1.1  Lag om funktionshinderservice

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §. Lagens syfte. I paragrafen finns det bestämmelser om syftet med den nya funktionshinderservicelagen som gäller särskild service inom socialvården för personer med funktionsnedsättning. Paragrafen styr verkställigheten av den föreslagna lagen och tolkningen och tillämpningen av bestämmelserna om service också i samband med enskilda beslut. Till sina principer har bestämmelsen samma innehåll som 1 § i den gällande handikappservicelagen, och i den har även utvecklingen av regleringen av de grundläggande och mänskliga rättigheterna beaktats. 

Rätten till oundgänglig omsorg och försörjning är tryggad genom 19 § 1 mom. i grundlagen. Det innebär bl.a. att skapa grundläggande livsförutsättningar för alla. Det har ansetts att bestämmelsen tillskriver en direkt subjektiv rätt till oundgänglig omsorg. Enligt den regeringsproposition som ledde till reformen av de grundläggande rättigheterna tryggar särskilt rätten till akut sjukvård samt vissa stödåtgärder för omvårdnad av barn, åldringar, personer med funktionsnedsättning och personer med utvecklingsstörning de grundläggande förutsättningarna för ett människovärdigt liv. I rättslitteraturen och de högsta laglighetsövervakarnas avgörandepraxis (t.ex. JK dnr 1052/1/06) har utgångspunkten varit att uttrycket ”den trygghet som behövs för ett människovärdigt liv” på goda grunder kan tolkas som att det avser något mer än endast tryggande av de nödvändiga förutsättningarna för biologisk existens. Den centrala utgångspunkten för den föreslagna lagen är att självbestämmanderätten och delaktigheten för personer med funktionsnedsättning förverkligas som en väsentlig del av ett människovärdigt liv. Personer med funktionsnedsättning ska ha möjlighet att själva besluta om sina egna angelägenheter och på ett jämlikt sätt med andra delta i samhällelig verksamhet. 

Enligt 1 punkten är syftet med lagen att uppnå likabehandling, delaktighet och deltagande i samhället för personer med funktionsnedsättning. Som medlemsstat i Förenta nationerna och Europeiska unionen har Finland förbundit sig att arbeta för ett samhälle som är öppet för alla. FN:s funktionshinderkonvention betonar den jämlika rätten för personer med funktionsnedsättning till fullt åtnjutande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter inom alla samhällsområden. Tillgänglighet är också en princip som genomsyrar konventionen. 

I 6 § i grundlagen finns en bestämmelse som gäller likabehandling och ett förbud mot att utan godtagbart skäl särbehandla människor på grund av bl.a. funktionsnedsättning. Förbudet mot diskriminering omfattar förbud mot segregering, som inom socialservicen innebär att servicen för personer med funktionsnedsättning inte får leda till att personer med funktionsnedsättning isoleras från det övriga samhället och från andra människor. Kravet på likabehandling och icke-diskriminering av personer med funktionsnedsättning har också skrivits in i diskrimineringslagen. Främjande av likabehandling är den övergripande tanken i den föreslagna lagen och den förutsätter att den individuella livssituationen och behovet av hjälp bedöms för varje person med funktionsnedsättning. Likabehandling ska också främjas mellan olika funktionsnedsättningsgrupper. 

Utöver lagstiftningen om funktionshinderservice finns det också flera andra normer som förverkligar likabehandlingen av personer med funktionsnedsättning i samhället. Myndigheterna ska vid beslutsfattande och bedömning av servicebehovet beakta t.ex. bestämmelserna i 5 § i diskrimineringslagen om skyldigheten att främja likabehandling och kravet enligt 15 § att göra rimliga anpassningar, som i enskilda fall kan också kräva att man avviker från huvudreglerna i fråga om funktionshinderservice till fördel för kunden. 

Inom socialservice är huvudprincipen att personer med funktionsnedsättning ska få service som en del av det allmänna servicesystemet på lika villkor som alla andra. Landskapet ska sörja för att servicen är lämplig och tillgänglig, vid behov genom rimliga anpassningar, i enlighet med skyldigheterna enligt funktionshinderkonventionen, grundlagen och diskrimineringslagen. Myndigheternas skyldighet att främja användningen av teckenspråk enligt 3 § i teckenspråkslagen förpliktar landskapet till att främja möjligheterna för dem som använder teckenspråk att använda och få information på sitt eget språk. De allmänna lagarna och den allmänna service som ordnas med stöd av dem tillförsäkrar dock inte alltid tillräcklig och lämplig service för personer med funktionsnedsättning. Den föreslagna lagen kompletterar den allmänna socialservicen i situationer där den allmänna servicen inte är tillräcklig och lämplig för personen med funktionsnedsättning, och särskild service enligt förslaget är nödvändig för att personen ska klara av en normal livsföring och för att likabehandling och delaktighet ska uppnås. 

Också privata aktörer har sin roll i tryggandet av likabehandlingen. Denna skyldighet ingår t.ex. i skyldigheten enligt 15 § i diskrimineringslagen att göra rimliga anpassningar i fråga om tillhandahållandet av varor och tjänster. Speciallagstiftningen om funktionshinderservice förverkligar inte ensam likabehandling, delaktighet och deltagande i samhället för personer med funktionsnedsättning. 

Med delaktighet och deltagande avses att vara del i och verksam i en gemenskap och medbestämmande i beslutsfattande som gäller en själv och de närstående. Deltagande omfattar socialt och funktionellt deltagande. Delaktighet och medbestämmande vid ordnandet av tjänster innebär utöver rätt att vara med, att utrycka sig och bli hörd, samt rätt att påverka, att ge respons och att vara en jämlik aktör i sitt eget liv. Funktionshinderkonventionen förutsätter att konventionsstaterna sörjer för att personer med funktionsnedsättning är delaktiga i sina gemenskaper. 

Syftet enligt 2 punkten hänger samman med 1 punkten. Genom service enligt förslaget förebygger och undanröjer man hinder som begränsar möjligheterna att uppnå likabehandling, delaktighet och deltagande i samhället för personer med funktionsnedsättning. Syftet är att i förhand och planerat på olika sätt undanröja och förebygga sådana hinder för likabehandling som personer med funktionsnedsättning stöter på. De hinder som personer med funktionsnedsättning möter på grund av sitt funktionshinder är sådana som personer utan funktionsnedsättning inte har. De hinder som personer med funktionsnedsättning av olika slag möter kan också avvika till och med mycket från varandra. Den föreslagna särskilda servicen är sådan som andra nödvändigtvis inte behöver. 

I 3 punkten anges som utgångspunkt för ordnandet av service enligt den föreslagna lagen att servicen ska stödja förmågan att klara sig självständigt för personer med funktionsnedsättning och främja deras självbestämmanderätt. Lagens syfte är att stödja personer med funktionsnedsättning så, att de på bästa möjliga sätt kan utnyttja sina resurser, förmågor, färdigheter och kunskaper. Att klara sig självständigt kan definieras som att agera och klara sig på eget initiativ, vilket innebär att en person gör saker och ting själv utan hjälp av utomstående. Med att klara sig självständigt avses också en persons förmåga att klara det dagliga livet med assistans eller stöd med hjälp av anpassningar och service. De egna åsikterna hos och målen för en person med funktionsnedsättning ska i så stor utsträckning som möjligt styra verksamheten. Personen med funktionsnedsättning ska vid behov få hjälp och stöd i att uttrycka sina egna åsikter och mål. 

