sämre förmånsrätt än insättningar, som också har bättre förmånsrätt i förhållande till skulder utan säkerhet och skulder utan förmånsrätt. Den sista typen av fordran enligt 5 § i betalningsordningslagen som har förmånsrätt är en fordran till säkerhet för vilken en företagsinteckning enligt företagsinteckningslagen fastställts. Eftersom resolutionskostnader som uppkommit för Verket för finansiell stabilitet enligt banklagarna har förmånsrätt endast i förhållande till skulder utan säkerhet och skulder utan förmånsrätt, kan kostnaderna inte med stöd av banklagarna ha bättre förmånsrätt i förhållande till en företagsinteckningsfordran med förmånsrätt.
Enligt paragrafens 3 mom. har dock resolutionskostnader som uppkommit för Verket för finansiell stabilitet bästa förmånsrätt efter de fordringar som avses i 3 § i betalningsordningslagen. Kostnaderna har enligt denna lag alltså bättre förmånsrätt än i 5 § i betalningsordningslagen avsedda företagsinteckningsfordringar och i 3 a § i betalningsordningslagen avsedda fordringar som har uppkommit i samband med företagssanering.
I banklagarna och resolutionslagen finns alltså motstridiga bestämmelser om förmånsrätten vid konkurs i fråga om kostnader som har uppkommit för Verket för finansiell stabilitet. Eftersom förmånsrätten vid konkurs för insättningar delvis är kopplad till förmånsrätten för ersättningar, har det föreskrivits motstridigt också om deras förmånsrätt i banklagarna och resolutionslagen. Det bör dock föreskrivas om förmånsrätten vid konkurs i fråga om kostnader som uppkommit för Verket för finansiell stabilitet samt insättningar på samma sätt i alla lagar där det föreskrivs om deras förmånsrätt. Därför föreslås det att hänvisningen i 3 mom. till 3 § i betalningsordningslagen ändras till en hänvisning till 5 § i betalningsordningslagen.
8 kap. Skuldnedskrivning och konvertering av skulder till kapitalbasinstrument
5 §.Fakultativa undantag i fråga om nedskrivningsbara skulder. Det föreslås att 2 mom. 2 punkten ändras så att begreppet kärnfunktioner ersätts med begreppet kritiska funktioner i enlighet med artikel 44 i resolutionsdirektivet.
6 §.Användning av resolutionsfonden i särskilda fall. Det föreslås att hänvisningen i 1 mom. till 3 § korrigeras till en hänvisning till 5 §.
7 §.Minimikrav för kapitalbas och nedskrivningsbara skulder. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras eftersom minimikravet också kan fyllas med kapitalbasen, och således kan den gamla rubriken vara vilseledande.
Det föreslås att till paragrafens 1 mom. fogas ett omnämnande som motsvarar artikel 45.1 första stycket i resolutionsdirektivet om att skulder som hänför sig till balansomslutningen och derivatavtal beaktas till nettobelopp till den del som motsatta derivatpositioner får nettas när avtalet avslutas. På motsvarande sätt föreslås det att hänvisningen till 12 kap. 3 § stryks i paragrafens 2 mom. Med ändringarna förenhetligas definitionen av minimikravet för ett enskilt instituts nedskrivningsbara skulder och konsoliderade nedskrivningsbara skulder.
Det föreslås att 3 mom. 3 punkten ändras så att den motsvarar artikel 43 i resolutionsdirektivet.
Det föreslås att 3 mom. 5 punkten ändras så att till den fogas hänvisningar till lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform, lagen om andelsbanker och andra kreditinstitut i andelslagsform samt sparbankslagen. Enligt resolutionsdirektivet utesluts från tillämpningsorådet för nedskrivningsbara skulder förutom garanterade insättningar också andra insättningar med förmånsrätt enligt artikel 108 i resolutionsdirektivet.
