1.1.1  Lagstiftning

Enligt 127 § 1 mom. i grundlagen är varje finsk medborgare skyldig att delta i fosterlandets försvar eller att bistå försvaret på det sätt som bestäms i lag. Enligt 2 mom. utfärdas bestämmelser om rätten att på grund av övertygelse befrias från deltagande i landets militära försvar genom lag. Innehållet i skyldigheten att försvara fosterlandet definieras inte närmare i grundlagen, men enligt motiveringarna till bestämmelsen omfattar den utöver militärt försvar också andra sätt att försvara fosterlandet och bistå försvaret (RP 1/1998, s. 182).  

Enligt 6 § i grundlagen är alla lika inför lagen. Enligt 2 mom. i samma paragraf får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Bestämmelsen i grundlagen kompletteras av diskrimineringslagen (1325/2014) som trädde i kraft år 2015. I 8 § i den lagen föreskrivs om förbud mot diskriminering och i 11 § om legitima grunder för särbehandling. 

Bestämmelser om hur den som är värnpliktig inom Försvarsmakten ska uppfylla sin skyldighet att försvara landet finns i värnpliktslagen (1438/2007). Enligt 2 § i värnpliktslagen är varje manlig finsk medborgare värnpliktig från ingången av det år när han fyller 18 år till utgången av det år när han fyller 60 år, om inte något annat bestäms i lagen. Fullgörandet av värnplikten omfattar beväringstjänst, repetitionsövning, extra tjänstgöring och tjänstgöring under mobilisering samt deltagande i uppbåd och besiktning av tjänstedugligheten. Bestämmelser om fullgörande av värnplikten vid gränsbevakningsväsendet finns i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning (577/2005) och gränsbevakningslagen (578//2005). 

Enligt 3 § 2 mom. i värnpliktslagen finns bestämmelser om befrielse från deltagande i militärt försvar på grund av övertygelse i civiltjänstlagen (1446/2007) och i lagen om befrielse för Jehovas vittnen från fullgörandet av värnplikt i vissa fall (645/1985, nedan lagen om befrielse för Jehovas vittnen eller befrielselagen). Till civiltjänst kan man under normala förhållanden söka sig genom en ansökan utan att någon egentlig utredning görs av övertygelsen. Ansökan till civiltjänst kan godkännas, om den uppfyller de formella kraven i lagen. Syftet med civiltjänsten är att erbjuda en tjänstgöringsform som beaktar den värnpliktiges övertygelse och att beakta religions- och samvetsfriheten vid fullgörandet av skyldigheten att försvara landet på ett sätt som tar hänsyn till de internationella avtal om mänskliga rättigheter som binder Finland.  

Bestämmelser om vägran att fullgöra civiltjänst, dvs. s.k. totalvägran, finns i 74 § i civiltjänstlagen. Enligt paragrafen ska en civiltjänstgörare som låter bli att infinna sig till grundutbildning eller arbetstjänst, avbryter tjänstgöringen eller skriftligen meddelar att han vägrar att fullgöra civiltjänst, för vägran att fullgöra civiltjänst dömas till fängelse för en tid som motsvarar hälften av den återstående tjänstgöringstiden. 

Enligt 1 § i lagen om befrielse för Jehovas vittnen kan värnpliktig, som visar att han hör till det registrerade religionssamfundet Jehovas vittnen och anmäler att allvarliga samvetsskäl som grundar sig på religiös övertygelse hindrar honom att fullgöra sin värnplikt i vapentjänst eller i någon ersättande tjänstgöringsform, utan hinder av vad som är stadgat i värnpliktslagen och i civiltjänstlagen, beviljas uppskov med och befrielse från fullgörandet av värnplikt i fredstid, på det sätt som stadgas i lagen. En person kan med stöd av lagen först på ansökan beviljas uppskov med att inleda tjänstgöringen i högst tre år i sänder och högst till utgången av det år när personen fyller 28 år. Ifall uppskovet har fortgått utan avbrott till utgången av det kalenderår då personen fyller 28 år, kan han beviljas befrielse från att fullgöra värnplikt i fredstid. Vid ansökan om uppskov och befrielse ska personen kunna påvisa att allvarliga samvetsskäl vilka grundar sig på övertygelse hindrar honom att fullgöra värnplikt i vapentjänst eller någon ersättande tjänstgöring. 

Lagen om befrielse för Jehovas vittnen stiftades i tiderna som en s.k. undantagslag i grundlagsordning, eftersom den ansågs innebära att Jehovas vittnen befriades från den skyldighet att försvara landet om vilken föreskrevs i den dåvarande regeringsformen och samtidigt ett undantag från likabehandlingen av medborgarna. Skälen till att befrielselagen stiftades var snarare praktiska än juridiska. 

