2.1.1  2.1.1. Gällande nationell reglering

Enligt 7 § i lagen om beskattning av inkomst av näringsverksamhet (360/1968, näringsskattelagen) är avdragsrätten för utgifter i näringsverksamhet i princip omfattande. Enligt lagen är utgifter för inkomstens förvärvande och bibehållande samt därav härrörande förluster avdragbara. Med stöd av bestämmelsen är t.ex. ränteutgifter i princip allmänt avdragbara. 

Som ränta ses i beskattningen i allmänhet prestationer som i praktiken är ersättning för främmande kapital. Enligt en specialbestämmelse i 18 § 1 mom. 2 punkten i näringsskattelagen är ränta på gäld som härrör av näringsverksamhet avdragbar även då räntan är beroende av rörelsens resultat. Räntan beaktas enligt 23 § i näringsskattelagen som kostnad för det skatteår, för vilket den erläggs. Avdragsgill ränta ska vara marknadsmässig, dvs. den ska motsvara räntan mellan oberoende parter. På räntans belopp och räntebetalning kan en rättelse av internprissättning enligt 31 § i lagen om beskattningsförfarande (1558/1995) vara tillämplig, om borgenären och gäldenären är i intressegemenskap, villkor som avviker från villkoren mellan oberoende parter har tillämpats i skuldförhållandet och den skattskyldiges beskattningsbara inkomst på grund härav har blivit mindre eller förlusten blivit större än den skulle ha varit om inte avvikande prissättning hade tillämpats. 

När räntans avdragsgillhet bedöms kan också tillämpas bestämmelsen om skatteflykt i 28 § i lagen om beskattningsförfarande. Bestämmelsen tillämpas när den juridiska form som getts en omständighet eller åtgärd inte motsvarar sakens verkliga natur eller syfte och när köpesumman, något annat vederlag eller betalningstiden fastslagits i ett avtal eller någon annan åtgärd har vidtagits uppenbarligen i syfte att uppnå befrielse från skatt. 

Specialbestämmelse som begränsar avdragsrätten för ränteutgifter 

I 18 a § i näringsskattelagen finns en specialbestämmelse om begränsning av avdragsrätten för ränteutgifter. Begränsningen tillämpas i beskattningen av samfund, öppna bolag och kommanditbolag samt motsvarande utländska samfund och bolag i Finland. Begränsningen är både direkt och indirekt tillämplig på ränteutgifter för lån som upptagits hos ett företag i intressegemenskap. Det krävs inte ett syfte att kringgå skatt för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. Bestämmelsen hindrar inte en tillämpning av bestämmelsen om skatteflykt i 28 § i lagen om beskattningsförfarande eller av bestämmelsen om rättelse av internprissättning i 31 § i den lagen när avdrag för ränteutgifter bedöms. 

Bestämmelsen i 18 a § i näringsskattelagen tillämpas inte på de kreditinstitut som avses i kreditinstitutslagen, företag som hör till samma finansiella företagsgrupp som dessa, försäkringsanstalter eller deras holdingföretag, holdingsammanslutningar till de finans- och försäkringskonglomerat som avses i lagen om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat (699/2004) eller på pensionsanstalter. Sedan 18 a § i näringsskattelagen stiftades har kreditinstitutslagen (121/2007) upphävts genom lag 610/2014, genom vilken direktiv 2013/36/EU om EU:s kreditinstitut och förordningen om tillsynskrav för kreditinstitut (EU) Nr 575/2013, vilka baserar sig på Basel III-reformen, genomfördes. Med finansiell företagsgrupp avses enligt 16 § i den gällande kreditinstitutslagen (610/2014) en koncern som består av koncernens moderkreditinstitut eller utländska moderkreditinstitut, ett sådant kreditinstituts moderholdingföretag som inte är ett värdepappersföretag samt dotterföretag till moderföretaget. Dotterföretag är kreditinstitut, utländska kreditinstitut, värdepappersföretag eller med sådana jämförbara utländska företag, finansiella institut eller tjänsteföretag. Definitionen motsvarar den tidigare gällande bestämmelsen. Försäkringsanstalter och pensionsanstalter är bland annat försäkringsbolag enligt försäkringsbolagslagen (521/2008), försäkringsföreningar, försäkringskassor, pensionskassor, arbetspensionskassor samt pensionsfonder. 

Begränsningen för ränteavdrag i 18 a § gäller inte heller bolagens förvärvskälla för övrig verksamhet eller förvärvskällan för jordbruk. T.ex. bostadsaktiebolags och ömsesidiga fastighetsaktiebolags inkomster beskattas vanligen i förvärvskällan för övrig verksamhet och därmed tillämpas inte begränsningen. 

Ränteutgifter är enligt 18 a § i näringsskattelagen avdragsgilla till fullt belopp till den del de motsvarar beloppet av ränteinkomsterna. Ränteutgifterna är också avdragsgilla till fullt belopp om nettoränteutgifterna under skatteåret uppgår till högst 500 000 euro. Nettoränteutgifternas belopp innehåller då nettoränteutgifter som betalats både till parter i intressegemenskap och till parter som inte är i intressegemenskap. Begränsningen bygger på resultatet av räntebetalarens näringsverksamhet, som ökats med ränteutgifter, avskrivningar som dras av i beskattningen samt erhållna nettokoncernbidrag enligt lagen om koncernbidrag vid beskattningen (825/1986, koncernbidragslagen). Med resultatet av näringsverksamhet avses den beskattningsbara inkomsten före inkomstskatter och andra icke avdragsgilla skatter. 

Ränteutgifter som överstiger ränteinkomsterna kan enligt 18 a § dras av till den del de utgör högst 25 procent av näringsverksamhetens resultat med beaktande av nämnda tillägg och avdrag. Nettoränteutgifter som överstiger den procentuella andelen är inte avdragsgilla, vilket innebär att beloppet av avdragsgilla nettoränteutgifter också kan understiga 500 000 euro. Alla ränteutgifter som betalats till parter som inte är i intressegemenskap är dock avdragsgilla och maximibeloppet av icke avdragsgilla nettoränteutgifter är beloppet av nettoränteutgifter mellan företag i intressegemenskap. 

Bestämmelsen i 18 a § i näringsskattelagen begränsar inte ränteutgifternas avdragsgillhet, om räntor inte alls betalas till företag i intressegemenskap. Förekomsten av en intressegemenskap fastställs på grundval av bestämmande inflytandet mellan parterna i ett skuldförhållande. Parterna är i intressegemenskap med varandra, om den ena parten i ett skuldförhållande utövar bestämmande inflytande över den andra parten eller om en tredje part ensam eller tillsammans utövar bestämmande inflytande över bägge parter i skuldförhållandet. Bestämmande inflytande fastställs på samma sätt som i 31 § i lagen om beskattningsförfarande, enligt vilken en part utövar bestämmande inflytande över den andra parten när den direkt eller indirekt äger mer än hälften av kapitalet i den andra parten eller av det röstetal som den andra partens aktier eller andelar medför. Bestämmande inflytande kan enligt bestämmelsen också basera sig på att den ena parten har rätt att utse fler än hälften av medlemmarna i den andra partens styrelse eller ett därmed jämförbart organ. Parten kan ha bestämmande inflytande över den andra parten även om den ena parten har en ledning som är gemensam med den andra parten eller den ena parten utövar ett faktiskt bestämmande inflytande över den andra parten. 

Enligt den s.k. balansbefrielsebestämmelsen begränsar bestämmelsen i 18 a § i näringsskattelagen inte heller ränteutgifters avdragsgillhet om den skattskyldige lägger fram en utredning om att det tal som beskriver förhållandet mellan den skattskyldiges egna kapital och balansomslutningen enligt det fastställda bokslutet är större eller lika stort som motsvarande tal i fråga om den fastställda koncernbalansräkningen. Med koncernbalansräkning avses en sådan fastställd balansräkning enligt de internationella redovisningsstandarder som avses i 7 a kap. 1 § i bokföringslagen (1336/1997) som hänvisar till hela koncernens balansräkning som omfattar alla koncernbolag. 

Befrielsen tillämpas endast då koncernbalansräkningen är uppgjord i en EU-medlemsstat, en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller en stat med vilken Finland har ett gällande inkomstskatteavtal för undvikande av dubbelbeskattning. Om en balansräkning i enlighet med de internationella redovisningsstandarderna inte har upprättats, används en balansräkning i enlighet med bokföringslagstiftningen i en medlemsstat i Europeiska unionen eller i en stat inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och, om sådan balansräkning saknas, en balansräkning i enlighet med motsvarande bestämmelser. 

Icke avdragsgilla nettoränteutgifter under skatteåret kan enligt 18 a § dras av från inkomsterna under de följande skatteåren upp till beloppet av de avdragsgilla ränteutgifterna under respektive skatteår. Icke avdragsgilla nettoränteutgifter från tidigare skatteår kan utan tidsgräns dras av under följande år. 

2.1.2  2.1.2. Rättspraxis

Tillämpningssituationerna för begränsning av ränteavdrag har redan i någon mån utformats till en rättspraxis. Bestämmelsen har tillämpats sedan skatteåret 2014. I publicerad rättspraxis har mest behandlats frågor i anknytning till tillämpningen av 18 a § 3 mom. i näringsskattelagen som gäller bestämmelsen om balansbefrielse. 

Bestämmelsens tillämpningsområde har behandlats t.ex. i högsta förvaltningsdomstolens (HFD) årsboksbeslut HFD 2015:37, där domstolen ansåg att bestämmelsen om begränsning av avdragsrätten för ränteutgifter tillämpades på sådana ränteutgifter för produktion av en sådan helhetstjänst som avses i 19 a § i näringsskattelagen, på vilka tillämpades periodiseringsbestämmelsen i 27 c § i näringsskattelagen. Genom sitt beslut vidmakthöll HFD centralskattenämndens (CSN) avgörande. I motiveringen till avgörandet hade bland annat konstaterats att bestämmelsen om periodisering av ränteutgifterna under byggtiden inte hade någon inverkan på de avdragsgilla ränteutgifternas belopp. 

I CSN:s avgörande 25/2013 var det åter fråga om en situation där bolaget hade för avsikt att skaffa tilläggsfinansiering med hjälp av ett s.k. sale and leasebeack-arrangemang. Enligt förhandsavgörandet var leasingavgifterna inte sådana prestationer som avses i 18 a § i näringsskattelagen och nämnda bestämmelse skulle därmed inte tillämpas på dem. HFD ändrade inte avgörandet. 

I årsboksbeslutet HFD 2015:11 var det fråga om en situation där den avskrivningsdifferens som uppstått för avskrivningar som överskred de planmässiga avskrivningarna i balansräkningen hade upptagits som en särskild post i bolagets separata bokslut i enlighet med bokföringslagen och bokföringsnämndens allmänna anvisningar. Bolaget hörde till en koncern som upprättade koncernbokslutet enligt internationella redovisningsstandarder (IFRS), och i balansräkningen antecknades avskrivningsdifferensen under eget kapital, minskad med kalkylerad skatteskuld. CSN hade ansett att bolaget till dessa delar hade rätt att korrigera bokslutet för balansjämförelse. HFD upphävde CSN:s avgörande och ansåg att när det tal som beskrev förhållandet mellan bolagets egna kapital och balansomslutningen enligt det fastställda bokslutet jämfördes med motsvarande tal i fråga om den fastställda koncernbalansräkningen, kunde den avskrivningsdifferens minskad med kalkylerad skatteskuld som bolaget upptagit i sitt bokslut inte inräknas som en post bland eget kapital. I sin motivering konstaterade HFD bland annat att det inte med stöd av omnämnandet av en regeringsproposition som gäller syftet med den allmänna bestämmelsen fanns grunder för att avvika från bestämmelsens ordalydelse, som även återges i motiveringen till propositionen, eftersom det i bestämmelsen entydigt anges hur en balansjämförelse ska göras. I det beslut av HFD som nämns i sammandraget över avgörandet (HFD 14.1.2016 liggare 64) ansågs på motsvarande sätt att ett bolags eget kapital inte kunde korrigeras med anledning av en bostadshusreservering. 

I ett kort referat som HFD publicerat (HFD 24.6.2015 liggare 1784) var det fråga om en fondstruktur där holdingbolaget X S.à.r.l, som bildats av en placeringsfond med säte i Luxemburg, ägde majoriteten av aktierna i finska A Ab och således var A Ab:s moderbolag. A Ab ägde samtliga aktier i B Ab, som i sin tur ägde samtliga aktier i C Ab. A Ab hade upprättat ett koncernbokslut enligt den finska bokföringslagen. Enligt en ansökan om förhandsavgörande som lämnats till CSN föreskrev den nationella lagstiftningen i Luxemburg inte en skyldighet för X S.à.r.l. att upprätta ett bokslut som skulle ha inbegripit de finska bolagen. HFD ansåg att A Ab och dotterbolagen bildade en koncern som var en underkoncern till X S.à.r.l. Det koncernbokslut för underkoncernen som A Ab upprättat kunde inte betraktas som ett sådant koncernbokslut som avses i 18 a § 3 mom. i näringsskattelagen. I ett opublicerat avgörande (HFD 24.6.2017 liggare 1785) var det fråga om en liknande situation och även där ansåg HFD att de finländska bolagen bildade en underkoncern vars koncernbokslut inte kunde användas i en balansjämförelse. 

I CSN:s avgörande 10/2014 ansågs åter att staden i egenskap av offentligt samfund inte var bokföringsskyldig enligt bestämmelserna i bokföringslagen och således inte ett sådant moderföretag som skulle vara skyldigt att upprätta ett koncernbokslut enligt bokföringslagen. Således ansågs den koncernbalansräkning som hade upprättats av moderbolaget i energikoncernen, där staden var majoritetsägare, under dessa omständigheter vara en sådan koncernbalansräkning som avses i bestämmelsen. 

CSN har 2017 publicerat två nya förhandsavgöranden som gäller kapitalfondsstrukturer och balansjämförelse. I avgörandet 15/2017 var det fråga om en finländsk koncern som förvärvats av en fond som var registrerad på Guernsey som ”limited partnership”. Fonden ägde cirka 60 procent av aktiestocken i B Ab, som hörde till C-koncernen. B Ab ägde å sin sida aktiestocken i A Ab och A Ab ägde C-koncernens dotterbolag. Med beaktande av utredningen om B Ab:s ställning i denna ägandestruktur, vilken lagts fram i ansökningshandlingarna, och det bestämmande inflytande som utövades av fonden, som fungerade som dess ägare, och den tillämpade finansiella strukturen, ansåg CSN att B Ab:s koncernbalansräkning under de förhållanden som beskrivits i ansökan skulle ses som balansräkning för en underkoncern som avses i regeringens proposition (RP 146/2012 rd). Fonden hade enligt Guernseys lagstiftning inte varit bokföringsskyldig och inget skatteavtal enligt 18 a § 3 mom. i näringsskattelagen hade ingåtts mellan Finland och Guernsey. Med beaktande av dessa och övriga omständigheter som lagts fram i ansökan ansåg CSN att de förhållanden som beskrivits i ansökan inte redogjorde för en sådan balansräkning för hela koncernen med vilket det är möjligt att jämföra det relationstal som räknas utifrån det egna kapitalet i A Ab:s fristående balansräkning och balansomslutningen på det sätt som avses i 18 a § 3 mom. i näringsskattelagen. HFD avslog bolagets besvär genom sitt årsboksbeslut HFD 2018:2. 

I avgörandet 42/2017 var det åter fråga om en situation där fonden var ett finländskt kommanditbolag. Enligt ansökan var kommanditbolaget bokföringsskyldigt, men hade inte med stöd av 6 kap. 1 § 6 mom. i bokföringslagen och 3 § i samma kapitel upprättat ett koncernbokslut, eftersom fondens företagsförvärv inte var permanenta, och bolaget hade för avsikt att överlåta de företag som skulle förvärvas vidare. Ett koncernbokslut som upprättats av det bolag som kommanditbolaget haft för avsikt att bilda kunde således inte betraktas som ett sådant koncernbokslut som avses i balansjämförelsebestämmelsen. HFD avslog besvären över CSN:s beslut (HFD 10.1.2018 liggare 65, opublicerat). 

2.2.1  2.2.1. Direktivet mot skatteflykt

I artikel 4 i direktivet ((EU) 2016/1164) föreskrivs om ränteavdragsbegränsning. Direktivet innehåller också allmänna bestämmelser om direktivets tillämpningsområde i artikel 1, och artikel 3 innehåller en möjlighet att i nationell lagstiftning föreskriva bestämmelser som avviker från direktivet. I artikel 2 ingår därtill bestämmelser om vilka definitioner som använts i direktivet. Dessa allmänna bestämmelser tillämpas parallellt med de övriga artiklarna i direktivet. 

Några bestämmelser i direktivet har ändrats genom det andra skatteflyktsdirektivet (EU) 2017/952 (Rådets direktiv om ändring av direktiv (EU) 2016/1164 vad gäller hybrida missmatchningar med tredjeländer). Betydelsefulla med tanke på en begränsning av ränteavdrag är de tillägg som gjorts i artikel 2.10 genom en ändring av artikel 4.5 a ii samt genom en ändring av artikel 4.8. 

Tillämpningsområde 

Enligt artikel 1 i direktivet är det tillämpligt på samtliga skattskyldiga som omfattas av bolagsbeskattning i en eller flera medlemsstater. Direktivet tillämpas dessutom på fasta driftställen i medlemsstater. Direktivet har inte avgränsats till enbart gränsöverskridande situationer, utan bestämmelserna gäller även helt inhemska situationer när de övriga tillämpningsvillkoren uppfylls. Detta har betydelse med tanke på bestämmelsen om begränsning av ränteavdrag och den allmänna regeln mot missbruk i artikel 6. 

Medlemsstaterna kan nationellt föreskriva strängare än vad direktivet kräver om de åtgärder som omfattas av direktivet. Regleringen i direktivet utgör minsta skyddsnivå enligt artikel 3. 

I artikel 4 som gäller ränteavdragsbegränsning omfattas en modell som till sin struktur motsvarar den modell som för närvarande tillämpas i Finland, men som avviker från den i fråga om detaljer. Bestämmelsen gäller enligt artikel 2.1 allmänt olika prestationer som ska betraktas som ränta och motsvarande prestationer samt prestationer i anslutning till anskaffning av finansiering. Exempelvis räntor på banklån har inte undantagits från bestämmelsens tillämpningsområde, utan bestämmelsen tillämpas på samma sätt på både räntor till parter som är i intressegemenskap och räntor till andra parter. 

Medlemsstaterna har getts möjlighet att undanta vissa sådana situationer från tillämpningsområdet där risken för aggressiv skatteplanering har bedömts vara mindre. Bestämmelser om sådana undantag från tillämpningsområdet finns i artikel 4.3 och 4.4 och gäller fristående företag och infrastrukturprojekt. De undantag som görs från tillämpningsområdet motiveras i skäl 8 även med behovet av att minska den administrativa börda som bestämmelserna medför och underlätta övergången till ny reglering. 

Enligt artikel 4.3 a får en medlemsstat undanta nettoränteutgifter upp till tre miljoner euro från tillämpningsområdet. Eurogränsen kan föreskrivas som en s.k. safe harbour-bestämmelse, vilket innebär att nettoränteutgifter kan dras av upp till det lagstadgade beloppet även om beloppet av nettoränteutgifter skulle vara större än det lagstadgade beloppet. 

I artikel 4.3 b görs det möjligt att från tillämpningsområdet undanta s.k. fristående företag (fristående subjekt) som inte för affärsredovisningsändamål ingår i en koncern eller har något närstående företag eller fast driftställe. 

I artikel 4.4 a föreskrivs om en undantagsbestämmelse enligt vilken en ny bestämmelse som begränsar avdragsgillhet inte behöver tillämpas på så kallade gamla lån, som avser lån som upptagits före den 17 juni 2016. Undantaget kan dock inte tillämpas på sådana lån till de delar som lånevillkoren senare ändras. 

Enligt artikel 4.4 b kan från tillämpningsområdet även undantas lån som används för att finansiera långfristiga offentliga infrastrukturprojekt. Undantaget förutsätter att den projektansvariga, lånekostnader, tillgångar och inkomster finns i unionen. Vidare förutsätts att infrastrukturprojektet tillhandahåller, uppgraderar, driver och /eller upprätthåller en storskalig tillgång i det allmännas intresse. 

Medlemsstaterna har dessutom getts möjlighet att undanta även finansiella företag från tillämpningsområdet. Undantaget gäller även enstaka finansiella företag som ingår i en koncern inom någon annan sektor. Enligt definitionen i artikel 2.5 avses med finansiellt företag t.ex. kreditinstitut, värdepappersföretag, försäkringsföretag och pensionsanstalter. Enligt skäl (9) har dessa sektorer särskilda egenskaper som ska beaktas om bestämmelsen om begränsning av ränteavdrag utsträcks till dem. När direktivet antogs pågick granskningen av vilka verkningar bestämmelserna om begränsning av ränteavdrag har för finansiella företag fortfarande i anknytning till åtgärd 4 i OECD:s BEPS-projekt. På grund av den pågående granskningen konstaterades i direktivet att det tills vidare inte var möjligt att föreskriva om saken i direktivet. OECD publicerade i december 2016 i fråga om åtgärd 4 en uppdaterad rapport (Limiting Base Erosion Involving Interest Deductions and Other Financial Payments, Action 4 - 2016 Update), där tillämpningen av bestämmelserna om en begränsning av ränteavdrag på finansiella företag behandlas. I rapporten granskas betydelsen av kapitaltillsynskrav och annan reglering för finansiella företag med avseende på bestämmelserna om begränsning av ränteavdrag. 

Undantagen innebär regleringsoptioner för medlemsstaterna. Undantagen måste inte genomföras i den nationella lagstiftningen, vilket gör att den nationella lagstiftningen i detta avseende är mer restriktiv än vad direktivet förutsätter. Om det genomförs undantag, kan bestämmelser om dem utfärdas högst i den omfattning som direktivet medger. I enlighet med principen om en miniminivå som baserar sig på artikel 3 i direktivet kan en medlemsstat också föreskriva mer restriktivt om undantag än direktivet. 

Beloppet av avdragsgill ränta 

Beloppet av avdragsgilla räntor beräknas enligt den schematiska bestämmelsen i artikel 4.1 i direktivet. Bestämmelsen begränsar avdragsrätten för räntor enligt ett jämförelsetal som baserar sig på resultaträkningen. Avdragsrätten bestäms för enskilda skattskyldiga och per skatteår utifrån resultatet för den aktuella perioden. Enligt bestämmelsen kan upp till 30 procent av den skattskyldiges s.k. EBITDA-resultat, dvs. resultatet för räntor, skatt, av- och nedskrivningar (earnings before interest, taxes, depreciation and amortization), dras av från den skattskyldiges ränteutgifter. EBITDA beräknas genom att man till den skattskyldiges beskattningsbara inkomst lägger de skattejusterade beloppen för lånekostnader och de skattejusterade beloppen för av- och nedskrivningar. Skattefria inkomster ingår inte i EBITDA. 

Enligt skäl 6 skulle medlemsstaterna istället för EBITDA som nämns i artikeln kunna beräkna ett annat tal som baserar sig på det skattepliktiga resultatet och med stöd av vilket beloppet av avdragsgilla ränteutgifter beräknas. Ett sådant resultatbaserat tal ska dock i enlighet med minimiprincipen i direktivet vara lägre än EBITDA-beloppet som beräknas med stöd av artikeln. I skälet nämns möjligheten att binda det avdragsgilla beloppet t.ex. vid resultatet före räntor och skatt (EBIT) som fastställs på ett sätt som är likvärdigt med det EBITDA-grundade måttet. 

Enligt skäl 7 kan medlemsstaterna vid beräkningen av beloppet av avdragsgilla ränteutgifter överväga eventuella tillämpliga inkomstutjämningsbestämmelser i beskattningen av koncernföretag i samma stat. 

Medlemsstaterna har i artikel 4.1 getts möjlighet att föreskriva att avdragsrätten och EBITDA-beloppet kan sänkas på koncernnivå. Då gäller även den gräns på tre miljoner som avses i artikel 4.3 a och som behandlas ovan hela koncernen sammanlagt. Undantaget gäller både situationer där koncernen beskattas i det nationella konsolideringssystemet och situationer där företag som ingår i koncernen beskattas som fristående skattskyldiga i det nationella systemet. I den sistnämnda situationen förutsätter alternativet i praktiken särskilda bestämmelser om beräknandet av hela koncernens skattemässiga EBITDA och att den avdragsgilla ränta som erhålls som resultat av beräkningen fördelas mellan olika bolag i beskattningen. 

I artikel 4.5 a har medlemsstaterna getts möjligheten att göra räntor helt avdragsgilla med stöd av ett s.k. balansjämförelsetest. Testet görs genom en jämförelse av koncernbolagets balansräkning med hela koncernens balansräkning. Möjligheten att göra undantag gäller endast skattskyldiga som ingår i en koncern för affärsredovisningsändamål. Enligt undantagsbestämmelsen är den skattskyldiges räntor helt avdragsgilla, om den skattskyldige visar att förhållandet mellan dess egna kapital och dess totala tillgångar är minst lika stor som motsvarande andel för koncernen. Villkoret anses vara uppfyllt, om relationstalet för den skattskyldige är upp till två procent lägre än motsvarande tal för koncernen. Dessutom krävs det att alla tillgångar och skulder värderas enligt samma metod som i koncernbokslutet som upprättats i enlighet med de internationella redovisningsstandarderna eller det nationella finansiella redovisningssystemet i en medlemsstat. 

I artikel 4.5 b ges medlemsstaterna möjligheten att föreskriva ett större räntebelopp som avdragsgillt än vad som beräknats med stöd av huvudregeln. Undantagen i artikel 4.5 a och 4.5 b är sinsemellan alternativa regleringsmöjligheter. Även undantagsmöjligheten i artikel 4.5 b gäller endast skattskyldiga som ingår i en koncern för affärsredovisningsändamål. När beloppet av avdragsgilla räntor beräknas fastställs enligt undantaget i artikel 4.5 b först hela koncernens avdragsgilla andel av dess ränteutgifter genom att koncernens utgifter till parter som inte är i intressegemenskap delas med koncernens EBITDA. Det erhållna relationstalet bestämmer de avdragsgilla ränteutgifternas andel för den skattskyldige, beräknad i enlighet med den skattskyldiges EBITDA. OECD publicerade i december 2016 i fråga om BEPS-åtgärd 4 en uppdaterad rapport där en sådan undantagsbestämmelse behandlas närmare 

Även när det gäller beräkningen av avdragsgill ränta avser undantagen i direktivet de regleringsoptioner som beviljats medlemsstaterna. Undantagen måste inte genomföras i nationell lagstiftning, vilket gör att den nationella lagstiftningen i detta avseende är mer restriktiv än vad direktivet förutsätter. Om det genomförs undantag, kan bestämmelser om dessa utfärdas högst i den omfattning som direktivet medger. I enlighet med principen om en miniminivå som baserar sig på artikel 3 i direktivet kan en medlemsstat också föreskriva mer restriktivt om undantag än direktivet. 