10 kap. Tillfälliga institut
1 §.Inrättande av ett tillfälligt institut samt överlåtelse av aktier och andelar eller tillgångar och skulder. Det föreslås att 1 mom. ändras så att Verket för finansiell stabilitet ges befogenhet i enlighet med artikel 40.1 a i resolutionsdirektivet att bilda ett tillfälligt institut som i egenskap av holdingföretag äger problembankens alla aktier eller andra äganderättsinstrument. Enligt den nuvarande lagstiftningen är det endast möjligt att överföra ett instituts som har ställts under resolutionsförvaltning tillgångar och skulder till ett tillfälligt institut. Det föreslås att rubriken för paragrafen ändras.
2 §.Fortsatt verksamhet. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 6 mom., i vilket det konstateras att paragrafen inte tillämpas på tillfälliga institut som inrättats som holdingföretag. Ett sådant institut som ägs av ett holdingföretag behåller sin koncession och inom ramen för den rätten till tillgång till betalnings- och avvecklingssystemen, och därför behöver bestämmelserna i paragrafen inte tillämpas.
1.4
Lagen om myndigheten för finansiell stabilitet
1 kap. Allmänna bestämmelser
3 §.Definitioner. Det föreslås att hänvisningen i 1 mom. 11 punkten till beslut enligt 5 kap. 10 § 2 mom. korrigeras till en hänvisning till beslut enligt 5 kap. 9 § 2 mom.
Det föreslås att till förteckningen över icke-ersättningsberättigade insättningar i 12 punkten underpunkt b fogas, i enlighet med artikel 5.1 h i insättningsgarantidirektivet, placeringsfonders och AIF-fonders insättningar för att klargöra att också insättningar som de gör för egen räkning är icke-ersättningsberättigade. Det föreslås också att till underpunkt c i samma punkt fogas såsom en precisering arbetspensionsanstalter, eftersom den benämningen används för pensionsfonder som nämns i artikel 5.1 i i direktivet.
4 kap. EU:s stabilitetsavgift till EU:s gemensamma resolutionsfond och stabilitetsavgiften till den nationella resolutionsfonden
2 §.Betalningsförfarande för EU:s stabilitetsavgift. Det föreslås att 1 mom. ändras så att hänvisningen till kommissionens förordning preciseras genom att förordningens titel och nummer fogas till momentet.
5 §.Den nationella stabilitetsavgiften och målnivån för resolutionsfonden. Det föreslås att 1 mom. ändras så att tredjeländers kreditinstituts och tredjeländers värdepappersföretags filialer ska vara skyldiga att betala en stabilitetsavgift till den nationella resolutionsfonden i enlighet med artikel 103.1 i resolutionsdirektivet. Tredjeländers instituts filialer är inte skyldiga att betala stabilitetsavgift till EU:s gemensamma resolutionsfond, utan de ökar på den nationella resolutionsfonden.
Det föreslås att paragrafens 2 mom. ändras så att begränsningen till värdepappersföretag avlägsnas och således ska uttaget av alla stabilitetsavgifter ökas så jämnt som möjligt till dess att målnivån uppnåtts. Också tredjeländers filialers garanterade insättningar räknas med vid bestämmandet av målnivån.
Det föreslås att paragrafens 3 mom. ändras så att målnivån för den nationella resolutionsfonden består både av värdepappersföretagens och tredjeländers filialers andel av målnivån. För filialerna ska som jämförelsetal i stället för skillnaden mellan skulder och eget kapital användas omslutningen för den kalkylmässiga balansräkningen, för filialer rapporterar inte eget kapital enligt solvensberäkningen. Ett tredjelands filials kalkylmässiga balansräkning har definierats i 2 § 5 mom. i lagen om förvaltningsavgift till Verket för finansiell stabilitet (1197/2014). Vid beräkningen av både en filials balansomslutning och ett värdepappersföretags skulder och eget kapital ska medeltalet av de kvartalsvis beräknade balansräkningarna från föregående kalenderår användas.
Det föreslås att paragrafens 4 mom. upphävs eftersom en årlig betalningsandel på 10 % är problematisk om målnivån stiger till exempel på grund av att antalet betalningsskyldiga ökar. Bestämmelsen är onödig eftersom kravet enligt 2 mom. om att stabilitetsavgifterna ska ökas så jämnt som möjligt oberoende leder till en sammanlagd årlig avgift på 10 % för värdepappersföretag, om inte målnivån för resolutionsfonden ökar.
