2.1  Skattskyldighet för interventionsfonden för jordbruket

Enligt 7 § 1 mom. i mervärdesskattelagen är statliga affärsverk, Försörjningsberedskapscentralen, Finlands Bank och Folkpensionsanstalten särskilt skattskyldiga för sin verksamhet enligt 1 §. Enligt 2 mom. tillämpas vad som nedan i lagen föreskrivs om staten inte på de inrättningar som nämns i 1 mom. Enligt 1 § 1 mom. 1 punkten i mervärdesskattelagen ska mervärdesskatt betalas till staten på rörelsemässig försäljning av varor och tjänster i Finland. 

Staten är av administrativa orsaker skattskyldig som en enda enhet. I 7 § i mervärdesskattelagen finns en förteckning över de statliga affärsverk och vissa med dem jämförbara inrättningar som vid mervärdesbeskattningen inte betraktas som en del av staten. Var och en av dem är särskilt skattskyldig. På sådana särskilt skattskyldiga inrättningars försäljning och förvärv tillämpas skattesystemet enligt de allmänna bestämmelserna i mervärdesskattelagen. Exempelvis får en sådan särskilt skattskyldig inrättning med stöd av bestämmelserna om avdragsrätt dra av den skatt som ska betalas på varor eller tjänster som inrättningen har köpt för skattepliktig rörelsemässig verksamhet av en annan skattskyldig. 

Statens revisionsverk fäste 2020 uppmärksamhet vid att praxis i fråga om mervärdesbeskattningen var oenhetlig i fråga om fonderna utanför statsbudgeten. Enligt revisionsverkets granskningar var en del av dessa fonder införda som särskilt mervärdesskattskyldiga i registret över mervärdesskattskyldiga. Enligt revisionsverket ska endast Försörjningsberedskapscentralen, som nämns i 7 § 1 mom. i mervärdesskattelagen, behandlas som särskilt mervärdesskattskyldig, och andra fonder utanför statsbudgeten ska i fråga om mervärdesskatt räknas till staten för att praxis ska vara enhetlig. Interventionsfonden för jordbruket, nedan interventionsfonden , avfördes därför ur registret över mervärdesskattskyldiga från och med den 1 januari 2021.  

Enligt 1 § i lagen om interventionsfonden för jordbruket (1206/1994) finns i Finland för betalning av utgifter som förorsakas av interventionslagring, interventionsköp och interventionsförsäljning enligt Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik en interventionsfond för jordbruket, som lyder under jord- och skogsbruksministeriet och står utanför statsbudgeten. Enligt 6 § ska de utgifter enligt 1 § som förorsakas av Europeiska unionens gemensamma jordbrukspolitik samt fondens övriga verksamhet betalas ur fonden. Enligt paragrafen utfärdas bestämmelser om de utgifter som ska betalas ur fonden genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. 

Enligt 1 § 1 mom. i jord- och skogsbruksministeriets förordning om utgifter som ska betalas ur interventionsfonden för jordbruket (208/2010) kan de utgifter som ska betalas ur fonden gälla offentlig intervention enligt del II avdelning I kapitel I avsnitt 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1308/2013 om upprättande av en samlad marknadsordning för jordbruksprodukter och om upphävande av rådets förordningar (EEG) nr 992/72, (EEG) nr 234/79, (EG) nr 1037/2001 och (EG) nr 1234/2007. Enligt 1 § 2 mom. i förordningen kan de utgifter som ska betalas ur fonden förorsakas av interventionslagring, interventionsköp, interventionsförsäljning, överföring av produkter, kontroller som sker i utlandet och om vilka avtalas särskilt, fondens upplåning och andra åtgärder som är nödvändiga för att de ändamål som anges i 1 mom. ska uppnås. Enligt 2 § i förordningen betalas ur fonden i form av utgifter som föranleds av fondens övriga verksamhet lönekostnaderna för den personal som avses i 5 § i lagen om interventionsfonden för jordbruket, de arvoden som avses i 2 § i statsrådets förordning om interventionsfonden för jordbruket (843/2004) och övriga kostnader för direktionens verksamhet. 