Självbestämmanderätten kan anses utgöra en del av Finlands system för de grundläggande rättigheterna som en del av rätten till personlig frihet, integritet och säkerhet. Enligt förarbetena till reformen av de grundläggande rättigheterna är den personliga friheten till sin karaktär en allmän grundläggande rättighet som skyddar såväl människans fysiska frihet som hennes viljas frihet och självbestämmanderätt. Enligt regeringens proposition om reformen av de grundläggande fri- och rättigheterna utgör individens självbestämmanderätt, det vill säga rätten att bestämma över sig själv och sitt handlande, grunden för utövningen av många andra friheter och rättigheter. Självbestämmanderätten hör också nära samman med skyddet för privatlivet i 10 § i grundlagen. Även andra aktörer är skyldiga att respektera individens eller gruppens självbestämmanderätt. Självbestämmanderätten är en av de bärande principerna i funktionshinderkonventionen och särskild vikt ska läggas vid att utreda den egna viljan och åsikterna hos en person med funktionsnedsättning. I lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården finns det bestämmelser om självbestämmanderätt och hörande av personer i specialsituationer. 

Enligt 4 punkten är syftet med lagen att tillförsäkra personer med funktionsnedsättning tillräcklig service av god kvalitet enligt deras individuella behov. Begreppet service i förslaget omfattar i vid bemärkelse även sådant ekonomiskt stöd som avses i den nuvarande funktionshinderlagstiftningen samt det stöd som fås med hjälp av redskap och tekniska lösningar. Socialvårdslagens viktigaste syften är att främja en jämlik tillgång till socialvård, att flytta tyngdpunkten inom socialvården till främjande av välfärden och tidigt stöd, stärka klientorienteringen och den övergripande karaktären i tillfredsställandet av klienternas behov samt att trygga tillgången till stöd i människornas egen omvärld och egna närmiljöer. Samma mål gäller också för den föreslagna lagen. Dessutom bör det beaktas att man genom funktionshinderservicen möter behov av hjälp och stöd på grund av ett långvarigt, ofta livslångt eller flera decennier långt, funktionshinder till följd av en funktionsnedsättning eller sjukdom. Detta förutsätter beständighet av tjänsterna, om inte det ligger i klientens intresse att ändra på dem. Vid bedömningen av huruvida servicen är tillräcklig och lämplig ska det också beaktas att servicen till sitt innehåll motsvarar personens behov enligt ålder och livsskede. 

Kriterierna för beviljande av service enligt den föreslagna lagen ska utöver den allmänna bestämmelsen om tillämpningsområdet bestämmas särskilt för varje form av stöd. Vid utredandet av servicebehovet och utarbetandet av en klientplan ska personens individuella behov av hjälp och stöd på grund av hans eller hennes funktionshinder utredas, och på basis av dem planeras en helhet av service som till innehåll och omfattning möter behoven. Servicen genomförs på basis av en bedömning av servicebehovet som görs i samarbete med klienten och vid behov med hans eller hennes närstående. Vid bedömningen och utarbetandet av klientplanen ska dessutom utöver en yrkesutbildad person inom socialvården experter inom andra förvaltningsområden delta på det sätt som det föreskrivs i 41 § i socialvårdslagen, som gäller sektorsövergripande samarbete. Detta motsvarar i huvudsak de åtgärder som genomförs med stöd av 3 a § 1 och 2 mom. i handikappservicelagen liksom även utarbetandet av ett specialomsorgsprogram enligt 34 § i specialomsorgslagen. 

Det ska följas upp att servicen till innehåll och kvalitet ordnas på sådant sätt som personens behov förutsätter. Om servicen av någon orsak inte förverkligas på planerat sätt eller om det sker ändringar i personens behov av hjälp och stöd, ska man reagera på detta. I den mån det är möjligt ska man i god tid förbereda sig inför olika förändringsskeden i livet. I synnerhet när en person med funktionsnedsättning är helt beroende av servicen ska man också bereda sig på problemsituationer och säkerställa att hjälpen och stödet fås utan avbrott. 

Enligt 4 § i klientlagen har en klient rätt till socialvård av god kvalitet från den som lämnar socialvård. Klienten ska bemötas så att hans eller hennes människovärde inte kränks och så att hans eller hennes övertygelse och integritet respekteras. Då tjänsterna tillhandahålls och utvecklas ska särskild vikt fästas vid klienternas behov och önskemål. Också i regeringens proposition om produktion av social- och hälsotjänster hänvisas det till bestämmelserna i klientlagen. Tjänsterna ska vara klientorienterade, säkra och ändamålsenligt genomförda. Klientsäkerheten och tjänsternas kvalitet tryggas också genom att man sörjer för tjänsternas kontinuitet vid eventuella kriser och störningar. 

Tjänstekvaliteten omfattar också ändamålsenliga, tillgängliga och säkra lokaler och verksamhetsmiljöer. Enligt 30 § i socialvårdslagen ska de lokaler för socialservice som står till klienternas förfogande stödja klienternas sociala interaktion. Vid planeringen och användningen av lokaler ska klienternas individuella behov och förutsättningar, tillgängligheten och skyddet för privatlivet samt datasäkerheten beaktas. Privata och offentliga tjänsteleverantörers lokaler och utrustning ska enligt tjänsteproducentlagen i fortsättningen bedömas enligt likadana kriterier. 

Lokalernas tillräcklighet och ändamålsenlighet bestäms alltid enligt den service som tillhandahålls i tjänsteenheten och med beaktande av klienternas behov. Tillräckligheten och ändamålsenligheten ska bedömas i varje enskilt fall. Till exempel vid produktion av socialservice dygnet runt betonas följande krav: lokalerna ska vara tillräckligt dimensionerade med beaktande av att boendet är individuellt anpassat och med hänsyn till privatlivet, säkerheten, kvaliteten, det att lokalerna utnyttjas flexibelt samt personalens arbete. 

Också det att personalen är tillräcklig och kunnig är den del av tjänstekvaliteten. Enligt tjänsteproducentlagen ska det vid genomförandet av tjänsterna finnas den personal som verksamheten förutsätter. Personalen ska vara tillräcklig med beaktande av klienternas behov av hjälp, stöd och service och antalet klienter. Vid bedömningen av antalet anställda ska klienternas behov av hjälp, stöd och vård samt ändringar i fråga om behoven beaktas. Enligt tjänsteproducentlagen tillämpas samma krav på antalet anställda i fråga om privata och offentliga tjänsteproducenter. 

Kraven på personalen bestäms enligt de tjänster som en verksamhetsenhet tillhandahåller, klienternas behov och verksamheten vid enheten. Ju mer omfattande och krävande tjänst det är fråga om, desto högre krav ställs det på personalens antal och yrkeskompetens. Detta ska beaktas t.ex. i fråga om personalen vid enheter som tillhandahåller socialtjänster dygnet runt. Behovet av antal anställda kan naturligtvis öka, om det t.ex. sker ändringar i klienternas behov av hjälp och stöd. Om klienten behöver hjälp och stöd oberoende av tiden på dygnet, ska det säkerställas att det finns tillräcklig personal dygnet runt. 