6 §.Grunderna för fastställande av den nationella stabilitetsavgiften. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras så att alla de som är skyldiga att betala till den nationella resolutionsfonden räknas med i jämförelsetalet.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom., i vilket det föreskrivs om stabilitetsavgiften för en enskild tredjelands filial. Ett tredjelands filial ska betala stabilitetsavgift i samma förhållande som värdepappersföretag. En filials jämförelsetal ska dock vara omslutningen av den kalkylmässiga balansräkningen, eftersom filialer inte rapporterar eget kapital enligt solvensberäkningen. Vid beräkningen av både en filials balansomslutning och ett värdepappersföretags skulder och eget kapital ska användas medeltalet av de kvartalsvis beräknade balansräkningarna från föregående kalenderår.
Det föreslås att paragrafens tidigare 2 mom. ändras så att hänvisningen till kommissionens förordning preciseras genom att förordningens titel och nummer fogas till momentet. Samtidigt ändras det tidigare 2 mom. till 3 mom. i paragrafen.
7 §.Extra nationella stabilitetsavgifter. Det föreslås att paragrafen ändras så att extra stabilitetsavgifter också kan tas ut av tredjeländers filialer på de grunder som nämns i paragrafen.
8 §.Användning av nationella stabilitetsavgifter. Det föreslås att paragrafen ändras så att stabilitetsavgifter kan i de situationer som anges i resolutionsdirektivet också användas för resolutionsåtgärder som avser ett tredjelands filial. Bestämmelser om resolution av ett tredjelands filial finns i 15 kap. i resolutionslagen. Denna paragraf blir tillämplig endast i situationer där Verket för finansiell stabilitet beslutar om att använda resolutionsåtgärder som avser en filial i enlighet med 15 kap. 4 eller 5 § i resolutionslagen.
9 §.Resolutionsfondens deltagande i koncernresolution. Det föreslås att paragrafen ändras så att resolutionsfonden i vissa situationer kan delta i koncernresolution också av ett tredjelands filial. Samtidigt konstateras det dock även att bestämmelser om resolution av tredjeländers filialer finns i 15 kap. i resolutionslagen, vilket också begränsar deltagandet i koncernresolution.
5 kap. Insättningsgaranti
5 §.Insättningsgarantiavgiftens belopp. Det föreslås att 7 mom. 4 punkten i paragrafen ändras så att den motsvarar Europeiska bankmyndighetens riktlinjer om metoder för beräkning av avgifter till insättningsgarantisystem (EBA/GL/2015/10). Samtidigt görs i bilagan till lagen motsvarande ändringar i fas 1 och 3 om förfarandet för beräkning av insättningsgarantiavgifterna.
7 §.Användning av insättningsgarantifondens tillgångar. Det föreslås att formuleringen i paragrafens 2 mom. ändras så att den blir tydligare. Dessutom föreslås det att det till 2 mom. fogas ett omnämnande i enlighet med artikel 11.6 i insättningsgarantidirektivet om att arrangemang som avses i 2 mom. endast kan användas i samband med insolvensförfaranden.
9 §.Betalningsskyldighetens inträde. Det föreslås att 5 mom. ändras så att en större krets ska informeras endast när det är fråga om ett positivt insättningsgarantibeslut. I fråga om ett negativt beslut räcker ett meddelande till den inlåningsbank som beslutet avser, och till den insättare som gjort anmälan samt myndigheterna.
10 §.Utbetalning av ersättningar. Det föreslås att formuleringen i 1 mom. preciseras i enlighet med artikel 8 i insättningsgarantidirektivet så, att uttrycket ”ska betala ut ersättning” ersätts med uttrycket ”göra tillgänglig”. Preciseringen är nödvändig eftersom betalningen nödvändigtvis inte kan göras inom föreskriven tid av orsaker som inte beror på Verket för finansiell stabilitet, till exempel av den orsaken att insättaren inte lämnat behövliga uppgifter för betalningen.