Interventionsfondens verksamhet varierar i omfattning beroende på marknadsläget i EU. Det är vanligen svårt att förutse variationer och deras konsekvenser för interventionsverksamheten. Variationer i interventionsverksamhetens omfattning kan leda till att mervärdesskattekostnaderna för anskaffningar föranleder fonden en utgiftspost som är större än de förutsedda kostnaderna i interventionsfondens verksamhets- och ekonomiplanering. Detta kan leda till ett behov att ytterligare kapitalisera interventionsfonden ur statsbudgeten för att fondens lagstadgade verksamhets- och betalningsförmåga ska upprätthållas. 

Om interventionsfonden betraktas som särskilt skattskyldig och införs i registret över mervärdesskattskyldiga, har fonden rätt att dra av den mervärdesskatt som ska betalas på varor eller tjänster som den köper för sin skattepliktiga rörelsemässiga verksamhet. Avdragsrätten bedöms minska behovet att ytterligare kapitalisera interventionsfonden genom överföringar i statsbudgeten.  

2.2  Förfarandet med förseningsavgift vid beskattning på eget initiativ

Bestämmelser om den skattskyldiges deklarationsskyldighet finns i 4 kap. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ.  

Enligt 25 § 1 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ ska den skattskyldige rätta ett fel i skattedeklarationen genom att lämna en rättelsedeklaration för skatteperioden i fråga.  

När det gäller ringa fel kan ett förenklat rättelseförfarande tillämpas. Enligt lagens 25 § 2 mom. kan den skattskyldige utan ogrundat dröjsmål rätta ett annat fel av ringa ekonomisk betydelse än ett sådant som gäller punktskatt eller accis genom att på motsvarande sätt ändra det skattebelopp eller en annan uppgift som ska deklareras för följande skatteperioder. 

Bestämmelser om påföljdsavgifter finns i 7 kap. i lagen. Påföljdsavgifter enligt lagen är förseningsavgift, skatteförhöjning och försummelseavgift. Bestämmelser om förseningsavgift och dess belopp finns i lagens 35 och 36 §. 

Bestämmelser om grunderna för förseningsavgiften finns i lagens 35 §.  

Enligt lagens 35 § 1 mom. ålägger Skatteförvaltningen den skattskyldige att betala en förseningsavgift, om skattedeklarationen lämnas efter den föreskrivna tidpunkten.  

Enligt lagens 35 § 4 mom. ska den skattskyldige ges tillfälle att lämna en utredning på det sätt som föreskrivs i 7 § innan förseningsavgiften påförs, om det inte är uppenbart onödigt att höra den skattskyldige innan förseningsavgiften påförs. Om den förseningsavgift som påförs är högst 200 euro, ska tillfälle att lämna en utredning ges endast om det behövs av särskilda skäl. I lagens 7 § finns bestämmelser om hörande. 

Av 7 § framgår huvudregeln att den skattskyldige ska höras, om en förseningsavgift ska påföras till ett belopp som överstiger 200 euro. Att höra den skattskyldige med anledning av en förseningsavgift som är högre än 200 euro kan vara uppenbart onödigt i det exceptionella fallet att de omständigheter som lett till att skattedeklarationen lämnats in för sent redan är kända av Skatteförvaltningen vid inlämnandet av deklarationen på grund av att de redan utretts tillsammans med den skattskyldige. 

Enligt lagens 35 § 5 mom. påförs förseningsavgift inte om inlämnandet av deklaration har fördröjts av skäl som inte beror på den skattskyldige eller om det finns ett giltigt skäl eller något annat särskilt skäl till försummelsen. Förseningsavgift påförs inte om skatteförhöjning påförs för skatt som deklarerats för sent. 

Bestämmelsen om avstående från att påföra förseningsavgift grundar sig på rättslig prövning. Enligt förarbetena till lagen (regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om automatiserat beslutsfattande i beskattnings- och tullärenden, RP 224/2022 rd) kan som skäl som inte beror på den skattskyldige betraktas exempelvis driftsstörningar i det allmänna datanätet och driftsstörningar i Skatteförvaltningens e-tjänst och andra motsvarande skäl. Om försummelsen däremot exempelvis beror på ett förfarande hos den som den skattskyldige bemyndigat är det inte fråga om skäl som inte beror på den skattskyldige. Som giltigt skäl betraktas däremot bland annat sjukdom och force majeure. Anmälningsskyldigheten ska dock fullgöras så snabbt som möjligt efter det att hindret har upphört, för att förseningsavgift inte ska behöva påföras. Som andra särskilda skäl kan betraktas till exempel ett räknefel, skrivfel eller uttrycksfel som den skattskyldige gjort av misstag. Att det är fråga om en ringa försening ska inte utgöra någon grund för att förseningsavgift inte påförs. 