1.1.2  Praxis

Varje år fullgör över 20 000 beväringstjänst i Finland, varav färre än 1 000 är kvinnor. Beväringstjänsten räcker 165, 255 eller 347 dygn, beroende på vilken uppgift beväringen utbildas för. En beväring får inte själv välja hur långvarig tjänstgöringen är, utan valet görs av Försvarsmakten. Totalt sett tjänstgör cirka 43 procent av beväringarna 165 dygn, cirka 14 procent 255 dygn och cirka 43 procent 347 dygn. De färdigheter man lärt sig under beväringstjänsten repeteras och uppdateras vid repetitionsövningar, i vilka årligen deltar cirka 18 000 reservister.  

I Finland fullgörs civiltjänst årligen av ca 1 500 – 1 800 personer. Vidare söker sig cirka 200–700 personer som redan har fullgjort sin beväringstjänst från reserven till civiltjänst genom att fullgöra sådan kompletterande tjänstgöring som avses i 8 kap. i civiltjänstlagen. Totalvägrarna är årligen cirka 30–50. Största delen av totalvägrarna avtjänar det straff de i enlighet med 6 kap. 11 a § i strafflagen har dömts till i form av ett övervakningsstraff.  

Utgående från lagen om befrielse för Jehovas vittnen beviljas årligen cirka 70–130 personer befrielse från fullgörandet av värnplikten under fredstid. Sammanlagt har cirka 3 300 personer beviljats befrielse från att fullgöra värnplikt med stöd av lagen sedan den trädde i kraft. 

1.1.3  Helsingfors hovrätts dom av den 23 februari 2018

Helsingfors hovrätt meddelade den 23 februari 2018 en dom (HelHO 2018:4, R 16/738) med vilken hovrätten förkastade ett åtal som gällde vägran att fullgöra civiltjänst och hovrätten åberopade härvid likabehandlingen av människor. Hovrätten ansåg att om man dömer en person för vägran att fullgöra civiltjänst är detta en i grundlagen förbjuden diskriminerande behandling jämför med Jehovas vittnen, som genom lag har befriats från att fullgöra både vapentjänst och civiltjänst. Frågan om vilken betydelse kravet på lika behandling enligt grundlagen har i saken avgjordes i hovrätten i en förstärkt sammansättning med sju medlemmar. Avgörandet i denna fråga fälldes efter omröstning (4–3). Åklagaren har ansökt om besvärstillstånd av högsta domstolen.  

1.2.1  Internationella människorättsavtal som är förpliktande för Finland

Rätten till vapenvägran har i de internationella människorättskonventionerna inte erkänts som en självständig rätt, utan den har härletts ur rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Dessa rättigheter tryggas i 18 artikeln i FN:s internationella konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (FördrS 7/1976, nedan kallad MP-konventionen) och i 9 artikeln i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (FördrS 18–19/1990). Centrala konventionsbestämmelser med tanke på propositionen är också artikel 26 om lika behandling och förbud mot diskriminering i MP-konventionen samt artikel 14 i Europeiska människorättskonventionen och konventionens 12:e tilläggsprotokoll. 

Enligt artikel 18.1 i MP-konventionen har envar rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar bl.a. frihet att bekänna sig till eller antaga en religion eller tro efter eget val och frihet att offentligt eller enskilt utöva sin religion eller tro. Enligt artikel 18.2 får ingen utsättas för tvång som kan inskränka hans frihet att bekänna sig till eller antaga en religion eller tro efter eget val. Enligt artikeln 18.3 får envars frihet att utöva sin religion eller tro endast underkastas sådana inskränkningar som är angivna i lag och som är nödvändiga för att skydda den allmänna säkerheten, ordningen, hälsovården eller sedligheten eller andra personers grundläggande fri- och rättigheter.  

Enligt artikel 9.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna har var och en rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Rätten innefattar bl.a. frihet att bekänna sin religion eller tro ensam eller i gemenskap med andra. Enligt artikel 9.2 får en persons frihet att utöva sin religion eller tro endast underkastas sådana inskränkningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten eller till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter. 

Enligt artikel 26 i MP-konventionen är alla människor lika inför lagen och har rätt till samma skydd av lagen utan åtskillnad av något slag. I detta avseende ska lagen förbjuda all åtskillnad och garantera envar likvärdigt och effektivt skydd mot varje åtskillnad på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. 