När det gäller funktionshinderservice är det väsentliga hur servicen uppfyller lagens syfte. Högklassig service är flexibel på det sättet att den möjliggör att personen med funktionsnedsättning har en normal livsföring och möjlighet till deltagande i olika livsområden och olika livssituationer. Utgångspunkten i genomförandet av servicen ska vara klientens behov. I enlighet med syftena för ordnandet av funktionshinderservicen ska högklassig service också möjliggöra självbestämmanderätt för personen med funktionsnedsättning i hans eller hennes vanliga sysslor. Personen med funktionsnedsättning ska till exempel kunna välja var hon eller han använder sådan service som beviljats för fritiden. Till servicens högklassighet anknyter också det att servicen inte äventyrar klientens säkerhet. Till exempel ska service för rörligheten ordnas så att den inte medför fara för olycka för klienten. Rätten till privatliv och hemfrid för en person med funktionsnedsättning ska respekteras. Till exempel ska boendeservice genomföras så att dessa grundrättigheter inte äventyras. Servicen ska vara kontinuerlig och förutsebar så att personen med funktionsnedsättning inte ska bli osäker på huruvida hon eller han ska klara sig i olika situationer. 

Service för barn och unga med funktionsnedsättning ska till alla delar förverkliga den föreslagna lagens syfte. I samband med service för barn och unga ska man dessutom beakta de särskilda behov som följer av barnets och den unga personens sårbarhet och utveckling. I samband med service för barn och unga med funktionsnedsättning betyder kvalitet bl.a. att servicen också tryggar rätten till en trygg uppväxtmiljö, en harmonisk och mångsidig utveckling samt rätten att bo med sin familj eller i specialfall i någon annan trygg uppväxtmiljö som är förenlig med barnets eller den unga personens intresse. Servicen ska främja sådan delaktighet, förmåga att klara sig självständigt och självbestämmanderätt som hör till åldern och utvecklingsnivån för barnet eller den unga personen med funktionsnedsättning. Med barn avses i enlighet med 3 § 4 punkten i socialvårdslagen den som är under 18 år och med ung person i enlighet med 3 § 5 punkten i den lagen den som är 18–24 år. 

Vid bedömningen av tillräckligheten och kvaliteten hos service för barn ska kraven enligt de allmänna principerna i artikel 5 och 6 i konventionen om barnets rättigheter och i artikel 3 i FN:s funktionshinderkonvention beaktas. Rätt service i ett tillräckligt tidigt skede skapar en grund för välmående för barnet och en möjlighet till likabehandling. Enligt artikel 23 i konventionen om barnets rättigheter ska ett barn med funktionsnedsättning få åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället. Artikel 30 i funktionshinderkonventionen förutsätter bland annat att konventionsstaterna vidtar alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning har lika möjligheter som andra barn att delta i lek, rekreation, fritidsverksamhet och idrott, däribland inom utbildningssystemet. 

2 §.Lagens tillämpningsområde och förhållande till annan lagstiftning. I paragrafen föreslås det bestämmelser om när den föreslagna lagen blir tillämplig och om dess förhållande till annan lagstiftning. På motsvarande sätt som det föreskrivs i 4 § i handikappservicelagen och i 1 § i specialomsorgslagen, ska den föreslagna lagen vara en speciallag och den blir tillämplig om den allmänna lagen inte tryggar personen med funktionsnedsättning tillräcklig och lämplig service. 

Behovsbaserade tjänster är en central princip som följs i fråga om socialvårdstjänster. Om det finns ett servicebehov och behovet inte kan tillgodoses genom annan lagstiftning, ska klienten, oberoende av vad som är orsaken bakom hans eller hennes funktionshinder, i sista hand ha möjlighet att komma i åtnjutande av sådana specialtjänster som han eller hon de facto och nödvändigt kan anses behöva. 

De allmänna lagarna och speciallagarna kan också bli parallellt tillämpliga. Personens helhet av service kan t.ex. utgöras av stöd för närståendevård och stöd för rörligheten enligt den förslagna lagen, eller familjen kan få hemservice för barnfamiljer enligt socialvårdslagen och därtill träning och stöd som möjliggör övning i kommunikationsfärdigheter enligt den föreslagna lagen. 

Trots att det i den förslagna lagen samordnas två nuvarande lagar om funktionshinderservice, är avsikten inte att ändra på utgångspunkten att redan enligt förarbetena till den nuvarande lagen är den särskilda servicen avsedd för en relativt liten grupp personer som har den mest utsatta ställningen. Dessa personer behöver tjänster uttryckligen för att kompensera sådana olägenheter i olika livssituationer som beror på ett långvarigt, ofta livslångt funktionshinder. 

Den föreslagna särskilda servicen tryggar en lika delaktighet och ett lika deltagande i samhällets olika funktioner. Syftet med servicen är att förverkliga likabehandling enligt livsskedet. Barns och unga personers behov i fråga om förverkligandet av likabehandling är olika än för befolkningen i arbetsför ålder eller den äldre befolkningen. Jämförelse i fråga om att ordna tillräckliga och lämpliga tjänster för att likabehandling ska förverkligas ska alltså göras med personer utan funktionsnedsättning som hör till samma åldersgrupp och som är i en motsvarande livssituation. 

Nödvändig särskild service enligt den föreslagna lagen ska vara avgiftsfri på samma sätt som nu. Bestämmelser om detta ska finnas i klientavgiftslagen. Avgiftspraxis motsvarar vad som enligt gällande lydelse i 4 § 2 och 5 punkten i den lagen föreskrivs om avgiftsfri service inom specialomsorger om personer med utvecklingsstörning och avgiftsfri service enligt handikappservicelagen. En förutsättning för avgiftsfrihet är att servicen är nödvändig, och jämlikhet med andra människor som inte behöver funktionshinderservice. 

Landskapet ska på motsvarande sätt som enligt den gällande regleringen ha skyldighet att ordna service med stöd av den föreslagna lagen också när tillgången till service med stöd av någon annan lag skulle fördröjas. Här avses t.ex. situationer där försäkringsanstalten ännu inte har fattat något ersättningsbeslut men personen med funktionsnedsättning redan har behov av särskild service. Bestämmelser om försäkringsanstalters ersättningar och återbäring föreslås i 25 §. 

Enligt 1 mom. finns det i den föreslagna lagen bestämmelser om särskild service för sådana personer med funktionsnedsättning som på grund av ett långvarigt funktionshinder som orsakas av en funktionsnedsättning eller sjukdom nödvändigt och upprepade gånger behöver hjälp eller stöd för att klara en normal livsföring. I 2 mom. finns bestämmelser om servicens tillräcklighet och lämplighet som förutsättning för tillämpning av den föreslagna lagen.  

I artikel 1 andra stycket i funktionshinderkonventionen anges det att ”personer med funktionsnedsättning bl.a. innefattar personer med varaktiga fysiska, psykiska, intellektuella eller sensoriska funktionsnedsättningar, vilka i samspel med olika hinder kan motverka deras fulla och verkliga deltagande i samhället på lika villkor som andra”. Också i den föreslagna lagen är utgångspunkten för beskrivningen av funktionsnedsättning personens förhållande till och möjligheter till delaktighet i det omgivande samhället, inte en definition enligt en medicinsk diagnos. Syftet med funktionshinderservicen är att kompensera långvariga funktionshinder på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom. Målet är att personen ska få så jämlik möjlighet som andra att fungera i samhället på samma sätt som andra personer. Utgångspunkten är densamma som syftet enligt den nuvarande handikappservicelagen. 

