1.1  Social trygghet för professionella idrottsutövare

Professionella idrottsutövare har sedan 1995 haft ett eget system för social trygghet baserat på försäkringsprincipen, vilket är mera begränsat än det allmänna olycksfalls- och arbetspensionsskyddet. Från början av juli 2000 finns det bestämmelser om detta system i lag. Gällande lag om olycksfalls- och pensionsskydd för idrottsutövare (276/2009; idrottslagen) trädde i kraft den 1 maj 2009. I lagen bestäms om olycksfallsskydd och ålderdomstrygghet för idrottsutövare. För försäkring föreskrivs i lagen en övre åldersgräns på 43 år och en inkomstgräns på 11 060 euro (2016 års nivå). Avsikten med inkomstgränsen är att utsträcka försäkringsskyddet till enbart professionell idrottsutövning. 

Antalet idrottsutövare som omfattas av olycksfalls- och pensionsskyddet för idrottsutövare har genom försäkringsskyddets historia varit väldigt litet. Antalet försäkrade idrottsutövare har på senare år stabiliserat sig på en nivå av ca 1 000 idrottsutövare. Olycksfallsförsäkringscentralen tillställer årligen social- och hälsovårdsministeriet en redogörelse om genomförandet av försäkringsskyddet. Enligt olycksfallsförsäkringscentralens senaste redogörelse av den 19 maj 2015 fanns det sammanlagt 1 184 försäkrade idrottsutövare 2014. År 2013 var deras totala antal 1 231. Största delen av de försäkrade var lagidrottsutövare och största delen av dessa ishockeyspelare. År 2014 var det totala antalet försäkrade ishockeyspelare 708, fotbollsspelare 235, korgbollspelare 96, bobollsspelare 87 och volleybollspelare 50. Genom en lagändring 2009 blev det frivilligt för individuella idrottsutövare att teckna försäkring. Efter reformen har de individuella idrottsutövarnas försäkringar minskat. År 2014 var de försäkrade individuella idrottsutövarna endast 8, då de ännu 2008 var sammanlagt 31. 

Den smala finansieringsbasen för idrotten utgör den främsta orsaken till att den inkomstrelaterade sociala tryggheten för idrottsutövare har ordnats genom ett separat system som är mer begränsat än det allmänna olycksfalls- och arbetspensionsskyddet. Risken för olycksfall är hög inom professionell idrott och i vissa långt professionaliserade idrottsgrenar är även förtjänstnivån hög. Dessa faktorer har en höjande effekt särskilt på olycksfallsförsäkringspremien. De kostnader som uppkommer för idrotten till följd av att allmän olycksfallsförsäkrings- och arbetspensionslagstiftning utsträcks till att omfatta idrottsutövarna, har alltid uppskattats vara för höga i relation till idrottens ekonomiska resurser. Även graden av professionalitet och möjligheterna att finansiera skyddet varierar exceptionellt kraftigt mellan olika idrottsgrenar. 

Utöver de förmåner som garanteras enligt idrottslagen omfattas idrottsutövarna av de förmåner som betalas av Folkpensionsanstalten såsom förmånerna enligt sjukförsäkringslagen (1224/2004) liksom för andra personer. Idrottsutövare har också rätt till icke-inkomstrelaterat utkomstskydd för arbetslösa under samma förutsättningar som andra personer som kommer ut på arbetsmarknaden. Idrottsutövarna omfattas däremot inte av den inkomstrelaterade dagpenningen eftersom de inte deltar i betalningen av arbetslöshetsförsäkringspremier. 

Man har aktivt strävat efter att utveckla idrottsutövarnas sociala trygghet och nivån på den inom de ramar som idrottens ekonomiska resurser medger. Ändringarna har närmast gällt olycksfallsskyddet, eftersom risken för att idrottsutövarna ska skada sig vid professionell idrottsutövning har blivit mer framträdande. Den sociala tryggheten för idrottsutövare förnyades senast 2009 då den gällande idrottslagen trädde i kraft. Då var det av kostnadsskäl nödvändigt att utföra vissa justeringar i försäkringssystemet eftersom idrottens finansieringsbas inte höll för kostnaderna för det dåvarande försäkringsskyddet. Till idrottslagen fogades en bestämmelse om ett maximibelopp för den årliga arbetsförtjänsten och dessutom tillkom vissa begränsningar i fråga om ersättningstiderna. I försäkringsskyddet utfördes samtidigt även betydande förbättringar. Idrottsutövare har nu även rätt till skälig inkomst fram till 65 års ålder, om de som en följd av en idrottsskada permanent förlorar sin förmåga att utföra även annat arbete än professionell idrottsutövning. Den övre åldersgränsen för försäkringsskyldighet höjdes, bristerna i försäkringsskyddet rättades till, rehabilitering för ett annat yrke effektiviserades och indexsystemet utsträcktes till att omfatta förmånerna. 

