1.1  Lagen om enskilda vägar

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §.Lagens syfte. Första paragrafen i den nya lagen handlar om lagens syfte. Det allmänna syftet med enskilda vägar är att trygga vägförbindelser till fastigheter som inte finns längs allmänna trafikleder i landsvägs- eller gatunätet. Enskilda vägar är av central betydelse för invånare i glesbygdsområden samt å andra sidan för jord- och skogsbruksnäringen och andra landsbygdsnäringar. I Finland finns sammanlagt cirka 360 000 kilometer enskilda vägar, och de utgör en viktig del av det finländska trafiksystemet genom att de betjänar både fast bosättning och fritidsbosättning samt näringslivets transporter. Det är viktigt att garantera klara legislativa förutsättningar och möjligheter att upprätthålla och utveckla nätet av enskilda vägar. Syftet med lagen är således att trygga vägförbindelser som behövs för bosättning, näringsliv och andra samhälleliga behov till fastigheter som inte är belägna i landsvägs- eller gatunätet, samt att trygga att nätet av enskilda vägar upprätthålls och utvecklas som en del av trafiksystemet. Enskilda vägar är samtidigt servitut och när de anläggs måste uppmärksamhet också fästas vid särskilt rättsskyddet för ägarna till de belastade fastigheterna samt vid lika behandling av de berättigade fastigheterna, dvs. vägdelägarna, vilket också tas upp redan i lagens syfte. 

2 §.Tillämpningsområde. I 2 § föreslås bestämmelser om lagens tillämpningsområde. Tillämpningsområdet för den nya lagen om enskilda vägar motsvarar i sak tillämpningsområdet för den gällande lagen om enskilda vägar. Lagen om enskilda vägar är en allmän lag om enskilda vägar och avvikelser från den kan göras genom att föreskriva något annat i en annan lag. 

I 1 mom. föreskrivs allmänt om lagens tillämpningsområde. Lagen om enskilda vägar ska i princip tillämpas på enskilda vägar. I momentet nämns också andra centrala sakhelheter i anslutning till enskilda vägar som det föreskrivs om i lagen och som lagen tillämpas på, såsom vägrätt, väghållning av enskilda vägar samt förrättning av enskild väg. När det gäller förrättningar av enskild väg är lagen om enskilda vägar en speciallag i förhållande till fastighetsbildningslagen. I lagen om enskilda vägar föreskrivs om förrättningar av enskild väg som ett separat förrättningsslag, men fastighetsbildningslagens bestämmelser om förrättningar tillämpas även på förrättningar av enskild väg i den mån inget annat föreskrivs i lagen om enskilda vägar. Enligt momentet föreskrivs dessutom i lagen om enskilda vägar om övriga berörda parters rättigheter och skyldigheter i anslutning till enskilda vägar. 

I 2 mom. föreskrivs att lagen om enskilda vägar tillämpas även på sådana vägar som inte har upprättats vid en förrättning av enskild väg i enlighet med bestämmelserna i lagen om enskilda vägar utan med stöd av någon annan lag, om vägen ska betraktas som en enskild väg. Till exempel en väg som tillkommit genom reglering av enskilda vägar vid förrättningar som det föreskrivs om i landsvägslagen, banlagen, lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (603/1977), nedan inlösningslagen, eller gruvlagen (621/2011) eller som upprättats med stöd av någon annan speciallagstiftning kan vara en sådan väg. 

I den andra meningen i 2 mom. förskrivs att lagen om enskilda vägar tillämpas även på detaljplaneområden, dock inte i fråga om servitut som avses i 154 § 1 mom. 11 punkten i fastighetsbildningslagen. Områden som behövs för allmän trafik och vägförbindelser inom detaljplaneområden regleras i princip som gator som anges i detaljplanen. För enskilda vägförbindelser är det dessutom möjligt att stifta servitut som avses i 154 § 1 mom. 11 punkten i fastighetsbildningslagen. Med stöd av den aktuella bestämmelsen kan också på samma sätt som i nuläget inom detaljplaneområden vid behov bildas vägrätter, och lagen om enskilda vägar ska fortfarande tillämpas på enskilda vägar inom detaljplaneområden. 

Kärnan i lagen om enskilda vägar och det system som baserar sig på den ska på samma sätt som i nuläget vara bestående servitutsliknande nyttjanderätt till ett område som ägs av någon annan, vägrätt, som bildas vid en fastighetsförrättning. Utanför tillämpningsområdet stannar därför fortfarande sådana vägar som endast den berörda fastighetens ägare eller innehavare har rätt att använda (så kallade privata vägar). Bestämmelser om saken finns i 3 mom. Sådana vägar som även andra personer än fastighetens ägare eller innehavare har rätt att använda med stöd av ett avtal mellan parterna (så kallade avtalsvägar), stannar i huvudsak utanför tillämpningsområdet. Avtalsbaserad rätt att använda någon annans privata väg jämställs inte med nyttjanderätt med stöd av vägrätt, vilken kan bildas endast när de förutsättningar som föreskrivs i lagen föreligger. Rättigheter och skyldigheter som gäller avtalsvägar överlåts således på samma sätt som i nuläget i huvudsak åt avtal mellan parterna. Lagen om enskilda vägar tillämpas dock på avtalen till de delar som föreskrivs särskilt. 

3 §.Definitioner. I 3 § föreslås definitioner av centrala begrepp i lagen. En bestämmelse med definitioner är nödvändig, eftersom flera begrepp förekommer i lagen redan innan det är möjligt att presentera de materiella bestämmelser som definierar dem. 

I 1 mom. 1 punkten definieras enskild väg. I definitionen framhävs att enskilda vägar betjänar enskild användning samt deras servitutsrättsliga karaktär. Enskilda vägar betjänar i princip behoven av att färdas till fastigheter och samfällda områden som berörs av dem. I vissa situationer kan enskilda vägar också användas för ett allmänt behov, varför det föreslås att definitionen av enskild väg inte binds alltför nära till enskilt behov och enskild användning, även om detta är det främsta syftet med enskilda vägar. Definitionen av enskild väg utesluter inte heller vägar som anlagts för endast en viss typ av trafik från begreppet, utan en enskild väg kan också vara avsedd för till exempel endast gång- och cykeltrafik. 

I 2 punkten föreslås en definition av vägrätt. Vägrätt hör till de mest centrala begreppen i lagen om enskilda vägar, och därför är det bra att klarlägga begreppet vägrätt i paragrafen med definitioner. Med vägrätt avses rätt att nyttja en annan fastighets område permanent för vägförbindelse. 

I 3 punkten definieras begreppet befintlig väg, som avser en anlagd enskild väg eller ett obebyggt område där det har bildats vägrätt. En befintlig väg kan vara en väg som ska betraktas som en enskild väg och som har anlagts med stöd av lagen om enskilda vägar eller någon annan lag som avses i 2 § 2 mom. Med befintlig väg avses på samma sätt som i nuläget också en väg till vilken hänför sig gamla vägrätter, som har upplåtits med stöd av lagen om ägovägar (167/1927), lagen om enskilda vägar (358/1962), fastighetsbildningslagen (554/1995) eller annan lagstiftning om fastighetsbildning. Servitutsrätter till upphävda samfällda vägar som har uppkommit den 1 mars 1977 med stöd av lagen om lägenheters samfällda vägars och avloppsdikens samt med dem jämförbara områdens upphörande att vara samfälligheter, den (983/1976, så kallade dikeslagen (983/1976), kan jämställas med gamla vägrätter som hänför sig till befintliga vägar. En befintlig väg kan också vara en väg som inte har anlagts. Det är fråga om ett sådant fall då vägrätten har vunnit laga kraft, men vägen ännu inte har anlagts i terrängen på platsen för vägrätten. Väganvändning som baserar sig enbart på ett privaträttsligt avtal innebär däremot inte att vägen skulle ha rättslig status som en befintlig så kallad förrättningsväg. En befintlig väg kan inte heller betyda till exempel en befintlig landsväg eller gata. 

Enligt 4 punkten avses med skogsväg en väg som huvudsakligen är avsedd för de transporter som skogsbruket kräver. 

I 5 punkten definieras vägdelägare. Med vägdelägare avses alla aktörer som har fått fastigheter med vägrätt och andra som fått vägrätt. Definitionen motsvarar det innehåll som begreppet getts i den nuvarande lagen, men med tanke på klarheten och begreppets centrala betydelse är det skäl att definiera det genast i början av lagen. I den föreslagna lagen om enskilda lagar används begreppet också mer konsekvent än tidigare. 

I 6 punkten definieras väglag. I enlighet med definitionen avses med väglag en sammanslutning av vägdelägare som bildats för att sköta vägärenden i fråga om en eller flera vägar. Det är nödvändigt att definiera väglag, eftersom det på samma sätt som enligt den gällande lagen har beslutanderätt i flera frågor. Närmare bestämmelser om väglag föreslås i 6 kap. 

När ett väglag bildas ska det i enlighet med 49 § besluta om väglagets verkställande organ ska vara en syssloman eller en bestyrelse som består av minst tre medlemmar. För tydlighetens skull intas i 7 punkten en definition av syssloman och i 8 punkten en definition av bestyrelse. Bestämmelser om sysslomannens och bestyrelsens uppgifter föreslås i 56 §. 

I 9 punkten definieras en enskild vägs vägområde. Definitionen av vägområde motsvarar i huvudsak 5 § 1 mom. i den gällande lagen om enskilda vägar. Med vägområde avses ett område som vägrätten omfattar och där de områden, konstruktioner och anordningar som behövs för vägen kan placeras. Som områden, konstruktioner och anordningar som behövs uppräknas i punkten till skillnad från den nuvarande lagen trafikanordningar i stället för trafikljus, vilket är ett vidare begrepp som avser vägmärke, trafikljus eller även någon annan anordning eller vägmarkering som är avsedd att styra trafiken. 

I 1 mom. 10 punkten definieras väghållning. Med väghållning avses anläggning och underhåll av väg. I 11 punkten definieras att anläggning av väg betyder anläggning av ny väg samt flyttning, breddning och annan förbättring av befintlig väg. I 12 punkten definieras underhåll av väg så att det omfattar åtgärder som behövs för att bibehålla vägen i ett skick som motsvarar dess ändamål. Definitionerna av väghållning samt byggande och underhåll av väg motsvarar innehållsmässigt bestämmelserna i den gällande lagen om enskilda vägar med den skillnaden att det finska begreppet ”tien tekeminen” ersätts med begreppet ”rakentaminen” som är vanligare i trafikledslagstiftningen. 

I 13 punkten definieras vägenhet, varmed avses en för varje fastighet eller innehavare av vägrätt specifik grund för hur väghållningsskyldigheten och kostnaderna för den fördelas mellan vägdelägarna i form av vägavgifter. 

I 14 punkten definieras särskild rättighet. Med särskild rättighet avses i denna lag nyttjande-, servituts-, lösgörnings och med dessa jämförbar rätt till annan tillhörig fastighet eller annat jord- eller vattenområde samt byggnad och anläggning, vilket motsvarar 2 § 2 mom. i inlösningslagen. 

I 2 mom. utvidgas bestämmelserna om vägrätt på samma sätt som i den nuvarande lagen om enskilda vägar till att gälla även servitutsrätt till förmån för en enskild vägförbindelse eller bestående nyttjanderätt som getts med stöd av annan lagstiftning. Med sådana rättigheter avses endast enskilda vägförbindelser inom en annan fastighets område som betjänar en fastighet. Utanför momentets tillämpningsområde ställs således rätt att färdas som betjänar allmänna möjligheter att färdas, såsom friluftsleder enligt lagen om friluftsliv (606/1973) eller snöskoterleder enligt terrängtrafiklagen (1710/1995). 

I 3 mom. föreskrivs på samma sätt som i den nuvarande lagen att det som i lagen föreskrivs om fastigheter gäller även obrutna områden, samfälld skog som avses i lagen om samfällda skogar (109/2003), gruvor och byggnader eller anläggningar som är permanent uppförd på annans mark. Med stöd av momentet kan det således till exempel beviljas vägrätt någon typ av ändamålsenlig användning av de ovannämnda på det sätt som föreskrivs i 2 kap. Likaså kan ett obrutet område, en samfälld skog, en gruva eller en byggnad eller anläggning som är avsedd att vara permanent vara berättigad till ersättning på grund av överlåtelse av området eller den olägenhet eller skada som bildandet av vägrätt för någon annan orsakar. 

I 4 mom. föreskrivs på samma sätt som i den nuvarande lagen att det som i lagen föreskrivs om ägare även gäller fastighetsinnehavare som har bestående rätt att besitta fastigheten. Som bestående rätt betraktas också en rätt att besitta fastigheten som gäller under en livstid eller annars under obestämd tid. 

2 kap. Vägrätt och andra vägrelaterade rättigheter

4 §.Förutsättningar för bildande av vägrätt. I 1 mom. föreskrivs om förutsättningarna för att bilda vägrätt för en fastighet. Vägrätt motsvarar juridiskt servitut, där det är fråga om användning av en annans egendom för ett visst namngivet syfte. Vägrätt är en sakrättslig rätt som gäller oberoende av förändringar i ägande- eller besittningsrätten till fastigheten och av panträtter som riktas mot fastigheten. Avsikten är inte att ändra på rättsläget i detta avseende. Avsikten är också att förutsättningarna för att bilda vägrätt i stor utsträckning ska motsvara de förutsättningar för att stifta servitut som föreskrivs i 156 § i fastighetsbildningslagen (554/1995, FBL). 

Vägrätten ska vara viktig för en ändamålsenlig användning av den fastighet som får rätten. En befintlig vägförbindelse eller möjlighet att färdas längs egna ägor kan förhindra att vägrätt beviljas. Erhållande av vägrätt ska de facto främja en ändamålsenlig användning av den fastighet till förmån för vilken vägrätt söks. Vägen får inte medföra betydande olägenhet för någon fastighet eller någon annan registerenhet. När vägrätt upplåts för en befintlig väg får det inte heller medföra betydande olägenhet för vägdelägare i den befintliga vägen. I detta avseende är regleringen striktare än FBL 156 §. Från ingången av 2001 har bedömningen av betydande olägenhet till följd av den lagändring (1079/2000) som då trädde i kraft gjorts med hänsyn till skadliga effekter som överskrider en enskild fastighets gränser, såsom trafikbuller och trafikdamm. Olägenhet ska även i fortsättningen bedömas fastighetsspecifikt och liksom i nuläget ska först betydande olägenhet för en fastighet, en samfälld skog eller ett samfällt område förhindra att vägrätt bildas på det planerade stället. 

I 2 mom. föreslås att vägrätten ska bildas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt, så att ändamålet med vägen uppnås så förmånligt som möjligt och att den således inte medför någon större skada eller olägenhet för någon än vad som är nödvändigt. Bestämmelsen tryggar såldes både enskilt och allmänt intresse. Bland olika alternativ ska man välja det som är mest ändamålsenligt. Vägrätten bestäms alltså inte enbart enligt ansökan eller den belastade fastighetens ägares samtycke, utan det avgörande kriteriet är att ändamålet med vägen uppnås så förmånligt som möjligt med tanke på sakägarna. Då måste man dessutom beakta miljösynpunkter och till exempel 10 § i skogslagen (1093/1996). Att ändamålet med vägen uppnås så förmånligt som möjligt betyder enligt rättspraxis inte (se t.ex. HD 26.8.1999 nr 2132) att vägen nödvändigtvis ska anläggas enligt det alternativ som är allra kortast och kostar allra minst. Den teknisk-ekonomiska ändamålsenlighet som iakttagits vid en helhetsgranskning, varvid även miljösynpunkter och markanvändningsplaner med rättsverkningar beaktats, ska vara avgörande när vägrätt bildas. 

Enligt 3 mom. ska det vara väsentligt att vägprojektet är ändamålsenligt ur allmän synvinkel. Befintliga vägar, enskilda vägar, landsvägar och andra dylika betydelsefulla omständigheter ska beaktas när vägrätt bildas. Vägen får inte medföra betydande äventyrande av trafiksäkerheten, förstörelse i naturen eller beskära kulturvärden i miljön eller på annat liknande sätt kränka allmänt intresse. Som betydande förstörelse i naturen kan betraktas till exempel följder av iståndsättningsåtgärder i anslutning till väganvändningen, vilka kan ha en ofördelaktig inverkan på naturförhållandena, landskapet eller bevarande av djur- och växtarter i en nationalpark. (Se HFD 2000:47. Vägrätt får inte heller bildas så att den kan försvåra genomförandet av en detaljplan. Liksom för närvarande ska ett område i behov av planering jämställas med detaljplaneområden med rättsverkningar. Inte heller i detta avseende förändras rättsläget jämfört med i dag. 

Bestämmelser om beslutsfattandet i fråga om bildande och upplåtande av vägrätt och om annat som regleras i detta kapitel finns i 18 §, till vilken det finns en informativ hänvisning i 4 mom. 

5 §.Bestämmande av vägområden och frisikts- och skyddsområden. I 1 mom. föreskrivs om bestämmande av vägområdet. När vägrätt för anläggning av ny väg bildas ska det bestämmas om dragningen av vägen och det vägområde som behövs. Vägområdet ska bestämmas på det sätt som vägens ändamålsenliga konstruktion kräver. I praktiken fastställs vägrätten så att den är jämnbred, varvid till exempel en 8 meter bred vägrätt räknas 4 meter i vardera riktningen från körbanans mittlinje. Vägområdet ska vid behov märkas ut i terrängen. Vägområdet kan också av särskilda skäl bestämmas så att det är olika brett på olika avsnitt, till exempel med hänsyn till dikningsbehovet. Vid behov ska vägområdet kunna bestämmas så att det är bredare än vad linjeföringen och en ändamålsenlig konstruktion kräver, om en framtida förbättring av vägen kräver det. 

Samma enskilda väg kan beröras av flera rättigheter att färdas som bildats vid olika tidpunkter, och de kan vara olika breda. Oberoende av detta omfattar den faktiska användningen av vägen hela körbanan oberoende av vem som innehar rätten. Med tanke på fastighetssystemets klarhet har det sedan gammalt föreskrivits att alla överlappande vägrätter som berör samma vägdel och som bildats med olika bredd vid olika tidpunkter bestäms enligt den bredaste vägrätten. Saken har inte förutsatt vägförrättning. I 1 mom. föreslås på samma sätt som innehållet i 16 § 1 mom. i den nuvarande lagen om enskilda vägar att de smalare vägrätterna utvidgas till att motsvara den bredare vägrätten, om en del av vägen berörs av flera vägrätten. 

I 2 mom. föreskrivs att vid behov kan det bestämmas att också ett frisiktsområde eller skyddsområde ska höra till den enskilda vägen. I landsvägslagen och banlagen är begreppen skydds- och frisiktsområde etablerade liksom användningen av dem. Vid en viktig enskild vägs anslutning till en landsväg eller vid en plankorsning med järnväg är det även för närvarande möjligt att röja sikten med stöd av landsvägens och järnvägens skyddsområden. Vid enskilda vägar som är viktiga för trafiken kan det av trafiksäkerhetsskäl vara viktigt att hålla sikten fri också i korsningar med andra enskilda vägar. Enligt den nuvarande lagen är det möjligt att ordna detta med olika tillstånd. Det föreslås att begreppen skyddsområde och frisiktsområde tas in även i lagstiftningen om enskilda vägar. Beslut om att inrätta sådana områden fattas vid en förrättning av enskild väg och de ska kunna inrättas endast om det är viktigt med tanke på trafiksäkerheten och det inte medför betydande olägenheter för någon fastighet. Avsikten är alltså inte att det regelmässigt ska inrättas skydds- och frisiktsområden vid varje enskild väg, utan de ska alltid baserade sig på en separat bedömning av trafiksäkerheten och de olägenhet området medför. Vid behov ska det emellertid redan när vägrätt bildas vara möjligt att inrätta frisiktsområden till exempel vid anslutningar. Dessutom ska man kunna besluta om ett skyddsområde som sträcker sig högst 12 meter från körbanans mittlinje. För tydlighetens skull, och eftersom landsvägars och järnvägars frisiktområden inrättas för att betjäna framför allt trafiken på landsvägen eller järnvägen, ska det vara möjligt att inrätta ett frisiktsområde inte bara där en enskild väg ansluter till en annan enskild väg utan också där en enskild väg ansluter till en landsväg eller leder till en plankorsning med järnväg. Fastighetsägaren har i enlighet med förslaget till 15 § rätt till ersättning för den skada, olägenhet eller kostnader som inrättandet av skydds- eller frisiktsområdet förorsakat. 

I 3 mom. föreskrivs om begränsningar som orsakas av skydds- och frisiktsområden. Enligt momentet får man från frisikts- och skyddsområden med stöd av vägrätten avlägsna sådan naturlig växtlighet utanför gårdsområden som skymmer sikten. Om trafiksäkerheten nödvändigt kräver det, kan tillstånd beviljas särskilt för avlägsnande av en sådan byggnad eller anläggning eller sådan växtlighet som finns utanför vägområdet och som med stöd av vägrätten annars inte får avlägsnas. För dylika åtgärder har fastighetsägaren rätt till ersättning på det sätt som föreskrivs i 15–17 §. Rätt till ersättning föreligger emellertid enligt 15 § 2 mom. inte om det har överenskommits eller uppenbart förutsatts att ingen ersättning betalas. 

När växtlighet avlägsnas måste man dessutom beakta naturvårdslagens skydds- och fredningsbestämmelser. Man kan till exempel inte anse att i vägrätten ingår att få avlägsna eller skada ett i 39 § 2 mom. i naturvårdslagen avsett boträd för en fridlyst fågel eller stor rovfågel. Stora rovfåglar är till exempel kungsörn, havsörn och fiskgjuse. Fredning betyder att det är förbjudet att fälla eller skada ett träd. Dessutom kan till exempel skyddet av fornlämningar inverka på de metoder som får användas för att avlägsna växtlighet på vägområdet eller i dess närhet. 

I 4 mom. ges möjlighet att utfärda bygginskränkning som gäller frisikts- och skyddsområden, om trafiksäkerheten nödvändigt kräver det. Det ska kunna beviljas undantag från en bygginskränkning, om detta inte avsevärt äventyrar trafiksäkerheten. I momentet hänvisas dessutom till markanvändnings- och bygglagen, vars bestämmelser om mindre undantag i samband med bygglov i övrigt tillämpas på undantag enligt detta moment från en bygginskränkning. 

6 §.Vägrätt till förmån för annat än en fastighet. I paragrafen föreskrivs om bildande av vägrätt till förmån för annat än en fastighet. I 1 mom. föreskrivs om bildande av vägrätt för en näringsidkare eller någon annan aktör. Vägrätt till en befintlig väg ska upplåtas för näringsidkare eller andra verksamhetsutövare som behöver en enskild väg i sin verksamhet. Befintlig väg definieras i 3 §. Bestämmelser om näringsidkares vägrätt finns i 10, 16 och 28 § i den nuvarande lagen om enskilda vägar. Förutsättningarna för att få tilläggsvägrätt motsvarar i sak det som bestäms i 4 §. Vägrätt kan således beviljas en aktör som inte har sådan ägande- eller annan besittningsrätt till en fastighet eller något annat objekt på det område som den enskilda vägen betjänar som medför nyttjanderätt. Till skillnad från den gällande lagen ska det vara möjligt att bilda vägrätt inte bara för näringsidkande utan även för övrig verksamhet, om detta är viktigt för aktören och vägens konstruktion lämpar sig för trafiken. Sådan övrig verksamhet kan vara till exempel verksamhet som bedrivs av någon förening som regelbundet använder och behöver vägen i sin verksamhet. Det ska vara fråga om ett tämligen permanent behov. Tillfällig användning av vägen ska kunna ordnas via de arrangemang som föreslås i 3 kap. 28 §. Till exempel gång- och cykeltrafik som styrs till en enskild väg är inte sådan verksamhet som avses i momentet, och vägdelägarskap med anledning av att gång- och cykeltrafik styrs till vägen ska snarare granskas via de bestämmelser som föreslås i 2 mom. Rätt för en näringsidkare eller någon annan aktör att använda vägen ska oberoende av annan rätt till fastigheten gälla så länge som vägen fortlöpande används för den näringsverksamhet eller övriga verksamhet för vilken rätten har beviljats. 

I 2 mom. föreskrivs om upplåtande av tilläggsvägrätt till förmån för staten, landskapet eller kommunen i situationer där de inte äger eller besitter en fastighet på det område som den enskilda vägen betjänar. Förutsättningarna för tilläggsvägrätt motsvarar förutsättningarna enligt 1 mom. En ytterligare förutsättning för att upplåta vägrätt är att det är viktigt att använda den enskilda vägen för att ordna allmän trafik på ett ändamålsenligt sätt och att ett väglag har bildats för att sköta vägärenden. Vägrätt för användning för allmän trafik kan betraktas som viktig till exempel om det inte finns något annat sätt att ta sig till ett objekt som förvaltas av de nämnda offentliga aktörerna, eller om den enskilda vägen påverkar andra lösningar för trafiken och lederna på området. Enligt momentet är upplåtandet av vägrätt till förmån för staten, landskapet eller kommunen dock behovsprövat, eftersom de har möjlighet att delta i kostnaderna för väghållningen t.ex. genom understöd som beviljas för väghållning, och det därför inte är ändamålsenligt att föreskriva att vägrätt alltid ska upplåtas i de situationer som avses i momentet. I 7 § föreskrivs om skyldigheten att bli vägdelägare, och enligt paragrafens 3 mom. kan staten dock vid behov åläggas en sådan skyldighet. 

Redan i den gällande lagen om enskilda vägar har begreppet fastighet utvidgats med avseende på de aktörer som har rätt att använda vägen. I enlighet med 3 § 2 mom. kan vägrätt förutom för en fastighet också bildas för ett obrutet område, en samfälld skog enligt lagen om samfällda skogar, en gruva eller en byggnad eller anläggning som är permanent uppförd på annans mark. En samfälld skog har, till skillnad från ett annat samfällt område (se HD 2007:92), rätt att få vägrätt och är således jämställd med en skogsbruksfastighet i enskild ägo. Däremot är den som för viss tid innehar arrenderätten till en obebyggd fastighet eller ett outbrutet område som är obebyggt inte innehavare av bestående vägrätt. 

7 §.Skyldighet att bli vägdelägare. I 1 mom. föreskrivs att vägrätt kan bildas även mot fastighetsägarens vilja till förmån för en sådan fastighet som inte ägs av sökanden. Det är i sak fråga om att någon förpliktas att bli vägdelägare. Vägrätt kan enligt 1 mom. bildas utan att ägaren till en fastighet som innehar vägrätt vill det, om fastigheten helt eller delvis finns på det område som vägen betjänar. Med stöd av den bildade vägrätten är fastighetsägaren således som vägdelägare skyldig att delta i väghållningen av den enskilda vägen. Sökande är då någon annan än den fastighetsägare, för vilken vägrätt söks. I 73 § 2 mom. bestäms om aktörer som har rätt att ansöka om förrättning av enskild väg. 

I 2 mom. sägs att om vägen till fastigheten inte behövs på grund av en annan förbindelse till fastigheten, till exempel en vattenväg eller av någon annan motsvarande orsak, har fastighetsägaren dock rätt att avstå från vägrätten, dvs. från att använda vägen och således också från väghållningsskyldigheten. Som en lindring av den obligatoriska vägrätten och den till följd därav obligatoriska väghållningsskyldigheten föreskrivs dessutom att den som inte tidigare varit vägdelägare kan inte åläggas att bli vägdelägare i en befintlig väg så länge som vägen inte används för dennes fastighet. Förutsättningen är då att ägaren till en sådan fastighet uttryckligen meddelar att han eller hon avstår från att använda vägen. 

I 6 § 2 mom. föreslås möjlighet att bilda vägrätt till en befintlig väg för staten, landskapet eller kommunen. I 3 mom. görs det dessutom möjligt att ålägga staten att bli vägdelägare, om vägen i betydande grad används för allmän trafik som hänför sig till en landsväg eller till trafik till ett objekt som staten förvaltar. I fråga om kommuner och landskap finns inte motsvarande möjlighet att ålägga dem att bli vägdelägare, utan det är alltid beroende av kommunens eller landskapets samtycke om de blir vägdelägare. Genom lösningen respekteras kommunernas och landskapens självstyrelse. På grund av att kommuner och landskap är lokala aktörer har de dessutom fler alternativ än staten att stödja enskilda vägars verksamhet genom bland annat understöd och bruksavgifter. Lösningen främjar växelverkan mellan kommunen och vägdelägarna och gör det möjligt att överväga vilket tillvägagångssätt som är bäst. Det vore också enklare att konstatera de situationer där staten åläggs att bli vägdelägare och de vore i praktiken också mer sällsynta. 

Innehållet i 1 och 2 mom. motsvarar i huvudsak 22 § 1 mom. i den gällande lagen. För tydlighetens skull flyttas bestämmelsen till det kapitel som handlar om vägrätt i den nya lagen, då saken tidigare har behandlats i samband med väghållningsskyldigheten. På så vis försöker man klarlägga att en fastighetsägare inte kan bli väghållningsskyldig innan han eller hon innehar eller för honom eller henne bildas vägrätt till den aktuella vägen. 

8 §.Bildande av annan rätt i anslutning till enskild väg. I paragrafen föreskrivs om vissa andra sådana rättigheter som kan behöva bildas i anslutning till en enskild väg. Enligt 1 mom. 1 punkten kan bestående rätt till ett område som behövs för lagring av virke (upplagsplats) bildas, om det är viktigt på grund av virkestransporter från fastigheten. Invid enskilda vägar lagras ofta virke tills det transporteras bort för olika ändamål. Lagring av virke ska i första hand ske på virkesägarens eget jordområde. Om detta inte är möjligt ska man i sådana situationer kunna bilda bestående rätt till en dylik upplagsplats. Rätten att lagra virke gäller oftast skogsvägar, men rätt kan bildas också i samband med någon annan slags enskild väg. 

Enligt 2 punkten ska bestående rätt kunna bildas till ett område som behövs för en bilplats (område för bilplats), om det inte skäligen är möjligt att anlägga en väg ända fram till fastigheten och området för bilplats är viktigt för att fastigheten ska kunna användas på ett ändamålsenligt sätt. Det kan bli aktuellt att bilda sådan rätt till exempel om något naturhinder separerar fastigheten från den enskilda vägen så att det är omöjligt att till rimliga kostnader anlägga en väg från den enskilda vägen till fastigheten eller anläggandet av vägen skulle medföra betydande förstörelse i naturen eller beskära kulturvärden i miljön. På motsvarande sätt föreskrivs i 3 punkten om möjlighet att bilda rätt till ett område som behövs för en båtplats eller brygga (område för båtplats), om det mellan fastigheten och vägen finns ett vattenområde som utgör ett hinder för en vägförbindelse. Förutom vägrätt som gäller båtplatsen och bryggan kan det vara nödvändigt med vattenrättsliga tillstånd som behandlas självständigt och separat från vägrätten, till exempel för att bygga en stor brygga eller en vägbank samt vissa tillstånd som regleras i markanvändnings- och bygglagen (132/1999). 

I 2 mom. hänvisas till 4 §, som tillämpas på bildandet av rättigheter som avses i denna paragraf. Inrättandet av upplagsplats, område för bilplats eller område för båtplats berörs förutom av denna paragraf även av villkoren i 4 § 1–3 mom. 

Sådan rätt till marktäkt som regleras i 12 § i den nuvarande lagen om enskilda vägar (358/1962) ska inte längre kunna bildas genom tvångsåtgärder utan endast med stöd av avtal som en sådan servitutsrätt som avses i FBL 154 § 1 mom. 8 punkten. I paragrafen begränsas inte heller till förmån för vem de avsedda rättigheterna kan bildas. Eftersom de ändå i första hand hänför sig till en ändamålsenlig användning av fastigheterna, bildas rättigheterna i praktiken oftast för vägdelägarfastigheterna. I paragrafen tas inte heller ställning till om de avsedda rättigheterna borde bildas som fastighetsspecifika eller för flera fastigheter, såsom väglagets delägare gemensamt, utan saken prövas i varje enskilt fall vid förrättningarna av enskild väg. 

9 §.Bildande av tidsbegränsad eller i övrigt begränsad rätt. Det finns situationer där det måste ordnas vägförbindelse för en fastighet, trots att man vet att den inom en nära framtid kommer att ordnas på något annat sätt, till exempel med hjälp av en landsväg eller av en gata som anges i detaljplanen. För att bestående vägrätt inte ska bildas i onödan i dylika situationer föreskrivs i 1 mom. att vägrätt eller en i 8 § avsedd rätt får bildas även för viss tid. Rätten för viss tid upphör att gälla antingen vid en viss tidpunkt eller när en viss händelse inträffar. I 154 § 2 mom. i fastighetsbildningslagen finns en motsvarande bestämmelse om servitut. Rättsläget i lagen om enskilda vägar förblir oförändrat i detta avseende. 