Syftet med den föreslagna lagen är att garantera att personer med funktionsnedsättning får nödvändig hjälp och stöd i de situationer i en normal livsföring som de inte klarar av utan hjälp och stöd. Med funktionshinder avses det att en funktionsnedsättning eller sjukdom tillsammans med personens omgivning och individuella situation hindrar eller försvårar personens möjligheter att delta och klara en normal livsföring. Funktionshindret kan vara fysiskt, psykiskt, socialt eller kognitivt. 

Funktionshindret och innehållet i och mängden hjälp och stöd som behövs kan variera till exempel enligt personens ålder, individuella livssituation, egna resurser eller de tillgängliga hjälpmedlen. Också omgivningens tillgänglighet, tillgången till information, rimliga anpassningar och det huruvida det är fråga om en bekant eller ny situation eller omvärld eller verksamhetsmiljö, kan påverka mängden hjälp och stöd som personen behöver och dess innehåll. Den hjälp och det stöd som behövs kan variera betydligt också i en enskild situation. Vid bedömning av mängden hjälp och stöd ska personens individuella behov beaktas, och också olika situationer i normal livsföring som kan inverka på bedömningen av servicens omfattning och innehåll. Omfattande och mångsidig hjälp eller stöd i hemmet, vid behov under olika tider av dygnet, ska ordnas t.ex. i de fall där en person med funktionsnedsättning på grund av ett funktionshinder behöver rikligt med och fortlöpande hjälp av en annan person för att kunna bo självständigt eller hjälp för att trygga hemvården för ett barn med funktionsnedsättning. Behovet av hjälp eller stöd kan vara också mindre till sin omfattning men nödvändigt för personen för att lagens syfte ska tillgodoses. 

Service enligt den föreslagna lagen ska ordnas för personen med funktionsnedsättning själv, om inte något annat föreskrivs särskilt. Det behov av hjälp med att sköta barnet eller det behov av hjälp i familjens vardag som en förälder till ett barn med funktionsnedsättning har ska beaktas vid bedömningen av servicebehovet för en förälder till ett barn med funktionsnedsättning och i klientplanen. Familjemedlemmar och vårdnadshavare till ett barn med funktionsnedsättning och andra som har hand om barnet har rätt till service enligt 3 kap. i socialvårdslagen. Familjearbete enligt 18 §, hemservice enligt 19 § och hemvård enligt 20 § i den lagen är exempel på de viktigaste formerna av service för att stödja familjen och barnet. Om behovet av hjälp eller stöd är barnskyddsrelaterat och inte orsakas av ett funktionshinder som beror på barnets funktionsnedsättning eller sjukdom, har ett barn med funktionsnedsättning och barnets familj rätt att utöver vad som föreskrivs i socialvårdslagen i första hand få stöd inom barnskyddet för att främja föräldraskapet och barnets uppväxt och utveckling. Dessutom ska behövlig funktionshinderservice beviljas så att de former av service som beviljas enligt olika lagar bildar en fungerande helhet. 

Funktionshindrets långvarighet 

Långvarigheten hos det funktionshinder som orsakas av en funktionsnedsättning eller sjukdom bedöms individuellt. Utgångspunkten är densamma som för den gällande handikappservicelagen. Enligt vedertagen tillämpningspraxis anses de i lagen avsedda särskilda svårigheterna att klara av normal livsföring vara långvariga, när de orsakar ett funktionshinder i minst ett års tid. Tiden är dock inte absolut, utan bedömningen av behovet av särskild service ska alltid göras utifrån en helhetsbedömning av personens individuella situation. Funktionshinder som beror på snabbt framskridande sjukdomar (t.ex. ALS och multipel skleros) uppfyller dock kriteriet långvarig sjukdom när hindren enligt den tillgängliga informationen medför att personen nödvändigt behöver hjälp och stöd i normal livsföring. I situationer av detta slag krävs inte heller för närvarande att tiden på ett år uppnås. På motsvarande sätt gäller att om det bedöms att det funktionshinder som följer av funktionsnedsättningen eller sjukdomen är bestående, ska service ordnas utan dröjsmål enligt behov. 

På samma sätt som i nuläget anses funktionshindret vara långvarigt om de behov av hjälp eller stöd som orsakas av det varierar. En och samma persons funktionshinder kan också variera i olika miljöer och livssituationer. 

Hjälpens eller stödets nödvändighet  

Hjälpens eller stödets nödvändighet ska alltid bedömas utifrån det behov som funktionshindret medför. Bland annat personens ålder, livssituation, familjeförhållanden, boendeförhållanden samt omvärld och närmiljö påverkar bedömningen av innehållet i och mängden av nödvändig hjälp och stöd. Bedömningen av huruvida ordnandet av service som möjliggör viss verksamhet hör till tillämpningsområdet för speciallagstiftningen avgörs däremot genom en bedömning av om verksamheten i fråga ska anses vara en del av normal livsföring. 

Vid bedömningen av nödvändigheten ska man beakta de begränsningar, hinder och behov av hjälp eller stöd som funktionsnedsättningen eller sjukdomen medför individuellt och vilken service det då behövs för att funktionen ska kunna utföras. Hjälp eller stöd är nödvändig, om personen inte utan den kan klara av den aktuella funktionen. Hjälp eller stöd ska alltid bedömas vara nödvändig om personen inte kan klara sig utan den eller om personens hälsa eller trygghet skulle äventyras. 

Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt avgörande bedömt gränsdragningen mellan nödvändigheten hos en stödåtgärd eller tjänst som ansökts och den nytta som personen skulle få av den. I sitt avgörande HFD 17.8.2016 T 3421 bedömdes det huruvida en ansökt stödåtgärd var nödvändig i samband med ombyggnad av en bostad. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg bland annat att det att köksskåpen skulle ändras till lätt utdragbara korgar skulle ha varit ägnat att underlätta det för personen att klara sig i det dagliga livet. På basis av den utredning om personens hälsotillstånd och funktionsförmåga som fåtts, kunde dock ombyggnadsarbetet inte anses vara en sådan nödvändig ombyggnad av bostad enligt handikappservicelagen och handikappserviceförordningen, som kommunen borde ha betalat ersättning för. 

Nödvändigt behov av hjälp eller stöd kan också framträda i en situation där en person med funktionsnedsättning behöver flera social- och hälsotjänster för att en helhet av service enligt personens behov ska förverkligas. Nödvändigt behov av hjälp eller stöd kan också vara stort, ofta dygnet runt, i sådana situationer där en person fortlöpande behöver en annan persons hjälp för att hans eller hennes säkerhet ska vara garanterad, t.ex. på grund av andningssvikt eller avsaknad av förmåga att uppfatta fara. 

Nödvändigt behov av hjälp eller stöd förutsätter dock inte alltid krävande eller sektorsövergripande service. Med stöd av den föreslagna lagen ska en person ha rätt att få service också när han eller hon på grund av ett funktionshinder nödvändigt och upprepade gånger behöver hjälp i sådana situationer, ärenden eller omvärldar och närmiljöer som hör till normal livsföring, även om han eller hon i någon annan situation skulle klara sig självständigt utan hjälp. 

Upprepat behov av hjälp eller stöd är inte samma sak som kontinuerligt behov. Villkoret upprepat behov uppfylls t.ex. när hjälp behövs varje vecka, om tjänsten nödvändigt behövs på grund av ett funktionshinder på grund av funktionsnedsättning eller sjukdom och personens hjälpbehov inte kan tillgodoses genom annan service i enlighet med personens individuella behov. Tjänsten kan också vara kortvarigare om det är möjligt att kompensera funktionshindret långvarigt med hjälp av den. Ett exempel på en sådan situation är ändringsarbeten i bostaden, ekonomiskt stöd för anskaffning av en anordning och kortvarig träning och stöd. 