Social- och hälsovårdsministeriet tillsatte den 20 december 2012 en arbetsgrupp för tiden 1.1.2013 — 30.11.2013, med uppgift att lokalisera eventuella olägenheter i den sociala tryggheten för professionella idrottsutövare och lägga fram förslag till nödvändiga ändringar. Arbetsgruppen utredde också på ett omfattande sätt frågor i anknytning till idrottsutövarnas sociala trygghet. Arbetsgruppen sammanställde bl.a. en redogörelse om skillnaderna mellan den allmänna olycksfalls- och arbetspensionsförsäkringen samt idrottslagens olycksfallsförsäkring och försäkringen för ålderdomstrygghet, kostnaderna för genomförandet samt effekterna på idrottsutövarnas sociala trygghet, om det allmänna arbetspensions- och olycksfallssystemet skulle usträckas till att omfatta även idrottsutövare. Även vissa särskilda frågor i idrottslagen samt möjligheterna att ordna ålderdomstrygghet för idrottsutövare inom försäkringskassan utreddes. Arbetsgruppens ställningstaganden och förslag antecknades i en rapport som offentliggjordes den 12 december 2013 (Social- och hälsovårdsministeriets rapporter och promemorior 2013:41). 

1.2  Ersättning till lantbruksföretagare och stipendiater för självrisktiden för sjukdagpenning

I lagen om ersättning till lantbruksföretagare för självrisktiden enligt sjukförsäkringslagen (118/1991; LPA-sjukdagpenningslagen) föreskrivs att LFöPL-försäkrade lantbruksföretagares och stipendiater har rätt att i ersättning för arbetsoförmåga till följd av sjukdom få dagpenning (LPA-sjukdagpenning) för självrisktiden för sjukdagpenning enligt sjukförsäkringslagen. Självrisktiden enligt sjukförsäkringslagen är i allmänhet den dag då personen insjuknade och därpå följande 9 vardagar. 

LPA-sjukdagpenning betalas för varje veckodag under den tid arbetsoförmågan fortgår, med undantag av den dag då arbetsoförmågan inträdde och tre därpå följande dagar, högst till utgången av den självrisktid som avses i sjukförsäkringslagen. LPA-sjukdagpenningen beräknas på LFöPL-arbetsinkomsten. Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt behandlar och betalar ut ersättningen på ansökan. 

Om arbetsoförmågan fortsätter efter självrisktiden enligt sjukförsäkringslagen, upphör LPA-sjukdagpenningen och Folkpensionsanstalten börjar på ansökan betala sjukdagpenning enligt sjukförsäkringslagen. Dagpenning enligt sjukförsäkringslagen betalas för vardagar. 

2.1  Idrottslagen

2.2  LPA-sjukdagpenningslagen

Enligt 4 § i LPA-sjukdagpenningslag som var kraft fram till slutet av 2015, har lantbruksföretagare och stipendiater inte rätt till dagpenning, om de på grund av samma arbetsoförmåga har rätt till ersättning enligt lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare (1026/81), lagen om olycksfallsförsäkring (608/1948), trafikförsäkringslagen (279/1959), lagen om skada, ådragen i militärtjänst (404/1948), lagen om olycksfall i militärtjänst (1211/1990) eller någon annan lag, och om inkomsten av lanbruksföretagarverksamheten beaktas då ersättningens storlek fastställs. 

Bestämmelsen i lagens 4 § ändrades från ingången av 2016 endast genom en uppdatering så, att omnämnandet av lagen om olycksfallsförsäkring och lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare ersätts med ett omnämnande av de nya lagar som trädde i kraft den 1 januari 2016, dvs. lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar (873/2015) och lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015). 

