2.2
Lagen om rymdverksamhet
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §.Tillämpningsområde. Den föreslagna lagen är avsedd att tillämpas på rymdverksamhet som omfattas av Finlands kompetens och som hänför sig till sådana förpliktelser enligt internationell rätt som är bindande för Finland.
Enligt artikel 6 i rymdfördraget bär de fördragsslutande staterna internationellt ansvar för sin verksamhet i yttre rymden, däri inbegripet månen och övriga himlakroppar, antingen denna verksamhet äger rum i statlig eller icke-statlig regi. De fördragsslutande staterna ansvarar också för att verksamheten äger rum i överensstämmelse med bestämmelserna i rymdfördraget. För icke-statlig rymdverksamhet krävs tillstånd och fortlöpande övervakning från vederbörande stats sida.
I fördraget definieras inte desto närmare vilken slags verksamhet (på engelska national activities) statens ansvar enligt den första meningen i artikel berör eller när en stat är den ”vederbörande stat” (på engelska the appropriate State Party) som avses i den andra meningen i artikeln. Sålunda har de fördragsslutande staterna i sin nationella lagstiftning försökt definiera den verksamhet som de anser sig vara internationellt ansvariga för och som kräver statligt tillstånd.
Statens kompetens, som vanligtvis indelas i den lagstiftande, den dömande och den verkställande makten, har nära koppling till begreppet statens suveränitet. Utgångspunkt är territorialitetsprincipen, enligt vilken varje stat i princip har omfattande kompetens på sitt eget territorium på ett sätt som utesluter andra stater. Till territoriet hör inre och yttre territorialvatten. Statens kompetens omfattar även farkoster i dess register. En stat har dessutom kunnat basera sin kompetens på medborgarskapsprincipen och i fråga om vissa internationell brott även på universalprincipen. Om en stat vill använda så kallad extraterritoriell kompetens, ska den i allmänhet påvisa ett verkligt samband mellan saken i fråga om och utövandet av kompetensen, med hänsyn till även andra staters rättigheter.
I lagarna som reglerar rymdverksamheten i de länder som varit föremål för jämförelse har tillämpningsområdet i allmänhet angetts som rymdverksamhet som bedrivs på statens territorium eller på en farkost som är registrerad i staten samt rymdverksamhet som bedrivs av en medborgare i staten eller en juridisk person som är registrerad i staten. Detta rekommenderas också i FN:s generalförsamlings resolution om rekommendationer för utarbetandet av nationell lagstiftning (68/74) och i Sofia-modellagen. En del stater begränsar dock tillämpningen på grundval av medborgarskap till fall där rymdverksamhet bedrivs utanför territorier som omfattas av staternas suveränitet (Norge), där tillämpningen baserar sig på internationella överenskommelser (Belgien) eller där så har angetts i författningar på längre nivå (Nederländerna). I den internationella debatten har det dock ansetts viktigt att tillämpningsområdet ska omfattande landets medborgare utan begränsningar, så att en heltäckande statliga övervakning av rymdverksamheten säkerställs. Detta har varit utgångspunkt även när tillämpningsområdet för den finska lagen har fastställts.
Enligt 1 mom. tillämpas lagen på rymdverksamhet som bedrivs på Finlands territorium. Finlands territorium omfattar Finlands landområden, territorialvatten och luftrum. Finland har i den ekonomiska zonen som ligger i omedelbar anslutning till Finlands territorium i enlighet med folkrätten jurisdiktion med avseende på uppförande och användning av konstgjorda öar, anläggningar och andra konstruktioner, liksom också andra av folkrätten erkända rättigheter och skyldigheter. Bestämmelser om dem ingår i lagen om Finlands ekonomiska zon (1058/2004). Enligt 17 § tillämpas på konstgjorda öar, anläggningar och andra konstruktioner som uppförts enligt lagen finsk lag på samma sätt som om konstruktionen hade funnits på den del av Finlands territorium som ligger närmast. I sådana specialsituationer tillämpas alltså finsk lag, även om den ekonomiska zonen inte hör till statens territorium.
Eftersom Finland för närvarande inte har sådan infrastruktur som behövs för att sända ut rymdföremål, avses med rymdverksamhet som bedrivs i Finland i första hand sådant opererande och annat bestämmande inflytande över rymdföremål som sker från Finland. När tekniken utvecklas är det emellertid möjligt att man i framtiden även kan sända ut rymdföremål från finskt territorium.
Enligt 2 mom. 1 punkten ska lagen tillämpas på rymdverksamhet som bedrivs på en farkost som är registrerad i Finland. Med farkost avses såväl fartyg som flygplan och andra luftfartyg. Det är särskilt fråga om olika uppsändningssystem för rymdföremål som opererar ombord på fartyg eller flygplan. Även om det ännu inte finns några sådana i Finland, är det skäl att beakta den framtida tekniska utvecklingen i lagstiftningen.
Enligt 2 mom. 2 punkten ska lagen i enlighet med medborgarskapsprincipen tillämpas på finska medborgare samt på juridiska personer med säte i Finland. För närvarande är finska utövare av rymdverksamhet tvungna att skaffa uppsändningen av satelliter och andra rymdföremål utanför Finlands gränser. Aktörer som erbjuder uppsändningstjänster finns till exempel i Förenta staterna, Indien och Ryssland. Även opererandet av rymdföremål kan skötas utanför Finland. Med stöd av FN:s rymdöverenskommelser kan Finland dock betraktas som ansvarig stat, om en finsk aktör ansvarar för rymdverksamheten och skaffar uppsändning eller opererande utomlands. Det är vanligtvis fråga om en kombination där en finsk aktör skaffar uppsändning utanför Finland samt opererar satelliten själv från Finland. En finsk verksamhetsutövare kan också skaffa en satellit som redan är i omloppsbana och överta ansvaret för opererandet av den.
Genom att skyldigheterna enligt lagen utsträcks till finska medborgare oberoende av platsen för rymdverksamheten säkerställs att Finland har möjlighet att övervaka rymdverksamheten och uppfylla sina internationella förpliktelser i samtliga situationer där Finland kan betraktas som ansvarig stat med stöd av FN:s rymdöverenskommelser. En finsk medborgare som är anställd hos en utländsk organisation ska dock inte omfattas av lagens tillämpningsområde när han eller hon under sin anställningstid deltar i organisationens rymdverksamhet.
Farkoster som är registrerade i Finland, finska medborgare samt juridiska personer med säte i Finland ska omfattas av lagens tillämpningsområde också när de befinner sig utanför Finlands gränser och inom en annan stats jurisdiktion, i internationellt luftrum, på öppna havet eller på andra områden utanför staternas suveränitet, såsom Antarktis. I dessa fall kan finska verksamhetsutövare vara skyldiga att iaktta flera staters lagstiftning i sin rymdverksamhet.
Enligt 3 mom. tillämpas på rymdföremål som rör sig i finskt luftrum bestämmelserna om civil luftfart i tillämpliga delar. Det här skulle gälla om man i framtiden sänder ut rymdföremål även från finskt territorium. Då måste säkerheten för luftfarten säkerställas. Eftersom det ännu inte finns internationell reglering om samordning av rymdverksamhet och luftfart, hänvisas genom 3 mom. i första hand till bestämmelser om civil luftfart som rör verksamhet som orsakar fara för flygsäkerheten, i synnerhet 159 § i luftfartslagen.
2 §. Behörig myndighet. Enligt paragrafen ska arbets- och näringsministeriet svara för den allmänna styrningen, uppföljningen och utvecklingen av verksamhet enligt lagen.
3 §.Lagens tillämpning inom försvarsförvaltningen. I paragrafen föreskrivs om lagens tillämpning inom försvarsförvaltningen. På försvarsmaktens verksamhet tillämpas inte 5 § (tillståndsplikt för rymdverksamhet och förutsättningar för beviljande av tillstånd), 8 § (försäkringsskyldighet), 11 § (överföring av rymdföremål och rymdverksamhet till någon annan), 14 § (övervakning) och 15 § (inspektionsrätt). Inom försvarsmakten berör verksamhetsutövarens skyldigheter Huvudstaben för försvarsmakten.
Försvarsmaktens rymdverksamhet avviker avsevärt från den rymdverksamhet som civila aktörer utövar, och därför är det inte ändamålsenligt att tillämpa dessa paragrafer på försvarsmaktens verksamhet.
Enligt 2 mom. ska försvarsministeriet svara för den högsta ledningen, styrningen och övervakningen av rymdverksamhet enligt denna lag. Huvudstaben för försvarsmakten övervakar att denna lag och de bestämmelser som utfärdats med stöd av den iakttas.
Huvudstaben ska årligen lämna en rapport om försvarsmaktens rymdverksamhet till försvarsministeriet och arbets- och näringsministeriet. Rapporten är det huvudsakliga redskapet för försvarsministeriets övervakning och utifrån den får arbets- och näringsministeriet information även om situationen beträffande försvarsmaktens rymdverksamhet. Rapporten kan i synnerhet innehålla en beskrivning av rymdföremåls funktionsdugliga skick, möjliga kollisionshot eller kollisionsvarningar som gäller rymdföremål och planer för att fortsätta, ändra eller avsluta rymdföremålets uppdrag.
Enligt 3 mom. ska de tekniska förutsättningarna för verksamheten och en säker verksamhet säkerställas i fråga om försvarsmaktens rymdverksamhet.
Enligt 4 mom. får det utfärdas närmare bestämmelser om försvarsmaktens rymdverksamhet genom förordning av försvarsministeriet. Genom förordning kan det till exempel föreskrivas närmare om innehållet i de rapport som Huvudstaben lämnar till försvarsministeriet och arbets- och näringsministeriet och om andra nödvändiga övervakningsåtgärder.