Periodisering av icke avdragsgilla ränteutgifter och oanvänd EBITDA 

Medlemsstaterna ges i artikel 4.6 möjligheten att föreskriva om periodisering av icke avdragsgilla ränteutgifter och oanvänd räntekapacitet, dvs. oanvänd EBITDA till de kommande skatteåren. Direktivet innehåller tre sinsemellan alternativa regleringsmodeller för periodisering. Vid avdrag för periodiserade nettoränteutgifter ska dock alltid iakttas den maximigräns för avdragsgilla nettoränteutgifter som beräknats för respektive skatteår. 

Enligt den möjlighet som föreslås i artikel 4.6 a kan de nettoränteutgifter som inte dras av under skatteåret utan tidsbegränsning dras av under de kommande skatteåren. Enligt den alternativa modellen i artikel 4.6 b kan de nettoränteutgifter som inte dragits av under skatteåret flyttas framåt eller bakåt. Avdrag kan enligt bestämmelsen utan tidsbegränsning göras under de kommande skatteåren och de kan dessutom dras av i beskattningen för högst de tre tidigare skatteåren. 

Enligt det tredje alternativet i artikel 4.6 c kan nettoränteutgifter som inte dragits av utan tidsbegränsning dras av under de kommande skatteåren, och dessutom kan räntekapacitet som inte använts under skatteåret användas under högst de följande fem skatteåren. Med oanvänd räntekapacitet avses den kalkylerade möjligheten till ränteavdrag under ett visst skatteår, vilken dock inte används under det skatteåret. 

När det gäller periodisering måste inte möjligheterna genomföras i den nationella regleringen, varvid den nationella lagstiftningen i detta avseende är restriktivare än vad direktivet förutsätter. Om det genomförs undantag, kan bestämmelser om dessa utfärdas högst i den omfattning som direktivet medger. I enlighet med principen om en miniminivå som baserar sig på artikel 3 i direktivet kan en medlemsstat också föreskriva restriktivare om undantag än direktivet. 

2.2.2  2.2.2. Europeiska unionens regler om statligt stöd

Förutsättningar för statligt stöd 

Europeiska unionens regler om statligt stöd är en del av unionens konkurrensrätt, vars syfte är att garantera jämlika konkurrensförhållanden inom hela unionen. Bestämmelser om statligt stöd finns i artiklarna 107—109 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (FEUF-fördraget). Dessa regler är en viktig del av funktionen av den europeiska inre marknaden, och deras avsikt är att säkerställa att myndigheterna i medlemsländerna inte beviljar sådana stöd som snedvrider konkurrens och därmed inte är förenliga med den inre marknaden. Ett syfte är också att minska stödkonkurrensen mellan medlemsstaterna. 

Enligt artikel 107.1 i FEUF-fördraget är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. För att stöd ska betraktas som statligt stöd ska det samtidigt uppfylla de fyra kriterier som nämns i artikeln; stödet har beviljats av offentliga medel, det är selektivt, det snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen och det påverkar handeln mellan medlemsstaterna. 

Vid statligt stöd är det fråga om att allmänna medel kanaliseras till företag. Begreppet statliga medel är omfattande och vilken offentlig aktör som helst kan bevilja stöd. Begreppet stödmyndighet inbegriper således förutom staten dessutom bland annat lokala och regionala myndigheter, offentliga företag samt sådana privata organ som staten inrättat eller tillsatt som har inrättats för administreringen av ett visst stöd. 

Stödarrangemangen för offentliga företag uppfyller inte automatiskt kriterierna för statligt stöd, om den statliga myndigheten i verkligheten inte deltar i beslutsfattandet som gäller stödarrangemanget. I Finland beviljas statliga stöd av till exempel Tekes, Finnvera, NTM-centralerna, landskapsförbunden, kommunerna och samkommunerna samt i fråga om stöd i samband med beskattning Skatteförvaltningen och Tullen. 

Statligt stöd betraktas som selektivt då det bara riktar sig till en del företag, till exempel ett visst företag eller en viss bransch. Formen av ekonomiskt stöd har ingen betydelse. Statligt stöd kan vara till exempel bidrag, lån som är förmånligare än marknadspriset, garanti, kapitaltillskott eller rekapitalisering under marknadspriser, skattefrihet, skattesänkning, skatteåterbäring eller hyra eller försäljningspris på fastighet eller jordområde som är lägre än marknadspriset. Som statligt stöd betraktas däremot inte åtgärder som riktar sig till alla företag, bland annat nedsättning av samfundsskattesatsen i beskattningen eller användningen av statliga medel överensstämmande med marknaden, till exempel lån eller kapitaltillskott med likadana villkor som privata kreditgivare eller investerare har. 

Statens åtgärd anses snedvrida eller hota att snedvrida konkurrens, om den förmodligen förbättrar mottagarens konkurrensställning jämfört med de företag med vilka den konkurrerar. I praktiken anses konkurrensen bli snedvriden enligt artikel 107.1 i FEUF-fördraget om ett företag får ekonomisk fördel i en bransch som är öppen för konkurrens och i vilken det finns eller kan finnas konkurrens. Det räcker att företaget med hjälp av stödet kan bibehålla en starkare konkurrensställning än det hade haft utan stöd. För att ett stöd kan antas snedvrida konkurrensen, anses det vanligen räcka att stödet ges åt mottagaren genom att befria det från kostnader för vilka den annars ska ansvara som en del av sin sedvanliga affärsverksamhet. 

Tröskeln för uppfyllandet av kriteriet om inverkan på handeln är lågt. Utgångspunkten är att kriteriet uppfylls om stödmottagaren idkar ekonomisk verksamhet och fungerar på en marknad där det förekommer handel mellan medlemsstaterna. Redan då kan stödet till exempel försvåra inträdet av aktörer i andra medlemsstater på marknaden genom att upprätthålla eller öka det lokala utbudet. Definitionen av statligt stöd förutsätter inte heller att snedvridningen av konkurrensen eller inverkan på handeln ska vara betydande eller väsentlig. 

FEUF-fördraget definierar inte begreppet företag särskilt, utan begreppets innehåll har specificerats i rättspraxis genom begreppet ekonomisk verksamhet. Ekonomisk verksamhet är all verksamhet i vilken varor och tjänster erbjuds på marknader. Enligt Europeiska unionens domstols etablerade rättspraxis är alla enheter som bedriver ekonomisk verksamhet företag oberoende av deras juridiska form, finansieringssätt eller strävan efter ekonomiskt vinst. Med tanke på reglerna om statligt stöd har det ingen betydelse om företaget är privat eller statligt ägt. Tolkningen av begreppen företag och ekonomisk verksamhet är omfattande. Även icke-vinstsyftande enheter, som till exempel föreningar som är verksamma inom den tredje sektorn, kan bedriva ekonomisk verksamhet. Klassificeringen av en enhet som företag är alltid förenad med en viss verksamhet; en enhet som bedriver både ekonomisk och icke-ekonomisk verksamhet betraktas som företag bara i fråga om den ekonomiska verksamheten. Begreppet ekonomisk verksamhet utvecklas ständigt och bedömning av om stödmottagaren bedriver ekonomisk verksamhet ska alltid göras från fall till fall. 

Statligt stöd i form av en skatteåtgärd 

Kommissionen har utfärdat ett tillkännagivande om begreppet statligt stöd (Kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd som avses i artikel 107.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, 2016/C 262/01). Enligt tillkännagivandet ska åtgärder som avviker från det allmänna skattesystemet vid bedömningen av statligt stöd bedömas bland annat på grundval av åtgärdens materiella selektivitet. Den materiella selektiviteten vid åtgärder som lindrar de normala kostnaderna för företag bedöms genom en trestegsanalys. För det första måste referenssystemet identifieras. För det andra bör det fastställas om en viss åtgärd utgör ett undantag från det systemet. I princip är ett undantag från referenssystemet statligt stöd. Om en undantagsåtgärd dock kan motiveras av referenssystemets art och allmänna systematik, anses åtgärden inte selektiv. En undantagsåtgärd kan då vara baserad t.ex. på förebyggande av skatteflykt eller skattebedrägerier, särskilda bokföringskrav eller beskattningens neutralitet. 

Skatteåtgärder som är tillgängliga för alla ekonomiska aktörer inom en medlemsstat är i princip allmänna åtgärder. De är då på lika grunder tillgängliga för alla företag och deras tillämpningsområde är inte begränsat. 

Med referenssystem avses en konsekvent uppsättning regler som på grundval av objektiva kriterier tillämpas på alla företag som omfattas av systemets tillämpningsområde. Vad gäller skatter baseras referenssystemets systematik bland annat på skattebasen och skattesatserna. En åtgärd som avviker från referenssystemet är selektiv om den gynnar vissa företag eller produktionen av vissa varor som befinner sig i en jämförbar rättslig och faktisk situation. 

Kommissionens behörighet 

Syftet med kontrollen av statliga stöd är att säkerställa att de stödbeviljande myndigheterna vid beviljandet av stödordningar och individuella stöd utanför stödordning följer rätt förfarande samt säkerställer att kriterierna för stödets godtagbarhet uppfylls. EU:s regler om statligt stöd hör till kommissionens behörighet. Kommissionen har exklusiv behörighet att bedöma om stödet lämpar sig för den inre marknaden. 

Grundprincipen är att statliga stöd på förhand ska anmälas till kommissionen i enlighet med artikel 108.3 i FEUF-fördraget. I princip kan myndigheterna enbart bevilja sådana stöd för ekonomisk verksamhet som kommissionen har godkänt som förenliga med den inre marknaden. 

Kommissionen har gett flera detaljerade regler om hurdana statliga stöd som kan godkännas på den inre marknaden. Vid planeringen av stödarrangemang ska myndigheterna i medlemsstaterna beakta villkoren för dess regler, för att stödet ska kunna godkännas för den inre marknaden. Syftet med anmälningsförfarandet är att säkerställa att stöden är förenliga med den inre marknaden. 

I regel kan en stödåtgärd inte tas i bruk innan kommissionen har godkänt stödsystemet. Det finns dock betydande undantag från skyldigheten att lämna en förhandsanmälan. Ingen anmälningsskyldighet finns till exempel då stödet beviljas 

— som stöd av mindre betydelse, dvs. som så kallat de minimis-stöd, kommissionens förordning 1407/2013, på högst 200 000 euro under tre beskattningsår, 

— som stöd av mindre betydelse för företag som tillhandahåller tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, kommissionens förordning 360/2012, på högst 500 000 euro under tre beskattningsår eller 

— som stöd i form av ersättning enligt tillämpningen av artikel 106.2 i FEUF-fördraget på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster (SGEI) som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, dvs. det så kallade SGEI-beslutet (2012/21/EU). 

Den myndighet som beviljar stödet är ansvarig för att själv bedöma om åtgärden innehåller stöd enligt EU:s regler om statligt stöd. Om det är fråga om statligt stöd, ska myndigheten innan stödet genomförs utreda på vilken bestämmelse om statligt stöd stödarrangemangets godtagbarhet baserar sig och vid behov iaktta det anmälningsförfarande som lämpar sig för åtgärden. Myndigheten ska göra en förhandsanmälan om stödet till kommissionen i synnerhet då det är fråga om omfattande stödordningar och stora individuella stöd. Om stödet beviljas från en lagbaserad stödordning, görs bedömningen av stödordningens överensstämmelse med reglerna om statligt stöd av det berörda ministeriet och detta beskrivs i regeringens proposition om stödordningen. Då ser det behöriga ministeriet även till att förfaranden enligt reglerna om statligt stöd iakttas samt att nödvändiga anmälningar upprättas. 

Om myndigheten för ekonomisk verksamhet beviljar stöd som uppfyller kraven i artikel 107.1 i FEUF-fördraget och inte iakttar förfarandena och bestämmelserna om godtagbarhet i reglerna om statligt stöd, utgås det från att det statliga stödet är olagligt och man kan bli tvungen att återkräva stödet inklusive ränta av företaget. Av det stödtagande företaget återkrävs då stöd som beviljats inklusive ränta. 

Statligt stöd för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (SGEI) 

Stödet för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse utgör en kompensation för den skyldighet att tillhandahålla offentliga tjänster som företaget fullgör. Sådant stöd är inte förbjudet statligt stöd. I tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är det fråga om verksamhet som med avseende på medborgarna kan betraktas som mycket viktig och som inte tillhandahålls eller skulle tillhandahållas i en annan form utan offentligt stöd. För att fullgöra skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som är noggrant föreskriven i lag är det stöd som ska betalas till ett företag av statens medel inte förbjudet statligt stöd. Grunderna för bestämmandet av stöd ska på förhand definieras i lagstiftningen och stödet får inte överskrida de kostnader som uppkommer för fullgörandet av skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster. 

Bestämmelser om förutsättningarna för stöd som gäller allmänt ekonomiskt intresse har utfärdats i kommissionens beslut 2012/21/EU om tillämpningen av artikel 106.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på statligt stöd i form av ersättning för allmännyttiga tjänster som beviljas vissa företag som fått i uppdrag att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Med företag avses i bestämmelser om statligt stöd alla subjekt som bedriver ekonomisk verksamhet. 

Stöd som gäller allmänt ekonomiskt intresse omfattas enligt ovan nämnda kommissionens beslut av ett efteranmälningsförfarande så att de stöd som används i en medlemsstat rapporteras till kommissionen vartannat år i efterhand. Medlemsstaternas myndigheter har ett relativt omfattande handlingsutrymme i fråga om vilka tjänster de betraktar som tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Kommissionen och unionens domstolar övervakar dock att medlemsstaterna inte klassificerar tjänster av allmänt ekonomiskt intresse uppenbart felaktigt. Som en del av övervakningen av reglerna om statligt stöd publicerar kommissionen på sin webbplats de rapporter som medlemsstaterna vartannat år lägger fram om de stöd för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som betalats under denna tid. 

2.4.1  2.4.1. Samfundens ränteutgifter och ränteinkomster i Finland

Enligt Skatteförvaltningens uppgifter uppgick de sammanräknade ränteutgifterna för finländska samfund till cirka 6,4 miljarder euro under skatteåret 2013. Motsvarande tal var 6,3 miljarder euro under skatteåret 2014, 5,9 miljarder euro under skatteåret 2015 och 5,6 miljarder euro under skatteåret 2016 ( tabell 1). 

Tabell 1: Samfundens sammanräknade ränteinkomster och ränteutgifter under skatteåren 2013—2016 

De sammanlagda ränteutgifterna för finländska samfund var klart större än de sammanlagda ränteinkomsterna. Ränteinkomsterna för samfund uppgick till sammanlagt cirka 2,5—2,9 miljarder euro under skatteåren 2013—2016, dvs. under hälften av de sammanlagda ränteutgifternas belopp. Eftersom de sammanlagda ränteutgifterna översteg de sammanlagda ränteinkomsterna, uppstod nettoränteutgifter för finländska samfund enligt en beräkning för samtliga samfund. 

Nettoränteutgifternas belopp som beräknats som differensen mellan de sammanlagda ränteutgifterna och ränteinkomsterna ger dock inte rätt bild av det sammanlagda beloppet av samfundens nettoränteutgifter, eftersom det för vissa samfund uppstår nettoränteinkomster istället för nettoränteutgifter. Det sammanlagda beloppet av nettoränteutgifter i samfund som rapporterar nettoränteutgifter varierade mellan cirka 3,8 och 4,3 miljarder euro och det sammanlagda beloppet av nettoränteinkomster i samfund som rapporterar nettoränteinkomster mellan cirka 660 och 730 miljoner euro under åren 2013—2016. 

Under 2016 uppstod nettoränteutgifter i cirka 102 100 samfund. Bland dessa var nettoränteutgifternas belopp högst 500 000 euro i cirka 101 300 samfund och större än 500 000 euro i cirka 700 samfund. Cirka 200 samfund rapporterade större nettoränteutgifter än tre miljoner euro. 

Nettoränteutgifter för intressegemenskapsskulder uppstod 2016 i cirka 3 900 samfund. Bland dessa samfund uppgick beloppet av samtliga nettoränteutgifter till högst 500 000 euro i cirka 3 500 samfund, översteg 500 000 euro i cirka 400 samfund och översteg tre miljoner euro i cirka 130 samfund. 

Den genomsnittliga räntenivån på nya företagslån i Finland har efter finanskrisen varierat mellan cirka 1,5 och 3 procent (figur 3). Största delen av denna tid har räntenivån på nya företagslån hållits omkring två procent i Finland. Under perioden 2013—2016 var räntenivån på nya företagslån högst i december 2013 (2,41 procent) och lägst i februari 2013 (1,46 procent). Den genomsnittliga räntenivån på nya företagslån i Finland var under 2010-talet lägre än genomsnittet i euroområdet och i stora drag på samma nivå som t.ex. i Frankrike och Österrike. 

Figur 1. Utvecklingen av den genomsnittliga räntenivån på nya företagslån i Finland och i vissa stater i euroområdet från april 2007 till juli 2018 

Största delen av samfundens sammanlaga nettoränteutgifter i Finland uppstår i ett fåtal samfund med stora nettoränteutgifter. 2016 uppstod cirka 3 070 miljoner euro, dvs. 81 procent av samtliga nettoränteutgifter, i samfund vars nettoränteutgifter översteg 500 000 euro (se figur 2). Cirka 2 472 miljoner euro, dvs. 65 procent, av samtliga nettoränteutgifter uppstod åter i samfund vars nettoränteutgifter översteg tre miljoner euro. Även nettoränteutgifter som betalats för intressegemenskapsskulder uppstår i huvudsak i ett fåtal samfund med stora nettoränteutgifter. 

Även nettoränteutgifter som betalats för intressegemenskapsskulder uppstår i huvudsak i ett fåtal samfund med stora nettoränteutgifter. Det sammanlagda beloppet av nettoränteutgifter som betalats för intressegemenskapsskulder uppgick 2016 till cirka 1 670 miljoner euro. Av detta belopp uppstod cirka 1 510 miljoner euro, dvs. cirka 89 procent, i samfund vars samtliga nettoränteutgifter översteg 500 000 euro, och 1 270 miljoner euro, dvs. 75 procent, i samfund vars samtliga nettoränteutgifter översteg tre miljoner euro. 

Figur 2. Uppgifter om de sammanlagda beloppen av nettoränteutgifter och nettoränteutgifter som betalats för intressegemenskapsskulder under skatteåret 2016 klassificerade enligt nettoränteutgifternas belopp 

Största delen av samfundens sammanlagda nettoränteutgifter under skatteåren 2013—2016 uppstod i samfund vars nettoränteutgifter i förhållande till det justerade resultatet av näringsverksamheten (s.k. skattemässigt EBITD) översteg 25 procent (figur 3). Under skatteåret 2013 uppstod cirka 62 procent av nettoränteutgifternas sammanlagda belopp i dessa samfund. På motsvarande sätt uppstod 38 procent av nettoränteutgifterna i samfund där förhållandet mellan nettoränteutgifterna och näringsverksamhetens justerade resultat understeg 25 procent. Under skatteåret 2014 uppstod cirka 54 procent av nettoränteutgifterna i samfund där förhållandet mellan nettoränteutgifterna och näringsverksamhetens justerade resultat översteg 25 procent, och under skatteåret 2015 cirka 57 procent och under skatteåret 2016 cirka 58 procent. 

Figur 3. Den kumulativa fördelningen av nettoränteutgifternas sammanlagda belopp under skatteåren 2013—2016 enligt relationstalet för nettoränteutgifterna och näringsverksamhetens justerade resultat. 

Antalet samfund där nettoränteutgifternas belopp i förhållande till näringsverksamhetens justerade resultat översteg 25 procent var litet, även om största delen av nettoränteutgifterna uppstod enligt figur 3 i dessa samfund. Antalet sådana samfund av samtliga samfund som rapporterar nettoränteutgifter var cirka nio procent varje år under perioden 2013—2016. Största delen av nettoränteutgifterna uppstod i samfund som ingick i koncerner. Koncernbolagens sammanräknade nettoränteutgifter utgjorde 2013—2016 cirka 65—85 procent av de finländska samfundens samtliga nettoränteutgifter. 

I figur 4 finns uppgifter om strukturen för finländska koncernbolags ränteutgifter och ränteinkomster klassificerade enligt skatteår och den klass som bildats enligt relationstalet mellan nettoränteutgifterna och näringsverksamhetens justerade resultat. I de klasser som bildats enligt relationstalet uppstår mest nettoränteutgifter i klasserna 0—10 procent och 10—20 procent. Stora nettoränteutgiftsbelopp uppstår dock även inom relationstalsområdet 20—50 procent och inom området för mycket stort relationstal, över 100 procent av näringsverksamhetens justerade resultat. Små nettoränteutgiftsbelopp i förhållande till andra klasser uppstår på relationstalsområdet 50—100 procent. 

Ränteutgifter för intressegemenskapsskulder uppstår mest på relationstalsområdet 0—20 procent och på relationstalsområdet över 100 procent (figur 4). I de övriga relationstalsklasserna uppstår ränteutgifter som betalats till intressegemenskapsföretag ganska jämnt fördelade. Andelen ränteutgifter som betalats för intressegemenskapsskulder av samtliga ränteutgifter är vanligen större i klasserna för stora relationstal än små relationstal. Ränteinkomster för intressegemenskapsskulder uppstår åter främst på områdena för låga relationstal 0—20 procent och i någon mån även på området för medelstora relationstal 20—50 procent. 

Figur 4. Strukturen på finländska koncernbolags ränteutgifter och ränteinkomster under skatteåren 2014—2016 klassificerade enligt skatteår och den klass som bildats enligt relationstalet mellan nettoränteutgifterna och näringsverksamhetens justerade resultat. 

2.4.2  2.4.2. Konsekvenser av Finlands nuvarande ränteavdragsbegränsning

Ränteavdragsbegränsningen tillämpades första gången i Finland under skatteåret 2014. Begränsningen bygger på en begränsning av det avdragsgilla beloppet av ränteutgifter som ett företag betalar till intressegemenskapsföretag. Andra utmärkande drag för begränsningen är en begränsning av de avdragsgilla ränteutgifterna i euro samt på grundval av den procentandel som beräknats med stöd av företagets EBITD. Den skattskyldige kan också yrka på befrielse från begränsningen med stöd av bestämmelsen om balansbefrielse. 

Finlands nuvarande begränsning av ränteavdragsrätten tillämpades skatteåret 2016 på cirka 190 företag. Enligt uppgifterna vid uträkningen av förmögenhet i beskattningen var dessa företag mer skuldsatta än andra. Största delen av de företag som omfattades av begränsning ingick i inhemska eller utländska multinationella koncerner. En liten del av företagen hörde till helt inhemska koncerner. På grund av begränsningen blev i genomsnitt mer än 50 procent av de sammanlaga nettoränteutgifterna i de aktuella cirka 190 företagen icke avdragsgilla. Det sammanlagda beloppet av icke avdragsgilla ränteutgifter var 548 miljoner euro under skatteåret 2016. Förhållandet mellan icke avdragsgilla ränteutgifter och finländska samfunds sammanräknade nettoränteutgifter var cirka 15 procent. 

Sett till sektorerna uppstod mest icke avdragsgilla ränteutgifter inom affärslivets tjänster, finansiering och försäkring samt inom industrin. Företag i finansierings- och försäkringsbranschen som omfattades av begränsning är holdingbolag och andra sådana finansiella företag som t.ex. inte har en status som kredit- eller försäkringsinstitut. Antalet företag som yrkade på en sådan s.k. koncernbalansbefrielse som ingår i ränteavdragsbegränsningen var 83 skatteåret 2016. På grund av bestämmelsen om balansbefrielse tillämpades ränteavdragsbegränsningen inte på 59 av dem, och ränteutgifter på sammanlagt cirka 215 miljoner euro befriades från begränsningen. 

I Finland var ränteavdragsbegränsningens sammanlagda kalkylmässiga skatteeffekt för ovan nämnda 190 företags skatter cirka 110 miljoner euro. Med sammanlagd kalkylmässig skatteeffekt avses här ett skattebelopp som är bundet vid icke avdragsgilla ränteutgifter. I fråga om samfund beräknas detta skattebelopp genom att samfundsskattesatsen (20 procent) multipliceras med det sammanlagda beloppet av icke avdragsgilla ränteutgifter. 

Endast cirka 20 miljoner euro av den sammanlagda kalkylmässiga skatteeffekten gällde skatterna under skatteåret 2016, eftersom affärsverksamheten i största delen av de företag som omfattades av begränsningen gick med förlust under skatteåret 2016. När det gäller förlustbringande företag minskar begränsningen beloppet av de avdragsgilla förluster som överförs till de följande skatteåren. Minskningen av förluster som överförs ökar dessa företags skatter senare, då företagsverksamheten åter går med vinst. Till dessa delar fördelar sig ränteavdragsbegränsningens effekt för skatteintäkterna på flera år. 

När det gäller konsekvenserna av begränsningen bedömdes i regeringens propositioner RP 146/2012 rd och RP 185/2013 rd på förhand att ränteavdragsbegränsningen kommer att förhindra skatteplanering med hjälp av ränteavdrag. För att undvika icke avdragsgilla ränteutgifter anpassar multinationella koncerner till följd av begränsningen sin finansiella struktur och sin skatteplanering. Begränsningen bedömdes också ha konsekvenser för de vinstbelopp som ska betalas som koncernbidrag. Konsekvenserna av begränsningen ansågs dock i regeringens propositioner vara svåra att uppskatta eftersom de varierar från fall till fall och mellan olika företag. I propositionerna gavs inga kalkyler för begränsningens eventuella konsekvenser för investeringar. Med stöd av ekonomisk teori kan begränsningar av ränteutgifters avdragsgillhet inverka försämrande på förutsättningarna för investeringsfinansiering, eftersom det faktum att ränteutgifterna inte kan dras av skärper beskattningen och på så vis höjer avkastningskraven för investeringar. Eftersom ränteavdragsbegränsningen i Finland dock gäller endast avdrag för ränteutgifter i en intressegemenskap, orsakas investeringseffekter enligt teorin i situationer där den marginella finansieringskällan för investeringar är intressegemenskapslån. En situation, där det med tanke på investeringsfinansiering är avgörande om ett bolag som finansierar en investering får ett intressegemenskapslån från ett annat bolag i koncernen eller inte, kan betraktas som exceptionell i en avancerad ekonomi som Finlands. Därför kan investeringseffekterna av ränteavdragsbegränsningen i Finland antas vara små med stöd av de teoribaserade förväntningarna. 