Den vedertagna tolkningen av bestämmelsen i lagens 4 § har varit att lantbruksföretagare och stipendiater inte har rätt till LPA-sjukdagpenning, om de för samma tid och på grund av samma arbetsoförmåga har fått ersättning för förlorad förvärvsinkomst från en obligatorisk försäkring enligt lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare. Ersättningar från frivilliga försäkringar enligt lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare har inte beaktats. Denna tolkning har stämt överens med tolkningen av bestämmelsen i 12 kap. 2 § i sjukförsäkringslagen. Enligt sjukförsäkringslagens bestämmelse innebär detta att om en försäkrad har rätt till ersättning för samma tid och på grund av samma arbetsoförmåga enligt någon annan lag än sjukförsäkringslagen, dras denna förmån av från den sjukdagpenning som betalas till honom eller henne, om inte något annat bestäms någon annanstans. 

Från ingången av 2015 ändrades 12 kap. 2 § i sjukförsäkringslagen så, att det av bestämmelsen uttryckligen framgår att från sjukdagpenning avdras ersättning för inkomstbortfall som för samma tid och på grund av samma arbetsoförmåga vid arbetsolycksfall och yrkessjukdom beviljas enligt lagen om olycksfallsförsäkring och lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare. Till följd av ändringen har från ingången av 2015 från sjukdapenningen enligt sjukförsäkringslagen även avdragits sådana ersättningar för inkomstbortfall som avses i 57 § 1 mom. i lagen om olycksfallsförsäkring och 21 § i lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare. Ersättningar för inkomstbortfall som betalas med stöd av frivilliga fritidsförsäkringar som avses i nämnda lagar samordnas däremot fortfarande inte med stöd av sjukförsäkringslagen. I regeringens proposition motiverades ändringen av sjukförsäkringslagen (RP 63/2014) med att syftet var att undvika dubbelkompensation. I förarbetena till lagen konstateras att det inte är motiverat att en person på grund av samma arbetsoförmåga samtidigt kan få två lagstadgade ersättningar om det är fråga om olycksfall i arbetet eller yrkessjukdom. 

Bestämmelsen i 12 kap. 2 § i sjukförsäkringslagen ändrades på samma sätt som 4 § i LPA-sjukdagpenningslagen från ingången av 2016 endast på så vis att bestämmelsen uppdaterades genom att lagen om olycksfallsförsäkring och lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare ersätts med nya lagar, nämligen lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar och lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. 

Det har inte utförts några ändringar i LPA-sjukdagpenningslagen efter ingången av 2015, varav följer att tolkningen av lagen är som förut och således avviker från den nuvarande tolkningen av sjukförsäkringslagen. För att tolkningarna när det gäller beaktandet av ersättningar för inkomstbortfall på grund av olycksfall i arbetet och yrkessjukdom enligt lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar ska vara enhetliga i fortsättningen enligt båda sjukförsäkringslagarna, bör 4 § i LPA-sjukdagpenningslagen ändras på motsvarande sätt som sjukförsäkringslagen ändrades från ingången av 2015. 

3.1  Idrottslagen

Avsikten är att genom denna proposition genomföra de förslag till ändringar av idrottslagen som arbetsgruppen för social trygghet för professionella idrottsutövare enhälligt har godkänt i sin rapport. Propositionen utgör en etapp i det stegvisa arbetet med att utveckla den inkomstrelaterade sociala tryggheten för idrottsutövare. 

Propositionens viktigaste målsättning är att säkerställa att försäkringsskyddet för idrottsutövare genomförs. Det föreslås att till lagen fogas en ny bestämmelse enligt vilken försäkringsbolaget senast den 31 december ska anmäla till social- och hälsovårdsministeriet, om bolaget har för avsikt att begränsa tillhandahållandet eller helt och hållet upphöra med att tillhandahålla försäkringar enligt idrottslagen efter den 31 december följande kalenderår. Med begränsning avses att försäkringsbolaget i fortsättningen beslutar tillhandahålla försäkringar endast till en viss idrottsgren eller vissa idrottsgrenar. Fram till den tidpunkt som försäkringsbolaget anmäler föreslås att bolaget tillhandahåller och beviljar försäkringar på normalt sätt. Förfarandet ska säkerställa att lagstiftaren i alla lägen har tid att under minst ett år genomföra skyddet på annat sätt, om det utifrån anmälningarna ser ut som att inte ett enda försäkringsbolag i fortsättningen skulle tillhandahålla försäkringar eller att en idrottsgren blir utan försäkring och det inte kommer en enda aktör ut på marknaden som bedriver försäkringsverksamhet enligt idrottslagen och tillhandahåller sådana försäkringar. Arbetsgruppen för social trygghet föreslog att anmälan ska göras till Finansinspektionen, som ska sända anmälan vidare till social- och hälsovårdsministeriet. För att göra förfarandet enklare och snabbare föreslås emellertid att anmälan sänds direkt till social- och hälsovårdsministeriet. 