4 §.Definitioner. I paragrafen definieras begrepp som är centrala med tanke på lagens tillämpning.
Enligt 1 punkten avses med rymdverksamhet utsändande av ett rymdföremål i rymden, opererande av ett rymdföremål och annat bestämmande inflytande över det i rymden samt ett rymdföremåls återbördande och återvändande till jorden.
Rymdverksamhet definieras inte i FN:s rymdöverenskommelser. I praktiken betraktas som rymdverksamhet åtgärder med vilkas hjälp man kan komma ut i rymden eller med vilkas hjälp rymden kan undersökas eller användas från rymden. Sålunda ingår det i rymdverksamhet att sända ut rymdföremål i rymden, att återbörda rymdföremål till jorden och att rymdföremål återvänder till jorden. Utsändande omfattar också opererande av uppsändningsinfrastruktur och anskaffande av utsändning från en uppsändningsleverantör. Dessutom omfattar rymdverksamhet opererande av och annat bestämmande inflytande över rymdföremål i rymden. Opererande är alla åtgärder som hänför sig till att placera ett rymdföremål i omloppsbana eller till dess flygförhållanden eller rörelser i rymden, såsom val, kontroll eller korrigering av rymdföremålets omloppsbana eller bana, inbegripet att vända rymdföremålet i en annan position. Med annat bestämmande inflytande avses annan inverkan på rymdföremålet, till exempel reaktion på kollisionsvarningar och avslutande av rymdföremålets verksamhet.
Av rymdverksamheten förutsätts inte att föremål som sänts ut i rymden stannar i omloppsbana runt jorden. Internationellt debatteras till exempel om sondraketer (sounding rockets) och flygningar till gränsen för rymden (sub-orbital flights) är rymdverksamhet. Internationellt samförstånd om dessa frågor har emellertid inte nåtts tills vidare.
Av rymdverksamhet förutsätts inte heller att den lyckas. Sålunda omfattar lagens tillämpningsområde också misslyckade uppsändningar och rymdföremål som inte längre fungerar. Eftersom misslyckanden är förenade med de största riskerna för skador, är det väsentligt att de omfattas av lagens tillämpningsområde, i synnerhet ansvarsbestämmelserna.
Rymdverksamhet som avses i lagen är inte underleverantörers tillverkning av satelliter eller delar av sådana eller leverans av applikationer och system som behövs för att operera och utöva annat bestämmande inflytande över satelliter. Utanför rymdverksamheten stannar på motsvarande sätt tillverkning av forskningsutrustning som finns i satelliter och andra rymdföremål samt mottagning av data som utrustningen producerar. En förutsättning för att lagen ska tillämpas är att ansvaret för rymdverksamheten, dvs. utsändandet eller opererandet av satelliten ligger i Finland eller hos en finsk aktör.
Enligt 2 punkten avses med rymdföremål varje föremål som är utsänt eller som avses bli utsänt i rymden, inbegripet delar av ett sådant föremål, och varje anläggning som har använts eller som avses bli använd för att sända ut föremål i rymden, inbegripet delar av en sådan anläggning.
Enligt artikel 1 i FN:s ansvarskonvention avses med "rymdföremål" även beståndsdelar av ett rymdföremål liksom också dess bärraket och delar av den. Samma definition ingår i artikel 1 i registreringskonventionen. Någon närmare definition finns inte i FN:s rymdöverenskommelser.
Rymdföremål har getts en vid definition, som täcker även delar och bärraket, eftersom förutom själva rymdföremålet kan även dess enskilda delar, dess bärraket eller bärraketens delar orsaka skador. Från rymdföremålet kan delar lossna avsiktligt till exempel i samband med uppsändningen, när bärraketens olika delar lossnar planenligt. Delar kan också lossna oavsiktligt, till exempel till följd av en kollision eller vid fel. Den som sänt ut rymdföremålet ansvarar även för sådana lösa delar. Såsom det konstaterades ovan behöver ett rymdföremål inte vara i funktionsdugligt skick för att omfattas av lagens tillämpningsområde.
Av definitionen följer ändå inte att skyldigheterna i lagen skulle tillämpas på tillverkare av enskilda delar av ett rymdföremål. Den verksamhetsutövare som sänder ut rymdföremålet har således det övergripande ansvaret för det, inklusive ansökan om tillstånd, registrering av föremålet och eventuella skador, oberoende av om någon annan har levererat delar eller programvara till satelliten. På motsvarande sätt, om en finsk organisation levererar en del till en annan verksamhetsutövares satellit eller ett annat rymdföremål, behöver det inte ansökas om tillstånd för delen och den hör inte till lagens tillämpningsområde.
Enligt 3 punkten avses med verksamhetsutövare varje fysisk eller juridisk person som bedriver eller har för avsikt att bedriva rymdverksamhet eller som faktiskt ansvarar för verksamheten. Verksamhetsutövaren är den aktör som sänder ut rymdföremålet eller som ansvarar för opererandet av det. Verksamhetsutövaren kan sända ut rymdföremålet eller operera det själv eller så kan verksamhetsutövaren skaffa utsändandet eller opererandet i form av en tjänst. Verksamhetsutövaren är den aktör som utövar det faktiska bestämmande inflytandet över rymdverksamheten. Verksamhetsutövarens verksamhet kan basera sig på ett särskilt avtal som ingåtts för ändamålet i fråga. Om det är fråga om ett rymdföremål vars flygning man inte kan påverka eller som inte kan styras efter att det placerats i omloppsbana, är verksamhetsutövaren den aktör som har bestämt att rymdföremålet ska placeras i omloppsbana eller som kan besluta att rymdföremålets verksamhet ska avslutas. Verksamhetsutövaren kan också skaffa en satellit som redan är i omloppsbana och åta sig ansvaret för opererandet av den. Vanligtvis är verksamhetsutövaren en juridisk person, eftersom rymdverksamhet kräver avsevärda resurser. När tekniken utvecklas, satelliterna blir mindre och kostnaderna för uppsändning sjunker är det emellertid möjligt att även fysiska personer börjar sända ut rymdföremål.
2 kap. Verksamhetsutövarens skyldigheter
5 §.Tillståndsplikt för rymdverksamhet och förutsättningar för beviljande av tillstånd. Genom paragrafen verkställs nationellt bestämmelserna i artikel 6 i rymdfördraget, enligt vilken de fördragsslutande staterna bär ansvar för sin rymdverksamhet och bör övervaka rymdverksamheten och icke-statliga aktörer som bedriver rymdverksamhet ska ha tillstånd från statens sida.
Verksamhetsutövare ska ansöka om tillstånd till rymdverksamhet på förhand hos arbets- och näringsministeriet, innan ett rymdföremål sänds ut eller innan en satellit i omloppsbana skaffas. Tidsfristen fastställs närmare genom förordning av arbets- och näringsministeriet. Enligt förordningen ska tillstånd sökas sex månader före den planerade uppsändningen, men när tekniken och de rymdverksamhet som omfattas av lagens tillämpningsområde utvecklas kan det bli nödvändigt att föreskriva om en längre eller kortare tid eller om olika tidsfrister för olika former av rymdverksamhet.
Tillståndet ska omfatta verksamhet som betraktas som en helhet. Vanligtvis söks tillstånd för utsändande av en satellit och för senare opererande av den i rymden. Ansökan och tillståndet kan dock omfatta även flera satelliter som tillhör samma verksamhetsutövare och som sänds ut koordinerat, bildar ett system och eventuellt opereras tillsammans samt beträffande vilka de eftersträvande omloppsbanorna och andra saker som är nödvändiga med tanke på riskerna, såsom eventuell informationsöverföring mellan satelliterna, satelliternas tekniska data och eventuella farliga ämnen, anges i ansökan.
Enligt artikel 6 i rymdfördraget får icke-statliga aktörer inte bedriva rymdverksamhet utan tillstånd från statens sida. I lagen föreslås emellertid att i Finland ska tillstånd sökas även för statliga verksamhetsutövares rymdverksamhet. Detta motsvara lagstiftningen i Danmark och Österrike. Genom att utsträcka tillståndsförfarande till även statliga verksamhetsutövare säkerställs å ena sidan genomskådlighet och informationsutbyte inom den finska rymdverksamheten och å andra sidan att tillsynsmyndighetens kunnande och enhetliga praxis utvecklas.
Arbets- och näringsministeriet kan bevilja tillstånd tills vidare eller för viss tid.
I tillståndet till rymdverksamhet kan intas sådana villkor som behövs för säkert bedrivande och övervakning av rymdverksamheten. Villkoren kan gälla till exempel, tekniska förutsättningar för rymdföremålet eller behandlingen av rymdföremålet efter att dess uppdrag avslutats. Genom villkoren säkerställs att verksamhetsutövaren iakttar förpliktelserna i FN:s rymdöverenskommelser i sin verksamhet från början till slut.
I 2 mom. föreskrivs vilka förutsättningar som ska föreligga i fråga om rymdverksamheten och verksamhetsutövaren för att arbets- och näringsministeriet ska kunna bevilja tillstånd till rymdverksamheten i enlighet med 1 mom. Genom att kräva att vissa förutsättningar ska föreligga ser arbets- och näringsministeriet till att rymdverksamheten bedrivs i enlighet med FN:s rymdöverenskommelser och under finska statens övervakning.