Enligt artikel 14 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna ska åtnjutandet av de fri- och rättigheter som anges i konventionen garanteras utan någon åtskillnad såsom på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. Artikel 1 i 12:e tilläggsprotokollet till konventionen innehåller dessutom ett förbud mot all slags åtskillnad, enligt vilken åtnjutandet av de i lagen erkända rättigheterna garanteras utan någon som helst åtskillnad på grund av kön, ras, hudfärg, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationellt eller socialt ursprung, tillhörighet till nationell minoritet, förmögenhet, börd eller ställning i övrigt. 

Enligt artikel 10.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (2000/C 364/01) ska rätten till vapenvägran erkännas enligt de nationella lagar som reglerar utövandet av denna rättighet. Artikel 21 i stadgan innehåller ett allmänt förbud mot diskriminering. 

1.2.2  Tillämpningspraxis gällande konventionerna om mänskliga rättigheter

Genomförandet av MP-konventionen övervakas av FN:s kommitté för de mänskliga rättigheterna. Konventionsparterna är skyldiga att periodiskt lämna in en rapport om de åtgärder som de har vidtagit för att fullgöra skyldigheterna i konventionen. Människorättskommittén granskar rapporten och hör regeringen, den nationella människorättsinstitutionen och även medborgarorganisationer. Granskningen avslutas med att kommittén godkänner slutsatser och rekommendationer för att vidareutveckla genomförandet. Hittills har Finland rapporterat om genomförandet av konventionen sex gånger. Finlands sjunde periodiska rapport lämnas in i juli 2019.  

Människorättskommittén granskade befrielse från värnplikt på grund av övertygelse första gången när Finlands andra periodiska rapport granskades i november 1985. Kommittén behandlade frågan med stöd av artikel 18 som gäller rätten till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet och frågade främst om den finska lagstiftningen erkänner övertygelse som en grund för befrielse från värnplikten. Lagen om befrielse för Jehovas vittnen hade stiftats i juli samma år. 

Vid granskningen av Finlands tredje periodiska rapport år 1990 behandlade människorättskommittén den gynnsamma behandlingen av Jehovas vittnen i relation till andra grupper av vapenvägrare utgående från konventionens artikel 2 som gäller ett allmänt förbud mot diskriminering och artikel 26 som gäller likabehandling. Vid granskningen av Finlands fjärde periodiska rapport år 1998 gav människorättskommittén en rekommendation om att se över lagstiftningen om befrielse för Jehovas vittnen från fullgörandet av värnplikt och ändra den så att den stämmer överens med konventionens artikel 26 som gäller likabehandling. 

När Finlands femte periodiska rapport granskades år 2004 upprepade kommittén sin oro för att den särbehandling som beviljats Jehovas vittnen inte hade utvidgats till att gälla andra personer som motsätter sig vapentjänst av övertygelse på grund av samvetsskäl. Vid granskningen av den senaste, den sjätte, periodiska rapporten år 2013 gav kommittén Finland en rekommendation om att landet skulle utvidga den behandling som mest gynnad part som Jehovas vittnen har beviljats till att gälla också andra grupper av vapenvägrare. Denna rekommendation gavs med stöd av artikel 18 som gäller tankefrihet, religionsfrihet och samvetsfrihet. Finland ska besvara denna rekommendation i nästa periodiska rapport, som är den sjunde, nästa år.  

Konventionen är ett levande instrument, som via tolkning utvecklas så att den motsvarar den föränderliga samhälleliga verkligheten. Människorättskommittén utvecklar konsekvent tolkningen av artiklarna 18 och 26 när den behandlar de periodiska rapporter om genomförandet av konventionen som konventionsparterna lämnar in till den samt de enskilda klagomål som lämnats in med stöd av det fakultativa protokollet. Med hjälp av artikel 18 som gäller tankefrihet, religionsfrihet och samvetsfrihet möjliggör konventionen rätten att utifrån övertygelse vägra fullgöra vapentjänst. 

Människorättskommitténs allmänna kommentar nr 22 om rätt till tankefrihet, religionsfrihet och samvetsfrihet (CCPR/C/21/Rev. 1/Add. 4) tolkar rätten att vägra fullgöra vapentjänst av samvetsskäl med stöd av artikel 18. Även om konventionen inte direkt hänvisar till rätten att vägra fullgöra värnplikt av samvetsskäl, kan denna rätt härledas ur artikel 18 enligt människorättskommitténs tolkning. Enligt kommittén får vid vägran att fullgöra vapentjänst utifrån samvetsskäl de som vägrar inte särbehandlas enligt sin tro. Människorättskommittén har tagit ställning till rätten till vapenvägran också i enskilda klagomål såsom Järvinen v. Finland, Brinkhof v. Nederländerna, Foin v. Frankrike, Westerman v. Nederländerna samt Yeo-Bum Yoon och Myung-Jin Choi v. Republiken Korea. 