Den nedre åldersgränsen för begynnelsetidpunkten för ålderspension enligt idrottslagen ska i fortsättningen kopplas till de nedre åldersgränserna för ålderspension enligt arbetspensionslagarna. I den arbetspensionsreform (RP 16/2015 rd) som träder i kraft från ingången av 2017 kommer den lägsta åldern för ålderspension inom arbetspensionssystemet att höjas stegvis. Åldern för ålderspension ska höjas så att den lägsta åldern för ålderspension för de som är födda 1955 eller senare höjs från nuvarande 63 år med tre månader per varje åldersklass, tills den är 65 år. De som är födda 1962 är således den första åldersklass för vilken den lägsta åldern för ålderspension är 65 år. Den lägsta åldern för ålderspension för de som är födda 1965 eller senare anpassas till förändringen i den förväntade livslängden. Den pensionsålder som bestäms enligt den förväntade livslängden ska tillämpas första gången på de som går i pension år 2030. Eftersom avsikten med den här propositionen inte är att sänka den nuvarande nedre åldersgränsen för ålderspension för idrottsutövare, föreslås i idrottslagen särskilda bestämmelser om att idrottsutövare som är födda före 1965 ska betalas ålderspension såsom förut, dvs. räknat från den dag då idrottsutövaren fyller 65 år. Till följd av ändringen av den lägre åldersgränsen för ålderspension föreslås i idrottslagens 6 § 4 mom. en teknisk ändring så, att i fortsättningen ska olycksfallspension med anledning av varaktig arbetsoförmåga betalas till dess idrottsutövaren uppnår den nedre åldersgränsen för ålderspension enligt idrottslagen. 

Avsikten är att bättre än hittills få med alla som utövar idrott i förvärvssyfte inom ramen för försäkringsskyddet. Därför föreslås att den nuvarande övre åldersgränsen på 43 år för försäkringsskyldighet ska höjas. Arbetsgruppen för social trygghet föreslog bestämmelser om att den övre åldersgränsen för försäkringsskyldighet ska vara den uppnådda pensionsåldern enligt idrottslagen, som i fortsättningen ska kopplas till den nedre åldersgränsen för ålderspension enligt arbetspensionslagarna. Försäkringsbestämmelsen skulle emellertid bli komplicerad, om den övre åldersgränsen för försäkringsskyldigheten kopplas direkt till den nedre gränsen för ålderspension enligt arbetspensionslagarna med hänsyn till de föreslagna ändringarna i åldrarna för ålderspension i den arbetspensionsreform som träder i kraft 2017. Därför föreslås 65 år som övre åldersgräns för försäkringsskyldighet enligt 1 §. 

Enligt förslaget ska till 15 § som gäller försäkring av individuella idrottsutövare för tydlighets skull fogas ett omnämnande om att individuella idrottsutövare också har rätt att få försäkring enligt lag till dess att han eller hon fyller 65 år. I 15 § i gällande lag nämns ingen åldersgräns på 43 år, men avsikten har varit att en individuell idrottsutövare som når upp till eller överskrider inkomstgränsen, om han eller hon så vill, kan omfattas av idrottslagen så länge som den individuella idrottsutövaren omfattas av försäkringsskyldighet. 

Till följd av att den övre åldersgränsen för försäkringsskyldighet ändras ska till bestämmelsen i idrottslagens 4 § 2 mom. fogas ett omnämnande om att olycksfallspension kan betalas på grund av oförmåga att utöva idrott under sammanlagt fem år men dock högst till dess att idrottsutövaren uppnår den nedre åldersgränsen för ålderspension enligt idrottslagen. Till bestämmelsen i lagens 10 § 1 mom. ska även fogas motsvarande omnämnande som gäller familjepension, dvs. att familjepension ska betalas under högst tio år med anledning av en idrottsutövares död, men dock högst till dess att idrottsutövaren uppnår den nedre åldersgränsen för ålderspension enligt idrottslagen. 