I 2 mom. föreskrivs om på något annat sätt begränsad rätt på ett sätt som motsvarar innehållet i 11 § i den nuvarande lagen. I paragrafen nämns dock inte längre som exempel begränsning av användandet av vägen till en viss årstid eller till transporter av visst slag. Typen av begränsningar lämnas öppen i bestämmelsen och även dylika begränsningar ska fortfarande vara möjliga. Begränsningar kan vara nödvändiga till exempel i situationer där en väg eller en rätt som avses i 8 § behövs enbart vintertid för virkestransporter eller där en väg som mera liknar en stig behövs enbart för gång- eller cykeltrafik. Då kan rätten vara begränsad, om en sådan betydande olägenhet som förhindrar erhållandet av fullständig vägrätt kan undvikas genom att nödvändiga begränsningar utfärdas för väghållningen och användningen av vägen. 

10 §.Flyttning av enskilda vägar samt meddelande och ändring av bestämmelser som begränsar användningen av vägen. I 1 mom. föreslås bestämmelser om flyttning av vägrätt som motsvarar det nuvarande 8 § 2 mom. i lagen om enskilda vägar. Vägrätten kan flyttas endast om de förutsättningar för bildande av vägrätt som föreslås i 4 § föreligger. En väg kan flyttas för att undanröja eller minska en olägenhet som uppkommit när förhållandena förändrats. När en väg flyttas kan motiveringen till vägrätt dessutom vara den betydande nytta som tillkommer den fastighet som innehar vägrätten genom att vägförbindelsen förkortas. För det tredje får en väg flyttas om det är nödvändigt för trafiksäkerheten. Även i detta avseende kan det hända att förhållande har förändrats så att det innebär en betydande trafiksäkerhetsrisk om vägen blir kvar på det tidigare stället och situationen inte kan förbättras med hastighetsbegränsningar eller andra trafikregleringar. Av denna orsak har en väg redan med stöd av den nuvarande lagen kunnat flyttas även i fall där det är nödvändigt för att undanröja en olägenhet med tanke på trafiksäkerheten och det inte finns några andra lösningar för att förbättra trafiksäkerheten. 

I 2 mom. föreskrivs om flyttning av vägrätten på ansökan av ägaren till den belastade fastigheten. Regleringen motsvarar 38 b § i den gällande lagen om enskilda vägar. För att en sådan olägenhet som avses i lagbestämmelsen ska uppstå förutsätts att förhållande på fastigheten har förändrats. Den verksamhet som bedrivs på fastigheten har kanske effektiviserats eller så möjliggör en flyttning av vägen effektivare användning av fastigheten. Samtidigt har trafiken kanske ökat eller annars blivit mer belastande, trots att användningen av fastigheten inte har förändrats. Vägen har exempelvis sedan gammalt gått genom fastighetens ekonomiska centrum eller över gårdsplanen, varvid en ökning av trafiken medför olägenhet eller fara för fastigheten. 

Exempelvis flyttning av vägen på grund av terrängen eller andra orsaker enbart på den markägares mark som ansökt om flyttning kan vara omöjlig eller medföra oskäliga kostnader. Av denna orsak föreslås att, på samma sätt som enligt den gällande regleringen, att flyttning ska vara möjligt även till någon annans mark, men endast av särskilda skäl. Förutsättningen för flyttning, oberoende av om den sker på eller utanför egen mark, ska vara att den inte medför betydande olägenhet för vägdelägarna eller någon annan. Då ska förutsättningarna för bildande av vägrätt enligt förslaget till 4 § uppfyllas. 

När en väg flyttas sker det ofta på initiativ av fastighetsägaren eller på grund av dennes intresse. Behovet av flyttning kan förledas av att användningen av vägen ändrats eller av planer på att ändra den, men även av att trafiken på vägen förändrats. Av denna orsak ska kostnaderna för flyttningen delas mellan fastighetsägaren och vägdelägarna enligt vad som orsakar flyttningen av vägen. Om vägen flyttas för att användningen av fastigheten ändrats eller kommer att ändras, ska fastighetsägaren svara för kostnaderna i sådana fall där ingen annan kan anses dra nytta av flyttningen. Efter flyttningen kan det emellertid hända att vägen tjänar sitt syfte bättre än tidigare, och därför bör även de andra vägdelägarna delta i kostnaderna i så fall. Då svarar vägdelägarna vid sidan av fastighetsägaren för kostnaderna för flyttningen av vägen i det förhållande som deras vägenheter anger, enligt vad förrättningsmännen vid förrättningen av enskild väg anser vara rimligt. 

Om den huvudsakliga orsaken till att vägen flyttas däremot är att trafiken på vägen ändrats eller ökat och det är nödvändigt att flytta vägen till exempel för att vägen orsakar större fara eller olägenhet, bör vägdelägarna svara för de huvudsakliga kostnaderna för flyttningen. Den nytta som tillfaller fastighetsägaren genom att fastigheten kan utnyttjas effektivare eller genom att den belastning som vägen medfört försvinner eller minskar ska dock alltid beaktas när man bedömer hur kostnaderna för flyttningen av en väg ska fördelas. Till flyttningskostnaderna hör också kostnader för vägersättningar. Bestämmelser om kostnader för förrättning av enskild väg finns för närvarande i 47 § 3 mom. i lagen om enskilda vägar. I den nuvarande lagen om enskilda vägar har det funnits en separat bestämmelser om förutsättningarna för att flytta vägar och om kostnaderna för detta. Det föreslagna nya 3 mom. motsvarar i stor utsträckning den nuvarande regleringen. Utgångspunkten är dock att förrättningskostnaderna fördelas enligt vägenheterna. 

I 4 mom. ingår bestämmelser som begränsar användningen av vägen på grund av ändrade förhållanden. I 160 § i den gällande fastighetsbildningslagen föreskrivs redan för närvarande att ett servitut som har stiftats vid en fastighetsförrättning kan flyttas till ett annat ställe på den belastade registerenhetens område eller nya bestämmelser som begränsar utnyttjandet av servitutet utfärdas eller tidigare bestämmelser om utnyttjandet ändras, om sakägarna avtalar om åtgärden och den inte försvårar genomförandet av detaljplanen. För åtgärden krävs dock inte något avtal mellan sakägarna 

1) om den olägenhet som servitutet på grund av förändrade förhållanden orsakar kan undanröjas eller minskas genom åtgärden, eller 

2) om åtgärden möjliggör ett ändamålsenligare utnyttjande av servitutet för dess ursprungliga ändamål, om möjligheterna att utnyttja det har försämrats på grund av förändrade förhållanden, och 

3) om åtgärden inte medför betydande olägenhet för någon registerenhet. 

På samma sätt som i 160 § i fastighetsbildningslagen kan enligt det föreslagna nya 4 mom. vid förrättning av enskild väg sådana nya bestämmelser som avses i 9 § 2 mom. och som begränsar användningen av vägen utfärdas eller tidigare utfärdade bestämmelser om användningen av vägen ändras, om man därigenom kan undanröja eller minska den olägenhet som vägen eller användningen av den orsakar på grund av ändrade förhållanden. 

Vad som i denna paragraf föreskrivs om väg tillämpas enligt 5 mom. även på områden för vilka det bildats en i 8 § avsedd rätt. 

11 §.Omorganisering av vägrätter på grund av att förhållandena eller väganvändningen förändrats. Paragrafens 1 mom. motsvarar 9 § 2 mom. i den nuvarande lagen om enskilda vägar, vilket trädde i kraft den 1 januari 1997 (555/1995). Bestämmelsen gäller till exempel situationer där förhållandena till följd av anläggningen av nya vägar har förändrats så att en vägdelägares vägförbindelse kan förbättras eller olägenheten av trafiken till grannfastigheterna väsentligt minskas genom att en vägrätt omorganiseras. För att möjliggöra detta kan en fastighet vid en förrättning av enskild väg ges vägrätt till en annan befintlig väg och den tidigare vägrätten samtidigt upphävas. Beslut om saken fattas vid en förrättning av enskild väg. 

Den olägenhet som användningen av en vägrätt medför kan bli oskälig för den belastade fastigheten eller andra vägdelägare när användningen av vägen ändras. Sålunda kan belastningen från till exempel en väg som från början av avsedd att betjäna endast jordbrukets sedvanliga behov bli oskälig om vägdelägaren börjar sälja marksubstanser yrkesmässig och det inte har ordnats någon annan vägförbindelse för den trafiken. I 2 mom. föreslås att i dylika situationer får vägdelägarens vägförbindelse omorganiseras så att den oskäliga olägenheten kan undanröjas. I ovannämnda fall kan vägdelägarens vägrätt upphävas. Förutsättningen är dock att vägdelägaren ges vägrätt till en annan befintlig väg eller för byggande av en ny väg. På tilldelande av vägrätt tillämpas förutsättningarna i 4 §. Det arrangemang som avses i momentet motsvarar det förfarande som redan nu möjliggjorts med stöd av 9 a § 1 mom. i lagen om enskilda vägar. 

I 3 mom. föreskrivs om en situation som avses i 9 a § 2 mom. i den nuvarande lagen om enskilda vägar. I praktiken kan det uppstå en sådan situation att det inte är möjligt att ordna en ersättande vägförbindelse för att undanröja en oskälig olägenhet till exempel på grund av terrängförhållandena. En vägrätt som är nödvändig för att ta sig till fastigheten får inte heller upphävas. Eftersom man i den ersättning som ursprungligen fastställdes för skada och olägenhet i samband med att vägrätten beviljades inte kunde beakta en ökad belastning, har den skadelidande inte betalts ersättning för denna. Eftersom den utbetalda ersättningen inte motsvarar den olägenhet som vägen senare orsakat ska ärendet kunna behandlas på nytt. Av denna orsak föreslås i momentet på samma sätt som i nuläget att vägdelägaren ska betala ersättning för den ökade olägenhet som beror på att vägdelägarens att använda vägen har förändrats. Regleringen motsvarar 161 § 2 mom. om servitut i fastighetsbildningslagen. 

12 §.Indragning av enskilda vägar och vissa områden samt upphävande av rättigheter. De bestämmelser som föreslås i 1 mom. motsvarar bestämmelserna om upphävande av servitut i 161 § 1 mom. i fastighetsbildningslagen. Förutsättningarna för att bilda vägrätt och rättigheter som avses i 8 § och för att dra in en väg regleras så att en befintlig väg eller ett i 8 § avsett område kan dras in, om omständigheterna har förändrats så det inte längre går att bilda vägrätt med stöd av 4 § eller en i 8 § avsedd rätt för vägen eller området. En ytterligare förutsättning för indragning är att vägen eller i 8 § avsedda upplagsplatser och områden för bilplatser eller båtplatser inte är nödvändiga för någon vägdelägare. På motsvarande sätt ska ett frisikts- eller skyddsområde eller delar av ett sådant kunna avskaffas, om omständigheterna har förändrats så att det inte längre finns förutsättningar enligt 5 § 2 mom. för att inrätta frisikts- eller skyddsområdet. 

Ibland kan det vara motiverat att dra in en väg på grund av allmänt behov. Exempelvis högre hastigheter på järnvägarna kan medföra behov av att avlägsna eller flytta plankorsningar för att förbättra trafiksäkerheten. I banlagen föreskrivs det om saken i 18 § 4 mom. Likaså kan till exempel försvarsmaktens säkerhetsföreskrifter medföra behov av att reglera enskilda vägar. Av denna orsak föreslås i 2 mom. en bestämmelse som motsvarar nuläget, enligt vilken det även är möjligt att dra in en väg eller en del av en sådan om det allmänna behovet kräver det. På motsvarande sätt kan också en i 8 § avsedd rätt samt frisikts- och skyddsområden dras in om det allmänna behovet kräver det. Om en enskild väg eller en del av en sådan väg dras in på grund av ett allmänt behov så att vägförbindelserna bryts, ska nya vägförbindelser samtidigt ordnas genom att de rättigheter som behövs för dem beviljas. 

Paragrafens 3 mom. föreslås få ett innehåll som motsvarar 28 § 2 mom. i den nuvarande lagen om enskilda vägar. Enligt den föreslagna bestämmelsen kan en vägdelägare kräva att vägdelägarens vägrätt upphävs, och samtidigt alltså befrias från vägdelägarskapet och väghållningsskyldigheten, om man fått en annan vägförbindelse till fastigheten eller om vägen inte längre behövs för fastigheten på grund av en annan väsentlig förändring i omständigheterna. En obehövlig vägrätt kan upphävas. På motsvarande sätt kan en vägrätt enligt 6 § som inte längre behövs upphävas. Om till exempel trafiktillståndet för ett bolag som bedriver busstrafik upphör att gälla, upphävs också den tilläggsvägrätt som bolaget har haft till den enskilda vägen. Om ett annat bolag fortsätter direkt med trafiken kvarstår dock tilläggsvägrätten. På motsvarande sätt kan också en i 8 § avsedd rätt upphävas, om den inte behövs längre. 

I 4 mom. föreskrivs om villkorligt upphävande av en enskild vägrätt i en situation där vägdelägaren ännu inte har beviljats vägrätt till en annan enskild väg när beslutet om upphävande fattas. I 5 mom. föreskrivs att en väg eller vägdel som dragits in övergår utan ersättning till ägaren av den belastade fastigheten, på samma sätt som enligt den gällande lagen. 

13 §.Upphörande av enskild väg och ändring till gata. I 1 mom. föreskrivs på samma sätt som i nuläget att en enskild väg eller vägdel kan upphöra när vägen eller vägdelen eller sådan trafikled till vilken avsikten är att överföra trafiken upplåts för allmänt bruk som gata. I 86 § 3 mom. i markanvändnings- och bygglagen föreskrivs att gatan anses ha upplåtits för allmänt bruk vid den tidpunkt då kommunens gatuhållningsbeslut fattats. Syftet med bestämmelsen om innehållet i gatuhållningsbeslutet är också att främja förandet av fastighetsregistret i fråga om enskilda vägar på detaljplaneområden. Besluten ska sändas till fastighetsregisterföraren så att upphävda vägrätter kan strykas i fastighetsregistret. I 1 mom. föreskrivs dessutom att kommunen ska på begäran lämna vägdelägare och väglag uppgifter om situationen beträffande den markanvändning som kommunen känner till i den mån den inverkar på gatuhållningsskyldighetens inträde. Kommunerna har med stöd av 29 § i kommunallagen (410/2015) skyldighet att informera kommuninvånarna, de som utnyttjar kommunens tjänster, organisationer och andra sammanslutningar, och detta gäller således också vägdelägare och väglag. I paragrafen föreskrivs dock särskilt om skyldighet att informera om enskilda vägars ställning på detaljplaneområden. Syftet med bestämmelsen är att framhäva behovet av dialog mellan kommunen och vägdelägarna samt vägdelägarnas behov av information om ställningen för enskilda vägar på detaljplaneområden och eventuella kommande ändringar i ställningen. 

Bestämmelsen i 2 mom. motsvarar 3 § 3 mom. i den nuvarande lagen om enskilda vägar. I bestämmelsen har det förutsatts att en gata som byggs inte går i samma riktning som en befintlig enskild väg eller vägdel på detaljplaneområdet. Enligt bestämmelsen ska kommunen överta väghållningen i fråga om en sådan väg eller vägdel redan från den tidpunkt då den har blivit skyldig att bygga en gata, till vilken avsikten är att överföra trafiken på en enskild väg eller vägdel, eller när den har börjat bygga en sådan gata. Syftet med lagen har varit att den enskilda vägen eller vägdelen ska vara tillgänglig som behövlig tillfällig trafikled medan gatan byggs. Denna bestämmelse ska iakttas tills den nya gatan i enlighet med 1 mom. upplåts för allmänt bruk som gata med stöd av MBL 86 § 3 mom., varefter markanvändnings- och bygglagen tillämpas på gatan. En vägdelägare eller ett väglag ska ha rätt att föra frågan om kommunens skyldighet att överta väghållningen till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet för behandling. Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet ska vid vite kunna ålägga kommunen att fullgöra denna skyldighet. Motsvarande uppgift har tidigare skötts av NTM-centralen. 

Bestämmelsen i 3 mom. motsvarar 12 § 5 mom. i den nuvarande lagen om enskilda vägar. Den nämnda bestämmelsen tillämpas också när vägområdet för en enskild väg som ska upphöra enligt denna paragraf inte hör till en sådan gata som avses i 1 eller 2 mom. Besittningen av den mark där den enskilda väg som upphört går övergår i sådana situationer till markägaren. 

14 §.Avtalsgrundad rätt till väg. Vägrätt och nyttjanderättigheter i anslutning till den, som det föreskrivs om i denna lag, är så som sakrättsliga rättigheter som liknar servitut i kraft oberoende av ändringar i ägande- och besittningsrätten till fastigheten och panträtter som riktas mot fastigheten. Bestämmelsen i 1 mom., enligt vilken ett avtal, som ingåtts medan denna lag eller den tidigare lagen om enskilda vägar (358/1962) är i kraft och som gäller vägrätt eller någon annan nyttjanderätt som regleras i denna lag, binder endast dem som har ingått eller godkänt avtalet eller är arvingar till dem. Avtalet är således bindande endast för ovannämnda sakägare som personlig förpliktelse. 

Sakägarna kan få ett avtal om vägrätt eller väghållning prövat och fastställt vid en förrättning av enskild väg. Om det då godkänns att avtalet ska följas, ska bestämmelserna i lagen om enskilda vägar tillämpas på vägen i sin helhet. I annat fall ska på en på avtal grundad väg eller motsvarande nyttjanderättigheter tillämpas endast 1 mom. samt bestämmelserna om indragning av vägrätt och andra nyttjanderättigheter. Bestämmelser om saken föreslås i 2 mom. En sådan på avtal grundad rätt kan inte införas i fastighetsdatasystemet, där endast vägrätt och andra nyttjanderättigheter enligt denna lag som bildats vid förrättning av enskild väg får föras in. 

15 §.Rätt till ersättning. I 1 mom. föreskrivs om ersättningar för de åtgärder som föreskrivs i 2 kap. Ersättningarna ska i fortsättningen bestämmas på tjänstens vägnar vid en förrättning av enskild väg, ett förfarande som tillämpats redan enligt den tidigare lagstiftningen (se FBL 201 § och HD 1981 II 139 och HD 1986 II 127). Ersättningsslag som kommer i fråga är på samma sätt som enligt FBL 200 § ersättning för föremål, olägenhet och skada. Ersättning kan också fastställas för en sådan aktör som inte upplåter mark för enskild väg, till exempel på grund av damm eller buller eller annan immission. Rätt till ersättning har även innehavare av vägrätt som inte äger en fastighet inom det område som vägen betjänar, såsom näringsidkare enligt 6 § 1 mom. Även innehavare av en särskild rättighet kan vara berättigade till ersättning. Ersättningen ska betalas som sådan till ersättningstagaren och den kan till exempel inte räknas ersättningstagaren till godo när väghållningsskyldigheten fördelas. När ersättningen fastställs ska sådana innehavare av särskilda rättigheter som nämns i momentet beaktas. Om ersättning fastställs för någon som innehar en nämnd särskild rättighet för förlust av denna rättighet eller för dess minskade värde, ska denna ersättning beaktas när ersättningen till fastighetens ägare bestäms så att ersättningen till ägaren kan minska. Minskningen av ersättningen till ägaren kan i vissa fall vara lika stor som ersättningen till innehavaren av rättigheten. I 205 § 2 mom. i fastighetsbildningslagen föreskrivs om tryggande av panträtt som riktar sig mot en fastighet. 

33 § 2 mom. i den nuvarande lagen om enskilda vägar föreslås med oförändrat innehåll ingå som 2 mom. Parterna kan komma överens om ersättningen och dessutom om att ersättningar inte betalas ut. Även 201 § 2 mom. i fastighetsbildningslagen gäller överenskommelse om ersättningar. Enligt principerna för den allmänna inlösningslagstiftningen föreligger inte rätt till ersättning med anledning av åtgärder som har genomförts på det område som anvisats för vägen vid förrättningen av enskild väg eller någon annanstans på fastigheten, om de har inletts först efter det att området anvisats för vägändamål. Då ska ersättningen bestämmas till det belopp som den skulle ha utgjort om åtgärderna inte hade vidtagits. En bestämmelse av motsvarande typ finns till exempel i 34 § i inlösningslagen. 

För en sådan bygginskränkning som avses i 5 § 4 mom. kan enligt 3 mom. ersättning fastställas endast om olägenheten är synnerligen betydande. I detta avseende förändras inte rättsläget jämfört med i dag. 

16 §.Ersättningsansvar. Enligt 1 mom. är den som drar nytta av åtgärden skyldig att betala ersättning enligt 15 §. Om exempelvis upphävandet av en vägrätt medför förluster för vägrättens innehavare, är den som har nytta av åtgärden skyldig att ersätta dessa förluster. När ersättningen bestäms ska man beakta både förlusterna och nyttan av upphävandet. Då ersätts den faktiska skadan till fullt belopp. Exempelvis ersättningar som bestäms för åtgärder som vidtagits i en situation enligt 11 § 1 mom. betalas av den som har krävt att åtgärden vidtas. Om någon annan sakägare har uppenbar nytta av åtgärden, kan denne åläggas att delta i ersättningarna i enlighet med nyttan. Ersättningar som följer av beviljandet av en ny rätt enligt 11 § 2 mom. betalas av den som använder vägen på ett sådant sätt att åtgärden blivit behövlig. Av särskilda skäl kan även någon annan sakägare åläggas att delta i betalningen av ersättningar. 

I 2 mom. föreskrivs om ersättningar för omorganisering av vägrätter enligt 11 §. Skyldig att betala ersättning för åtgärder enligt 11 § 1 mom. är den som har krävt att åtgärden vidtas. Innehållet i bestämmelsen motsvarar 33 a § 2 mom. i den gällande lagen. Skyldig att betala ersättningar för åtgärder enligt 11 § 2 mom. är den som använder vägen på ett sådant sätt att åtgärden blivit nödvändig. Bestämmelsen motsvarar det gällande 33 a § 3 mom. I momentet föreskrivs dessutom att av särskilda skäl kan även någon annan sakägare åläggas att delta i betalningen av ersättningar. 

I 3 mom. föreskrivs om i 12 § 2 mom. avsedda situationer där en väg, en del av en väg eller ett i 8 § avsett område dras in på grund av ett allmänt behov så att vägförbindelserna bryts. Då ska vägförbindelserna samtidigt omorganiseras. Ovannämnda regleringar sker genom åtgärder från det allmännas sida och kan jämföras med inlösen. Av denna orsak ska de som berörs av sådana åtgärder ha samma rättsliga ställning som i samband med inlösen. I bestämmelsen föreslås att den sökande ska betala de kostnader som uppstår när rättigheter upphävs eller bildas på grund av allmänt behov. Dessutom ska sakägarna ha rätt till allmän rättshjälp eller rätt att få ersättning för intressebevakningskostnaderna av den som ansökt om förrättning på det sätt som föreskrivs i 82 § i inlösningslagen. 

17 §.Ersättningsförfarande. Enligt 201 § 2 mom. i fastighetsbildningslagen (554/1995) får de sakägare som berörs av en likvidersättning avtala om ersättningsbeloppet. Bestämmelsen gäller också ersättningar som ska betalas vid servitutsförrättning. Ersättningar för åtgärder som avses i lagen om enskilda vägar och för åtgärder som vidtas i samband med en servitutsförrättning är av samma karaktär. De har berörts av 33 a § i den nuvarande lagen om enskilda vägar. Även i den nya lagen föreslås sakägarna få möjlighet att avtala om ersättningar som baserar sig på lagen om enskilda vägar. Bestämmelser om saken föreslås i 1 mom. Förutsättningen för att ett avtal ska uppkomma är att alla som berörs av ersättning går med på avtalet. Vid förrättningen av enskild väg ska det dock prövas att avtalet inte är oskäligt för någon sakägare. Bestämmelser om detta föreslås i paragrafen. Dessutom föreslås sådana bestämmelser i fråga om fastighetsbyte att ett avtal om ersättningar binder också den på vilken sakägarens rätt till fastigheten övergår. 

I 199–206 a § i fastighetsbildningslagen föreskrivs om ersättningar i samband med fastighetsförrättningar. Det föreslås att de bestämmelserna ska tillämpas på ersättningar enligt lagen om enskilda vägar såvitt det inte föreskrivs särskilt om dem i den lagen. I 2 mom. föreslås en hänvisning till fastighetsbildningslagen som avser detta. 

18 §.Beslutsfattande om vägrätt och andra vägrelaterade rättigheter. I paragrafen föreslås samlade bestämmelser om beslutsfattande som gäller rättigheter enligt 2 kap. och åtgärder som riktar sig mot dem. Enligt huvudregeln i 1 mom. fattas beslut om bildande, ändring och upphävande av en vägrätt och en i 8 § avsedd rätt samt om andra frågor om vilka föreskrivs i detta kapitel vid en förrättning av enskild väg. I de följande momenten föreslås lösningar som avviker från denna huvudregel. 

I fråga om en tidigare belastad fastighet blir det område som behövs för uträtning, breddning eller annan förbättring av en enskild väg enligt 2 mom. vägområde även utan en förrättning av enskild väg, om fastighetens ägare har gett samtycke till en sådan åtgärd, på samma sätt som saken regleras i dag. Samtidigt upphör den del av ett vägområde som till följd av en uträtning blivit onödig att vara vägområde. För flyttning av en väg ska dock förutsättningarna enligt 4 § utredas och saken behandlas vid en förrättning av enskild väg. 

Om det har bildats ett väglag för en väg, kan även väglaget enligt 3 mom. upplåta vägrätt till en befintlig väg eller vägrätt till förmån för annat än en fastighet samt upphäva en i 12 § 3 mom. avsedd enskild vägrätt eller en i 8 § avsedd rätt. Om inget väglag har bildats för en väg kan en enskild vägrätt dras in också utifrån en anmälan till fastighetsregisterföraren. Om man inte kommer överens om ersättningsfrågorna då, får en sakägare föra ersättningsfrågan till en förrättning av enskild väg för avgörande. 

I 4 mom. föreslås att tillstånd för ett i 5 § 3 mom. avsett avlägsnande av en byggnad eller växtlighet, om ärendet inte avgörs i samband med en förrättning av enskild väg som är anhängig av någon annan orsak, och undantag från en i 5 § 4 mom. avsedd bygginskränkning beviljas av kommunens byggnadstillsynsmyndighet. 

3 kap. Väghållning och användning av väg

19 §.Anläggning av väg. I 1 mom. föreskrivs att en väg ska anläggas i enlighet med den vägrätt som bildats för den. I 4 § föreskrivs om bildande av vägrätt vid en förrättning av enskild väg som medför rätt att anlägga en ny väg. Förutsättningarna för att bygga en väg, som i den nya lagen om enskilda vägar tydligare än förr också utgör förutsättningar för att bilda vägrätt, ska i princip prövas redan när vägrätten bildas. Med att vägen ska anläggas i enlighet med den bildade vägrätten avses också att begränsningar enligt 9 § som eventuellt utfärdats i samband med att vägrätten bildats ska beaktas när vägen anläggs. 

I 2 mom. föreskrivs om ett komplement att till den del det vid bildandet av vägrätten inte har getts närmare bestämmelser, ska vägen anläggas så dessa ändamål uppnås på ett förmånligt sätt och så att vägen eller användningen av den inte medför onödig olägenhet eller störning för någon eller onödig olägenhet för miljön eller annan kränkning av ett allmänt intresse. Vid anläggningen ska också trafiksäkerheten beaktas. Vad som är förmånligt ska bedömas i varje enskild situation, och det förmånliga sätt som bestämmelser förutsätter betyder inte nödvändigtvis alltid den billigaste lösningen, utan omständigheter måste beaktas i vidare bemärkelse. I 24 § föreskrivs att underhållet inte ska medföra oskäliga kostnader för vägdelägarna. Kravet på förmånlighet ligger i linje med detta. 

I 3 mom. betonas att byggandet eller användningen av vägen kan förutsätta tillstånd även enligt någon annan lag än lagen om enskilda vägar, och bildande av vägrätt ersätter inte ett sådant tillstånd. I momentet föreslås hänvisningar till naturvårdslagen, vattenlagen (587/2011), lagen om fornminnen, 3 kap. i skogslagen samt miljöskyddslagen (527/2014). I naturvårdslagen föreskrivs bland annat om skydd av naturtyper och artskydd. Vid förrättningar av enskild väg och när andra myndighetsbeslut fattas ska naturvårdslagens bestämmelser iakttas. Naturvårdsaspekten ska enligt integrationsprincipen beaktas i alla projekt som gäller utnyttjande av miljön eller hushållning med naturresurser, såsom projekt som gäller enskilda vägar. På skyddsområden ska fredningsföreskrifter iakttas. Inrättandet och underhållet av enskilda vägar kan vara beroende av dem (se t.ex. HD 2000:47) och en enskild väg kan också bli föremål för inlösning (HD 2002:79). I 29 § i naturvårdslagen föreskrivs om de naturtyper som medför att områden i naturtillstånd eller i ett därmed jämförbart tillstånd som hör till dem i princip inte får ändras. Enligt lagen om fornminnen är fasta fornlämningar fredade. Bestämmelserna i lagen om fornminnen ska beaktas när enskilda vägar anläggs. I vattenlagen föreskrivs bland annat om behovet av tillstånd. När enskilda vägar anläggs ska skadliga verkningar för fiskbeståndet och den övriga vattennaturen beaktas liksom eventuellt behov av tillstånd. I 10 § i skogslagen förskrivs om särskilt viktiga livsmiljöer, som ska beaktas när vägar anläggs. Dessutom ska miljöskyddslagens bestämmelser iakttas, och till exempel ska behovet av miljötillstånd utredas på grundvattenområden. 

20 §.Tidsfrist samt kostnadsförslag och plan för byggande av väg. När vägrätt bildas vid en förrättning av enskild väg får enligt 1 mom. en tidsfrist fastställas inom vilken den väg för vilken vägrätt bildas vid förrättningen ska vara färdiganlagd. Om vägen inte anläggs inom denna tidsfrist, ska det enligt förslaget till 23 § vara möjligt att ansöka om hot om tvångsutförande hos Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Fastställandet av en tidsfrist hindrar dock inte att vägen anläggs efter det att tidsfristen har löpt ut. Om ingen tidsfrist har fastställts, ska vägen anläggas när vägdelägarnas trafikbehov kräver det. 

Om man vid en förrättning av enskild väg beslutar att en vägrätt ska bildas för anläggning av en ny väg, ska vid förrättningen av enskild väg enligt 2 mom. vid behov ett kostnadsförslag och en plan för anläggning av vägen upprättas. När en i 1 mom. avsedd tidsfrist fastställs, ska ett kostnadsförslag och en plan dock alltid upprättas vid förrättningen av enskild väg. 

21 §.Anläggning av väg på eller i närheten av ett område som ingår i nätverket Natura 2000. I paragrafen föreskrivs om anläggning av väg och eventuella hinder för det i situationer där statsrådet har införlivat ett område eller föreslagit att det ska införlivas i nätverket Natura 2000, som avses i naturvårdslagen. Innehållet i bestämmelsen motsvarar 7 a § i den gällande lagen med den skillnaden att till följd av landskapsreformen, som är under beredning, blir den samarbetsmyndighet som ansvarar för naturvården i fortsättningen Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet i stället för närings-, trafik- och miljöcentralen. Bestämmelsen kan i enlighet med 65 § i naturvårdslagen också gälla områden utanför nätverket Natura 2000, om ett vägprojekt sannolikt har betydande skadliga verkningar som når ett Natura 2000-område. Bestämmelsen ska tillämpas i situationer där det inte finns några andra hinder för att anlägga vägen och bildandet av vägrätt och anläggningen av vägen sålunda inte förhindras direkt på grund av de miljömässiga begränsningar som föreskrivs i 4 § 3 mom. 