Enligt 1 punkten ska verksamhetsutövaren ha nödvändiga förutsättningar, i synnerhet tillförlitlighet, teknisk sakkunskap och ekonomiska förutsättningar, att bedriva rymdverksamhet. När det gäller verksamhetsutövarens tillförlitlighet, tekniska sakkunskap och ekonomiska förutsättningar ska man bedöma om verksamhetsutövaren förmår sköta samtliga faser av rymdverksamheten från utsändande av rymdföremålet till opererande av det och upphörande med rymdverksamheten. Eftersom rymdverksamhet i princip ska betraktas som farlig verksamhet som är förenad med risker för avsevärda skador, är det väsentligt att säkerställa verksamhetsutövarens tillförlitlighet, tekniska sakkunskap och ekonomiska förutsättningar. Rymdverksamheten och förutsättningarna att bedriva den bedöms som en helhet i förhållande till den planerade rymdverksamhetens omfattning och farlighet. Exempelvis uppsändningsverksamhet och utsändande och opererande av kärndrivna rymdföremål skiljer sig avsevärt i farlighet från små satelliter som väger mindre än etthundra kilogram.
När man bedömer den tekniska sakkunskapen ska kraven stå i rätt proportion till den planerade rymdverksamheten. Det är fråga om en övergripande bedömning där man granskar verksamhetsutövarens och personalens erfarenhet, tekniska kunnande, kunskaper på området samt kompetens med beaktande av omfattningen av rymdverksamheten enligt ansökan. Det behöver således inte ställas lika höga krav på tekniskt enklare rymdverksamhet som på tekniskt mer krävande rymdverksamhet. På rymdverksamhet tillämpas olika tekniska standarder. Standarderna lämpar sig dock inte alltid för små satelliter och det kan således inte förutsättas att de ska iakttas i alla situationer. Även små satelliter borde dock vad de tekniska egenskaperna beträffar motsvara allmän teknisk standard och nödvändiga kvalitetskrav.
När man bedömer de ekonomiska förutsättningarna ska man beakta verksamhetsutövarens ekonomiska omständigheter och resurser. Verksamhetsutövaren bör ha ekonomiska förutsättningar att sköta inte bara utsändandet av rymdföremålet utan också opererandet av det i dess omloppsbana, inklusive de åtgärder som eventuella kollisionsvarningar förutsätter. I detta sammanhang bedöms dessutom hur verksamhetsutövaren har förberett sig på eventuellt ansvar för skador som verksamheten kan orsaka med hänsyn även till kraven i 8 § på ansvarsförsäkringar.
Enligt 2 punkten får rymdverksamheten inte medföra särskild fara för människor eller egendom eller den allmänna säkerheten. Under tillståndsförfarandet är det således viktigt att säkerställa att rymdverksamheten är säker. Närmare bestämmelser om säker rymdverksamhet finns i 9 §.
I tillståndsansökan bör verksamhetsutövaren lämna ministeriet en bedömning av de risker för person- och sakskador på jordens yta, i luften och i rymden som hänför sig till verksamheten. Närmare bestämmelser om innehållet i riskbedömningen utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet. Riskbedömningen är av betydelse också när man bedömer grunderna för undantag från försäkringsskyldigheten i enlighet med 8 § 2 mom.
I den inledande fasen av lagens tillämpning blir det aktuellt att bedöma i synnerhet satelliters säkerhetsrisker, eftersom tillståndsförfarandet i första hand skulle gälla satelliter som finska verksamhetsutövare sänder ut utomlands. I framtiden är det emellertid möjligt att man sänder ut rymdföremål även från finskt territorium. Då måste utsändningssäkerheten och de risker som är förknippade med den bedömas ännu noggrannare när tillstånd beviljas och särskilda säkerhetskrav ställas på utsändandet.
I 3 punkten förutsätts att verksamhetsutövaren strävar i enlighet med 10 § efter att förhindra uppkomsten av rymdskrot samt skadliga konsekvenser för miljön på jordens yta, i atmosfären och i rymden. Frågor om miljöskydd och rymdskrot regleras noggrannare i 10 §.
Enligt 4 punkten ska verksamhetsutövaren ha en plan för avslutande av verksamheten. Förutsättningen har nära anknytning till bestämmelserna om rymdskrot. Verksamhetsutövaren ska i tillståndsansökan redogöra för vad som händer med rymdverksamheten efter uppdraget, till exempel övergår den på en annan verksamhetsutövare, blir rymdföremålet kvar i sin omloppsbana, flyttas det till en omloppsbana där trängseln är mindre eller brinner rymdföremålet upp i atmosfären.
Enligt 5 punkten får rymdverksamheten inte strida mot nationella säkerhetsintressen, Finlands internationella förpliktelser eller utrikespolitiska intressen. Rymdverksamhet ska bedrivas i enlighet med FN:s rymdöverenskommelser. I verksamheten ska dessutom beakta andra internationella förpliktelser som är bindande för Finland. Det bedöms från fall till fall utifrån den aktuella situationen huruvida rymdverksamheten överensstämmer med Finlands nationella säkerhetsintressen, internationella förpliktelser och utrikespolitiska intressen. Som stöd för bedömningen begärs vid behov utlåtande av behöriga myndigheter, särskilt utrikesministeriet, försvarsministeriet och inrikesministeriet. I den inledande fasen av lagens tillämpning begärs åtminstone utlåtande av försvarsministeriet.
I 6 punkten förutsätts att verksamhetsutövaren uppfyller kraven på försäkring i enlighet med 8 §.
Enligt 7 punkten ska verksamhetsutövaren iaktta Internationella teleunionens (ITU) gällande regler. Om det inte går att genomföra det internationella ITU-samordningsförfarandet, kan ett rymdföremål inte sändas ut eller tas i bruk.
Kommunikationsverkets radiotillståndsförfarande är separat från det tillståndsförfarande som föreslås i denna lag. Det är dock viktigt att samarbeta vid dessa parallella tillståndsförfaranden, för att undvika konflikter och onödiga överlappningar mellan radiotillståndet och det tillstånd som avses i denna lag. I synnerhet i det tillstånd som avses i detta lagförslag behöver man inte ta in sådana tekniska villkor som man får säkerhet om först vid ITU:s samordningsförfarande eller som kan ändras till följd av avgöranden som gäller eventuella störningar. Arbets- och näringsministeriet och Kommunikationsverket har kommit överens om samarbetet. Mer ingående diskussioner om de praktiska tillvägagångssätten förs vid behov ännu mellan myndigheterna för att säkerställa effektiv information och undvika överlappande processer.
Enligt 8 punkten ska verksamhetsutövaren visa att de gällande bestämmelserna om exportkontroll iakttas. I utredningen kan verksamhetsutövaren försäkra att den tillståndssökandes rymdverksamhet inte är sådan verksamhet som regleras i förordningen om upprättande av en gemenskapsordning för kontroll av export, överföring, förmedling och transitering av produkter med dubbla användningsområden (EG 428/2009), lagen om kontroll av exporten av produkter med dubbel användning (562/1996) eller lagen om export av försvarsmateriel (282/2012). Om rymdverksamheten är förenad med ovannämnd överföring av produkter och teknik som omfattas av exportkontroll, ska verksamhetsutövaren lämna tillståndsansökningar som gäller de tillståndspliktiga produkterna och/eller den tillståndspliktiga tekniken till tillståndsmyndigheterna och lämna arbets- och näringsministeriet en utredning om ansökningarna och de erhållna besluten.
Utrikesministeriet är den tillståndsmyndighet som övervakar exporten av produkter med dubbel användning och försvarsministeriet är den tillståndsmyndighet som övervakar exporten av försvarsmateriel. Import till Finland regleras av respektive exportlands exportlagstiftning.
Internationella exportkontrollordning för missiler, missilteknik, obemannade luftfartyg och deras teknik, som Finland har bundit sig till politiskt, är bland annat exportkontrollordningen för missilteknik (Missile Techology Control Regime, MTCR) och koden för att förhindra spridning av långdistansmissiler (Hague Code of Conduct against Ballistic Missile Proliferation, HCOC). MTCR begränsar spridningen av missiler, missilteknik och obemannade luftfartyg och deras teknik. HCOC begränsar spridningen av långdistansmissiler. Kodens syfte är att med hjälp av förtroendehöjande åtgärder komplettera de ordningar som är fokuserade på nedrustning och förhindrande av spridning av massförstörelsevapen. Med hjälp av koden försöker man begränsa utvecklandet, användningen och spridningen av samt försök med ballistiska missiler. Den förbjuder inte innehav av missiler eller användning av dem i rymden för fredliga syften.
Enligt 3 mom. ska verksamhetsutövaren i tillståndsansökan lägga fram för tillståndsprövningen behövlig och tillförlitlig utredning om att de förutsättningar som anges i 2 mom. uppfylls. Arbets- och näringsministeriet kan be om nödvändiga uppgifter för behandlingen tills det har lämnats tillräckliga uppgifter i ansökan för att ministeriet ska kunna fatta beslutet.
Det är inte ägaren till ett rymdföremål som är skyldig att ansöka om tillstånd till rymdverksamhet utan verksamhetsutövaren, det vill säga den aktör som utövar det faktiska bestämmande inflytandet i fråga om utsändande och opererande av rymdföremålet. Verksamhetsutövaren och rymdföremålets ägare kan vara olika aktörer. Rymdföremålets ägarförhållanden ska beskrivas i ansökan och de beaktas när förutsättningarna för beviljande av tillstånd bedöms. Ägarförhållandena kan vara av betydelse särskilt när man bedömer de ekonomiska förutsättningarna för verksamheten och eventuella konflikter med Finlands utrikespolitiska intressen.
Det är ändamålsenligt att utfärda närmare bestämmelser om ansökan om tillstånd samt de uppgifter och handlingar som ska ingå i ansökan om tillstånd på förordningsnivå. Det vore för exempel ändamålsenligt att föreskriva genom förordning om innehållet i riskbedömningen enligt 2 mom. 2 punkten och om tidsfristerna för ansökan om tillstånd.