Dessutom föreslås att 1 § som gäller försäkringsskyldighet preciseras så, att det av bestämmelsens formulering tydligare framgår att vid bedömning av försäkringsskyldigheten ska inkomsterna granskas under en tidsperiod av ett år. I fråga om lagidrottsutövare innebär det här att inkomsterna granskas under spelsäsongen, eftersom längden på spelsäsongerna är ett år. 

Dessutom ska gällande bestämmelser om betalning av olycksfallspension preciseras så, att idrottsutövaren betalas olycksfallspension då förutsättningarna enligt idrottslagen uppfylls, även om maximitiden för sjukdagpenningen enligt sjukförsäkringslagen av någon anledning inte har gått ut för idrottsutövaren. Eftersom det med stöd av idrottslagen inte betalas dagpenning utan olycksfallspension, ska idrottsutövare som nämns ovan börja betalas olycksfallspension först när ett år har förflutit efter olycksfallet. 

Samtidigt ska för tydlighets skull till idrottslagen även fogas en bestämmelse om att ersättningarna enligt idrottslagen ska ha företräde och deras förhållande till förmåner enligt andra lagar. Det föreslås att ersättningarna enligt idrottslagen i princip ska jämställas med de ersättningar som avses i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar då ersättningar eller förmåner enligt någon annan lag fastställs. På grund av de likheter som finns mellan ersättningarna är det här antagligen redan praxis inom sådana förmånssystem där idrotten inte alls har uteslutits från tillämpningsområdet. Avsikten med bestämmelsen är således inte i praktiken att ändra på idrottslagens ersättningars ställning i förhållande till andra förmåner och inte utsträcka verkningarna av idrottslagens ersättningar till sådana förmånssystem där idrotten har uteslutits från tillämpningsområdet. 

3.2  LPA-sjukdagpenningslagen

Det föreslås att 4 § i LPA-sjukdagpenningslagen ändras så att lantbruksföretagare i fortsättningen inte har rätt till LPA-sjukdagpenning, om han eller hon för samma tid på grund av samma arbetsoförmåga har rätt till ersättning för inkomstbortfall på grund av olycksfall i arbete eller yrkessjukdom med stöd av lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Bestämmelsen föreslås således inte gälla ersättning för inkomstbortfall som grundar sig på frivilliga fritidsförsäkringar enligt nämnda lag. 

4.1  Konsekvenser för idrottsutövarna och idrottsarbetsgivarna

Den föreslagna bestämmelsen om försäkringsbolagens anmälningsskyldighet är viktig för idrottsutövare eftersom genom den säkerställs att den inkomstrelaterade sociala tryggheten för idrottsutövare genomförs. Som en följd av bestämmelsen kommer lagstiftaren i alla lägen att ha tid att under minst ett år genomföra skyddet på annat sätt, om det utifrån inkomna anmälningar ser ut som att inte ett enda försäkringsbolag i fortsättningen skulle tillhandahålla försäkringar eller att en idrottsgren blir utan försäkring. 

En höjning av den övre åldersgränsen för försäkringsskyldighet till 65 år skulle göra det möjligt för äldre idrottsutövare än förut som utövar idrott i förvärvssyfte att omfattas av idrottslagen. Även individuella idrottsutövare som utövar idrott i förvärvssyfte kommer till dess de fyller 65 år att kunna få en försäkring enligt idrottslagen för olycksfall och ålderdomstrygghet. För en försäkringsskyldig arbetsgivare innebär en höjning av den övre åldersgränsen för försäkringsskyldighet att försäkringspremier betalas under en längre tid än förut. 

En höjning av den övre åldersgränsen för försäkringsskyldighet kan ha en höjande effekt på olycksfallsförsäkringspremien, om olycksfallsrisken för äldre idrottsutövare bedöms vara högre än för yngre idrottsutövare i genomsnitt. Olycksfallsförsäkringspremien ska enligt idrottslagen stå i rimlig proportion till kostnaderna för försäkringen med beaktande av olycksfallsriskerna för respektive idrottsgren. 