Förenta nationernas människorättskommitté har ansett att rätten till vapenvägran ska bedömas enbart utgående från artikel 18 om tankefrihet, religionsfrihet och samvetsfrihet i den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och att artikel 8 som gäller tvångsarbete eller påtvingat arbete inte kan ges betydelse i detta sammanhang (Yeo-Bum Yoon och Myung-Jin Choi v. Republiken Korea den 3 november 2006). 

I sitt avgörande i det enskilda klagomålet Brinkhof v. Nederländerna (402/1990) drog människorättskommittén upp en betydande riktlinje i fråga om artikel 18 och konstaterade att när en konventionspart erkänner möjligheten att vägra fullgöra vapentjänst utifrån övertygelse, kan åtskillnad inte göras mellan vapenvägrarna utifrån det på vilka omständigheter deras tro grundar sig. Det var bl.a. fråga om huruvida särbehandlingen av Jehovas vittnen diskriminerar övriga personer som totalt vägrar fullgöra vapentjänst och ersättande tjänstgöring. Nederländerna hade en lag som varit i kraft sedan år 1974 utifrån vilken Jehovas vittnen befriades från vapentjänst. Människorättskommittén konstaterade bl.a. att andra vapenvägrare inte hade någon lagstadgad möjlighet att bli befriade från tjänstgöring. De hade endast möjlighet att fullgöra ersättande tjänstgöring. I fallet i fråga ansåg kommittén emellertid att klagomålsställaren inte hade visat att hans övertygelse som pacifist stod i strid med det nederländska civiltjänstsystemet eller att den olika behandlingen av Jehovas vittnen kränkte hans rätt att motsätta sig vapentjänst. Kommittén ansåg att i detta fall hade förbudet mot diskriminering i artikel 26 i konventionen inte överträtts. I människorättskommitténs avgörandepraxis har det följaktligen redan före Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna ansetts att rätt till vapenvägran är en rätt som tryggas i artikel 18 i konventionen. 

Med diskriminering avses att människor särbehandlas eller ges olika ställning utan godtagbart skäl. Befriandet av Jehovas vittnen från fullgörandet av värnplikt och ersättande civiltjänst är problematiskt i synnerhet med tanke på likställighetsprincipen i artikel 26 i konventionen. Enligt människorättskommitténs utvecklade tolkning kan problemet med Finlands nuvarande lagstiftning anses vara att den sätter en religiös pacifistisk grupp i ojämlik ställning i förhållande till andra pacifistiska grupper. Också andra personer, som har en lika stabil pacifistisk övertygelse som Jehovas vittnen, har rätt till lika behandling med stöd av konventionen. Följaktligen finns det ingen godtagbar grund för särbehandling som gynnar Jehovas vittnen. 

Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna har i tiderna i sin rättspraxis tolkat artikel 9 om tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet i europeiska människorättskonventionen och konstaterat att det ur den inte går att härleda någon rätt att vägra fullgöra vapentjänst och inte heller någon rätt till ersättande civiltjänst. Då tolkade domstolen artikel 9 i ljuset av artikel 4.3 som gäller förbud mot slaveri och tvångsarbete och lämnade konventionsparten en marginal för prövning av vägran att fullgöra vapentjänst av samvetsskäl. I och med denna tolkning utgjorde bestraffning av dem som vägrade fullgöra vapentjänst ingen kränkning av artikel 9.  

En viktig ändring i Europadomstolens tolkningspraxis var stora sektionens dom i fallet Bayatyan v. Armenien (23459/03) år 2011. Vid detta tillfälle tolkade domstolen för första gången självständigt artikel 9 och konstaterade att rätten att vägra fullgöra obligatorisk vapentjänst utgående från övertygelse var en rätt som skyddades av artikel 9. Domstolen har tolkat på samma sätt också i fallen Savda v. Turkiet den 12 juni 2012 samt Adyan m.fl. v. Armenien den 12 oktober 2017.  