Bestämmelser om förseningsavgiftens belopp finns i lagens 36 §. 

Enligt lagens 36 § 1 mom. är förseningsavgiften tre euro för varje dag efter den sista inlämningsdagen för skattedeklarationen till den tidpunkt då deklarationen lämnas in, dock högst 135 euro. Om deklarationen lämnas in senare än 45 dagar efter den sista inlämningsdagen, är förseningsavgiften dock nämnda belopp ökat med två procent av den skatt som ska betalas och som deklarerats för sent.  

Enligt lagens 36 § 2 mom. är med avvikelse från vad som föreskrivs i 1 mom. den förseningsavgift som påförs på grundval av en rättelsedeklaration som ska lämnas för skatteperioden två procent av den skatt som ska betalas och som deklarerats för sent. Om rättelsedeklarationen lämnas in högst 45 dagar efter den sista inlämningsdagen för deklarationen, påförs dock ingen förseningsavgift.  

Enligt 36 § 3 mom. är förseningsavgift som påförs på grundval av skattebeloppet högst 15 000 euro per skatteperiod och skatteslag. 

Enligt lagens 36 § 4 mom. rättas förseningsavgift som bestäms på grundval av skattebeloppet om det skattebelopp som ska betalas blir mindre till följd av en rättelsedeklaration, fastställandet av skatt, rättelse av ett beslut, ändringssökande eller någon annan motsvarande orsak. 

Förseningsavgiften består av en avgift för varje dag och en avgift som baserar sig på skattebeloppet.  

Deklarerad skatt som ska betalas tillbaka uppkommer när företaget har mer mervärdesskatt att dra av än att betala, det vill säga mervärdesskatten för skatteperioden är negativ. Bestämmelser om användning av återbäring finns i lagen om skatteuppbörd (11/2018). Bestämmelser om användning och kvarhållande av återbäring finns i 4 kap. i lagen om skatteuppbörd. Återbäringen används till betalning av förfallna skatter och andra fordringar innan den återstående delen betalas in på den skattskyldiges konto. Dessutom kan Skatteförvaltningen använda återbäringen till att betala sådana skatter som den skattskyldige ansvarar för till exempel i ett bolag eller en sammanslutning. Återbäringen kommer in på bankkontot cirka en vecka efter att återbäringen har behandlats. I praktiken betalas återbäringen inte till den skattskyldiges konto, om behandlingen av skattedeklarationen vid Skatteförvaltningen pågår. Återbäringen används dock i enlighet med lagen om skatteuppbörd till betalning av skatter som förfallit till betalning, även om behandlingen av deklarationen vid Skatteförvaltningen pågår. 

Lagstiftningen om mervärdesskatt och om andra skatter som betalas på eget initiativ reviderades genom lagstiftning som trädde i kraft 2017. I förarbetena till lagen (regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om reformering av beskattningsförfarandet och skatteuppbörden, RP 29/2016 rd) konstateras i specialmotiveringen till 36 § att den förseningsavgift som fastställs på grundval av en rättelsedeklaration som ska lämnas in för skatteperioden är två procent av den skatt som ska betalas och som deklarerats för sent, det vill säga av skillnaden mellan det skattebelopp som deklarerats i rättelsedeklarationen och det skattebelopp som deklarerats tidigare för skatteperioden. I förarbetena till lagen konstateras det att om det belopp som enligt deklarationen ska betalas tillbaka är för stort, fastställs förseningsavgiften enligt huvudregeln för skattebetalning, vilket stämmer överens med nuvarande praxis. 