I 1 mom. sägs att om anläggningen av en väg betydligt försämrar de naturvärden på grund av vilka ett område har införlivats eller avses bli införlivat i det i naturvårdslagen avsedda i nätverket Natura 2000 ska man på samma sätt som enligt det nuvarande förfarandet i samråd med Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet sträva efter att finna ett sådant alternativt sätt att anlägga vägen att olägenheterna blir så små som möjligt på området. Enligt bestämmelsen är således förrättningsmännen och naturvårdsmyndigheterna skyldiga att samarbeta vid förrättningen av enskild väg. Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet i egenskap av myndighet enligt naturvårdslagen är dessutom alltid sakägare i en förrättning av enskild väg när vägen leds i närheten av ett område som ingår i nätverket Natura 2000 eller något annat område med särskilda naturvärden. Bestämmelser om saken finns i 6 kap. 74 § 3 mom. som gäller förrättning av enskild väg. Om det framgår av ansökningshandlingar som gäller en förrättning av enskild väg att den vägrätt som enligt ansökan ska bildas vid förrättningen kommer eller kan komma att beröra ett Naturaområde, ska förrättningsingenjören för förrättningen av enskild väg nämna detta i anmälan till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. På motsvarande sätt, om det framgår först i samband med förrättningen att den vägrätten som enligt ansökan ska bildas vid förrättningen av enskild väg kommer eller kan komma att beröra ett Naturaområdet, ska förrättningsingenjören avbryta förrättningen och anmäla saken till Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet. Om Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet anser att anläggningen av den väg som avses i anmälan kan betydligt försämra de naturvärden på grund av vilka området har införlivats i nätverket Natura 2000, ska myndigheten delge förrättningsingenjören sin uppfattning innan förrättningen verkställs och enligt behov sända en företrädare till förrättningen efter att ha rådgjort med förrättningsingenjören. På motsvarande sätt, om det först i samband med förrättningen framgår att den vägrätt som enligt ansökan ska bildas vid förrättningen av enskild väg kommer eller kan komma att beröra ett Naturaområde ska förrättningsingenjören pröva om anläggningen av vägen kan ha sådana skadliga verkningar för Naturaområdets värden som avses ovan. Om sådana verkningar kan förekomma, ska förrättningsingenjören kontakta Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet för att utreda saken. Vid förrättningen av enskild väg ska man försöka hitta ett sådant linjeföringsalternativ eller ett sådant alternativt sätt att anlägga vägen att olägenheterna av vägen blir så små som möjligt på Naturaområdet. 

Om anläggningen av en väg betydligt försämrar de avsedda naturvärdena på grund av vilka området har införlivats eller avses bli införlivat i Naturanätverket, får vägrätt inte bildas och beslut inte fattas om att anlägga vägen vid förrättningen av enskild väg. Enligt 2 mom. ska staten, om så yrkas, vara skyldig att ersätta olägenheten eller lösa in det område för vilket ansökan om bildande av vägrätt har lämnats in. Om anläggningen av vägen på en annan plats än den planerade medför merkostnader, ska den som ansökt om vägrätt stå för de skäliga merkostnaderna. Till den del de skäliga merkostnaderna överskrids ska staten delta i anläggningskostnaderna genom att betala denna del av merkostnaderna eller inlösa det område för vilket ansökan om bildande av vägrätt har lämnats in. Den inlösningsskyldige avgör om olägenheten ska ersättas eller området inlösas. 

En förrättning av enskild väg lämpar sig inte för att avgöra ersättnings- och inlösningsfrågor som avses i 2 mom. Därför föreskrivs i 3 mom. på samma sätt som i den gällande lagen att ersättandet av den olägenhet enligt 2 mom. som orsakas av att vägen över huvud inte kan byggas eller inlösningen av området i fråga behandlas och avgörs enligt 53 § 3 mom. i naturvårdslagen. Där sägs att om överenskommelse inte har kunnat nås om ersättning eller andra alternativa sätt att genomföra skyddet, kan en ansökan om förrättning för att fastställa ersättningarna göras hos Lantmäteriverket. Bestämmelser om fastställande av ersättningen finns i inlösningslagen. 

22 §.Anläggningar som utgör hinder för anläggning eller flyttning av väg. När beslut fattas vid en förrättning av enskild väg om vägrätt för anläggning av en ny väg eller om flyttning av en väg kan beslut fattas om rätt att flytta en anordning, en anläggning eller en byggnad som inte används som bostad till en lämplig plats, om den hindrar anläggningen eller flyttningen av vägen. Förutsättningen är att byggandet av vägen utan flyttning av anordningen, anläggningen eller byggnaden skulle medföra en ansenlig kostnadsstegring eller betydande olägenhet, och flyttningen inte förorsakar dess ägare skada eller nämnvärd olägenhet. Bestämmelsen motsvarar 17 § 3 mom. i den gällande lagen. Möjlighet att flytta ovannämnda anordningar, anläggningar och byggnader är fortfarande nödvändig till exempel för att undvika onödiga kurvor som har en försämrande inverkan på trafiksäkerheten. Möjlighet att flytta bostadsbyggnader ska fortfarande inte finnas med stöd av denna bestämmelse. Jämfört med den tidigare lagen intas i paragrafen också en ny bestämmelse enligt vilken det på ägarens begäran kan bestämmas att en byggnad ska inlösas. Detta utökar ägarens alternativ och förbättrar ägarens ställning i situationer där villkoren för flyttning är uppfyllda, men ägaren ändå anser att byggnaden till exempel inte längre fyller sitt ändamål eller blir onödig. Endast i paragrafen avsedda byggnader som inte används som bostad kan bli föremål för inlösen, inte andra anordningar eller anläggningar. 

23 §.Hot om tvångsutförande. I 89 a § i den gällande lagen föreskrivs har vid en vägrättning utsatts en viss tid, inom vilken en väg eller någon annan uppgift som berör väghållningen ska vara färdig, och har väglaget trots yrkande av en vägdelägare eller ägaren till en fastighet som vägrätten gäller inte vidtagit behövliga åtgärder, kan vägnämnden på ansökan av vägdelägarna förordna en god man att låta utföra eller berättiga sökanden att utföra eller låta utföra behövliga vägarbeten på vägdelägarnas bekostnad. Regleringen i den gällande 89 a § ersätts i den nya lagen om enskilda vägar med den bestämmelse som föreslås i 1 mom. i denna paragraf. Enligt den kan Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet på ansökan av en vägdelägare, väglaget eller en sådan fastighetsägare vars fastighet vägrätten gäller på ansökan förena ett beslut eller en dom som meddelats med stöd av denna lag och som gäller en åtgärd för att anlägga en väg eller för annan väghållning med hot om tvångsutförande, om den som är skyldig att anlägga den inte har vidtagit nödvändiga åtgärder inom den tidsfrist som fastställts vid förrättningen av enskild väg. Det kan vara fråga om byggande av en väg eller om andra åtgärder i samband med väghållning. 

Någon god man ska inte längre förordnas. Bestämmelser om hörande av sakägarna finns i viteslagen (1113/1990), som tillämpas även på hot om tvångsutförande enligt detta moment. Det är dock skäl att föreskriva särskilt om hörande av väglaget, så att även det blir hört på behörigt sätt. Därför föreskrivs i momentet att när väglaget är skyldigt att anlägga vägen, ska innan beslutet om att hot om tvångsutförande fattas sysslomannen eller bestyrelsen ges tillfälle att bli hörd i saken och, om det ärende som gäller anläggning av vägen inte har behandlats vid väglagets stämma, ska stämman ges tillfälle att avge utlåtande inom utsatt tid. 

I 2 mom. föreskrivs om verkställande av hotet om tvångsutförande. Hot om tvångsutförande kan verkställas, om den som är skyldig att anlägga vägen inte har vidtagit behövliga åtgärder inom den tidsfrist som fastställts i beslutet om hot om tvångsutförande. Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet ska inte verkställa hot om tvångsutförande på eget initiativ, utan sökanden ska underrätta myndigheten om situationen. Verkställandet ombesörjs genom att sökanden eller någon annan fysisk person berättigas att utföra eller låta utföra de åtgärder som anges i det beslut som fattats vid en förrättning av enskild väg på bekostnad av den som är skyldig att utföra dem. 

I 3 mom. hänvisas till viteslagen (1113/1990), som i övrigt tillämpas på hot om tvångsutförande enligt paragrafen. I viteslagen föreskrivs om föreläggande och verkställande av administrativa sanktioner. Den innehåller bestämmelser om föreläggande och utdömande av vite samt föreläggande av hot om tvångsutförande och avbrytande och beslut om verkställighet av tvångsutförande och avbrytande. I viteslagen föreskrivs också om hörande av parter.  

24 §.Underhåll av väg. I paragrafen föreskrivs att en lag ska hållas i sådant skick som vägdelägarnas trafikbehov förutsätter, så att underhållet inte medför oskäliga kostnader för vägdelägarna. 

Enskilda vägars ändamål är allmänt att betjäna möjligheten att färdas till vägdelägarnas fastigheter och användningen av fastigheterna. Det skick som vägdelägarnas trafikbehov förutsätter kan därför variera bland annat enligt vilka slags fastigheter det är fråga om och för vilka ändamål de används. Underhållsnivån på enskilda vägar som betjänar till exempelvis bosättning kan vara annorlunda än på väg som används för jord- och skogsbrukets eller andra tunga transporter. En enskild väg som används för genomfart kan dessutom tjäna även andra trafikbehov än användning av vägdelägarnas fastigheter. På största delen av de enskilda vägarna förutsätter ändamålet att vägen är i sådant skick att det går att färdas med bil på den. Detta är dock inte nödvändigtvis alltid fallet. Det finns också vägar som mer liknar stigar och som behövs bara för att ta sig fram till fots eller kanske med cykel. Då är sådant skick att det går att färdas med bil inte nödvändigt. Vägdelägarnas trafikbehov kan också påverkas av till exempel hur stort område vägen betjänar och därmed vägens regionala betydelse. Trafikbehoven är starkt knutna till vägens ändamål, dvs. för vilka slags transporter eller vilken slags trafik vägen används. 

Enligt paragrafen ska vägunderhållet dessutom ordnas så att det inte medför oskäliga kostnader för vägdelägarna. Vad som är skäligt ska bedömas i synnerhet med avseende på de åtgärder som vidtas och behovet av dem. Vad som är skäligt ska dock i sista hand bedömas genom en helhetsprövning med hänsyn till exempelvis omfattningen och arten av väganvändningen, vilket påverkar nödvändigheten av åtgärderna, samt vägdelägarnas gemensamma eller väglagets ekonomiska ställning. I 2 mom. föreskrivs dessutom att om vägen eller en del av den inte är nödvändig för någon av vägdelägarna under vintern, behöver vinterunderhåll inte ordnas till denna del. Bestämmelsen gör det till exempel möjligt att avstå från vinterunderhåll från den längst bort belägna fastigheten som används året om och framåt, men fram till den ska det ordnas. 

Underhåll av väg är en del av väghållningen vid sidan av anläggning av väg. Bestämmelser om väghållningsskyldighet och hur den fördelas mellan vägdelägarna ingår i 4 kap., som handlar om väghållningsskyldighet. 

25 §.Uppsättande av trafikanordning. På en väg ska det sättas upp trafikanordningar som är nödvändiga för vägdelägarnas trafikbehov, trafiksäkerheten och förebyggandet av de olägenheter som vägen medför. Bestämmelser om uppsättande av trafikanordningar på vägar finns i vägtrafiklagen (267/1981), som det hänvisas till i paragrafen. Trafikljus, vägmärken och vägmarkeringar är trafikanordningar. Även till exempel bommar och andra avspärrningar är trafikanordningar, vilkas uppsättande regleras i vägtrafiklagen. Enligt 51 § 2 mom. i vägtrafiklagen uppsätts trafikanordning av väghållaren, dvs. den enskilda vägens väglag eller vägdelägare. Väghållaren ska dock få kommunens samtycke innan trafikanordningen sätts upp. Kommunen får dock inte förvägra samtycke utan giltig orsak. Samtycke behövs inte för uppsättande av tillfälliga vägmärken som är behövliga på grund av vägens skick eller arbete som utförs på eller invid vägen. Bestämmelser om uppsättande och underhåll av samt kostnadsansvar för trafikljus och avstängnings- och varningsanordningar vid plankorsning med järnväg samt vägmärken som anger plankorsning finns i 89 § i banlagen. 

26 §.Anslutningar och plankorsning. I 1 mom. föreskrivs med ett innehåll som motsvarar 32 a § i den nuvarande lagen om underhållsskyldighet för anslutning av en fastighet eller en annan väg till en enskild väg. För anslutning av en annan enskild väg eller en fastighet till en enskild väg svarar den som gör anslutningen. Den som gör anslutningen är skyldig att bygga och underhålla den. Den som gjort anslutningen ska bekosta byggandet av sin anslutning och utrustandet av anslutningen med nödvändiga anläggningar, såsom en trumkonstruktion som är nödvändig för att komma över vägens sidodike. Vidare ska den som gjort anslutningen svara för underhållet av sin befintliga anslutning, såsom snöplogning. 

Om försummelse av skyldigheten medför fara för trafiken på den enskilda vägen, för underhållet av den eller trafiksäkerheten på den och den som gjort anslutningen trots uppmaning inte vidtar behövliga åtgärder, kan väglaget, eller om ett sådant inte har bildats, vägdelägarna åta sig arbetet på anslutarens bekostnad. De kostnader som orsakats vägdelägarna eller väglaget av nödvändiga åtgärder för att undanröja faran indrivs då i efterhand hos den som gjort anslutningen. I paragrafen avsedd fara kan orsakas till exempel om anslutningstrumman fryser i samband med snösmältningen, så att smältvattnet hindras från att rinna ut i diket bredvid vägen. 

Bestämmelser om anslutning av enskilda vägar till landsväg finns i landsvägslagen och om plankorsning mellan en enskild väg och en järnväg finns i banlagen. I 2 mom. föreslås en informativ hänvisning till dessa lagar. 

27 §.Vägdelägares väganvändning. I paragrafen föreskrivs att vägrätt ska användas så att användningen inte medför onödig skada på vägen eller olägenhet för någon fastighet. Nivån på vägunderhållet ska beaktas när vägen används. En vägdelägare har inte rätt att avvika från i 9 § avsedda bestämmelser och begränsningar utan tillstånd av ägaren eller innehavaren av den belastade fastigheten. 

28 §.Andra än vägdelägares rätt att använda väg. Utöver vägdelägarnas permanenta trafikbehov riktar sig ofta behov av trafik på fritiden mot enskilda vägar. Enskilda vägar erbjuder möjlighet att ta sig ut i naturen för att till exempel plocka bär och svamp, fiska och jaga eller företa utflykter. Det är lättare att ta sig fram längs enskilda vägar än naturstigar och således är de också viktiga för rekreationen i naturen. Också aktörer som inte är vägdelägare kan ha andra slags transport- och trafikbehov som riktar sig mot enskilda vägar. 

I 1 mom. föreskrivs att användning av en väg för regelbundna eller tillfälliga transporter eller för regelbundet färdande eller för verksamhet som tydligt ökar kostnaderna för underhållet av vägen är tillståndspliktig verksamhet för andra än vägdelägare. Tillstånd att använda vägen behövs emellertid inte för användning av vägen med stöd av allemansrätten eller för användning av vägen för nödvändiga myndighetsuppgifter och för servicetrafik som betjänar dem som bor vid vägen. Utanför tillståndsplikten ställs sålunda användning med stöd av allemansrätten samt användning av vägen för myndigheternas verksamhet och dessutom i synnerhet annan än regelbunden användning av den enskilda vägen, om det inte är fråga om någon verksamhet som ökar kostnaderna för underhållet av vägen. Servicetrafik som betjänar dem som bor vid vägen är inte heller tillståndspliktig, eftersom det är fråga om väganvändning för vilken vägrätten har bildats eller upplåtits och som sker till förmån för vägdelägaren och hänför sig till användningen av fastigheten. Sådan servicetrafik är till exempel posttransporter, skolskjutsar och väganvändning av förutsätts för olika omsorgstjänster. Tillståndsplikt i andra situationer är rimligt eftersom enskilda vägar är trafikleder som anläggs och underhålls med privata medel för enskilda ändamål och väghållningen bekostas av de huvudsakliga användarna, vägdelägarna. Utgångspunkten kan därför inte vara fri användning, på samma sätt som i fråga om landsvägar och gator som anlagts för allmän trafik. 

Enligt momentet måste man få tillstånd för regelbundna och tillfälliga transporter samt för regelbundet färdande. Vid bedömningen av vad som är regelbundet färdande ska man beakta i synnerhet kontinuiteten i väganvändningen samt hur ofta vägen används. Om vägen till exempel på lång sikt används kontinuerligt till exempel för att ta sig till en fiskeplats, men det är olika långt och inte särskilt tätt mellan gångerna torde användningen inte kunna betraktas som regelbunden. Även trafiken till exempelvis ett friluftsområde kan vara riklig, men då är det i allmänhet inte fråga om att en enskild person eller aktör använder vägen regelbundet. Om någon aktör regelbundet ordnar verksamhet på ett sådant område, kan denne dock bli skyldig att skaffa tillstånd att använda vägen. Andra än vägdelägarna kan ibland använda en väg regelbundet när det är fråga om enskilda vägar som kan användas som genomfartsväg och som genväg jämfört med allmänna vägar. 

Som regelbundet färdande kan inte betraktas väganvändning som är av engångsnatur eller till exempel upprepas några gånger under en begränsad tidsperiod. Sporadiskt färdande, såsom enstaka besök med motorfordon på en fastighet, servicekörningar eller trafik med utryckningsfordon, på en enskild väg är inte tillståndspliktig verksamhet. Inom det område som en enskild väg betjänar kan det finnas till exempel något objekt som är intressant med tanke på rekreation i naturen, såsom ett klätterberg, en fiskeplats, ett dykobjekt eller något kulturarvsobjekt såsom en fast fornlämning, dit det sporadiskt gör utflykter. Sådant färdande ska inte vara tillståndspliktigt, om det inte är fråga om verksamhet som klart ökar kostnaderna för underhållet av vägen. Inom renskötselområden kan renskötseln vara förenad användning av enskilda vägar som inte är regelbunden och som inte orsakar merkostnader för väghållningen. 

När någon annan än en vägdelägare ges tillstånd att använda en väg regelbundet kan det vara nödvändigt att bedöma om till exempel förutsättningar enligt 6 § 1 mom. för att bilda vägrätt för näringsidkande eller någon annan verksamhet föreligger. När en näringsidkare använder en väg regelbundet, bör dennes deltagande i väghållningen i princip genomföras genom väghållningsskyldighet som uppkommer genom vägdelägarskap, dvs. bildande av vägrätt. Om till exempel en näringsidkares behov av vägen dock är endast tillfälligt och hänför sig till en viss tidsperiod, kan denne använda vägen med stöd av tillstånd enligt denna paragraf. Även för offentliga aktörer kan vägrätt bildas i enlighet med förslaget till 6 § 2 mom., om aktören styr trafik till den enskilda vägen. Om det finns till exempel en permanent renskötselstuga på någon annans mark invid en enskild väg, är det också möjligt att ordna den användning av vägen som behövs för renskötseln genom en vägrätt, eftersom det som i denna lag föreskrivs om fastigheter gäller i enlighet med 3 § 2 mom. också en byggnad eller anläggning som är permanent uppförd på annans mark. 

Enligt momentet är verksamhet som klart ökar kostnaderna för underhållet av vägen tillståndspliktig. Även om utomståendes användning av en väg inte orsakar enskilda skador på vägen, kan användningen innebära att trafiken på vägen ökar avsevärt och till exempel påskynda slitaget på en grusvägs slitlager, vilket orsakar merkostnader för väghållningen jämfört med en situation där endast de som deltar i väghållningen i egenskap av vägdelägare använder vägen. Beläggningsskador som ska repareras kan vara till exempel spår, sättningar och upphöjningar samt hål och sprickor. Utomstående användning av vägen kan dessutom öka behovet av skötselåtgärder för att säkerställa att vägen är trafikerbar dagligen, såsom halkbekämpning, samt sladdning och dammbindning på grusvägar. Om behovet av sådana åtgärder ökar kännbart och samtidigt medför en tydlig ökning av underhållskostnaderna för vägen, är det fråga om tillståndspliktig verksamhet. Ibland kan även tillfällig verksamhet orsaka merkostnader. 

Enligt momentet behövs tillstånd inte om det är fråga om färdande som sker med stöd av allemansrätten. I Finland har rättsordningen av tradition ansetts inbegripa en på sedvanerätt och delvis också lagstiftning baserad så kallad allemansrätt eller allmänna rättigheter att använda naturen och som var och en kan åberopa utan hinder av någon annans äganderätt. Till allemansrättens natur hör att iaktta en viss försiktighet och finkänslighet och inte orsaka skador när man rör sig på någon annans mark. Till exempel vattenlagen innehåller bestämmelser om allmän rätt att använda vattendrag och andra rättigheter som avser någon annans område. Av betydelse är också bestämmelserna i 28 kap. 11 och 14 § (769/1990) i strafflagen om besittningsintrång och allemansrätt. Exempelvis rätten att avgiftsfritt röra sig till fots på ett område som ägs av någon annan – utanför gårdsplaner – utan att störa ägaren kan anses höra till den traditionella allemansrätten. 

Allemansrätten innebär inte rätt att köra med motorfordon eller hästfordon i terrängen. Motordrivna fordon får inte användas i terrängen på områden som är i någon annans ägo eller besittning utan tillstånd av fastighetens ägare eller innehavare. Med stöd av allemansrätten får man promenera, cykla och rida på enskilda vägar. Väghållningen kan dock orsakas klart verifierbara merkostnader av till exempel större friluftsevenemang, tävlingar eller mer omfattande ridning. Avsikten är att arrangören av sådan verksamhet ersätter väghållaren de merkostnader som orsakas, om sådana orsakas. En olägenhet ska vara tydligt verifierbar. En enskild persons sporadiskt återkommande ridturer på vägen orsakar däremot inte någon sådan ökning av väghållningskostnaderna som skulle föranleda tillståndspliktig verksamhet. 

På enskilda vägar får man emellertid också köra med motorfordon, om det inte är förbjudet särskilt på det sätt som föreslås i 29 §, men körning på vägen kan då vara tillståndspliktig på det sätt som förklaras ovan. Vägdelägarna får också stänga av vägen med en bom. 

I 1 mom. ställs utanför tillståndsplikten dessutom användning av vägen för nödvändiga myndighetsuppgifter eller för servicetrafik som betjänar dem som bor vid vägen. Skötsel av nödvändiga myndighetsuppgifter kan vara till exempel polisens och räddningsverkets väganvändning. Dessutom föreskrivs till exempel i 39 § i gränsbevakningslagen (578/2005) om rätt för Gränsbevakningsväsendet att röra sig på annans fastighet, om det är nödvändigt för utförande av Gränsbevakningsväsendets uppgifter. I 14 § 1 mom. i lagen om försvarsmakten (551/2007) föreskrivs om rätt för försvarsmakten att tillfälligt använda fastigheter. 

I 2 mom. föreskrivs att tillstånd för i 1 mom. avsedd användning av vägen av en utomstående part kan beviljas för viss tid eller tills vidare. Ett tillstånd som beviljats tills vidare kan återkallas, men andra typer av tillstånd kan återkallas endast om tillståndsvillkoren inte iakttas eller bruksavgiften inte betalas. 

I 3 mom. föreskrivs att för sådan tillståndspliktig användning av en väg som avses i paragrafen ska andra än vägdelägarna betala en bruksavgift som ersättning, om inget annat avtalas. Det är rättvist att även andra användare än vägdelägarna är med och täcker de nämnda kostnaderna, när den nytta de har av vägen kan jämföras med den nytta vägdelägarna har av vägen eller när deras väganvändning medför klart mer kostnader för underhållet av vägen. Parterna kan komma överens om bruksavgiftens storlek och avgiftsperioden och hur avgiften ska betalas i övrigt inom de gränser som föreslås i 38 §. Enligt den ska bruksavgiften vara skälig och vid bedömningen ska beaktas den vägavgift som påförs vägdelägare för motsvarande användning av vägen. I momentet föreskrivs dessutom för tydlighetens skull att den som använder vägen i strid med 1 mom. är skyldig att vid anfordran betala en bruksavgift för användningen. I momentet hänvisas dessutom till 38 §, som föreskriver om bruksavgiftens storlek och till 41 §, som föreskriver om påförande av bruksavgift enlig lagen om enskilda vägar. 

I 4 mom. föreskrivs liksom för närvarande att en vägdelägare eller, om delägarna bildar ett väglag, sysslomannen eller bestyrelsen beviljar tillstånd till tillfällig användning av vägen. Beslut om tillstånd för regelbunden verksamhet fattas av väglagets stämma eller, om ett sådant inte har bildats, av vägdelägarna gemensamt. Om tillstånd inte beviljas och den sökande har ett nödvändigt behov av att använda vägen, kan tillstånd beviljas även vid en förrättning av enskild väg. 

29 §.Förbud och begränsning av användning av väg samt avstängning av väg. Väglaget eller, om ett sådant inte har bildats, vägdelägarna kan enligt 1 mom. för andra än vägdelägarna utfärda ett allmänt förbud mot eller en allmän begränsning av användningen av vägen. Förbudet eller begränsningen kan gälla användning av vägen med alla eller vissa slags motor- eller hästfordon eller transport av arbetsmaskiner på vägen för dem som inte har vägrätt. Gång- eller cykeltrafik eller hästtrafik på en enskild väg kan däremot inte förbjudas med stöd av förslaget till 1 mom. Ett förbud hindrar inte heller färd till vägdelägarnas fastigheter i lovliga ärenden, till exempel myndigheter som är ute i tjänsteärenden, posttransporter eller personer som besöker vägdelägare. Trots ett förbud kan tillstånd också ges för tillfällig användning av vägen om det finns vägande skäl till det. För enskilda vägar som får understöd från staten, landskapet eller kommunen gäller dock det som föreskrivs särskilt om dem i 85 §. 

I 2 mom. föreskrivs om tillkännagivande av ett förbud eller en begränsning som gäller användningen av vägen. Bestämmelserna motsvarar 100 § i den gällande lagen. Tillkännagivandet ska ske genom att ett behörigt vägmärke eller en annan trafikanordning, såsom en bom, sätts upp invid vägen. 

En fastighetsägare får enligt förslaget till 3 mom. inte stänga av en enskild väg på sitt område med en bom eller någon annan avstängningsanordning. Det kan dock avtalas annat om saken mellan fastighetsägaren och väglaget eller, om delägarna inte bildar ett väglag, vägdelägarna. Om överenskommelse inte nås, och fastighetsägaren anser att en avspärrning är nödvändig, kan fastighetsägaren emellertid beviljas tillstånd att placera ut en avstängningsanordning, om det är behövligt av särskilda skäl. Ett sådant skäl kan vara att trafiken medför olägenhet för användningen av fastigheten eller trafiksäkerheten i allmänhet. Om vägen stängs ska den som placerar ut avspärrningen se till att vägdelägarna har möjlighet att använda vägen trots avspärrningen. 

Väglaget har rätt att stänga av en enskild väg som det förvaltar med en avstängningsanordning. Detsamma gäller för en vägdelägare i en enskild väg som saknar väglag, varvid de andra vägdelägarna som deltar i väghållningen ska ha möjlighet att använda vägen trots avstängningsanordningen. I fråga om vägar som får bidrag från staten, landskapet eller kommunen gäller dock bestämmelserna i 85 §. 

30 §.Placeringen av samhällstekniska anordningar på vägområde. I paragrafen föreskrivs om placeringen av sådana ledningar och mindre anordningar som ansluter till dem som betjänar en fastighet eller samhället i marken på vägområdet. Definitionen av infrastruktur som placeras i marken motsvarar definitionen enligt 161 § i markanvändnings- och bygglagen, med den skillnaden att bestämmelsen i markanvändnings- och bygglagen också gäller andra ledningar än sådana som placeras i marken. Placeringen av dylika samhällstekniska anordningar på vägområdet för en enskild väg ska överenskommas med väglaget eller, om ett sådant inte har bildats, med vägdelägarna. De har rätt att ge samtycke till placeringen. Samtycke av fastighetens ägare eller innehavare behövs då inte. Bestämmelsen hindrar dock inte att sådana anordningar placeras någon annanstans i närheten av den enskilda vägen, men då ska saken överenskommas med fastighetsägaren, och väglaget eller vägdelägarna har ingen behörighet i saken. Bestämmelsen påverkar inte luftledningar eller markledningar som tidigare placerats på en enskild vägs vägområde eller på annat sätt invid vägen. 

Vägens faktiska sträckning och bredd avviker ibland från det vägområde som angavs när vägrätten bildades, och som vägrätten belastar. Av denna orsak föreskrivs i 2 mom. att om vägens faktiska sträckning avviker från det vägområde som angavs när vägrätten bildades, ska som vägområde betraktas det område som tagits i bruk som väg i enlighet med 3 § 1 mom. 9 punkten. Vägens sträckning ska då vara etablerad och ostridig, eftersom vägen i princip ska anläggas i överensstämmelse med den bildade vägrätten, vilket föreskrivs i 19 § 1 mom. Om det råder oklarhet eller tvist mellan vägdelägarna och fastighetsägaren om vägens sträckning i förhållande till det område som vägrätten gäller, har väglaget eller vägdelägarna således inte rätt att ge samtycke till placeringen av ledningar på det faktiska vägområdet innan saken har utretts. Områden, konstruktioner och anordningar som ingår i vägområdet räknas upp under definitionen av vägområde i den föreslagna 3 § 1 mom. 9 punkten. 

I 3 mom. föreskrivs att i övrigt ska i fråga om placering, ändring och avlägsnande samt ersättning för placering av i 1 mom. avsedda anordningar 161 och 162 § i markanvändnings- och bygglagen samt 28 kap. i informationssamhällsbalken (917/2014) tillämpas. Sålunda, om man inte kommer överens om placeringen med väglaget eller, om ett sådant inte har bildats, vägdelägarna, har den som placerar ut en ledning fortfarande möjlighet enligt de förfaranden som anges i markanvändnings- och bygglagen samt informationssamhällsbalken att ansöka om placeringsrätt hos kommunens byggnadstillsynsmyndighet. I de nämnda bestämmelserna i markanvändnings- och bygglagen och informationssamhällsbalken föreskrivs också om ändringar och avlägsnande av sådana anordningar samt om ersättningsfrågor som följer av placeringen. När det gäller ersättningar innehåller bägge lagarna bestämmelser med stöd av vilka fastighetens ägare eller innehavare har rätt att få ersättning för olägenhet och skada som förorsakas av placeringen av en ledning eller annan anordningar som avses i denna paragraf. 

För att möjliggöra flexibla avtal i fall där vägdelägarna är ense om placeringen av sådana ledningar som avses i 1 mom. föreskrivs i 4 mom. att väglagets syssloman eller bestyrelse har möjlighet att ge samtycke på väglagets vägnar. Eftersom det är fråga om en varaktig åtgärd ska alla vägdelägare dock informeras om saken. Meddelandet ska tillställas vägdelägarna så som i 61 § 1 mom. föreskrivs om tillställande av kallelse till väglagsstämma. Om ingen motsätter sig placeringen inom 21 dagar kan sysslomannen eller bestyrelsen ge samtycke. Om någon av vägdelägarna motsätter sig placeringen inom 21 dagar från det att sysslomannen eller bestyrelsen meddelat om ärendet, ska beslut i ärendet fattas vid väglagets stämma. Om ett väglag inte har bildats ska vägdelägarna tillsammans besluta om samtycket. 

31 §.Temporär användning av område som väg. I paragrafen föreskrivs om temporär användning som väg av ett markområde som ägs av någon annan på samma sätt som i 81 § i den gällande lagen. I fortsättningen ska dock rätt att temporärt använda ett område som väg beviljas vid en förrättning av enskild väg och inte genom vägnämndens beslut. 

I 1 mom. föreskrivs om en situation där en befintlig enskild väg till följd av översvämning, ras, jordras, grävarbete för en ledning på vägområdet eller någon annan sådan orsak temporärt inte kan användas. Då får någon annans område tillfälligt användas som väg, tillfällig farväg, om det inte medför betydande olägenhet för någon fastighet och inte kränker ett allmänt intresse enligt 4 § 3 mom. 

I 2 mom. föreskrivs att på motsvarande sätt kan tillstånd ges att använda någon annans område som tillfälligt transportrutt för en nödvändig transport, om det inte medför betydande olägenhet för någon fastighet och inte kränker ett allmänt intresse enligt 4 § 3 mom. Rätt till tillfällig transportrutt förutsätter inte sådana temporära förhållanden som avses i 1 mom. och som hindrar att vägen används. Rätt till tillfälliga transporter genom någon annans område kan således beviljas även under normala förhållanden. För tillfälliga behov är det inte ändamålsenligt att bilda vägrätt enligt 2 kap. 

Enligt 3 mom. ska sakägarna i princip komma överens om en tillfällig farväg eller transportrutt över någon annans område. Om överenskommelse inte nås är det ändå möjligt att bevilja i 1 och 2 mom. avsedd rätt att tillfälligt använda någon annans område vid en förrättning av enskild väg. Om behovet av en tillfällig farväg är överraskande och brådskande, och den tillfälliga farvägen är nödvändig för fastigheternas trafikbehov, får det område som behövs för den tillfälliga farvägen dock börja användas utan samtycke av fastighetens ägare eller innehavaren av en särskild rättighet och utan att sådan rätt som beviljas vid en förrättning av enskild väg. 