En justering av bestämmelsen om försäkringsskyldighet så att granskningen av inkomsterna under en tidsperiod av ett år framgår bättre därav, skulle klargöra försäkringssituationerna i framtiden. Bestämmelsen om försäkringsskyldighet är lagens viktigaste bestämmelse såväl med tanke på arbetsgivaren som på idrottsutövaren. Därför är en så tydlig bestämmelse som möjligt viktig för båda parter. 

Genom justeringar av bestämmelserna om betalning av olycksfallspension pension blir det möjligt att betala pension även till sådana idrottsutövare i fråga om vilka maximitiden för sjukdagpenning enligt sjukförsäkringslagen av någon anledning inte har gått ut. Eftersom det inte betalas dagpenning från systemet, kommer olycksfallspension emellertid att börja betalas först ett år efter olycksfallet. 

Om den nedre åldersgränsen för ålderspension enligt idrottslagen kopplas till de nedre åldersgränserna för ålderspension enligt arbetspensionslagarna förenhetligas förhållandet mellan idrottslagen och arbetspensionslagarna till denna del. Den lägsta åldern för ålderspension för dem som är födda 1965 och senare ska i fortsättningen anpassas till förändringen i den förväntade livslängden. Den lägsta åldern för ålderspension fastställs för varje åldersklass genom social- och hälsovårdsministeriets förordning för det år då arbetstagarna fyller 62 år. Idrottsutövaren kommer att känna till den lägsta ålderspensionen flera år före pensioneringen. Arbetstagaren kan således planera sin framtid och bereda sig på en eventuell pensionering i god tid. 

Det är sannolikt att pensionsåldern enligt arbetspensionslagarna för de som är födda 1965 eller senare kommer att överstiga 65 år som en följd av ökningen i förväntad livslängd. Således kommer även åldern för när dessa idrottsutövare börjar omfattas av ålderdomstrygghet att stiga på motsvarande sätt. Eftersom begynnelsetidpunkten för ålderspension för dessa idrottsutövare senareläggs, kommer idrottslagens ålderspension som betalas räknat från den nya högre pensionsåldern att vara större än om den skulle ha betalats från 65 års ålder. Ökningen i ålderspensionens belopp beror emellertid på hur mycket pensionsåldern för idrottsutövare kommer att stiga från nuvarande 65 år samt på beräkningsgrunderna för försäkringen. Av dessa orsaker kan inga exakta kalkyler läggas fram, men ju senare betalningen av pension börjar desto mera ökar även beloppet av den pension som betalas. 

4.2  Konsekvenser för lantbruksföretagare och stipendiater

För att lantbruksföretagare och stipendiater ska få LPA-sjukdagpenning ska de vara LFöPL-försäkrade. Obligatoriskt LFöPL-försäkrade lantbruksföretagare och stipendiater är samtidigt även alltid obligatoriskt försäkrade med stöd av lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Den föreslagna ändringen av 4 § i LPA-sjukdagpenningslagen kommer således endast att gälla sådana lantbruksföretagare som har en frivillig försäkring för arbetstid enligt lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar och som också har en frivillig LFöPL-försäkring. Stipendiater kan inte teckna en frivillig LFöPL-försäkring. 

Enligt den föreslagna ändringen av LPA-sjukdagpenningslagen kommer lantbruksföretagare, som för samma tid och på grund av samma arbetsoförmåga har rätt till ersättning för inkomstbortfall med stöd av frivillig försäkring för arbetstid enligt lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar, i fortsättningen inte att ha rätt till LPA-sjukdagpenning. Det här är en förändring jämfört med nuvarande praxis. I fortsättningen kommer ersättning för inkomstbortfall för samma arbetsoförmåga såväl enligt lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar som enligt frivillig försäkring för arbetstid att förhindra att LPA-sjukdagpenning betalas. Genom ändringen av LPA-sjukdagpenningslagen kommer praxis när det gäller att beakta frivilliga försäkringar för arbetstid enligt lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar att stämma överens med sjukförsäkringslagen. Avsikten är att lantbruksföretagare på grund av samma arbetsoförmåga inte ska betalas överlappande dubbla lagstadgade förmåner där vardera förmånen beaktar inkomstbortfallet till följd av arbetsoförmåga inom lantbruksföretagarens arbete. 