Normal livsföring 

I bestämmelsen förutsätts behov av hjälp eller stöd i normal livsföring. Möjligheten att klara av normal livsföring och det syfte för lagen som anges i 1 §, nämligen att uppnå likabehandling, deltagande och delaktighet för personer med funktionsnedsättning, bildar en helhet som är förenlig med godtagna värderingar och tillvägagångssätt i samhället. Begreppet normal livsföring ska bedömas omfattande så att det täcker människors olika livssituationer och individuella behov, och så att servicebesluten motsvarar lagens syfte. 

Att fatta beslut som rör det egna livet och att vara delaktig i samhället på lika villkor utgör en väsentlig del av de funktioner som hör till normal livsföring. Funktioner som hör till normal livsföring är åtminstone de saker till vilka finländarnas tid enligt tidsanvändningsundersökningen går (Välttämätön apu, Nurmi-Koikkalainen, THL 2009. Att ta hand om sig själv, familjen och hemmet, att röra sig, studera, arbeta, på annat sätt medverka i samhället, interaktion med andra människor samt att ha ett socialt liv, att tillbringa fritid och fira semester är exempel på funktioner som hör till normal livsföring. 

De funktioner som hör till normal livsföring kan jämföras med funktionerna för personer utan funktionsnedsättning i samma åldersgrupp och i en liknande livssituation. Landskapet är inte skyldigt att ordna service enligt den föreslagna lagen om situationen avviker avsevärt från jämförelsegruppens nivå och de kostnader som servicen medför inte med beaktande av verksamhetens syfte och med beaktande av helhet är skäliga. Som exempel på sådana situationer kan nämnas ofta återkommande eller ovanligt långa utlandsresor och den service som behövs i samband med dem, eller någon annan liknande situation som skiljer sig avsevärt från vad som enligt en generell bedömning ingår i normal livsföring. Vid bedömningen gäller det dock alltid att beakta den individuella livssituationen för en person med funktionsnedsättning. Exempelvis studier, arbete eller familjesituationen kan vid bedömningen av begreppet normal livsföring ses som en särskild grund för att bevilja mera service. I rättspraxis har det ansetts att det vid bedömningen av normaliteten hos en semesterresa till utlandet inte endast kunde ges avgörande betydelse åt resans natur. Bedömningen skulle också göras utifrån personens individuella behov och omständigheterna. I det aktuella fallet kunde en interrailresa av engångsnatur på basis av en utredning om personens situation anses vara en funktion som hörde till personens normala livsföring (HFD 9.9.2016 T 3790). 

Barn och unga personer 

Barns och unga personers rätt att få hjälp och stöd enligt den föreslagna lagen ska bedömas på samma sätt som rätten bedöms för alla andra personer med funktionsnedsättning, dock så att barnets intresse beaktas. I de situationer där ett barn på grund av ett funktionshinder som beror på en funktionsnedsättning eller sjukdom inte bor med sin familj, ska det också bedömas hur rättigheterna enligt 1 § i lagen angående vårdnad om barn och umgängesrätt (361/1983, nedan vårdnadslagen) bäst förverkligas. När barns eller unga personers nödvändiga och upprepade behov av hjälp eller stöd beror på ett funktionshinder till följd av funktionsnedsättning eller sjukdom, ska barn och unga personer ha rätt att få service enligt den föreslagna lagen. Barnets aktiviteter enligt sin åldersnivå ska jämföras med aktiviteterna för barn utan funktionsnedsättning i motsvarande ålder. Rätten för ett barn eller en ung person med funktionsnedsättning till service enligt den föreslagna lagen ska bedömas ur den synvinkeln, hur hans eller hennes funktionsförmåga avviker från barn eller unga personer utan funktionsnedsättning i samma ålder, och hur nödvändigt barnets eller den unga personens behov av särskild service är på grund av detta. 

Exempelvis att ägna sig åt lek, hobbyverksamhet, att knyta och upprätthålla sociala kontakter och att delta i familjens vardag eller i småbarnspedagogik och grundläggande utbildning hör till normal livsföring för barn. Stödet enligt lagstiftningen om skyldigheten att ordna småbarnspedagogik och grundläggande utbildning ska vara primärt i förhållande till service enligt den föreslagna lagen. Den funktionshinderservice som ett barn får innebär dock att barnet har möjlighet att göra samma saker som andra jämnåriga barn utan funktionsnedsättning. Barn med funktionsnedsättning ska ha rätt till service enligt den föreslagna lagen också när servicen är en förutsättning för att barnen utan sina föräldrar eller andra familjemedlemmar och i enlighet med sin ålder ska kunna vara delaktiga och delta i aktiviteter som andra jämnåriga vanligen ägnar sig åt på egen hand eller tillsammans med andra barn. 

Enligt 2 mom. tillämpas den föreslagna lagen om en person inte med stöd av socialvårdslagen, äldreomsorgslagen eller någon annan lag får tillräcklig och lämplig service. 

Servicebehovet bedöms individuellt för varje person och beslut om tillämplig lag fattas alltid på basis av individuell prövning. Vid bedömning av servicebehovet används som jämförelsegrupp normal verksamhet i den egna åldersgruppen. Servicens tillräcklighet och lämplighet ska bedömas särskilt med tanke på det hur och med på vilket sätt ordnade tjänster den i 1 § avsedda lagens syfte i fråga om jämlikhet, delaktighet och deltagande ska genomföras. Därtill bör man beakta bestämmelsen i 22 § i grundlagen om att det allmänna ska se till att de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna tillgodoses. När den bestämmelsen tillämpas ska utgångspunkten vara en grundrättighetsvänlig tolkning. 

Den primärt tillämpliga lagen när det gäller socialvårdens tjänster är socialvårdslagen i vilken det på ett täckande sätt föreskrivs om service som bemöter klientens olika behov av service. Såsom sådan lagstiftning som kompletterar socialvårdslagen och annan lagstiftning om socialvården ska särskilt beaktas äldreomsorgslagen, som bl.a. innehåller bestämmelser om beaktande av äldre personers behov vid utredning av servicebehovet, i fråga om servicens kvalitet och vid genomförandet av servicen. Med äldre person avses i äldreomsorgslagen en person vars fysiska, kognitiva, psykiska eller sociala funktionsförmåga är nedsatt på grund av sjukdomar eller skador som har uppkommit, tilltagit eller förvärrats i och med hög ålder, eller på grund av degeneration i anslutning till hög ålder. Enligt 13 § i äldreomsorgslagen ska socialtjänster för äldre personer vara högkvalitativa och rättidiga och tillräckliga med tanke på personens servicebehov. En äldre person kan dock komma i åtnjutande av service enligt speciallagstiftningen om han eller hon uppfyller förutsättningarna för erhållandet av dem. 

Enligt 2 § 1 mom. i socialvårdslagen tillämpas lagen på kommunal socialvård, om inte något annat bestäms i den lagen eller någon annan lag. Enligt samma moment ska, om en person har rätt att få socialvård med stöd av någon annan lag, de bestämmelser tillämpas som bäst tillgodoser klientens intresse på det sätt som föreskrivs i 4 och 5 §. 