1.5
Lagen om källskatt på ränteinkomst
3 §.Skatteobjekt. Det föreslås att det till 1 mom. fogas en ny 4 punkt enligt vilken källskatt på ränteinkomst ska betalas för ersättning till insättare som betalas ur insättningsgarantifondens medel till den del som ersättningen innehåller i enlighet med insättningsavtalet upplupna räntor till och med det datum då ett beslut enligt 5 kap. 9 § 2 mom. i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet fattades, och när ersättningstagaren är en fysisk person eller ett inhemskt dödsbo som är allmänt skattskyldig i Finland enligt inkomstskattelagen (1535/1992). De upplupna räntorna beaktas endast fram till dess att beslutet om insättningsgarantiersättningar getts, oberoende av när ersättningarna betalas. Antalet insättare som får ersättningar ur insättningsgarantifonden i samband med utbetalningar skulle sannolikt vara stort, men andelen ränta som ingår i ersättningen skulle sannolikt i medeltal vara låg. Därför är det motiverat att det på beskattningen av ränta som ingår i ersättningar som betalats ur insättningsgarantifonden tillämpas samma bestämmelser som på ränta som betalas på vanliga bankinsättningar. De förfaranden som anknyter till uppbörd av källskatt, redovisning av skatten och deklaration av den uppburna skatten är administrativt sett lättare än de förfaranden som anknyter till inkomstbeskattningen, och lämpar sig därför bättre för beskattning av små betalningar till ett stort antal mottagare.
5 §.Uppbörd av och ansvar för skatt. Det föreslås att paragrafen ändras så att Verket för finansiell stabilitet fogas till förteckningen i 5 § i lagen om källskatt på ränteinkomst över räntebetalare som är skyldiga att uppbära skatt.
1.6
Lagen om affärsbanker och andra kreditinstitut i aktiebolagsform
6 §. Det föreslås att den felaktiga hänvisningen i 5 mom. till 3 mom. korrigeras till en hänvisning till 4 mom. Samtidigt ändras i den finska språkversionen Finansinspektionens tidigare namn Rahoitustarkastus till den nuvarande formen Finanssivalvonta. Ändringen påverkar inte den svenska språkdräkten.
1.7
Lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet
8 §. I 8 § 1 mom. 12 punkten i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (360/1968) föreskrivs det om avdragbarhet i beskattningen i fråga om EU:s stabilitetsavgifter och stabilitetsavgifter. Det föreslås att lagen om myndigheten för finansiell stabilitet ändras så att tredje länders kreditinstituts och tredjeländers värdepappersföretags filialer ska vara skyldiga att betala en stabilitetsavgift till den nationella resolutionsfonden. På motsvarande sätt föreslås det att 8 § 1 mom. 12 punkten ändras så att det i punkten konstateras att stabilitetsavgifter som tredje länders kreditinstituts och tredjeländers värdepappersföretags filialer betalat är avdragbara. Tredje länders kreditinstitut och tredjeländers värdepappersföretag definieras i 1 kap. 3 § 1 mom. i resolutionslagen.
4
Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning
De förslag som är centrala med tanke på grundlagen och lagstiftningsordningen gäller näringsfriheten, Finansinspektionens prövningsrätt när det gäller ställande av det föreslagna buffertkravet, delegering av normgivningsbefogenheten samt fördelningen av behörighet mellan finländska och utländska myndigheter och den finländska lagstiftningens territoriella räckvidd.
På samma sätt som enligt gällande lag ska ett kreditinstitut enligt 10 kap. 3 § i det första lagförslaget i propositionen, utöver det belopp som anges i EU:s tillsynsförordning som är direkt bindande rätt, ha ett kärnprimärkapital och konsoliderat kärnprimärkapital till ett belopp som täcker de i 10 kap. i lagen föreskrivna buffertkraven och konsoliderade buffertkraven. De buffertkrav som ställs för kreditinstitut följer av de tvingande bestämmelserna i kreditinstitutsdirektivet och tillsynsförordningen.