Innan lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ trädde i kraft ingick bestämmelser om förseningsavgift och förseningsavgiftens belopp i skattekontolagen (604/2009), som upphävdes i samband med att lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ trädde i kraft. Enligt 9 § 1 mom. i den upphävda skattekontolagen påfördes en förseningsavgift på grund av försenad deklaration också när deklaration skulle lämnas in enligt den lag som gällde skatten i fråga trots att det inte skulle finnas någon skatt att betala för perioden. I 10 § 1 mom. i den upphävda skattekontolagen ingick en huvudregel gällande förseningsavgiftens belopp, enligt vilken förseningsavgiften beräknas i enlighet med en räntesats om 15 procent på beloppet av den skatt som deklarerats för sent och som ska betalas. Enligt 10 § 3 mom. i den upphävda skattekontolagen tillämpades bestämmelserna i 1 mom. på mervärdesskattebelopp som hade deklarerats till för högt belopp och som berättigade till återbäring. Denna bestämmelse fogades till lagförslaget i riksdagens utskottsbehandling.  

I lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ togs det inte in någon uttrycklig bestämmelse om förseningsavgift på skatt som berättigar till återbäring och som deklarerats till för högt belopp. I lagens förarbeten (RP 29/2016 rd) läggs följande exempel fram i specialmotiveringen till 36 §: 

En skattskyldig anger i sin deklaration den 18 mars att han ska betala 1 000 euro i mervärdesskatt för januari. Förseningsavgiften beräknas då för sex dagar och blir 18 euro. Den skattskyldige kompletterar sin tidigare deklaration den 30 april genom att lämna en rättelsedeklaration enligt vilken den skatt som ska betalas tillbaka är 100 euro. Ingen förseningsavgift fastställs, eftersom skattebeloppet minskar. Den skattskyldige kompletterar sin tidigare deklaration den 30 maj genom att lämna en rättelsedeklaration enligt vilken det skattebelopp som ska betalas är 200 euro. Skillnaden mellan det skattebelopp som anges i rättelsedeklarationen och det skattebelopp som anges i den deklaration för skatteperioden som är i kraft är 300 euro. Den förseningsavgift som fastställs är två procent av skillnaden mellan skattebeloppen, det vill säga 6 euro. Den förseningsavgift på 18 euro som fastställdes för den första skattedeklarationen, som lämnades för sent, ändras inte.  

Av exemplet ovan framgår lagstiftarens avsikt att en minskning av det skattebelopp som deklarerats och som berättigar till återbäring ska beaktas som skatt som ska deklareras och betalas och som ska utgöra grund för förseningsavgiften.  

Högsta förvaltningsdomstolen har dock i sitt beslut av den 23 december 2022 liggare H3774 ansett att det med stöd av bestämmelsen om förseningsavgift i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ inte var klart att en minskning av beloppet av den skatt som ska betalas tillbaka ska beaktas som skatt som ska deklareras och betalas och som ska utgöra grund för förseningsavgiften. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i sitt beslut bland annat att det krav på exakthet som gäller lagstiftningen om administrativa påföljder av sanktionskaraktär och som framgår av grundlagsutskottets utlåtanden också var relevant vid bedömningen av ärendet. Dessutom ansåg högsta förvaltningsdomstolen att man måste beakta vad finansutskottet tidigare i samband med stiftandet av skattekontolagen hade konstaterat om exaktheten i bestämmelsen om påförande av förseningsavgift när mervärdesskatt som berättigar till återbäring deklarerats till för högt belopp av den skattskyldige samt hur detta hade beaktats i skattekontolagen. Till skillnad från den tidigare skattekontolagen finns det enligt högsta förvaltningsdomstolen i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ ingen bestämmelse om att det som föreskrivs om beloppet av den skatt som ska betalas och som deklarerats för sent ska tillämpas på beloppet av den mervärdesskatt som berättigar till återbäring och som deklarerats för sent. 

3.1  Mervärdesskattelagen

Syftet med propositionen är att ändra ställningen som skattskyldig för interventionsfonden för jordbruket när det gäller mervärdesbeskattningen så att behovet av ytterligare kapitalisering av fonden genom budgetöverföringar minskar. På grund av arten av den verksamhet som bedrivs av interventionsfonden för jordbruket föreslås det att det till 7 § 1 mom. i mervärdesskattelagen fogas en bestämmelse om att interventionsfonden är särskilt skattskyldig för sådan rörelsemässig verksamhet som avses i 1 § i mervärdesskattelagen och att det som i mervärdesskattelagen föreskrivs om staten inte ska tillämpas på fonden. 