Vid bedömningen av servicens tillräcklighet och lämplighet ska bestämmelsen i 4 § i socialvårdslagen om klientens intresse beaktas. Enligt den paragrafen ska vid bedömningen av vad som ligger i klientens intresse hänsyn tas till hur olika tillvägagångssätt och lösningar bäst tryggar 1) klientens och hans eller hennes närståendes välfärd, 2) stärkandet av klientens förmåga att klara sig självständigt och agera på eget initiativ samt nära och fortlöpande människorelationer, 3) rätt och tillräckligt stöd vid rätt tidpunkt i förhållande till behoven, 4) möjlighet att delta i och påverka sina egna ärenden, 5) beaktande av den språkliga, kulturella och religiösa bakgrunden, 6) utbildning som motsvarar önskemål, anlag och andra färdigheter, en kanal till arbetslivet samt verksamhet som främjar delaktighet, 7) klientrelationens förtrolighet och samverkan med klienten. Vid tillhandahållandet av socialvård ska enligt 4 § 2 mom. i socialvårdslagen särskild uppmärksamhet ägnas åt att tillgodose de klienters intressen som behöver särskilt stöd. 

Enligt 5 § i socialvårdslagen ska det när det gäller barn och andra klienter som behöver särskilt stöd utöver vad som nämns i 4 § läggas särskild vikt vid hur olika åtgärdsalternativ och lösningar bäst tryggar 1) en balanserad utveckling och välfärd, 2) möjligheten att få förståelse samt omsorg enligt ålder och utvecklingsnivå, 3) en trygg uppväxtmiljö och såväl fysisk som psykisk integritet, 4) självständighetsprocessen och växandet till att känna ansvar. 

Socialvårdslagens bestämmelser om barnets intresse och hörande av barn ska undantagsvis kunna tillämpas på unga personer med funktionsnedsättning, om detta på grund av den unga personens försenade utveckling kan anses vara förenligt med hans eller hennes intresse. Unga personer med funktionsnedsättning löper speciellt stor risk att marginaliseras, om de inte får rätt slags och tillräckligt stöd som möjliggör deras självständighetsprocess och deltagande. Många unga personer med funktionsnedsättning behöver också stöd för att hitta sin egen identitet och stärka sin självkänsla. 

En förutsättning för tillämpning av alla tjänster enligt lagen är att tjänster enligt socialvårdslagen, äldreomsorgslagen eller någon annan lag inte är tillräckliga och lämpliga för personen. Vid valet av lag fästs uppmärksamhet vid beaktandet av socialvårdslagen och äldreomsorgslagen när det gäller att besvara äldre personers behov av vård och omsorg särskilt i fråga om tjänster som ges i hemmet och serviceboende. Detta har inte alltid varit klart i den nuvarande handikappservicelagens tillämpningspraxis. Handikappservicelagen har också tillämpats i sådana situationer för vilka den egentligen inte är avsedd. Ålderssvaghet på grund av stigande ålder och svårigheter t.ex. med rörligheten har inte i sig varit grunder för att få i handikappservicelagen avsedd färdtjänst. Uppmärksamhet bör fästas vid hurdana tjänster som till innehållet bäst motsvarar personens behov av hjälp eller stöd. 

Antalet äldre personer över 65 år som får personlig assistans har ökat särskilt snabbt. År 2016 var ökningen 15,4 procent från året innan. Detta kan delvis bero på att i vissa kommuner har man med beviljande av personlig assistans ersatt brister i tillgången till och resurserna för hemvården. När det gäller antalet klienter som bor i serviceboende för personer med svår funktionsnedsättning är andelen personer över 65 år fortfarande rätt låg, men antalet ökade med 11,2 procent från år 2015 till år 2016. Den ökade efterfrågan på funktionshinderservice bland äldre personer kan delvis också anknyta till de olika avgiftsgrunderna för funktionshinderservice och sådana tjänster enligt socialvårdslagen som äldre personer ofta använder. Funktionshinderservice är i huvudsak avgiftsfri, medan det för hemvård enligt socialvårdslagen och för serviceboende tas ut en inkomstbunden avgift. Skillnaderna i avgifter kan öka efterfrågan på funktionshinderservice också i sådana situationer där klientens behov i huvudsak anknyter till tillgång till vård och omsorg, och som kunde tillgodoses med tjänster som uttryckligen är avsedda för äldre personer. Sådana personer vars funktionsförmåga försvagas och vars servicebehov till följd av det uppkommer först i hög ålder, har i allmänhet en bättre ekonomisk situation än personer som fått en funktionsnedsättning tidigare i livet. 

Avsikten är att bibehålla utgångspunkten i den nuvarande lagstiftningen och ordnandet av tjänster, att tjänster för äldre ordnas primärt enligt socialvårdslagen bl.a. med hjälp av hemvård, hemtjänst och rehabiliterande tjänster för äldre. Enligt 21§ 3 mm. i socialvårdslagen ska serviceboende ordnas för personer som behöver en lämplig bostad samt vård och omsorg. Serviceboende med heldygnsomsorg ordnas för personer som behöver vård och omsorg dygnet runt. Största delen av boendeservice för äldre ordnas enligt den bestämmelsen. 

I årsboksavgörandet HFD 2016:28 konstaterade högsta förvaltningsdomstolen bland annat att serviceboende enligt handikappservicelagen var avsett att ordnas för en snäv grupp personer när lagen stiftades. Det var inte meningen att boendeservice med stöd av handikappservicelagen skulle ordnas för ett stort antal sådana äldre personer vilkas behov av vård och omsorg vanligen ordnats i kommunerna genom institutionsvård i ålderdomshem och numera allmänt också genom resurserat boende enligt socialvårdslagen. I fallet var personen född år 1922. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att personens servicebehov inte berodde på funktionsnedsättning eller sjukdom på det sätt som avses i handikappservicelagen eller handikappserviceförordningen, utan att personens funktionsförmåga under åren så småningom hade försvagats i och med hög ålder. 

Med socialtjänster strävar man efter att svara på individuella servicebehov. De tjänster som bäst svarar på behov som beror på funktionshinder för personer med funktionsnedsättning och äldre är nödvändigtvis inte till innehåll och mål likdana. Vid bedömningen av servicebehovet och genomförandet av tjänsterna betonas olika aspekter. När det gäller äldre är det t.ex. särskilt viktigt att förebygga annat servicebehov, särskilt behov av långtidsvård, samt att erbjuda vård och omsorg som motsvarar behovet enligt åldern. I tjänster för äldre framhävs också säkerheten. Dessa behov betonas i tjänsternas innehåll för nästan alla människor när funktionsförmågan försvagas. Detta är en väsentlig skillnad i förhållande till funktionshinderservice, där tyngdpunkten ligger i förverkligandet av delaktighet och likabehandling enligt den aktuella livssituationen. 

Syftet med äldreomsorgslagen är att förbättra den äldre befolkningens välbefinnande, hälsa, funktionsförmåga och förmåga att klara sig på egen hand, samt att förbättra den äldre befolkningens möjligheter att få högkvalitativa social- och hälsovårdstjänster och handledning i användningen av andra till buds stående tjänster i enlighet med det individuella behovet och i tillräckligt god tid, när personens nedsatta funktionsförmåga kräver det. Enligt 13 § i äldreomsorgslagen ska kommunen ordna högkvalitativa social- och hälsovårdstjänster för äldre personer i rätt tid och i tillräcklig omfattning med tanke på dessa personers servicebehov. Tjänsterna ska utföras så att de stöder äldre personers välbefinnande, hälsa, funktionsförmåga, förmåga att klara sig på egen hand och delaktighet. I syfte att förebygga behovet av annan service ska särskild vikt läggas vid tjänster som främjar äldre personers rehabilitering och vid tjänster i hemmet. 