6§. Registrering av rymdföremål. Genom paragrafen inrättas ett nationellt register över rymdföremål genom att verkställa statens förpliktelse att föra ett nationellt register över rymdföremål enligt artikel 2 i FN:s registreringskonvention.
Enligt 1 mom. ska arbets- och näringsministeriet föra ett register över rymdföremål. Registret ska vara offentligt och finnas tillgängligt på arbets- och näringsministeriets webbplats.
Registrering av rymdföremål är en allmänt godkänd princip inom den internationella rymdrätten. Registreringsskyldigheten motsvarar havs- och luftfartsrättens skyldigheter att registrera fartyg och luftfartyg.
Enligt 2 mom. ska verksamhetsutövaren anmäla de uppgifter som föreskrivs i paragrafen om rymdföremål som sänts ut i omloppsbana runt jorden eller någon annanstans i rymden till ministeriet.
Registret ska innehålla uppgifter om alla rymdföremål beträffande vilka Finland är utsändande stat i enlighet med artikel 1 i registreringskonventionen. I artikel 1 i registreringskonventionen definieras utsändande stat som en stat som sänder ut ett rymdföremål eller medverkar vid utsändandet av ett rymdföremål (procures the launch), eller en stat från vars territorium eller anläggning ett rymdföremål sänds ut. Finland skulle vara utsändande stat, om Finland har beviljat tillstånd till rymdverksamheten i enlighet med denna lag.
Enligt artikel 8 i rymdfördraget ska den stat i vars register ett rymdföremål förs behålla domsrätt och kontroll (på engelska jurisdiction and control) över föremålet. Staten behåller domsrätten och kontrollen även då föremålet befinner sig i rymden.
Det kan finnas endast en registerförande stat enligt registreringskonventionen som förs in i FN:s register. Om både Finland och en eller flera stater som är part i registreringskonventionen betraktas som utsändande stat, registrerar arbets- och näringsministeriet rymdföremålet, om de berörda staterna sinsemellan har kommit överens om att Finland är registerförande stat. De flesta som tillhandahåller uppsändningstjänster förutsätter att kundens satellit registreras i det nationella registret i kundens hemstat, inte i hemstaten för den som tillhandahåller uppsändningstjänsten.
Även om man har kommit överens om att en annan stat är registerförande stat enligt registreringskonventionen, förs i det nationella registret in uppgifter också om de rymdföremål för vilka Finland är andra utsändande stat. I egenskap av utsändande stat ansvarar Finland för skador som rymdföremålet eventuellt orsakar, och därför är det motiverat att föra in även dessa uppgifter i det nationella registret.
I registret förs dessutom in uppgifter om rymdföremål som omfattas av lagens tillämpningsområde och som verksamhetsutövaren har skaffat medan de varit i omloppsbana. Beträffande dessa rymdföremål är Finland inte alltid utsändande stat, men Finland är ansvarig stat enligt artikel 6 i rymdfördraget, och till rymdföremålet kan dessutom hänföra ansvar för Finland som staterna kommit överens om särskilt.
Registreringsskyldigheten enligt registreringskonventionen gäller föremål som är i omloppsbana runt jorden, såsom satelliter, och rymdföremål som sänds ut längre bort i rymden, exempelvis till månen eller andra himlakroppar. Sålunda gäller registreringsskyldigheten inte till exempel bärraketer eller andra föremål, som återvänder till atmosfären utan att gå in i en omloppsbana, eller misslyckade uppsändningar.
Registreringskonventionen gör ingen skillnad på huruvida ett föremål som registreras ska vara i funktionsdugligt skick. En del stater registrerar endast fungerande rymdföremål, medan en del registrerar även föremål som inte fungerar. Det är motiverat att registrera föremål som inte fungerar, eftersom även de kan orsaka skada och därför behöver man känna till även icke-fungerande föremål i rymden.
Enligt artikel 2.3 i registreringskonventionen fastställer staterna själva innehållet i det nationella registret över rymdföremål. Enligt 2 mom. förs i registret in de uppgifter om ett rymdföremål som enligt artikel 4 i registreringskonventionen ska anmälas till FN:s förteckning. Dessa uppgifter är namn på utsändande stat eller stater, beteckning eller registernummer på rymdföremålet, rymdföremålets allmänna syfte, tidpunkt och område eller plats för utsändande och parametrar för rörelsebanan (såsom omloppstid, banplanets lutning, apogeum och perigeum). Dessutom föreslås att i registret ska föras in verksamhetsutövarens namn och uppsändningsanläggning.
Arbets- och näringsministeriet, som för registret, ger varje rymdföremål en egen nationell registerbeteckning eller registernummer. Dessutom kan rymdföremålet ha tilldelats en beteckning av någon annan, såsom Internationella vetenskapsrådets COSPAR (Committee on Space Research), och även den beteckningen kan föras in i registret.
För att fastställa rymdföremålets syfte kan man använda standardklassificeringar, såsom fjärranalys, telekommunikation eller navigering.
I nuläget har ett rymdföremål vanligtvis minst en annan utsändande stat utöver Finland, eftersom i avsaknad av nationella uppsändningssystem sänds finska näringsidkares rymdföremål upp från något annat land. Internationella samarbetsprojekt kan ha flera utsändande stater, om rymdföremålet till exempel opereras från något annat land än Finland. Samtliga utsändande stater förs in i det nationella registret och meddelas FN. Uppgifter om tidpunkt och plats för utsändandet hjälper till att bestämma den andra utsändande staten.
Uppgifterna till registret tas från tillståndsansökan på tjänstens vägnar. I 12 § om uppgiftsskyldighet åläggs verksamhetsutövaren att meddela ändringar i de uppgifter som förts in i registret, inbegripet exakta uppgifter om tidpunkt och plats för uppsändningen. Arbets- och näringsministeriet förmedlar uppgifterna till FN:s generalsekreterare i enlighet med artikel 4 i registreringskonventionen på diplomatisk väg i samarbete med utrikesministeriet.
Genom förordning av arbets- och näringsministeriet kan närmare bestämmelser utfärdas om registret och uppgifter som är väsentliga med tanke på rymdverksamheten eller rymdföremålet och som ska föras in i registret. Andra uppgifter som är viktiga med tanke på rymdföremålet är till exempel uppgifter om rymdföremålets förväntade omloppstid och operativa livslängd, nyttolast, frekvens- och telemetriuppgifter, ägarförhållanden, överföringar från en verksamhetsutövare till en annan och avslutande av verksamheten. FN:s generalförsamling har 2007 utfärdat närmare rekommendationer om registreringspraxis genom resolution 62/101. Rekommendationerna gäller enhetliga attribut för tid och plats samt tekniska attribut, tilläggsuppgifter om rymdföremålet som ska föras in i registret och uppgifterna som ska registreras i samband med ändringar. Den tekniska utvecklingen, ändringar i internationella förpliktelser eller EU-lagstiftningen och nya rekommendationer eller praxis som FN meddelar kan förutsätta att nya uppgifter förs in i registret.
7 §. Ansvar för skador och statens regressrätt. 1 mom. motsvarar den bestämmelse som finns i 4 § 2 mom. i lagen om räddning och återsändande av rymdfarare och återsändande av föremål som har utsänts i rymden (616/1970), som föreslås bli upphävd, enligt vilken en skada som orsakats av ett rymdföremål ersätts av statens medel. I förarbetena till den lag som föreslås bli upphävd (RP 30/1970) konstateras att det bör anses skäligt att hemlandet i första hand åläggs att åt sina medborgare utge ersättning för de skador de har lidit till sin person eller egendom. Det föreslås att bestämmelsen preciseras så att skador som verksamhetsutövaren förorsakat sig själv för tydlighetens skull ställs utan för bestämmelsen.
Enligt 2 mom. ska staten ha rätt att ta ut den ersättning som staten betalat en skadelidande av verksamhetsutövaren till den del som verksamhetsutövaren med stöd av skadeståndslagen (412/1974) hade varit ansvarig för skadan gentemot den skadelidande.
I 3 mom. sägs att har en skada orsakats på jordens yta eller tillfogats ett luftfartyg som är i luften, dess passagerare eller någon som tillhör dess besättning, har staten med avvikelse från 2 mom. rätt att av verksamhetsutövare ta ut den ersättning som den betalat, trots att verksamhetsutövaren inte har förorsakat skadan uppsåtligen eller av vållande i enlighet med 2 kap. 1 § 1 mom. i skadeståndslagen.
Staten kan bli tvungen att betala ersättningar för en skada som orsakats av ett rymdföremål med stöd av antingen förslaget till 1 mom. eller internationella förpliktelser. Bestämmelser om ersättande av skador som orsakats av rymdföremål finns i ansvarskonventionen och i artikel 7 i rymdfördraget. Dessutom kan en stat i enlighet med de allmänna principerna om staters folkrättsliga ansvar bli ersättningsansvarig med stöd av artikel 6 i rymdfördraget, om den bryter mot sina förpliktelser enligt artikel 6 och detta orsakar en skada.
Enligt artikel 2 i ansvarskonventionen har den utsändande staten objektivt ansvar för en skada som ett rymdföremål orsakat på jordens yta eller på luftfartyg som är i luften. Enligt artikel 3 i konventionen är den utsändande staten ansvarig för en skada som ett rymdföremål orsakat ett annat rymdföremål eller dess besättning någon annanstans än på jordens yta, om den eller sådana personer som den är ansvarig för måste anses bära skuld till skadan.
Enligt artikel 7 i rymdfördraget är varje stat som sänder ut rymdföremål internationellt ansvarig för en skada, som på jordens yta, i luftrummet eller i yttre rymden av dylikt föremål eller del därav tillfogas en annan fördragsslutande stat, dess fysiska eller juridiska personer.