Med tanke på regleringen om kapitalkrav är 18 § 1 mom. i grundlagen, om att var och en har rätt att skaffa sig sin försörjning genom näring, en viktig bestämmelse. De buffertkrav som ställs för kreditinstitut innebär i och för sig att man ingriper i skyddet för näringsfriheten då man av vissa aktörer, här kreditinstitut och värdepappersföretag, utöver andra krav förutsätter en särskild kapitalbas, som såsom en ekonomisk börda begränsar friheten för föremålet för regleringen att utöva sin näring med de ekonomiska resurser som denne anser vara bäst. De krav som gäller den finansiella ställningen är dock motiverade av den anledningen att kärnan i den affärsverksamhet som regleras är att ha hand om andras, ofta fysiska personers, tillgångar såsom kontomedel på ett kreditinstituts konton, som till sin juridiska form är kreditinstitutets gäld från allmänheten. Skyddet för allmänheten, dvs. klienterna, har ansetts vara ett sådant vägande samhälleligt intresse som berättigar till begränsning av näringsfrihetens omfattning som annars garanteras av grundlagen. I samband med kreditinstitutsverksamhet är sådana med tanke på systemet med de grundläggande rättigheterna godtagbara begränsningar av nämnda frihet motiverade för att trygga finansmarknadens stabilitet, och därtill talar orsaker som anknyter till skyddet av klienterna för regleringen (GrUU 43/2004 rd). Objektet för regleringen är ett begränsat verksamhetsområde, kreditinstitutsverksamhet, och därtill har kreditinstituten som utövare av inlånings- och utlåningsverksamhet särskild betydelse för klienternas ekonomiska intressen, och därför motsvarar de föreslagna bestämmelserna till utgångspunkter och mål de principer som förutsätts enligt grundlagsutskottets utlåtanden om näringsfrihet (GrUU 28/2000 rd, GrUU 28/2001 rd, GrUU 53/2001 rd, GrUU 19/2002 rd och GrUU 17/2004 rd).
I 10 kap. 3, 4 och 6 a § i det första lagförslaget föreslås det bestämmelser med stöd av vilka Finansinspektionen kan ställa ett systemriskbuffertkrav som varierar mellan 1—5 % för ett kreditinstitut. Ställandet av buffertkravet och den bindande maximinivån baserar sig på kreditinstitutsdirektivets bestämmelse (artikel 133). Den föreslagna bestämmelsen om ställande av det nya buffertkravet avviker till sin natur inte från motsvarande bestämmelser i 10 kap. i den gällande lagen. Inom ramarna för de nuvarande befogenheterna kan Finansinspektionen för kreditinstitut ställa krav på en kontracyklisk kapitalbuffert, buffertkrav för banker som klassificeras som systemviktiga, buffertkrav för globalt systemviktiga institut och buffertkrav enligt 11 kap. 6 §, dvs. ett så kallat pelare II-krav. Bestämmelser om förutsättningarna för och förfarandet vid ställandet av de olika buffertkraven finns i 10 och 11 kap. i kreditinstitutslagen. Av Finansinspektionens nuvarande befogenheter är befogenheten enligt 11 kap. 6 § i lagen att ställa ett buffertkrav enligt prövning en sådan befogenhet där ställandet av kravet baserar sig på Finansinspektionens prövning och det för ställandet av kravet inte finns några detaljerade, t.ex. kvantitativa kriterier på lagnivå. På samma sätt som i fråga om befogenheterna enligt den gällande lagen ska det i lagen ställas vissa begränsningar också för den föreslagna prövningsrätten. Därtill bör det beaktas att av artikel 133 i kreditinstitutsdirektivet följer att användningen av prövningsrätt är nödvändig vid ställandet av instrumentet i fråga, så att tillsynsmyndigheten ska kunna beakta de övervakades berättigade intressen och andra faktorer som anknyter till den övervakades ekonomiska ställning, i stället för att kravet alltid skulle ställas när vissa kalkylmässiga villkor uppfylls.