Dessutom föreslås det att vissa hänvisningar i 94 och 209 b § i mervärdesskattelagen ses över.  

3.2  Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ

Syftet med propositionen är att förtydliga och precisera bestämmelserna om påförande av förseningsavgift och på så sätt förbättra den skattskyldiges rättsskydd och förutsebarheten i beskattningen samt främja likabehandlingen av skattskyldiga. Ett ytterligare mål är att säkerställa att den skattskyldige fullgör sin deklarationsskyldighet och lämnar in en deklaration med rätt innehåll i rätt tid.  

I propositionen föreslås det att bestämmelsen om förseningsavgift i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ ändras för att regleringen ska preciseras. Med anledning av högsta förvaltningsdomstolens beslut (HFD den 23 december 2022, liggare H3774) föreslås det att det i den ovannämnda lagen tas in en uttrycklig bestämmelse om påförande av förseningsavgift när mervärdesskatt som berättigar till återbäring har deklarerats till för högt belopp av den skattskyldige. 

I propositionen föreslås det att bestämmelsen om förseningsavgift ska tillämpas i situationer där den skattskyldige först i skattedeklarationen har deklarerat den mervärdesskatt som berättigar till återbäring, men till för högt belopp, och därefter genom en rättelsedeklaration har deklarerat det rätta, lägre beloppet. Den ovan beskrivna situationen kan helt jämställas med en situation där den skattskyldige genom en rättelsedeklaration deklarerar ytterligare skatt som ska betalas, vilket innebär att en förseningsavgift ska påföras också i dessa situationer. Detta motsvarar den tidigare reglering som gällde i skattekontolagen, det syfte med lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ som framgår av lagens förarbeten samt den beskattningspraxis som tillämpades före högsta förvaltningsdomstolens beslut. 

Dessutom preciseras på motsvarande sätt bestämmelsen om rättelse av förseningsavgift och bestämmelsen om skatteförhöjning som påförs i stället för förseningsavgift. 

4.1  Ändringen gällande förseningsavgift

4.2  Skattskyldighet för interventionsfonden för jordbruket

Den föreslagna ändringen när det gäller att införa interventionsfonden för jordbruket i registret över mervärdesskattskyldiga innebär att man i fråga om interventionsfondens mervärdesskattskyldighet återgår till den situation som rådde före den 1 januari 2021. Som mervärdesskattskyldig har interventionsfonden rätt att dra av mervärdesskatt på varor eller tjänster som fonden köper för sin skattepliktiga rörelsemässiga verksamhet. Avdragsrätten bedöms minska behovet att ytterligare kapitalisera interventionsfonden genom överföringar i statsbudgeten. Å andra sidan minskar de avdrag som interventionsfonden gör i sin verksamhet inflödet av mervärdesskatt. 

Omfattningen av de ekonomiska konsekvenserna av den föreslagna ändringen beror på i vilken mån interventionsfonden kommer att genomföra interventionsåtgärder efter ändringen. Om interventionsfonden exempelvis gör betydande interventionsköp, kommer även beloppet av den mervärdesskatt som ingår i dem och som ska dras av att vara betydande. Det är dock svårt att förutse marknadsläget och behovet av interventionsåtgärder. Enligt interventionsfondens bokslut för 2023 beräknades mervärdesskattekostnaderna för eventuella köp uppgå till cirka 160 000 euro år 2023. Enligt bokslutet genomfördes de uppskattade köpen inte 2023, vilket innebär att interventionsfonden inte heller belastades av mervärdesskatt för köpen.  

Utifrån interventionsfondens senaste bokslutsuppgifter om interventionsköp bedöms den föreslagna ändringens konsekvenser för statsbudgeten vara små. Konsekvensernas betydelse kan dock variera beroende på huruvida det görs interventionsköp och hur de förutses i budgeten. 

Den föreslagna ändringen beräknas inte ha några konsekvenser för myndigheterna. 