Enligt artikel 1 i ansvarskonventionen avses med skada förlust av liv, kroppsskada eller annat men för hälsan eller förlust av eller skada på egendom tillhörig en stat eller en fysisk eller juridisk person, eller förlust av eller skada på egendom tillhörig en internationell organisation på regeringsnivå. Eftersom detta skadebegrepp anses överensstämma med den finska skadeståndslagen, intas ingen särskild definition av skada i lagförslaget.
Det kan finnas flera utsändande stater, och då kan Finland ha regressrätt också gentemot andra stater. I artikel 5.1 i ansvarskonventionen sägs att om det finns flera utsändande stater är de solidariskt ansvariga för en skada som rymdföremålet orsakat. Den skadelidande kan yrka full ersättning av alla eller endast en utsändande stat. Enligt artikel 5.2 i ansvarskonventionen kan de utsändande staterna komma överens om hur ansvaret ska fördelas. Enligt artikel 5.3 i ansvarskonventionen är den stat från vars territorium eller anordning rymdföremålet har utsänts en av de solidariskt ansvariga utsändande staterna.
När man bedömer om verksamhetsutövarens oaktsamhet har lett till en skada som rymdföremålet orsakat i rymden, kan verksamhetsutövarens åtgärder för att förhindra skador och minska skaderiskerna beaktas. Exempelvis iakttagande av internationellt godkända anvisningar om rymdskrot kan vara ett tecken på att verksamhetsutövaren varit omsorgsfull. Man kan också beakta hur verksamhetsutövaren i sin verksamhet har beaktat de risker som angetts i riskbedömningen av tillståndsansökan och vidtagit åtgärder i syfte att minska riskerna.
Enligt 4 mom. är maximibeloppet för statens regressrätt 60 miljoner euro. Det är motiverat med ett maximibelopp, så att den som bedriver rymdverksamhet kan planera sin rymdverksamhet med beaktande av värsta tänkbara påföljd. Om verksamhetsutövarens ansvar inte alls begränsas i lagstiftningen, kan man anta att i en ersättningssituation räcker verksamhetsutövarens bärförmåga inte till, varvid statens obegränsade regressrätt ändå inte kan tillgodoses till fullt belopp.
Begränsningen av ersättningsskyldigheten tillämpas ändå inte om verksamhetsutövaren har försummat att iaktta denna lag eller villkoren i ett tillstånd som beviljats med stöd av 5 §. Eftersom ansvaret för skador som inträffar i rymden förutsätter vållande från verksamhetsutövarens sida, finns det ingen övre gräns för ersättningsansvaret för deras del.
Maximibeloppet av regressrätten är på samma nivå som i de länder som omfattats av jämförelsen. I Danmarks, Österrikes och Frankrikes lagstiftning och i Storbritanniens tillståndspraxis är maximibeloppet av statens regressrätt 60 miljoner euro. Detta har betraktats som ändamålsenligt även i Finland, eftersom beloppet motsvarar det typiska maximibeloppet enligt de försäkringar som står till buds.
8 §.Försäkringsskyldighet. Enligt 1 mom. ska verksamhetsutövaren teckna en försäkring mot skador som orsakas tredje parter (nedan ansvarsförsäkring).
På marknaden finns två slags försäkringar med anknytning till rymdverksamhet: egendomsförsäkringar (space property damage insurance), som täcker skador som rymdföremålet orsakar sig själv, såsom att det går sönder och förstörs, och ansvarsförsäkringar (third party liability insurance), som täcker person- och sakskador som rymdföremålet orsakar tredje parter under uppsändningen, medan det är i omloppsbana eller när det återvänder till jorden.
Försäkringsbolaget har direkt ansvar för att betala ersättning, om det konstateras att ägaren till rymdföremålet i fråga är ersättningsskyldig. Detta innebär att den skadelidande och på motsvarande sätt staten kan rikta sina ersättningsanspråk direkt mot försäkringsbolaget oberoende av om rymdföremålets ägare kan och vill betala.
När man bedömer statens risker bör det påpekas att den privata sektorns försäkringar inte förmår täcka alla skador som eventuellt omfattas av statens ersättningsansvar, eftersom statens ersättningsansvar gentemot tredje parter i princip är obegränsat.
Enligt 2 mom. får arbets- och näringsministeriet avstå från att kräva en försäkring om de förutsättningar som anges i momentet föreligger. I fråga om små satelliter och särskilt vetenskapssatelliter som används för undervisnings- och forskningssyften kan ansvarsförsäkringens pris bli för högt och till och med förhindra sådana aktörers rymdverksamhet, om statens krav på försäkringsersättningar är för stora i förhållande till de övriga kostnader för uppdraget eller aktörens ekonomiska bärförmåga. Sålunda vore det motiverat att föreskriva om möjlighet att avstå från försäkringskravet i vissa situationer som anges i lagen. Till små satelliter hänför sig dock samma slags risker för skador som till stora satelliter, särskilt om material som inte brinner upp i atmosfären används i dem eller om de går i de omloppsbanor där trängseln är som störst. När man bedömer grunderna för att avstå från försäkringsskyldigheten är det därför viktigast att beakta de skaderisker som hänför sig till verksamheten.
Enligt 2 mom. 1 punkten behöver arbets- och näringsministeriet inte kräva försäkring, om uppsändningsleverantörens försäkring eller någon annan motsvarande försäkring till väsentliga delar täcker verksamhetsutövarens och statens ansvar för skador som rymdföremålet orsakat. I detta sammanhang betraktas som väsentligt i synnerhet ansvaret för skador i uppsändningsfasen. I regel har uppsändningslevrantören en ansvarsförsäkring för uppsändningsfasen, där även kunden, dvs. satellitens ägare eller verksamhetsutövaren, är försäkrad. Ansvarsförsäkringen för uppsändningsfasen gäller ofta en viss tid efter uppsändningen, när föremålet är i omloppsbana, från några månader till ett år. Därefter står det att få en ansvarsförsäkring för verksamheten i omloppsbanan. Enligt en expertutredning som färdigställts på uppdrag av arbets- och näringsministeriet finns det i dag ungefär 40 företag på den internationella marknaden som erbjuder ansvarsförsäkringar. Försäkringsmarknaden för små satelliter är fortfarande stadd i utveckling, varför för dem erbjuds försäkringar på samma villkor som för stora satelliter.
Enligt 2 mom. 2 punkten behöver ministeriet inte kräva försäkring, om arbets- och näringsministeriet utifrån den bedömning av riskerna med rymdverksamhet som avses i 5 § 2 mom. 2 punkten kan godkänna risken för att rymdföremålen ska orsaka skador på jordens yta, i atmosfären och i rymden. Verksamheten kan anses vara förenad med mindre risk för skador, om rymdföremålet inte innehåller farliga ämnen eller delar och material som inte brinner upp i atmosfären, om det inte befinner sig omloppsbanor där trängseln är som störst eller om dess livslängd i omloppsbanan är kort. Risken minskar också genom tekniska egenskaper som säkerställer att bitar av rymdföremålet inte lossnar i rymden. Vissa test- och forskningssatelliters livslängd i omloppsbanan kan vara till och med kortare än giltighetstiden för uppsändningsleverantörens ansvarsförsäkring. Huruvida man avstår från försäkringsskyldigheten baserar sig på en övergripande bedömning av skaderisken i rymdverksamhetens samtliga faser. Vid behov kan man anlita andra myndigheter eller oberoende sakkunniga för bedömningen på det sätt som anges i 17 §.
Opererandet av till exempel cube-satelliter, vilkas förväntade livslängd i omloppsbanan är mindre än 5 år och som sänds ut i omloppsbana från den internationella rymdstationen (International Space Station, ISS), är tämligen standardiserad lågriskverksamhet, varvid det kan vara skäl att överväga om det finns behov av att avvika från försäkringsskyldigheten. Undantag från försäkringsskyldigheten kan komma i fråga även när det gäller små satelliter, om en erfaren och tillförlitlig uppsändningsaktör ansvarar för utsändningen och satelliterna återvänder eller återbördas till atmosfären i enlighet med internationella anvisningar inom 25 år efter det att deras uppdrag avslutats.
Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om innehållet i försäkringen och om de försättningar som avses i 2 mom., och som ska föreligga för att arbets- och näringsministeriet ska kunna avstå från att kräva försäkring, utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet. Det vore ändamålsenligt att föreskriva närmare genom förordning om i synnerhet bestämmandet av den risk som ska anses som godtagbar.
9 §. Säker rymdverksamhet. I 1 mom. föreskrivs om allmän skyldighet att bedriva rymdverksamhet på ett säkert sätt. Verksamheten får inte orsaka särskild fara för människor eller egendom. Verksamheten får inte heller äventyra allmän säkerhet. Normen som förpliktar att beakta säkerheten ger myndigheterna möjlighet att ingripa i saken, om man upptäcker att rymdverksamheten orsakar fara för utomstående.
I momenten föreskrivs om minimikraven på personer som deltar i utsändande, opererande och återbördande av rymdföremål. Den som delar i rymdverksamhet ska ha tillräcklig erfarenhet och kompetens. Personen ska vara insatt i sitt uppdrag och ska kunna hantera de anordningar och funktioner som han eller hon ansvarar för. Bestämmelsen gäller uttryckligen personer, vilkas agerande är av konkret betydelse för utsändandet, opererandet eller återbördandet. Bestämmelsen ger dessa personer en laglig grund att kräva behörig introduktion i sina uppgifter. Den ger också rätt att vägra att utföra uppdrag som man inte behärskar tillräckligt.
I 2 mom. ingår en hänvisning till 159 § i luftfartslagen, där det bestäms om verksamhet som äventyrar flygsäkerheten. Rymd- och flygverksamhet ska samordnas i enlighet med författningar och föreskrifter om förvaltning av luftrummet.
Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om säker rymdverksamhet och om minimikraven på anordningar och funktioner som påverkar säkerheten samt om personernas kompetens utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet. I Finland är det viktigt att hålla sig ajour med den internationella säkerhetsutvecklingen i branschen och det kan vara nödvändigt att föreskriva särskilt om nödvändiga säkerhetskrav. Verksamhetsprinciperna och de tekniska standarderna kommer att utvecklas snabbare i internationella forum när rymdverksamheten ökar.
10 §.Miljöskydd och rymdskrot. Enligt 1 mom. ska rymdverksamhet bedrivas på ett sätt som är hållbart med tanke på miljön. Syftet är i synnerhet att förhindra att verksamheten orsakar miljöskador på jordens yta, i atmosfären eller i rymden.
Enligt artikel 9 i rymdfördraget ska de fördragsslutande staterna undvika skadlig nedsmutsning av rymden och himlakropparna och ogynnsamma förändringar på jorden. Den internationella diskussionen om bestämmelsens innehåll och förpliktande natur pågår fortfarande.
Verksamhetsutövaren ska i sin tillståndsansökan bedöma de miljökonsekvenser på jordens yta, i atmosfären och i rymden som hänför sig till rymdverksamheten. Verksamhetsutövaren ska lämna en utredning om å ena sidan den teknik, de komponenter och de produkter som ska användas i verksamheten och å andra sidan om de konsekvenser som verksamheten kan ha för jorden och atmosfären samt rymden. Dessutom ska verksamhetsutövaren beskriva vilka åtgärder som ska vidtas för att avvärja och minska skadliga miljökonsekvenser. I tillståndsansökan ska i synnerhet nämnas eventuella kärnbränslen och annat kärnmaterial. Enligt FN:s principer för användning av kärnbränslen som energikälla i rymden (Principles Relevant to the Use of Nuclear Power Sources in Outer Space 47/68 of 1992)ska användningen av kärnbränsle begränsas till uppdrag där syftet inte kan nås genom att använda andra bränslen.
I 2 mom. föreskrivs om åtgärder för att undvika rymdskot i enlighet med allmänt godkända internationella anvisningar. I momentet förpliktas verksamhetsutövaren till vissa åtgärder för att minska och bekämpa rymdskrot.
Det finns inte någon allmänt godtagen juridisk definition av rymdskrot. I allmänhet avses med rymdskrot icke-fungerande rymdföremål som är i en omloppsbanan eller som återvänder till atmosfären, inbegripet delar av rymdföremål. Rymdskrot är således till exempel satelliter som inte fungerar, raketdelar, delar och bitar som har lossnat från raketer, annat material som har uppkommit i rymdverksamheten samt även så små partiklar som bränsledroppar, färgflagor och mikropartiklar. Rymdskrot uppkommer oplanerat när rymdföremål går sönder och kolliderar samt planerat i samband med verksamheten, till exempel när delar av bärraketer blir kvar i rymden. I rymden finns över 20 000 bitar rymdskrot som följs rutinmässigt med nuvarande anordningar. En utmaning för en hållbar rymdverksamhet utgör objekt som är en centimeter stora. Det beräknas finnas över 750 000 sådana och om de kolliderar med fungerande satelliter kan de orsaka avsevärt skada.
Rymdskrot medför risk för kollisioner med andra rymdföremål i rymden. Dessutom kan rymdskrot orsaka personskador på rymdfarare i rymden samt person- och sakskador på jordens yta och i luften, till den del som rymdskrotet inte brinner upp i atmosfären. Rymdskrot kan förhindra att en viss omloppsbana används samt skada viktiga samhällsfunktioner, till exempel om en telekommunikationsförbindelse bryts.
Det har meddelats flera internationella och allmänt godkända anvisningar om minskning av rymdskrotet. De viktigaste av dessa anses vara FN COPUOS och de viktigaste rymdorganisationernas gemensamma kommitté IADC:s (Inter-Agency Debris Coordination Committee) anvisningar om minskning av rymdskrotet. Dessutom har internationella standardiseringsorganisationen (ISO International Standardization Organization) publicerat ISO-standarder om kontroll över rymdskrotet. De europeiska rymdorganen har utarbetat gemensamma anvisningar, European Code of Conduct for Space Debris Mitigation
Syftet med samtliga ovannämnda anvisningar är att få staterna och övriga verksamhetsutövare att begränsa mängden rymdskrot. Anvisningarna ska iakttas när uppdrag planeras och i rymdverksamhetens samtliga faser, bland annat under uppsändning, i omloppsbanan och när föremålet lämnar omloppsbanan. Anvisningarna förutsätter bland annat att man begränsar uppkomsten av rymdskrot i samband med sedvanlig användning, minskar risken för att rymdföremål ska gå sönder medan de befinner sig i rymden, undviker att avsiktligt förstöra rymdföremål och andra skadliga åtgärder, försöker undvika kollisioner i omloppsbanan och minimerar riskerna för skador som beror på rymdföremålens bränsle (explosioner, kärnbränslen). Dessutom ska det säkerställas att rymdföremål återvänder på ett säkert sätt till atmosfären inom 25 år efter det att deras operativa livslängd har gått ut.
Ingen av de ovannämnda anvisningarna är bindande internationell rätt. Att iaktta dem kan dock vara ett tecken på att verksamhetsutövaren är omsorgsfull. Detta kan vara av betydelse till exempel när man ska bedöma om verksamhetsutövarens oaktsamhet har varit orsaken till att ett rymdföremål har orsakat en skada på ett annat rymdföremål.
Närmare bestämmelser om bedömning av miljökonsekvenser och åtgärder som behövs för att undvika uppkomsten av rymdskot får utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet.
11 §.Överföring av rymdföremål och rymdverksamhet på någon annan. Enligt 1 mom. får rymdverksamhet överföras på en annan verksamhetsutövare endast om arbets- och näringsministeriet har godkänt överföringen på förhand. Detsamma gäller överföring av äganderätten till ett rymdföremål, när det faktiska bestämmande inflytandet över rymdverksamheten eller rymdföremålet överförs.
I FN:s rymdöverenskommelser tar man inte ställning till överföring av rymdföremål från en stat till en annan. Den växande kommersiella verksamheten i rymden betyder sannolikt också att rymdföremål i större utsträckning kommer att överföras mellan olika staters verksamhetsutövare genom affärsköp och annan överföring av egendom. Saken har också behandlats i COPUOS, och enligt FN:s generalförsamlings resolution 68/74 om rekommendationer för nationell lagstiftning, som utfärdades som resultat av arbetet, ska överföring av innehavet och det bestämmande inflytandet i fråga om rymdföremål som är i en omloppsbana vara beroende av tillstånd. Tillstånd behövs för överföring till en ny verksamhetsutövare också i flera andra länder. I Danmark behövs tillstånd också för ny ägare. I Belgien behövs tillstånd om det faktiska bestämmande inflytandet över rymdverksamheten eller rymdföremålet överförs. Även i Finland har det ansetts ändamålsenligt att kräva tillstånd, om överföring av äganderätten innebär att det faktiska bestämmande inflytandet överförs.
Förutsättningarna för rymdverksamhet efter en överföring ska bedömas i enlighet med 5 §. Den nya verksamhetsutövaren ska sålunda uppfylla samma förutsättningar för att få tillstånd som om verksamhetsutövaren ursprungligen hade ansökt om tillstånd. I beslutet om godkännande kan arbets- och näringsministeriet inta sådana villkor som behövs med tanke på säkert bedrivande och övervakning av rymdverksamheten.
I paragrafen begränsas inte försvarsmaktens rätt enligt 112 § i beredskapslagen (1552/2011) eller 25 § i lagen om försvarstillstånd (1083/1991) att i undantagsförhållanden ålägga ägaren eller innehavaren av ett luftfartyg eller en luftfartygsoperatör att överlåta luftfartyget i försvarsmaktens besittning eller ett sådant företags besittning som betjänar försvarsmakten.
Enligt 2 mom. får arbets- och näringsministeriet kräva att överlåtelsen av ett rymdföremål eller rymdverksamhet på en annan ägare eller verksamhetsutövare förutsätter ett avtal mellan Finland och ägarens eller verksamhetsutövarens hemland, genom vilket Finland befrias från samtliga skadeståndsanspråk. Om ett sådant avtal saknas kan arbets- och näringsministeriet vägra att bevilja tillstånd.
I enlighet med rymdfördraget och ansvarskonventionen är Finland i egenskap av utsändande stat ansvarig för skador som rymdföremål orsakat och skyldig att övervaka verksamheten oberoende av om rymdverksamheten eller rymdföremålet har överlåtits till en annan verksamhetsutövare. Om den nya verksamhetsutövaren eller ägaren är etablerad i en stat som inte är utsändande stat, kan den staten i enlighet med FN:s rymdöverenskommelser inte vara internationellt ersättningsansvarig för skador som rymdföremålet orsakat. En sådan stat kan inte heller registrera rymdföremålet i FN:s förteckning. Den ursprungliga verksamhetsutövarens eller ägarens hemstat och den nya verksamhetsutövarens hemstat kan dock avtala om att ersättningsansvaret och övervakningsansvaret överförs på den nya verksamhetsutövarens hemstat. Avtalet om ersättningsansvar är bindande endast för parterna, däremot inte för den skadelidande, som fortfarande kan rikta anspråk mot den ursprungliga utsändande staten.
Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om ansökan om godkännande enligt 1 mom. utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet.