De föreslagna bestämmelserna ger således Finansinspektionen liknande prövningsrätt som i nuläget att ställa ett högre stabilitetskrav på ett kreditinstitut för täckande av särskilda systemrisker än vad som följer av minimikraven i EU:s tillsynsförordning och kreditinstitutslagen. Enligt förslaget begränsas prövningsrätten så, att buffertkravet kan vara 1–5 procent, kravet ska täckas med så kallat kärnprimärkapital och ställandet av buffertkravet ska basera sig på förekomsten av de grunder som anges i den föreslagna lagen samt på i förhand publicerade indikatorer som beskriver grunderna. Närmare bestämmelser om faktorer som anknyter till indikatorerna utfärdas genom förordning av finansministeriet. Enligt den föreslagna lagen är en förutsättning för ställande av kravet dessutom att andra ändamålsenliga medel som står till buds har tillgripits för att minska riskerna innan ett nytt systemriskbuffertkrav kan ställas. I enlighet med kraven i kreditinstitutsdirektivet baserar sig prövningsrätten på Finansinspektionens bedömning av systemrisken.
Den prövningsrätt för Finansinspektionen som ingår i bedömningen av risken och bedömningen av den fara som en eventuell realisering av risken medför för det finansiella systemets störningsfria funktion samt den finansiella stabiliteten begränsas av de grunder för ställande av buffertkrav som framgår av den nya föreslagna 6 a §. Utgångspunkten för den föreslagna paragrafen är att Finansinspektionen kan när den beslutar om ställande, ändrande och bibehållande av ett buffertkrav beakta faktorer som beskriver de strukturella sårbarheterna i det finansiella systemet. Förutsättningar för ställande av buffertkravet ska vara kreditinstitutssektorns riskkoncentrationer i fråga om utlåning, upplåning och andra centrala bankfunktioner. Därtill ska inhemska kreditinstituts inbördes kopplingar i fråga om utlåning, betalningsförmedling och andra bankfunktioner som är viktiga med tanke på den finansiella stabiliteten beaktas såsom faktorer som ökar risken. Även kreditinstitutssektorns kopplingar till utländska banksystem och finansiella system, centrala motparter och andra aktörer på finansmarknaden ska beaktas som faktorer som ökar risken. Därtill anses som faktorer som ökar risken kreditinstitutssektorns kopplingar till risker hos Europeiska unionens medlemsstaters och andra länders ekonomier och finansiella system samt kreditinstitutssektorns koncentration mätt enligt balansräkningarna. Utöver ovannämnda faktorer förutsätts koncentration när det gäller utlåning och mottagande av insättningar från allmänheten. För varje faktor som nämns ovan ska det även fastställas indikatorer, som ska väljas och definieras så att de värden som de anger är möjligast jämförbara på Europeiska Unionens nivå. Av den föreslagna paragrafen följer också att det är möjligt att ställa en så kallad systemriskbuffert endast i sådana situationer där andra tillsynsåtgärder och tillsynsbefogenheter för makrotillsynen har utnyttjats, med undantag av de befogenheter som avses i artikel 458 och 459 i tillsynsförordningen, varmed tröskeln för ställande av bufferten är förhållandevis hög särskilt i den övre ändan av den tillåtna skalan.
När förutsättningarna enligt paragrafen uppfylls är det möjligt att ställa buffertkravet i situationer där de faktorer som beskriver kopplingarna mellan det finansiella systemet och den totala ekonomin visar på en tillräckligt höjd systemrisk i Finland, och inga andra åtgärder för att behärska riskerna återstår. Specifika riskfaktorer är kreditinstitutssektorns storlek i förhållande till storleken på vår samhällsekonomi, den betydelse vår kreditinstitutssektor har i fråga om förmedling av finansiering till den inhemska privata sektorn och bruttosoliditeten hos kreditinstitutens största kundsektorer.
Grundlagsutskottet har tidigare när den bedömt regleringen av kreditinstitutsverksamheten konstaterat att det karakteristiska för kreditinstitutsverksamhet är att medel i stor skala tas emot från allmänheten och därför är det nödvändigt med en viss grad av myndighetskontroll och användning av de befogenheter som följer av den, och att vissa faktorer som är acceptabla med tanke på de grundläggande fri- och rättigheterna och som framför allt avser att garantera stabiliteten på den finansiella marknaden och som därmed också skyddar kunderna motiverar regleringen (GrUU 24/2002 rd och GrUU 16/2003).