Europadomstolen har också i fallet Papavasilakis v. Grekland (66899/14) tolkat att konventionsparten har en positiv skyldighet att sörja för att den som av samvetsskäl vägrar fullgöra vapentjänst får sina samvetsskäl undersökta av ett behörigt organ. I fallet Religionsgemeinschaft der Zeugen Jehovas och andra v. Österrike (40825/98) (se också Gutl v. Österrike den 12 mars 2009 och Löffelmann v. Österrike den 12 mars 2009 samt Koppi v. Österrike) drog domstolen upp en riktlinje om att myndigheterna i fråga om dispenser bör handla opartiskt och erbjuda alla religionssamfund lika möjlighet att ansöka om en särställning.  

Europarådets ministerkommitté har godkänt rekommendation nr R(87)8 om vägran att fullgöra vapentjänst av samvetsskäl samt rekommendation CM/Rec(2010)4 om mänskliga rättigheter för dem som hör till försvarsmakten. I den sist nämnda rekommendationen konstateras det att de som deltar i uppbåd bör ha rätt att vägra fullgöra vapentjänst av samvetsskäl och att för dem ska föreslås ett alternativ av civiltjänstkaraktär. Också Europeiska rådets parlamentariska församling har godkänt en rekommendation 1518(2001) om rätt att vägra fullgöra vapentjänst av samvetsskäl. 

1.2.3  Värnplikten i andra länder

Det är inte särskilt vanligt med allmän värnplikt i Europa och sådana länder finns inte som ännu skulle ha allmän värnplikt i användning och till sina förhållanden och sin samhälleliga utveckling skulle påminna om Finland. I praktiken fullgörs civiltjänst mera sällan ju mera selektiv beväringstjänsten är i en stat. Detta beror på att i en selektiv värnplikt är försvarslösningen i praktiken mycket nära en modell med frivillighet och de personer som är lågt motiverade för tjänstgöring får i allmänhet befrielse. Selektiv värnplikt används i Norge, Sverige, Danmark, Estland och Litauen.  

I mera omfattande skala är värnplikten i användning utöver i Finland också i Schweiz, Österrike, Grekland och Turkiet. Värnplikten är också allmän i Mellanöstern, Sydamerika samt i Central- och Sydostasien. I Grekland, Schweiz och Österrike är allmän värnplikt i bruk, och i stället för den är det möjligt att fullgöra också civiltjänst. I det värnpliktssystem som är i användning i Schweiz måste den som har ansetts olämplig för tjänstgöring betala en särskild skatt i stället för att fullgöra vapentjänst. I Österrike är vissa i lag erkända personer som tjänstgör i uppgifter inom religiösa samfund, t.ex. präster och lärare, befriade från värnplikten. Till dem hör dock inte t.ex. Jehovas vittnens samfund. Österrike har i likhet med Finland fått anmärkningar av FN:s människorättskommitté med anknytning till civiltjänstens straffartade längd i jämförelse med vapentjänsten. Av staterna i Europa är det endast i Grekland och Finland som personer som har vägrat fullgöra både vapentjänst och civiltjänst har dömts till fängelsestraff.  

Norge har i användning en selektiv värnplikt och den gäller också kvinnor. Emellertid är det endast cirka 30 % av åldersklassen i Norge som fullgör vapen- eller civiltjänst. De som vägrar fullgöra både vapentjänst och civiltjänst straffas inte.  

Sverige slutade tillämpa allmän värnplikt år 2010 och övergick till ett system som grundar sig på frivillighet. En selektiv värnplikt togs på nytt i bruk år 2017. Endast cirka fem procent av åldersklassen fullgör tjänstgöring.  

Estland har en värnplikt som till namnet gäller alla manliga estniska medborgare. I praktiken är det dock endast en liten del, cirka 30 procent av de värnpliktiga, som fullgör värnplikten. I Estland ordnas de facto ingen civiltjänst, även om fullgörandet av sådan i teorin är möjligt.  

I Danmark tas i första hand frivilliga till vapentjänst och i andra hand åläggs personer att fullgöra vapentjänst eller civiltjänst. Största delen av dem som fullgör vapentjänst i Danmark är emellertid frivilliga. Vägran att fullgöra värnplikt och civiltjänst bestraffas. I Danmark fullgör Jehovas vittnen i allmänhet tjänstgöring som ersätter vapentjänst.  

I Litauen fullgör endast en liten del värnplikten. I teorin har Litauen värnplikt, men i praktiken har de som fullgör vapentjänst varit frivilliga. 