32 §.Temporär rätt att färdas. I 1 mom. föreskrivs på samma sätt som i 82 § i den nuvarande lagen om temporär rätt att färdas för den som innehar arrenderätt för viss tid. Om det inte finns någon byggnad eller anläggning på området som är avsedd att vara permanent, till vilka hör exempelvis butiks- och fabriksbyggnader och bostads- och sommarstugebyggnader men inte exempelvis tillfälliga barack- eller lagerbyggnader, jämställs området som vägdelägare med en fastighet, medan någon annan besittningsrätt för viss tid till mark som ägs av någon annan ger besittningshavaren endast temporär rätt att färdas. I det sistnämnda fallet är det således inte fråga om bestående vägrätt. Besittningsrätten behöver inte nödvändigtvis vara sådan som avses i jordlegolagen (258/1966) vad beträffar de rättsliga egenskaperna, utan någon annan besittningsrätt som begränsar äganderätten kan utgöra grund för att erhålla temporär rätt att färdas. För utsättningen för att bevilja temporär rätt att färdas är att vägförbindelsen är nödvändig och inte medför betydande olägenhet för någon fastighet och inte kränker ett allmänt intresse enligt 4 § 3 mom. Om sakägarna inte har kommit överens om saken, beviljas sådan rätt som avses i momentet vid en förrättning av enskild väg. 

Vägrätt som avses i lagen om enskilda vägar uppkommer först när den förrättning där vägrätten bildas har förts in i fastighetsregistret i enlighet med 192 § 4 mom. i fastighetsbildningslagen. En sådan väg får inte börja anläggas utan samtycke av markgrundens ägare innan den ersättning som bestämts vid förrättningen av enskild väg eller avtalats har betalats till markgrundens ägare eller någon annan ersättningsberättigad. Det beskrivna rättsläget innebär att om det slutliga beslutet om vägrätt fördröjs på grund av ändringssökande är det inte möjligt att färdas till fastigheten, det outbrutna området eller en byggnad eller anläggning som finns på någon annans mark. Av denna orsak har det i 82 a § i den gällande lagen om enskilda vägar sedan den 1 oktober 1975 funnits en bestämmelse om beviljande av temporär rätt i samband med en förrättning av enskild väg att färdas på vägen eller annars över någon annans område för den för vars fastighet eller näringsidkande förrättningen av enskild väg har söks, om det är nödvändigt för att vägförbindelse ska erhållas och om det inte medför betydande olägenhet för någon fastighet och inte kränker ett allmänt intresse enligt 4 § 3 mom. I förslaget till 2 mom. ingår en bestämmelse om temporär rätt att färdas som motsvarar 82 a § i den nuvarande lagen. När förrättningen av enskild väg har vunnit laga kraft upphör den temporära rätten att färdas, om inte något annat har bestämts vid förrättningen. Det föreskrivs dock om en begränsning enligt vilken temporär rätt att färdas får bestämmas att vara i kraft högst ett år från det att förrättningen av enskild väg har vunnit laga kraft. Ett års tidsfrist kan anses vara skälig för anläggning av en helt ny väg när den egentliga vägrätten har bildats på ett ställe där det inte finns någon anlagd väg från tidigare. 

Enligt 3 mom. får utan ett beslut som fattats vid en förrättning av enskild väg ett outbrutet område rätt att färdas som gäller en väg till vilken den fastighet från vilket området har överlåtits har vägrätt eller en motsvarande rättighet. Outbrutna områden jämställs i övrigt med fastigheter i lagstiftningen om enskilda vägar, vilket innebär att vägrätt för ett outbrutet område ska sökas särskilt vid en förrättning av enskild väg, om stomfastigheten saknar vägrätt eller motsvarande färdselrätt till väg. I 156 § 3 mom. i fastighetsbildningslagen föreskrivs om bildande av en vägförbindelse då det outbrutna området bildas till en fastighet genom styckning. I 162 § 1 mom. i den lagen föreskrivs att stomfastighetens ägare är berättigad till ersättning bara av särskilda skäl för färdselrätt enligt 156 § 3 mom. som bildats till förmån för styckningsfastigheten. Denna reglering kommer inte att ändras nu. Den temporära rätten att färdas för det outbrutna område upphör då styckningen som gäller det outbrutna området jämte bildande av vägrätt har antecknats i fastighetsregistret. 

33 §.Ersättningar. Ägaren till i 22 § avsedd egendom som ska flyttas har enligt 1 mom. rätt att få ersättning för skada och olägenhet samt flyttningskostnaderna. Flyttningen anses inte har orsakat någon skada om egendomen efter flyttningen till den nya platsen är likvärdigt med det tidigare, dvs. ingen intresseförlust påvisas. På motsvarande sätt har ägaren rätt till inlösningsersättning om ägaren på det sätt som 22 § möjliggör har krävt att byggnaden ska lösas in i stället för att den ska flyttas och flyttningen ersättas. Rätt till ersättning föreligger dock inte om det överenskommits eller uppenbarligen förutsatts att ersättning inte betalas ut. Detta motsvarar 15 § 2 mom. i den föreslagna lagen och 33 § 2 mom. i den gällande lagen. 

I 2 mom. föreskrivs om ersättningar som ska betalas för temporär rätt att färdas samt tillfällig farväg eller transportrutt. Ersättning ska betalas för användning av området eller vägen samt för den olägenhet och skada som eventuellt orsakas. Ersättningen ska bestämmas separat från den ersättning som bestäms för bildandet av den egentliga vägrätten. 

Skyldig att betala ersättning enligt 1 och 2 mom. är den som drar nytta av åtgärden. 

På samma sätt som föreskrivs i 17 § om sakägarnas rätt att komma överens om ersättningar kan parterna också avtala sinsemellan om ersättningar enligt denna paragraf under förutsättning att avtalet inte kränker någons rätt. Med tanke på eventuella fastighetsbyten föreskrivs att avtalet om ersättningar också binder den på vilken sakägarens rätt till fastigheten övergår. Om man inte kommer överens om ersättningen, bestäms den enligt 3 mom. vid en förrättning av enskild väg. Ersättningen för sådan temporär rätt att färdas som avses i 32 § 2 mom. avgörs dock i första hand vid den förrättning vid vilken vägförbindelsen även i övrigt avgörs. På betalning och bestämmande av ersättningen tillämpas till övriga delar bestämmelserna om ersättningar i fastighetsbildningslagen. 

4 kap. Väghållningsskyldighet

34 §.Väghållningsskyldighet. Det föreslås inga ändringar i den grundläggande lösningen för väghållningsskyldigheten enligt 22 § i den gällande lagen. Enligt 1 mom. är var och en som fått vägrätt till en enskild väg skyldig att som vägdelägare delta i väghållningen av den enskilda vägen i enlighet med sin andel. Väghållningen börjar när vägrätten eller upplåts och slutar när vägrätten upphävs. Med väghållning avses anläggning och underhåll av väg i enlighet med definitionen i förslaget till 3 § 1 mom. 10 punkten. 

Paragrafen innehåller inga bestämmelser om att den obligatoriska väghållningsskyldigheten ska utsträckas till att omfatta alla fastigheter inom det område som vägen betjänar. Avsikten är ändå inte att förändra rättsläget i detta avseende, utan saken regleras i fortsättningen genom bildandet av vägrätt på det sätt som förklaras i motiveringen till 6 och 7 §. I fortsättningen ska väghållningsskyldigheten således vara klart kopplad till vägrätten, som i situationer som avses i 7 § dock kan bildas för en fastighet även mot den berörda fastighetsägarens vilja. Även regleringen i det gällande 22 § 3 mom. ingår i 7 §. 

35 §.Fördelning av väghållningsskyldigheten samt vägenheter. I paragrafen föreskrivs hur väghållningsskyldigheten fördelas utifrån vägenheterna på ett sätt som i stor utsträckning motsvarar den gällande lagstiftningen. Väghållningsskyldigheten och kostnaderna för den fördelas mellan vägdelägarna vid en förrättning av enskild väg eller vid väglagets stämma i enlighet med en vägenhetsberäkning, som anger antalet vägenheter som vägdelägarna har och beräkningsgrunderna för vägenheterna. Enligt 1 mom. beräknas vägenheterna efter den nytta varje delägare anses ha av vägen. När nyttan bedöms beaktas omfattningen och arten av varje vägdelägares användning av vägen på hela den enskilda vägen vid den aktuella tidpunkten samt väganvändning som beror på vägdelägares eventuella näringsidkande. Vad gäller kvalitet ska man vid indelningen i vägenheter ta i beaktande att en högre nivå av underhåll är nödvändig t.ex. för gång- och cykeltrafikleder. Bestämmelsen avviker något från 23 § 1 mom. i den gällande lagen. Storleken av området inom det område som vägen betjänar som en faktor som påverkar uppskattningen av nyttan utelämnas i formuleringen. Vid beredningen har man ansett att storleken av området, i den mån det påverkar nyttan av vägen, blir föremål för bedömning även genom omfattningen och arten av vägdelägarnas väganvändning. En annan ny sak i bestämmelsen är att vägdelägarnas väganvändning ska bedömas i fråga om hela den enskilda vägen. Exempelvis när det gäller omfattande enskilda vägars väglag kan en vägdelägare använda vägen även för andra ändamål än enbart färd till sin fastighet från allmän väg. Vid inledningen i enheter ska man alltså beakta även en delägares dylika eventuella annan väganvändning, dock med beaktande av vägdelägarnas rätt till sporadisk användning av den enskilda vägen. 

I 2 mom. föreskrivs att väglaget om det så vill kan bestämma att väghållningen ska vara av olika standard på olika avsnitt av den enskilda vägen. Det kan vara fråga om till exempel broar och färjor på den enskilda vägen, gång- och cykelvägar eller andra motsvarande vägavsnitt, där man vill att väghållningen ska vara av en högre eller lägre standard än på den enskilda vägen i övrigt, till exempel vinterunderhållet. Sådana behov kan uppstå då samhällsaktörer tas med som vägdelägare. I enlighet med momentet behöver man till exempel när väglag går samman inte alltid anlägga hela den enskilda vägen av samma standard, utan i vägenheterna kan beaktas att väghållningen på ett visst avsnitt av den enskilda vägen är av lägre standard. Trots väglagets beslut ska man i fråga om vägavsnitten beakta vad som i 19 och 24 § föreskrivs om anläggning och underhåll av väg. Eventuella skadestånd ska betalas enligt den indelning i vägenheter som gäller för vägdelen. 

I 3 mom. föreskrivs att när en ny vägdelägare beviljas vägrätt till en befintlig väg, ska vägenheter samtidigt fastställas för denne. Om en lägenhet som har rätt till vägen har delats, ska det också fastställas vägenheter för de nya lägenheterna, om de fått vägrätt vid delningen. Bestämmelsen motsvarar 28 § 1 mom. i den gällande lagen. 

I 4 mom. föreskrivs att en vägdelägare ska underrätta väglagets verkställande organ eller, om något väglag inte har bildats, de andra vägdelägarna om förändringar som inträffat eller kommer att inträffa i användningen av vägen samt om eventuella köp av delägarfastigheter och outbrutna områden, för att fördelningen av väghållningsskyldigheten och vägenhetsberäkningen ska hållas aktuella. 

36 §.Ändring av indelningen i vägenheter. I paragrafen föreskrivs på motsvarande sätt som i 29 § i den gällande lagen om ändring av indelningen i vägenheter. Enligt 1 mom. ska nödvändiga ändringar göras i vägenhetsberäkningen, om de omständigheter som inverkar på väghållningsskyldigheten eller dess fördelning väsentligt har förändrats. Exempelvis ändringar i markanvändningen, trafikförbindelserna fastighetens användningsändamål och andra förhållanden kan så småningom leda till väsentliga förändringar i väghållningsskyldigheten och de omständigheter som inverkar på den. Då kan det bli nödvändig att ändra vägenhetsberäkningen och fördelningen av vägenheter. I 2 mom. sägs att en vägdelägare har oberoende av de förutsättningar som föreskrivs i 1 mom. rätt att kräva en helt och hållet ny fördelning, om fördelningen av vägenheter har varit i kraft oförändrad under minst fem år. Enligt 2 mom. kan man alltså kräva en ny fördelning oberoende av om förhållandena har förändrats, när fördelningen har varit i kraft oförändrad under fem år. En ändring av indelningen i vägenheter och eventuell helhetsöversyn som ska göras enligt 1 eller 2 mom. görs antingen vid en förrättning av enskild väg eller genom beslut av väglagets stämma på det sätt som föreskrivs i 35 §. 

För att ändra vägenheterna i väglaget krävs ofta specialsakkunskap. I 103 a § 1 mom. i den gällande lagen om enskilda vägar föreskrivs också att om fördelningen av vägenheter ska ändras kan väglaget besluta att sakkunnigutlåtande ska inhämtas och att utlåtandet ska innehålla förslag till grunderna för bestämmandet av vägenheterna och till vägenhet. I den nya lagen föreslås ingen motsvarande bestämmelse. Lagen hindrar dock inte att väglaget även i fortsättningen beställer en sakkunnigutredning eller ett sakkunnigutlåtande av en utomstående aktör, även om det inte längre föreskrivs i lagen om inhämtade av utlåtande eller förfarandet när det inhämtas eller om dess innehåll. 

37 §.Vägavgift. Väghållningskostnaderna fördelas mellan delägarna i form av vägenheter i förhållande till nyttan i enlighet med den vägenhetsberäkning som fastställs vid väglagets stämma. De avgifter som fastställs på denna grund kallas vägavgifter. I 1 mom. intas en bestämmelse om detta, enligt vilken vägavgifterna fastställs på grundval av vägenheterna, på samma sätt som i nuläget. Väghållningen orsakar dessutom olika administrativa kostnader, som är oberoende av användningen av vägen, såsom väglagets stämmokostnader jämte kungörelser och väglagets bokföring. Av denna orsak föreslås på samma sätt som i nuläget att av delägarna kan tas ut en grundavgift som är lika stor för alla delägare och som ingår i vägavgiften. Grundavgiften ska täcka de direkta kostnaderna för väglagets administration. Dylika kostnader som beräknas för att täcka förvaltningsärenden kan vara till exempel stämmokostnader samt arbetskostnader för att sköta administrationen, såsom arvoden till en eventuell verksamhetsgranskare eller revisor, ordförande, medlem av bestyrelsen eller vägdisponent för administrativt arbete. Bestämmelser om grundavgiften föreslås i 2 mom., enligt vilket grundavgiftens belopp också ska kunna verifieras. 

I 3 mom. föreskrivs för rimlighets skull, på samma sätt som i nuläget, att om anläggningen av en väg huvudsakligen kommer en fastighet till nytta först senare, har fastighetens ägare rätt att kräva att den vägavgift som anläggningen av vägen föranleder för ägarens fastighets del fastställs i form av högst tio lika stora årsavgifter. Bestämmelsen kan tillämpas till exempel i situationer där det inte finns någon annan vägförbindelse till fastigheten, men vägen trots detta inte används förrän fastighetens ändamål senare ändras. 

I 4 mom. sägs att om en vägdelägare kräver väghållning helt eller till viss del av uppenbart högre standard än vad som förutsätts i 19 eller 24 §, som gäller anläggning och underhåll av väg, ska delägaren, vid behov i förskott, betala de merkostnader som det orsakar. Bestämmelsen motsvarar 7 § 5 mom. i den gällande lagen. 

38 §.Bruksavgift. I paragrafen föreskrivs om bruksavgifter enligt lagen om enskilda vägar som andra än vägdelägarna ska betala för väganvändning. Enligt 1 mom. ska avgiften fastställas i enlighet med vad som anses skäligt med beaktande av den vägavgift som påförs vägdelägare för motsvarande användning av vägen och den särskilda ökning av underhållskostnaderna som användningen av vägen eventuellt förorsakar. På så sätt beaktas i bruksavgiften även nyttan av användningen av den enskilda vägen. Bruksavgift kan enligt överenskommelse påföras en aktör, såsom en sammanslutning, kommun eller staten, i en situation där de styr trafik till den enskilda vägen. Då bör syftet med bruksavgiften anges noggrant så att den avser ett visst användningsändamål. Bruksavgift kan också påföras en enskild person som använder den enskilda vägen för tillfällig körning men som inte är berättigad att få vägrätt. 

På samma sätt som vägavgiften kan även bruksavgiften i fortsättningen innehålla en grundavgift, som kan täcka högst de direkta kostnaderna för skötseln av väglagets administrativa ärenden. Kostnader som beräknas för att täcka förvaltningsärenden kan vara till exempel stämmokostnader samt arbetskostnader för att sköta administrationen, såsom arvoden till en eventuell verksamhetsgranskare eller revisor, ordförande, medlem av bestyrelsen eller vägdisponent för administrativt arbete. Grundavgiften ska vara lika stor för väglagets vägdelägare och dem som omfattas av bruksavgiften, och dess belopp ska kunna verifieras. Bestämmelser om saken föreslås i 2 mom. 

I 3 mom. föreskrivs att om de omständigheter som påverkat fastställandet av bruksavgifter har förändrats väsentligt, ska bruksavgifterna ändras på yrkande av en sakägare. Bruksavgifterna ska inte ändras om det inte har inträffat en väsentlig förändring i grunderna för fastställandet av avgiften. Beslut om ändring av bruksavgifterna fattas vid väglagets stämma, på samma sätt som när bruksavgifterna fastställs. Bestämmelsen gäller alla bruksavgifter som avses i lagen. Bestämmelsen motsvarar 30 § i den gällande lagen. 

39 §.Bruksavgift i stället för vägavgift. De medel som behövs för att underhålla enskilda vägar samlas i regel in i form av vägavgifter som tas ut på grundval av vägenheter som fördelas på vägdelägarna. I paragrafen föreskrivs när vägdelägarnas deltagande i väghållningskostnaderna kan ordnas genom bruksavgifter i stället för vägavgifter. 

Enligt 1 mom. kan det på förslag av sakägarna för väghållningen av en skogsväg som är avsedd för enbart transporter som skogsbruket kräver i stället för vägavgifter tas ut bruksavgifter av dem som använt vägen utifrån användningens omfattning. Det behöver inte anges någon särskild orsak till att införa bruksavgifter. Regleringen är nödvändig eftersom skogsbrukets transporter kan fördela sig ojämnt mellan olika fastigheter. En vägdelägare på vars fastighet det finns endast ung växande skog behöver kanske inte just alls vägen. De medel som behövs för att underhålla en skogsväg kan samlas in i form av bruksavgifter även när skogsvägen i någon mån används även för annat än för transporter som skogsbruket kräver. Grunderna för fastställandet av bruksavgifter ska enligt paragrafen fastställas så att det beaktas hur olika användningsformer inverkar på underhållskostnaderna. Bruksavgiften ska debiteras när transporten har ägt rum och betalas vid den tidpunkt som angetts vid debiteringen. Beslut om bruksavgiften och grunderna för fastställande av den fattas vid väglagets stämma eller vid en förrättning av enskild väg. Bestämmelsen motsvarar 25 § i den gällande lagen. 

I 2 mom. föreskrivs att för underhållet av en färja eller något annat särskilt objekt som hör till en privat väg kan det i stället för vägavgifter tas ut bruksavgifter av dem som använt färjan eller det särskilda objektet utifrån användningens omfattning. Specialobjekt som hör till enskilda vägar är färjesträckor med vajerfärjor eller frigående färjor, broar som monteras ner varje år och isvägar. Det kan också vara fråga om andra isvägar än sådana som ersätter en färjesträcka. Tidigare har det inte varit möjligt för väglag att ta ut separata bruksavgifter för t.ex. användning av en färja, utan vägdelägarnas deltagande i färjedrift har grundat sig på vägavgifter. I praktiken har en förändring ansetts vara nödvändig t.ex. i väglag där en vajerfärja är en del av vägen. 

I samband med olika inlösningsföretag, såsom kraftöverföringsledningar och byggande i vattendrag, kan det hända att man har inlöst nyttjanderättigheter eller annars begränsat markägarens rätt att använda sin fastighet. För att tillgodose rätten har för inlösaren kunnat bildas rätt att använda befintliga enskilda vägar som anges särskilt i inlösningsbeslutet. I sådana fall har innehavaren av inlösningsrätten blivit delägare i vägen. Trafiken till dessa nyttjanderättsenheter kan dock beroende på situationen vara mycket ringa och sporadisk. Av denna orsak kan det vara ändamålsenligt för väglaget att i stället för vägavgifter ta ut en bruksavgift av delägaren som bestäms på grundval av transporterna. Bestämmelser som motsvarar det nuvarande 23 § 5 mom. föreslås i 3 mom. En sådan nyttjanderättsinnehavare kan i stället för vägavgiften påföras en bruksavgift om vägen används endast tillfälligt. Bruksavgiften är då en årsavgift om man inte avtalar något annat, och på grunderna för fastställandet av den tillämpas 38 §. Vägdelägaren och väglaget kan avtala om betalningssättet. 

När en delägare börjar använda sin fastighet på ett annat sätt, ska nya vägenheter fastställas för delägaren. En delägares väganvändning kan emellertid också ändras tillfälligt, till exempel om delägaren börjar sälja stenmaterial eller matjord inom det område som vägen betjänar. Detta kan belasta vägen och öka underhållskostnaderna för vägen på ett oförutsägbart sätt. Med tanke på sådana fall föreslås på samma sätt som i det nuvarande 23 § 4 mom. att för vägdelägarens transporter kan påföras en bruksavgift utöver vägavgiften. Avgiften ska motsvara den uppskattade tillfälliga användningen av vägen, dvs. den ska vara sådan att vägenheterna skulle fastställas enligt den, om den tillfälliga användningen vore bestående. För att undvika oklarheter och stridigheter kan det bestämmas att en sådan delägare ska betala bruksavgift retroaktivt för högst tre år räknat från den tidpunkt då avgiften fastställdes, dvs. från den stämma som väglaget höll om saken. 

40 §.Ersättning för tidigare anlagd väg. I paragrafen föreskrivs i vilka fall kostnaderna för anläggningen av vägen kan tas ut retroaktivt av dem som blivit vägdelägare efter det att vägen anlades eller av dem som använder vägen med stöd av 28 §. I 1 mom. föreskrivs att om en vägdelägare eller någon som erhållit temporär färdselrätt i enlighet med 32 § eller tillstånd att använda vägen mot en bruksavgift i enlighet med 28 § kan anses ha betydande nytta av det byggande av vägen som utförts under de tio senaste åren innan vägrätten grundades eller bruksavgifterna fastställdes, kan denne åläggas att betala en skälig del av kostnaderna för byggandet av vägen. Som vägdelägare betraktas i enlighet med definitionen i 3 § fastighetsägare som har fått vägrätt och andra aktörer som har fått vägrätt. Bestämmelser som bildande av vägrätt ingår i 2 kap. på det sätt som föreslås ovan. Nytt i bestämmelsen jämfört med 24 § 1 mom. i den gällande lagen är att det i fortsättningen är möjligt att ta ut kostnaderna för anläggningen av vägen även av dem som använder vägen mot bruksavgift med stöd av 28 §. Tidigare har det inte varit möjligt att genom bruksavgifter retroaktivt ta ut avgifter för att täcka till exempel kostnader för tidigare investeringar. Problemet har varit att investeringar som gjorts i vägen inte har synts i efterhand i samband med utomståendes användning. Till följd av detta har förhållandet mellan vägavgifter och bruksavgifter kunnat bli orättvist. 

När ersättningens storlek bestäms ska den tid som förflutit från anläggningen av vägen och nyttan av vägen beaktas. När man bedömer vad som är skäligt är det således av betydelse bland annat hur lång tid som har förflutit från det att vägen byggdes när vägrätten uppkommer. Ju längre tillbaka i tiden vägen byggdes, desto mindre andel kan delägaren åläggas att ersätta. Som utgångspunkt bör tas anläggningskostnaden vid den tidpunkt då rätten uppkommer, varvid väganläggningskostnaderna kan anses ha blivit amorterade på 15 år. Delägarens kostnadsandel bestäms enligt den nytta delägaren har av vägen utifrån vad som ska anses skäligt i varje enskilt fall. Frågan om ersättning avgörs när vägrätten bildas eller när vägrättsinnehavaren börjar använda vägen mera eller när bruksavgiften fastställs. 

Enligt 2 mom. gäller det som föreskrivs i 1 mom. inte en fastighet som har tillkommit vid delning, när motsvarande väghållningsskyldighet redan har beaktats vid bestämmandet av väghållningsskyldigheten för den fastighet som varit föremål för delning. Bestämmelsen motsvarar 24 § 2 mom. i den nuvarande lagen. 

41 §.Bestämmande av vägavgift och bruksavgift. I paragrafen föreskrivs om bestämmande av vägavgifter och bruksavgifter. Enligt 1 mom. bestäms vägavgifterna av väglaget. 

Enligt 2 mom. ska sysslomannen eller bestyrelsen för bestämmandet av vägavgifter bereda ett förslag till debiteringslängd. De vägavgifter som i debiteringslängden föreslås tas ut ska fördelas mellan vägdelägarna enligt det antal vägenheter som framgår av den lagakraftvunna vägenhetsberäkningen. Av debiteringslängden ska framgå den vägrätt i enlighet med vilken vägavgiften tas ut, den betalningsskyldige vägdelägaren, antalet vägenheter samt vägavgiften specificerad så att av den framgår den vägavgift som tas ut för antalet vägenheter och en eventuell grundavgift och andra avgifter, till exempel merkostnader som beror på att en vägdelägare har krävt väghållning helt eller till viss del av uppenbart högre standard än vad som förutsätts i 19 och 24 §, som gäller anläggning och underhåll av väg. 

I 3 mom. föreskrivs att vägavgifterna bestäms av väglaget vid stämman genom godkännande av debiteringslängden. Till skillnad från rättsläget i dag ska väglagets stämma kunna göra ändringar i debiteringslängden vid stämman. Om stämman ändrar det totala beloppet av de vägavgifter som tas ut, ska den samtidigt göra de ändringar som följer av detta i debiteringslängden. Dessutom kan tekniska rättelser göras i debiteringslängden. Eventuella rättelser som görs i den föreslagna debiteringslängden vid stämman genom väglagets beslut ska alltså kunna fastställas redan vid samma stämma. Detta påskyndar fastställandet av debiteringslängden och vägdelägarna behöver inte vänta på att debiteringslängden ska fastställas och nya avgifter införas till följande stämma, som kanske infaller först nästa år. Om man inte kan fatta beslut om fastställande av debiteringslängden, framskjuts fastställandet till följande stämma, för vilken sysslomannen eller bestyrelsen utarbetar ett förslag. Ett beslut som gäller fastställande av vägavgift får verkställas trots att ändring har sökts. Om omedelbar verkställande av ett beslut som har fattats vid förrättning av enskild väg eller väglagsstämma föreskrivs i 91 §. Protokollet jämte bilagor ska senast fjorton dagar efter stämmans slut hållas tillgängligt för sakägarna. Om ett väglag inte har bildats, beslutar vägdelägarna gemensamt om vägavgifterna liksom om andra frågor som rör väghållningen. 

Enligt 4 mom. godkänns grunderna för bruksavgiften av väglaget och bruksavgifterna bestäms av väglaget, sysslomannen eller bestyrelsen med tillämpning av dessa grunder. Om ett väglag inte har bildats beslutar vägdelägarna gemensamt om bruksavgifterna. 

42 §.Indrivning av vägavgift och bruksavgift. Indrivning av vägavgift och bruksavgift sker på grundval av utdrag ur debiteringslängden och indrivning av bruksavgift sker på grundval av väglagets, sysslomannens eller bestyrelsens bestämmelse. Vid bestämmandet av bruksavgifter ska de grunder för bruksavgiften som väglaget har bestämt tillämpas. Också dessa grunder ska vara skäligt att uppvisa i samband med indrivning. Samma förfarande gäller en sex procents årlig ränta på avgifterna, räknat från förfallodagen, inklusive skäliga indrivningskostnader. Avgifter, räntor och indrivningskostnader är direkt utsökbara. Bestämmelser om indrivning av dem finns i lagen om verkställighet av skatter och avgifter (706/2007). Vad som är skälig indrivningsavgift bestäms på väglagets stämma. Bestämmelsen motsvarar till stor del 88 § i den gällande lagen. Besvär över olaglig debitering ska dock i fortsättningen anföras hos tingsrätten. 

43 §.Ersättning för iståndsättande av väg. I 1 mom. föreskrivs att om en vägdelägare eller någon som erhållit temporär rätt att färdas på vägen i enlighet med 32 § eller tillstånd att använda vägen mot en bruksavgift i enlighet med 28 § har använt vägen på ett sätt som inte beaktats när vägenheterna, bruksavgifterna eller de ersättningar för temporär rätt att färdas som avses i 33 § 2 mom. fastställdes och som betydligt ökat slitaget på vägen eller skadat den, är denne skyldig att ersätta merkostnaderna för iståndsättandet av vägen. Bestämmelsen motsvarar huvudsakligen 31 § i den gällande lagen, men den beaktar dessutom att vägen kan användas med stöd av en temporär rätt att färdas. Väganvändaren kan orsaka en sådan skada som avses i bestämmelsen till exempel genom att trafikera vägen vid menföre i strid med väglagets sysslomans eller bestyrelses förbud eller transportera sådana lass på vägen som överstiger vägens bärförmåga. Om vägen används till exempel för att genomföra något stort byggprojekt kan det också medföra ett sådant ökat slitage på vägen som avses i bestämmelsen. Normal väganvändning kan däremot i allmänhet inte medföra sådan ersättningsskyldighet som avses i bestämmelsen, även om vägen skadats på ett eller annat sätt på grund av sådan användning, om det inte är fråga om avsiktlig skadegörelse, varvid straffrättsligt straffansvar och skadeståndsskyldighet uppkommer. 

I 2 mom. föreskrivs att om någon som inte har rätt till vägen i strid med 28 § använder vägen och skadar den, är denne skyldig att ersätta merkostnaderna för iståndsättandet av vägen. Rätt till vägen omfattar vägrätter enligt 2 kap. samt temporär rätt att färdas i enlighet med 32 §. I den gällande lagen föreskrivs om motsvarande ersättningsskyldighet i 80 § 4 mom. 

44 §.Vägdelägarnas ansvar för en förbindelse eller skyldighet. Enligt 1 mom. ansvarar för en förbindelse eller annan skyldighet i anknytning till gemensam väghållning vägdelägarna i det förhållande som deras vägenheter anger. Bestämmelser om saken finns i 73 § i den gällande lagen. Jämfört med den gällande lagen föreslås en sådan ändring att vägdelägarna i fortsättningen ska ansvarar för en gemensam förbindelse eller annan skyldighet i det förhållande som deras gällande vägenheter anger. Lån upptas i allmänhet för en förbättring av vägen och vägdelägarna har nytta av den i det förhållande som deras gällande vägenheter anger. I fråga om lån är väglagen för närvarande tvungna att upprätthålla två vägenheter, vilket kan vara besvärligt. 

I 2 mom. föreskrivs att om en avgift som föranleds av en förbindelse eller skyldighet inte alls eller endast delvis har kunnat drivas in hos någon ansvarsskyldig, ansvarar de övriga för det bristande beloppet i det förhållande som deras vägenheter anger. Om någon delägare alltså inte betalar sin andel av en skyldighet som beror på väghållningen, ansvarar de andra vägdelägarna för dennes andel i det förhållande som deras vägenheter anger. Paragrafen motsvarar 73 § 1 mom. i den gällande lagen. 

Om inget väglag har bildats, ansvarar vägdelägarna för sina väghållningsskyldigheter endast på grundval av sin förbindelse på det sätt som föreslås i 69 §. 

45 §.Nya vägdelägares ansvar för förbindelser och skyldigheter. Eftersom vägdelägarskap baserar sig på innehav av en fastighet, blir den nya ägaren till en delägarfastighet vägdelägare i stället för den tidigare ägaren. Detsamma gäller ägare till fastigheter som bildats vid delning av en ursprunglig delägarfastighet. Skyldigheter av servitutstyp som hänför sig till fastigheten följer med fastigheten även enligt allmänna principer. För tydlighetens skull är det ändå ändamålsenlighet att behålla en uttrycklig bestämmelse om saken i lagen om enskilda vägar. 

Enligt 1 mom. övergår vid delning av en fastighet ansvaret för förbindelser och skyldigheter som avses i 44 § på de fastigheter som bildats vid delningen i det förhållande som de vägenheter som påförs dem anger. Bestämmelsen motsvarar 73 § 2 mom. i den gällande lagen. 

I 2 mom. föreskrivs att om det efter det att en förbindelse eller skyldighet ingåtts, i andra än i 1 mom. avsedda fall, tillkommer en ny väghållningsskyldig och den åtgärd som föranletts av förbindelsen eller skyldigheten även är denne till fördel vid användning av vägen, kan vid fastställandet av vägenheter för den nya väghållningsskyldige samtidigt beslutas att denne ska ansvara för förbindelsen eller skyldigheten i enlighet med sina vägenheter, dock inte med ett större belopp än vad som motsvarar den nytta denne har av åtgärden. Bestämmelsen motsvarar 73 § 3 mom. i den gällande lagen. 