Enligt 15 § 3 mom. i äldreomsorgslagen ska i samband med att servicebehovet utreds den äldre personens funktionsförmåga bedömas mångsidigt och med tillförlitliga bedömningsinstrument. När funktionsförmågan bedöms ska det utredas till vilka delar den äldre personen klarar de funktioner som hör till normal livsföring i sin egen boende- och närmiljö och med vad han eller hon behöver stöd och hjälp Vid bedömningen ska den äldre personens fysiska, kognitiva, psykiska och sociala funktionsförmåga samt faktorer som har samband med tillgängligheten i omgivningen, tryggheten i boendet och tillgången till närservice beaktas. 

Enligt 16 § 2 mom. i äldreomsorgslagen ska det utifrån bedömningen av en äldre persons funktionsförmåga i serviceplanen bestämmas hurdan helhet av social- och hälsovårdstjänster som behövs för att stödja den äldre personens välbefinnande, hälsa, funktionsförmåga och förmåga att klara sig på egen hand och för att garantera att han eller hon får en god vård. 

Andra lagar som ska beaktas vid valet av lag är bl.a. hälso- och sjukvårdslagen, lagen om småbarnspedagogik och lagen om grundläggande utbildning. 

Enligt 3 mom. finns bestämmelser om organiseringsansvaret för servicen i lagen om ordnande av social- och hälsovård ( / ). Bestämmelser om produktionen av service finns i lagen om ordnande av social- och hälsovård, lagen om produktion av social- och hälsotjänster ( / ), nedan tjänsteproducentlagen och i lagen om kundens valfrihet inom social- och hälsovården ( / ), nedan valfrihetslagen. 

Enligt 22 § 1 mom. i lagen om ordnande av social- och hälsovård i regeringspropositionen om landskapsreformen och lagen om ordnande av social- och hälsovård (RP 15/2017 rd), ska landskapet i sin egen verksamhet skilja åt ordnandet av social- och hälsovården och tjänsteproduktionen. I regeringens proposition med förslag till lag om produktion av social- och hälsotjänster (RP 52/2017) finns det bestämmelser om de grundläggande verksamhetsförutsättningar som serviceproducenten ska uppfylla innan den kan inleda sin verksamhet. Tjänsteproducenten och tjänsteenheten ska vara godkänd i registret före verksamheten inleds. I regeringens proposition om kundens valfrihet inom social- och hälsovården (PR 16/2017 rd) finns det bestämmelser om de skyldigheter som landskapet kan förutsätta av de tjänsteproducenter som omfattas av valfriheten. 

Dessutom ska vad som annanstans i den gällande allmänna lagstiftningen och speciallagstiftningen inom social- och hälsovården föreskrivs om innehållet i social- och hälsovårdens tjänster iakttas. Det innebär att kraven i den föreslagna lagen och eventuellt i någon annan lag kan bli samtidigt tillämpliga. Om klientens och patientens ställning och rättigheter inom social- och hälsovården föreskrivs särskilt. 

3 §. Medbestämmande för personer med funktionsnedsättning och stödjande av delaktighet. Bestämmelserna om tillhandahållande av service i 4 kap. i socialvårdslagen ska alltid tillämpas också på personer med funktionsnedsättning. Med bestämmelserna om medbestämmande och stödjande av delaktighet för personer med funktionsnedsättning understryks vid sidan om socialvårdslagens bestämmelser som gäller alla klienter inom socialvården vikten i det att personen med funktionsnedsättning deltar i bedömningen av servicebehovet och definitionen av lämpliga tjänster. Därtill förs i bestämmelserna fram andra sådana faktorer vars genomförande det ska sörjas för, så att personer med funktionsnedsättning ska ha faktiska möjligheter till att bli hörda, till medbestämmande och delaktighet i klientprocessens alla skeden. 

För att servicen i praktiken ska kunna tillhandahållas på ett verkningsfullt sätt som respekterar personens egna val, ska han eller hon ha möjlighet att delta också i processen för tillhandahållande och i utvärderingen och bedömningen av genomförandet. Servicen ska följas upp och utvärderas för att helheten av service vid behov ska kunna ändras så att den bättre möter klientens behov. Landskapets affärsverk ska säkerställa möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att delta i planeringen av genomförandet av tjänsterna och i uppföljningen av genomförandet. Detta ska också säkerställas när affärsverket inte själv producerar tjänsterna. Valfrihetslagstiftningen och den nya lagstiftningen om klientens och patientens rättigheter inom social- och hälsovården ställer också nya slags krav på klienternas medbestämmande och delaktighet. 

Bestämmelserna i 1 mom. gäller medbestämmande för personer med funktionsnedsättning i bedömningen av servicebehovet och planeringen av service, tillhandahållandet och uppföljningen. Alla faser i serviceprocessen bör genomföras i samarbete med klienten och i de fall som avses i 9 och 10 § i socialvårdslagen med hans eller hennes lagliga företrädare, en anhörig eller någon annan närstående person. Målet är att klienten får en sådan helhet av service som möter hans eller hennes behov. Det är viktigt att personer med funktionsnedsättning deltar för att deras behov, åsikter och önskemål ska kunna utredas, vilket bidrar till att deras egna val görs gällande när servicen ordnas. 

I 2 mom. föreslås hänvisningsbestämmelser till klientlagen om klientens rätt att få en utredning om åtgärdsalternativen samt om klientens självbestämmanderätt och medbestämmande. Enligt 5 § i klientlagen ska socialvårdspersonalen för kunden utreda hans eller hennes rättigheter och skyldigheter samt olika alternativ och deras verkningar liksom också andra omständigheter som är av betydelse för klientens sak. Redogörelsen ska ges så att klienten tillräckligt väl förstår dess innehåll och betydelse. Om socialvårdspersonalen inte behärskar det språk som klienten använder eller om klienten på grund av en sinnesdefekt eller talsvårigheter eller av någon annan orsak inte kan göra sig förstådd, ska så långt möjligt tolkning ordnas och en tolk skaffas. Om det är fråga om ett ärende som kan inledas av en myndighet, ska tolkning och översättning ombesörjas i enlighet med 26 § i förvaltningslagen. Om klientens rätt att få en utredning om åtgärdsalternativen finns bestämmelser också i socialvårdslagen och valfrihetslagen. Att utreda olika alternativ och skaffa sig en helhetsbild av servicen förutsätter i framtiden mera kunskap och kunnande av klienten, eftersom personens egna val har större betydelse än tidigare för genomförandet av klientens service. När det gäller personer med funktionsnedsättning innebär detta också att det ska finnas tillräckligt med stöd för att valfriheten ska kunna användas och att det ska säkerställas att det finns information tillgänglig. 

Principerna om självbestämmanderätt och medbestämmande enligt 8 § i klientlagen och främjandet av dessa rättigheter utgör alltid utgångspunkten för genomförandet av socialvård. För att en person med funktionsnedsättning ska kunna förvekliga sin självbestämmanderätt och delta i planeringen och genomförandet av servicen, behöver han eller hon kanske till exempel hjälp och stöd i att uttrycka sin åsikt. Bestämmelserna i 9 § i klientlagen gäller utredning av myndiga klienters vilja i de fall där de på grund av sjukdom eller av någon annan motsvarande orsak inte kan delta i och påverka planeringen och genomförandet av de tjänster som tillhandahålls dem eller inte kan förstå föreslagna alternativa lösningar eller beslutens verkningar. Bestämmelser om minderåriga klienters ställning finns i 10 § i samma lag. En minderårig klients önskemål och åsikt ska utredas och beaktas på det sätt som klientens ålder och utvecklingsnivå förutsätter. I första hand ska det minderåriga barnets intresse beaktas. 