6.1  Mervärdesskattelagen

7 §. Enligt 7 § 1 mom. i mervärdesskattelagen är statliga affärsverk, Försörjningsberedskapscentralen, Finlands Bank och Folkpensionsanstalten särskilt skattskyldiga för sin verksamhet enligt 1 §. Enligt 2 mom. tillämpas vad som nedan i lagen föreskrivs om staten inte på inrättningar som avses i 1 mom. Enligt 1 § 1 mom. 1 punkten i mervärdesskattelagen ska mervärdesskatt betalas till staten på rörelsemässig försäljning av varor och tjänster i Finland.  

Av de orsaker som nämns i avsnitt 2.1 i propositionen och som hänför sig till arten av den verksamhet som bedrivs av interventionsfonden för jordbruket föreslås det att det till 7 § 1 mom. i mervärdesskattelagen fogas en bestämmelse om att interventionsfonden för jordbruket är särskilt skattskyldig för sådan rörelsemässig verksamhet som avses i 1 § i mervärdesskattelagen, och på fonden tillämpas således inte vad som i mervärdesskattelagen föreskrivs om staten. 

94 §. I paragrafen finns bestämmelser om skattefrihet för import av varor. Enligt 1 mom. 12 punkten är importen skattefri i fråga om varor som är tullfria enligt artiklarna 3–22, 54–56, 59, 74–103, 106, 112 och 113 samt varor som är tullfria enligt artikel 43 och som avses i punkt B i bilaga II i rådets förordning (EG) nr 1186/2009 om upprättandet av ett gemenskapssystem för tullbefrielse ( tullfrihetsförordningen ). Paragrafens 1 mom. 12 punkt ändrades genom lag 310/2023 så att det tidigare omnämnandet av artiklarna 60–65 i tullfrihetsförordningen ströks. Bestämmelser om skattefrihet enligt dessa artiklar finns i och med den ovannämnda lagändringen i 1 mom. 15 a-punkten. Enligt 1 mom. 15 a-punkten är importen skattefri i fråga om varor som enligt artiklarna 60–65 i tullfrihetsförordningen är tullfria, under förutsättning att varorna har erhållits kostnadsfritt.  

Enligt artikel 143.1 b i mervärdesskattedirektivet ska medlemsstaterna från skatteplikt undanta slutlig import av varor i enlighet med bland annat rådets direktiv 83/181/EEG. Rådets direktiv 83/181/EEG av den 28 mars 1983 om räckvidden av artikel 14.1 d i direktiv 77/388/EEG om befrielse från mervärdesskatt vid slutlig införsel av vissa varor har ersatts med rådets direktiv 2009/132/EG av den 19 oktober 2009 om tillämpningsområdet för artikel 143 b och c i direktiv 2006/112/EG vad gäller befrielse från mervärdesskatt vid slutlig import av vissa varor, nedan importdirektivet . Enligt artikel 143.1 c i mervärdesskattedirektivet ska även slutlig import av varor från ett tredje territorium som ingår i gemenskapens tullområde undantas från skatteplikt.  

Enligt artikel 41 i importdirektivet ska läkemedel för människor eller djur som används av människor eller djur som deltar i internationella sport- eller idrottsevenemang, inom de gränser som är nödvändiga för att tillgodose vederbörandes behov under vistelsen i gemenskapen, vara skattefria vid importen. I fråga om skattefrihet vid import av läkemedelspreparat som används vid internationella sport- eller idrottsevenemang förutsätter importdirektivet inte att varorna har erhållits kostnadsfritt. På motsvarande sätt ska enligt artikel 60 i tullfrihetsförordningen farmaceutiska produkter som ska användas som läkemedel för personer eller djur som kommer från tredjeland för att delta i internationella idrottsevenemang som organiseras i gemenskapens tullområde beviljas befrielse från importtullar, inom de gränser som är nödvändiga för att tillgodose deras behov under vistelsen inom detta område.  

På grund av det som konstateras ovan stryks hänvisningen till artikel 60 i tullfrihetsförordningen i 1 mom. 15 a-punkten och flyttas till 1 mom. 12 punkten.  

209 b §. I paragrafen finns bestämmelser om skyldigheten att ge faktura. Om köparen är en näringsidkare eller en juridisk person som inte är näringsidkare, ska säljaren enligt 1 mom. 3 punkten ge köparen en faktura för sådan försäljning i en annan medlemsstat som enligt 4, 5, 27, 34, 36, 37, 39 och 45 §, 59 § 1–3 och 5–6 punkten samt 60 och 61 § skulle vara skattefri om den skedde i Finland.  