3.3.1  3.3.1. Tillämpningen av bestämmelsen på samfund som är skyldiga att betala samfundsskatt och på personbolag

Direktivet tillämpas på samtliga samfund som är skyldiga att betala samfundsskatt. Den gällande nationella bestämmelsen tillämpas på skattskyldiga som är skyldiga att betala samfundsskatt i Finland, och på öppna bolag och på kommanditbolag. Den gällande nationella bestämmelsen är mer omfattande än i direktivet och bestämmelserna i direktivet ger inte upphov till något omedelbart behov av ändringar. 

Tillämpningen av ränteavdragsbegränsningen på öppna bolag och kommanditbolag som är näringssammanslutningar i beskattningen har ansetts nödvändigt för att bestämmelsen inte ska kunna kringgås genom valet av bolagsform. I praktiken har ränteavdragsbegränsningen inte i någon större utsträckning tillämpats i beskattningen av personbolag. Detta beror på att största delen av dessa är små bolag och på att den nuvarande begränsningen har gällt endast ränteutgifter mellan parter i intressegemenskap. 

När ränteavdragsbegränsningen utvidgas även till ränteutgifter mellan andra parter än parter i intressegemenskap kan den oftare än nu tillämpas även i beskattningen av personbolag. Bestämmelsen kan bli tillämplig i synnerhet i fråga om större personbolag. 

Vid tillämpningen av direktivet och den gällande bestämmelsen görs ingen skillnad på om bolag är vinstdrivande eller inte. I ingressen till direktivet konstateras att det inte har varit ändamålsenligt att utvidga direktivet till transparenta subjekt som inte omfattas av bolagsbeskattning i en medlemsstat. 

I transparenta subjekt överförs inkomster och utgifter på delägarna med sin ursprungliga inkomst- och utgiftstyp helt eller delvis bevarad. I Finlands skattesystem finns inga bestämmelser om transparenta samfund. Det som kommer närmast är personbolagen, genom vilka vinstutdelningen går vidare till delägarna med bevarad inkomsttyp. 

I avsnitt 3.3.4 behandlas utifrån begreppet ränteutgifter mera ingående samfund som ur ekonomisk synvinkel kan betraktas som transparenta. Dessa är bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag. I avsnittet beskrivs mera ingående även den skattemässiga behandlingen av Mankala-bolag som är verksamma enligt självkostnadsprincipen 

Det är även i fortsättningen ändamålsenligt att tillämpa ränteavdragsbegränsningen på öppna bolag och kommanditbolag för att ett kringgående av lagstiftningen kan förhindras genom bestämmelsen på samma sätt som nu. Bostadsaktiebolag, ömsesidiga fastighetsbolag och även Mankala-bolag är enligt lagen fristående skattskyldiga som är skyldiga att betala samfundsskatt och därför sådana skattskyldiga som hör till direktivets tillämpningsområde. De kan inte med beaktande av direktivets minimikaraktär i lagstiftningen undantas från ränteavdragsbegränsningen även om de ekonomiskt är transparenta eller icke vinstdrivande enheter. 

3.3.2  3.3.2. Tillämpning av begränsningen på alla ränteutgifter

Direktivet tillämpas på alla ränteutgifter oberoende av om det är fråga om ränteutgifter som betalats till en part i intressegemenskap eller till en utomstående, t.ex. en bank. I den gällande bestämmelsen begränsas endast avdrag för ränteutgifter för lån som upptagits hos sådana företag i intressegemenskap som anges i lag. Den nationella bestämmelsen är lindrigare än direktivet och måste med beaktande av direktivets minimikaraktär utvidgas så att den även gäller ränteutgifter för lån som upptagits hos andra. Till dessa delar behandlas förslaget i propositionen och motiven till förslaget närmare i avsnitten 3.4.1 och 3.5.2. I propositionen används i detta sammanhang termerna part i koncerngemenskap och part som inte är i koncerngemenskap för att skilja åt lån och ränteutgifter mellan olika parter. Med termen part i koncerngemenskap syftas på termen part i intressegemenskap i gällande lagstiftning. Ändringen av termen beskrivs närmare i avsnitt 3.4.1. 

3.3.3  3.3.3. Tillämpning av begränsningen i alla förvärvskällor

Direktivet tillämpas i beskattningen av hela den skattskyldiges verksamhet som omfattas av samfundsskatt. I direktivet identifieras inte olika förvärvskällor eller tillåts t.ex. undantag för olika branscher, med undantag för finanssektorn. Den gällande nationella lagstiftningen tillämpas endast i beskattningen av näringsverksamhetens förvärvskälla. Den nationella bestämmelsen är lindrigare än direktivet och måste med beaktande av direktivets minimikaraktär även utsträckas till jordbrukets förvärvskälla och förvärvskällor för annan verksamhet. Detta innebär att ränteavdragsbegränsningen ska tillämpas på all verksamhet som den skattskyldige bedriver oberoende av vilken förvärvskälla det är fråga om. 

Skattskyldiga som omfattas av ränteavdragsbegränsningen har omfattande verksamhet förutom i näringsverksamhetens förvärvskälla även i förvärvskällan för annan verksamhet, till vilken numera en stor del av verksamheten i fastighetsbranschen hör. En utvidgning av begränsningen till förvärvskällan för annan verksamhet innebär att begränsningen med avvikelse från nuläget kan tillämpas fullt ut även i fastighetsbranschen, eftersom begränsningen även kan tillämpas i beskattningen av bostadsaktiebolag, ömsesidiga fastighetsaktiebolag och fastighetsaktiebolag. Dessa bolag har av hävd huvudsakligen beskattats i förvärvskällan för annan verksamhet. 

Ränteavdragsbegränsningen är en allmän bestämmelse som i regel ska tillämpas på samma sätt oberoende av bransch. Fastighetsaffärsverksamhet avviker i princip inte från annan affärsverksamhet. I fastighetsbranschen är utöver de traditionella institutionella investerarna för närvarande verksamma bland annat internationella fastighetsinvesteringsbolag, privata investerare och olika fonder. Bedrivandet av verksamhet består av marknadsövervakning, förvärv och överlåtelse av hyresobjekt samt av utveckling av objekten. Ett ömsesidigt fastighetsaktiebolag är vanligen en form av fastighetsinvestering och bolagets delägare är fastighetsinvesterare. Även ett bostadsaktiebolag kan vara en form av fastighetsinvestering. Delägare i bostadsbolagen kan också vara fysiska personer som använder en lägenhet som sin stadigvarande bostad. Deras aktier i bolaget berättigar innehavet av lägenheten. 

Modellen för ränteavdragsbegränsningen är en begränsning som är bunden till resultaträkningen. I fastighetsbranschen kan bestämmelsen därför ha betydelse i synnerhet i beskattningen av bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag, eftersom det vanligen inte bildas inkomst på bolagsnivå i dem. 

I bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag bildas vanligen inte skattepliktig inkomst ens då en fastighet som ägs av bolaget används i hyresverksamhet. Hyresverksamheten bedrivs av en delägare i bolaget och hyresintäkterna hör till denna. Fastigheten ägs av ett bostadsaktiebolag eller ett ömsesidigt fastighetsaktiebolag och ingår i balansräkningen. Då är fastighetens omkostnader, inklusive ränteutgifter för en skuld som upptagits för förvärvet av fastigheten, bolagets utgifter och ingår i dessa resultat. Bolagets samtliga utgifter täcks genom drifts- och finansieringsvederlag som delägarna betalar till bolaget. Avsikten är att bolaget ska göra ett nollresultat. 

Även ett fastighetsaktiebolag är en typisk form av fastighetsinvestering. Bolaget fungerar som andra aktiebolag och skiljer sig därför från ett ömsesidigt fastighetsaktiebolag och ett bostadsaktiebolag. Med avseende på tillämpningen av ränteavdragsbegränsningen, som baserar sig på resultaträkningen, är ett fastighetsaktiebolag i samma ställning som andra aktiebolag, eftersom bolaget får egen inkomst av uthyrningen av en fastighet till skillnad från ett bostadsaktiebolag och ett ömsesidigt fastighetsaktiebolag. 

När ränteavdragsbegränsningen utvidgas till samtliga förvärvskällor på det sätt som beskrivs i denna proposition, kommer indelningen i förvärvskällor inte längre att ha lika stor betydelse som nu. I finansministeriet har dessutom beretts ett lagförslag i syfte att ändra den praxis för indelningen i förvärvskällor som iakttagits i beskattningen så att näringsskattelagen ska tillämpas fullt ut på samfunds verksamhet. Däremot kan öppna bolag och kommanditbolag även i fortsättningen ha en förvärvskälla för annan inkomst, men på deras fastighetsaffärsverksamhet ska dock tillämpas näringsskattelagen. Betydelsen av förvärvskällor i beskattningen minskar ytterligare, om ovan nämnda lagförslag träder i kraft. 

3.3.4  3.3.4. Begreppet ränta

Samordning av definitionerna i direktivet och den gällande bestämmelsen 

Enligt direktivet omfattar begreppet ränteutgift till formen ränteutgifter för alla slags skulder. Begreppet ränteutgift omfattar dessutom andra prestationer som ekonomiskt motsvarar ränta enligt definitionen i nationell lagstiftning. Artikel 2 innehåller en förteckning med exempel på dessa andra prestationer. De prestationer som nämns i exempelförteckningen ska betraktas som ränta när bestämmelsen tillämpas, om de nationellt betraktas som ränta i beskattningen. 

I Finland finns ingen allmän definition på begreppet ränta i skattelagstiftningen. Att vissa prestationer behandlas som ränta i beskattningen bygger på de tolkningslinjer som tillämpats i rätts- och beskattningspraxis. Prestationer definieras i beskattningen från fall till fall som ränta utgående från prestationens natur. 

Definitionen på räntekostnad i direktivet inbegriper förutom räntor och motsvarande prestationer även prestationer som uppkommer i samband med införskaffande av finansiering. Prestationer som hänför sig till införskaffande av finansiering har i den finländska beskattningen vanligen betraktats som avdragbara utgifter enligt 7 § i näringsskattelagen, och inte som ränteutgifter enligt 18 § i näringsskattelagen. 

När den nationella ränteavdragsbegränsningen tillämpas i nuläget har prestationer som i beskattningen betraktas som ränta ansetts vara ränta. Den gällande nationella bestämmelsen är inte lindrigare än direktivet till de delar som ränteutgifter för skuld och prestationer som ekonomiskt motsvarar dem ska behandlas som ränteutgifter enligt riktlinjerna i den nationella lagstiftningen eller i praktiken. Den gällande nationella bestämmelsen är lindrigare än direktivet till de delar det är fråga om prestationer i samband med införskaffandet av finansiering. Den nationella bestämmelsen ska på denna punkt ändras så att den motsvarar bestämmelserna i direktivet. 

I samband med genomförandet av direktivet och med anledning av det även vid tillämpningen av bestämmelsen om ränteavdragsbegränsningen kan även det ränteutgiftsbegrepp som iakttagits i beskattningen utvidgas. Vissa av de prestationer som ingår i exempelförteckningen är sådana som i Finland har kunnat betraktas som ränta i beskattningen, vissa åter sådana som inte har betraktats som ränta här. En ändring av begreppet ränta skulle innebära en stor förändring i beskattningen. Ändringen skulle vara omfattande även om den endast genomfördes i fråga om bestämmelsen om ränteavdragsbegränsningen. Att genomföra en sådan förändring, ens avgränsad till tillämpningen av ränteavdragsbegränsningen, är inte ändamålsenligt utan en omfattande översyn av räntebestämmelserna i skattelagstiftningen och deras konsekvenser. Det är därför befogat att räntebegreppet i denna proposition ändras endast till de delar ändringen till följd av direktivet måste göras på grund av direktivets minimikaraktär. 

För att kartlägga innehållet i det nationella begreppet ränteutgift gås nedan igenom exemplen i förteckningen i artikel 2.1 i direktivet och hur de behandlas i den gällande nationella lagstiftningen och i beskattningspraxis. Vid tillämpningen av ränteavdragsbegränsningen ska nämnda poster vara ränta, om de betraktas som ränta i beskattningen i Finland. Nedan behandlas dessutom utgifter som uppstår i samband med anskaffning av finansiering och som inte för närvarande betraktas som ränta i beskattningen i Finland. 

I förteckningen nämns följande prestationer som exempel på ränta: betalningar avseende vinstandelslån, tillskriven ränta på instrument som konvertibla obligationer och nollkupongsobligationer, belopp enligt alternativa finansieringsarrangemang, till exempel islamisk finansiering, finansieringskostnadsandelen av betalningar av finansiell leasing, kapitaliserad ränta som ingår i balansräkningsvärdet av en därtill relaterad tillgång, eller nedskrivning av kapitaliserad ränta, belopp som i förekommande fall mäts med hänvisning till avkastningen på finansiering inom ramen för internprissättningsregler, belopp av fiktiv ränta inom ramen för derivatinstrument eller säkringsarrangemang med anknytning till ett subjekts lån, vissa utländska valutakursvinster och valutakursförluster på lånat kapital och instrument med anknytning till införskaffandet av kapital, garantiavgifter för finansieringsarrangemang, arrangemangsavgifter och liknande kostnader som gäller upplåning av kapital. 

Instrument i gränsområdet mellan främmande och eget kapital 

Behandlingen av ersättning för olika instrument i gränsområdet mellan främmande kapital och eget kapital har i beskattningen från fall till fall lösts i enlighet med instrumentets natur. Sådana instrument är t.ex. kapitallån och vinstandelslån. Enligt 18 § 1 mom. 2 punkten i näringsskattelagen kan ränta även vara beroende av rörelsens resultat. Till exempel kapitallån är ett lån vars kapital och ränta kan betalas endast om vissa förutsättningar uppfylls. Om ett kapitallån betraktas som främmande kapital i beskattningen har den ersättning som baserar sig på det varit ränta i beskattningen. I rättspraxis kunde gottgörelse som ska betalas på ett vinstandelslån betraktas som prestation jämförbar med ränta i fallet CSN 2002/1. Företag kan även emittera nollräntelån och eviga lån. Från sådana lån kan ränteelementet avskiljas för beskattningen. I rättspraxis har ränta som betalats på eviga lån i allmänhet behandlats som ränta i beskattningen. 

Alternativa finansieringsarrangemang 

För belopp för alternativa finansieringsarrangemang, t.ex. islamisk finansiering, har inte publicerats någon rätts- eller beskattningspraxis i Finland. I allmänhet avses med dessa arrangemang där ränteelementet framgår i en annan form än som uttrycklig ränta. 

Finansiell leasing 

I förteckningen i direktivet nämns det belopp som avskiljs som ränta från en prestation som baserar sig på ett avtal om finansiell leasing som ränta. I finansieringen av företagsverksamhet kan användas finansierings- och säkerhetsarrangemang där finansiären, t.ex. ett leasingbolag, skaffar en tillgång som företaget behöver i sin affärsverksamhet för att hyra ut den till företaget. Finansiell leasing kan också genomföras som ett s.k. sale and lease back-arrangemang, då företaget säljer tillgångar till en finansiär och samtidigt genast hyr dem för eget bruk. Avtalen ingås i allmänhet på bestämd tid och de kan inbegripa köprätt eller köpskyldighet. Ur ekonomisk synvinkel består leasingbetalningar som bygger på leasingavtal delvis av den ränta som ska betalas på skulden, 

I skattelagstiftningen föreskrivs inte särskilt om hur leasingavtal ska behandlas i beskattningen. På leasingsituationer tillämpas allmänna bestämmelser. Leasingavtal har i beskattningen från fall till fall med hänsyn till omständigheterna behandlats som avtal som upprättar skulden, hyresavtal eller avtal om avbetalningsköp. På motsvarande sätt har avtalsbaserade prestationer kunnat behandlas t.ex. som ränta eller hyra. I allmänhet har hela prestationen då behandlats på samma sätt utan att ränteandelen avskilts från den. I regel har finansiella leasingarrangemang i beskattningen värderats enligt deras juridiska form, vilket innebär att det ur leasingtagarens synvinkel vanligen har varit fråga om hyresutgifter. Däremot har vissa sale and lease back-leasingarrangemang i rättspraxis kunnat behandlas så att det inte har uppkommit någon skattemässig överlåtelse över försäljningen (HFD 1990/2531). 

Vid ingången av 2016 reviderades bokföringslagen så att möjligheten att tillämpa internationella redovisningsstandarder (standarden IAS 17) vid behandlingen av finansiella leasingavtal i redovisningen togs in i lagen. När den bokföringsskyldige enligt 5 kap. 5 b § i bokföringslagen har ingått ett leasingavtal som innebär att de risker och förmåner som är förknippade med tillgångarna till väsentliga delar övergår på leasingtagaren när avtalsperioden börjar, får leasinggivaren ta upp tillgångarna i sitt bokslut som om de hade sålts, medan leasingtagaren får ta upp dem som om de hade köpts. De internationella redovisningsstandarderna håller som bäst på att förändras när IAS 17-standarden ersätts med den nya leasingstandaren IFRS 16 vid ingången av 2019. 

Näringsskattelagstiftningen känner inte till behandling av finansiella leasingavtal enligt de internationella redovisningsstandarderna och numera även bokföringslagen. HFD har i sitt avgörande HFD 25.10.2016/4472 ansett att nämnda principer i bokföringslagen inte kunde tillämpas i beskattningen. I CSN:s avgörande CSN 25/2013 (HFD 29.4.2014/1443, ingen ändring) ansågs att leasingbetalningarna i ett sale and leaseback-arrangemang som gjorts för att skaffa tilläggsfinansiering inte var sådana prestationer som avses i 18 a § i näringsskattelagen och därmed kunde nämnda bestämmelse inte tillämpas på dem. 

Enligt ovan nämnda färska rättspraxis omfattas prestationer på grundval av ett finansiellt leasingavtal inte av räntebegreppet enligt 18 § 1 mom. 2 punkten i näringsskattelagen. Då kan de inte heller betraktas som sådan ränta som avses i bestämmelserna om ränteavdragsbegränsningen. 

Aktiverade ränteutgifter 

I förteckningen i direktivet nämns som ränta även aktiverade ränteutgifter, ränteutgifter och amorteringar av dem. Näringsskattelagen innehåller flera bestämmelser om olika situationer med stöd av vilka ränteutgifter kan aktiveras. I 14 § ges möjligheten att räkna in ränteutgifter i anskaffningsutgiften för en tillgång. Enligt 23 § får till byggnadstiden hänförliga räntor på lån för finansiering av byggande av nytt kraftverk, gruva och annan industriinrättning på den skattskyldiges yrkande dras av med årliga avskrivningar om högst 10 procent. Lagens 27 c § gäller de räntor i samband med finansieringen av utgifter som föranleds av helhetstjänster och som dras av genom lika stora årliga avskrivningar under den återstående avtalsperioden från och med det skatteår under vilket objektet har tagits i bruk. 

Frågan om omfattningen av avdragsrätten för ränteutgifter är en annan sak än periodiseringsfrågan. I rättspraxis anses att en lösning i fråga om periodisering inte kan bestämma att utgifter som till sin natur är avdragsgilla blir icke avdragsgilla (HFD 2014:149). Enligt bestämmelsen om begränsning av ränteavdrag kan däremot ränta som ska betraktas som icke avdragsgill på grund av periodiseringsbestämmelsen inte bli avdragsgill. HFD har i sitt årsboksavgörande 2015:37 ansett att ränteavdragsbegränsningen kunde tillämpas på ränteutgifter för produktion av en helhetstjänst, på vilka tillämpades periodiseringsbestämmelsen i 27 c § i näringsskattelagen. 

Även om ränteavdragsbegränsningen normalt tillämpas på aktiverade ränteutgifter, är en begränsning av avdragsrätten dock ogrundad i den utsträckning den gäller ränteutgifter som betalats till parter som inte är koncerngemenskap och som varit avdragsgilla innan lagen trädde i kraft och med anledning av aktiveringen dras av i beskattningen efter ikraftträdandet av lagen. Det är ändamålsenligt att i propositionen föreskriva särskilt om ett undantag för dessa ränteutgifter. 

Räntebelopp som ändrats med anledning av en rättelse av internprissättningen 

På affärstransaktioner mellan företag i intressegemenskap kan i beskattningen tillämpas bestämmelsen om internprissättning, med stöd av vilken t.ex. det räntebelopp som betalats i affärstransaktioner i anslutning till finansiering kan göras marknadsmässigt i beskattningen. Sådana rättade räntebelopp som gjorts med stöd av bestämmelsen om internprissättning betraktas som ränta i beskattningen och därmed även vid tillämpningen av ränteavdragsbegränsningen. 

Derivatinstrument och skyddsarrangemang 

Företag använder olika derivatinstrument eller skyddsarrangemang som en del av riskhanteringen av finansiella kostnader. Det är möjligt att skydda sig mot ränterisken t.ex. genom ett ränteswapavtal som omvandlar räntan på ett lån med rörlig ränta till fast ränta. I en sådan situation betalar företaget rörlig ränta enligt låneavtalet till den egentliga långivaren, men den besparing av räntekostnader som eventuellt uppnåtts genom ränteswapavtalet minskar räntekostnadernas totala belopp. 

Behandlingen av räntederivat i beskattningen har varierat från fall till fall. En prestation som erhållits eller betalats med stöd av ett räntederivat har i allmänhet inte beskattats som ränta i Finland. Redovisningsbehandlingen av räntederivat har dock kunnat leda till att de har blivit beaktade som ränta även i beskattningen. 

Ett lån som upptagits i främmande valuta medför valutakursrisker. Dessa kan skyddas med derivatinstrument. Då kan valutakursförändringar ske förutom i fråga om det egentliga lånet även i fråga om derivatinstrumentet. Index- och kursförluster är inte ränta i den nationella skattelagstiftningen utan avdragbara utgifter enligt 18 § 1 mom. 3 punkten i näringsskattelagen. I skattelagstiftningen har den skattemässiga behandlingen av valutakursskillnader och de skyddande instrumenten förenhetligats. 

Prestationer i samband med anskaffning av finansiering 

Prestationer i anslutning till anskaffning av finansiering är i den nationella skattelagstiftningen vanligen sådana avdragbara utgifter som avses i 7 § i näringsskattelagen. T.ex. arvode för borgen, provision för lyftande av lån eller andra kostnader av engångsnatur som tas ut när lån lyfts har i princip inte betraktats som sådana räntor som avses i 18 § 1 mom. 2 punkten i näringsskattelagen. Till de delar finansiella arvoden eller kostnader har betraktats som ersättning för kreditgivning har de kunna betraktas som ränta. 

Med anledning av direktivet ska tillämpningsområdet för ränteavdragsbegränsningen utvidgas till denna del. Begränsningen som baserar sig på direktivet omfattar även räntor för extern finansiering och kostnader som hänför sig till anskaffning av finansiering. Med beaktande av direktivets syfte och tillämpningsområde anses att prestationer som uppkommer i samband med anskaffning av finansiering avser prestationer i anslutning till finansiering via lånat kapital. Det nationella genomförandet av direktivet ändrar således inte skattebemötandet av utgifter som uppkommer vid anskaffning av finansiering via eget kapital, t.ex. listningsutgifter. 

Behandling av bolagsvederlag vid tillämpning av bestämmelsen 

I samband med beredningen av propositionen har det kommit fram aspekter på tillämpningen av ränteavdragsbegränsningen i fråga om ömsesidiga aktiebolag. I beredningen har prestationer mellan ömsesidiga aktiebolag och deras delägare behandlats särskilt när det gäller räntebegreppet. I beredningen har så som beskrivs nedan granskats möjligheten att i beskattningen behandla ränteutgifter för ett ömsesidigt bolag som ränteutgifter för bolagets delägare. 

I lagstiftningen finns bestämmelser om samfund som är s.k. ömsesidiga bolag. Dessa samfund är bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag enligt lagen om bostadsaktiebolag (1599/2009) samt ömsesidiga försäkringsbolag enligt försäkringsbolagslagen. 

Verksamheten i bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag skiljer sig från andra aktiebolag, t.ex. från ett vanligt fastighetsaktiebolag. Inkomsterna i ett vanligt fastighetsaktiebolag består vanligen av hyresinkomster från en byggnad som bolaget äger. I bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag iakttas däremot ett förfarande som finansieras med vederlag. Inkomsterna i dessa bolagsformer består av vederlag från delägarna och bolagen har vanligen inga andra inkomster. Finansiering med vederlag innebär att aktieägarna är skyldiga att betala ett bolagsvederlag enligt de grunder som anges i bolagsordningen för att täcka bolagets utgifter. 

Ömsesidiga försäkringsbolag avviker i fråga om verksamheten inte nämnvärt från försäkringsbolag i aktiebolagsform. I ett ömsesidigt försäkringsbolag iakttas inte förfarandet med finansiering med vederlag på samma sätt som i bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag. Situationen för ömsesidiga försäkringsbolag granskar inte här närmare på grund av förslaget att finanssektorn ska lämnas utanför begränsningen. 

I bostadsaktiebolag och i ömsesidiga fastighetsaktiebolag innehåller det vederlag som aktieägarna betalar till bolaget även ett kapitalvederlag, dvs. en andel av finansieringsvederlaget. Inkomsterna av finansieringsvederlaget används till amortering av bolagets lånekapital samt ränte- och andra finansieringsutgifter. Enligt bokföringsnämndens allmänna anvisning från den 1 december 2017 om bostadsaktiebolags och andra ömsesidiga fastighetsaktiebolags bokföring, bokslut och verksamhetsberättelse tas vederlag upp som bolagets intäkter. 

I beskattningen är bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag fristående skattskyldiga. Bolagets beskattningsbara inkomster är de vederlag som aktieägarna betalar och eventuella andra inkomster och avdragbara utgifter, utgifter som uppkommit för bolaget, inklusive ränteutgifter som hör till bolaget. I beskattningen av samfund iakttas principen om specialföretag, vilket innebär att aktieägarens och bolagets inkomster och utgifter inte har sammanställts i beskattningen. Så är fallet trots att hyresinkomster t.ex. när det gäller ömsesidiga bolags lägenheter inflyter till delägarna och beskattas som inkomst för delägarna. 