I 3 mom. föreskrivs att väghållningsskyldigheten kvarstår när äganderätten till fastigheten övergår. Med stöd av bestämmelsen har den nya ägaren samma skyldighet att delta i de skyldigheter som följer av vägdelägarskapet som den föregående ägaren har haft. Enligt bestämmelsen är fastighetens nya ägare dock inte personligen ansvarig för penningprestationer som har förfallit till betalning under den föregående ägarens tid. Momentet reglerar således endast andra väghållningsskyldigheter än sådana som ska betalas i pengar i samband med fastighetsköp. Den föreslagna paragrafen motsvarar 74 § i den gällande lagen. 

46 §.Vägdelägares rätt att kräva betalning av betalningsskyldig. I 1 mom. föreskrivs om rätt för en vägdelägare som erlagt betalning för en annan att utkräva betalning av den betalningsskyldige vägdelägaren. Ovan anförs att om någon delägare inte betalar sin andel av väghållningsskyldigheten, ansvarar de andra vägdelägarna med stöd av 44 § för dennes andel i det förhållande som deras vägenheter anger. En vägdelägare som erlagt betalning för en annan vägdelägare har med stöd av denna paragraf rätt att utkräva det betalda beloppet av den delägare som försummat att erlägga betalning. Mottagaren vid en fastighetsöverlåtelse har enligt 2 mom. på motsvarande sätt rätt att av överlåtaren utkräva avgifter för väghållningen som mottagaren betalat för överlåtarens räkning. Krav som gäller betalningar som avses i denna paragraf handläggs vid allmän domstol. 

47 §.Lagstadgad panträtt och säkerhet för betalning av vägavgift. I 1 mom. föreskrivs att en fastighet utgör pant för vägdelägarens avgifter enligt denna lag, inklusive väg- och bruksavgifter samt andra avgifter enligt lag, såsom för kostnader för anläggning av vägen enligt 40 §. Även då lagstadgad panträtt föreligger i fråga om avgifter enligt lagen om enskilda vägar som riktar sig mot en delägarfastighet, torde panträttens betydelse förbli ringa. Eftersom beloppet av vägavgifter ofta är litet, kan det förordningsenliga minimibeloppet av fordran som får inskrivas förhindra inskrivning. Panträtt kommer i första hand i fråga när medel samlas in för byggnads- och grundförbättringskostnader för vägen. Även om det är möjligt att inskriva till exempel väg- eller bruksavgifter som lagstadgad panträtt, får panträtt enligt 20 kap. 2 § i jordabalken (540/1995) anmälas för inskrivning i lagfarts- och inteckningsregistret först när betalningen av avgifterna har försummats. När det gäller årliga avgifter får inskrivningsanmälan inte göras innan avgifterna har förfallit till betalning. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om lagstadgad panträtt för andra avgifter än sådana som avses i 1 mom. Som lagstadgad panträtt får inskrivas alla sådana penningfordringar som är bindande för mottagaren vid en fastighetsöverlåtelse. För tydlighetens skull uppräknas i momentet de lagbestämmelser som handlar om fordringar som direkt erhåller panträtt med stöd av lagen. 

I 3 mom. föreskrivs på samma sätt som i 79 § i den gällande lagen att om vägdelägaren inte äger en sådan fastighet ur vilken vägavgift kan tas ut med förmånsrätt, kan vägdelägarna besluta att vägdelägaren i fråga ska ställa säkerhet för betalningen av den del av skulden eller av någon annan skyldighet som motsvarar vägdelägarens andel av ansvaret, eller att vägdelägaren i förskott ska betala sin andel av skulden eller uppfylla någon annan skyldighet. Ett belopp som betalats i förskott får inte användas eller utmätas för annat ändamål än för att uppfylla skyldigheten i fråga. 

5 kap. Förvaltning av enskild väg

48 §.Förvaltning av enskild väg. I paragrafen föreskrivs på vilket sätt förvaltningen av enskilda vägar som omfattas av lagens tillämpningsområde kan skötas. 

Enligt 1 mom. kan för förvaltningen av en enda eller flera enskilda vägar bildas ett väglag som ansvarar för väghållningen. Vägdelägarna kan också, om de så önskar, förvalta den enskilda vägen genom att komma överens om saken sinsemellan utan att organisera sig. 

Enligt 2 mom. får vägdelägarna bemyndiga en utomstående aktör att sköta väghållningen av den enskilda vägen, om de så beslutar. 

49 §.Bildande av väglag. I paragrafen föreskrivs om detaljerna i anslutning till bildandet av väglag. I 1 mom. föreskrivs hur ett väglag kan bildas. Ett väglag kan fortfarande bildas vid en förrättning av enskild väg, på samma sätt som hittills. Ett väglag ska i synnerhet bildas vid en förrättning av enskild väg när vid förrättningen av enskild väg bildas en vägrätt eller vägrätter för anläggningen av en ny väg. För att väglag ska kunna bildas smidigt och för att organiseringen av enskilda vägar ska främjas, ska ett väglag också kunna bildas vid väglagets konstituerande stämma. Detta förutsätter att alla vägdelägare i den enskilda vägen är kallade till väglagets konstituerande stämma och att bildandet av väglaget meddelas på behörigt sätt till fastighetsdatasystemet i enlighet med 4 mom. I praktiken kan vid en konstituerande stämma bildas ett väglag endast för en befintlig enskild väg, vars väghållning fram till den aktuella tidpunkten har skötts utan att man organiserat sig. Ett väglag kan också bildas genom beslut av fastighetsregisterföraren i situationer där det har gjorts ansökan om förrättning av enskild väg och förrättningsingenjören anser att det inte är nödvändigt att behandla ärendet vid en förrättning av enskild väg. 

I 2 mom. föreskrivs att vid en förrättning av enskild väg ska det förordnas att ett av vägdelägarna bildat väglag ska bildas för skötseln av vägärenden, om detta bör anses behövligt på grund av antalet vägdelägare eller en ändamålsenlig skötsel av väghållningen eller av någon annan sådan orsak. Även om det anses eftersträvansvärt att enskilda vägar bildar större helheter, kan det ändå inte förordnas att ett gemensamt väglag ska bildas för en ny väg som inte är anlagd och en befintlig väg, om två tredjedelar av de närvarande delägarna i den befintliga vägen motsätter sig detta. Detta innebär dock en lättnad jämfört med den gällande lagen, där förutsättningen för att bilda ett gemensamt väglag är att majoriteten av de närvarande delägarna i den befintliga vägen inte motsätter sig saken. 

Oberoende av hur väglaget bildas ska man enligt 3 mom. då väglaget bildas besluta om väglagets verkställande organ ska vara en syssloman eller en bestyrelse som består av minst tre medlemmar. Samtidigt ska man välja syssloman eller bestyrelse och behövliga suppleanter för dem samt fatta beslut om väglagets namn och om väglaget tar i bruk stadgar. Om väglaget beslutar att inte ta i bruk stadgar, kan det ta i bruk sådana senare, till exempel vid en väglagsstämma. I momentet föreskrivs dessutom att väglaget bildas först när en anteckning om bildandet har gjorts i fastighetsdatasystemet. 

50 §.Införande av uppgifter om enskild väg i informationssystemen. I paragrafen föreskrivs att registret över enskilda vägar måste innehålla aktuella uppgifter om de saker som föreskrivs i 89 §, särskilt om enskilda vägars verkställande organ och förvaltning, väglagets stadgar och kontaktuppgifter. Det ska även enligt den gällande lagen finnas uppgifter i registret över enskilda vägar, men praxis har visat att registret inte uppdateras så ofta som nödvändigt när det gäller väglagen. Av denna orsak föreskrivs entydigt i paragrafen att registret över enskilda vägar måste innehålla aktuella uppgifter om väglaget. Väglagets verkställande organ ska dessutom se till att det i det nationella informationssystemet för väg- och gatunätet finns uppdaterade uppgifter om en enskild vägs viktbegränsningar avsedda i 56 § 3 mom. 9 punkten och om förbud eller begränsning av användning av väg avsedd i 29 § 1 mom. Med sådana uppgifter avses särskilt den högsta tillåtna belastningen, dvs. den maximala viktgränsen för en bro eller annan vägdel som hör till en enskild väg samt uppgifter om eventuella begränsningar av användning av väg och eventuella avstängningsanordningar. Enligt 29 § 2 mom. ska förbud eller begränsningar tillkännages genom att en behörig trafikanordning sätts upp. Om informationssystemet för väg- och gatunätet föreskrivs i lagen om ett informationssystem för väg- och gatunätet (991/2003), och för upprätthållandet och utvecklandet av systemet svarar i nuläget Trafikverket. Det nationella informationssystemet kallas Digiroad. Det som innehåller samlade uppgifter om hela det finländska väg- och gatunätets mittlinjesgeometri och om vägnätets viktigaste egenskaper. Ett väglag måste registrera sig i registret över enskilda vägar i enlighet med 89 § när det bildas och sysslomannen eller bestyrelsen ska se till att uppgifterna uppdateras i såväl registret över enskilda vägar som i det nationella informationssystemet när det inträffar förändringar. Aktuella uppgifter om väglaget i det informationssystem som nämns i 50 § utgör också understödskriterier enligt 83 §. 

Om ett väglag inte har bildats ska vägdelägarna tillsammans se till att det i nationella informationssystem för väg- och gatunätet finns uppdaterade uppgifter om en enskild vägs om en enskild vägs viktbegränsningar avsedda i 56 § 3 mom. 9 punkten och om förbud eller begränsning av användning av väg avsedd i 29 § 1 mom. Detta säkerställer bl.a. att uppgifter om viktbegränsningar för enskilda vägar överförs till informationssystemen även om inget väglag har bildats. Det är mycket viktigt bl.a. för transporter inom näringslivet att uppgifterna om viktbegränsningar och andra hinder finns tillgängliga. 

51 §.Väglagets stadgar. I paragrafen föreskrivs om möjlighet för väglagen att upprätta stadgar för väglaget. Väglagets stadgar bereds av sysslomannen eller bestyrelsen och väglaget kan vid stämman godkänna förslaget som sådant eller i omarbetad form. I väglagets stadgar är det möjligt att komma överens om vissa särskilt angivna frågor på ett sätt som avviker från lagen. Sådana frågor är bland annat bestyrelsens konstituering till vissa delar, tidpunkten för väglagets stämma till vissa delar, stämmokallelsepraxisen till vissa delar, vem som sammankallar stämman och stämmoprotokollspraxisen till vissa delar, men ändå så att ovannämnda uppgifter sköts på behörigt sätt. Övriga frågor får väglaget komma överens om i sina stadgar inom lagens ram. Paragrafen möjliggör en smidigare förvaltning samt klarare praxis för väglagen. Eftersom väglagen är mycket olika sinsemellan, skulle det vara bra om väglaget kunde komma överens om de tillvägagångssätt som passar det bäst i sina stadgar. Exempelvis i lagen om andelslag (421/2013) ges andelslagen i många frågor mycket stor självbestämmanderätt i sina stadgar på ett sätt som avviker från lagen. 

Enligt 2 mom. ska beslutet vara enhälligt om man i stadgarna kommer överens om saker på ett annat sätt än i lagen. I andra fall räcker ett majoritetsbeslut för godkännande av stadgarna. Väglagets stadgar får ändå enligt 3 mom. inte kränka de rättigheter vägdelägare har enligt denna lag eller likabehandlingen av vägdelägarna. Alla vägdelägare har rätt att på begäran få en kopia av stadgarna av sysslomannen eller bestyrelsens ordförande. Stadgarna ska även sändas till vägdelägarna som bilaga till kallelsen i enlighet med 61 §. Enligt 4 mom. har en vägdelägare rätt att fritt begära att stadgarna ska behandlas på nytt och granskas av väglagsstämman, om han eller hon upplever att de innehåller något som borde rättas eller att de borde granskas på nytt. 

Enligt 5 mom. träder stadgarna i kraft när en anteckning om godkännande av stadgarna har gjorts i fastighetsdatasystemet. 

52 §.Väglagets behörighet. I paragrafen föreskrivs om väglagets behörighet. Ett väglag är inte en bokföringsskyldig juridisk person enligt bokföringslagen (1336/1997). Ett väglag får ändå ingå förbindelser som är behövliga med tanke på väghållningen och anskaffa lös egendom samt kära och svara för sina förpliktelser liksom tidigare. Som en utökning av väglagets behörighet föreslås en möjlighet för väglaget att besluta om placering av el- och dataledningar och andra ledningar och mindre anordningar som ansluter till dem som betjänar en fastighet eller samhället i marken på vägområdet. Detta underlättar avsevärt förfarandet vid placering av kommunikationsinfrastruktur, som i dagens läge är nödvändig, på vägområdet. Väglaget kan också komma överens i sina stadgar om att det kan anskaffa, köpa eller erbjuda väglagets medlemmar även andra tjänster än sådana som hänför sig till väghållningen. Dessa andra tjänster kan vara att ordna till exempel vatten- och avfallstjänster eller annan motsvarande infrastruktur som är nödvändig för användningen av fastigheter som ligger invid enskilda vägar. Paragrafen motsvarar 62 § 1 mom. i den gällande lagen. 

53 §.Val av syssloman eller bestyrelse för väglaget. I paragrafen föreskrivs om rollen för väglagets syssloman eller bestyrelse och om detaljer i anslutning till valet av dem. 

Enligt 1 mom. väljer väglaget syssloman eller medlemmarna av bestyrelsen och ersättarna för dessa för högst fyra år i sänder, men även kortare tid är möjlig, och de personer som väljs kan också vara andra än vägdelägare, till exempel en lokal vägdisponent eller någon annan aktiv medborgare i området. Till denna del motsvarar paragrafen 58 § 2 och 3 mom. i den gällande lagen. Bestyrelsen har från två till fem ordinarie medlemmar, om inget annat bestäms i stadgarna. Om bestyrelsen har färre än tre medlemmar, ska minst en suppleant höra till den. 

Enligt 2 mom. har sysslomannen, medlemmarna av bestyrelsen och deras suppleanter, samt revisorerna eller verksamhetsgranskarna, om sådana enligt 58 § 2 mom. 2 punkten utsetts för att granska räkenskaperna, rätt till skäligt, vid väglagets stämma fastställt arvode för sitt uppdrag och ersättning för kostnader som uppdraget orsakar dem. 

54 §.Bestyrelsens konstituering och anmälan till Lantmäteriverket. I paragrafen föreskrivs om sysslomannens och bestyrelsens konstituering efter att väglaget har bildats och verkställande organ valts, eller när det verkställande organet har ändrats. Dessutom föreskrivs det att en anmälan ska göras till Lantmäteriverket när väglaget har bildats eller det har gjorts ändringar i väglagets verkställande organ. 

Enligt 1 mom. utser bestyrelsen bland sina ordinarie medlemmar ordförande och vice ordförande, om de inte har valts av väglaget. Bestyrelsen sammanträder enligt 2 mom. på kallelse av ordföranden eller vice ordföranden och är beslutför när ordföranden eller vice ordföranden och hälften av de ordinarie medlemmarna personligen är närvarande eller representerade av suppleanter. Ersättarna är inte medlemmarnas personliga suppleanter. Som bestyrelsens beslut gäller enligt 3 mom. den åsikt som majoriteten understöder. Vid lika röstetal avgör ordförandens röst. I paragrafen föreslås ingen ändring i det rådande rättsläget. Momentets innehåll motsvarar 59 § i den gällande lagen. 

Enligt 4 mom. ska bestyrelsen konstituera sig direkt efter valet. Sysslomannen eller bestyrelsen, beroende på vilketdera organ som valts till väglaget, ska till Lantmäteriverket göra en anmälan om bildandet av väglaget eller om ändringar som gäller väglaget och dess verkställande organ. I anmälan ska uppges väglagets namn och hemort, sysslomannen och dennes suppleant eller bestyrelsens ordförande, övriga medlemmar och suppleanter samt deras kontaktuppgifter samt huruvida väglaget har godkänt stadgar och om så är fallet ska de godkända stadgarna fogas till anmälan. I enlighet med 49 § 4 mom. bildas ett nytt väglag först när en anteckning om bildandet har gjorts i fastighetsdatasystemet på det beskrivna sättet. 

55 §.Sysslomannens och bestyrelsens ansvar och jäv. I paragrafen föreskrivs om sysslomannens och bestyrelsens ansvar och verksamheten i anslutning till det. Enligt 1 mom. befrias sysslomannen och bestyrelsen från ersättningsansvar, om väglaget har godkänt den åtgärd som föranlett skadan vid granskningen av räkenskaperna eller i något annat sammanhang och på så sätt beviljat sysslomannen eller bestyrelsen ansvarsfrihet. Sysslomannen eller väglaget kan orsaka väglaget skada även på andra sätt än vad väglaget kan ta ställning till genom att granska redovisningen. Ansvarsfrihet kan för väglagets del beviljas även på något annat sätt vid väglagsstämman, om detta anses nödvändigt med tanke på ärendets natur. 

Enligt 2 mom. behöver väglagets stämma inte något särskilt skäl för att befria sysslomannen eller en medlem av bestyrelsen eller deras suppleanter, en revisor eller verksamhetsgranskare, utan stämman kan om den vill befria dem från uppdraget redan före mandattidens utgång. Momentet motsvarar 61 § i den gällande lagen. 

Jäv enligt 3 mom. gäller behandlingen av ekonomiskt betydande avtal och andra viktiga ärenden i en situation där sysslomannens eller en bestyrelsemedlems enskilda intressen kan stå i strid med väglagets. Paragrafens jäv på grund av avtal kan gälla vilket betydande förmögenhetsrättsligt avtal som helst. Jäv gäller däremot avtal av ringa penningmässigt värde, till exempel plogning av den enskilda vägen i anslutning till den dagliga skötseln av vägen. För att även i framtiden trygga smidiga verksamhetsformer för väglagen har man ansett att i situationer där det inte finns något utbud av sådana som utför underhållsåtgärder kan även sysslomannen eller en medlem av bestyrelsen erbjuda tjänster. Med avtal jämställs också givande av en gåva eller en gåvoliknande förmån till sysslomannen eller en medlem av bestyrelsen. Jäv uppkommer också när den person som saken gäller har varit den andra partens biträde, företrädare eller ombud när avtalet ingåtts. Jäv uppkommer likaså när en styrelsemedlem eller funktionär är en betydande ägare i det bolag med vilket avtal ingås. Momentet överensstämmer i stor utsträckning med 37 § i föreningslagen. 

56 §.Sysslomannens och bestyrelsens uppgifter. Bestämmelserna om sysslomannens och bestyrelsens uppgifter motsvarar i stor utsträckning det som föreskrivits tidigare. Sysslomannens och bestyrelsens uppgifter hänför sig till några huvudteman, dvs. i första hand att företräda väglaget, bereda bokföringen och ekonomiska angelägenheter och bestämma omfattningen av användningen av den enskilda vägen samt några mindre sakhelheter. Enligt 1 mom. svarar sysslomannen eller bestyrelsen för väghållningen i fråga om väglagets vägar och för väglagets administration samt för att dessa ordnas på ett ändamålsenligt sätt i enlighet med de instruktioner väglaget gett. Sysslomannen eller bestyrelsen svarar även för att skötseln av och tillsynen över väglagets finanser är ordnade på behörigt sätt. Sysslomannen eller bestyrelsen väljs av väglaget. 

I 2 mom. föreskrivs om rätt att teckna väglagets namn samt om företrädande av väglaget i domstol och andra myndighetsärenden. En rättshandling som gäller väglaget blir bindande för väglaget när den företagits för väglagets räkning av den som har rätt att teckna väglagets namn. För att förfarandena ska vara smidiga och tjäna även brådskande handläggningar så bra som möjligt, ska väglaget i domstol och andra myndighetsförfaranden kunna företrädas av sysslomannen, en medlem av bestyrelsen eller en suppleant för någon av dem. Dessa ska vid behov visa sin ställning med ett protokollsutdrag från väglagets stämma. Momentet motsvarar 62 § 2 mom. i den gällande lagen. 

I 3 mom. uppräknas de saker som sysslomannen och bestyrelsen särskilt ska sköta. Dessutom föreskrivs det särskilt om sysslomannens och bestyrelsens uppgifter i 50, 54 § och 67 §. 

Att bereda väglagets bokföring och ekonomiska angelägenheter samt att bereda insamlingen av väg- och bruksavgifter, som har nära koppling till de nämnda uppgifterna, hör i sin helhet till sysslomannens eller bestyrelsens uppgifter. De egentliga besluten fattas dock av väglaget utifrån sysslomannens och bestyrelsens förslag. Dylika ärenden är till exempel att bereda föregående räkenskapsperiods redovisning och budgeten för följande räkenskapsperiod samt vägenhetsberäkningen och ett förslag till debiteringslängd. Sysslomannen och bestyrelsen ska fastställa bruksavgifter i enlighet med de bestämda grunderna och transporten i fråga samt sköta indrivningen av dem. I praktiken betyder detta att skriva och skicka ut räkningar samt att se till att väg- och bruksavgifterna betalas. 

Enligt 7 punkten ska sysslomannen och bestyrelsen sammankalla väglagets årsstämma och vid behov en extra stämma då det finn anledning till det i enlighet med 60 §. Bestämmelser om tidpunkten för väglagets stämma finns nedan i 60 §. 

Sysslomannen eller bestyrelsen kan också utfärda förbud, begränsningar och tillstånd i anslutning till användning av den enskilda vägen (8-10 punkten). Sysslomannen eller väglaget ska för viss tid eller tills vidare begränsa eller förbjuda sådan användning av vägen som äventyrar dess skick i situationer där vägens konstruktion tillfälligt försvagats till följd av exempelvis tjällossning eller rikliga regn. Sysslomannen eller bestyrelsen ska också vid behov fastställa största tillåtna belastning för en bro eller färja eller annan vägdel på samma sätt som i den gällande lagen och se till att uppgifterna förs in i det nationella informationssystem för väg- och gatunätet som administreras av Trafikverket. Aktuella uppgifter utgör också ett kriterium för sådant understöd för enskilda vägar som avses i 83 §. De uppgifter som nämns ovan förutsätter att sysslomannen eller bestyrelsen känner till vägens skick tillräckligt bra och sålunda kan begränsa väganvändningen om det blir motiverat att göra det. Sysslomannen eller bestyrelsen kan också bevilja tillstånd till tillfällig användning av väg. När det är fråga om mer långvarig användning beviljas tillstånd av väglaget. 

Utöver det som nämns ovan ska sysslomannen eller bestyrelsen enligt 11 punkten bereda en presentation av väglagets stadgar för väglagsstämman. Sysslomannen och bestyrelsen ska enligt 12 punkten föra protokoll över sina möten och de beslut som fattas vid dem. 

57 §.Delgivning till väglag. Väglaget anses ha fått del av en stämning, ett myndighetspåbud eller någon annan delgivning när de har delgetts sysslomannen eller dennes suppleant eller en ordinarie medlem av bestyrelsen. I paragrafen hänvisas också till fastighetsdatasystemet, som sysslomannen eller bestyrelsen enligt förslaget ska hålla aktuellt och uppdatera för väglagets del. För att stämningar, myndighetspåbud och andra meddelanden ska kunna delges smidigt och för att allmän praxis ska fungera är det rimligt att delgivningen anses giltig även i situationer där informationen har delgetts en person som inte längre sköter uppdraget i fråga, men som enligt fastighetsdatasystemet är väglagets syssloman eller bestyrelsens ordförande. Detta framhäver också väglagens skyldighet att hålla uppgifterna om dem i registret över enskilda vägar uppdaterade. Paragrafen motsvarar 62 § 3 mom. i den gällande lagen. 

58 §.Väglagets stämma. I paragrafen föreskrivs om ärenden som hör till vägdelägarnas befogenhet. Paragrafen motsvarar 64 § i gällande lag. Vägdelägarna ska besluta om väghållningen och andra angelägenheter som gäller väglaget vid väglagets stämma. I stadgarna kan man komma överens om att väglagets stämma även kan hållas helt eller delvis per telefon eller e-post eller med hjälp av annan datakommunikation, såsom fjärranslutning, men då på det villkoret att alla vägdelägare har möjlighet att delta i stämman. Enbart e-post eller annan datakommunikation kan inte användas om inte alla vägdelägare har tillgång till dylik utrustning, men det borde vara möjligt delta i stämmorna genom att använda dylika hjälpmedel, om man kommer överens om det. 

De ärenden som väglagets stämma ska fatta beslut om anges särskilt i de paragrafer som gäller dem. I 2 mom. uppräknas de ärenden som väglaget i synnerhet ska fatta beslut om utöver vad som föreskrivs i denna lag. Vid väglagets stämma fastställs budgeten för följande räkenskapsperiod och godkänns redovisningen för föregående räkenskapsperiod på framställning av sysslomannen eller bestyrelsen. I detta sammanhang beviljar väglaget sysslomannen eller bestyrelsen ansvarsfrihet i fråga om deras åtgärder i anslutning till väglagets finanser. Om man även vill bevilja ansvarsfrihet i fråga om andra ärenden, ska väglagets stämma fatta ett separat beslut om det. 

Vid väglagets stämma fastställs också den vägenhetsberäkning samt den debiteringslängd för vägavgifter och bruksavgifter som sysslomannen eller bestyrelsen berett. Väglaget kan vid behov också föreslå ändringar i förslaget till debiteringslängd och fastställa den ändrade debiteringslängden. 

Vid väglagets stämma fattas även beslut om upptagande av penninglån. Man ska kunna besluta att ta penninglån för till exempel väghållningsinvesteringar, såsom vägförbättringsprojekt eller förbättring av en bro. Väglaget ska besluta om upptagande av penninglån utifrån sysslomannens och bestyrelsens förberedelser som gäller väginvesteringen. Väglaget ska också besluta om sökande av rågång enligt 103 § i fastighetsbildningslagen (554/1995), vars syfte är uppförande, flyttning eller reparation av ett råmärke, om sådan rågång är nödvändigt på grund av en åtgärd som väglaget vidtagit. Förutom väghållningskostnaderna beslutar väglaget också om betalning av kostnaderna för eventuella förrättningar av enskild väg. Väglaget kan också om det så vill meddela förrättningsmannen eller bestyrelsen anvisningar. Beslut om innehållet i dessa anvisningar fattas vid väglagets stämma. Väglagets stämma beslutar om beviljande av tillstånd för regelbunden användning av vägen för andra än vägdelägare samt om upplåtande av tilläggsvägrätt till befintlig väg. Väglagets stämma beslutar också om väglagets stadgar utifrån sysslomannens eller bestyrelsens förslag. Vid väglagets stämma ska beslut fattas om befullmäktigande av en utomstående aktör att sköta väghållningen. 

59 §.Beslutsfattande i väglag. I 1 mom. föreskrivs hur rösterna räknas vid omröstning vid väglagets stämma. Röstetalet är beroende av antalet vägenheter. För att en vägdelägare som innehar det största antalet vägenheter inte ensam ska kunna bestämma om de ärenden som väglagets stämma ska fatta beslut om, har det ansetts nödvändigt med en så kallad röstklippare. Röstetalet för någon som deltar i väglagets stämma får inte överstiga trettio procent av det sammanlagda antalet vägenheter för de delägare som är företrädda vid stämman. Om man är tvungen att rösta vid stämman, avgörs ärendena enligt 2 mom. med enkel majoritet, med undantag för de beslut som avses i 51 § 2 mom. och 68 §. Dessa beslut gäller godkännande av stadgarna i en situation där man avtalar om dem på ett annat sätt än i lagen samt befullmäktigande av en utomstående aktör att sköta väghållningen av den enskilda vägen. Dessa beslut har bedömts vara så viktiga för enskilda vägdelägares rättssäkerhet att ett enhälligt beslut i frågan behövs. Enligt 3 mom. har en vägdelägare rätt att bemyndiga en annan att utöva hans eller hennes talan och rösträtt vid väglagets stämma. Det blir allt vanligare att väglagen använder fullmakter och detta främjar ett smidigt beslutsfattande. Allt flera vägdelägare bor någon annanstans än utmed den enskilda vägen och de deltar inte alltid regelbundet i väglagets stämmor. Möjligheten att bemyndiga någon annan att utöva rösträtten har ansetts viktig för att beslut som är viktiga med tanke på underhållet av vägarna ska fattas på ett rättvist sätt och vid rätt tid med tanke på en effektiv väghållning. 

60 §.Tidpunkt för väglagets stämma. I paragrafen föreskrivs om tidpunkten för väglagets stämmor och hur de ska hållas. Väglaget ska hålla årsstämma varje år och vid behov även andra stämmor. Till skillnad från den gällande lagen kan beslut om tidpunkten för väglagets stämma fattas vid väglagets stämma eller i stadgarna. Man har bedömt att de föreslagna ändringarna, såsom möjligheten till stadgar för väglaget och möjligheten att befullmäktiga utomstående att sköta väghållningsverksamheten, underlättar ordnandet av väglagsstämma. Av denna orsak ska väglagsstämma sammankallas om minst en fjärdedel av vägdelägarna kräver att en stämma hålls. 

Enligt 2 mom. kan vägdelägarna med avvikelse från 1 mom. vid väglagets stämma besluta eller i stadgarna ange att väglaget inte ska sammanträda till årsstämma varje år. En stämma som motsvarar årsstämman ska dock hållas åtminstone vart fjärde år. Exempelvis fullmakter som gäller väghållningen samt syssloman eller bestyrelsens sammansättning ska ses över med fyra års mellanrum och av denna orsak är det nödvändigt att väglaget håller årsstämma med åtminstone fyra års mellanrum. 

61 §.Sammankallande av väglagets stämma. I paragrafen föreskrivs om detaljer i anslutning till sammankallandet av väglagets stämma. Enligt 1 mom. ska en kallelse till väglagets stämma sändas till varje vägdelägare vars postadress är känd för väglaget eller som har meddelat väglaget en e-postadress eller någon annan datakommunikationsförbindelse för sändande av kallelsen. De som inte kan ta emot kallelsen elektroniskt ska alltså få kallelsen per brev. Om det finns behov kan man i väglagets stadgar också komma överens om sätt som kompletterar dessa två sätt att meddela tidpunkten för väglagets stämma, såsom en tidningsannons eller ett meddelade på något annat särskilt överenskommet ställe. Kallelsen ska tillställas vägdelägarna minst 14 dagar före stämman. Sammankallande av väglagets stämma överensstämmer i stor utsträckning med praxis för sammankallande av bolagsstämma enligt lagen om bostadsaktiebolag. 

I 2 mom. föreskrivs hur de ärenden som ska behandlas vid väglagets stämma ska nämnas i möteskallelsen. Förslaget till debiteringslängd ska skickas till vägdelägarna som bilaga till möteskallelsen eller så ska det nämnas i kallelsen på vilket sätt debiteringslängden är framlagd. En kopia av väglagets stadgar ska också alltid sändas som bilaga till kallelsen. Vägdelägarna ska ha möjlighet att bekanta sig med förslaget under minst 14 dagar före stämman. I kallelsen till årsstämma ska dessutom nämnas ärenden av betydelse för väghållningen som ska avgöras vid stämman. För årsstämmans del behöver man inte gå igenom varje punkt som behandlas i möteskallelsen, bara ärenden som är av betydelse för väghållningen framgår. Dylika ärenden som är av betydelse för väghållningen är bland annat fastställande av debiteringslängden, beslut om förbättringsprojekt som gäller den enskilda vägen, upptagande av penninglån, befullmäktigande av en utomstående aktör att sköta väghållningen och fastställande av väglagets stadgar. Ärenden som är av betydelse för väghållningen är överlag ärenden som kan väntas väcka intresse och olika åsikter bland vägdelägarna. I kallelsen till en extra stämma ska alla ärenden som ska behandlas vid stämman nämnas. 

Enligt 3 mom. ska vägdelägarna ges möjlighet att bekanta sig med bestyrelsens protokoll som upprättats efter föregående årsstämma 14 dagar före väglagets årsstämma. I möteskallelsen ska nämnas hur och var protokollen finns framlagda. 

Underlåter sysslomannen eller bestyrelsens ordförande eller vid behov deras suppleant eller någon annan aktör som fastställas i väglagets stadgar att sammankalla stämma, trots att till exempel en fjärdedel enligt 60 § kräver att en stämma ska hållas, kan stämman enligt 4 mom. på ansökan av en vägdelägare hållas under ledning av en förrättningsingenjör i samband med förrättning av enskild väg, eller så kan Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet på ansökan av en vägdelägare, efter att ha gett sysslomannen eller bestyrelsen tillfälle att bli hörd, berättiga sökanden att kalla vägdelägarna till stämma på det sätt som föreskrivs i 1 mom. 

62 §.Protokoll över väglagets stämma. I paragrafen föreskrivs om upprättande och delgivning av protokollet över väglagets stämma. Stämmans ordförande eller någon annan aktör som fastställs i väglagets stadgar ska se till att ett protokoll upprättas över stämmans beslut. Protokollet godkänns på så sätt att stämmans ordförande undertecknar det och minst två personer som stämman har valt eller som valts i stadgarna för detta ändamål justerar det. Underskriften kan också vara digital. Även stämman själv kan godkänna protokollet. Protokollet ska läggas fram sakägarna senast fjorton dagar efter stämmans slut. 