Utskottet har också betonat att förutsättningarna för användningen av tillsynsmyndigheternas behörighet och befogenheter ska begränsas och myndigheternas prövningsrätt styras. När man beaktar kreditinstitutsdirektivets tvingande bestämmelser om buffertkrav som förutsätter att myndigheten har tämligen omfattande prövningsrätt, är de föreslagna bestämmelserna motiverade även med tanke på kraven i grundlagen. De föreslagna bestämmelserna motiveras också av att de motsvarar branschens egna intressen, eftersom en avvikelse från utgångspunkterna i kreditinstitutsdirektivets bestämmelser skulle försvaga de finländska kreditinstitutens verksamhetsförutsättningar på den internationella finansiella marknaden.
Regeringen anser, särskilt med beaktande av kraven i direktivet som förutsätter att myndigheterna ges prövningsrätt i fråga om att ställa kravet och att inte ställa kravet, att de föreslagna bestämmelserna är motiverade och att de inte strider mot kraven i grundlagen särskilt med beaktande av att motsvarande prövningsrätt också i nuläget ingår i Finansinspektionens behörighet som beskrivs ovan. Användningen av Finansinspektionens prövningsrätt har dessutom på lagnivå sätt styrts och begränsats på det sätt som framkommer ur förslaget genom att man för buffertkravet ställt kvantitativa begränsningar samt genom att i lagen detaljerat föreskriva om förutsättningarna för ställande av kravet. Av målen för och naturen hos systemriskbuffertkravet följer att man inte kan skapa en entydig, till exempel matematisk och därmed mekanisk, formel som förutsättning för ställande av kravet, utan ställandet ska på det sätt som förutsätts i kreditinstitutsdirektivet basera sig på myndighetens helhetsprövning i fråga om förekomsten av flera strukturella faktorer som framträder samtidigt.
I propositionens första lagförslag föreslås i 10 kap. 4 § 9 mom. och 10 kap. 6 a § 4 mom. ett bemyndigande enligt vilket närmare bestämmelser om de omständigheter som nämns i lagrummen kan utfärdas genom förordning av finansministeriet. Genom förordning ska det föreskrivas om de uppgifter som ska fogas till de beslut som avses i lagrummen, om offentliggörande av besluten och om närmare faktorer som avser grunderna för fastställande av systemriskbuffertkrav. Bestämmelserna i förordningen baserar sig i huvudsak på kreditinstitutsdirektivets bestämmelser, som det inte är ändamålsenligt att ta in i lagen på grund av deras tekniska natur. När det gäller de faktorer som avser förutsättningarna för ställandet av bufferkravet är det därtill nödvändigt att styra Finansinspektionens verksamhet genom att föreskriva om en uttrycklig skyldighet att i förhand detaljerat definiera de närmare faktorer, som när de föreligger, leder till att förutsättningarna för ställande av kravet kan anses vara uppfyllda.
Enligt regeringens uppfattning är bemyndigandet inte problematiskt med tanke på grundlagen eftersom det i delegeringen inte ingår särskild eller omfattande prövningsrätt utan bemyndigandet har avgränsats noggrant till att gälla frågor av teknisk natur. I nämnda bemyndigande nämns de frågor om vilka närmare bestämmelser ges, och dessutom framgår av nya 10 kap. 6 a § i lagförslaget huvudreglerna för grunderna för fastställande av systemriskbuffertkrav, vilka preciseras genom förordning så att myndighetens prövningsrätt begränsas. Trots att utgångspunkten enligt 80 § 1 mom. i grundlagen är att statsrådet utfärdar förordningar, kan ministerierna bemyndigas att utfärda förordningar i ärenden av teknisk natur samt ärenden vars samhälleliga och politiska betydelse är ringa (RP 1/1998 rd, s. 133/I). De föreslagna bestämmelserna motsvarar, då det är fråga om ett ärende av teknisk natur, enligt regeringens uppfattning de principer som grundlagsutskottet förutsätter i sin tolkningspraxis (GrUU 34/2000 rd).