I beskattningen har ersättning som ett ömsesidigt bolag betalat för främmande kapital ansetts vara bolagets ränteutgift. Inkomst som uppkommer för ett bolag i form av finansieringsvederlag har inte betraktats som bolagets ränteinkomst. I beskattningen av aktieägare har finansieringsvederlaget inte setts som ränteutgift. Vid tillämpningen av ränteavdragsbegränsningen har på ovan beskrivet sett ansetts ändamålsenligt att tillämpa det räntebegrepp som iakttas i beskattningen. Därför är det inte motiverat att den ränteandel som ingår i finansieringsvederlaget i samband med ränteavdragsbegränsningen med avvikelse från nuläget föreskrivs vara ränteinkomst för bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag och ränteutgift för aktieägare. 

Prestationer mellan ett Mankala-bolag och dess aktieägare 

I samband med beredningen av propositionen har det framkommit aspekter på tillämpningen av ränteavdragsbegränsningen på s.k. Mankala-bolag. Därför har det i beredningen dessutom granskats möjligheten att i beskattningen behandla ränteutgifter för ett Mankala-bolag som ränteutgifter för bolagets delägare. 

Mankala-bolag är verksamma enligt den s.k. självkostnadsprincipen. När Mankala-principen iakttas uppkommer skattepliktig inkomst för ett Mankala-bolag av differensen mellan inkomster och utgifter av affärsverksamhet och skatter ska betalas endast, om bolagets inkomster är större än utgifterna. Vanligen är det inte så, utan på grundval av ett Mankala-bolags affärsverksamhet uppstår ofta beskattningsbar vinst och skatter först i delägarens beskattning. 

Det finns inga uttryckliga bestämmelser om självkostnadsprissättning enligt Mankala-principen, utan bestämmelserna i skattesystemet gäller även bolag som är verksamma enligt denna princip på samma grunder som även andra samfund. Tillämpningen av Mankala-principen i beskattningen grundar sig på HFD:s avgöranden HFD 1963-1-5 och HFD 1968-11-521 om elbolag och i dem ansågs att bolagen inte delade ut förtäckt dividend till sina delägare. Bolagen överlät den el de producerade till sina ägare i proportion till deras ägarandelar och aktieägarna var skyldiga att svara för kraftverkets kostnader i samma proportion. I inkomstbeskattningen av ömsesidiga elbolag som är verksamma enligt Mankala-principen har bestämmelsen om förtäckt dividend i 29 § i lagen om beskattningsförfarande inte tillämpats sedan avgörandena utfärdades. 

I verksamhet som bedrivs enligt Mankala-principen uppkommer det i det nuvarande skattesystemet i princip inte i sig någon direkt skatteförmån, om vinsten av en affärstransaktion till självkostnadspris slutligen blir beskattad i Finland. Så är vanligen fallet även när den som köper en tillgång, dvs. en delägare, beskattas i Finland. För ett Mankala-bolag uppkommer ingen beskattningsbar inkomst, men nog för dess aktieägare, om det belopp som en aktieägare betalar till Mankala-bolaget för en tillgång är lägre än aktieägarens vinst av försäljningen av tillgången. På grund av aspekterna på tryggandet av beskattningsrätten lämpar sig en prissättning som fungerar enligt självkostnadsprincip inte för internationella situationer och denna praxis har inte tagits in i lagbestämmelserna. Om bestämmelser utfärdas om saken, skulle vinstöverföring på grund av EU-rätten bli möjlig i bestämmelserna även i internationella situationer. En lagstadgad möjlighet med prissättning enligt självkostnadsprincip för samfund i avvikelse från det normala skattesystemet skulle i princip också vara statligt stöd, vilket åtminstone skulle begränsa innehållet i undantagsregleringen betydligt. 

I beskattningen av samfund är verksamhet enligt självkostnadsprincip godkänd i skattelagstiftningen när det gäller andelslag samt bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag. I synnerhet när det gäller andelslag innehåller bestämmelsen många begränsningar till följd av EU:s bestämmelser om statligt stöd, enligt vilka en sådan undantagsreglering kan tillämpas endast på andelslag som skiljer sig från kommersiella andelslag. Begränsningarna bygger också på behovet att säkerställa att vinst som överförs till medlemmarna i ett andelslag är skattepliktig. 

Direktivet tillämpas på särskilda samfund som är skyldiga att betala samfundsskatt Den nationella ränteavdragsbegränsningen har därtill tillämpats på öppna bolag och kommanditbolag som i beskattningen är beräkningssubjekt, och resultatet av deras verksamhet beräknas enligt bestämmelserna i skattelagstiftningen på bolagens nivå. Begreppet ränteutgift som ingår i ränteavdragsbegränsningen ska tolkas utifrån dessa utgångspunkter. Med begreppet ränteutgift avses både i direktivet och i den nationella bestämmelsen när det gäller en aktuell fristående skattskyldig eller ett beräkningssubjekt ränteutgifter som uppkommer för dess egen finansiering och som är avdragbara vid fastställandet av dess beskattning. 

När det är fråga om en särskild skattskyldigs eller ett beräkningssubjekts egen finansiering, t.ex. finansiering av investeringsobjekt som kommer i dess ägo, hör de anknytande ränteutgifterna i beskattningen till denna skattskyldiga eller detta beräkningssubjekt. En fristående skattskyldig är inte ett transparent subjekt, via vilket ränteutgifterna strömmar vidare till delägarnas beskattning som ränteutgifter. En skattskyldigs ränteutgift behandlas inte i beskattningen som ränteutgift i någon annan skattskyldigs beskattning, om det inte undantagsvis är fråga t.ex. om ett enskilt fall av skatteflykt. 

De nuvarande bolagen som är verksamma enligt Mankala-principen är aktiebolag, och i beskattningen särskilda skattskyldiga som är skyldiga att betala samfundsskatt. Inte heller i Mankala-principen är det fråga om att inkomster och utgifter skulle överföras från bolaget till aktieägarna som i transparenta subjekt. Tillämpningen av Mankala-principen innebär att bolagen inte förutsätts tillämpa armslängdsprincipen i sina ömsesidiga prestationer och att ömsesidiga prestationer trots denna brist inte betraktas som förtäckt dividend. 

Principen om särskild skattskyldighet är grunden för bestämmelserna i inkomstskattesystemet för samfund. Med stöd av bestämmelserna i det skattesystem som är uppbyggt kring denna princip kan i Finland beskattas inkomster och avdras utgifter som uppkommer och som anses höra till ett samfund som är skattskyldigt här. Mot denna bakgrund och med beaktande av bestämmelserna i direktivet skulle det inte vara ändamålsenligt att utvidga begreppet ränteutgift i en enskild bestämmelse som bestämmelsen om ränteavdragsbegränsningen så att ränteutgifter på konstgjord väg skulle räknas som ränteutgifter för samfundets delägare. 

3.3.5  3.3.5. Högsta beloppet av avdragbar ränteutgift

Enligt direktivet är det avdragbara beloppet av ränteutgifter högst 30 procent av den skattskyldiges EBITDA. Enligt den gällande nationella bestämmelsen utgör de högsta avdragbara nettoränteutgifterna 25 procent av EBITDA. Gällande bestämmelser kan stramas åt och skärpas jämfört med nuvarande 25 procent eller lindras upp till högst 30 procent. 

Procentgränsen på 25 procent för avdragsgilla ränteutgifter som med stöd av konsekvensbedömningen ställts i gällande lagstiftning innebär att begränsningen gäller situationer där andelen ränteutgifter som betalats för intressegemenskapsskulder är större än andelen ränteutgifter som betalats till utomstående. I konsekvensbedömningar har noterats att andelen ränteutgifter som betalats för intressegemenskapsskulder av samtliga ränteutgifter vanligen är större i klasserna för stora relationstal än i klasserna för små relationstal. Procentgränsen innebär också att många företag vars specifika nettoränteutgifter inte är stora i eurobelopp räknat ställs utanför begränsningen. Den nuvarande procentgränsen är befogad med tanke på en effektiv inriktning på bestämmelsen och en förenklad administration. Med stöd av konsekvensbedömningen är det inte möjligt att sluta sig till att en annan procentgräns skulle vara ändamålsenligare än den nuvarande. 

3.4.1  3.4.1. Eurogräns för avdragbara ränteutgifter

Ränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap och till andra 

Enligt den gällande nationella bestämmelsen om ränteavdragsbegränsning kan nettoränteutgifter dras av, om de under skatteåret uppgår till högst 500 000 euro. Direktivet medger under skatteåret avdrag för nettoränteutgifter på högst tre miljoner euro. Gränsen kan tillämpas för enskilda skattskyldiga, när konsolidering i beskattningen av koncernbolag inte tillämpas i skattesystemet. Till skillnad från den nationella lagstiftningen är det enligt direktivet dessutom möjligt att dra av nettoränteutgifter upp till det angivna eurobeloppet och begränsningen tillämpas endast på den överstigande delen av nettoränteutgifterna. 

Att det ställts en gräns i eurobelopp har i den gällande nationella bestämmelsen grundat sig på behovet av att begränsa den mängd arbete som Skatteförvaltningen och de skattskyldiga orsakas av tillämpningen av bestämmelsen. Gällande bestämmelse har väl förverkligat detta mål. Vid bedömningen av bestämmelsens konsekvenser för skatteåret 2016 framgick att beloppet av samfundens nettoränteutgifter i 99 procent av fallen uppgick till högst 500 000 euro. Vid granskningen av ränteutgifter mellan företag i intressegemenskap underskred nettoränteutgifternas belopp eurogränsen i 90 procent av fallen. Samtidigt har konstaterats att största delen av nettoränteutgifterna har uppstått i ett fåtal samfund med stora nettoränteutgifter. 2016 uppstod cirka 81 procent av alla nettoränteutgifter i samfund vars nettoränteutgifter översteg 500 000 euro. Cirka 65 procent av dem uppstod i samfund vars nettoränteutgifter översteg tre miljoner euro. Av nettoränteutgifterna mellan företag i koncerngemenskap uppstod cirka 89 procent i samfund vars nettoränteutgifter översteg 500 000 euro, och cirka 75 procent i samfund vars nettoränteutgifter översteg tre miljoner euro. 

En lindring av den administrativa bördan i anknytning till bestämmelsen är motiverad även i fortsättningen. Eurogränsen gör det även möjligt att inrikta lagstiftningen på de mest betydande skattefördelarna i enlighet med direktivets mål. Den nuvarande eurogränsen är strängare än direktivets bestämmelse och kan hållas kvar. Med stöd av den ovan beskrivna konsekvensbedömningen ställs gränsen naturligt antingen till 500 000 euro eller till tre miljoner euro. Utifrån konsekvensbedömningen är det inte möjligt att dra slutsatsen att det skulle vara bättre med något annat gränsvärde mellan dessa två. I Finland beskattas koncernbolag som särskilda skattskyldiga. I de bestämmelser om koncernbidrag som tillämpats i systemet är det inte fråga om det konsolideringssystem som avses i direktivet, varvid eurogränsen kan tillämpas för enskilda skattskyldiga. 

På grund av direktivet skärps lagstiftningen och utsträcker sig i fortsättningen i princip till samtliga ränteutgifter, vilket inte tidigare har ansetts nödvändigt i den nationella lagstiftningen. Begränsningen av avdragsgillheten för ränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap är ny reglering som avviker bland annat från den omfattande avdragsgillheten för utgifter med stöd av 7 § i näringsskattelagen. Bestämmelserna avviker från den motivering som ligger till grund för den gällande bestämmelsen om ränteavdragsbegränsning, i enlighet med vilken tillämpningsområdet för den gällande bestämmelsen har begränsats så att den gäller endast koncerngemenskapssituationer. Risken för aggressiv skatteplanering i anknytning till ränteutgifter har i allmänhet ansetts anknyta till just koncerngemenskapssituationer och avsikten har varit att genom begränsningen förhindra sådan skatteplanering. På ränteutgifter som betalats till parter som är i koncerngemenskap är det befogat att i huvudsak tillämpa en bestämmelse som motsvarar den nuvarande begränsningen. 

På grund av syftet med regleringen och aspekter i anknytning till bevarandet av förutsättningarna för företagsfinansiering är det motiverat att det föreskrivs lättare bestämmelser om begränsningen av ränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap än den reglering som tillämpas i koncerngemenskapssituationer. På räntor för skulder som upptagits hos parter som inte är i koncerngemenskap är det ändamålsenligt att tillämpa den gräns på tre miljoner euro som direktivet medger och denna gräns bör föreskrivas så att om nettoränteutgifterna överstiger gränsen begränsas avdraget för ränteutgifter endast till det överstigande beloppet. 

Definition av koncerngemenskap 

Att tillämpa olika eurogränser på räntor på lån som upptagits hos parter i koncerngemenskap och hos parter som inte är i koncerngemenskap förutsätter också en definition av koncerngemenskap. En sådan definition ingår redan i den gällande bestämmelsen. Den definition på närstående företag som ingår i definitionerna i artikel 2 i direktivet avviker från definitionen i den gällande nationella bestämmelsen. Definitionen i direktivet hänför sig för ränteavdragsbegränsningens del till begreppet fristående företag i artikel 4.3 b. Innehållet i definitionen behandlas närmare i avsnitt 3.4.2. 

Enligt den gällande nationella bestämmelsen är parter i intressegemenskap, som i fortsättningen kallas koncerngemenskap, med varandra om den ena parten i ett skuldförhållande utövar direkt eller indirekt bestämmande inflytande över den andra parten. Definitionen är den samma som i bestämmelsen om rättelse av internprissättning i 31 § i lagen om beskattningsförfarande. Med parter som står i ett skuldförhållande avses räntebetalaren och den verkliga förmånstagaren till inkomst som motsvarar ränteutgiften. En part utövar bestämmande inflytande över den andra parten när den ena parten direkt eller indirekt äger mer än hälften av kapitalet i den andra parten eller har mer än hälften av det röstetal som den andra partens aktier eller andelar medför och den ena parten direkt eller indirekt har rätt att utse fler än hälften av medlemmarna till exempel i det andra samfundets styrelse. Bestämmande inflytande råder också när den ena parten har en ledning som är gemensam med den andra parten eller den ena parten utövar ett faktiskt bestämmande inflytande över den andra parten. En tredje part som utövar bestämmande inflytande kan även vara en fysisk person, ensam eller tillsammans med närstående kretsar. 

Definitionen på närstående företag i direktivet är på grund av ett mindre procentkrav och en definition som sträcker sig till fysiska personer snävare än definitionen i den gällande nationella bestämmelsen. Om den nationella bestämmelsen ändras så att ränteutgifter särskiljs i ränteutgifter som betalas till parter i intressegemenskap och ränteutgifter som betalas till parter som inte är i intressegemenskap i enlighet med direktivets definition på närstående företag, skulle den nationella lagstiftningen skärpas. Detta är inte ändamålsenligt. I det här sammanhanget är det inte heller nödvändigt att ändra den nuvarande definitionen, eftersom åtskillnaden av ränteutgifter i ränteutgifter till parter i koncerngemenskap och parter som inte är i koncerngemenskap inte grundar sig på bestämmelserna i direktivet. Det är befogat att bevara den gällande nationella bestämmelsen om den definition av koncerngemenskap som använts för att skilja mellan ränteutgifter. För tydlighetens skull och som åtskillnad till termen närstående företag som används i direktivet ska termen part i koncerngemenskap då användas i den nationella bestämmelsen. 

Enligt den gällande nationella lagstiftningen ska en skuld anses vara upptagen hos en part i intressegemenskap, om denna part till en part som inte ingår i intressegemenskapen, exempelvis till en bank, ger en fordran som säkerhet för lån eller skuld till en part i intressegemenskapen och en part som inte ingår i intressegemenskapen lånar ut medlen till en annan part i intressegemenskapen. Direktivet innehåller inga motsvarande bestämmelser. Syftet med den nationella bestämmelsen är att förhindra att avdragsbegränsningen för ränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap kringgås genom långivning via tredje part. Bestämmelsens betydelse är i fortsättningen mindre därför att ränteavdragsbegränsningen också omfattar andra ränteutgifter än sådana som har upptagits hos parter i koncerngemenskap. Med anledning av att ränteutgifter som upptagits hos parter i koncerngemenskap och å andra sidan hos utomstående parter behandlas olika behövs bestämmelsen dock fortfarande för att avdragsbegränsningen för ränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap inte ska kunna kringgås genom att tillgångar först överförs till tredje part och sedan vidare till en part i koncerngemenskap. När det gäller bestämmelsens ändamål och syfte är det ändamålsenligt att på samma sätt som nu hålla bestämmelsens tillämpningsområde allmänt utan att de arrangemang som hör till tillämpningsområdet anges i bestämmelsen. 

3.4.2  3.4.2. Fristående företag

Den gällande nationella ränteavdragsbegränsningen berör endast ränteutgifter mellan parter i koncerngemenskap och därför lämpar sig inte heller den gällande lagstiftningen för fristående företag. Med anledning av direktivet utsträcks ränteavdragsbegränsningen i fortsättningen även till räntor som betalats till parter som inte är i intressegemenskap, och därför kommer fristående företag, t.ex. företag som inte hör till en koncern, att omfattas av begränsningen. Direktivet tillåter att fristående företag undantas från bestämmelsen om ränteavdragsbegränsning, men definitionen på närstående företag som har en koppling till termen skiljer sig från de gällande nationella bestämmelserna. 

Med fristående företag avses i direktivet en skattskyldig som inte för affärsredovisningsändamål ingår i en koncern eller har något närstående företag eller fast driftställe. Bestämmelsen i artikel 4.8 i direktivet om definitionen på en koncern för affärsredovisningsändamål har ersatts med en bestämmelse som finns i artikel 1.3 i det andra skatteflyktsdirektivet (EU) 2017/952 och som i sak motsvarar definitionen i det första direktivet. Med en koncern för affärsredovisningsändamål avses i direktivet en koncern som består av alla subjekt som är fullt integrerade i den koncernredovisning som upprättats i enlighet med internationella redovisningsstandarder eller nationella finansiella redovisningssystem i en medlemsstat. 

Med ett närstående företag avses i direktivet ett subjekt i vilket den skattskyldige direkt eller indirekt har en andel i form av rösträtt eller kapitalinnehav motsvarande 25 procent eller mer eller har rätt att motta 25 procent eller mer av vinsterna i det subjektet. Detta närståendeförhållande existerar enligt direktivet också när en fysisk person eller ett subjekt direkt eller indirekt har en andel i form av rösträtt eller kapitalinnehav motsvarande 25 procent eller mer eller har rätt att motta 25 procent eller mer av den skattskyldiges vinster. Om en fysisk person eller ett subjekt direkt eller indirekt har en andel motsvarande 25 procent eller mer i en skattskyldig och ett eller fler subjekt, ska alla berörda subjekt, inbegripet den skattskyldige, betraktas som närstående företag. 

Den ovan nämnda definitionen på närstående företag med stöd av artikel 2 i direktivet avviker från motsvarande definition i den gällande nationella bestämmelsen om ränteavdragsbegränsning. När undantaget i fråga om fristående företag baserar sig på direktivets uttryckliga bestämmelse ska även direktivets definition på närstående företag, som har en central koppling till undantaget, iakttas vid tillämpningen av bestämmelsen. Definitionen i direktivet är på grund av kravet på ett mindre procentbelopp strängare än definitionen i den gällande nationella bestämmelsen. Dessutom är direktivet strängare, eftersom även fysiska personer kan betraktas som närstående parter. I definitionen på fristående företag kan den definition på koncerngemenskap som ingår i den gällande bestämmelsen därför inte tillämpas. I definitionen i direktivet används termen subjekt (entity) som inte ges någon närmare definition. Med termen subjekt hänvisas vanligen allmänt till olika aktörer oberoende av deras juridiska konstruktion. I nationella bestämmelsen skulle användas termen fristående företag, med vilket avses samfund och personbolag enligt lagens tillämpningsområde. I definitionen på närstående företag skulle användas enligt direktivet också termen subjekt när det inte hänvisas till samfund och personbolag som hör till lagens tillämpningsområde. 

Att lämna fristående företag utanför begränsningen av ränteavdrag bygger enligt direktivet på att skattefördelar genom låne- och räntearrangemang vanligen eftersträvas i intressegemenskapssituationer. Risken för sådan ränterelaterad skatteflykt som är föremål för direktivet är begränsad i fråga om fristående företag i jämförelse med koncernföretag. Ett undantag i fråga om fristående företag främjar också en lindring av den administrativa bördan till följd av bestämmelsen. Det skulle då innebära att t.ex. bostadsaktiebolag lämnas utanför begränsningen i Finland. Av ovan nämnda skäl är det motiverat att ta in bestämmelser om ett undantag för fristående företag. 

3.4.3  3.4.3. Infrastrukturprojekt

Allmänt 

Den gällande nationella bestämmelsen om ränteavdragsbegränsning tillämpas med undantag för finansiella bolag på all slags verksamhet. I bestämmelsen ingår exempelvis inte något undantag som gäller offentliga infrastrukturprojekt. Enligt direktivet kan långfristiga offentliga infrastrukturprojekt som ska tillhandahålla, uppgradera, driva och/eller upprätthålla en storskalig tillgång som en medlemsstat anser vara i det allmännas intresse lämnas utanför ränteavdragsbegränsningen. I direktivet ingår till dessa delar dock ett omnämnande av att reglerna om statligt stöd ska beaktas. Beviljande av undantag förutsätter enligt direktivet dessutom att ett projekt genomförs av en person med hemvist i en EU-medlemsstat enligt skattelagstiftningen i den staten, att inkomster av projektet och ränteutgifter i anknytning till finansieringen av projektet beaktas i beskattningen i en medlemsstat i unionen och att tillgångar med anknytning till projektet finns i en medlemsstat. 

Direktivet innehåller inte någon exaktare definition på infrastrukturprojekt än det ovan beskrivna eller exempel på projekt i enlighet med definitionen. Innehållet i definitionen på ett offentligt infrastrukturprojekt ska därmed övervägas från fall till fall och inom referensramen för infrasystemen i den aktuella staten. 

I Finland är den offentliga infrastrukturen mycket omfattande. Som offentlig infrastruktur betraktas vanligen t.ex. lokalinvesteringar med koppling till utövning av offentlig makt som görs av staten, kommuner och andra offentliga samfund och det servicenätverk som drivs av dessa. Offentlig infrastruktur är vanligen också riksomfattande och lokala väg- och trafiknätverk som i huvudsak har förverkligats som avgiftsfria allmänna vägar. 

Infrastrukturprojekt kan vara begränsade eller storskaliga projekt, och typiskt för dem är en betydande mängd lånefinansiering. Projekt har genomförts både enligt den s.k. livscykelmodellen och genom andra arrangemang. Projekten har genomförts både av offentliga samfund via sina bolag och även av privata företag. En tillämpning av ränteavdragsbegränsningsbestämmelsen vid beskattningen av företag som genomför sådana projekt skulle sannolikt öka kostnaderna för projekten och därmed de offentliga utgifterna. 

Den gällande nationella ränteavdragsbegränsningsbestämmelsen, som inte har innehållit någon avvikelse för infrastrukturprojekt, har gällt endast ränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap. Därför är det många projekt som i praktiken inte har omfattats av tillämpningsområdet för begränsningen. 

Att undanta företag som genomför infrastrukturprojekt från ränteavdragsbegränsningen skulle innebära en skattefördel för dem. Projektets offentliga natur hindrar inte i sig tjänsteleverantören att planera sin koncern- och finansieringsstruktur så att den kan fungera till fördel för ränterelaterad skatteplanering. Ränteavdragsbegränsningen är i Finlands skattesystem en del av den allmänna lagstiftningen och undantag som gjorts från den ska bedömas även utifrån statligt stöd. I det undantag för infrastrukturprojekt som eventuellt tas in i ränteavdragsbegränsningen ingår ett uppenbart problem i fråga om statligt stöd, eftersom företag som genomför motsvarande privata projekt inte skulle omfattas av undantaget. En sådan undantagsbestämmelse kan godtas, om den kan motiveras med referenssystemets karaktär och allmänna struktur. I Finland bygger näringsskattesystemet på principer om en bred skattebas och en låg samfundsskattesats. I näringsbeskattningen finns för närvarande inte många bestämmelser genom vilka det görs avvikelser från systemet för att gynna vissa skattskyldiga. 

På grund av de omfattande infrastrukturprojekten och utmaningarna med tolkningen av statligt stöd överförs utredningen av innehållet i avvikelsen till den fortsatta beredningen med undantag för den nedan behandlade sociala bostadsproduktionen som det föreslås bestämmelser om i denna proposition. I den fortsatta beredningen ska det potentiella innehållet i ett undantag för infrastrukturprojekt granskas ingående med hänsyn till ovan nämnda funktioner och t.ex. funktioner i energibranschen. 

Statligt understödd social bostadsproduktion 

En del av den offentliga infrastrukturen är s.k. social bostadsproduktion som stöds av staten. Syftet med social bostadsproduktion som stöds av staten är att tillhandahålla bostäder med skäliga priser till människor som på grund av sin bristande betalningsförmåga inte hittar en lämplig bostad på den fria marknaden. Systemet är direkt relaterat med ett element av allmänt intresse. 

I Finland stöder staten social bostadsproduktion, dvs. byggande, anskaffning och ombyggnad av hyres- och bostadsrättsbostäder med skäliga boendekostnader som är avsedda för boende som valts på sociala grunder. Stödet ges som räntestöd för lån som upptagits för detta ändamål. Till räntestödslån hänför sig också alltid statens fyllnadsborgen. Bestämmelser om systemet finns i lagen om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån (604/2001) samt i lagen om kortvarigt räntestöd för byggnadslån för hyreshus (574/2016). Närmare bestämmelser om låne- och stödvillkoren för räntestödslån finns i statsrådets förordning om räntestöd för hyresbostadslån och bostadsrättshuslån (666/2001, räntestödsförordningen), som utfärdats med stöd av ovan nämnda lagar samt i statsrådets förordning om kortvarigt räntestöd för byggnadslån för hyreshus (603/2016). I lagar, förordningar och i myndighetshandlingar som getts med stöd av dem bestäms noggrant om alla förutsättningar för godkännande av räntestödslån och betalning av räntestöd samt om parametrar som ska användas vid beräkningen, övervakningen och justeringen av stödet. 

Staten stöder med hjälp av olika system för stöd som bygger på utbud produktionen av sociala hyresbostäder till skäliga priser även i flera andra europeiska länder. En projektgrupp som tillsatts av miljöministeriet utredde 2014 ändamålsenligheten och effektiviteten i fråga om boendebeskattning och olika stöd som bygger på efterfrågan och utbud. Som en del av projektgruppens slutrapport om effekterna av stöd- och skattesystemen för boende och deras verkningsfullhet (Asumisen tuki- ja verojärjestelmien vaikuttavuus, miljöministeriets rapporter 4/2015) publicerades med stöd av internationella undersökningar en översikt som Pellervon Taloustutkimus utarbetat över stöd för boende som bygger på utbud och efterfrågan i Sverige, Danmark, Frankrike, Österrike, Nederländerna, England och Irland. Enligt översikten är en marknadsbaserad lösning inte socialt optimal när det gäller boende, och därför har den offentliga sektorn i alla de länder som undersöktes strävat efter att förbättra situationen genom sin egen verksamhet. 