Enligt 2 mom. har alla vägdelägare och andra som berörs av ärenden som behandlats vid stämman rätt att av sysslomannen eller bestyrelsens ordförande på begäran få ett utdrag ur eller en styrkt avskrift av protokollet. 

63 §.Ändringar i väglaget. I paragrafen föreskrivs om sammanslagning, delning och upplösning av väglag samt om anslutning av en väg eller en vägdel. 

I 1 och 2 mom. föreskrivs att beslut om sammanslagning av två eller flera väglag, delning av väglag och upplösning av väglag kan fattas vid en förrättning av enskild lag på samma sätt som i den gällande lagen eller genom beslut av väglagen i fråga. Sammanslagning av väglag genom beslut av väglagen förutsätter att väglagen på sina stämmor beslutar om sammanslagning av väglagen och godkänner den framtida indelningen i vägenheter. På sina stämmor ska väglagen också beslut om man ska ha en syssloman eller bestyrelse samt hur dessa ska väljas. Förslaget till framtida indelning i vägenheter samt val av syssloman eller bestyrelse bereds av sysslomännen eller bestyrelserna för de väglag som ska slås samman. Ett nytt väglag som bildats av två eller flera väglag kan också bildas genom fastighetsregisterförarens beslut, om det inte av särskilda skäl är nödvändigt att behandla ärendet vid en förrättning av enskild väg. Om väglaget har bildats med stöd av 49 § 2 mom., ska väglaget underrätta fastighetsregisterföraren om upphävandet av väglaget och samtidigt lämna in den sista enhetsberäkningen för vägunderhållet. Beslut om att ansluta en väg eller en vägdel till väglagets väg kan fattas vid en förrättning av enskild väg eller genom avtal mellan väglaget och vägdelägarna i den vägdel som ska anslutas. 

I 3 mom. föreskrivs om situationer där en landsväg upphör. Då ska man i första hand utreda om det finns möjlighet att ansluta en enskild väg som bildas till följd av att landsvägen upphör till ett befintligt väglag. Om det av grundad anledning inte går att ansluta en enskild väg som uppkommer till följd av att landsvägen upphör till ett befintligt väglag, kan ett eget väglag bildas för den. Ovannämnda grundade anledningar är bland annat att vägen ligger olämpligt till med tanke på en anslutning och att anslutningen av vägen skulle öka kostnaderna avsevärt för vägdelägarna i den enskilda vägen. 

I 4 mom. föreskrivs om förutsättningar för de ändringar som avses i 1 och 2 mom. Ändringen ska behövas för att väghållningen ska kunna ordnas på ett ändamålsenligt sätt och den får inte medföra betydande olägenhet för någon fastighet. Sysslomannen eller bestyrelsen ska göra en anmälan till Lantmäteriverket om sådana ändringar som avses i 1–3 mom. Ändringen träder i kraft när en anteckning om den har gjorts i fastighetsdatasystemet. 

64 §.Rättelse av väglagets, sysslomannens eller bestyrelsens beslut. Paragrafen handlar om hur man kan begära omprövning av ett beslut som fattats av väglaget, sysslomannen eller bestyrelsen. 

Enligt 1 mom. får en vägdelägare eller någon annan sakägare vars rätt är föremål för ett beslut av väglaget hos väglagets stämma begära omprövning av beslutet på den grunden att beslutet inte tillkommit i laga ordning eller strider mot lag, förordning eller väglagets stadgar eller kränker någons rättigheter. Det är fråga om situationer där till exempel beslutet har fattats på felaktiga grunder eller beslutsförfarandet har varit bristfälligt eller lagstridigt och sakägaren vill att saken ska behandlas en gång till på väglagets stämma. Sakägaren ska motivera begäran om omprövning i samband med begäran. 

Enligt 2 mom. ska en begäran om omprövning göras inom 30 dagar från det att beslutet fattades. Väglagets syssloman eller bestyrelse ska inom 30 dagar från det att begäran om rättelse gjorts sammankalla väglagsstämman för att behandla begära om rättelse. Sysslomannen eller bestyrelsen har även rätt att inom samma tid avgöra en begäran om rättelse i ett beslut de fattat. Härmed avses till exempel en bruksavgift som sysslomannen eller bestyrelsen fastställt utifrån väglagets grunder för bruksavgifter. 

Om rättelse inte görs, får den som begärt rättelse klandra beslutet genom att väcka talan mot väglaget vid tingsrätten inom 30 dagar från delfåendet av det beslut som meddelats med anledning av begäran om rättelse. Bestämmelser om detta finns i 65 § 3 mom. som det hänvisas till i 3 mom. 

65 §.Klander av väglagets beslut. I paragrafen föreskrivs om detaljer som hänför sig till klander av väglagets beslut. I enlighet med 1 mom. kan en vägdelägare eller någon annan sakägare klandra ett annat beslut av väglagets stämma eller den konstituerande stämman än ett sådant som avses i 65 §, om han eller hon anser att det strider mot lag eller mot väglagets stadgar eller kränker han eller hennes rätt eller likabehandlingen av vägdelägarna. Klandertalan mot väglaget ska väckas vid tingsrätten inom tre månader från det att beslutet fattades. I annan associationslagstiftning, till exempel lagen om bostadsaktiebolag (1599/2009) har sökandet av ändring i sammanslutningens beslut i allmänhet ordnats med klandertalan till tingsrätten. Lösningen ligger i linje med detta. 

Om beslutet gäller en sådan sakägares rätt som inte är vägdelägare och inte varit närvarande vid stämman, har sakägaren rätt att inom tre månader från den dag då han eller hon bevisligen fick del av beslutet väcka klandertalan. 

Om det med anledning av beslutet har gjorts en sådan begäran om rättelse som avses i 64 §, har vägdelägare enligt 3 mom. dock rätt att väcka talan mot väglaget vid tingsrätten inom 30 dagar från delfåendet av det beslut som meddelats med anledning av begäran om rättelse. Meningen är att vägdelägare som är missnöjda med beslut som fattats vid väglagets stämma ska kunna begära omprövning av beslutet eller alternativt väcka klandertalan direkt vid tingsrätten utan att först begära omprövning i ärendet. 

I 4 mom. föreskrivs att klander mot väglagens beslut endast behandlas av tingsrätterna i Egentliga Finland, Egentliga Tavastland, Lappland, Norra Savolax, Södra Savolax, Uleåborg, Vanda och Österbotten. De jorddomstolar som anges i 20 kap. i fastighetsbildningslagen finns i anslutning till dessa tingsrätter. Klandertalan ska dock inte behandlas i jorddomstolssammansättning, utan så som i rättegångsbalken föreskrivs om behandlingen av tvistemål i allmänhet. Behörig tingsrätt är den tingsrätt den tingsrätt som är jorddomstol inom vars domkrets det område som saken gäller är beläget. Bestämmelser om jorddomstolarnas domkretsar finns i statsrådets förordning om tingsrätternas domkretsar i mål och ärenden som ska behandlas av jorddomstol (1075/2013) som utfärdats med stöd av 241 a § i fastighetsbildningslagen. På motsvarande sätt som i 242 § i fastighetsbildningslagen föreskrivs att om vägen är belägen inom två eller flera jorddomstolskretsar ska ärendet avgöras av den tingsrätt som är jorddomstol inom vars domkrets största delen av den väg som saken gäller är belägen. 

Jorddomstolskretsarna bestäms för närvarande enligt landskapsindelningen. Bestämmelser om detta finns i statsrådets förordning om tingsrätternas domkretsar i mål och ärenden som ska behandlas av jorddomstol. Eftersom hovrätternas domkretsar bestäms enligt tingsrätt och tingsrätternas domkretsar fortfarande bestäms enligt kommun behövs en särskild bestämmelse om vilken hovrätt som är behörig att behandla besvär över tingsrättens avgörande i klanderärenden som gäller väglagets beslut enligt 1 mom. Jorddomstolen kan för närvarande avgöra ärenden som hör till flera olika hovrättsdomkretsar. Det föreslås att behörig hovrätt ska vara den hovrätt inom vars domkrets väglaget finns. Den kommun där väglaget finns är således avgörande. 

66 §.Skattefrihet för väglag. Väglag är enligt denna lag befriade från inkomstskatt och kapitalskatt till staten, kommunen och församlingen. Samfällda förmåner beskattas enligt 18 § i inkomstskattelagen (1535/1992) som särskilda skattskyldiga. Ett väglag betalar enligt inkomstskattelagen skatt till kommunen och församlingen på sin inkomst enligt den inkomstskattesats som aves i 124.3 § i inkomstskattelagen, och som till exempel 2016 är 6,07. I praktiken betalar väglagen i allmänhet ingen inkomstskatt, eftersom enligt den gällande lagen om enskilda vägar är väglag befriade från att betala skatt på inkomst som tillkommit dem med stöd av lagen. Paragrafen motsvarar 99 § i gällande lag. 

67 §.Väglagets skulder och upplösning av väglaget. I 1 mom. sägs att har en borgenär krävt att en förfallen skuld ska betalas och har väglaget inte tillgångar att betala skulden, ska väglagets verkställande organ utan dröjsmål vidta åtgärder för debitering och indrivning av de vägavgifter som ska uppbäras av vägdelägarna för att betala skulden. Väglagets verkställande organ, bestyrelsen eller sysslomannen, ska i enlighet med 56 § sköta indrivningen av fastställda väg- och bruksavgifter samt även i övrigt sköta väglagets finanser och medel till exempel genom att utarbeta debiteringslängden för fastställelse vid väglagets stämma. Vägdelägarnas inbördes ansvarsförhållanden bestäms enligt 44 §. Om det i enlighet med 79 § har bestämts att väglaget ska betala förrättningskostnaderna för en förrättning av enskild väg, vilket i praktiken är vanligt, ska väglagets skuld som gäller förrättningskostnaderna kunna jämställas med en klar och förfallen skuld som väglaget ansvarar för. 

I 2 mom. föreskrivs om betalning av skulderna i en situation där väglagets väg dras in. En enskild väg dras in vid en förrättning av enskild väg. I en situation där väglagets enskilda väg upphör, faller dess eventuella skulder till betalning. Väglaget anses upplöst först när de förfallna skulderna blivit betalade. Situationen är alltså i princip annorlunda än när väglaget upplöses, då den enskilda vägen fortfarande förblir i kraft. Om det väglag som ska upplösas har större tillgångar än skulder, ska överskottet fördelas i enlighet med de vägenheter som gällde vid beslutet om upphävande. Innan överskottet delas ska det ses till att eventuella statsunderstöd och kommunala understöd som betalts för det år då vägen dras in återbetalas till den del som de inte använts för väghållningen. Återbetalningen ska göras inom tre månader från det att beslutet om indragningen av vägen har vunnit laga kraft. 

68 §.Bemyndigande av utomstående aktör. I paragrafen fastställs detaljerna i samband med bemyndigande av utomstående aktörer. En utomstående aktör kan vara till exempel ett aktiebolag som vägdelägarna bildat sinsemellan eller något annat aktiebolag som tillhandahåller till exempel väghållningstjänster, eller till exempel ett andelslag eller ett bolag som i större utsträckning tillhandahåller olika tjänster som hänför sig till infrastruktursystem, såsom vatten-, avfalls-, energi- eller kommunikationsinfrastruktur. Ett bemyndigande kan ges för högst fyra år i gången och detaljerna i bemyndigandet, i anslutning till exempelvis beslut om investeringar, standarden på väghållningen och andra villkor, ska behandlas i ett avtal mellan vägdelägarna och den aktör som bemyndigas. Beslut om bemyndigande ska fattas enhälligt vid väglagets stämma. Om inget väglag har bildats ska delägarna sinsemellan komma överens om bemyndigandet. Vid ett sådant arrangemang kan den utomstående aktören också samla in vägavgifter av vägdelägarna i enlighet med den indelning i vägenheter som väglagets stämma fastställt samt bruksavgifter av utomstående användare, om man kommer överens om det. 

För att praxisen ska förbli så tydlig som möjlig och inga oklara situationer uppstå föreskrivs i 2 mom. vilka aktörer som kan fatta beslut om befullmäktigande och när en utomstående aktörs fullmakt anses har upphört, om beslut av någon orsak inte har fattats. Beslut om bemyndigande av en utomstående aktör fattas vid väglagets stämma, eller om ett väglag inte har bildats, av vägdelägarna. Beslutet ska fattas vid väglagets stämma och vara enhälligt. I 60 § föreskrivs om förutsättningarna för att väglagets stämma ska kunna sammankallas för att behandla till exempel ett sådant bemyndigande. 

I 3 mom. föreskrivs att en utomstående aktör använder under den tid bemyndigandet gäller den beslutanderätt som väglaget eller vägdelägarna har enligt förslaget. Den utomstående aktören är då ansvarig för vägen på samma sätt som väglaget eller vägdelägarna hade varit ansvariga för den. 

Enligt 4 mom. kan närmare bestämmelser om förfarandet för att bemyndiga en utomstående aktör att ta hand om väghållningen utfärdas genom förordning av statsrådet. Aktören kan vara en privatföretagare, en sammanslutning som helt eller delvis ägs av vägdelägarna eller någon annan aktör, till exempel kommunen. Kommuner har ibland ingått skötselavtal med delägarna i enskilda vägar. Det som föreskrivs i denna paragraf kan således vid behov kompletteras med närmare bestämmelser om förfarandet. Avsikten är ändå att framför allt förhållandet mellan vägdelägarna eller väglaget och en enskild bemyndigad aktör i princip ska baseras på ett avtal. 

69 §.Vägdelägare som inte bildar väglag. I paragrafen föreskrivs om praxis som gäller vägdelägare som inte har organiserat sig. Om vägdelägarna inte bildar ett konstituerat väglag, är åtgärder, avtal och förbindelser som berör väghållningen som sådana bindande för en delägare endast om de har avtalats skriftligt och vägdelägaren i fråga har varit med och ingått avtalet eller förbindelsen. 

Om det förekommer meningsskiljaktigheter mellan vägdelägarna beträffande skyldigheten att delta i kostnaderna för åtgärder som en annan vägdelägare utan ett avtal mellan vägdelägarna har vidtagit för vägen, ska saken kunna föras till en förrättning av enskild väg för avgörande. Vid förrättningen av enskild väg granskas om och i vilken mån delägarna i fråga har haft nytta av åtgärden. Vid behov åläggs delägaren att ersätta en skälig del av kostnaderna som motsvarar den nytta delägaren fått. Yrkande på deltagande i kostnaderna ska framställas inom tre år efter det att åtgärden genomfördes. 

I 3 mom. föreskrivs om möjlighet för en vägdelägare att ansöka om bildande av ett väglag vid en förrättning av enskild väg, om delägarna anser att det är nödvändigt med tanke på väghållningen av den enskilda vägen och för en ändamålsenlig skötsel av ärendena. I 49 § föreskrivs närmare om förutsättningarna för att bilda ett väglag. 

70 §.Kära och svara utan väglag. I paragrafen föreskrivs hur vägdelägare som inte organiserat sig kärar och svarar i ärenden som berör vägen. Enligt 1 mom. kärar och svarar vägdelägarna gemensamt i ärenden som berör vägen. 

Enligt 2 mom. får en vägdelägare dock ensam föra talan till alla delägares förmån, men domstolen har rätt att bestämma att övriga vägdelägare som berörs av saken ska instämmas för att höras i saken. Trots att en vägdelägare ensam skulle ha fört talan till de andra vägdelägarnas förmån, har denne rätt att av de övriga vägdelägarna erhålla deras andel av rättegångskostnaderna, om det anses skäligt att de deltar i kostnaderna eller om eventuell ekonomisk vinning som erhållits genom rättegången räcker till för det. 

I 3 mom. föreskrivs om delgivning av stämning till vägdelägare som inte bildar väglag när det finns flera vägdelägare. Bestämmelser om delgivning i rättegång, inklusive delgivning av stämning, stämningsansökan och bifogade handlingar finns i 11 kap. i rättegångsbalken. I momentet hänvisas till 11 kap. 11 § i rättegångsbalken, där det föreskrivs om delgivning till två eller flera personer i tvistemål som gäller dem gemensamt. Enligt denna bestämmelse är utgångspunkten att handlingen ska delges var och en separat, men om den ska delges så många personer att den inte utan svårighet kan tillställas var och en, kan domstolen besluta att delgivningen ska ske med någon av dem. Ett meddelande om handlingens huvudsakliga innehåll samt om med vem delgivningen har skett och om den plats där handlingarna finns tillgängliga ska offentliggöras så som anges i 11 kap. 10 § i rättegångsbalken. Delgivningen anses ha skett när meddelandet har offentliggjorts i den officiella tidningen. 

Detta hindrar ändå inte att domstolen vid handläggningen av ärendet bestämmer att käranden ska instämma en sådana vägdelägare som inte särskilt har fått meddelande om stämningen för att höras av domstolen. 

6 kap. Förrättning av enskild väg

71 §.Förrättning av enskild väg. I 1 mom. föreskrivs om fastighetsförrättningar i anslutning till enskilda vägar. Eftersom föremålet för förrättning enligt förslaget är enskilda vägar, benämns även fastighetsförrättningen förrättning av enskild väg. Vid denna förrättning bildas vägrätter för vägdelägare eller fastigheter, fastställs ersättningar och företas nödvändiga så kallade fastighetstekniska åtgärder i anslutning till ändring av fastighetsindelningen. Angående förrättningsförfarandet och ersättningar gäller det som föreskrivs i fastighetsbildningslagen, om inte något annat följer av lagen om enskilda vägar. Förutom en förrättning som skapar ovan avsedda rättigheter, dvs. en konstitutiv förrättning, kan en förrättning av enskild väg dessutom vara en förrättning som klarlägger rättigheter, dvs. en deklarativ förrättning av enskild väg. En förrättning av enskild väg kan således på samma sätt som för närvarande vara en förrättning som klarlägger en gammal vägrätts placering och bredd, där man dessutom kan behandla huruvida någon har rätt till vägen eller någon annan på lag baserad nyttjanderätt, om det råder ovisshet om saken. På grund av särdragen hos projekt som gäller enskilda vägar är det nödvändigt att utfärda särskilda bestämmelser som avviker från fastighetsbildningslagen. Om det inte finns några särskilda bestämmelser ska fastighetsbildningslagen alltid tillämpas. En separat bestämmelse om detta föreslås i 82 § 2 mom. 

En förrättning av enskild väg ska i enlighet med 4 § i fastighetsbildningslagen i regel verkställas av en förrättningsingenjör utan gode män. På det sätt som föreskrivs i 4 § i fastighetsbildningslagen ska en förrättning av enskild väg fortfarande ska kunna verkställas utan gode män, om ingen av sakägarna i förrättningen av enskild väg kräver något annat. Det föreslås inte någon separat bestämmelse om saken i lagen om enskilda vägar, utan nämnda bestämmelse i fastighetsbildningslagen tillämpas på saken. 

Vid förrättningen fattas enligt 1 mom. beslut om bildande, ändring och upphävande av vägrätt och andra rättigheter enligt denna lag, delning av väghållningsskyldigheten, bildande och upplösning av väglag samt vägersättningar som ska betalas enligt lagen om enskilda vägar. I momentet föreslås en förteckning över ärenden som kan behandlas och avgöras vid förrättning av enskild väg. Vid förrättningen fattas även beslut om andra ärenden som ska avgöras i enlighet med denna lag, om inte något annat bestäms i denna lag. 

I 2 mom. föreskrivs att ett ärende som ska avgöras vid förrättning av enskild väg kan avgöras vid en sådan fastighetsförrättning som avses i fastighetsbildningslagen, om det är ändamålsenligt. Sålunda kan man till exempel i samband med en klyvningsförrättning bilda en enskild väg och bestämma att ett väglag ska bildas för vägen samt meddela ett beslut om indelningen i vägenheter. I samband med fastighetsförrättningar som avses i landsvägslagen, banlagen, gruvlagen och inlösningslagen kan man dessutom avgöra ärenden som ska avgöras vid en förrättning av enskild väg, om inte något annat bestäms uttryckligen i lagen i fråga. 

Från och med oktober 1975 har den gällande lagen haft en bestämmelse om rågång i samband med förrättning av enskild väg, som för närvarande verkställs som fastighetsbestämning. Utan särskilt förordnande kan en förrättningsingenjör fortfarande med stöd av 2 mom. verkställa fastighetsbestämning för förnyad rågång samt för att flytta ett röse eller något annat råmärke som hamnar på vägområdet. Vid en förrättning av enskild väg kan man dessutom till exempel utreda och avgöra om vägen har anlagts i enlighet med den vägrätt som bildats och befinner sig den i det skick som kan förutsättas eller används vägrätten eller någon annan rättighet som beviljats med stöd av denna lag på det sätt som har beslutats vid bildandet av rättigheten, om det råder oklarhet eller meningsskiljaktigheter om saken. Till denna del har befogenheten för närvarande tillkommit vägnämnden med stöd av 52 § 1 mom. 10 a-punkten i den gällande lagen. 

I 3 mom. föreskrivs om den myndighet som genomför förrättning av enskild väg. Förrättningar av enskilda vägar verkställs av Lantmäteriverket inom dess verksamhetsområde som omfattar hela landet. På detaljplaneområden genomförs förrättning av enskild väg av den myndighet som i enlighet med 5 § i fastighetsregisterlagen (392/1985) fungerar som fastighetsregisterförare på området. Inom detaljplaneområden där kommunen är fastighetsregisterförare kan förrättningar av enskilda vägar alltså genomföras av en fastighetsingenjör eller någon annan förrättningsingenjör som står i tjänsteförhållande till kommunen. Lokal förrättning av enskild väg, som det föreskrivs om nedan, kan fortfarande endast Lantmäteriverket genomföra. 

I 4 mom. föreslås en informativ bestämmelse om att väglagets beslut i princip inte är bindande vid förrättning av enskild väg. Beslut som fattats vid väglagets stämma vinner inte laga kraft eller rättskraft i förhållande till förrättning av enskild väg. Således har en vägdelägare möjlighet att föra det ärende som beslutet har gällt till en förrättning av enskild väg för avgörande, även om väglaget har fattat ett beslut i ärendet, om inte andra bestämmelser i denna lag förhindrar det. Vid förrättning av enskild väg kan man dock inte behandla sådana frågor som behandlats vid väglagets stämma och som är föremål för klandertalan vid tingsrätten. Om en fråga som avgjorts vid väglagets stämma behandlas på nytt vid vägförrättningen är det inte fråga om sökande av ändring i väglagets beslut, utan om att ärendet avgörs i ett myndighetsförfarande för första gången. En sådan förrättning av enskild väg jämställs med en dom och har både laga kraft och rättskraft. 

72 §.Annan åtgärd vid förrättning av enskild väg. I 38 § i den gällande lagen om enskilda vägar uppräknas saker som kan behandlas vid en förrättning av enskild väg. Tidigare ingick en sådan förteckning även i 48 §. Förteckningarna i paragraferna var enligt förarbetena till lagen om enskilda vägar (358/1962) inte uttömmande, utan även andra frågor än de som uppräknats i paragraferna kan behandlas vid en förrättning av enskild väg. Å andra sidan bör man lägga märke till att vid en förrättning av enskild väg kan det beroende på ärendets natur bli aktuellt att behandla endast någon eller några av de frågor som avses i dessa paragrafer. För sakägaren är det ändamålsenligt att man i mån av möjlighet på samma gång genomför även någon annan åtgärd som sakägaren behöver och som ska genomföras vid eller i samband med en förrättning av enskild väg, såsom en rågång som verkställs som fastighetsbestämning eller en ägoreglering. Behovet av en sådan åtgärd kan uppdagas först under förrättningen. Av denna orsak föreslås i 1 mom. att på en sakägares begäran kan en förrättning av enskild väg förenas med någon annan åtgärd som inte förutsattes i den ursprungliga ansökan. Förutsättningen ska dock vara att den ursprungliga förrättningen inte fördröjs nämnvärt, eftersom utvidgningen av förrättningen inte får medföra oskälig olägenheter för andra sakägare. Om åtgärden, till exempel inlösen av landhöjningsmark eller en rågång som inte ansluter sig till den enskilda vägen eller ägobyte, inte kan genomföras som en del av den sökta förrättningen av enskild väg, ska för den göras en separat ansökan om fastighetsförrättning. 

De åtgärder som avses i 2 mom. har från och med september1982 kunnat genomföras vid en förrättning av enskild väg. Avsikten är inte att förändra rättsläget i detta avseende. Förrättningsingenjören vid förrättningen av enskild väg ska höra väglagen när det ärenden som det är fråga om behandlas vid förrättningen av enskild väg. För att bilda större administrativa helheter för enskilda vägar ska väglags negativa ståndpunkt till anslutning eller sammanslagning av vägdelar eller väglag med befintliga väglag inte längre utgöra ett absolut hinder mot att genomföra åtgärderna på det sätt som föreskrivs i 69 § 2 mom. i den nuvarande lagen om enskilda vägar. 

73 §.Ansökan om förrättning av enskild väg. Enligt 1 mom. görs ansökan om förrättning av enskild väg skriftligen hos Lantmäteriverket. Även enligt de gällande bestämmelserna riktas ansöka om förrättning av enskild väg till Lantmäteriverket, vars verksamhetsområde omfattar hela landet. I 181 § i informationssamhällsbalken (917/2014) sägs att om avtal enligt lag ska ingås skriftligen, uppfylls kravet även genom ett elektroniskt avtal vars innehåll inte kan ändras ensidigt och som finns tillgängligt för parterna. Om ett avtal enligt lag ska undertecknas tillämpas vad som särskilt föreskrivs om elektroniska signaturer. Ansökan om förrättning av enskild väg kan således med stöd av det som anförs ovan dessutom göras elektroniskt. I den mån som kommunen sköter fastighetsregisterföringen på detaljplaneområdet, förrättningen gäller endast detaljplaneområdet och kommunen har resurser att verkställa förrättningen av enskild väg, kan förrättning av enskild väg sökas hos kommunens fastighetsregisterförare. 

I 2 mom. uppräknas de aktörer som har rätt att inleda en förrättning av enskild väg. Rätt att ansöka om förrättning av enskild väg ska tillkomma ägare och samägare till en fastighet, delägarlaget för ett samfällt område, en delägarfastighet och det väglag vars väg ärendet gäller samt kommunen. Landskapet, staten och näringsidkare som avses i 6 § 1 mom. eller en annan aktör får också ansöka om förrättning av enskild väg. Dessutom kan en innehavare av särskilda rättigheter som hänför sig till fastigheten ansöka om sådan deklarativ förrättning av enskild väg som avses i 71 § 1 mom., om man behandlar frågor som hänför sig till en befintlig enskild väg. Utan ansökan kan Lantmäteriverket som fastighetsregisterförare samt kommunen som fastighetsregisterförare bestämma att förrättning av enskild väg ska verkställas med stöd av 283 § i fastighetsbildningslagen (554/1995). Bestämmelser om förrättningskostnaderna för en sådan förrättning finns i FBL 212 § 2 mom. 

I 3 mom. föreskrivs om innehållet i ansökan om förrättning av enskild väg. Av ansökan ska framgå vilken åtgärd som söks, vid behov grunden för ansökan samt vilka fastigheter eller registerenheter som ansökan gäller. Till ansökan ska, såvitt möjligt, fogas en förteckning över de fastigheter, markägare samt innehavare av nyttjande-, servituts- och andra rättigheter som direkt berörs av förrättningen, samt en karta som tillräckligt tydligt utvisar placeringen av den väg som avses i ansökan. Om ansökan gäller en väg vars delägare bildar ett väglag, ska även sysslomannen eller en av bestyrelsens ordinarie medlemmar nämnas i ansökan. Till ansökan ska fogas den sökandes helst elektroniska kontaktuppgifter samt en utredning med elektroniska eller motsvarande kontaktuppgifter för de sakägare som nämns i den förteckning som avses ovan. 

74 §.Kommuns och myndighets partsställning. I paragrafen föreslås bestämmelser om när en kommun eller någon annan myndighet betraktas som sakägare i en förrättning av enskild väg. Bestämmelsen ersätter 44 § i den gällande lagen om meddelande om en förrättning av enskild väg till vissa myndigheter och deras talan vid förrättningen. På grund av partsställningen ska de myndigheter som anges i paragrafen underrättas om förrättningen på det sätt som föreskrivs i 168 - 171 § i fastighetsbildningslagen. En förrättning av enskild väg ska meddelas genom ett kallelsebrev i enlighet med 169 § 2 mom. i fastighetsbildningslagen eller på elektronisk väg på det sätt som anges i 19 § i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (1372003) 19 §. 

I 1 mom. sägs att när det är fråga om anläggning av ny väg eller flyttning av en befintlig väg är kommunen sakägare. Bestämmelsen motsvarar nuläget, dock så att kommunens partsställning utvidgas något, för enligt 44 § 5 mom. i den nuvarande lagen äger kommunen i ärenden som gäller anläggning av väg rätt att föra talan som sakägare om det är fråga om vägens placering. Kommunens intresse i en förrättning av enskild väg som gäller anläggning av väg hänför sig å andra sidan sannolikt fortfarande i första hand till vägens placering. 

I 2 mom. sägs att när en väg leder in på en landsväg eller ett järnvägs- eller kanalområde är den myndighet som svarar för trafikledshållningen sakägare. För närvarande ansvarar Trafikverket för väghållningen på landsvägar, banhållningen på det statsägda bannätet samt för farledshållningen på statliga farleder. 

I 3 mom. sägs att när en väg dras i närheten av ett område som hör till nätverket Natura 2000 eller något annat område med motsvarande naturvärden är den myndighet som avses i 6 § 2 mom. i naturvårdslagen sakägare. I samband med landskapsreformen kommer nämnda uppgift enligt 6 § 2 mom. i naturvårdslagen att överföras till den nya myndigheten Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet vid ingången av 2020. Den myndighet som bevakar ett allmänt intresse är sakägare också i andra förrättningar som inverkar på det intresse den bevakar. Myndigheten enligt naturvårdslagen är sakägare i en förrättning till exempel när det är fråga om risk för betydande naturförstörelse, till exempel att brotrummor som stör fiskens vandring läggs ner i en bäck eller å. 

75 §.Ägobyte och överföring av område vid förrättning av enskild väg. Med stöd av 1 mom. kan förrättningsingenjören fortfarande utan särskilt förordnande verkställa ägobyte samt överföring och anslutning av ett område mot full ersättning, om den sökande eller innehavaren av området i fråga så yrkar. Avsikten med åtgärden är att undanröja eller minska olägenheter som hindrar att vägrätt beviljas eller olägenheter till följd av att vägrätt beviljas. Även om sakägarens yrkande fortfarande ska betraktas som huvudregel, har förrättningsmännen haft möjlighet att besluta om verkställande av ägoreglering, trots att ingen av sakägarna skulle framställa ett sådant yrkande, om ägoregleringen är viktig för att åstadkomma en ändamålsenlig fastighetsindelning. I samband med en förrättning av enskild väg kan förrättningsingenjören utan särskilt förordnande verkställa ägobyten och överföringar av områden oberoende av vilken slags åtgärd riktad mot en väg eller vägrätt det är fråga om, om behovet av ägoreglering beror på att vägförbindelserna ändrats. Förutsättningen för ägobyte är, på samma sätt som för närvarande, att den inte medför betydande olägenhet för någon. 

I 2 mom. föreskrivs om de förutsättningar under vilka ägobyte enligt 1 mom. kan verkställas på det sätt som avses i 1 mom. utan särskilt förordnande. Ordnandet av vägförbindelse kan förutsätta att ägobyte verkställs för att undvika sådana olägenheter som hindrar anläggningen av vägen eller andra slags arrangemang som gäller vägförbindelsen. I synnerhet till följd av att plankorsningar indras blir man ofta tvungen att bygga viadukter eller undergångar eller betala menersättning för omväg för att ordna vägförbindelser till rätt små områden. I sådana fall kan man ofta med hjälp av ägoreglering få till stånd en sådan ändring i fastighetsindelningen att det är onödigt att bygga en ny vägförbindelse. Även om man i samband med att en väg anläggs eller förbättras i mån av möjlighet försöker placera den så att den befintliga fastighetsindelningen inte splittras, är man till följd av tät fastighetsindelning på området de facto ofta tvungen att placera vägen så att den delar på befintliga skiften. I sådana fall kan en försämring av fastighetsindelningen undvikas med hjälp av ägobyte. Enligt förslaget ska ägobyte kunna verkställas i de fall där det medför en betydande förbättring av fastighetsindelningen. 