Enligt det förslag som ingår i 10 § 1 mom. 6 punkten i det andra lagförslaget, beslutar Finansinspektionens direktion om ställande av buffertkravet. Enligt huvudregeln hör alltså beslutande om buffertkrav enligt den rättsregel som framgår ur artikel 5 i SSM-förordningen samt principerna i kreditinstitutsdirektivet till Finansinspektionens direktion. Som direkt förpliktande rätt följer av nämnda artikel också att beslut om ställande eller ändring av buffertkrav kan i vissa fall som framgår av förordningen fattas av ECB i stället för Finansinspektionens direktion.
De förslag till bestämmelser som gäller behörighetsfördelningen mellan finländska och utländska myndigheter är av betydelse med tanke på bestämmelsen om statens suveränitet i 1 § 1 mom. i grundlagen. Enligt grundlagens förarbeten ska bestämmelsen om Finlands suveränitet granskas i skenet av Finlands internationella förpliktelser och särskilt med beaktande av Finlands medlemskap i Europeiska unionen (RP 1/1998 s. 73). Grundlagsutskottet har med hänvisning till grundlagens förarbeten utgått från att sådana internationella förpliktelser som är sedvanliga i modernt internationellt samarbete och som endast i ringa utsträckning påverkar statens suveränitet inte direkt kan anses strida mot grundlagens bestämmelser om suveränitet (GrUU 43/2004 rd). Utskottet har konstaterat att Finlands medlemskap i Europeiska unionen är en viktig form av internationellt samarbete som redan har fått sin givna plats (GrUU 38/2001 rd, GrUU 6/2004 rd) samt ansett att medlemskapet har medfört vissa begränsningar i suveräniteten i olika delar av det allmänna (GrUU 6/2004 rd). De föreslagna bestämmelserna motsvarar enligt regeringens uppfattning de principer som grundlagsutskottet har framfört i nämnda utlåtanden, och att redan med stöd av den gällande lagen hör Finland till de länder som deltar i bankunionen och som deltar i den gemensamma banktillsynsmekanismen. De förpliktelser som följer av SSM-förordningen, såsom ECB:s behörighet som sträcker sig till finländska kreditinstitut är en sådan internationell förpliktelse som inte står i strid med grundlagens bestämmelser om suveräniteten.
Enligt regeringens uppfattning motsvarar de föreslagna bestämmelserna de vedertagna principerna enligt den gällande lagen och förpliktelserna i direktivet, och de är nödvändiga för att trygga stabiliteten på den finansiella marknaden och skyddet av kunderna.
Dessutom föreslås det i lagförslag 4 i propositionen att i Finland belägna filialer till tredjeländers värdepappersföretag och kreditinstitut ska vara skyldiga att betala stabilitetsavgift till resolutionsfonden i enlighet med resolutionsdirektivet. De föreslagna bestämmelserna motsvarar till sin natur den gällande lagstiftningen, som har stiftats i vanlig lagstiftningsordning.
I samband med stiftandet av lagen om myndigheten för finansiell stabilitet konstaterades det att stabilitetsavgifterna är skatter i konstitutionellt hänseende (RP 175/2014 rd, GrUU 35/2014 rd). Om stabilitetsavgifternas totalbelopp och grunderna för avgifterna finns bestämmelser i resolutionsdirektivet och i kommissionens delegerade rättsakt. Enligt 81 § 1 mom. i grundlagen bestäms om statsskatt genom lag, som ska innehålla bestämmelser om grunderna för skattskyldigheten och skattens storlek samt skattskyldigs rättsskydd. Enligt grundlagsutskottets praxis ska bestämmelserna i lagen dessutom vara på så sätt exakta att de binder de tillämpande myndigheternas prövning när de bestämmer skattens storlek (t.ex. GrUU 41/2004 rd). Det föreslås inte att Verket för finansiell stabilitet ska ha prövningsrätt i fråga om ställandet av stabilitetsavgiften, utan stabilitetsavgiften bestäms i enlighet med resolutionsdirektivet i förhållande till målnivån för resolutionsfonden.
På ovan nämnda grunder kan lagförslagen enligt regeringens uppfattning behandlas i vanlig lagstiftningsordning.