Även riksdagens revisionsutskott offentliggjorde i september 2017 ett forskningsprojekt om utvecklingsbehov i bostadspolitiken. I undersökningen jämfördes bland annat boendestödssystemen i Sverige, Norge, Danmark, Tyskland, Österrike, Schweiz, Frankrike, Nederländerna, Belgien och Storbritannien (Asuntopolitiikan kehittämiskohteita, riksdagens revisionsutskotts publikation 1/2017, s. 97—115). 

Bostäder som har finansierats med statligt stöd har i Finland byggs sedan 1949. De huvudsakliga stödformerna har varit statliga aravalån, räntestödslån och borgensförbindelser samt olika understöd. Nämnda understöd, t.ex. understöd för det egna kapitalet i bostäder för studerande och investeringsunderstöd för grupper med särskilda behov, har beviljats för objekt som har fått även aravalån eller räntestödslån. Den stödform som för närvarande är mest central är ovan nämnda räntestöd av statsmedel och statlig borgen i anknytning till det. Räntestödslån har ersatt aravalånen som tidigare beviljades med stöd av aravalagen (1189/1993) och de lagar som föregick den. Den bostads- och lånestock som finansierades med aravalån finns dock fortfarande till stora delar kvar. Målen för aravalånesystemet är i regel de samma som för räntestödslån, och hyres- och bostadsrättsbostäder med aravalån omfattas av samma användnings- och överlåtelsebegränsningar som bostäder med räntestödslån. Bestämmelser som gäller dem finns förutom i aravalagen i aravabegränsningslagen (1190/1993) och i aravaförordningen (1587/1993) som utfärdades med stöd av de aktuella lagarna. Innan de räntestödslagar som är i kraft för närvarande stiftades godkändes räntestödslån med stöd av lagen om räntestöd för hyresbostadslån (867/1980) och lag om räntestöd för bostadsrättshuslån (1205/1993). Även vissa av dessa räntestödslån finns fortfarande. 

Målet för räntestödssystemet är att boende till skäliga priser ska kunna erbjudas hushåll med små och medelstora inkomster samt reellt en stabil utveckling av boendeutgifterna. Med räntestödslån finansieras förutom hyresbostäder även byggande och ombyggnad av bostadsrättshus. Bestämmelser om bostadsrätt som besittningsform finns i lagen om bostadsrättsbostäder (650/1990). Lagen innehåller också bestämmelser som begränsar användning och överlåtelse av bostadsrättsbostäder som finansierats med räntestöds- eller aravalån och som gäller t.ex. definierandet av bruksvederlagen som tas ut hos de boende. Med räntestödslånen finansieras dessutom produktion av sådana delägarbostäder som avses i lagen om delägarbostäder som finansieras med räntestödslån för hyresbostäder (232/2002) samt byggande, anskaffning och ombyggnad av hyresbostäder för grupper som behöver särskilt stöd, t.ex. äldre i dåligt skick och minnessjuka äldre, personer med funktionsnedsättning, rehabiliteringsklienter inom missbrukarvården och mentalvården, bostadslösa samt studerande och ungdomar. Förutsättningen för stödsystemet är att det är förenligt med EU-rättensregler om statligt stöd och att det finns så få konkurrensförvrängande effekter som möjligt. 

Beslut om godkännande av räntestödslån fattas med stöd av den sociala ändamålsenligheten och det ekonomiska behovet av en myndighet som lyder under miljöministeriet, dvs. Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet (ARA). Räntestödslån kan antingen bygga på fasta avkortningar eller på de totala kapitalutgifterna. Statskontoret betalar räntestöd ur statens bostadsfonds medel. Räntestödslån kan godkännas inom ramen för den fullmakt att godkänna lån som årligen fastställs i statsbudgeten. 

Räntestödslån kan beviljas en kommun, ett annat offentligt samfund eller ett allmännyttigt bostadssamfund som ARA har utsett och som uppfyller de lagstadgade villkoren för samfundets verksamhet. Låntagaren kan dessutom vara ett aktiebolag eller ett bostadsaktiebolag som stått under ett sådant samfunds direkta bestämmande inflytande eller ett fastighetsaktiebolag som uppfyller vissa lagstadgade villkor och vars enda verksamhetsområde är att låta bygga hyresbostäder med räntestödslån, äga sådana bostäder och hyra ut dem. I lagstiftningen ställs objektiva grunder för valet och i systemet förenas därmed dels en stram kontroll över hur stödet inriktas och dels insynen i beviljandet av stöd för alla intresserade aktörer. När det gäller samfund som får stöd förutsätts det i lagen att samfundet inte betalar annat till sina ägare än skälig avkastning på de medel som investerats i samfundet. I övrigt ska de medel som influtit i samfundet användas till förmån för samfundet och de boende. Mottagare av tidigare beviljade aravalån har begränsats på motsvarande sätt som räntestödslåntagare i nuläget. 

Bostäder som finansierats med räntestödslån och aravalån omfattas av användnings- och överlåtelsebegränsningar enligt lag. Den hyra som tas ut hos hyresgästerna fastställs enligt självkostnadsprincipen, vilket innebär att det i hyra eller vederlag får tas ut endast det belopp som behövs för finansieringen av bostäderna och utrymmen i anslutning till dem och för utgifterna för en god fastighetshållning. Bostäderna ska anvisas för de hushåll som behöver dem mest. Grunderna för val av hyresgäster är hushållets bostadsbehov, förmögenhet och inkomster så att företräde ges dem som har det mest brådskande behovet av bostad, är minst bemedlade och har de lägsta inkomsterna. Även överlåtelse av bostäder och överlåtelsepriset är begränsat i lag. 

Största delen av statligt stödda bostäder, cirka 60 procent, ägs av kommuner eller kommunala bolag. Det finns sammanlagt cirka 500 bostadssamfund som utsetts till allmännyttiga av ARA och de äger cirka 40 procent av de statligt understödda bostäderna. Den största enskilda ägaren av hyresbostäder som finansierats med räntestöds- eller aravalån är Helsingfors stads bostäder Ab, som ägs helt av Helsingfors stad. Till de övriga största ägarna av statligt understödda hyresbostäder hör stiftelsen Y-Säätiö, Esbo Bostäder Ab och VAV Asunnot Oy. De största bostadsägarna till bostäder som är avsedda för särskilda grupper är Helsingforsregionens studentbostadsstiftelse (HOAS), Nuorisosäätiö, Tyvene Oy och Arttuasunnot Oy. De största ägarna till bostadsrättsbostäder är Asuntosäätiön Asumisoikeus Oy (Asokodit) och TA-Asumisoikeus Oy. När det statligt subventionerade beståndet av hyres- och bostadsrättsbostäder granskas enligt decennium är cirka 11 procent av bostadsbeståndet byggt på 1950- och 1960-talen, 28 procent på 1970-talet, 19 procent på 1980-talet, 22 procent på 1990-talet, 12 procent på 2000-talet och nio procent på 2010-talet. 

Det centrala i subventionerad bostadsproduktion är att det inte är fråga om normal ekonomisk företagsverksamhet i vinstdrivande syfte. Räntestödslåntagare och mottagare av tidigare beviljade aravalån är enligt skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster skyldiga att producera och upprätthålla bostäder enligt systemet. Verksamheten är strikt begränsad genom lag och ARA, Statskontoret och kommunerna övervakar att stödtagarna agerar i enlighet med villkoren och begränsningarna i lag. Att stödet i sin helhet kommer hyresgästerna till godo i form av en förmånligare hyra eller ett förmånligare bruksvederlag garanteras i systemet genom att stödet dimensioneras rätt, räntestödslån beviljas endast utsedda parter och bostäderna omfattas av objektspecifika användnings- och överlåtelsebegränsningar. I lagarna finns bestämmelser t.ex. om fastställande av hyra och vederlag, val av boende samt betalning av avkastning till ägarna. 

Staten har en viktig roll i finansieringen av verksamheten. Skuldkapitalisering har en central roll i verksamheten. Räntestödslånets andel är cirka 80—95 procent av de godtagbara kostnaderna för objektet. Räntestöd betalas endast i den mån som fullgörandet av skyldigheten att tillhandahålla allmännyttiga tjänster kräver det av företaget. Låntagaren är vid genomförandet av projektet skyldig att iaktta bestämmelserna om konkurrens och offentlig upphandling. Förutsättningen för godkännande av räntestödslån är att ARA godkänner byggnadsritningarna och byggkostnaderna för objektet innan arbetet inleds. 

Låntagaren betalar alltid en viss självriskandel av lånets ränta. För den ränta som överstiger självriskandelen betalas en viss del som räntestöd till det kreditinstitut som beviljat lånet. Den ränta som lånebeviljaren tar ut får vara högst lika stor som den ränta som allmänt tillämpas på lån med motsvarande risker och villkor. 

I samfund som hör till statligt understödd social bostadsproduktion iakttas självkostnadsprincipen och därför skulle en begränsning av ränteavdragsrätten sannolikt höja hyrorna och bruksvederlagen åtminstone i de största samfunden som äger statsunderstött bostadsbestånd. En höjning av hyrorna och vederlagen kan ha en negativ effekt på hela systemet med understödd bostadsproduktion och dess mål och betydelse. Den skulle i synnerhet påverka låginkomsthushåll och mindre bemedlade hushåll och därmed höja utgifterna för bostadsbidrag och utkomststöd. 

Genom systemet med statligt understödd bostadsproduktion nås målet av allmänintresse för ett tryggt boende till skäligt pris. Subventionerad bostadsproduktion inbegriper verksamhet som ska tillhandahålla, uppgradera, driva och upprätthålla nödvändig storskalig tillgång i syfte att uppnå målet för verksamheten. Social bostadsproduktion i Finland som bygger på just denna lagstiftning kan anses uppfylla förutsättningarna i direktivet för ett projekt som ska räknas till tillämpningsområdet för undantaget för infrastrukturprojekt. 

Utifrån EU:s bestämmelser om statligt stöd är statligt stöd som beviljas företag för bostadsproduktion stöd som beviljas för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse (SGEI). Med skyldighet att tillhandahålla offentliga tjänster avses då produktion och underhåll av bostäder med skäliga boendekostnader som motsvarar behoven bland hyresgäster som väljs på sociala grunder. 

Social bostadsproduktion är den mest centrala och i eurobelopp största av tjänsterna av allmänt ekonomiskt intresse både i Finland och på annat håll i EU. Enligt förutsättningarna i kommissionens SGEI-beslut ska subventionerade bostäder riktas till personer som på grund av bristande betalningsförmåga inte kan skaffa sig en bostad på marknadsvillkor, stödet ska uttryckligen styras till social bostadsproduktion och får inte sippra ut till den fritt finansierade bostadsmarknaden, inte innehålla överkompensation till företag och företaget får inte ta ut mer än skälig vinst. Medlemsstaterna ska effektivt övervaka att dessa krav uppfylls. Om förutsättningarna uppfylls anses det statliga stödet lämpa sig för EU:s inre marknad. 

Ett undantag som ska beviljas från ränteavdragsbegränsningen är statligt stöd som ges i form av beskattning, eftersom det avviker från den allmänna regleringen av skattesystemet och innebär lättnad i beskattningen för företaget. Av ovan nämnda skäl skulle det vara befogat att undanta skattskyldiga som förverkligar social bostadsproduktion från begränsningen. Av skäl som hänför sig till EU:s regler om statligt stöd skulle det vara ändamålsenligast att inrikta begränsningen på aktörer som har beviljats aravalån eller räntestödslån. Stöd som getts via det undantag som beviljas från ränteavdragsbegränsningen skulle då gälla aktörer som fullgör den skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster som avses i EU:s regler om statligt stöd. Skattestödet skulle då gälla fullgörandet av skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och vara ersättning för det. Föremål för stödet är verksamhet som redan i nuläget i den nationella lagstiftningen har definierats i enlighet med reglerna om statligt stöd. Bestämmelser om de krav på beviljande av stöd som förutsätts i EU-reglerna om statligt stöd finns i ovan nämnda författningar som gäller räntestödssystemet. 

3.4.4  3.4.4. Övergångsbestämmelse för gamla lån

Enligt direktivet får nettoränteutgifter som uppkommer för lån som upptagits före den 17 juni 2016 undantas från ränteavdragsbegränsningen. Undantagsbestämmelsen får dock inte utvidgas till några senare ändringar av sådana lån, som gäller en ökning av lånebeloppet eller lånetiden. 

I Finland har redan före direktivet tillämpats en nationell ränteavdragsbegränsningsbestämmelse och därmed kan ovan avsedda övergångsbestämmelse gälla endast den utvidgning av begränsningen till ränteutgifter för lån som upptagits hos parter som inte är i koncerngemenskap som föreskrivs med anledning av direktivet. För att beräkningen av ränteavdragsbegränsningen ska vara klar skulle det vara befogat att begränsa tillämpningen av övergångsbestämmelsen till endast nettoränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap i alla förvärvskällor. 

En övergångsbestämmelse för gamla lån behövs i synnerhet med tanke på omfattande och långvariga investeringsprojekt. I långvariga projekt där lån har upptagits redan före nämnda datum, har ändringen i ränteavdragsbegränsningen inte varit känd när investeringsbeslutet fattats. Beslut som gäller investeringar och finansieringen av investeringar har fattats förutsatt att finansieringsutgifterna är avdragsgilla i beskattningen. Låneavtal kan vara långa och de komplicerade helheterna i lånearrangemangen kan inkludera flera avtal där villkoren kan vara delvis fasta utan villkor som tillåter översyn eller omstrukturering. 

En övergångsbestämmelse för gamla lån kan av ovan beskrivna skäl anses vara befogad, även om det vid tillämpningen av bestämmelsen kan uppstå tolkningsproblem och även om den kommande lagstiftningsändringen har varit känd i ganska god tid. Stora investeringsprojekt där även ränteavdragsbegränsningen kan ha stor effekt kan vara mycket omfattande och långvariga. 

3.4.5  3.4.5. Undantag på grund av balansjämförelse

I den gällande nationella lagstiftningen ingår ett undantag som baserar sig på balansjämförelse, den s.k. balansbefrielsebestämmelsen, med stöd av vilken begränsningen inte tillämpas, om förhållandet mellan den skattskyldiges eget kapital och balansomslutningen enligt bokslutet är högre eller lika stort som motsvarande relationstal för den fastställda koncernbalansräkningen. I direktivet är balansbefrielselättnaden ett av de frivilliga undantag som direktivet tillåter. Den nationella bestämmelsen och direktivets bestämmelse skiljer sig tekniskt något från varandra. Direktivets bestämmelse förutsätter att ett specialföretags balansräkning värderas enligt samma principer som en koncernbalansräkning. De gällande nationella bestämmelserna innehåller ingen sådan förutsättning. På grund av direktivets minimikaraktär ska en sådan förutsättning fogas till den gällande lagstiftningen. Direktivet tillåter att bestämmelsen tillämpas även när relationstalen skiljer sig högst två procentenheter från varandra. Den gällande nationella bestämmelsen innehåller inte någon motsvarande bestämmelse. Det är fråga om en lindring jämfört med den gällande bestämmelsen. 

Balansbefrielsebestämmelsen togs ursprungligen in i den nationella bestämmelsen för att den nya åtstramningen i företagsbeskattningen vars verkningar ännu var okända också skulle lämna rum för flexibilitet. Motsvarande flexibilitet hade också använts i ränteavdragsbegränsningar i vissa andra stater. Avsikten med bestämmelsen har varit att lindra verkningarna av den nya begränsningen för den centraliserade koncernfinansieringen. 

Vid konsekvensbedömning är det inte möjligt att på ovan beskrivet sätt utreda hur det allmänt registrerade ursprungliga syftet uppnåtts. Vid konsekvensbedömningar har dock omfattningen av användningen av lättnaden och verkningarna i euro bedömts på det sätt som förutsätts i riksdagens uttalande (RSv 156/2012 rd). Enligt finansutskottets betänkande om uttalandet (FiUB 31/2012 rd) förutsätter de nya bestämmelserna uppföljning och eventuella justeringar om det visar sig nödvändigt. Enligt betänkandet är det viktigt att uppföljningen ger information om skattepraxis eftersom metoderna för skatteplanering kan ändras på grund av lagändringen. Utskottet har av dessa skäl föreslagit att effekterna av lagändringarna följs upp och en fortsatt bevakning av lagen. 

Balansbefrielsebestämmelsen har vid konsekvensbedömningar noterats betydligt minska ränteavdragsbegränsningsbestämmelsens effekt. Med stöd av balansbefrielsebestämmelsen under skatteåret 2016 befriades 59 företag från begränsningen när det befriade ränteutgiftsbeloppet totalt var cirka 215 miljoner euro, dvs. mer än en tredjedel av de i övrigt icke avdragsgilla ränteutgifterna. Vid konsekvensbedömningar har det med stöd av kalkyler bedömts att bevarandet av den nuvarande balansbefrielsen skulle innebära att mellan cirka sex och åtta procent av samfundens samtliga nettoränteutgifter befrias från begränsningen. Balansbefrielsens betydelse kan dock sannolikt bli större än väntat. Detta beror på att om begränsningen utsträcks även till situationer som inte gäller en intressegemenskap skulle sannolikt fler företag än för närvarande kräva balansbefrielse och med stöd av det bli befriade från begränsningen. 

Det har i rättspraxis visat sig besvärligt att tillämpa balansbefrielsebestämmelsen i synnerhet i ägarstrukturer med fonder. Föremål för granskning i balansjämförelsen är koncernbalansräkningen som vid tillämpningen av begränsningen beaktas vid bedömningen av den skattskyldiges skuldsättning i förhållande till företagsgruppens genomsnittliga skuldsättning. Balansbefrielsebestämmelsen har kunnat leda till speciella situationer som inte motsvarar syftet med bestämmelsen när den skattskyldige t.ex. ägs av en fond. I sådana situationer har det visat sig mycket besvärligt att fastställa en jämförbar och i bestämmelsen avsedd koncernbalansräkning. Beroende på situation har beskattningen då kunnat bli gynnsam eller ogynnsam för den skattskyldige. 

Syftet med ränteavdragsbegränsningen är att trygga skattebasen och mot bakgrunden av det undantas från begränsningen med stöd av balansbefrielsebestämmelsen en stor mängd ränteutgifter som med stöd av huvudregeln skulle omfattas av begränsningen. Detta skulle stödja en strykning av balansbefrielsebestämmelsen. En strykning av bestämmelsen skulle å andra sidan onödigt skärpa beskattningen i situationer där det skulle finnas ett behov av bestämmelsen på grund av stora ränteutgifter grundade på genuin affärsverksamhet och exempelvis en centraliserad koncernfinansieringslösning. I sådana situationer skulle det i fortsättningen även finnas ett större behov av balansbefrielsebestämmelsen än nu när lagstiftningen skärps i fråga om ränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap. I fortsättningen kan det finnas ett ännu större behov av balansbefrielsebestämmelsen också i fråga om sådana skattskyldiga som inte för närvarande berörs av ränteavdragsbegränsningen. De kan t.ex. vara bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag som hör till koncerner för institutionella investerare. Effekterna av en skärpt lagstiftning har på grund av informationsluckor inte till fullo kunnat bedömas helt övergripande och därför kan en utvidgning av lagstiftningen ha överraskande negativa och oändamålsenliga konsekvenser. En strykning av balansbefrielsebestämmelsen skulle ytterligare framhäva sådana konsekvenser och det är ändamålsenligt att bevara balansbefrielsebestämmelsen för att minimera dessa. Tillämpningspraxis för bestämmelsen har klarnat med anledning av HFD:s färska beslut om fondstrukturer som beskrivs ovan i avsnitt 2.1.2, och därför skulle det vara möjligt och för att undvika nya tolkningssituationer även befogat att hålla kvar bestämmelsen huvudsakligen i dess nuvarande form. Det är inte ändamålsenligt att lindra den gällande bestämmelsen på det sätt som direktivet tillåter och tillämpa bestämmelsen även när relationstalen skiljer sig högst två procentenheter från varandra. 

På grund av direktivets minimikaraktär ska det till lagstiftningen fogas ett krav enligt vilket balansräkningar som ska jämföras ska värderas enligt samma metod. Ett sådant krav ingår inte i den gällande bestämmelsen, och i jämförelsen har t.ex. kunnat användas ett specialbolags balansräkning som upprättats i enlighet med den nationella bokföringslagstiftningen och en koncernbalansräkning som upprättats i enlighet med de internationella redovisningsstandarderna. I praktiken har en sådan situation varit allmän i finländska dotterbolag som hör till internationella koncerner. Detta beror t.ex. på att det koncernbidragssystem som ska tillämpas i beskattningen inte är förenligt med de internationella redovisningsstandarderna, vilket innebär att det har varit ändamålsenligt för dotterbolag som tillämpar koncernbidragslagen att upprätta boksluten i enlighet med den nationella bokföringslagstiftningen. 

I syfte att uppfylla direktivets krav och för att möjliggöra tillämpningen av bestämmelsen om balansbefrielse även i ovan beskrivna fall skulle det vara ändamålsenligt att i bestämmelsen ta in möjligheten att göra en jämförelse även när den skattskyldige kan framställa uppgifterna i anpassad form i den jämförda balansräkningen. För att undvika tolkningssituationer ska anpassningen i alla situationer göras enhetligt så att koncernbokslutet görs i den form som det skulle ha haft om det hade upprättats enligt samma metod som den skattskyldiges bokslut. 

3.4.6  3.4.6. Beräkning av beloppet av avdragsgill ränta och EBITDA på bolags- eller koncernnivå

Enligt den gällande nationella bestämmelsen beräknas beloppet av avdragsgill ränta och EBITD för enskilda bolag och inte för en hel koncern. Direktivet medger detta och möjliggör även beräkning av avdragsrätten och EBITDA för hela koncernen. 

I Finland beskattas koncernbolag som särskilda skattskyldiga och i beskattningen tillämpas inte konsolidering av koncernbolag, utan ett koncernbidragssystem. Beräkning av avdragsrätten och EBITDA på koncernnivå med stöd av den option som avses i direktivet skulle i Finland förutsätta att det beräknas en separat konsoliderad EBITDA och att avdragsrätten därefter ges enskilda bolag. Detta skulle betydligt komplicera bestämmelsen och därför är det motiverat att begränsningen även i fortsättningen på samma sätt som den nuvarande begränsningen i Finland tillämpas på bolagsnivå. 

3.4.7  3.4.7. Beräkningsgrund

Enligt den gällande nationella bestämmelsen beräknas den procentbaserade begränsningen med stöd av företagets EBITDA. Utgångspunkten i direktivet är en beräkning baserad på EBITDA. I skäl 8 är det dock tillåtet att även bestämma en strängare beräkningsgrund med stöd av den skattskyldiges EBIT som modifieras på lämpligt sätt. 

I den nationella begränsningen baserade sig beräkningsgrunden för procentandelen ursprungligen på EBITDA och innehöll också förluster av finansieringstillgångar och värdeförändringar. Senare ändrades beräkningsgrunden så att förluster av finansieringstillgångar och värdeförändringar inte lades till resultatet av näringsverksamheten. Genom ändringen undanröjdes den oklarhet som funnits vid tillämpningen av bestämmelsen i fråga om vad som avses med förluster av finansieringstillgångar och värdeförändringar. 

Frågan om huruvida begränsningen beräknas med stöd av EBITD eller EBITDA har inte någon stor betydelse i finländska förhållanden. Detta beror på att hos samfund vars nettoränteutgifter är minst 500 000 euro är EBITD i praktiken lika stort som EBITDA. Vid konsekvensbedömning har konstaterats att den sammanräknade differensen mellan EBITDA och EBITD är cirka tre miljoner euro i denna samfundsgrupp. 

Den gällande nationella modellen som stöder sig på beräkningsgrunden EBITD är ett strängare beräkningssätt än direktivets modell och vid konsekvensbedömningarna har inte noterats något behov av att ändra beräkningsgrunden. Den gällande regleringen behöver inte ändras till dessa delar. 

3.4.8  3.4.8. Periodisering

Enligt den gällande nationella lagstiftningen får nettoränteutgifter som inte kan dras av under skatteåret dras av från inkomsterna under de följande skatteåren. Icke avdragsgilla nettoränteutgifter från tidigare år får dock inte dras av till större belopp än vad avdragsgränserna för det följande skatteåret medger. Det ska inte finnas någon tidsgräns för avdrag och ägarbyten ska inte påverka utnyttjandet av avdragsrätten. 

Den gällande nationella bestämmelsen motsvarar en av de alternativa periodiseringsmodellerna i direktivet. Den gällande nationella lagstiftningen är inte lindrigare än direktivet, och i konsekvensbedömningar har inte noterats något behov av att ändra periodiseringsregeln. Utgångspunkterna i den gällande lagstiftningen behöver inte ändras till dessa delar. Den gällande bestämmelsen bör dock ändras så att de ändringar som föreslås i tillämpningen av ränteavdragsbestämmelsen i bestämmelsen beaktas även i fråga om lån som upptagits hos parter som inte är i koncerngemenskap och i alla förvärvskällor. 

3.4.9  3.4.9. Undantag för finanssektorn

Skillnaderna mellan direktivet och den nationella lagstiftningen i fråga om ett undantag för finanssektorn 

Den nuvarande nationella ränteavdragsbegränsningen gäller inte kreditinstitut, försäkringsanstalter eller pensionsanstalter och inte heller till vissa delar företag som hör till samma koncern som dessa. Ett s.k. finansiellt undantag för dessa samfund har i den nationella lagstiftningen ansetts motiverat, eftersom dessa samfunds verksamhet och soliditet regleras och övervakas med stöd av annan lagstiftning och eftersom det finns särskilda poster i deras bokslut. 