3 kap. Ändringar och övervakning
12 §.Uppgiftsskyldighet. Ändringar som ska anmälas enligt paragrafen är alla ändringar som kan påverka förutsättningarna för att bevilja tillstånd eller tillståndsvillkoren, inbegripet förändringar i tidpunkten och platsen för uppsändningen och uppsändningsanläggningen, störningar i anslutning till opererandet, såsom förlorad kontakt, och förändringar i företagets tekniska eller ekonomiska förutsättningar. Även förändringar i rymdföremålets och verksamhetsutövarens ägarförhållanden kan inverka på förutsättningarna för beviljande av tillstånd. Ett ägarbyte kan påverka till exempel de ekonomiska och tekniska förutsättningarna för verksamheten samt statens utrikespolitiska eller säkerhetsintressen. Dessutom ska verksamhetsutövaren meddela när uppsändningen har ägt rum. Verksamhetsutövaren ska också omedelbart underrätta arbets- och näringsministeriet om eventuella ändringar i de uppgifter som förts in i registret. Typiska ändringar är exakt uppsändningstidpunkt och exakta uppgifter om omloppsbana efter det att rymdföremålet sänts ut. Ändringar i uppgifterna om föremålets omloppsbana i anslutning till det normala opererandet av rymdföremålet behöver inte anmälas.
Verksamhetsutövaren ska anmäla på förhand om rymdverksamheten upphör eller omedelbart efter att den upphört. Härmed avses både planenligt nedläggning av verksamheten och oplanerat slut på verksamheten, till exempel på grund av ekonomiska svårigheter eller tekniska orsaker. Utifrån anmälan om nedläggning kan ministeriet utfärda preciserande föreskrifter i enlighet med 13 § om nödvändiga säkerhetsåtgärder.
13 §.Ändring och återkallelse av tillstånd. För att säkerställa att lagen iakttas är det skäl att föreskriva att tillståndet till bedrivande av rymdverksamhet ändras och återkallas om förutsättningarna för beviljande av tillstånd inte längre föreligger eller tillståndsvillkoren inte har iakttagits eller om det är nödvändigt att ändra eller återkalla tillstånd på grund av Finlands internationella utfästelser eller avtalsförpliktelser.
Grunderna för att ändra eller återkalla ett tillstånd bedöms från fall till fall. I första hand ska man försöka ändra tillståndet i överensstämmelse med den nya situationen. Exempelvis ändring av uppsändningsplatsen och anläggningen kan förutsätta att tillståndet ändras, likaså förändringar i rymdföremålets uppgift eller uppgifterna om dess omloppsbana. Om väsentliga förutsättningar för tillstånd inte föreligger, kan tillståndet ändras till exempel genom att man kräver att verksamhetsutövaren ska uppfylla ytterligare krav, såsom tekniska krav, eller genom att kräva tilläggsutredning, exempelvis om åtgärder för att skydda miljön. Tillståndet kan också ändras när det inträffar förändringar i verksamheten som är av betydelse för förutsättningarna för beviljande av tillstånd, till exempel om en satellit inte återvänder till atmosfären på planerat sätt eller om satellitens uppgift skjuts fram.
Det kan bli nödvändigt att ändra ett tillstånd eller så kan det återkallas också om ett radiotillstånd som Kommunikationsverket har beviljat ändras eller återkallas. Kommunikationsverket kan ändra villkoren för ett radiotillstånd med stöd av 47 § i informationssamhällsbalken (917/2014), om ett rymdföremål orsakar skadliga störningar för annan radiokommunikation i världen. Kommunikationsverket kan med stöd av 49 § i informationssamhällsbalken återkalla ett radiotillstånd till exempel om det förutsätts i internationella överenskommelser som är bindande för Finland eller om tillståndshavaren på ett för störningsfri radiokommunikation väsentligt sätt bryter mot tillståndsvillkoren. Användningen av radioutrustning kan också förbjudas med stöd av 329 § i informationssamhällsbalken, om utrustningen har orsakat skadliga störningar eller om det på sannolika grunder kan antas att den orsakar skadliga störningar.
Tillståndet kan återkallas om väsentliga tillståndsvillkor inte iakttas eller om verksamhetsutövaren har felaktiga eller bristfälliga uppgifter i ansökan som väsentligt har påverkat tillståndsprövningen. Tillståndet kan också återkallas om förutsättningarna för beviljande av tillstånd inte längre föreligger och verksamheten ursprungligen inte skulle ha getts tillstånd eftersom förutsättningar saknas.
Tillståndet kan ändras och återkallas bara om bristen, felet, överträdelsen eller försummelsen är väsentlig och om verksamhetsutövaren inte har korrigerat den inom en tidsfrist satt av ministeriet.
Om tillståndet ändras eller återkallas efter det att rymdföremålet har sänts ut i rymden, måste det fortfarande gå att garantera att verksamheten är säker. Således kan ministeriet enligt 3 mom. i sitt ändringsbeslut ställa sådana villkor som behövs för fortsatt säker verksamhet, till exempel kräva att rymdföremålet övervakas noggrannare. När ministeriet återkallar ett tillstånd kan det bestämma att verksamhetsutövaren ska vidta åtgärder för att ta rymdföremålet ur omloppsbanan och antingen återbörda det till atmosfären eller placera det utanför aktiva omloppsbanor, om detta är tekniskt möjligt. I undantagsfall kan ministeriet också bestämma att verksamheten ska överföras till någon annan verksamhetsutövare för att säkerställa fortsatt opererande av rymdföremålet. Då fråntas den ursprungliga verksamhetsutövaren helt och hållet det bestämmande inflytandet över rymdföremålet. I dessa undantagssituationer försöker man dock i första hand hitta en fungerande lösning mellan verksamhetsutövaren och ministeriet för att garantera en säker verksamhet. Överföringsskyldigheten kan förenas med vite i enlighet med 19 §.
14 §.Övervakning. Enligt artikel 6 i rymdfördraget ska en stat efter att ha godkänt enskilda aktörers rymdverksamhet fortlöpande övervaka ("continuing supervision") denna verksamhet. I 1 mom. föreskrivs således att arbets- och näringsministeriet ska övervaka att lagen iakttas.
Genom övervakningen ska man framför allt säkerställa att de i 5 § 2 mom. avsedda förutsättningarna för beviljande av tillstånd till rymdverksamheten fortfarande föreligger och denna lag och tillståndsvillkoren iakttas i verksamheten.
I 2 mom. föreskrivs om skyldighet för verksamhetsutövaren att årligen lämna arbets- och näringsministeriet en rapport över rymdverksamheten. I rapporten ska verksamheten beskrivas allmänt liksom ändringar och störningar som hänför sig till verksamheten. Rapporten kan i synnerhet innehålla en beskrivning av rymdföremåls funktionsdugliga skick, möjliga kollisionshot eller kollisionsvarningar som gäller rymdföremål, miljökonsekvenser och planer för att fortsätta, ändra eller avsluta rymdföremålets uppdrag. Arbets- och näringsministeriet kan utarbeta en standardblankett för rapporteringen. Dessutom ska den som bedriver rymdverksamhet på begäran lämna ministeriet alla nödvändiga uppgifter som är av betydelse för övervakningen. Uppgiftsskyldighet är en viktig förutsättning för att ministeriet ska kunna övervaka verksamheten effektivt. De uppgifter som begärs ska i sak hänföra sig till övervakningen.
Närmare bestämmelser om innehållet i den rapport som avses i 2 mom. och om de uppgifter som behövs för övervakningen får utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet.
15 §.Inspektionsrätt. Övervakningen kan också förutsätta att man inspekterar verksamhetsutövarens fysiska utrymmen, utrustning och verksamhet, i den mån de är av betydelse för rymdverksamheten. I 1 mom. ges arbets- och näringsministeriet rätt att förrätta inspektioner som gäller verksamhetsutövarens rymdverksamhet och rymdföremål i den mån detta behövs för övervakningen. Bestämmelsen kan tillämpas på både föregripande övervakningsuppgifter och övervakning i efterhand, som oftast inleds på grund av yttre händelser (såsom olyckor) eller när man misstänker en sådan händelse (till exempel på grund av en anmälan). Det kan vara fråga om situationer där verksamhetsutövaren inte har lämnat erforderliga uppgifter om sin rymdverksamhet eller där det finns risk för person- eller sakskador. Ministeriet kan bemyndiga en oberoende sakkunnig att förrätta inspektioner.
Enligt 2 mom. omfattar inspektionsrätten lokaler och områden som används för rymdverksamheten och som är i verksamhetsutövarens besittning eller användning. En tjänsteman eller oberoende sakkunnig som förrättar inspektion har rätt att i den omfattning som inspektionen kräver få tillträde till lokaler och andra områden som är i verksamhetsutövarens besittning eller användning och används eller har använts för att bedriva rymdverksamhet och som är av betydelse för övervakningen av rymdverksamheten, samt att få studera handlingar och uppgifter som är nödvändiga med tanke på inspektionsuppdraget. Även själva rymdföremålet kan inspekteras. Verksamhetsutövarens lokaler föreslås höra till bestämmelsens tillämpningsområde för att möjliggöra konkret tillträde till de lokaler där rymdverksamheten bedrivs. Syftet med tillträdet ska vara att skaffa de uppgifter som behövs för övervakningen. Utrymmen som är avsedda för boende av permanent natur ska inte omfattas av inspektionsrätten.
4 kap. Särskilda bestämmelser
16 §. Upphittade rymdföremål. I paragrafen intas den bestämmelse om upphittade rymdföremål som ingår i lagen om räddning och återsändande av rymdfarare och återsändande av föremål som utsänts i rymden (616/1970), som föreslås bli upphävd. Skyldigheten att anmäla rymdföremål till myndigheterna och förbudet mot att flytta dem baserar sig på artikel 5 i räddningsöverenskommelsen. Enligt paragrafen ska ett upphittat rymdföremål eller en del av ett sådant omedelbart anmälas till närmaste polis-, gränsbevaknings- eller militärmyndighet. Föremålet får inte bortföras eller rubbas utan tillstånd av en ovannämnd myndighet, om det inte finns synnerligen vägande skäl till det. Enligt förarbetena till den upphävda lagen kan en sådan orsak vara till exempel att föremålet hittats i vattnet. Föremålet ska på begäran överlämnas till en ovannämnd myndighet. Hittegodslagen tillämpas inte på rymdföremål.