Enligt förslaget ska ägobyte fortfarande vara den ägoregleringsåtgärd som kommer i första hand. Fastigheterna är dock inte alltid belägna i sådant förhållande till varandra att det går att genomföra ett ägobyte på lämpligt sätt. Av denna orsak föreslås att i stället för ägobyte kan, när de förutsättningar som avses i 2 mom. råder, ett område överföras från en fastighet till en annan mot full ersättning i pengar, om åtgärden riktar sig mot ett område av ringa värde. Dessutom föreslås att överföring av ett område i stället för ägobyte kan verkställas också när ägarna till de berörda fastigheterna kommer överens om det. Bestämmelser om saken föreslås i 3 mom. 

Ändamålet med ett överfört område kan ändras till följd av både ägobyte och överföring. Exempelvis ett litet åkerstycke som isolerats av en järnväg och som ansluts till grannfastighetens skogsområde, kan ändras från åker till skogsmark. Då sjunker värdet. För att denna värdeminskning till följd av förändrat ändamål inte ska utgöra en förlust för ägarna till de fastigheter som är delaktiga i ägoregleringen, föreslås i 4 mom. en bestämmelse om att skillnaden i värde ska ersättas av den sakägare som drar nytta av åtgärden. Nyttan tillkommer vanligtvis den som ansökt om att vägförbindelserna ska regleras och som till följd av ägoregleringen undgår att bygga ersättande vägförbindelser eller betala menersättningar för omväg. 

På dessa åtgärder tillämpas i övrigt fastighetsbildningslagen (554/1995). En hänvisning som gäller detta föreslås i 5 mom. Tillämpliga bestämmelser i fastighetsbildningslagen är till exempel 59, 65, 66 och 200 §. 

76 §.Lokal förrättning av enskild väg. Syftet med lokal förrättning av enskild väg är fortfarande att enskilda vägar inom ett tillräckligt noggrant angivet större område kan behandlas och bedömas samtidigt på grund av oklara vägrätter eller ändrade trafikförhållanden. Vid förrättningen bedömer man om alla tidigare bildade vägrätter eller andra rättigheter som betjänar rätten att färdas fortfarande är nödvändiga och är de befintliga enskilda vägarna ändamålsenligt placerade till exempel med hänsyn till trafikökningen eller trafikminskningen i området. Av denna orsak föreslås i 1 mom. en bestämmelse enligt vilken det är möjligt att ordna de enskilda vägarna inom ett visst område vid en förrättning av enskild väg så att vägrätterna och andra rättigheter att färdas börjar motsvara de ändrade förhållandena. Det område som är föremål för en lokal förrättning av enskild väg ska avgränsas tillräckligt noggrant genom ett separat beslut i början av förrättningen. 

I 2 mom. föreskrivs att ansökan om lokal förrättning av enskild väg får göras av kommunen, väglaget, fastighetens ägare samt väghållaren för landsvägen och banhållaren. Eftersom det är fråga om ett mer omfattande förfarande än en enskild väg och de rättigheter som berör den, föreslås att Lantmäteriverket ska vara behörigt även i de fall där förrättningsområdet för en lokal förrättning av enskild väg helt eller delvis utgör ett område där kommunen sköter fastighetsregisterföringen. Dessutom, om allmänt intresse kräver det, kan Lantmäteriverket på eget initiativ meddela förordnande för verkställande av en förrättning av enskild väg. Då är det fråga om ett fall som avses i 283 § i fastighetsbildningslagen, på vilket tillämpas bland annat 212 § 2 mom. i den lagen. 

Vid en lokal förrättning av enskild väg kan man behandla alla ärenden enligt 71 och 72 § som ska behandlas vid en förrättning av enskild väg. Lokal förrättning av enskild väg är redan med stöd av lag helt jämställd med annan förrättning av enskild väg, varför det som föreskrivs i 71 § om att vid förrättning av enskild väg fattas även beslut om andra saker som ska avgöras i enlighet med denna lag, om inte något annat bestäms i denna lag, gäller även lokal förrättning av enskild väg. 

Enligt 3 mom. kan enskilda vägar, servitutsvägar eller motsvarande rättigheter som blivit onödiga i samband med en lokal förrättning av enskild väg dras in vid förrättningen. Vägrätterna kan fås att motsvara de ändrade förhållandena genom att bilda nya vägrätter, låta tidigare vägrätter förbli i kraft och upphäva onödiga vägrätter. Efter att de nya vägrätterna och de gamla vägrätter som förblir i kraft har fastställts kan onödiga vägrätter upphävas utan att det utreds vilka fastigheter som har rätt till dem och belastas av dem, om inte fastighetsdatasystemets tillförlitlighet, förrättningsbeslutets klarhet och tillförlitlighet, sakägarnas rättskydd eller någon annan särskilt orsak kräver det. Att en gammal vägrätt fastställs genom ett summariskt beslut på sin tidigare plats innebär inte att det samtidigt bildas en rättighet som motsvarar en ny vägrätt, så att ändrade förhållanden i anslutning till förutsättningarna för att flytta vägen utreds vid en senare förrättning av enskild väg som gäller flyttningen enligt tidpunkten för det summariska beslutet om den lokala förrättningen av enskild väg, utan de ändrade förhållanden utreds enligt tidpunkten för bildandet av den ursprungliga väg- eller servitutsrätten eller en motsvarande rättighet som motsvarar den vägrätt som ska flyttas. 

77 §.Överenskommelse som grund för förrättning av enskild väg. Sakägarna kan få en privaträttslig överenskommelse som gäller vägrätt eller väghållning prövad och fastställd vid en förrättning av enskild väg. Om det godkänns att överenskommelsen följs vid förrättningen av enskild väg, ska bestämmelserna i lagen om enskilda vägar tillämpas på den väg som överenskommelsen gäller. Bestämmelsen i 1 mom. motsvarar 183 § i fastighetsbildningslagen. När förrättningen verkställs är det viktigt att slutresultatet av den är ändamålsenligt och att beaktandet av den överenskommelse som avses ovan inte kränker någon sakägares rätt. Av denna orsak beaktas tryggandet av ställningen för innehavaren av den rätt som grundar sig på överenskommelsen först i andra hand vid förrättningen. 

I enlighet med det som anförts ovan kan överenskommelsen inte godkännas som grund för förrättningen, om det uppdagas att överenskommelsen står i strid med förslaget till 4 § eller kommer att belasta fastigheten avsevärt mera än bestämmelserna i denna lag tillåter. Inte heller en vägrätt som baserar sig på en överenskommelse får således medföra betydande olägenhet för någon fastighet, och förrättningsmännen ska bedöma saken innan överenskommelsen godkänns som grund för förrättningen. En bestämmelse om saken föreslås i 2 mom. 

78 §.Uppgifter som ska antecknas i protokollet. I 187 § i fastighetsbildningslagen föreskrivs tekniskt att de saker som framkommer vid förrättningen ska antecknas i ett protokoll eller i någon annan handling samt att dessa handlingar ska undertecknas. Protokoll ska föras vid ett förrättningsmöte. I protokollet antecknas sakägarnas yrkanden och innehållet i deras andra uttalanden samt avtal, förrättningsmännens avgöranden jämte motivering till dessa samt andra frågor av betydelse för förrättningen, om de inte ingår i någon annan handling som hör till förrättningen. Protokoll och andra handlingar som upprättas vid förrättningen undertecknas av förrättningsingenjören. Underskriften kan också vara en godkänd elektronisk signatur, som det föreskrivs om bland annat i 36 § i lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster (533/2016). 

Avvikelse från det som anförts i föregående stycke görs när fastighetsregisterföraren på grundval av en överenskommelse till exempel med stöd av 165 § 1 mom. (914/2011) i fastighetsbildningslagen beslutar om upphävande av en vägrätt eller någon annan rättighet som avses i lagen om enskilda vägar. Då upprättas inget protokoll. Eftersom fastighetsregisterförarens nämnda handläggning inte är muntlig förrättningshandläggning, upphävs vägrätt eller någon annan rätt genom fastighetsregisterförarens tillräckligt motiverade beslut som motsvarar ett förvaltningsbeslut och som vid behov förses med besvärsanvisning. 

Bestämmelserna om registret över enskilda vägar trädde i kraft den 1 oktober 1975. De uppgifter som ska antecknas i registret över enskilda vägar har senare minskats. Målet har varit att förbättra den faktiska tillförlitligheten hos registret över enskilda vägar samt att undvika registrering av onödiga uppgifter. Till denna del har särskild uppmärksamhet fästs vid registreringen av i synnerhet personuppgifter. I denna paragraf föreskrivs dessutom att de uppgifter som avses i förslaget till 89 § 3 mom. ska antecknas i förrättningsprotokollet eller i någon annan förrättningshandling. Informationen till det väglag som berörs av förrättningen av enskild väg baserar sig på kontaktuppgifterna i registret över enskilda vägar och det innebär att dessa uppgifter måste från första början vara så tillförlitliga som möjligt. Väglaget ansvarar för att kontaktuppgifterna hålls aktuella. 

79 §.Kostnader för förrättning av enskild väg. Enligt 1 mom. ska kostnaderna för en förrättning av enskild väg betalas av sökanden. Förrättningskostnaderna kan också påföras vägdelägarna enligt vägenheterna eller efter vad som prövas vara skäligt. Förrättningskostnaderna ska delas, på det sätt som föreskrivs i fastighetsbildningslagen, enligt den nytta som förrättningen medför. En sakägare som inte är vägdelägare kan, om detta med hänsyn till sakens natur prövas skäligt, påföras kostnaderna eller en del av dem, genom att övriga betalningsskyldigas andelar minskas i motsvarande mån. 

I 2 mom. föreskrivs att om ett väglag bildas vid förrättningen ska väglaget påföras kostnaderna, såvitt möjligt. 

Bestämmelserna i 1 och 2 mom. gäller enligt 3 mom. även lokal förrättning av enskild väg samt åtgärder som genomförts i samband med förrättningen av enskild väg såsom fastighetsbestämning (rågång), ägobyte och överföring av område. Detsamma gäller ärenden som gäller en enskild väg som behandlats i samband med någon annan fastighetsförrättning. Om en lokal förrättning har anhängiggjorts på något annat sätt än på initiativ av Lantmäteriverket och om den har föranletts av ett allmänt intresse, kan förrättningskostnaderna eller en del av dem betalas av statens medel. Ett sådant beslut av förrättningsmännen får inte överklagas genom besvär. Om förrättningen anhängiggörs utan ansökan på förordnande av Lantmäteriverket, betalas förrättningskostnaderna av statens medel och de blir en slutlig utgift för staten. 

På förrättningskostnaderna tillämpas enligt 4 mom. i övrigt 16 kap. i fastighetsbildningslagen. Om fastighetsregisterföraren har förordnat att en förrättning av enskild väg ska verkställas utan ansökan, ska 212 § 2 mom. i fastighetsbildningslagen tillämpas. 

80 §.Registrering av förrättning av enskild väg. I 1 mom. hänvisas till 192 § i fastighetsbildningslagen, som tillämpas på registrering av förrättningar av enskild väg. I 2 mom. föreskrivs om registrering av en lokal förrättning av enskild väg. Enligt bestämmelsen kan anteckning trots ändringssökandet göras i fastighetsregistret i fråga om de fastigheter som ändringssökandet inte gäller, om ändring har sökts i ett avgörande som fattats vid en lokal förrättning av enskild väg. Också i fråga om de fastigheter som ändringssökandet gäller kan den lokala förrättningen av enskild väg antecknas i fastighetsregistret, om sökandet av ändring inte påverkar fastställandet av vägrätten eller registeranteckningarna. Fastighetsregisterföraren ska i dessa fall anhålla om tillstånd för registrering hos jorddomstolen. Ärendet avgörs av jorddomstolens ordförande. Bestämmelsen motsvarar 86 § i landsvägslagen. 

81 §.Sökande av ändring i beslut som getts vid förrättning av enskild väg. I paragrafen föreslås bestämmelser som motsvarar 51 § 3 mom. i den nuvarande lagen om hur ändring får sökas i ett avgörande som träffats vid en förrättning av enskild väg. Enligt huvudregeln gäller i fråga om sökande av ändring i ett beslut som getts eller en åtgärd som genomförts vid en förrättning av enskild vad som föreskrivs om överklagande i fråga om fastighetsförrättning. För att förrättningen inte ska fördröjas i onödan, begränsas i 1 mom. avsevärt rätten att söka ändring medan förrättningen pågår jämfört med den rätt att söka ändring som föreskrivs i 232 § i fastighetsbildningslagen (554/1995). 

Separat besvärsrätt under förrättningen kan tillåtas endast i undantagsfall. Sådan är möjligt för det första endast i fall som gäller förkastande av en jävsanmärkning som riktas mot förrättningsmännen. För det andra blir man vid förrättningen av enskild väg ibland tvungen att utreda och avgöra vilka som är sakägare. Såsom konstateras ovan är sakägare den som ansökt om förrättning och dessutom de personer vilkas rättsliga ställning direkt berörs av förrättningen utan att sakägarna uppräknas. Av denna orsak föreslås att medan förrättningen pågår kan man fortfarande överklaga även beslut som gäller rätten att vara sakägare vid förrättningen av enskild väg. 

För det tredje blir man när en ny vägförbindelse bildas och även annars under en förrättning av enskild väg tvungen att avgöra ärenden som påverkar slutresultatet av hela förrättningen av enskild väg. Till dem hör i synnerhet frågor om vägens placering och vilka som är delägare, vilka kan vara stridiga. Med tanke på förrättningshelheten vore det ändamålsenligt att få lagakraftvunna beslut i dylika ärenden separat, varefter förrättningen kan fortsätta. Av denna orsak föreslås att beslut som gäller vägens placering eller vilka som är vägdelägare är separat överklagbara medan förrättningen pågår. I fråga om dessa avgöranden meddelas intermistiskt beslut och besvärsanvisning. För att förrättningen inte ska fördröjas i onödan föreslås att det ska vara beroende av förrättningsingenjörens prövning om ändringssökande tillåts i fråga om dessa åtgärder medan förrättningen pågår. 

I förrättningspraxis har det dessutom framkommit fall där förrättningsmännen felaktigt har fattat beslut om att avbryta förrättningen, trots att inga sådana förutsättningar för att avbryta förrättningen som föreskrivs i fastighetsbildningslagen och denna lag förelegat. I dessa situationer kan verkställandet av förrättningen fördröjas avsevärt, eftersom den som ansökt om förrättningen eller andra sakägare inte har någon möjlighet att få förrättningen att fortsätta utom att ty sig till extraordinärt ändringssökande enligt rättegångsbalken. I ett sådant fall skulle begränsningen av ändringssökande i 1 mom. fungera tvärtemot det syfte för vilket begränsningen förskrivs. Av denna orsak föreslås på samma sätt som i 51 § 3 mom. i den nuvarande lagen att ändring får sökas även i ett beslut som gäller avbrytande av förrättningen av enskild väg medan förrättningen pågår. 

I 2 mom. föreslås en informativ hänvisning till fastighetsbildningslagen, vars bestämmelser om sökande av ändring i fråga om förrättningar tillämpas i övrigt. 

82 §.Annan lagstiftning om förrättning av enskild väg. Enligt 1 mom. kan närmare bestämmelser om förfarandet vid förrättning av enskild väg utfärdas genom förordning av statsrådet. Det kan till exempel behövas bestämmelser om när en förrättning av enskild väg ska behandlas som brådskande, på samma sätt som i statsrådets nuvarande förordning om enskilda vägar. 

Utöver vad som föreskrivs i detta kapitel tillämpas på förrättning av enskild väg enligt 2 mom. dessutom vad som i fastighetsbildningslagen föreskrivs om fastighetsförrättning. I lagen tas inte in detaljerade bestämmelser om t.ex. information, sakkunniga, ersättningar, minimibelopp för ersättningar som ska betalas, sysslomän, förrättningsförfarandet eller ändringssökande. Bestämmelser om införande i fastighetsregistret och om införande av väglag i registret över enskilda vägar, som utgör en del av fastighetsdatasystemet (FDS), finns i fastighetsregisterlagen (392/1985), om det inte bestäms om saken i denna lag. I 1 § 2 mom. i fastighetsregisterlagen föreskrivs att en uppgift som enligt vad som bestäms ska antecknas i fastighetsregistret anses ha antecknats i fastighetsregistret när uppgiften har registrerats i fastighetsdatasystemet, varom det föreskrivs i lagen om ett fastighetsdatasystem och anslutande informationstjänster (453/2002). 

I 3 mom. hänvisas till andra lagar som ska beaktas vid en förrättning av enskild väg. I naturvårdslagen föreskrivs bland annat om skydd av naturtyper och artskydd. Vid förrättningar av enskild väg och när andra myndighetsbeslut fattas ska naturvårdslagens bestämmelser iakttas. Naturvårdsaspekten ska enligt integrationsprincipen beaktas i alla projekt som gäller utnyttjande av miljön eller hushållning med naturresurser, såsom projekt som gäller enskilda vägar. På skyddsområden ska fredningsföreskrifter iakttas. Anläggningen och underhållet av enskilda vägar är beroende av dem (se t.ex. HD 2000:47) och en enskild väg kan också bli föremål för inlösen (HD 2002:79). I 29 § i naturvårdslagen föreskrivs om de naturtyper som medför att områden i naturtillstånd eller i ett därmed jämförbart tillstånd som hör till dem i princip inte får ändras. Enligt lagen om fornminnen är fasta fornlämningar fredade. Bestämmelserna i lagen om fornminnen ska beaktas vid förrättning av enskild väg och när andra myndighetsbeslut fattas. I vattenlagen föreskrivs bland annat om behovet av tillstånd. Vid förrättningar av enskild väg ska man beakta i synnerhet de skadliga verkningar som placeringen och anläggningen av vägen kan ha för fiskbeståndet och den övriga vattennaturen liksom eventuellt behov av tillstånd. I 10 § i skogslagen förskrivs om särskilt viktiga livsmiljöer. Särskilt viktiga livsmiljöer ska beaktas när vägrätt bildas. Enligt 4 § 2 mom. ska vägrätten bildas så att vägen eller användningen av den inte medför onödig olägenheter för miljön. Dessutom ska miljöskyddslagens bestämmelser iakttas vid förrättning av enskild väg och när andra myndighetsbeslut fattas, till exempel ska behovet av miljötillstånd utredas på grundvattenområden. 

7 kap. Understöd

83 §.Statens understöd. I paragrafen föreskrivs om understöd som landskapen delar ut. I samband med landskapsreformen blir statsunderstödsuppgifter i anslutning till enskilda vägar en obligatorisk uppgift för landskapen (6 § 2 mom. i landskapslagen). Avsikten är att riksdagen ska fastställa anslagen till enskilda vägar i budgeten. Eftersom statsunderstödsanslaget till enskilda vägar delas ut till landskapen som särskild finansiering, kan det i enlighet med 3 mom. vid behov utfärdas närmare bestämmelser om utdelningen av statsunderstödsanslag till landskapen genom förordning av statsrådet. Vid behov kan det t.ex. utfärdas bestämmelser om på vilka grunder och kriterier understödsanslaget fördelas mellan landskapen. Fördelningen av statsunderstödsanslag mellan landskapen kan också avgöras i motiveringen till budgetmomentet. De enskilda vägarna är en del av trafiksystemet, och det är viktigt att också enskilda vägar och de understöd som delas ut för dem behandlas i landskapsstrategin och i landskapets trafiksystemplan. Avsikten är att bestämmelser om planen ska ingå i lagen om trafiksystem och landsvägar (lagen om ändring av landsvägslagen, som utvidgar lagens tillämpningsområde och ändrar lagens rubrik, bereds vid kommunikationsministeriet). 

Med väghållning av enskild väg enligt 1 mom. avses anläggning och underhåll av vintervägar och broar som monteras ner varje år, anläggning av nya vägar samt flyttning, breddning och annan förbättring samt underhåll av vägar. Med vinterväg avses tillfälliga vägar byggda av snö och is, till exempel isvägar. 

För att landskapen ska garanteras genuin frihet att välja understödsobjekt och möjlighet till samordning av understöd med kommunerna är även statsunderstödskriterierna vida. En enskild väg som understöds ska vara organiserad som ett väglag. Uppgifterna om vägen och väglaget i registret över enskilda vägar och i informationssystemet för väg- och gatunätet (Digiroad) ska vara uppdaterade i enlighet med vad som förutsätts i 50 §. Uppgifter som antecknas i informationssystemet för väg- och gatunätet är uppgifter om viktbegränsningar enligt 56 § 9 punkten och uppgifter om eventuellt förbud eller begränsning av användning av väg enligt 29 § 1 mom. Dessutom ges landskapen möjlighet att bevilja understöd till väglag för rådgivning och vägledning och för produktion av material och tjänster till stöd för dessa på det sätt som landskapen finner för gott. Dessa understödskriterier säkerställer bland annat att den administrativa informationen om väglagen är uppdaterad i registret över enskilda vägar. Dessutom motiverar de till organisering, som betraktas som ett viktigt element i en effektiv och professionell väghållning av enskilda vägar. 

Landskapen kan bevilja understöd för underhållet av färjesträckor på enskilda vägar som en del av planeringen och ordnandet av skärgårdstrafiken i enlighet med 6 § 2 mom. i landskapslagen. Statsunderstödsanslaget till enskilda vägar, som beviljas landskapen som särskild finansiering, delas i fortsättningen upp i två delar. Understöd för underhåll av färjesträckor separeras från det understödsanslag som avses i 1 mom. Lagen om enskilda vägar ska inte innehålla bestämmelser om understödspraxis för färjesträckor. 

I 2 mom. föreskrivs om bedömning av att understödsanslagets är tillräckligt. Tillräcklighetsbedömningen ska göras enligt landskapens fullmäktigeperiod. Vid bedömningen granskas behovet av statsunderstöd för enskilda vägar, de effekter som uppnåtts med understöden, den utveckling som förväntas samt dessas förhållande till utvecklingen av de offentliga finanserna samt förhållandet till de mervärdesskatter som uppburits hos väglagen. 

84 §.Understöd från kommunen. I paragrafen föreskrivs om understöd för enskilda vägar som kommunen delar ut. Kommunerna kan fortfarande besluta fritt om understöd som beviljas för väghållning av enskilda vägar i enlighet med den gällande lagen. För kommunernas understöd anges två bidragskriterier. En enskild väg som understöds ska vara organiserad som ett väglag och uppgifterna om väglaget och den enskilda vägen i registret över enskilda vägar och i in-formationssystemet för väg- och gatunätet ska vara uppdaterade i enlighet med vad som förutsätts i 50 §, på samma sätt som det föreskrivs om statsunderstöd i 83 §. Understödskriterierna säkerställer bland annat att den administrativa informationen om väglagen är uppdaterad i registret över enskilda vägar. Dessutom motiverar de till organisering, som betraktas som ett viktigt element i en effektiv och professionell väghållning av enskilda vägar. 

85 §.Tillåtande av trafik på väg som får understöd. I paragrafen föreskrivs om förbud mot trafik på vägar som får understöd. I 1 mom. sägs att om staten, landskapet eller kommunen understöder väglaget vid underhållet av en väg, får användningen av vägen för annan trafik än sådan som gagnar vägdelägarna inte förbjudas under den period som understödet avser. Detsamma gäller en väg för vars underhåll kommunen svarar på sin bekostnad. 1 mom. ändras inte jämfört med den gällande lagen. I enlighet med det som föreslås i 28 § behöver andra än vägdelägarna tillstånd för att använda vägen, och en bruksavgift kan tas ut för användningen. Uttag av avgift för användning av vägen kan med stöd av momentet förbjudas i beslutet om understöd för underhåll av vägen. 

Ett sådant förbud kan hänföra sig till exempel till en situation där kommunen understöder den enskilda vägen för att kommuninvånarna ska kunna använda ett rekreationsområde invid den enskilda vägen. 

I 2 mom. föreskrivs att om annan trafik än sådan som gagnar vägdelägarna dock orsakar fastighetens eller registerenhetens ägare eller trafiksäkerheten avsevärd olägenhet, kan med kommunens samtycke trafik som gagnar andra än vägdelägarna förbjudas eller begränsas på en väg för vars underhåll det beviljas understöd eller en sådan väg stängas av. Kommunen ska begära utlåtande av landskapet innan den ger ett eventuellt samtycke, eftersom det också kan vara fråga om ett understöd som landskapet delar ut. 

I 3 mom. föreskrivs om annan verksamhet och trafik än sådan som gagnar vägdelägarna i en situation där väglaget har fått understöd från staten, landskapet eller kommunen för anläggningen av vägen eller vägen har anlagts helt eller delvis med kommunens medel. Då ska under en tid av tio år efter det att den sista bidragsposten har lyfts eller efter det att kommunen har avslutat sitt vägarbete iakttas vad som i denna paragraf föreskrivs om användning av vägen för annan verksamhet eller trafik än sådan som gagnar vägdelägarna. 

86 §.Förbud mot betalning av skuld med understöd. I paragrafen föreskrivs att understöd som beviljats av statens, landskapets eller kommunens medel får inte utmätas för betalning av en skuld. Understöd beviljas inte i efterhand, utan för väghållningsåtgärder inom en nära framtid. Sålunda är det inte möjligt att använda understödet för att betala en befintlig skuld. Understödet ska användas för den åtgärd för vilken det har beviljats. 

87 §.Tillämpning av statsunderstödslagen. I paragrafen föreskrivs om tillämpning av statsunderstödslagen. Statsunderstödslagen (688/2001) ska tillämpas, om inte något annat föreskrivs särskilt i denna lag eller i någon annan lag. På understöd som beviljats av landskapet tillämpas enbart statsunderstödslagens 3 kap. om beviljande och utbetalning av statsunderstöd, 4 kap. om användning av statsunderstöd och övervakningen därav, 5 kap. om återbetalning och återkrav av statsunderstöd, 6 kap. om information och utlämnande av uppgifter samt 33 § om delgivning. 

88 §.Ändringssökande. Ändring i beslut som gäller statsunderstöd som delas ut av landskapet söks genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Behörig förvaltningsdomstol är den inom vars domkrets den enskilda vägen finns. 

Enligt 2 mom. får landskapet söka ändring i kommunens beslut enligt 85 § 2 mom. hos förvaltningsdomstolen. 

8 kap. Särskilda bestämmelser

89 §.Register över enskilda vägar. I paragrafen föreskrivs om registret över enskilda vägar på samma sätt som i nuläget. Registret över enskilda vägar förs av Lantmäteriverket. Registret över enskilda vägar ska liksom för närvarande vara en del av fastighetsdatasystemet på det sätt som avses i 3 § i lagen om ett fastighetsdatasystem och anslutande informationstjänster (453/2002), dvs. den så kallade FDS-lagen. Fastighetsdatasystemet (FDS) består av uppgifterna i lagfarts- och inteckningsregistret, som förs av Lantmäteriverket, och i fastighetsregistret, som kommunerna ansvarar för, samt av andra uppgifter enligt vad som föreskrivs särskilt någon annanstans i lag. Uppgifterna i registret över enskilda vägar kan jämställas med andra uppgifter i fastighetsdatasystemet enligt 3 § i FDS-lagen. Fastighetsregisterkartan i FDS innehåller i själva verket redan uppgifter om enskilda vägar som förvaltas av väglag. 

Eftersom registret över enskilda vägar innehåller personuppgifter, föreslås i 2 mom. en uttrycklig bestämmelse om registrets syfte. Det främsta syftet med registret över enskilda vägar är att möjliggöra inskrivning av vägrätter, servitut och andra nyttjanderättigheter som riktar sig på fastigheter och andra registerenheter för att styrka rättigheterna och trygga utomståendes intressen. Registeruppgifterna behövs också för att främja handläggningen av förrättningar av enskilda vägar, fastighetsförrättningar och vägärenden som avses i lagen om enskilda vägar och för att säkerställa tillgången till uppgifter. Till momentet fogas ett omnämnande av att registret över enskilda vägar också främjar utveckling av olika informationssystem. Dessa informationssystem gynnar särskilt näringslivets transporter. 

I 3 mom. ingår på samma sätt som i nuläget de uppgifter som ska föras in i registret över enskilda vägar. En ny uppgift som ska föras in i registret över enskilda vägar är dock väglagets stadgar, om väglaget har fastställt sådana för sig i enlighet med 51 §. Enligt 1 punkten förs i registret in väglagets namn, nummer, den kommun inom vilken vägen löper och vägens utsträckning. I 2 punkten föreskrivs om de personuppgifter som ska föras in i registret över enskilda vägar. Som personuppgifter i fråga om väglagets syssloman eller bestyrelsens ordförande, som förts in i registret, lagras namn, personbeteckning och kontaktuppgifter samt ändringar i dessa uppgifter. Det är nödvändigt att lagra de föreslagna personuppgifterna i registret över enskilda vägar med hänsyn till registrets syfte. Registrets syfte förutsätter inte att känsliga personuppgifter förs in i registret. I 3 punkten ingår väglagets stadgar, som är en ny uppgift som ska föras in i registret över enskilda vägar. Enligt 4 punkten förs i registret in en nyttjanderätt som avses i 8 §, dvs. eventuell rätt till lagring av virke, bilplats, båtplats eller brygga och den fastighet som belastas av nyttjanderätten liksom uppgift om huruvida vägdelägarna har nyttjanderätten gemensamt eller om den innehas av några av dem. Enligt 5 punkten förs i registret in en vägs eller vägdels anslutning till eller avskiljande från väglagets väg samt sammanslagning av två eller flera väglag eller delning eller upplösning av väglaget. I fortsättningen ska det vara möjligt att genomföra dessa åtgärder som gäller väglaget även genom väglagets eller väglagens egna beslut på det sätt som förklaras i detaljmotiveringen till 63 §. I dessa situationer ansvarar väglaget självt för att uppgifterna anmäls till registret. Enligt 6 punkten införs i registret över enskilda vägar ytterligare indragning eller upphörande av väglagets väg eller en del av vägen. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om utlämnande av uppgifter ur registret över enskilda vägar. Registret över enskilda vägar är som en del av FDS också ett basregister som betjänar olika myndighetsintressen. Uppgifter om enskilda vägar behövs för många projekt som gäller fastigheter och vägar, såsom planering av markanvändningen och byggande. Förutom myndigheter kan även privata aktörer behöva uppgifter. Eftersom registret över enskilda vägar innehåller personuppgifter och offentlighetslagen tillämpas på utlämnandet av dem ur myndighetsregister, föreslås en hänvisning till denna i bestämmelsen. Eftersom personuppgiftslagen (523/1999) tillämpas på annan behandling av personuppgifter, föreslås även en hänvisning till den lagen i bestämmelsen. Eftersom registret över enskilda vägar också är en del av fastighetsdatasystemet på det sätt som anges i 1 mom., tillämpas även 6 § i lagen om ett fastighetsdatasystem och anslutande informationstjänster på utlämnandet av registeruppgifter. I bestämmelsen föreslås till denna del även en hänvisning till tillämpning av FDS-lagen vid utlämnandet av registeruppgifter. 

Enligt förslaget får Lantmäteriverket lämna ut uppgifter ur registret över enskilda vägar utan hinder av 16 § 3 mom. i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet i elektronisk form för ett godtagbart ändamål. Vad som är godtagbara ändamål bedöms utifrån syftet med registret. 

Enligt 6 § 3 mom. i FDS-lagen får Lantmäteriverket med hjälp av teknisk anslutning lämna ut uppgifter ur fastighetsdatasystemet till de myndigheter som specificeras i bestämmelsen samt på ansökan till andra aktörer. Uppgifter får lämnas ut och förmedlas till den som behöver uppgifter för samhällsplanering, fastighetsförmedling, fastighetsvärdering eller beviljande av och tillsyn över kredit eller för något annat jämförbart ändamål som har samband med fastigheter. 

I 5 mom. föreslås bestämmelser om förvaringen av uppgifter som förs in i registret över enskilda vägar. Enligt momentet bevaras de uppgifter som ska föras in i registret över enskilda vägar permanent, om inte något annat föreskrivs genom lag. När uppgifter i registret ändras, ska det säkerställas att de tidigare uppgifterna bevaras och är användbara genom att de arkiveras separat eller på något annat sätt som datatekniken möjliggör. 

Enligt 6 mom. får det också föreskrivas genom förordning om registret över enskilda vägar och förfarandet för införande av uppgifter i det. Eftersom lagen om enskilda vägar berör en stor del av vägnätet i Finland och eftersom även andra än experter läser och använder lagen vore det viktigt att föreskriva mera detaljerat om i synnerhet dataskyddet trots att Europeiska unionens allmänna dataskyddsförordning (Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG) träder i kraft på ett heltäckande sätt den 25 maj 2018. 

90 §.Ny prövning av ett ärende till följd av väsentligt förändrade förhållanden. I paragrafen föreskrivs om sakägarens rätt att begära ny prövning av ett ärende som gäller upplåtande av vägrätt eller annan rättighet i anslutning till vägen eller fördelningen av väghållningsskyldigheten, om förhållandena väsentligt har förändrats efter beslut eller avtal om saken. Innehållet i bestämmelsen motsvarar 103 § i den gällande lagen. Med stöd av paragrafen gör en väsentlig förändring i förhållandena det möjligt att t.ex. vid vägförrättning behandla och avgöra sådana frågor på nytt som det redan har fattats ett rättskraftigt, bindande beslut om. 