Undantaget för finanssektorn omfattar för närvarande främst kreditinstitut, som enligt kreditinstitutslagen kan vara inlåningsbanker eller kreditföretag. Till tillämpningsområdet för undantaget hör också företag som hör till samma finansiella företagsgrupp som ett kreditinstitut. En finansiell företagsgrupp enligt 16 § i kreditinstitutslagen består av koncernens moderkreditinstitut eller ett annat holdingföretag än ett värdepappersföretag samt av dotterföretag till moderföretaget. Dotterföretag till en finansiell företagsgrupp är kreditinstitut, utländska kreditinstitut, värdepappersföretag eller med dem jämförbara utländska företag, finansiella institut eller tjänsteföretag. Ovan nämnda dotterföretag definieras i kreditinstitutslagen och t.ex. med finansiellt institut avses ett finansiellt institut som avses i EU:s kapitalkravsförordning, vars definition är omfattande och bland annat inbegriper fondens förvaltningsföretag och vissa finansiella holdingföretag. När det gäller tjänsteföretag har definitionen förtydligats även i regeringens proposition med förslag till kreditinstitutslag (RP 39/2014 rd), enligt vilken tjänsteföretag är koncernföretag vilkas huvudsakliga verksamhet består i att producera tjänster för ett eller flera kreditinstitut, till exempel genom att äga, inneha eller förvalta fastigheter eller för ett eller flera kreditinstitut producera databehandlingstjänster. Det nuvarande undantaget omfattar även försäkringsanstalter, deras holdingföretag och holdingsammanslutningar till finans- och försäkringskonglomerat samt pensionsanstalter. 

Även direktivet tillåter att finansiella företag lämnas utanför ränteavdragsbegränsningen. Definitionen på finansiellt företag i direktivet skiljer sig dock delvis från den gällande nationella lagstiftningen. Det undantag som direktivet medger bygger på att varje finansiellt företag fristående ska uppfylla någon av definitionerna i direktivet och att det inte befrias från ränteavdragsbegränsningsregleringen i direktivet enbart genom att höra till en finansiell koncern. Undantaget i direktivet gäller också situationer där finansiella företag är en del av en koncern för affärsredovisningsändamål, även om koncernens huvudsakliga verksamhetsområde inte är finanssektorn. Enligt direktivet anses en koncern för affärsredovisningsändamål bestå av alla företag som är fullt integrerade i den koncernredovisning som upprättats i enlighet med internationella redovisningsstandarder eller nationella finansiella redovisningssystem. 

Finansiella företag definieras i direktivet i huvudsak med stöd av definitioner som ingår i vissa andra direktiv eller förordningar. Direktivet omfattar t.ex. kreditinstitut (artikel 2.5 a), auktoriserade försäkringsföretag som avses i Solvens II-direktivet (2009/138/EG) (artikel 2.5 b) och återförsäkringsföretag (artikel 2.5 c) samt vissa pensionsinstitut (artikel 2.5 d och e). Till dessa delar motsvarar definitionerna på finansiella företag i den gällande nationella bestämmelsen och i direktivet i hög grad varandra. 

När det gäller värdepappersföretag (artikel 2.5 a) hänvisas i direktivet till definitionen i den s.k. MiFID-regleringen (direktiv 2004/39/EG, som omarbetats genom direktiv 2014/65/EU). Det nuvarande undantaget från de nationella bestämmelserna om ränteavdragsbegränsning förutsätter att ett värdepappersföretag är ett dotterföretag som hör till en finansiell företagsgrupp som avses i 16 § i kreditinstitutslagen, medan åter undantaget i direktivet omfattar även enskilda värdepappersföretag som inte hör till en koncern. På denna punkt kan definitionen i direktivet vara mer omfattande än det nuvarande undantaget. 

Enligt artikel 2.5 a i direktivet kan ett finansiellt företag också vara ett förvaltningsbolag för företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (fondföretag), dvs. ett förvaltningsbolag enligt det s.k. UCITS-direktivet 2009/65/EU. Enligt den gällande nationella lagstiftningen kan ett fondbolag omfattas av undantaget när det är dotterföretag i en finansiell företagsgrupp. Undantaget i direktivet omfattar också enstaka förvaltningsbolag som inte hör till en koncern. På denna punkt kan definitionen i direktivet vara mer omfattande än det nuvarande undantaget. 

Direktivets definition täcker också följande finansiella företag som i princip inte omfattas av det gällande nationella undantaget  

— fondföretag (artikel 2.5 g), 

— förvaltare av alternativa investeringsfonder (AIF-förvaltare) (artikel 2.5 a), 

— alternativa investeringsfonder (AIF-fonder) (artikel 2.5 f), 

— centrala motparter (artikel 2.5 h), och 

— värdepapperscentraler (artikel 2.5 i). 

Å andra sidan är definitionen i direktivet till vissa delar snävare än den gällande nationella bestämmelsen. Följande sammanslutningar kan enligt den gällande nationella lagstiftningen omfattas av undantaget för finanssektorn, men uppfyller vanligtvis inte någon av direktivets definitioner på finansiella företag: 

— andra moderholdingföretag i en finansiell företagsgrupp som avses i kreditinstitutslagen än värdepappersföretag, dvs. i enlighet med definitionen i kreditinstitutslagen finansiella holdingföretag eller blandade finansiella holdingföretag som avses i EU:s kapitalkravsförordning 

— sådana dotterföretag i en finansiell företagsgrupp som avses i kreditinstitutslagen vilka inte fristående uppfyller någon av definitionerna på finansiella företag i direktivet, t.ex. tjänsteföretag som hör till en finansiell företagsgrupp och vissa finansinstitut 

— holdingföretag för försäkringsanstalter 

— sådana konglomerats holdingsammanslutningar som avses i lagen om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat (699/2004), dvs. moderföretag som inte är reglerade företag. 

Den gällande nationella lagstiftningen måste med anledning av direktivet ändras åtminstone så att undantaget inte längre utsträcker sig till ovan nämnda andra moderholdingföretag i en finansiell företagsgrupp, företag som huvudsakligen producerar tjänster och hör till samma koncern som kreditinstitut och vissa finansinstitut, holdingföretag för försäkringsanstalter samt finans- och försäkringskonglomerats holdingsammanslutningar. Direktivet förutsätter att sådana koncernbolag som i huvudsak ska räknas till andra än faktiska finansiella sammanslutningar i fortsättningen ska omfattas av ränteavdragsbegränsningarna. 

Utmärkande för finanssektorn och OECD:s rapport 

Enligt direktivet tillåts finansiella företag tillämpa undantaget på grund av sektorns särdrag som kräver ett mer skräddarsytt tillvägagångssätt. Specialregler för finanssektorn har med undantag för ovan beskrivna undantag dock inte kunnat fastslås i direktivet, eftersom diskussionerna på detta område ännu inte är tillräckligt slutgiltiga på internationell nivå och inom unionen. I direktivet avses de diskussioner som inom ramen för åtgärd 4 i OECD:s BEPS-projekt har förts om tillämpningen av ränteavdragsbegränsningsbestämmelsen på finansiella företag. 

OECD publicerade en uppdaterad rapport om åtgärd 4 först sedan direktivet antagits i december 2016. I rapportens tredje del behandlas tillämpningen av bestämmelserna om ränteavdragsbegränsning i beskattningen av finansiella företag. Finansiella företag definieras inte i rapporten, men där hänvisas i huvudsak till kreditinstitut (banker) och försäkringsbolag. I rapporten konstateras att finansiella företag jämfört med andra sektorer har färre möjligheter till aggressiv skatteplanering med hjälp av räntor. Detta beror på särdragen och specialregleringen inom finanssektorn. Rapporten innehåller inte någon allmän rekommendation om att tillämpa eller inte tillämpa bestämmelserna om ränteavdragsbegränsning på finansiella företag, eftersom situationerna varierar enligt land och sektor. I rapporten konstateras att behovet av bestämmelser om ränteavdragsbegränsning bör utredas särskilt i respektive stat med hänsyn till andra bestämmelser som gäller sektorn och sektorns särdrag i den aktuella staten. Om ränteavdragsbegränsningen tillämpas även på finansiella företag ska det enligt rapporten samtidigt sörjas för att begränsningen inte gör kapitalregleringen för sektorn mindre effektiv eller strider mot den. Nedan behandlas de iakttagelser som presenteras i rapporten. 

I bankers och försäkringsbolags resultat har räntor en stor betydelse. Finansiella företag är de viktigaste finansiärerna, i form av antingen skuldfinansiering eller investeringar och därför uppstår oftast nettoränteinkomster för dessa företag och inte nettoränteutgifter som inom andra sektorer. Banker och försäkringsbolag är också föremål för kapitalkrav, vilket för sin del kan ha en inverkan på hur stor del av dessa företags kapital som består av skuld. 

Enligt rapporten hänför sig de huvudsakliga BEPS-riskerna för finansiella företag till för höga ränteavdrag och att skattefria inkomster finansieras med skuld. Enligt rapporten varierar nivån på dessa risker enligt om det är fråga om ett egentligt finansiellt företag (dvs. en bank eller ett försäkringsbolag) eller ett annat bolag som hör till samma koncern som finansiella företag. I rapporten behandlas också vilken effekt en eventuell ränteavdragsbegränsning skulle ha för dessa risker. 

Enligt rapporten förhindrar affärsmässiga aspekter i finansiella företag och kapitalkraven på finansinstitut vanligen redan i sig uppkomsten av alltför stora ränteutgifter eftersom regleringen är inriktad på enskilda finansiella företag (solo-regulated). Möjligheterna till en alltför stor andel skuld i kapitalet i sådana faktiska finansiella företag är i enlighet med vad som konstateras ovan begränsade. I rapporten har dock förts fram risker i anknytning till för höga ränteavdrag och de kan gälla även faktiska finansiella företag i vissa specialsituationer. I rapporten nämns t.ex. en situation där instrument som dock anses som främmande kapital i beskattningen kan räknas till egna tillgångar enligt kapitalregleringen. Då är ett finansiellt företags skuldkapital större i beskattningen än vid granskningen av kapitalkraven. I rapporten nämns också en situation där ett finansiellt företag har endast en filial i en annan stat. Enligt rapporten har många stater inga särskilda kapitalkrav, om verksamheten bedrivs via en filial. Så är fallet t.ex. i EU där det inte ställs separata kapitalkrav på EES-filialer i den stat där filialen är placerad, utan de räknas med i kravet för hela banken. Enligt rapporten finns det en risk för att ett finansiellt företags fasta driftsställe kan kräva för stora ränteavdrag utan några som helst begränsningar. Enligt rapporten kan risken dock hanteras med hjälp av OECD:s rapport 2010 om allokering av filialers inkomster och utgifter (Report on the Attribution of Profits to Permanent Establishments). Enligt sistnämnda rapport kan det till ett fast driftsställe allokeras t.ex. den mängden fritt eget kapital som skulle vara obligatorisk för ett separat bolag som bedriver motsvarande verksamhet i målstaten, om man beaktar kraven på kapitalregleringen i målstaten. 

När det gäller ränteavdragsbegränsningar som ska tillämpas på faktiska finansiella företag konstateras det i rapporten att eftersom största delen av bankerna och försäkringsbolagen har nettoränteinkomster, skulle en EBITDA-baserad bestämmelse som bygger på nettoränteutgifter inte ha någon inverkan på dem. Därför kan staterna lämna dessa företag utanför tillämpningsområdet för bestämmelsen om ränteavdragsbegränsningen. I rapporten konstateras att det dock finns stater som kan önska tillämpa bestämmelsen konsekvent inom alla sektorer, vilket gör att bestämmelsen blir tillämplig även på banker och försäkringsbolag. I rapporten har fästs uppmärksamhet bland annat vid att banker och försäkringsbolag vanligtvis har en väldigt låg eller negativ EBITDA. Detta kan enligt rapporten leda till att ränteutgifterna inte alls är avdragsgilla, om en bank eller ett försäkringsbolag i undantagsfall hamnar i en situation med mer nettoränteutgifter än nettoränteinkomster. Detta skulle ha stora konsekvenser i synnerhet för bankernas funktionsförmåga. 

Enligt iakttagelserna i rapporten finns de största riskerna för en aggressiv skatteplanering i anknytning till för höga ränteavdrag inom finanssektorn dock i så kallade andra bolag som hör till samma koncern som ett finansiellt företag (non-solo regulated). Kapitalreglering i en finansiell företagsgrupp kan enligt rapporten även förhindra för stora ränteutgifter i andra än uttryckligen finansiella företag i gruppen. I rapporten konstateras dock att trots detta kan dessa så kallade andra bolag i vissa stater ha möjligheter till för höga ränteavdrag. I rapporten behandlas effekten av bestämmelsen om ränteavdragsbegränsning för dessa situationer beroende på om begränsningen tillämpas på koncernnivå eller på de enskilda bolagen. I den mån bestämmelsen tillämpas på enskilda bolag konstateras det i rapporten att så kallade andra bolag kan ha nettoränteutgifter som har orsakats av finansiering av bank- eller försäkringsverksamhet, men bolagen kan ha en mycket låg skattemässig EBITDA på grund av vilken alla nettoränteutgifter är icke avdragsgilla. I rapporten konstateras att stater som tillämpar ett bolagsspecifikt tillvägagångssätt bör överväga åtgärder för att denna effekt ska beaktas t.ex. genom att undanta lån som upptagits för att finansiera bank- eller försäkringsverksamhet från tillämpningsområdet för ränteavdragsbegränsningsbestämmelsen. I rapporten konstateras dock också att staterna kan komma fram till att sådana åtgärder inte behövs. När ränteavdragsbegränsningsbestämmelsen konsekvent tillämpas på enskilda bolag i alla sektorer, kan det för alla samfund uppstå icke avdragsgill nettoränteutgift till följd av finansieringen av ett annat samfunds verksamhet. Enligt rapporten är ett bolag som hör till en bank- eller försäkringskoncern då inte nödvändigtvis i en sämre situation än ett bolag inom en annan sektor, även om bestämmelserna om kapitalkrav kan begränsa bank- och försäkringskoncerners möjligheter att arrangera sina lån för att undvika en sådan situation. 

Risker med aggressiv skatteplanering i anknytning till finansiering av skattefria inkomster finns enligt rapporten såväl i faktiska finansiella företag som i så kallade andra företag som hör till samma koncern som dessa. Enligt rapporten kan affärsmässiga aspekter och kapitalkrav på finansiella företag som sådana förhindra att skattefria inkomster finansieras med lån och anknytande avdrag för ränteutgifter. I den mån de inte räcker och förvärvandet av skattefria inkomster kan vara förknippat med risker, kan staterna enligt rapporten överväga andra åtgärder. Enligt rapporten skulle en ränteavdragsbegränsning som tillämpas på de enskilda bolagen vara ett skydd för denna risk och ställa bolag inom samma finansiella koncern i samma situation som bolag inom andra sektorer. Begränsningen av ränteavdrag har dock ingen effekt för faktiska finansiella företag med nettoränteinkomster. I rapporten presenteras olika staters tillvägagångssätt för att förvärva skattefria inkomster. Enligt rapporten kan riskerna vid finansieringen av skattefria inkomster eventuellt begränsas även t.ex. med hjälp av lagstiftningen om bassamfund. 

Bedömning av alternativ för genomförande av undantaget för finanssektorn 

Kapitalkrav för finansiella företag övervakas i Finland beroende på samfund och bestämmelser samfundsvis eller gruppvis. Det gällande nationella undantaget för finanssektorn i bestämmelserna om ränteavdragsbegränsningen gör det möjligt att tillämpa undantaget även på andra än faktiska finansiella företag, dvs. vissa koncernbolag. När det föreskrevs om den nuvarande begränsningen ansågs det ändamålsenligt att även sådana koncernbolag som eventuellt övervakas endast på gruppnivå ska omfattas av undantaget. 

Om undantaget för finanssektorn hålls kvar, förutsätter minimiregleringen i direktivet på ovan beskrivet sätt att definitionen på finansiella företag ändras och att varje finansiellt företag i fortsättningen fristående ska uppfylla någon av definitionerna i direktivet. Med avvikelse från nuläget ska så kallade andra bolag som hör till en finansiell koncern och t.ex. är föremål för tillsyn på gruppnivå, men inte är faktiska finansiella företag, i fortsättningen omfattas av begränsningen. Således ska den föreslagna nya lagstiftningen i princip tillämpas på ränteavdrag för tjänsteföretag i kreditinstitutskoncerner, även om undantaget för finanssektorn tas in i den. 

I Finland tillämpas ränteavdragsbegränsningen på enskilda bolag och på denna punkt föreslås inga ändringar i propositionen. En bolagsspecifik tillämpning av bestämmelsen om ränteavdragsbegränsning på andra bolag som hör till finansiella koncerner än faktiska finansiella bolag leder till att dessa bolag både vad gäller finansiering av för höga ränteavdrag och skattefria inkomster är i samma ställning som företag inom andra sektorer. Den minimireglering som direktivet förutsätter kan således även minska uppkomsten av sådana risker som beskrivs i OECD:s rapport i fråga om s.k. andra bolag. 

Om undantaget för finanssektorn inom de gränser som direktivet medger i stort sett bevaras så att det motsvarar det gällande undantaget, förändras situationen inte för de ordinarie finansiella företagen, dvs. företag som uppfyller direktivets förutsättningar. Exempelvis på kredit- och pensionsanstalter eller ett utländskt kreditinstituts finländska filial ska de nya bestämmelserna inte tillämpas över huvud taget. I Finlands detaljistbankverksamhet är utländska bankkoncerners filialer betydande. Även utländska försäkringsföretag har många filialer i Finland. I OECD:s rapport beskrivs potentiella risker med alltför stora ränteavdrag i anknytning till dessa strukturer. Enligt OECD:s rapport och utlåtandena om propositionsutkastet kan en potentiell risk med filialstrutkurerna dock minskas t.ex. genom bestämmelser om internprissättning. 

Undantaget för finanssektorn i direktivet är på ovan konstaterat sätt en frivillig bestämmelse. Om undantaget för finanssektorn stryks, skulle rätten till ränteavdrag i beskattningen skärpas i alla samfund som räknas till finansiella företag och inte endast i så kallade andra bolag. I beskattningen av kredit-, försäkrings- och pensionsanstalter skulle begränsningen i regel inte ha någon betydelse, eftersom dessa företag i allmänhet har större ränteintäkter än ränteutgifter. 

Om undantaget för finanssektorn stryks helt och ordinarie finansiella företag dock undantagsvis har nettoränteutgifter, kan begränsningen av rätten till ränteavdrag enligt utlåtandena om propositionsutkastet avsevärt äventyra t.ex. bankernas funktionsförmåga. Dessutom finns det vissa aktörer i finanssektorn, t.ex. värdepappersföretag, för vilka det kan uppkomma även nettoränteutgifter. En utvidgning av tillämpningen av ränteavdragsbegränsningen till finansiella företag skulle också förutsätta separata tekniska bestämmelser där särdragen i branschen beaktas, t.ex. att EBITDA bildas på ett annat sätt. 

När det gäller AIF-fonder kan även aspekter på Finlands konkurrenskraft beaktas. I utlåtanden om propositionsutkastet har föreslagits att AIF-fonder flyttas ut från Finland, om deras omvärldsvillkor i Finland försämras jämfört med andra länder. Enligt utlåtandena kan detta även ha effekt för finländska företags tillgång till finansiering. I utlåtandena har inte utvärderats eventuella kvantitativa konsekvenser och på grund av att det inte finns något informationsunderlag har de inte heller kunnat utvärderas vid beredningen av propositionen. Bland de övriga EU-staterna har åtminstone Danmark, Belgien och Luxemburg i sina förslag till genomförandet av direktivet fört fram att undantaget för finanssektorn ska tas i bruk. 

Tillämpningen av ränteavdragsbegränsningen på finansiella företag kan ha följder som är svåra att förutsäga och oändamålsenliga och som även mera allmänt kan inverka på t.ex. anskaffningen av företagsfinansiering. Med avseende på det ovan nämnda och med hänsyn till att den motivering som ligger till grund för den gällande lagstiftningen fortfarande är betydelsefull och att den bolagsspecifika tillämpningen av ränteavdragsbegränsningen på andra bolag än faktiska finansiella företag bedöms effektivt förhindra även de finansiella BEPS-risker som beskrivs i OECD:s rapport, föreslås i propositionen att undantaget för finansiella företag bevaras. 

Nytt undantag för finanssektorn 

Undantaget för finanssektorn i direktivet har på ett noga avgränsat sätt definierats med stöd av vissa EU-rättsakter och de aktuella finansiella företagen omfattas av en omfattande och förpliktande specialreglering. Om undantaget för finanssektorn genomförs helt och hållet enligt förteckningen i direktivet innebär undantaget inga problem när det gäller statligt stöd. I propositionen föreslås att undantaget för finanssektorn genomförs i den form som direktivet medger, varvid tillämpningsområdet skulle vara delvis mera omfattande och delvis snävare än den gällande regleringen. Nedan behandlas de mest centrala definitionerna i direktivet och deras förhållande till den nuvarande lagstiftningen. 

Enligt propositionen ska begränsningen av avdraget för ränteutgifter inte tillämpas på sådana kreditinstitut som avses i kreditinstitutslagen. Förslaget motsvarar till dessa delar den nuvarande lagstiftningen. 

Ränteavdragsbegränsningen ska inte heller tillämpas på sådana värdepappersföretag som avses i lagen om investeringstjänster (747/2012) eller fondbolag som avses i lagen om placeringsfonder (48/1999). Enligt gällande lagstiftning kan ett värdepappersföretag eller ett fondbolag omfattas av undantaget för finanssektorn om det är en del av en kreditinstitutskoncern. Enligt propositionen kan även ett enskilt värdepappersföretag eller fondbolag omfattas av undantaget och därmed stå utanför tillämpningsområdet för ränteavdragsbegränsningarna. Det kapitalkrav som ställs i lagstiftningen om värdepappersföretag begränsar företagens risktagande. Även fondbolagens verksamhet övervakas. Utvidgningen av tillämpningsområdet även till enskilda värdepappersföretag och fondbolag bedöms inte leda till att BEPS-riskerna ökar. Finansmarknadslagstiftningen möjliggör att ett bolag har s.k. dubbel auktorisation, dvs. bolaget är både ett fondbolag enligt lagen om placeringsfonder och en AIF-förvaltare enligt lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder (162/2014). Även AIF-förvaltare omfattas av omfattande och förpliktande speciallagstiftning och undantaget för finanssektorn skulle i enlighet med direktivet även tillämpas på dem. 

När det gäller försäkringsföretag omfattas ett i försäkringsbolagslagen avsett försäkringsbolag eller återförsäkringsbolag som fått koncession av undantaget för finanssektorn. Dessutom ska undantaget tillämpas på försäkringsföreningar som avses i lagen om försäkringsföreningar (1250/1987). Propositionen motsvarar till dessa delar den nuvarande lagstiftningen. Däremot skulle t.ex. ett finans- och försäkringskonglomerats holdingföretag som ingår i den gällande lagstiftningen och avses i lagen om tillsyn över finans- och försäkringskonglomerat (699/2004) inte omfattas av undantaget, eftersom det inte är ett sådant auktoriserat försäkringsföretag som avses i Solvens II-direktivet. 

I den gällande lagstiftningen hänvisas allmänt till försäkringsföretag med begreppet försäkringsinstitut som nationellt räknas inbegripa även försäkringskassor enligt lagen om försäkringskassor (1164/1992). Det undantag som möjliggörs i direktivet lämpar sig dock inte för en sådan försäkringskassa som avses i lagen om försäkringskassor, eftersom Solvens II-direktivet som nämns i direktivet inte tillämpas på försäkringskassor. Bland försäkringskassor är dock sjuk- och begravningshjälpskassorna med stöd av 20 § i inkomstskattelagen skattefria samfund och står därmed redan annars utanför tillämpningsområdet för ränteavdragsbegränsningen. Pensionskassor kan uppfylla förutsättningarna i definitionerna på pensionsinstitut i direktivet, vilka behandlas nedan. 

När det gäller pensionsanstalter omfattas arbetspensionsanstalter enligt arbetspensionslagarna av undantaget på samma sätt som nu, t.ex. arbetspensionsförsäkringsbolag samt pensionsstiftelser och pensionskassor som verkställer de lagstadgade arbetspensionerna. Undantaget omfattar dessutom sådana pensionskassor som avses i lagen om försäkringskassor och sådana pensionsstiftelser som avses i lagen om pensionsstiftelser (1774/1995) som utövar tilläggspensionsverksamhet och som inte har befriats från tillämpningsområdet för det s.k. tilläggspensionsdirektivet (2003/41/EG, som omarbetats genom direktiv 2341/2016/EU) genom ett nationellt undantag. 

Enligt utlåtandena om propositionsutkastet kan ränteavdragsbegränsningen ha stora konsekvenser i synnerhet för fastighetsbolag som ägs av försäkringsbolag och arbetspensionsbolag samt för kreditinstitutens tjänsteföretag. Konsekvensbedömningar av bostads- och fastighetsaktiebolag behandlas i avsnitt 4.3.3. 

Kreditinstituts tjänsteföretag, inklusive fastighetsbolag, omfattas av det gällande undantaget för finanssektorn på grund av att de hör till en finansiell företagsgrupp. I enlighet med det som konstateras ovan möjliggör undantaget för finanssektorn i direktivet inte att sådana tjänsteföretag inkluderas i det nya undantaget. Försäkringsbolags och arbetspensionsbolags fastighetsbolag har hittills vanligen stått utanför tillämpningsområdet för den nuvarande ränteavdragsbegränsningen på den grunden att bestämmelserna i inkomstskattelagen har tillämpats på dem. I punkt e) i förteckningen över finansiella företag i artikel 2.5 i direktivet hänvisas till juridiska personer som har inrättats för investeringar i vissa pensionssystem. Undantaget kan omfatta investeringsbolag som ägs helt av arbetspensionsbolag, t.ex. ömsesidiga fastighetsaktiebolag och bostadsaktiebolag, eftersom de kan jämställas med bolagens direkta investeringar. 

Det föreslagna undantaget täcker i enlighet med direktivet även AIF-fonder. I direktivet om förvaltare av AIF-fonder föreskrivs inget om AIF-fonders juridiska konstruktion. Det aktuella direktivet har genomförts nationellt i lagen om förvaltare av alternativa investeringsfonder och i förarbetet till lagen (RP 94/2013 rd) konstateras att en AIF-fond som avses i lagen kan vara ett företag eller ett avtalsbaserat arrangemang. Definitionen i lagen tar inte enligt förarbetena ställning till i vilken juridisk form eller konstruktion kollektiva investeringar ska organiseras eller vilka specifika juridiska konstruktioner som lagens tillämpningsområde ska anses omfatta. 

Internationellt inrättas AIF-fonder i allmänhet i en sådan rättslig form att de i beskattningen betraktas som transparenta subjekt, varvid de inte alls omfattas av direktivets tillämpningsområde, eftersom direktivet endast tillämpas på samfund som är skyldiga att betala samfundsskatt. Till de delar AIF-fonder omfattas av direktivets tillämpningsområde gör direktivet det möjligt att befria dem från tillämpningsområdet för ränteavdragsbegränsningen genom undantaget för finanssektorn. 