Lantbruksföretagares ersättning för inkomstbortfall för samma tid och på grund av samma arbetsoförmåga där beviljandet grundar sig på frivilliga fritidsförsäkringar enligt lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar har emellertid fortfarande inte LPA-sjukdagpenningens hindrande verkan. 

4.3  Konsekvenser för verkställigheten

Den föreslagna anmälningsskyldigheten som ska kopplas till en tidsfrist för försäkringsbolag som tillhandahåller försäkringar enligt idrottslagen innebär i praktiken att försäkringsbolaget bör veta i relativt god tid på förhand om det avser att tillhandahålla försäkringar i fortsättningen eller inte. Bestämmelsen i sig ålägger inte försäkringsbolaget att bedriva försäkringsverksamhet eller tillhandahålla försäkringar enligt idrottslagen. För att bestämmelsen emellertid i praktiken ska säkerställa genomförandet av social trygghet för idrottsutövare, är syftet att försäkringsbolagen på normalt sätt ska tillhandahålla försäkringar ännu under övergångstiden, dvs. tiden mellan inlämning av anmälan och det att tillhandahållandet upphör. Det är fråga om en temporär situation genom vilken den sociala tryggheten för idrottsutövare säkerställs under den tid genomförandet av tryggheten kan ordnas på annat sätt. 

Den föreslagna bestämmelsen om företräde och förhållandet mellan idrottslagens ersättningar och andra lagstadgade förmåner skulle klargöra genomförandet av lagstadgade förmåner och samordningen av förmåner. I den praktiska tillämpningen kommer det emellertid oundvikligen att förekomma tolkningssituationer i viss mån. Avsikten med bestämmelsen är inte i praktiken att ändra på idrottslagens ersättningars ställning i förhållande till andra förmåner och inte heller att utsträcka verkningarna av idrottslagens ersättningar till sådana förmånssystem där idrotten har uteslutits från tillämpningsområdet. 

Ändringen av LPA-sjukdagpenningslagen skulle göra verkställigheten tydligare och enhetligare i förhållande till sjukförsäkringslagen. 

Ändringen av den nedre åldersgränsen för ålderspension medför en del extra arbete för de försäkringsbolag i vilka försäkringar för ålderdomstrygghet för idrottsutövare har tecknats. 

4.4  Ekonomiska konsekvenser

Den ändring av idrottslagen som går ut på att höja den övre åldersgränsen för försäkringsskyldigheten kan ha en höjande effekt på olycksfallsförsäkringspremierna, om försäkringsbolaget bedömer att olycksfallsrisken för äldre idrottsutövare i genomsnitt är högre än yngre. I fråga om olycksfall som inträffat efter lagens ikraftträdande och som leder till varaktig arbetsoförmåga, betalas olycksfallspension och andra ersättningar för en längre tid än för närvarande när den nedre åldersgränsen för ålderspension stiger. 

Ändringen av den nedre åldersgränsen för ålderspension inverkar inte på premien för försäkringen för ålderdomstrygghet eftersom premien fastställs i idrottslagen och utgör en fast andel på 4,5 % av lönen eller av den överenskomna årsarbetsförtjänsten. 

Kostnaderna som föranleds av LPA-sjukdagpenningslagen täcks med statsmedel. Den föreslagna ändringen av 4 § i LPA-sjukdagpenningslagen kommer att gälla sådana lantbruksföretagare som har en frivillig försäkring för arbetstid enligt lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar och som också har en frivillig LFöPL-försäkring. Eftersom det inte finns lika mycket LFöPL-försäkringar som frivilliga försäkringar för arbetstid enligt lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar, kommer den föreslagna ändringen inte att omfatta någon kvantitativt stor grupp av lantbruksföretagare. Enligt lantbruksföretagarnas pensionsanstalts årsberättelse för 2014 uppgick antalet frivilliga LFöPL-försäkringar till endast 1 884 och frivilliga försäkringar för arbetstid enligt lagen om olycksfallsförsäkring för lantbruksföretagare till sammanlagt 22 841 år 2014. Ändringen beräknas beröra ca 1 600 lantbruksföretagare. 

Den föreslagna ändringen inverkar inte på kostnaderna för försäkringsskyddet enligt lagen om lantbruksföretagares olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar, men i fortsättningen kommer den att spara in uppskattningsvis 25 000 euro årligen när det gäller kostnaderna för LFöPL-sjukdagpenningssystemet.