1.3.1  Förhållandet mellan lagen om befrielse för Jehovas vittnen och jämlikheten och principen om att undantagslagar ska undvikas

Lagen om befrielse för Jehovas vittnen stiftades i grundlagsenlig ordning som en s.k. undantagslag. I samband med reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna år 1995 omfattades en princip om att stiftandet av undantagslagar bör undvikas och eventuella konflikter mellan grundlagen och en föreslagen lag i första hand bör avlägsnas genom ändringar i den föreslagna lagen. I samband med grundlagsreformen förutsatte riksdagens grundlagsutskott vidare att regeringen bör bedöma hur nödvändiga de undantagslagar är som har stiftats innan den nya grundlagen trädde i kraft och deras relation till den nya grundlagen samt vidta nödvändiga åtgärder för att få regleringen att också till dessa delar motsvara kraven i den nya grundlagen (GrUB 10/1998 rd). 

I flera sammanhang har det konstaterats att lagen om befrielse för Jehovas vittnen står i strid med likställighetsprincipen och diskrimineringsförbudet i 6 § i grundlagen. I lagen ges en religiös övertygelse bättre ställning än andra övertygelser utan godtagbart skäl. Problemet med befrielselagen aktualiserades igen under början av år 2018, då Helsingfors hovrätt åberopande människors likställdhet gav en friande dom i ett mål som gällde totalvägran. Till följd av domen är rättsläget i fråga om totalvägran oklart. Enligt lagen är påföljden vid totalvägran fortfarande fängelsestraff, men det är oklart hur domstolarna faktiskt kommer att tillämpa den i fortsättningen.  

För att det finska värnpliktssystemet ska fungera och de värnpliktiga behandlas lika förutsätts emellertid att det är obligatoriskt att fullgöra tjänstgöring och att vägran av skyldigheten åtföljs av en effektiv och med tanke på nyttan man vill nå rimlig påföljd. I det nuvarande systemet har det straff som följer på totalvägran dimensionerats så att det inte är ett för lockande alternativ i förhållande till fullgörandet av beväringstjänst eller civiltjänst. Endast på detta sätt kan man försäkra sig om att ett tillräckligt stort antal människor med tanke på det finska försvarssystemet fullgör beväringstjänst. Nyttan som följer av totalvägran är att en 165-347 dagar lång tjänstgöring som begränsar den personliga friheten kan undvikas. För att totalvägran inte ska göras till ett alternativ som är för lockande, måste av den följa en sanktion som är minst lika stor (RP 140/2007, s. 70). Ifall domstolens riktlinje etablerar sig som sådan att totalvägran inte medför någon som helst påföljd för en person, blir hela värnpliktssystemet i verkligheten frivilligt. Detta igen äventyrar Försvarsmaktens förmåga att årligen producera de trupper som det finska försvarssystemet förutsätter.  

1.3.2  Betydelsen i dag av den försvarsplikt om vilken föreskrivs i 127 § i grundlagen

Den värnplikt som avses i värnpliktslagen och civiltjänst enligt civiltjänstlagen grundar sig båda på uppfyllandet av skyldigheten att försvara fosterlandet om vilken föreskrivs i 127 § i grundlagen. Skyldigheten att försvara fosterlandet är en allmän skyldighet som gäller alla finska medborgare oberoende av ålder och kön. Begreppet definieras inte närmare i grundlagen, men enligt förarbetet till lagen omfattar bestämmelsen utöver väpnat försvar också andra sätt att försvara fosterlandet och bistå i det (RP 1/1998).  

Begreppet försvar av fosterlandet har traditionellt kopplats uttryckligen till genomförandet av väpnat försvar. De hot som riktas mot det finländska samhället är dock i dagens läge betydligt mera mångfasetterade och svårare att gestalta än tidigare och endast en del av dem kan bemötas med det väpnade försvarets metoder. Till följd av detta kan också begreppet försvar och dess innehåll anses ha utvecklats och även omfatta ett helt civilbaserat och obeväpnat skydd av det finländska samhället och beredskap inför det. Som exempel på sådan verksamhet kan nämnas räddningsverksamheten i hela dess omfattning. Förändringen och utvecklingen i omgivningen beskrivs bl.a. i den tankemodell för den övergripande säkerheten som beskrivs i strategin för samhällets säkerhet. 

2.2.1  Bevarandet av nuläget

Lagen om befrielse för Jehovas vittnen har på praktisk nivå fungerat relativt oproblematiskt fram till början av år 2018. Befrielsen gäller ett relativt litet antal personer och den medför därför inga problem för det finska försvarssystemet. Med tanke på det i grundlagen ingående kravet på likabehandling och diskrimineringsförbudet har lagen dock under hela sin giltighetstid varit klart problematisk, och därför kan det inte anses motiverat att bevara nuläget.  