Den gällande nationella ränteavdragsbegränsningen tillämpas i beskattningen av samfund, öppna bolag och kommanditbolag. I Finland har AIF-fonder inrättats åtminstone i form av aktiebolag, kommanditbolag och specialplaceringsfonder. Av dessa har AIF-fonder i aktiebolags- och kommanditbolagsform omfattats av den gällande nationella ränteavdragsbegränsningsregleringen. Specialplaceringsfonder har av hävd betraktats som skattefria samfund enligt 20 § i inkomstskattelagen. 

Enligt propositionen ska AIF-fonder i fortsättningen omfattas av undantaget för finanssektorn och deras ränteavdragrätt ska inte vara begränsad. Detta avviker från den nuvarande lagstiftningen. Den gällande nationella lagstiftningen gäller likväl endast ränteutgifter för lån som upptagits hos företag i intressegemenskap och därför har dess betydelse i AIF-fondernas verksamhet antagligen varit ganska liten. Enligt de föreslagna bestämmelserna ska även tredje parters ränteutgifter omfattas av begränsningen, varvid konsekvenserna i princip skulle vara större även i fondsektorn. Undantaget för finanssektorn ska dock gälla endast AIF-fonder och företag som är investeringsobjekt ska i allmänhet omfattas av ränteavdragsbegränsningsregleringen på samma sätt som normala bolag. Inkluderingen av AIF-fonder i undantaget bedöms inte i någon nämnvärd utsträckning öka BEPS-riskerna. 

En utvidgning av undantaget för finanssektorn till de övriga finansiella företag som nämns i direktivet och som inte har omfattats av undantaget enligt den gällande lagstiftningen bedöms i praktiken inte ha någon betydande effekt. En kapitalförvaltare till ett tjänstepensionsinstitut, dvs. sådana kapitalförvaltare som avses i lagen om försäkringskassor och lagen om pensionsstiftelser, är i allmänhet ett sådant finansiellt företag, t.ex. ett fondbolag, som redan omfattas av definitionen på något annat finansiellt företag som nämns i direktivet. Ett fondföretag som avses i UCITS-direktivet hänvisar i Finland till sådana placeringsfonder som avses i lagen om placeringsfonder. De är skattefria samfund och står därmed utanför tillämpningsområdet för ränteavdragsbegränsningen. Någon sådan central motpart som avses i direktivet har inte inrättats i Finland och för närvarande finns endast en värdepapperscentral i Finland. 

3.5.1  3.5.1. Avdragsgillhet i näringsverksamhetens förvärvskälla för nettoränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap

Vid beräkningen av det avdragsgilla beloppet av nettoränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap tillämpas samma principer och balansbefrielsebestämmelse som för närvarande. Det föreslås att bestämmelserna ändras så att en definition på ränta och en undantagsbestämmelse för vissa infrastrukturprojekt tas in i dem, att definitionen på finansiella företag ändras och att bestämmelsen om periodisering ses över med hänsyn till de ändringar som föreslås i begränsningen när det gäller ränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap och förvärvskällor. 

Tillämpningsområde och definitioner  

I propositionen föreslås att lagstiftningen på samma sätt som nu tillämpas i beskattningen av samfund, öppna bolag och kommanditbolag. Dessutom tillämpas bestämmelserna på samma sätt som nu på ränteutgifter som betalas av motsvarande utländska samfund eller bolag, om de har ett fast driftställe i Finland eller om de annars får beskattningsbar inkomst enligt näringsskattelagen från Finland, t.ex. hyresinkomst. Inga ändringar föreslås i tillämpningsområdet för den nationella lagstiftningen. 

Den gällande nationella ränteavdragsbegränsningsbestämmelsen innehåller ingen definition på ränta. I propositionen föreslås att det till bestämmelsen fogas en definition på ränta där definitionen i direktivet beaktas. 

Den gällande lagstiftningen tillämpas både direkt och indirekt på ränteutgifter för lån som upptagits hos ett företag i koncerngemenskap. Lagstiftningen innehåller en definition på koncerngemenskap. Definitionen behövs även i fortsättningen, eftersom innehållet i ränteavdragsbegränsningen enligt propositionen delvis beror på till vem räntorna har betalats. I definitionens innehåll förslås inga ändringar. Termen intressegemenskap ersätts dock med termen koncerngemenskap för att skilja den från definitionen på fristående företag i den föreslagna 18 b §. Bestämmelsen om back-to-back-lån i den gällande lagstiftningen ändras inte. 

Den gällande nationella begränsningen gäller inte kreditinstitut, försäkringsanstalter eller pensionsanstalter eller till vissa delar företag som hör till samma koncern som de. I propositionen föreslås att undantaget bevaras och att definitionen på finansiellt företag ändras så att den motsvarar direktivets bestämmelser. 

Till den gällande lagstiftningen föreslås bli fogat en bestämmelse enligt vilken bestämmelsen inte ska tillämpas på ränteutgifter för lån genom vilka social bostadsproduktion finansieras. 

Beloppet av avdragsgill ränta 

Ränteutgifterna ska även i fortsättningen jämföras med ränteinkomsterna och ränteutgifterna får dras av till de delar de motsvarar ränteinkomsterna. En del av de ränteutgifter som överstiger ränteinkomsterna, dvs. nettoränteutgifterna, får på grundval av begränsningen inte dras av. Vid beräkningen av nettoränteutgifternas belopp beaktas liksom nu alla ränteinkomster samt ränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap och till parter som inte är koncerngemenskap. 

I propositionen föreslås att det avdragsgilla beloppet av nettoränteutgifter även i fortsättningen ska vara 500 000 euro. Om nettoränteutgifterna överstiger 500 000 euro, beräknas beloppet av icke avdragsgilla nettoränteutgifter på samma sätt som nu enligt ett relationstal som baserar sig på den skattskyldiges resultat. Bestämmelserna om den resultatbaserade beräkningsgrunden ändras inte. 

Vid beräkningen av den procentbaserade avdragsgilla andelen beaktas på samma sätt som nu alla nettoränteutgifter oberoende av till vem de har betalats. Avdragsgillt av nettoränteutgifternas sammanlagda belopp är på samma sätt som nu ett belopp som motsvarar en 25 procents andel av den resultatbaserade beräkningsgrunden. Befrielse från ränteavdragsbegränsningen kan liksom nu beviljas med stöd av undantaget som gäller balansbefrielse. Bestämmelsen om balansbefrielse preciseras genom att det till den på grund av direktivet fogas en bestämmelse om att balansräkningar som ska jämföras ska upprättas enligt samma metod. 

Periodisering av icke avdragsgilla ränteutgifter 

I propositionen föreslås det att den gällande bestämmelsen om periodisering bevaras i huvuddrag. Bestämmelsen preciseras så att beloppet av ränteutgifter som inte dragits av i fortsättningen ska följas separat i fråga om ränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap och ränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap samt enligt förvärvskälla. Till bestämmelsen fogas bestämmelser om avdrag för icke avdragsgilla nettoränteutgifter från tidigare år med beaktande av att tillämpningsområdet för ränteavdragsbegränsningen utvidgas. 

3.5.2  3.5.2. Avdragsgillhet för räntor som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap i näringsverksamhetens förvärvskälla

Till bestämmelsen om ränteavdragsbegränsning föreslås bli fogat en direktivenlig bestämmelse som begränsar avdragsgillheten för ränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap. Även avdrag för ränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap förutsätter fortfarande att de normala villkoren för avdragsgillhet för utgifter uppfylls så att det är fråga om ränteutgifter för en skattskyldig som drar av räntor och att ränteutgifterna är marknadsmässiga. 

Beloppet av icke avdragsgill ränteutgift beräknas med stöd av företagets totala ränteutgifter som inbegriper både ränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap och ränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap. Med avvikelse från bestämmelsen om ränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap begränsas avdragsrätten för räntor som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap endast om beloppet av dessa nettoränteutgifter överstiger 3 000 000 euro. Trots eurogränsen bildar de totala nettoränteutgifter som betalts till parter i koncerngemenskap och till parter som inte är i koncerngemenskap dock alltid ett tak för ränteutgiftsavdraget, och gränsen är inte ett automatiskt avdrag. 

Förutsättningen för tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna är inte ett skatteflyktssyfte, vilket skulle motsvara de bestämmelser som redan nu tillämpas i koncerngemenskapssituationer och bestämmelserna i direktivet. Om ett skatteflyktssyfte var en förutsättning för tillämpningen, skulle det vara nödvändigt att bedöma när det finns tillräckliga företagsekonomiska skäl för arrangemanget och när det inte finns. Tillämpningen av bestämmelsen är då beroende av tolkning och osäker, vilket försämrar rättssäkerheten. För sådana situationer innehåller lagstiftningen en allmän bestämmelse mot skatteflykt i 28 § i lagen om beskattningsförfarande. 

Utöver de föreslagna bestämmelserna kan ingrepp i avdrag för ränteutgifter fortfarande göras genom en allmän bestämmelse om skatteflykt i 28 § i lagen om beskattningsförfarande och rättelsen av internprissättning i 31 § i lagen om beskattningsförfarande. 

Tillämpningsområde och definitioner 

På motsvarande sätt som begränsningen av ränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap ska begränsningen av ränteutgifter som betalats till parter som inte är koncerngemenskap tillämpas i beskattningen av samfund, öppna bolag och kommanditbolag. Bestämmelserna tillämpas också på ränteutgifter som betalas av motsvarande utländska samfund och bolag, om de har ett fast driftställe i Finland eller om de i övrigt får beskattningsbar inkomst enligt näringsskattelagen från Finland, t.ex. hyresinkomst. 

I propositionen föreslås att bestämmelsen inte ska tillämpas i beskattningen av sådana fristående företag eller finansiella företag som avses i direktivet. Dessutom föreslås att bestämmelsen inte ska tillämpas på ränteutgifter för lån som upptas för att finansiera sådan social bostadsproduktion som avses i lagen. 

I propositionen föreslås också att bestämmelsen inte ska tillämpas på ränteutgifter för lån som har upptagits före den 17 juni 2016 och bygger på lånevillkor som inte nämnda datum eller senare har ändrats på det sätt som avses i lagen. Bestämmelsen ska enligt förslaget inte heller tillämpas på ränteutgifter som har aktiverats före ikraftträdandet av lagen. Bestämmelsen om balansbefrielse ska även gälla ränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap. 

Beloppet av avdragsgill ränta 

Beloppet av avdragsgill ränteutgift beräknas gemensamt för både ränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap och ränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap. Beräkningen beskrivs ovan i avsnitt 3.5.1 och i detaljmotiveringen. 

Trots det procentbaserade beloppet är det avdragsgilla eurobeloppet för nettoränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap dock 3 000 000 euro. Från ränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap får dras av detta belopp även om det procentbaserade avdragsgilla belopp som beräknats med stöd av resultatet skulle vara mindre. 

Periodisering av icke avdragsgilla ränteutgifter 

På motsvarande sätt som i fråga om ränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap kan även icke avdragsgilla nettoränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap dras av från inkomsterna under de följande skatteåren inom gränsen för de avdragsgilla ränteutgifterna för respektive skatteår. 

Beloppet av ränteutgifter som inte dragits av ska följas separat i fråga om ränteutgifter som betalats till parter i koncerngemenskap och ränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap och i fråga om inkomstkällor. 

3.5.3  3.5.3. Exempel på beräkning av ränteavdragsbegränsningen med stöd av den modell som föreslås

Exemplet är modifierat enligt Skatteförvaltningens anvisning 7.3.2014, A206/2013 

3.5.4  3.5.4. Avdragsgillhet för ränteutgifter i förvärvskällan för annan inkomst och i jordbrukets förvärvskälla

Inkomstskattesystemet i Finland bygger på tanken om förvärvskällor i enlighet med vilken inkomster som uppkommer i olika förvärvskällor beskattas på olika sätt. Syftet med indelningen i förvärvskällor är fram för allt att hålla isär beskattningsbara inkomster som ska beräknas med stöd av olika skattelagar. Vid finansministeriet pågår ett lagstiftningsprojekt (FM123:00/2016) som bereder ett slopande av indelningen av förvärvskällor för samfund. I projektet publicerades i mars 2018 ett utkast till regeringens proposition. Syftet med projektet är att ändra indelningen i förvärvskällor så att näringsverksamhetens förvärvskälla och förvärvskällan för annan verksamhet slås ihop i beskattningen av samfund. 

Begränsningen för avdrag av ränteutgifter har inte på grundval av den nationella bestämmelsen tillämpats i beskattningen för förvärvskällan för annan inkomst eller jordbrukets förvärvskälla. Direktivet gör det inte möjligt att ställa inkomster som uppkommer i olika källor utanför tillämpningsområdet för begränsningen, utan begränsningen ska tillämpas i beskattningen av samtliga skattskyldiga i samfundsform. Begränsningen ska därför utvidgas till alla förvärvskällor. 

I propositionen föreslås att bestämmelsen om avdrag för ränteutgifter ska tillämpas i beskattningen av förvärvskällan för annan verksamhet och jordbrukets förvärvskälla på motsvarande sätt som i beskattningen av näringsförvärvskällan. Om den skattskyldige har flera förvärvskällor, räknas begränsningen för enskilda skattskyldiga med stöd av det sammanlagda beloppet av nettoränteutgifter för förvärvskällorna. Icke avdragsgilla nettoränteutgifter inriktas på förvärvskällorna i relativa andelar. 

3.5.5  3.5.5. Utdelning av samfundsskatt

Enligt regeringsprogrammet för statsminister Sipiläs regering ska kommunerna kompenseras för skatteintäktseffekterna av de ändringar som gjorts i skattegrunderna. I propositionen föreslås att de ändringar i skattegrunderna som gäller intäkterna av samfundsskatt ska kompenseras genom en ändring av utdelningen av samfundsskatt enligt 12 § i lagen om skatteredovisning. I 124 § 3 mom. i inkomstskattelagen föreslås dessutom justeringar som motsvarar ändringarna i lagen om skatteredovisning. Statens andel höjs med 0,05 procentenheter från 68,65 procent till 68,70 procent och kommunernas andel sänks på motsvarande sätt från 31,35 procent till 31,30 procent från och med skatteåret 2019. 

4.1.1  4.1.1. Begränsningar i konsekvensbedömningen

Effekterna av förslaget i euro har bedömts endast i näringsverksamhetens förvärvskälla. Begränsningen ska dock i fortsättningen gälla även jordbrukets förvärvskälla och förvärvskällan för annan verksamhet. Räntor för dessa förvärvskällor och andra inkomst- och utgiftsposter har inte beaktats vid beräkningen av totaleffekten till följd av ändringar i begränsningen, eftersom tillräckligt detaljerade uppgifter inte finns tillgängliga med tanke på beräkningen. För utvidgningen av begränsningen till förvärvskällan för annan verksamhet föreslås dock särskilda kalkyler i fråga om bostadsaktiebolag, ömsesidiga fastighetsaktiebolag och fastighetsaktiebolag, eftersom dessa juridiska konstruktioner enligt uppskattning omfattar flest ränteutgifter i förvärvskällan för annan verksamhet. Begränsningen bedöms ha obetydliga konsekvenser i jordbrukets förvärvskälla. 

De föreslagna bestämmelserna antas i kalkylen gälla endast de juridiska konstruktionerna aktiebolag, andelslag, utländska samfund och filialer till utländska samfund i Finland. Detta antagande motsvarar inte helt lagstiftningen, eftersom begränsningen tillämpas såväl på dessa juridiska konstruktioner som även på sammanslutningar och andra samfund. Nedan ges separata kalkyler för effekterna av begränsningen i beskattningen av sammanslutningar. Av samfundens sammanlagda nettoränteutgifter i näringsverksamhetens förvärvskälla uppstår dock endast en mycket liten del (cirka 0,5 procent) i andra samfund, och därför antas icke avdragsgilla ränteutgifter inte uppstå för andra samfund. 

Enligt direktivet kan s.k. infrastrukturprojekt undantas från begränsningens tillämpningsområde. I propositionen föreslås att statligt stödd social bostadsproduktion undantas från begränsningens tillämpningsområde. I den gällande nationella bestämmelsen föreskrivs inte om något undantag i tillämpningsområdet för infrastrukturprojekt. Den gällande bestämmelsen har på grund av övriga begränsningar i allmänhet dock inte lämpat sig t.ex. för statligt stödd social bostadsproduktion.  

Effekten av förslaget för infrastrukturprojekt behandlas inte utförligt i denna proposition, eftersom projekt som utöver den föreslagna sociala bostadsproduktionen dessutom kan räknas höra till undantaget behandlas i separat beredning. Under remissbehandlingen har framförts uppfattningar och uppskattningar om att den föreslagna utvidgningen av tillämpningsområdet för ränteavdragsbegränsningen kommer att ha konsekvenser t.ex. inom energibranschen och i projekt inom den offentliga sektorn som genomförs enligt livscykelmodellen. De omständigheter som framförts i utlåtandena behandlas i separat beredning. 

Begränsningen orsakar inga konsekvenser för fristående bolag, som effektivt redan har stått utanför den nuvarande nationella begränsningen. Med stöd av den föreslagna regleringen ska dessa bolag även i fortsättningen i allmänhet vara undantagna från begränsningen. Begränsningen kan dock även gälla vissa sådana bolag på grund av att direktivet förutsätter att begränsningen tillämpas även på ränteutgifter för lån som upptagits hos utomstående och att den direktivbaserade definitionen på närstående företag skiljer sig från definitionen på intressegemenskap i den gällande nationella bestämmelsen. 

Effekten av balansbefrielse har på grund av bristen på material beaktats schematiskt i kalkylerna. Med schematiskt avses här att endast sådana skattskyldiga som har krävt balansbefrielse på grundval av den nuvarande begränsningen kommer att kräva den även i fortsättningen. Effekten av den undantagsbestämmelse på två procentenheter som möjliggörs av regleringen i direktivet har inte kunnat beaktas i kalkylerna och i propositionen föreslås inte heller några bestämmelser om denna möjlighet. I propositionen föreslås inte heller bestämmelser och i kalkylerna har inte heller kunnat granskas om det skulle framgå stora skillnader i tillämpningen av begränsningen, om det alternativa sätt att beräkna balansbefrielse som skrivits in i direktivet tillämpades i stället för den gällande balansbefrielsebestämmelsen. Den nuvarande balansbefrielsebestämmelsen skiljer sig även på så vis från bestämmelsen i direktivet att vid tillämpningen av balansbefrielse enligt de obligatoriska bestämmelserna i direktivet ska företagets fristående balansräkning värderas enligt samma principer som en koncernbalansräkning. I kalkylerna har denna värderingsfråga inte kunnat beaktas och kalkylerna bygger på ovan nämnda antaganden som bygger på den gällande balansbefrielsebestämmelsen. 

Tillämpningsområdet för ränteavdragsbegränsningsbestämmelsen i direktivet är bredare i fråga om begreppet ränteutgifter än tillämpningsområdet för den gällande nationella bestämmelsen. I kalkylen har det inte varit möjligt att bedöma om det uppstår stora skillnader vid tillämpningen av begränsningen med anledning av att begreppet ränteutgifter är mera omfattande. I kalkylen antas därför att begreppet ränteutgifter motsvarar begreppet ränteutgifter i den nationella bestämmelsen. 

Direktivet möjliggör tre sätt att periodisera räntor som inte dras av under skatteåret. Dessutom ger direktivet möjligheten att periodisera även den del av EBITDA som inte används under skatteåret. Den gällande nationella bestämmelsen om periodisering av ränteutgifter som inte använts motsvarar ett av alternativen för periodiseringssätt i direktivet och i propositionen föreslås att principerna i den gällande bestämmelsen bevaras. Den simuleringskalkyl som gjorts upp för konsekvensbedömningen är en tvärsnittskalkyl som gjorts med hjälp av materialet för ett enskilt skatteår (2016). I kalkylen har det inte varit möjligt att beakta periodiseringselementen i den gällande nationella begränsningsbestämmelsen eller i direktivets bestämmelse. 

I propositionen föreslås att det i lagen föreskrivs om en sådan övergångsbestämmelse som direktivet medger. Enligt bestämmelsen får ränteutgifter som uppkommer för lån som upptagits före den 17 juni 2016 undantas från begränsningen. Effekterna av övergångsbestämmelsen beskrivs mera ingående i avsnitt 4.3.2. Vidare föreslås att begränsningen inte ska tillämpas på vissa aktiverade ränteutgifter. Effekten av bestämmelsen om aktiverade ränteutgifter har inte kunnat beaktas i konsekvensbedömningen. 

På grund av bristen på uppgifter har det inte varit möjligt att bedöma konsekvenserna av att undantaget för finanssektorn ändras. Särskilda kalkyler ges dock för effekten av begränsningen i beskattningen av fastighetsbolag, vilket även gäller vissa fastighetsbolag som hör till finansiella koncerner. 

Det har inte varit möjligt att i utkastet till proposition ta upp den föreslagna ändringens konsekvenser för investerare. I och med att begränsningen av ränteavdragsrätten höjer företagens kapitalkostnader är det möjligt att detta inverkar t.ex. på beloppet av företagens utdelningsbara medel och företagens marknadsvärden. Lösningar som gäller utbetalning av medel är dock mycket företagsspecifika och påverkas av väldigt många faktorer liksom också företagens marknadsvärden. Det kan inte direkt dras slutsatsen att konsekvenserna av ränteavdragsbegränsningen överförs som sådana på investerarna. En tillförlitlig bedömning av konsekvenserna för investerarna har inte varit möjligt att bedömas i helhet. 

4.3.1  4.3.1. Konsekvenser i näringsverksamhetens förvärvskälla utan övergångsbestämmelsen

Gemensamt för kalkylen över konsekvenserna av den föreslagna lagstiftningen och kalkylen över konsekvenserna av den gällande nationella bestämmelsen är i kalkylerna nedan att 

konsekvenserna granskas endast i fråga om näringsverksamhetens förvärvskälla, 

den skattskyldige är ett aktiebolag, ett andelslag, ett utländskt samfund eller en filial till ett utländskt samfund i Finland, 

begränsningen gäller nettoränteutgifter, 

begränsningen tillämpas på skattskyldiga och inte på koncerner, 

kreditinstitut, försäkrings- och pensionsanstalter har undantagits från begränsningen, och 

procenten av EBITDA är 25. 

Skillnaden är att nettoränteutgifter som betalats till parter som inte är i intressegemenskap omfattas av begränsningen i kalkylen för den föreslagna lagstiftningen, och fristående bolag har undantagits i kalkylen för den föreslagna lagstiftningen. I praktiken motsvarar kalkylerna dock i huvudsak varandra, eftersom inte heller den nuvarande begränsningen på grund av villkoret för intressegemenskap har gett upphov till konsekvenser för fristående bolag. 

I figur 5 anges beloppet av avdragsgilla ränteutgifter med stöd av de bestämmelser som föreslås i propositionen. I figuren ges också en kalkyl över vilka konsekvenser de centrala elementen i bestämmelserna har för avdragsgillheten för räntor. Motsvarande uppgifter ges i fråga om den gällande bestämmelsen i Finland. Av figur 5 framgår att EBITDA-regeln och gränsen på tre miljoner euro har den största effekten på avdragsgillhet för nettoränteutgifter  

Figur 5. Konsekvenser av den nuvarande ränteavdragsbegränsningen och den föreslagna begränsningen för ränteutgifter som omfattas av begränsningen 

De bestämmelser som föreslås i propositionen begränsar avdrag för ränteutgifter i större utsträckning än den nuvarande begränsningen i Finland. Detta orsakas i huvudsak av att begränsningen utsträcks till ränteutgifter som betalats även till parter som inte är i koncerngemenskap. Beloppet av icke avdragsgilla ränteutgifter uppskattas utifrån de föreslagna bestämmelserna med stöd av beskattningsuppgifterna för 2016 till cirka 790 miljoner euro. För närvarande är det motsvarande beloppet cirka 550 miljoner euro. Beloppet av icke avdragsgilla ränteutgifter skulle därmed öka cirka 43 procent jämfört med det nuvarande. Förhållandet mellan icke avdragsgilla ränteutgifter och finländska samfunds sammanräknade nettoränteutgifter (3 770 miljoner euro) är cirka 21 procent. Den föreslagna lagstiftningen är också i genomsnitt snävare än den nuvarande begränsningen i Finland, om man med snäv lagstiftning avser icke avdragsgilla ränteutgifters andel av alla nettoränteutgifter i sådana samfund för vilka icke avdragsgilla nettoränteutgifter uppstår. I genomsnitt betraktas cirka 55 procent av dessa samfunds nettoränteutgifter med stöd av begränsningen som icke avdragsgilla. Motsvarande relationstal i det nuvarande systemet är cirka 52 procent. 

I figur 6 ges uppgifter om antalet samfund som omfattas av ränteavdragsbegränsningen. Ett samfund anses här omfattas av begränsningen, om icke avdragsgilla ränteutgifter uppstår för samfundet. I figur 6 ges också kalkyler för hur de centrala begränsningsbestämmelserna inverkar på antalet samfund som befrias från begränsningen. För jämförelsens skull ges motsvarande uppgifter i fråga om den nuvarande begränsningen i Finland. Figur 6 har endast utarbetats för samfund för vilka nettoränteutgifternas belopp är större än 500 000 euro. 

Figur 6. Antalet samfund som omfattas av ränteavdragsbegränsningen 2016 års uppgifter 

Antalet samfund som omfattas av begränsningen är större än de cirka 180 som uppskattas i det nuvarande systemet. Detta beror både på att den föreslagna begränsningen också ska gälla samfund som har nettoränteutgifter som betalats till parter som inte är i intressegemenskap. 

Största delen av de företag som omfattas av den föreslagna begränsningen hör till inhemska eller utländska multinationella koncerner. Antalet samfund som hör till helt inhemska koncerner minskar jämfört med den nuvarande begränsningen även om det sammanlagda beloppet av icke avdragsgilla nettoränteutgifter skulle vara större än för närvarande (se figur 6). 

Den begränsning som föreslås i propositionen skulle i fråga om omsättning omfatta både stora och små bolag. Största delen av bolagen skulle vara onoterade bolag. Begränsningen ska dock även gälla uppskattningsvis cirka 10—30 offentligt noterade bolag. Begränsningen skulle förutom dotterbolag och filialer i Finland även omfatta koncernmoderbolag, varav en del är moderbolag till stora finländska multinationella koncerner. 

Sett till olika sektorer skulle mest icke avdragsgilla ränteutgifter uppstå inom affärslivets tjänster, finansiering och försäkring samt inom industrin. Beloppet av icke avdragsgilla ränteutgifter skulle öka proportionellt sett mest i energi- och fastighetsbranschen jämfört med den gällande begränsningen i Finland. Även inom andra kapitalintensiva sektorer, som i industrin, skulle det sammanlagda beloppet av icke avdragsgilla ränteutgifter öka. 