Den i 1 mom. 3 punkten nämnda 59 § 5 punkten i mervärdesskattelagen har upphävts genom en lag om ändring av mervärdesskattelagen (1119/2018) som trädde i kraft den 1 januari 2019. Det föreslås att 1 mom. 3 punkten ändras så att hänvisningen stryks. Bestämmelser om skattefrihet för tolkningstjänster för döva ingår enligt gällande lagstiftning bland bestämmelserna om skattefrihet inom socialvården. I 37 § föreskrivs det om skattefrihet för försäljning av tjänster och varor i form av socialvård. Enligt 38 § 2 mom. avses med socialvård också sådana tolkningstjänster på grund av hörsel-, synhörsel- och talnedsättning eller annat motsvarande handikapp som ordnas med stöd av lag eller understöds med statliga medel. I 209 b § 1 mom. 3 punkten finns en hänvisning till 37 §, och därför fogas ingen ny hänvisning till paragrafen. Bestämmelsens faktiska tillämpningsområde ändras inte. 

Enligt 209 b § 2 mom. 1 punkten ska en faktura också ges över försäljning som avses i bland annat 72 b § 4 mom., om köparen är en privatperson. De bestämmelser som tidigare ingick i 72 b § 4 mom. togs in i 5 mom. genom en lag om ändring av mervärdesskattelagen (387/2021) som trädde i kraft den 1 juli 2021. I det nuvarande 72 b § 5 mom. finns en bestämmelse om skattefrihet för nya transportmedel. Det föreslås att hänvisningen till 72 b § 4 mom. i 209 b § 2 mom. 1 punkten ändras så att den gäller 72 b § 5 mom. 

6.2  Lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ

36 §.Förseningsavgiftens belopp . I paragrafen finns bestämmelser om förseningsavgiftens belopp.  

I 2 mom. föreskrivs det om förseningsavgift som påförs på grundval av en rättelsedeklaration. 

Enligt förslaget fogas till bestämmelsen ett nytt 3 mom. enligt vilket på mervärdesskattebelopp som berättigar till återbäring och som deklarerats till för högt belopp tillämpas vad som i 2 mom. föreskrivs om skatt som deklarerats för sent. Om den skattskyldige mer än 45 dagar för sent deklarerar mervärdesskatt som berättigar till återbäring till ett belopp som är mindre än det mervärdesskattebelopp som berättigar till återbäring och som tidigare deklarerats för skatteperioden, kan den skattskyldige påföras en procentuell förseningsavgift. Förseningsavgiften påförs utifrån skillnaden mellan det mervärdesbelopp som deklarerats genom rättelsedeklarationen och det mervärdesbelopp som tidigare deklarerats för skatteperioden. Förseningsavgiften påförs oberoende av om den skattskyldige har fått detta belopp till godo. 

Paragrafens gällande 3 mom. blir 4 mom. 

I det nya 5 mom. föreskrivs på motsvarande sätt som i det nuvarande 4 mom. om rättelse av förseningsavgift som bestäms på grundval av att skattebeloppet rättas, om det skattebelopp som ska betalas blir mindre. Momentet preciseras så att förseningsavgiften rättas också om beloppet av den skatt som ska betalas tillbaka ökar. Preciseringen av bestämmelsen ändrar inte nuläget. 

Exempel: 

1) En skattskyldig anger i sin deklaration den 12 mars att beloppet av mervärdesskatt som ska betalas tillbaka för januari är 10 000 euro. Den skattskyldige rättar sin tidigare deklaration den 30 maj genom att lämna en rättelsedeklaration enligt vilken den skatt som ska betalas tillbaka är 7 000 euro. Skillnaden mellan det skattebelopp som anges i rättelsedeklarationen och det skattebelopp som anges i den deklaration för skatteperioden som är i kraft är 3 000 euro. Den skattskyldige påförs i förseningsavgift två procent av det mervärdesskattebelopp som ska betalas tillbaka och som deklarerats till för högt belopp, dvs. 60 euro. 