Helsingfors hovrätts friande dom i ett mål som gällde totalvägran har dessutom lett till att nuläget i någon mån är oklart. Efter domen är det oklart under vilka förutsättningar påföljden för totalvägran är ett straff och vilka verkningar detta har på värnpliktssystemet. För att det finska värnpliktssystemet ska fungera och de värnpliktiga behandlas lika förutsätts att det är obligatoriskt att fullgöra tjänstgöring och att vägran av denna skyldighet åtföljs av en effektiv och med tanke på nyttan man vill nå rimlig påföljd. Helsingfors hovrätts friande dom i ett mål som gällde totalvägran kan äventyra det etablerade systemets funktionsduglighet och framhäver därför ett omedelbart behov att ändra lagstiftningen. 

2.2.2  Upphävande av lagen om befrielse för Jehovas vittnen

Genom lagen om befrielse för Jehovas vittnen har en religiös övertygelse getts en bättre ställning än övriga övertygelser när det är fråga om värnplikten. Den tekniskt enklaste lösningen för att undanröja problemet gällande likabehandling är följaktligen att upphäva lagen i fråga, varefter alla övertygelser skulle behandlas på samma sätt i lagstiftningen.  

Men oönskade effekter kan vara förknippade med upphävandet av lagen, i synnerhet om antalet som döms på grund av totalvägran ökar. Både civiltjänsten och Jehovas vittnens inställning till den har dock ändrats efter att befrielselagen stiftades. Enligt uppgifter från representanter för Jehovas vittnen, som erhölls medan propositionen bereddes, tar religionssamfundet inte ställning till, om deras medlemmar fullgör civiltjänst eller inte, utan det är fråga om individens eget val som inte inverkar på personens ställning inom religionssamfundet. Vissa av Jehovas vittnen anser det dock problematiskt att civiltjänsten kopplas till den skyldighet att försvara fosterlandet som avses i 127 § i grundlagen. Betydelsen av och även innehållet i skyldigheten att försvara fosterlandet enligt grundlagen kan dock med fog anses ha förändrats sedan den tidpunkt då befrielselagen stiftades. Kopplingen till skyldigheten att försvara fosterlandet är därmed i den nuvarande betydelsen inte längre nödvändigtvis lika problematisk som ännu på 1980-talet. Det är värt att notera att det enligt civiltjänstlagen är möjligt att fullgöra civiltjänst också i ett religionssamfund. 

Med upphävandet av befrielselagen sammanhänger också frågan om behovet av övergångsbestämmelser. I praktiken sker befrielseförfarandet på så sätt att en person först går igenom en fas med uppskov som räcker cirka tio år innan han helt kan befrias från tjänstgöring under fredstid. Upphävandet av befrielselagen kan naturligt nog inte ha retroaktiva verkningar på personer som redan har fått befrielse eller anhängiggjort en ansökan om befrielse innan lagen träder i kraft. Det bör räcka med att en ansökan har anhängiggjorts eftersom en person inte själv kan påverka myndigheternas behandlingstider.  

Personer som befinner sig i uppskovsfasen kan dessutom ha vissa berättigade förväntningar på att lagstiftningen är bestående. Särskilt gäller detta personer som redan är i slutet av uppskovsfasen och eventuellt har planerat studier, karriär och sitt övriga liv med antagandet att de kommer att befrias från tjänstgöringen. I normala fall fullgörs bevärings- eller civiltjänst i relativt unga år och den lagstiftning som gäller dem gör det möjligt att anpassa tidpunkten för fullgörande av tjänstgöringen så att den så litet som möjligt medför olägenhet för personens studier, karriär och övriga liv. En person som befinner sig i slutet på uppskovsfasen enligt lagen om befrielse för Jehovas vittnen har inte nödvändigtvis längre sådan flexibilitet och situationen kan därmed i ett enskilt fall bli oskälig. En lång övergångstid skulle igen vara utmanande eftersom den de facto håller kvar det nuvarande likabehandlingsproblemet ända till slutet av övergångstiden. Det vore möjligt att avgöra saken med en möjlighet till befrielse av engångskaraktär för de personer som innan upphävningslagen träder i kraft redan har fått uppskov eller ansökt om sådant i enlighet med befrielselagen.  

2.2.3  Utvidgning av befrielselagen till att omfatta övriga övertygelser

Det vore också möjligt att lösa det likabehandlingsproblem som lagen om befrielse för Jehovas vittnen orsakar genom att bredda lagens tillämpningsområde så att det utöver Jehovas vittnen också skulle omfatta andra motsvarande religiösa och etiska övertygelser. 