Enligt 2 mom. ska de kostnader som åtgärder enligt paragrafen medfört ersättas av statsmedel. Enligt artikel 5 i räddningsöverenskommelsen svarar den stat som sänt ut rymdföremålet i sista hand för kostnaderna.
17 §. Utlåtanden. I paragrafen föreskrivs om rätt för arbets- och näringsministeriet att begära utlåtanden av andra myndigheter och oberoende sakkunniga som företräder särskild sakkunskap för tillståndsprövning, riskbedömning och övervakning samt när man bedömer förutsättningarna att ändra eller återkalla ett tillstånd. En sakkunnig ska ha sakkunskap som är av betydelse för utförandet av uppdraget, såsom teknisk sakkunskap och kunnande om riskerna med rymdverksamhet.
Myndigheter som kommer i fråga är i synnerhet försvarsministeriet och utrikesministeriet, av vilka utlåtande kan begäras till exempel om huruvida verksamheten är förenlig med Finlands internationella förpliktelser, internationella säkerhetsintressen och Finlands utrikespolitiska intressen samt huruvida bestämmelserna om exportkontroll har iakttagits. Av Kommunikationsverket kan utlåtande om ITU-tillstånd begäras. Meteorologiska institutet och Lantmäteriverket kan bedöma de tekniska förutsättningarna för verksamheten, särskilt frågor i anslutning till rymdskrot. Utlåtande kan även begäras av delegationen för rymdärenden. Oberoende sakkunniga kan vara till exempel VTT, samt Europeiska rymdorganisationen, av vilka utlåtande kan begäras i synnerhet i samband med bedömningen av tekniska förutsättningarna för rymdverksamheten, riskerna med rymdverksamheten och åtgärderna för att minska skadliga miljökonsekvenser eller rymdskrot. Utlåtandena kan användas som hjälp vid tillståndsprövningen och övervakningen men arbets- och näringsministeriet behåller beslutanderätten.
18 §. Myndighetens rätt att få information. I paragrafen föreskrivs om rätt för arbets- och näringsministeriet att av andra myndigheter få sådana uppgifter som är nödvändiga för att ministeriet ska kunna sköta sina uppdrag och som gäller verksamhetsutövarens omständigheter och är av väsentlig betydelse för att säkerställa att denna lag iakttas. Det vore särskilt ändamålsenligt att av Kommunikationsverket få uppgifter i anslutning till verksamhetsutövarens radiotillstånd och eventuella störningar.
19 §. Vite. I paragrafen föreskrivs om rätt för arbets- och näringsministeriet att förelägga vite för att effektivisera iakttagandet av de ålägganden som föreskrivs i lagen. Genom vite kan man effektivisera ett åläggande som meddelats med stöd av 13 § 3 mom. att överföra rymdverksamheten till en annan verksamhetsutövare.
20 §. Ändringssökande. Enligt paragrafen får ändring i beslut som arbets- och näringsministeriet har fattat med stöd av denna lag sökas hos förvaltningsdomstolen genom besvär. Överförvaltningsdomstolens beslut får besvär anförasendast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
21 §. Straffbestämmelser. Den föreslagna paragrafen gör det möjligt att döma ut straff för brott mot vissa bestämmelser i lagen. Förutsättningen för att döma ut straff är att försummelsen är uppsåtlig eller beror på grov oaktsamhet. Straffbestämmelsen baserar sig på att rymdverksamhet anses allmänt vara en verksamhet som medför fara, varvid det finns skäl att uppmuntra alla verksamhetsutövare att iaktta lagens bestämmelser så noggrant som möjligt för att säkerställa att verksamheten är säker.
Enligt 1 mom. 1 punkten kan en verksamhetsutövare bestraffas för brott mot 5 §, om rymdverksamhet bedrivs utan tillstånd. Rymdverksamheten ska ha tillstånd innan den inleds. Kravet på att verksamheten ska vara godkänd på förhand hör till lagens kärnområden och anses vara av avgörande vikt när man försöker se till att rymdverksamheten bedrivs på säker grund. För att framhäva vikten av att just detta krav iakttas och för att verksamhetsutövaren så effektivt som möjligt ska motiveras att skaffa tillstånd på förhand, anses det nödvändigt att föreskriva om bemyndigande att bestraffa verksamhetsutövare som bryter mot bestämmelsen. På motsvarande sätt ska en verksamhetsutövare kunna bestraffas för brott mot 11 §, om verksamhetsutövaren utan arbets- och näringsministeriets förhandsgodkännande överlåter ett rymdföremål eller rymdverksamhet på en annan ägare eller verksamhetsutövare. Syftet med bestämmelsen är att säkerställa att rymdföremål och rymdverksamhet överlåts endast med iakttagande av bland annat bestämmelserna om kvalitet och säkerhet i 5 §.
Enligt 2 punkten kan en verksamhetsutövare bestraffas för brott mot 8 §, om verksamhetsutövaren underlåter att teckna försäkring. Om verksamhetsutövaren måste teckna en försäkring enligt 8 §, måste det således antas att rymdverksamheten i fråga är förenad med särskilda risker.
Enligt 2 punkten kan verksamhetsutövaren också bestraffas om verksamhetsutövaren inte omedelbart lämnar arbets- och näringsministeriet uppgifter om ändringar som avses i 12 § eller uppgifter som ministeriet begärt med stöd av 14 § 2 mom. Många av de uppgifter som ska lämnas kan ha betydelse för både tillståndet och andra rymdföremål, andra verksamhetsutövare och rymdverksamhetens säkerhet.
För rymdverksamhetsförseelse ska böter kunna dömas ut förutsatt att inte gärningen är ringa eller strängare straff för den inte förskrivs någon annanstans i lag.
I 2 mom. hänvisas till strafflagens bestämmelser om lämnande av oriktiga uppgifter till myndigheterna. I 16 kap. 7 § i strafflagen föreskrivs redan nu att registeranteckningsbrott är straffbart, och detsamma gäller ingivande av osant intyg till myndighet enligt 8 § i det kapitlet och bedrägeribrott enligt 36 kap. 1—3 § i strafflagen. Det är bland annat straffbart att lämna en oriktig uppgift till en myndighet i syfte att orsaka ett i rättsligt avseende betydelsefullt fel i allmänt register som förs av en myndighet liksom att till en myndighet ge in ett i rättsligt hänseende betydelsefullt osant skriftligt intyg. För bedrägeribrott bestraffas bland annat den som vilseleder någon för att bereda sig eller någon annan ekonomisk vinning. Bedrägeriet kan också rikta sig mot en myndighet.
22 §.Ikraftträdande. I 1 mom. föreslås en sedvanlig ikraftträdandebestämmelse. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2018.
I 2 mom. föreskrivs att den gällande lagen om räddning och återsändande av rymdfarare och återsändande av föremål som utsänts i rymden (616/1970) ska upphävas.
I 2 § i lagen om räddning och återsändande av rymdförare och återsändande av föremål som utsänts i rymden föreskrivs att den som observerar att besättningen i en rymdfarkost drabbats av olycka eller att den är i nödläge eller företagit nödlandning eller ofrivillig landning eller att ett rymdföremål eller någon del därav annars landar på finskt territorium eller på öppna havet därintill, är skyldig att ofördröjligen anmäla därom till närmaste polis-, gränsbevaknings- eller militärmyndighet samt att vid behov lämna sådant bistånd till räddning av medlem av besättningen i rymdfarkosten och dennas utrustning och apparater som han, utan att försätta sig själv eller annan i fara, kan åstadkomma.
I 3 § i räddningslagen (379/2011) föreskrivs om allmän handlingsskyldighet, med stöd av vilken var och en som märker eller får veta att en eldsvåda har brutit ut eller att någon annan olycka har inträffat eller är överhängande och som inte genast kan släcka branden eller avvärja faran är skyldig att utan dröjsmål underrätta dem som är i fara, göra nödanmälan och efter förmåga vidta räddningsåtgärder. I sjöräddningslagen (1145/2011) föreskrivs åter om räddningsåtgärder på havsområden. Regleringen i dessa lagar täcker i sak regleringen i 2 § om nödanmälan och vidtagande av räddningsåtgärder i den lag som upphävs.
Bestämmelsen i 4 § 1 mom. om upphittade rymdföremål och bestämmelsen i 4 § 2 mom. om att skador som orsakats av rymdföremål ska ersättas av statens medel i den lag som föreslås bli upphävd ingår i den föreslagna lagen om rymdverksamhet.
Eftersom lagens bestämmelser sålunda ingår i lagstiftningen om räddningsverksamhet och i den föreslagna lagen om rymdverksamhet föreslås att lagen upphävs i sin helhet.
I 3 mom. föreslås en övergångsbestämmelse enligt vilken rymdverksamhet som hör till lagens tillämpningsområde och som har inletts före ikraftträdandet av lagen träder i kraft får fortsätta utan tillstånd i tolv månader från dagen för ikraftträdandet av lagen. Bedömningen av riskerna med rymdverksamhet som har inletts före ikraftträdandet av lagen har behandlats i delegationen för rymdärenden, men tillstånd har inte kunnat beviljas i avsaknad av en lag. Tillståndsförfarande även för rymdverksamhet som inletts före ikraftträdande av lagen är motiverat för att påvisa att Finland uppfyller sina internationella förpliktelser och att verksamheten är lagenlig.