2) En skattskyldig anger i sin deklaration den 12 mars att beloppet av mervärdesskatt som ska betalas tillbaka för januari är 3 000 euro. Den skattskyldige rättar sin tidigare deklaration den 30 maj genom att lämna en rättelsedeklaration enligt vilken den skatt som ska betalas tillbaka är 1 000 euro. Skillnaden mellan det skattebelopp som anges i rättelsedeklarationen och det skattebelopp som anges i den deklaration för skatteperioden som är i kraft är 2 000 euro. Den skattskyldige påförs i förseningsavgift två procent av det mervärdesskattebelopp som ska betalas tillbaka och som deklarerats till för högt belopp, dvs. 40 euro.  

Den skattskyldige lämnar därefter en andra rättelsedeklaration den 30 juni enligt vilken den mervärdesskatt som ska betalas är 1 000 euro. Skillnaden mellan det skattebelopp som anges i den andra rättelsedeklarationen och det skattebelopp som anges i den tidigare rättelsedeklaration för skatteperioden som är i kraft är 2 000 euro. Den förseningsavgift som påförs är två procent av skillnaden mellan mervärdesskattebeloppen, det vill säga 40 euro. Inte heller den förseningsavgift på 40 euro som påfördes på grundval av den första rättelsedeklarationen för skatteperioden ändras. 

3) En skattskyldig anger i sin deklaration den 12 mars att beloppet av mervärdesskatt som ska betalas tillbaka för januari är 1 000 euro. Den skattskyldige rättar sin tidigare deklaration den 30 maj genom att lämna en rättelsedeklaration enligt vilken den skatt som ska betalas tillbaka är 2 000 euro. Den skattskyldige påförs ingen förseningsavgift, eftersom beloppet av den mervärdesskatt som ska betalas tillbaka ökar till följd av rättelsedeklarationen. 

4) En skattskyldig anger i sin deklaration den 12 mars att beloppet av mervärdesskatt som ska betalas tillbaka för januari är 20 000 euro. Den skattskyldige rättar sin tidigare deklaration den 30 maj genom att lämna en rättelsedeklaration enligt vilken den skatt som ska betalas tillbaka är 17 000 euro. Skillnaden mellan det skattebelopp som anges i rättelsedeklarationen och det skattebelopp som anges i den deklaration för skatteperioden som är i kraft är 3 000 euro. Den skattskyldige påförs i förseningsavgift två procent av det mervärdesskattebelopp som ska betalas tillbaka och som deklarerats till för högt belopp, dvs. 60 euro.  

Den skattskyldige lämnar därefter en andra rättelsedeklaration den 30 juni enligt vilken den mervärdesskatt som ska betalas tillbaka är 18 000 euro. Beloppet av den mervärdesskatt som ska betalas tillbaka enligt den andra rättelsedeklarationen ökar med 1 000 euro jämfört med den första rättelsedeklarationen. Den förseningsavgift som tidigare påförts den skattskyldige på basis av det skattebelopp som ska betalas tillbaka och som deklarerats till för högt belopp rättas så att förseningsavgiften sjunker i motsvarande grad. Den rättade förseningsavgiften är 40 euro. 

38 §.Skatteförhöjningens storlek . I paragrafen finns bestämmelser om skatteförhöjningens storlek.  

I 5 mom. föreskrivs det om beloppet av skatteförhöjning som påförts den skattskyldige i stället för förseningsavgift med stöd av 37 § 3 mom. i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ. Enligt bestämmelsen påförs den skattskyldige skatteförhöjning i stället för förseningsavgift, om den skattskyldige lämnar skattedeklaration eller rättar skattebeloppet uppenbarligen i syfte att bli befriad från förseningsavgift eller skatteförhöjning. Enligt lagens gällande 38 § 5 mom. beräknas skatteförhöjning som påförs i stället för förseningsavgift utifrån beloppet av den skatt som ska betalas och som deklarerats för sent. Enligt förslaget preciseras bestämmelsen på motsvarande sätt som den föreslagna ändringen av 36 § så att på mervärdesskatt som berättigar till återbäring och som deklarerats till för högt belopp tillämpas vad som i detta moment föreskrivs om skatt som ska betalas. Den skatteförhöjning som påförs i stället för förseningsavgift ska enligt förslaget beräknas utifrån det mervärdesskattebelopp som ska betalas tillbaka och som deklarerats till för högt belopp. Preciseringen av bestämmelsen ändrar inte nuläget.