Bestämmelser om konsekvenserna av förändrade förhållanden finns även på andra ställen i den föreslagna lagen. Exempelvis i 11 § 1 mom. föreskrivs att en mer ändamålsenlig vägförbindelse kan ordnas genom en annan befintlig väg på grund av ändrade förhållanden, varvid den tidigare vägrätten kan upphävas. I 11 § 2 och 3 mom. föreskrivs om upphävande av vägrätt på grund av att användningen av vägen medför ökad olägenhet, dvs. ändrade förhållanden, och om anläggning av en ny vägförbindelse eller ersättning för den ökade olägenheten Enligt 12 § 3 mom. kan en enskild vägrätt också upphävas på grund av en ny vägförbindelse eller annan väsentlig förändring i omständigheterna och enligt 36 § 1 mom. ska det göras behövliga ändringar i fördelningen av vägenheter på yrkande av en vägdelägare, om de omständigheter som inverkar på väghållningsskyldigheten eller fördelningen av den väsentligt har förändrats. Bestämmelsen i denna paragraf är dock en allmän bestämmelse om väsentligt förändrade förhållanden som också gäller andra situationer än dem som avses i de ovannämnda specialbestämmelserna. 

Väsentliga förändringar kan exempelvis vara en ökning eller minskning i antalet vägar i området, eller sådana väsentliga förändringar i väganvändningen eller vägens ändamål eller ökade olägenheter på grund av väganvändningen som det också hänvisas till i de ovannämnda specialbestämmelserna. Utifrån den rättspraxis som gäller 103 § i den gällande lagen kan också t.ex. fastställande av en detaljerad plan för ett område där vägförbindelserna tidigare har ordnats genom en enskild väg innebära en sådan väsentlig förändring i förhållandena som avses i bestämmelsen. 

91 §.Omedelbar verkställighet av beslut. I 1 mom. föreskrivs att utgångspunkten är att ett beslut som har fattats vid en förrättning av enskild väg eller en väglagsstämma får verkställas även om det har överklagats, om inte jorddomstolen eller någon annan fullföljdsdomstol bestämmer något annat. Exempelvis betalningar som fördröjs på grund av besvär kan försvåra väglagets verksamhet, om ett beslut som gäller debiteringslängden måste ha vunnit laga kraft förrän avgifterna enligt den kan debiteras, i synnerhet om besvär från bara en räcker till för att hindra att beslutet verkställs i fråga om alla som ålagts att betala genom samma beslut. 

I 2 mom. föreskrivs vilka beslut som ändå inte får verkställas förrän de har vunnit laga kraft. Sådana beslut är bildande av vägrätt i enlighet med 4 § för en ny väg, de rättigheter som avses i 8 §, dvs. rätt till lagring av virke, bilplats eller båtplats eller brygga, eller rätt enligt 22 § att flytta en konstruktion, anordning eller anläggning som hindrar anläggningen av en väg. Dessutom får beslut enligt 63 § om sammanslagning, delning och upplösning av väglag inte verkställas förrän de har vunnit laga kraft, eftersom dessa åtgärder inte ska betraktas som brådskande, och det är inte ändamålsenligt att de eventuellt blir interimistiska i väntan på slutresultatet av ett överklagande. På motsvarande sätt får inte heller beslut som gäller bildandet av vägrätt som ger rätt att anlägga en ny väg eller bildandet av rättigheter som avses i 8 §, eller beslut som gäller indragning av vägar eller upphävande av rättigheter som avses i 8 § verkställas förrän de har vunnit laga kraft. 

Eftersom även beslut som gäller betalningsskyldighet kan verkställas trots att de har överklagats, är det skäligt, som det föreskrivs i 3 mom., att ränta betalas på ett eventuellt överbetalt belopp som återbetalas. På det belopp som återbetalas ska betalas sex procents årlig ränta från betalningsdagen till dagen för återbetalning. Bestämmelsen stämmer överens med 203 § 4 mom. om återbetalning av överbetald ersättning i fastighetsbildningslagen, vilket också tillämpas på ersättningar som avses i 2 kap. i den här lagen. 

92 §.Säkerhet i samband med omedelbart verkställande. I paragrafen föreskrivs att när ett beslut verkställs innan det har vunnit laga kraft ska den som har ansökt om verkställighet ställa säkerhet för ersättandet av den skada som sakägaren kan orsakas genom att det beslut som ligger till grund för verkställigheten ändras med anledning av besvär. På ställande av säkerhet tillämpas vad som föreskrivs om saken i utsökningsbalken. I 3 kap. 43–47 § i utsökningsbalken (705/2007) ingår allmänna procedurbestämmelser med tanke på sådana fall där verkställigheten av ett beslut eller en dom som inte vunnit laga kraft förutsätter att säkerhet ställs. Den föreslagna paragrafen motsvarar 91 § i den gällande lagen. 

93 §.Betalning av ersättning i ett för allt innan en åtgärd vidtas. I paragrafen föreskrivs att en åtgärd enligt lagen om enskilda vägar, för vilken ersättning i ett för allt ska betalas, såsom byggande av en ny väg eller något annat byggande, inte får vidtas utan fastighetsägarens samtycke innan den ersättning i ett för allt som fastställts vid förrättningen har betalats. Om det beslut som gäller ersättningen har överklagats ska ersättning betalas till den del som överklagandet inte berör innan vägen kan börja byggas. I övrigt ska säkerhet ställas för verkställigheten av förrättningsmännens beslut på det sätt som föreskrivs i 95 §. Innehållet i bestämmelsen motsvarar 92 § i den gällande lagen. 

9 kap. Ikraftträdande

94 §.Ikraftträdande. I 1 mom. föreskrivs om ikraftträdande av lagen om enskilda vägar. Genom denna lag upphävs enligt 2 mom. den gamla lagen om enskilda vägar (358/1962), nedan den upphävda lagen. 

95 §.Införandebestämmelser i anslutning till landskapsreformen. I 6 § 1 mom. 15 punkten i landskapslagen föreskrivs att uppgifter i samband med statsunderstöd för enskilda vägar hör till landskapets uppgiftsområde. I förslaget till 83 § föreskrivs närmare om landskapets uppgifter vid fördelningen av statsunderstöd. För närvarande sköts statsunderstödsuppgiften vid Närings-, trafik- och miljöcentralerna. Det föreslås att dessa statsunderstödsuppgifter och den personal som sköter dem överförs till landskapet den 1 januari 2020. Det behöriga landskapet ska från och med den 1 januari 2020 sköta uppgifterna i samband med statsunderstöd för enskilda vägar och använda den behörighet som hänför sig till dem. 

I 2 mom. föreslås en hänvisning till lagen om införande av lagstiftningen om genomförande av landskapsreformen och lagstiftningen om omorganisering av statens tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter (nedan lagen om införande av landskapsreformen). Avsikten är att regeringens proposition som gäller den ska överlämnas till riksdagen våren 2018. Enligt momentet tillämpas på ställningen och tilläggspensionsskyddet för den personal som sköter uppgifter i samband med statsunderstöd för enskilda vägar och som genom den föreslagna lagen om enskilda vägar övergår i anställning hos landskapen vad som föreskrivs i 3 kap. i lagen om införande av landskapsreformen. 

I 3 kap. 9 § i lagen om införande av landskapsreformen föreskrivs om ställningen för den personal som överförs från staten i den förändringssituation som hänför sig till landskapsreformen. 

Bestämmelser om ställningen för statligt anställda vid omorganisering av verksamhet och uppgifter finns i fråga om tjänsteinnehavare i statstjänstemannalagen (750/1994) och i fråga om arbetstagare i arbetsavtalslagen (55/2001). På omorganiseringar av uppgifter och verksamhet tillämpas också överlåtelsedirektivet (2001/23/EG). 

I situationer där personalen byter arbetsgivare tillämpas i tjänstemanna- och arbetsrätten den s.k. principen om överlåtelse av rörelse. Med överlåtelse av rörelse avses enligt 5 e § i statstjänstemannalagen överlåtelse av en funktionell del av den statliga verksamheten till en annan arbetsgivare, om den del som överlåts förblir oförändrad eller likartad efter överlåtelsen. Enligt 1 kap. 10 § i arbetsavtalslagen avses med överlåtelse av arbetsgivarens rörelse en överlåtelse av ett företag, en rörelse, en sammanslutning eller en stiftelse eller en funktionell del därav till en annan arbetsgivare, om den rörelse som överlåts och som bedrivits som huvud- eller sidoverksamhet eller den överlåtna delen efter överlåtelsen förblir oförändrad eller likartad. Vid överlåtelsen av rörelse övergår de rättigheter och skyldigheter som arbetsgivaren har med anledning av de arbetsavtals- eller tjänsteförhållanden som gäller vid tiden för överlåtelsen på den nya arbetsgivaren. 

I 9 § 1 mom. i lagen om införande av landskapsreformen föreskrivs att när vissa uppgifter som hör till närings-, trafik- och miljöcentralerna, KEHA-centret, regionförvaltningsverket, Palkeet och Valtori överförs till landskapen och landskapens nationella servicecenter, ska överföringen av dessa uppgifter och den personal som sköter dem betraktas direkt som överlåtelse av rörelse. Bestämmelserna om överlåtelse av rörelse i statstjänstemannalagen när det gäller statstjänstemän och i arbetsavtalslagen när det gäller statligt anställda arbetstagare ska således tillämpas på alla förändringar som genomförs i samband med landskapsreformen och som innebär byte av arbetsgivare, oavsett om förändringarna uppfyller de kännetecken som anges för överlåtelse av rörelse i statstjänstemannalagen och arbetsavtalslagen. 

Enligt principen för överlåtelse av rörelse överförs både uppgifterna och den personal som sköter dem till den nya organisationen. Från närings-, trafik- och miljöcentralerna, KEHA-centret, regionförvaltningsverken, Palkeet och Valtori övergår i och med landskapsreformen de personer som skött sådana uppgifter som ska överföras från dessa ämbetsverk till det landskap eller det nationella servicecenter för landskapen till vilket respektive persons arbetsuppgifter har överförts. Personal som anställts för viss tid överförs till landskapet för den tid visstidsanställningen gäller. 

Vid överlåtelsen av rörelse är förvärvaren skyldig att iaktta det tjänste- och arbetskollektivavtal som den tidigare arbetsgivaren iakttagit så länge det är i kraft, även om förvärvaren inte är medlem i arbetsgivarförbundet i fråga (5 § i lagen om kollektivavtal (436/1946), 5 f § i statstjänstemannalagen). Efter att avtalet löpt ut ska det tjänste- eller arbetskollektivavtal som förvärvaren är skyldig att iaktta börja tillämpas. Denna ovannämnda princip gäller också lokala tjänste- och arbetskollektivavtal. Om ett lokalt tjänste- eller arbetskollektivavtal gäller tills vidare är det bindande för förvärvaren, om inte överlåtaren eller förvärvaren har sagt upp avtalet. 

De anställda övergår direkt med stöd av införandelagen i landskapens tjänst som så kallade gamla anställda enligt principerna för överlåtelse av rörelse i statstjänstemannalagen och arbetsavtalslagen, och de bevarar de rättigheter och skyldigheter i anslutning till tjänste- eller arbetsavtalsförhållandet som gäller vid tidpunkten för överföringen. Detta gäller dock inte de rättigheter och skyldigheter som uttryckligen följer av ett tjänsteförhållande och som inte är utmärkande för ett arbetsavtalsförhållande när en tjänsteman övergår till anställning i arbetsavtalsförhållande hos förvärvaren. 

De rättigheter och skyldigheter som arbetsgivaren har med anledning av de tjänste- eller arbetsavtalsförhållanden som gäller vid tiden för överlåtelsen, samt de förmåner som är förknippade med dessa, övergår efter överlåtelsen på den nya arbetsgivaren. Överlåtaren och förvärvaren ansvarar solidariskt för en lönefordran eller fordran av annat slag som härrör från tjänsteförhållandet, om den har förfallit till betalning före överlåtelsen. Överlåtaren är dock gentemot förvärvaren ansvarig för en fordran som förfallit till betalning före överlåtelsen, om inte något annat har avtalats. 

Förvärvaren har inte rätt att säga upp ett tjänste- eller arbetsavtalsförhållande enbart på grund av överlåtelse av rörelse. Enligt 29 a § i statstjänstemannalagen och 7 kap. 5 § i arbetsavtalslagen får en tjänsteman och en arbetstagare i samband med en överlåtelse av rörelse utan iakttagande av uppsägningstiden säga upp anställningsförhållandet att upphöra på dagen för överlåtelsen eller senare, dock senast en månad efter att ha blivit underrättad om överlåtelsen. 

För en del av de personer som arbetar vid de statliga ämbetsverk som omfattas av förändringen fördelas uppgifterna i samband med landskapsreformen så att en del uppgifter överförs till landskapen och en del till andra statliga ämbetsverk. Enligt 9 § 2 mom. i lagen om införande av landskapsreformen ska personen i sådana fall övergå i landskapets tjänst, om de uppgifter som överförs utgör minst hälften av hans eller hennes faktiska arbetsuppgifter. Den temporära landskapsförvaltningen och de statliga ämbetsverken ska tillsammans utreda de exakta årsarbetsverken för de uppgifter som överförs i god tid före den 31 december 2018. Vid förberedelserna inför personalöverföringarna är det viktigt att säkerställa att en nödvändig serviceproduktion kan tryggas i samband med övergången, och även i övrigt ska personalresurserna samordnas så att både landskapen och de statliga myndigheterna också framöver har tillräckligt med sakkunnig personal. 

Principen om överlåtelse av rörelse tillämpas oberoende av i vilken ordning landskapens organisationer inrättas. En person kan således enligt principen om överlåtelse av rörelse övergå från ett statligt ämbetsverk direkt till ett landskap eller till en sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller där landskapen har bestämmande inflytande. Om en sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller där landskapen har bestämmande inflytande bildas först efter att landskapen redan har inlett sin verksamhet övergår personalen först till landskapet och därifrån till sammanslutningen i fråga. 

I 9 § 3 mom. i lagen om införande av landskapsreformen föreskrivs dels om överföringen av personal till en sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller där landskapen har bestämmande inflytande, dels om en övergångsperiod, under vilken även en vidare överföring av uppgifter till en sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller där landskapen har bestämmande inflytande ska betraktas som överlåtelse av rörelse. Landskapskoncernen definieras i 4 § 1 mom. i landskapslagen. Landskapet och dess dottersammanslutningar bildar en landskapskoncern. Landskapets dottersammanslutning är en sammanslutning där landskapet har bestämmande inflytande enligt 1 kap. 5 § i bokföringslagen (1336/1997). Det som föreskrivs om landskapets dottersammanslutningar tillämpas även på stiftelser som landskapet har bestämmande inflytande över. Landskapen kan på så sätt ordna bolagiseringen av tjänsterna före den 31 december 2020, och personalen överförs då även när det gäller vidare överlåtelse enligt principen för överlåtelse av rörelse. Då är det möjligt att först genomföra en överföring till ett landskap och därefter till landskapets dottersammanslutning, och bägge överföringarna betraktas som överlåtelse av rörelse. Bestämmelsen tryggar personalens ställning och i praktiken en övergångsperiod för bolagiseringen. Bolagiseringen kan därmed genomföras kontrollerat och under ledning av ett landskapsfullmäktige som utsetts genom val. Om övergångsperioden för bolagisering föreskrivs det i 43 § i lagen om införande av landskapsreformen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet. En person ska övergå till en sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller där landskapen har bestämmande inflytande om de uppgifter som överförs utgör minst hälften av hans eller hennes faktiska arbetsuppgifter. 

Enligt förslaget till 9 § 4 mom. i lagen om införande av landskapsreformen fastställas att om uppgifterna överförs till en sammanslutning som hör till landskapskoncernen eller en sammanslutning där landskapet har bestämmande inflytande, övergår tjänstemannen till ett arbetsavtalsförhållande. I 25 § 2 mom. i lagen om kommunala tjänsteinnehavare konstateras att om överlåtelsen sker till en privaträttslig sammanslutning, övergår tjänsteinnehavarna i arbetsavtalsförhållande hos förvärvaren. Statstjänstemannalagen innehåller ingen motsvarande bestämmelse. 

I 3 kap. i lagen om införande av landskapsreformen föreskrivs dessutom om skyldigheten för sammanslutningar som hör till landskapskoncernen eller där landskapen har bestämmande inflytande att trygga att den personal som förflyttas från en statlig tjänst till ett bolag som bildas med anledning av landskapsreformen får förmåner som motsvarar de lagstadgade tilläggspensionerna inom den offentliga sektorn. Landskapskoncernen definieras i 4 § 1 mom. i landskapslagen. Landskapet och dess dottersammanslutningar bildar en landskapskoncern. Landskapets dottersammanslutning är en sammanslutning där landskapet har bestämmande inflytande enligt 1 kap. 5 § i bokföringslagen. Det som föreskrivs om landskapets dottersammanslutningar tillämpas även på stiftelser som landskapet har bestämmande inflytande över. Sammanslutningar där landskapen har bestämmande inflytande är landskapens nationella servicecenter och andra sammanslutningar där landskapen tillsammans har sådant bestämmande inflytande som avses i 1 kap. 5 § i bokföringslagen (1336/1997). 

Enligt motiveringen till 3 kap. 10 § i lagen om införande av landskapsreformen övergår personalen som gamla anställda till de landskap som bildas eller till sammanslutningar som hör till landskapskoncernen eller där landskapen har bestämmande inflytande och bevarar de rättigheter och skyldigheter i anslutning till tjänste- eller arbetsavtalsförhållandet som gäller vid tidpunkten för överföringen. I bolagiseringarna av tjänsterna inom statsförvaltningen har tilläggspensionsförmånerna tryggats för den övergående personalen. Motsvarande förfarande har tillämpats också i verkställandet av bolagiseringsskyldigheten i fråga om kommunernas funktioner. 

Bestämmelserna om hur pension tjänas in är numera desamma till innehållet inom den offentliga och den privata sektorn. Personer som börjat arbeta inom den offentliga sektorn före 1993 har dock tjänat in ett bättre pensionsskydd jämfört med den privata sektorn; deras pensionstillväxt var 2,2 procent per år fram till slutet av 1994. Tilläggspension, som har tjänats in vid anställningar hos en kommun, en samkommun eller staten, betalas till den som fortsätter att arbeta hos ett av Kevas medlemssamfund eller staten fram till sin personliga eller yrkesbaserade pensionsålder. Anställda som är födda 1960 eller senare får tilläggspension om anställningen fortgår oavbrutet tills de når den lägsta åldern för ålderspension enligt pensionslagen för den offentliga sektorn (81/2016). Rätt till ett tilläggsskydd har också en anställd som medan anställningsförhållandet pågår blir arbetsoförmögen. Från ingången av 2017 finns i 8 och 9 § i lagen om införande av pensionslagen för den offentliga sektorn (82/2016) bestämmelser om pensionstillväxten inom den offentliga sektorn före 1995 och om förutsättningen att en anställning fortgår oavbrutet. 

Som ett led i beredningen av regeringens proposition som gäller införande av lagstiftningen om genomförande av landskapsreformen och lagstiftningen om omorganisering av statens tillstånds-, styrnings- och tillsynsuppgifter föreslås det att lagen om Keva (66/2016) ändras så att landskapen och Kommun- och landskapsarbetsgivarna KT är medlemssamfund i Keva direkt med stöd av lagen. Med stöd av den föreslagna ändringen ska den personal som övergår från att ha varit anställd hos ett medlemssamfund i Keva till att vara anställd hos landskapen fortfarande omfattas av pensionsskyddet enligt pensionslagen för den offentliga sektorn och därmed också behålla sitt eventuella tilläggspensionsskydd. När det gäller statligt anställda föreskrivs i 10 § 2 mom. i lagen om införande av landskapsreformen att anställda som övergår till landskapen behåller sin rätt till tilläggspensionsskydd. Enligt de ändringar som föreslås i lagen om Keva kan de bolag som ägs av landskapen eller som är under deras bestämmande inflytande bli medlemssamfund i Keva på motsvarande sätt som de bolag som ägs av kommunerna eller samkommunerna eller som är under deras bestämmande inflytande. Ett landskapsägt bolag kan således ansöka om att bli medlemssamfund i Keva eller alternativt försäkra sin personal enligt lagen om pension för arbetstagare. Om bolaget är medlemssamfund i Keva omfattas personalen fortsättningsvis av den offentliga sektorns pensionsskydd. Om bolaget däremot tecknar en pensionsförsäkring hos ett arbetspensionsbolag förlorar personalen det lagstadgade tilläggspensionsskyddet och de lägre pensionsåldrarna. 

Enligt paragrafens 3 mom. övergår till landskapen den 1 januari 2019 den statsägda lösa egendom, de rättigheter som gäller ägande, besittning och bruk av den lösa egendomen samt de immateriella rättigheter och tillstånd som hör till den verksamhet som hänför sig till landskapets i denna lag avsedda uppgifter i samband med statsunderstöd för enskilda vägar. Staten och landskapet får också avtala om överföring av lös egendom på något annat sätt. På de egendomsarrangemang som avses i momentet tillämpas bestämmelserna om egendomsarrangemang i 4 kap. i lagen om införande av landskapsreformen. 

I 4 mom. föreslås en hänvisningsbestämmelse om att bestämmelserna om temporär förvaltning av landskapen i lagen om införande av landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet ska tillämpas. I momentet föreslås finns en förtydligande bestämmelse om att 7–9 § i lagen om införande av landskapslagen, lagen om ordnande av social- och hälsovård och lagen om ordnande av räddningsväsendet ska tillämpas även på de uppgifter i samband med statsunderstöd för enskilda vägar som överförs från staten till landskapen genom denna lag. Enligt 6 § 1 mom. i den införandelag som det hänvisas till svarar landskapets temporära beredningsorgan för beredningen av inledandet av landskapets verksamhet och förvaltning tills landskapsfullmäktige har valts och landskapsstyrelsen som tillsätts av landskapsfullmäktige har inlett sin verksamhet. Detta innebär att den uppgift som landskapets temporära beredningsorgan har med stöd av nämnda införandelag redan omfattar beredningen av inledandet av landskapets verksamhet och förvaltning i sin helhet, inklusive beredningen av uppgifter i enlighet med lagen om enskilda vägar. Paragrafen innehåller dock en förtydligande hänvisningsbestämmelse om att det temporära beredningsorganets uppgifter och behörighet enligt 7 § i den införandelag som det hänvisas till även omfattar uppgiftsöverföringarna till landskapen enligt denna lag. På motsvarande sätt omfattar även skyldigheten att delta i beredningen och rätten att få uppgifter uppgiftsöverföringarna till landskapen enligt de lagar som införs genom den nu föreslagna införandelagen. 

96 §.Övergångsbestämmelser som gäller anhängiga ärenden. I paragrafen föreskrivs om behandlingen av ärenden som är anhängiga när lagen träder i kraft. Enligt 1 mom. överförs behandlingen av vid närings-, trafik- och miljöcentralerna anhängiga ärenden, som gäller statsbidrag för enskilda vägar och som enligt 97 § ska överföras till landskapet, till det behöriga landskapet när denna lag träder i kraft. 

I 2 mom. tas in behövliga bestämmelser i anslutning till vägnämnders upphörande. Ärenden som är anhängiga i de kommunala vägnämnderna när denna lag träder i kraft slutbehandlas i vägnämnden i enlighet med den upphävda lagen. De kommunala vägnämnderna upphör efter en övergångsperiod vid utgången av 2020. Om det fortfarande finns anhängiga ärenden i vägnämnden den 31 december 2019, överförs de till de behöriga myndigheterna enligt denna lag och behandlas i enlighet med bestämmelserna i denna lag. 

De ärenden som gäller den i 3 § 3 mom. i lagen om enskilda vägar avsedda skyldigheten för en kommun att överta väghållningen och som är anhängiga vid närings-, trafik- och miljöcentralen vid ikraftträdandet av denna lag övergår enligt förslaget till 3 mom. i enlighet med denna lag till den behöriga myndigheten Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet och behandlas i enlighet med bestämmelserna i denna lag. 

97 §.Övergångsbestämmelser som gäller ändringssökande. Paragrafen innehåller övergångsbestämmelser om ändringssökande. Ändring i ett beslut som har fattats före lagens ikraftträdande söks enligt de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. På sökande av ändring i beslut som meddelats före ikraftträdandet av denna lag tillämpas de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet. Däremot, om en domstol upphäver ett beslut som har fattats före lagens ikraftträdande, och återförvisar ärendet att i sin helhet behandlas på nytt, ska ärendet behandlas och avgöras enligt denna lag. 

98 §.Andra övergångsbestämmelser. I 1 mom. föreskrivs om vägområden som hör till befintliga vägar och som funnits vid lagens ikraftträdande. Deras vägområde motsvarar ett vägområde enligt denna lag sådant det var vid lagens ikraftträdande. Enligt 2 mom. tillämpas bestämmelserna i denna lag också på väglag som bildats före lagens ikraftträdande. Enligt 3 mom. gäller det som i 14 § föreskrivs om rättigheter som grundar sig på avtal även avtal som avses i 21 § i den upphävda lagen och på dem grundade rättigheter. I 4 mom. föreskrivs att i fråga om en sådan enskild väg vars väghållning före lagens ikraftträdande har ordnats i enlighet med sådan vägdelning som avses i 32 § i den upphävda lagen måste man före utgången av 2020 övergå till gemensam väghållning. I 5 mom. föreskrivs att vägar som anses vara enskilda vägar enligt 105–107 § i den upphävda lagen anses vara enskilda vägar även efter att den lagen upphävts, och på dem tillämpas denna lag. 

För en bom eller avspärrning som placerats ut i enlighet med lagen om enskilda vägar ska man enligt 6 mom. ansöka om tillstånd enligt 29 § 3 mom. före utgången av 2020 eller avlägsna den. Om en vägdelägare yrkar på det ska ärendet behandlas vid en förrättning av enskild väg redan tidigare. 

Enligt 7 mom. tillämpas vad som i 86 § 3 mom. föreskrivs om tillåtande av trafik på väg som får understöd även på en väg vars väghållning har fått understöd på det sätt som avses i 96 § 2 mom. i den upphävda lagen. 

1.2  Fastighetsbildningslagen

5 §. Det föreslås att hänvisningen i 2 mom. 8 punkten till lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om enskilda vägar. 

103 §. Det föreslås att hänvisningen i 3 mom. till lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om enskilda vägar. Vissa språkliga preciseringar föreslås i den svenska texten. 

156 §. Det föreslås att hänvisningarna i 3 mom. till lagen om enskilda vägar ändras till hänvisningar till den föreslagna nya lagen om enskilda vägar. I den sista meningen i momentet föreslås dessutom en språklig ändring. Ett fel i den gällande svenska texten korrigeras. 

159 §. Det föreslås att hänvisningen i 3 mom. till lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om enskilda vägar. En språklig precisering föreslås i den svenska texten. 

162 §. Det föreslås att hänvisningen i 1 mom. till 24 § i lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till 40 § i den föreslagna lagen om enskilda vägar. Den bestämmelse som det hänvisas till handlar om ersättningar för en tidigare anlagd väg när det gäller nya vägdelägare och sådana som använder vägen på grundval av bruksavgift. 

165 §. Det föreslås att hänvisningar i 2 och 3 mom. till lagen om enskilda vägar ändras till hänvisningar till den föreslagna lagen om enskilda vägar. I den svenska texten föreslås vissa språkliga preciseringar i båda momenten. 

168 §. Det föreslås att hänvisningen i 1 mom. till lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om enskilda vägar. Vissa språkliga preciseringar föreslås i den svenska texten. 

1.3  Markanvändnings- och bygglagen

75 §.Samnyttjoområden och allmänna områden. Det föreslås att hänvisningen i 1 mom. till lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om enskilda vägar. I den svenska texten föreslås dessutom en språklig precisering. 

I 3 mom. stryks hänvisningarna till vägnämnder, eftersom det föreslås att vägnämnderna upphävs på det sätt som anges ovan. Eftersom vägnämnderna upphävs kan ärenden som gäller strandlag inte längre behandlas i vägnämnderna utan de ska skötas vid fastighetsförrättningar, som utgör huvudregel. Strandlagen ska fortfarande beröras av bestämmelserna om vägdelägare, väglag och vägavgift i lagen om enskilda vägar. Det föreslås dessutom att hänvisningen i 3 mom. till lagen om enskilda vägar 8 kap. ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen 5 kap. Vissa språkliga preciseringar föreslås i den svenska texten. 

92 §.Kommunens rätt till område för enskild väg. Det föreslås att hänvisningen i paragrafen till 1 § i lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till 3 § i den föreslagna lagen om enskilda vägar. 

104 §.Gatuområden för vilka ersättning betalas. Det föreslås att hänvisningen i 4 mom. till 1 § i lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till 3 § i den föreslagna lagen om enskilda vägar. I den svenska texten föreslås dessutom vissa språkliga preciseringar. 

107 §.Upphörande av rättigheter som hänför sig till gatuområden. Det föreslås att hänvisningen i 1 mom. till 1 § i lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till 3 § i den föreslagna lagen om enskilda vägar. I den svenska texten föreslås dessutom vissa språkliga preciseringar. 

1.4  Den temporära lagen om finansiering av hållbart skogsbruk

16 §.Byggande av skogsväg. Det föreslås att hänvisningen i 1 mom. till 5 § 2 mom. i lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till 3 § 1 mom. 4 punkten i den föreslagna lagen om enskilda vägar. Det föreslås att hänvisningarna i 2 mom. ändras till hänvisningar till den föreslagna lagen om enskilda vägar. Vissa språkliga preciseringar föreslås i den svenska texten. 

17 §.Ytterligare villkor för stöd för grundlig förbättring av en enskild väg. Till 2 mom. fogas en hänvisning till understöd som betalas med stöd av den föreslagna lagen om enskilda vägar. 

1.5  Lagen om friluftsliv

6 §. Det föreslås att hänvisningen i paragrafen till förrättningsmän för en vägförrättning enligt lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till förrättningsmän för en fastighetsförrättning enligt fastighetsbildningslagen. I den nya lagen om enskilda vägar föreslås ingen bestämmelse om förrättningsmän, eftersom den tidigare bestämmelsen om förrättningsmän har stämt överens med regleringen i fastighetsbildningslagen, och det finns inget behov av att avvika från denna reglering. Därför ska hänvisningen i fortsättningen vara en hänvisning till fastighetsbildningslagen. 

8 §. Det föreslås att hänvisningen i 2 mom. till ersättningar som avses i lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till ersättningar som avses i den föreslagna lagen om enskilda vägar. Dessutom föreslås språkliga korrigeringar i momentets formulering. 

15 §. Det föreslås att hänvisningen i paragrafen till lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om enskilda vägar. Dessutom ändras ordet vägförrättning i överensstämmelse med terminologin i den föreslagna lagen om enskilda vägar till förrättning av enskild väg. 

1.6  Lagen om ägoregleringar på grund av vattendragsprojekt

3 §. Det föreslås att hänvisningen i 2 mom. till lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om enskilda vägar. Dessutom ändras ordet vägförrättning i överensstämmelse med terminologin i den föreslagna lagen om enskilda vägar till förrättning av enskild väg. I den svenska texten görs en språklig korrigering. 

11 §. Det föreslås att hänvisningen i paragrafen till lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om enskilda vägar. 

1.7  Lagen om ersättning för miljöskador

12 §.Tillämpning av lagen vid förfaranden enligt vissa andra lagar. Det föreslås att hänvisningen i paragrafen till lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om enskilda vägar. 

1.8  Lagen om samfällda skogar

39 §.Fogande av ett område och en fastighet till en samfälld skog. Det föreslås att hänvisningen i 3 mom. till lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om enskilda vägar. Hänvisningen till 12 och 13 § i den tidigare lagen ändras till en hänvisning till 8 § i den föreslagna lagen om enskilda vägar, där det föreskrivs om nyttjanderättigheter som grundas för lagring av virke, bilplats, båtplats eller brygga. 

1.9  Gruvlagen

87 §.Reglering av enskilda vägar. Det föreslås att hänvisningarna i paragrafen till lagen om enskilda vägar ändras till hänvisningar till den föreslagna lagen om enskilda vägar. Dessutom ändras ordet vägförrättning i överensstämmelse med terminologin i den föreslagna lagen om enskilda vägar till förrättning av enskild väg. Hänvisningen i 2 mom. till 38 c § i den tidigare lagen ändras till en hänvisning till 76 § i den föreslagna lagen om enskilda vägar, där det föreskrivs om lokal förrättning av enskild väg. 

1.10  Lagen om statens skogsbruksaktiebolag

4 §. Det föreslås att hänvisningen i 1 mom. 5 punkten till lagen om enskilda vägar ändras till en hänvisning till den föreslagna lagen om enskilda vägar.