En breddning av befrielselagens tillämpningsområde skulle också vara möjlig att genomföra först och främst så att befrielsen grundar sig på ett förfarande med en omsorgsfull utredning av övertygelsen eller annars stränga villkor, varvid antalet som får befrielse de facto skulle vara relativt litet. Ett sådant system skulle inte äventyra den allmänna värnplikten, men det skulle annars till flera delar vara problematiskt. En befrielselag som gäller alla övertygelser skulle i princip vara möjlig att stifta med stränga kriterier som binder möjligheten att bli beviljad befrielse t.ex. till ett tillräckligt långvarigt medlemskap i det samfund för vars läror befrielsen är nödvändig. Ett system som grundar sig på medlemskap i ett samfund kan dock vara problematiskt med tanke på den i 13 § i grundlagen tryggade föreningsfriheten. Det är också oklart på vilka grunder det skulle gå att på ett icke-diskriminerande sätt välja de samfund vilkas medlemmar kunde beviljas befrielse. En bedömning av enbart en individs personliga övertygelse, som inte är kopplad till medlemskap i ett religiöst eller annat samfund eller några andra omständigheter som tydligt kan ses utifrån, är för sin del i praktiken fullständigt omöjlig. De facto skulle med ett förfarande för befrielse som grundar sig på såväl medlemskap i ett samfund som utredning av den personliga övertygelsen sammanhänga betydligt större likabehandlingsproblem och andra problem än med det nuvarande systemet och därför kan detta inte anses motiverat.  

Det enda genomförbara alternativet som grundar sig på en breddning av befrielselagen vore de facto att befrielse skulle beviljas på ansökan utan någon egentlig utredning av övertygelsen. I praktiken skulle det innebära att man kunde komma in i systemet på samma sätt som för närvarande i fråga om civiltjänst. Ett sådant system skulle emellertid leda till att värnplikten blir frivillig och skulle på ett betydande sätt stå i strid med det finska försvarssystemet som grundar sig på värnplikt och även med 127 § i grundlagen som gäller skyldigheten att försvara fosterlandet. 

2.2.4  Ändring av grundlagens bestämmelse om skyldigheten att försvara fosterlandet

Jehovas vittnens negativa inställning till civiltjänst har av tradition till stor del grundat sig på att också civiltjänsten är kopplad till den skyldighet att försvara fosterlandet om vilken föreskrivs i 127 § i grundlagen. Det vore åtminstone till en viss grad möjligt att skingra problemet genom att ändra skyldigheten att försvara fosterlandet till en mera allmän skyldighet att göra medborgartjänst, och i den skulle värnplikten ingå som ett delområde. 

Enligt förarbetet till grundlagen har betydelsen av och det exakta innehållet i skyldigheten att försvara fosterlandet med avsikt lämnats öppna, men å andra sidan har det uttryckligen nämnts att skyldigheten utöver väpnat försvar också innehåller andra sätt att försvara fosterlandet och bistå vid det. De facto kan skyldigheten att försvara landet därmed redan nu anses vara ett till och med betydligt mera vidsträckt begrepp än väpnat försvar, och detta begrepp är kopplat till samhällets övergripande säkerhet. Fullgörandet av värnplikten är endast en form av skyldigheten att försvara landet. 

När alternativa lösningar övervägs bör man dessutom beakta proportionerna i det problem som behandlas och ställa åtgärderna i relation till dem. Antalet Jehovas vittnen som får befrielse och antalet totalvägrare är synnerligen litet i relation till antalet personer som fullgör beväringstjänst och sett till helheten fungerar systemet väl. Det kan inte anses befogat och ändamålsenligt att montera ned grunderna för ett fungerande system för att åtgärda ett litet problem.  

2.2.5  Ersättande tjänstgöring för Jehovas vittnen

Det vore också möjligt att ändra nuläget så att Jehovas vittnen i stället för att beviljas befrielse åläggs att fullgöra en ersättande tjänstgöring som inte alls grundar sig på skyldigheten att försvara fosterlandet. Den ersättande tjänstgöringen kunde fullgöras t.ex. i religionssamfundet. 

Med en ersättande tjänstgöring för ett trossamfund skulle dock fortfarande sammanhänga samma problem i anknytning till grundlagen som gäller för befrielse. Lagstiftningen skulle fortfarande försätta olika övertygelser i ojämlik ställning, dvs. den vore problematisk med tanke på den likabehandling om vilken föreskrivs i 6 § i grundlagen. Eftersom tjänstgöringen inte skulle kunna grunda sig på skyldigheten att försvara fosterlandet enligt 127 § i grundlagen, skulle det dessutom behövas en annan reglering på grundlagsnivå som grund för den.