Reformens konsekvenser beror i synnerhet på tilläggsbegränsningen i avdraget för nettoränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap. Av denna anledning har kalkylernas känslighet i kapitel 4.3.1 analyserats utifrån ändringen av ränteinkomster och ränteutgifter mellan parter som inte är i koncerngemenskap. Syftet med känslighetskalkylen är att beskriva vilken effekt ändringen i räntenivån har för ränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap, när alla andra faktorer kvarstår oförändrade. Om ränteinkomster och ränteutgifter mellan parter som inte är i koncerngemenskap ökas med ett visst procenttal (t.ex. 50 procent) i kalkylerna i kap. 4.3.1 och alla andra uppgifter hålls oförändrade, ökar beloppet av icke avdragsgilla nettoränteutgifter i kalkylen enligt en grov uppskattning i samma proportion (44 procent). Effekten för skatteinkomsterna 2019 (i förhållande till ett system utan ränteavdragsbegränsning) ökar ungefär dubbelt så snabbt (87 procent) som ökningen av icke avdragsgilla nettoränteutgifter. I känslighetsanalysen har inte beaktats övergångsbestämmelsen. 

4.3.2  4.3.2. Konsekvenser av övergångsbestämmelsen

Övergångsbestämmelsens konsekvenser har bedömts med hjälp av tillgänglig statistik från Finlands Bank om företagslån som beviljas av finländska penninginstitut. Konsekvensbedömningen bygger på den ursprungliga löptiden för de nuvarande lånen samt på beloppen av nya och omförhandlade företagslån under de senaste åren. Kalkylen är statisk och i den antas att de ursprungliga löptiderna för nya företagslån i framtiden hålls på i genomsnitt samma nivå som i det nuvarande lånebeståndet. Med stöd av uppgifterna har bedömts att övergångsbestämmelsen 2019 kommer att gälla i genomsnitt 27 procent av de nettoränteutgifter som betalats till parter som inte är koncerngemenskap. År 2020 är denna andel cirka 19 procent. 

Genom att beakta dessa uppskattningar i kalkylerna i kapitel 4.3.1 och tabell 3 kommer övergångsbestämmelsen enligt uppskattning att under skatteåret 2019 sänka samfundsskatteintäkterna i propositionen med cirka 20 miljoner euro jämfört med en kalkyl utan övergångsbestämmelsen. Med beaktande av övergångsbestämmelsen är ökningen av samfundsskatteintäkterna i propositionen cirka tio miljoner euro under skatteåret 2019. På motsvarande sätt kommer ökningen av samfundsskatteintäkterna i propositionen under skatteåret 2020 att vara cirka 14 miljoner euro. 

Efter vissa av lånen är mycket långfristiga, med en ursprunglig löptid på t.ex. över 30 år, är det möjligt att övergångsbestämmelsen kommer att ha obetydliga konsekvenser på lång sikt. Tio år efter att den föreslagna lagen trätt i kraft kan den återstående effekten av övergångsbestämmelsen antas vara endast några miljoner euro på samfundsskatteintäkterna i propositionen. 

4.3.3  4.3.3. Förvärvskällan för annan verksamhet

Med avvikelse från den gällande nationella ränteavdragsbegränsningen skulle den föreslagna ränteavdragsbegränsningsbestämmelsen även gälla ränteutgifter i förvärvskällan för annan verksamhet som beskattas med stöd av inkomstskattelagen. En förvärvskälla för annan verksamhet har i beskattningen bildats i samfund, öppna bolag och kommanditbolag för all sådan verksamhet som inte betraktas som näringsverksamhet eller bedrivande av jordbruk. Som sådan verksamhet har i beskattningen kunnat betraktas t.ex. värdepappershandel och aktieägande, med undantag för koncernens moderbolag och holdingbolag som är verksamma som hjälpbolag i koncerner. Ägande och innehav av fastigheter samt uthyrningsverksamhet har i allmänhet inte betraktats som näringsverksamhet ens om det bedrivs i stor skala. På bostadsaktiebolag, ömsesidiga fastighetsaktiebolag och fastighetsaktiebolag har av hävd i huvudsak tillämpats inkomstskattelagen. 

Med undantag för bostadsaktiebolag, ömsesidiga fastighetsaktiebolag och fastighetsaktiebolag har samfund endast sällan verksamhet i förvärvskällan för annan verksamhet. Enligt beskattningsuppgifterna för 2016 har cirka 20 000 av det totala antalet vanliga aktiebolag på cirka 180 000 inkomst i förvärvskällan för annan verksamhet. Beloppet av de inkomster av näringsverksamhet som aktiebolagen uppger uppgick under åren 2014—2016 till cirka 24—29 miljarder euro, medan åter beloppet av inkomster i förvärvskällan för annan verksamhet var cirka en miljard euro. De föreslagna ändringarna kommer därför främst endast i fastighetsbranschen att ha betydelse för verksamhet som beskattas i förvärvskällan för annan verksamhet. Dessa konsekvenser granskas nedan. Nedan granska särskilt även förslagets konsekvenser för sammanslutningar, inklusive deras förvärvskälla för annan verksamhet. 

I finansministeriet har beretts ett lagförslag vars syfte är att ändra den praxis för indelningen i förvärvskällor som iakttas i beskattningen så att näringsskattelagen i stor utsträckning ska tillämpas på verksamheten i samfund. Däremot kan öppna bolag och kommanditbolag även i fortsättningen ha en förvärvskälla för annan verksamhet, men den fastighetsaffärsverksamhet som de bedriver beskattas dock i näringsverksamhetens förvärvskälla. I propositionen som gäller en ränteavdragsbegränsning föreslås att begränsningen tillämpas på samma sätt i alla förvärvskällor, varvid indelningen i förvärvskällor inte har någon större betydelse med tanke på konsekvenserna av den föreslagna begränsningen. Förvärvskällornas betydelse i beskattningen minskar i varje fall, om ovan nämnda lagförslag träder i kraft. 

Bostads- och fastighetsbolag och fastighetsbranschen 

En utvidgning av begränsningen till förvärvskällan för annan verksamhet kan ha konsekvenser för ränteutgiftsavdraget för fastighetsbolag, eftersom förvärvskällan för annan verksamhet i Finlands nuvarande begränsning har undantagits från begränsningen för att förebygga konsekvenser för boende och bostadsproduktion. På samma sätt som i andra branscher kan en utvidgning av begränsningen till ränteutgifter som betalats till tredje part dessutom ha konsekvenser för sådana fastighetsbolag som har omfattats av näringsförvärvskällan och därmed redan av den nuvarande begränsningen. 

Inom fastighetsbranschen har ränteavdragsbegränsningen verkningar för fastighetsaktiebolag, ömsesidiga fastighetsaktiebolag och bostadsaktiebolag. Alla dessa är former av fastighetsinvestering och bolagens delägare är oftast fastighetsinvesterare. Delägare i bostadsaktiebolag kan också vara fysiska personer som använder en lägenhet som sin ordinarie bostad och äger de aktier som berättigar till innehavet av lägenheten. 

För att förtydliga ränteavdragsbegränsningen och dess verkningsmekanism beskrivs nedan kort marknadsaktörerna i fastighetsbranschen och de centrala dragen i branschen. Därefter presenteras grova uppskattningar och de observationer som förts fram i utlåtandena om begränsningens konsekvenser i fastighetsbranschen. 

I fastighetsbranschen är utöver de traditionella institutionella investerarna för närvarande verksamma bland annat internationella fastighetsinvesteringsbolag, privata investerare och olika fonder. Enligt en marknadsöversikt för våren 2018 från bolaget KTI Kiinteistötieto Oy blev utländska investerare den största aktörsgruppen på marknaden 2017. De hade en andel om 29 procent av professionella fastighetsinvesterares direkta fastighetsinvesteringar i Finland. Institutionella investerares andel, t.ex. pensions- och andra försäkringsbolag, var 25 procent. Den tredje största gruppen av fastighetsinvesterare var inhemska fastighetsinvesteringsbolag och fastighetsinvesteringsfonder. Enligt översikten är den största sektorn på den professionella fastighetsinvesteringsmarknaden bostadsfastigheter med en andel på 29 procent och till de största professionella fastighetsinvesterarna hör Kojamo Abp, Sponda Oyj och Sato Oyj. I översikten ingår inte statens fastighetsorganisation Senatfastigheter som är en av de största fastighetsägarna i Finland. 

Betydelse för tillämpningen av ränteavdragsbegränsningen i fastighetsbranschen har förutom de skulddrivna finansstrukturerna även det faktum att det är fråga om en begränsning som är knuten till resultaträkningen. Därför antas begränsningen fortfarande gälla även bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag, eftersom inkomst på bolagsnivå vanligen inte uppkommer i dem. 

I bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag bildas vanligen inte skattepliktig inkomst ens då en fastighet som ägs av bolaget används i hyresverksamhet. Hyresverksamheten bedrivs av en delägare i bolaget och hyresintäkterna hör till denna. När ränteavdragsbegränsningen är tillämplig i beskattningen av bostadsaktiebolag eller ömsesidiga fastighetsaktiebolag. kan beskattningsbar inkomst uppstå för bolagen, vilket strider mot den ovan beskrivna handlingsprincipen. Om det uppstår beskattningsbar inkomst, överförs de ekonomiska effekterna av ränteavdragsbegränsningen på bolagens delägare i form av högre vederlag. En delägare som bedriver hyresverksamhet kan då sträva efter att överföra kostnaden vidare till den hyra som tas ut för lägenheten. Vederlaget är för delägaren en avdragsgill utgift i beskattningen. 

Fastighetsaktiebolag fungerar som andra aktiebolag och skiljer sig därför från ömsesidiga fastighetsaktiebolag och bostadsaktiebolag. Med tanke på tillämpningen av en ränteavdragsbegränsning som bygger på resultaträkningen är ett fastighetsbolag i samma ställning som andra aktiebolag, eftersom bolaget får egen inkomst av uthyrningen av en fastighet till skillnad från ett bostadsaktiebolag och ett ömsesidigt fastighetsaktiebolag. 

I utlåtandena från organisationer i fastighetsbranschen har ränteavdragsbegränsningens ovan beskrivna verkningsmekanism ansetts vara särskilt problematisk i allmännyttiga hyreshussamfund. I fråga om dem har konsekvenserna granskats nedan i avsnittet om social bostadsproduktion. Dessutom har det lyfts fram att begränsningen leder till press även på bostadsinvesteringsverksamhet på marknadsvillkor och kan också minska det intresset för bostadsinvestering, vilket kan återspeglas i bostadsutbudet och hyresnivån. I bedömningar av propositionens konsekvenser har det inte varit möjligt att närmare utreda dessa konsekvenser. 

Även i utlåtandet från Finanssiala ry påtalas nämnda verkningsmekanism. I utlåtandet har i synnerhet framförts att ett ömsesidigt fastighetsaktiebolag som är dotterbolag till ett försäkringsbolag enligt försäkringsbolagslagen i praktiken får ta upp krediter endast hos det försäkringsbolag som är dess moderbolag, varvid dessa fastighetsbolag i praktiken har nettoränteutgifter endast mellan parter i intressegemenskap. Ömsesidiga fastighetsaktiebolag som ägs av försäkringsbolag är då i en sämre ställning jämfört med övriga fastighetsaktiebolag. Enligt utlåtandet kan ränteavdragsbegränsningens tillämplighet höja även hyrorna för lägenheter som använd för boende och försämra försäkringsbolagens intresse för att investera i fastighetsbranschen, om avkastningen från fastighetsinvesteringar försämras. 

I utlåtandet från Finanssiala påtalas dessutom att även arbetspensionsbolag är betydande fastighetsinvesterare som äger stora lokal- och bostadsfastigheter. Största delen av fastighetsinvesteringarna har gjorts genom bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag. Ömsesidiga fastighetsaktiebolag som ägs av arbetspensionsbolag berörs av samma reglering som bolag som ägs av försäkringsbolag, med den skillnaden att det för de först nämnda under vissa villkor är tillåtet att lyfta lån också hos en utomstående part. Specialbestämmelsen är tidsbunden och dess syfte har varit att utöka bostadsproduktionen. Tillämpningen av ränteavdragsbegränsningen kan enligt utlåtandet höja hyrorna även i fastighetsbolag som ägs av arbetspensionsbolag och försämra pensionssektorns intresse för att investera i fastigheter. 

Nettoränteutgifterna för bostadsaktiebolag och ömsesidiga fastighetsaktiebolag kan i praktiken helt och hållet bli icke avdragsgilla, om endast en bestämmelse som bygger på EBITD tillämpas i ränteavdragsbegränsningen. I propositionen förslås dock även en undantagsbestämmelse för fristående företag samt eurogränser som begränsar den grupp av företag som ska räknas stå utanför ränteavdragsbegränsningen. Dessutom föreslås en övergångsbestämmelse för s.k. gamla lån, en balansbefrielsebestämmelse och ett undantag för finanssektorn, som även begränsar de ränteutgifter och företag som omfattas av bestämmelsen. Undantaget för finanssektorn kan t.ex. bli tillämpligt på fastighetsbolag som ägs helt av arbetspensionsbolag och fastighetsfonder som uppfyller definitionen på AIF-fonder. 

Syftet med propositionen är att ränteavdragsbegränsningen med avvikelse från nuläget ska tillämpas även i fastighetsbranschen. De typiska effekterna av begränsningen för fastighetsbolag beskrivs ovan. På grund av bristen på uppgifter har de exakta verkningarna av begränsningen inte kunnat uppskattas kvantitativt, eftersom det inte finns heltäckande uppgifter om beloppen av t.ex. bostadsaktiebolags och ömsesidiga fastighetsaktiebolags ränteutgifter. 

Propositionen kan dock som helhet betraktad bedömas ha effekter i fastighetsbranschen. Konsekvenserna för bostadsaktiebolag bedöms vara mycket små. En stor del av bostadsaktiebolagen hör inte till koncerner och har inga parter i intressegemenskap så som avses i den föreslagna lagstiftningen, vilket skulle innebära att de hamnar utanför begränsningen i direktivet när fristående företag ställs utanför bestämmelsen. Dessutom har bostadsaktiebolag mycket sällan så höga nettoränteutgifter att deras belopp skulle överstiga gränsen på 500 000 euro eller tre miljoner euro för avdragsgilla nettoränteutgifter. För ömsesidiga fastighetsaktiebolag skulle övergången till en begränsning enligt direktivet däremot få konsekvenser främst för bolag som ingår i koncerner och har höga nettoränteutgifter i förvärvskällan för annan verksamhet både sett till eurobelopp och i proportion till det justerade resultatet. Dessa är i synnerhet fastighetsbolag som hör till koncerner för institutionella investerare, t.ex. försäkringsbolag. 

Som helhet betraktade kan effekterna av begränsningen t.ex. leda till att lönsamheten och attraktiviteten i fastighetsbranschen och fastighetsinvesteringar försämras, hyrorna stiger och fastighetsbranschens utveckling försämras. Den allmänna utvecklingen och lönsamheten i fastighetsbranschen samt fastighetsobjektens ställning t.ex. som placeringsobjekt för försäkringsbolag och arbetspensionsbolag påverkas förutom av beskattningen dessutom av många andra faktorer. Det har inte varit möjligt att uppskatta arten och omfattningen av dessa konsekvenser på ett tillförlitligt sätt. 

4.3.4  4.3.4. Statligt understödd social bostadsproduktion

Det föreslås att statligt understödd social bostadsproduktion lämnas utanför begränsningen av ränteavdrag. Undantaget täcker ungefär en tredjedel av hyresbostäderna i Finland. I Finland har dessutom genomförts vissa projekt för social bostadsproduktion som har stötts endast med kommunala medel. Sådana projekt, som inte är många till antalet, skulle inte omfattas av det föreslagna undantaget. 

De största aktörerna inom social bostadsproduktion är de kommunalt ägda samfunden Helsingfors stads bostäder Ab, Esbo Bostäder Ab, VAV Asunnot Oy, TVT Asunnot Oy och Tampereen Vuokratalosäätiö sr samt bolag som ARA utsett till allmännyttiga: Asuntosäätiön Asumisoikeus Oy, TA-Asumisoikeus Oy, Avara Amplus Oy, Avain Asumisoikeus Oy, Kiinteistö Oy M2-Kodit och Helsingin Asumisoikeus Oy. 

För närvarande produceras största delen av de nya hyresbostäderna i Finland med fri finansiering och på marknadsvillkor. Andelen vanliga hyresbostäder som understöds av staten av hela den årliga bostadsproduktionen är cirka sex procent. Ungefär en tredjedel av bostadsbeståndet i Finland är hyresbostäder. Av dessa är över hälften fritt finansierade och drygt en tredjedel statligt understödda bostäder som finansierats med räntestöds- eller aravalån. Statligt stödd bostadsproduktion är för närvarande den enda delen av bostadsbeståndet där hyrorna är allmänt reglerade. I synnerhet i huvudstadsregionen och andra stora centra är hyrorna för dessa bostäder klart lägre än marknadshyrorna. 

Andelen hyresbostäder som stöds av staten är störst i de största städerna. Under de senaste tio åren har i snitt drygt 2 000 vanliga hyresbostäder som finansierats med räntestödslån byggts årligen. Cirka 60 procent av dessa bostäder har byggts i Helsingforsregionen, och de övriga största tillväxtcentrumkommunernas andel har varit cirka 35 procent. När det gäller de statligt understödda hyresbostäderna har de kommunala aktörernas roll framhävts. Andra än kommunägda bolag är inte nämnvärt intresserade av att låta bygga statligt understödda bostäder. Under de senaste åren har drygt 70 procent av de bostäder som finansierats med räntestödslån byggts för att ägas av kommunala bolag. 

Däremot har det byggts ganska mycket hyresbostäder som är avsedda för grupper med särskilda behov, liksom även boenderättsbostäder som finansierats med räntestödslån. Med undantag för några enskilda objekt har det inte byggts fritt finansierade bostadsrättsbostäder. Statligt understödda bostadsrättsbostäder kan byggas endast i de största eller växande städerna i tillväxtcentrumen och dessutom i sådana enskilda stora och växande städer där det med hänsyn till bostadsmarknadssituationen är ändamålsenligt. 

Under de senaste åren har cirka 85 procent av räntestödslånen beviljats av Kommunfinans Abp. Efter finanskrisen har de övriga finansiärerna inte varit intresserade av att finansiera projekt bland annat på grund av långa lånetider och på grund av andra villkor och begränsningar för statligt stöd. 

4.3.5. Öppna bolag och kommanditbolag 

Den nuvarande ränteavdragsbegränsningen har kunnat tillämpas även i beskattningen av näringssammanslutningar, dvs. av näringsverksamheten i öppna bolag och kommanditbolag. Enligt propositionen skulle begränsningen utvidgas i beskattningen av dem på motsvarande sätt som i beskattningen av samfund, varvid begränsningen kan tillämpas även på nettoränteutgifter som betalats till parter som inte är i koncerngemenskap och i beskattningen av förvärvskällan för annan verksamhet. 

Största delen av näringssammanslutningar bedriver en liten verksamhet i jämfört med samfund. Ur sammanslutningarnas synvinkel är det maximibelopp för avdragsgilla nettoränteutgifter som ingår i begränsningen, 500 000 euro, i de flesta fall mycket högt. 

Med stöd av skattedeklarationsuppgifterna för 2016 fanns det cirka 30 000 sammanslutningar som bedriver näringsverksamhet, varav cirka 35 hade över 500 000 euro i nettoräntegifter. Sju sammanslutningar hade mer än tre miljoner euro i nettoränteutgifter med en variationsbredd på 3—13 miljoner euro. Enligt skattedeklarationsuppgifterna hade 1 100 sammanslutningar 2016 inkomster eller förluster i förvärvskällan för annan inkomst, varav cirka 20 hade över 500 000 euro i ränteutgifter i förvärvskällan för annan inkomst. I förvärvskällan för annan verksamhet har endast ränteutgifter till bruttobelopp kunnat utredas. Fem sammanslutningar hade över tre miljoner euro i nettoränteutgifter med en variationsbredd på 3—10 miljoner euro. 

En stor del av de sammanslutningar som bedriver en omfattande verksamhet finns i finanssektorn. Sådana sammanslutningar i kommanditbolagsform är ofta kapitalplaceringsfonder som administrerar t.ex. institutionella investerares investeringar i värdepappers- och fastighetsbranschen. I propositionen föreslås att undantaget för finanssektorn enligt direktivet ska gälla enligt även AIF-fonder, vilket innebär att undantaget i vissa situationer kunde lämpa sig för ovan avsedda sammanslutningar. 

4.3.5  4.3.6. Jordbrukets förvärvskälla

Den begränsning som föreslås i propositionen ska också gälla ränteutgifter i jordbrukets förvärvskälla. I jordbrukets förvärvskälla är effekten av ränteavdragsbegränsningen dock ganska liten. Icke avdragsgilla ränteutgifter bedöms uppstå för två samfund. 

År 2016 hade cirka 700 samfund inkomst i jordbrukets förvärvskälla. Samfundens sammanlagda inkomst i jordbrukets förvärvskälla var cirka 36 miljoner euro och förlusten sex miljoner euro. Det huvudsakliga verksamhetsområdet för cirka 4 900 samfund är en undersektor inom jordbruket, skogsbruket eller fiskerinäringen, men inkomsten från dem betraktas som inkomst av näringsverksamhet. Ränteutgifterna i de flesta av dessa samfund omfattas av både den gällande nationella begränsningen och av den föreslagna begränsningen. Enligt den gällande begräsningen bedöms icke avdragsgilla ränteutgifter med stöd av ränteavdragsbegränsningskalkylerna ha uppstått för ett skogsbruksföretag. 

4.3.6  4.3.7. Konsekvenser för investeringar och tillväxt

Den föreslagna ränteavdragsbegränsningen skulle begränsa avdrag för ränteutgifter i större utsträckning än den gällande begränsningen i Finland. Den skulle också vara något snävare. Av denna anledning kan den föreslagna begränsningen bedömas mera allmänt förebygga skatteplanering med hjälp av skatteavdrag än den gällande begränsningen. Övergången till den kan också bedömas leda till anpassningsarrangemang i koncerner, t.ex. ändringar i koncernernas finansiella struktur och skatteplanering. 

Risken för att ränteavdragsbegränsningen kommer att ha negativa konsekvenser för investeringar och därmed även för sysselsättning och tillväxt ökar ytterligare. När begränsningen utvidgas till nettoränteutgifter som betalats till parter som inte är i intressegemenskap ökar intäktskravet på investeringar som finansierats genom skulder som upptagits från utomstående aktörer. På detta sätt kan begränsningen ha konsekvenser för företagens incitament för investeringar även i situationer där investeringen beror på kostnaderna på skuldfinansiering från koncernens utomstående aktörer. T.ex. i investeringar som kräver mycket kapital är tillgången på skuldfinansiering och dess pris centrala faktorer när ett investeringsbeslut övervägs. 

Risken för att den föreslagna begränsningen ska ha negativa investeringskonsekvenser i Finland ökas också av att företagsfinansieringen i Finland är mer skulddriven än i Europa i genomsnitt. Även skattefaktorernas betydelse med avseende på företagens investeringsbeslut är större i små marknadsekonomier som i Finland än i stora marknadsekonomier. Dessutom skulle den föreslagna begränsningen jämfört med Finlands gällande begränsning gälla fler helt inhemska koncerner vars verksamhet inte har samband med internationell skatteplanering. 

I de nuvarande förhållandena med låga räntenivåer skulle riskerna för negativa investeringskonsekvenser av den föreslagna begränsningen sannolikt dock realiseras endast till vissa delar. Sannolikheten för negativa investerings- och andra realekonomiska konsekvenser på grund av att tillämpningsområdet för begränsningen utvidgas minskas av koncernernas anpassningsarrangemang, vars syfte är att förebygga uppkomsten av icke avdragsgilla ränteutgifter. 

Om räntenivåerna på företagslån börjar stiga, kan situationen i fråga om investerings- och realekonomiska konsekvenser av ränteavdragsbegränsningen betydligt förändras. På grund av ränteökningen uppstår mer nettoränteutgifter än nu för företagen och därmed också lättare icke avdragsgilla ränteutgifter. Detta ökar sannolikheten för negativa konsekvenser för investeringar. Sannolikheten för att koncerner ska genomföra större anpassningsarrangemang för att undvika icke avdragsgilla ränteutgifter ökar också. Det är t.ex. möjligt att moderbolag på grund av begränsningen flyttar utomlands, eftersom finansiella transaktioner i finländska koncerner i flera fall är centraliserade till koncernmoderbolagen i Finland. 

De realekonomiska konsekvenserna och konsekvenserna för skatteintäkterna av övergången till en direktivenlig begränsning beror dock även på vad de övriga EU-medlemsstaterna beslutar att göra när det gäller begränsningen i direktivet, och hur företagen reagerar på dessa lösningar. För en liten öppen ekonomi som Finland verkar ett utgångsläge med en övergång till en långt harmoniserad ränteavdragsbegränsningsreglering enligt direktivet ogynnsamt åtminstone på kort sikt. Å andra sidan gäller redan nu en sådan ränteavdragsbegränsning i Finland som i många avseenden redan färdigt stämmer överens med bestämmelserna i direktivet och som inte finns ens i alla EU-medlemsstater. Ändringsbehov som rör ränteavdragsbestämmelsen och därmed även konsekvenserna av dessa ändringar kan på så vis vara mindre i Finland än i EU-medlemsstater överlag. 

Vid tidpunkten för lämnandet av propositionen är innehållet i direktivbaserade skatteändringar i andra stater och i synnerhet den helhet av skattebestämmelser som uppkommer med anledning av ändringarna inte ännu klart jämförbara med de ändringar som görs i Finland. I EU och OECD har under de senaste åren beretts ett flertal beskattningsåtgärder, inklusive åtgärder som förhindrar skadlig skattekonkurrens, som både i EU-stater och i stater utanför EU dels just vidtagits och dels som bäst vidtas nationellt. Efter direktivet mot skatteflykt har t.ex. i EU publicerats ett förslag till beskattning för företag i branschen för digital ekonomi och i USA en omfattande skattereform 2018. Även de sist nämnda inverkar på hurdana både det internationella och de nationella skattesystemen blir. Utöver de åtgärder som ingår i direktivet mot skatteflykt har även staternas övriga nationella och gemensamma lagstiftningsåtgärder inverkan på hurdan skattekonkurrensen ser ut i fortsättningen. När propositionen lämnas har det inte varit möjligt att göra en bedömning av sådana framtida konsekvenser.