Bestämmelserna i socialvårdslagen preciserar ovannämnda bestämmelser. Enligt 36 § 4 mom. i socialvårdslagen ska bedömningen av servicebehovet göras i den omfattning som klientens livssituation kräver i samarbete med klienten och vid behov med klientens anhöriga och närstående samt andra aktörer. Det ska redogöras för klienten vilka hans eller hennes rättigheter och skyldigheter enligt den allmänna lagstiftningen eller speciallagstiftningen är, samt för de olika alternativen vid tillhandahållandet av tjänster och deras effekter liksom också för andra omständigheter som är av betydelse för klientens ärende. Utredningen ska ges så att klienten i tillräcklig utsträckning förstår dess innehåll och betydelse. I 36 § i socialvårdslagen föreslås preciseringar i fråga om personer med funktionsnedsättning. 

I 39 § i socialvårdslagen finns det bestämmelser om att klientens egen syn och åsikt ska beaktas och antecknas när klientplanen utarbetas. I 41 § i socialvårdslagen finns det bestämmelser om sektorsövergripande samarbete. För att klientorienteringen och personens intresse ska förverkligas, ska den yrkesutbildade person inom socialvården som ansvarar för utredandet av servicebehovet bedöma behovet hos personen med funktionsnedsättning för både service enligt socialvårdlagen och särskild service enligt den föreslagna lagen i samarbete med personen med funktionsnedsättning. 

I 3 mom. preciseras bestämmelserna i klientlagen och socialvårdslagen. Enligt momentet ska medbestämmandet för personer med funktionsnedsättning stödjas på det sätt som deras funktionsförmåga, ålder och livssituation förutsätter. Stödet tryggar möjligheterna att delta i processen på lika villkor trots ett funktionshinder till följd av funktionsnedsättning eller sjukdom. Personer med funktionsnedsättning ska i enlighet med definitionerna av kommunikation i artikel 2 i funktionshinderkonventionen ha rätt att i sitt eget ärende använda sitt eget språk samt olika kommunikationsmedel som stöder och ersätter talet. Faktiskt medbestämmande för personer med funktionsnedsättning förutsätter att de får tillräckligt med information, har tillgång till de medel som behövs för interaktiv kommunikation och vid behov får stöd för att bilda sig egna åsikter och uttrycka sina önskemål. 

Medbestämmande och delaktighet för personer med funktionsnedsättning ska främjas på många olika sätt. Klientbesök och redogörelser eller utredningar för bedömningen av servicebehovet och servicen ska ordnas på en tillgänglig plats som också i övrigt lämpar sig för personen med funktionsnedsättning, och deltagandet i diskussionen ska göras på lätt som möjligt. Personens ålder och livssituation samt det språk och de kommunikationsmedel som han eller hon använder inverkar på vilket stöd personen behöver. En person som saknar ett stödnät av närstående kan behöva mera stöd. En ung person med funktionsnedsättning som håller på att bli självständig kan behöva stöd för bildandet av en egen självständig åsikt och för att göra egna val. 

En persons livssituation omfattar alla de faktorer som har en central ställning i personens dagliga liv. En sådan faktor är personens språkliga och kulturella bakgrund. Delaktigheten och deltagandet för en person med funktionsnedsättning ska stödas på det sätt som hans eller hennes språkliga och kulturella bakgrund förutsätter. Detta har betydelse bl.a. när det gäller att stödja delaktighet och deltagande för svenskspråkiga, samiska och teckenspråkiga personer med funktionsnedsättning. 

En person med funktionsnedsättning ska få använda ett sådant språk och ett sådant kommunikationssätt som lämpar sig för honom eller henne och ska vid behov få stöd för att få information, bilda sig en egen åsikt och uttrycka den samt för att göra sin egen vilja gällande. På det sättet är det möjligt att få reda på personens egen vilja. Landskapets affärsverk ska säkerställa att interaktionen förverkligas på så vis att alla parter i klientprocessen förstår varandra och kan kommunicera med varandra. Det här är speciellt viktigt när det är fråga om personer som inte har förmåga att tänka konceptuellt eller som inte utan stöd kan avgöra frågor som rör deras service. 

Klientprocessen ska genomföras så att självbestämmanderätten förverkligas också i fråga om de som har speciellt svårt att uttrycka sin vilja och sina behov. I 5 § 3 i lagen om klientens ställning och rättigheter inom socialvården föreskrivs det hur klientens medbestämmande ska tryggas i situationer där klienten och personalen saknar gemensamt språk eller klienten på grund av en sinnesdefekt eller ett talfel eller av någon annan orsak inte kan göra sig förstådd. I dessa situationer ska det sörjas för att personen får en tillräcklig uppfattning om innehållet i och betydelsen av sitt ärende och kan uttrycka sin åsikt. Om det inte är möjligt att tillkalla tolk, ska man se till att förståelsen tryggas på andra sätt. Bestämmelser om Folkpensionsanstaltens skyldighet att ordna tolkningstjänst för personer med hörselnedsättning, personer med synhörselnedsättning syn- och hörselnedsättning och personer mer talnedsättning finns i lagen om tolkningstjänst. Vid behov ska myndigheten sörja för tolkning så som förvaltningslagen förutsätter. 

Syftet med 4 mom. är att trygga medbestämmanderätten för barn och unga personer med funktionsnedsättning inom socialvården i enlighet med deras ålder och utvecklingsnivå och med beaktande av personens språk och kommunikationssätt. Förpliktelsen är starkare än den skyldighet att höra som gäller enligt förvaltningslagen. När behovet av socialvård för barn och unga personer bedöms, vid beslut som gäller ett barn eller en ung person samt när socialvård tillhandahålls ska det enligt 32 § i socialvårdslagen läggas särskild vikt vid barnets och den unga personens åsikter och önskemål. Barnet och den unga personen ska ges möjlighet att med hänsyn till ålder och utvecklingsnivå få information om ett ärende som gäller honom eller henne och att lägga fram sin åsikt och sitt önskemål. 

Barn och unga personer med funktionsnedsättning löper risk att bli utomstående när målen med deras eget liv och behoven utreds samt när servicen planeras, tillhandahålls och utvärderas. Risken är speciellt stor när ett barns eller en ung persons kognitiva färdigheter utvecklas ojämnt eller långsammare än hos andra jämnåriga eller om barnet eller den unga personen är mera beroende av en annan persons hjälp än vad åldersnivån antyder. Risken är stor också när barnet eller den unga personen inte har ett fungerade kommunikationssätt, eller när den person som ansvarar för planeringen och genomförandet av servicen inte behärskar det språk och kommunikationssätt som barnet eller den unga personen använder. Därför kräver stödjandet av medbestämmandet för barn och unga med funktionsnedsättning särskild uppmärksamhet och aktiva åtgärder av landskapets affärsverk och de andra myndigheter som sköter deras ärenden och av andra aktörer. 

Enligt 6 § 3 mom. i grundlagen ska barn ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. I praktiken har bestämmelsen ofta tolkats snävt. Avsikten är att den föreslagna bestämmelsen ska förändra praxis så att den motsvarar den nivå som förutsätts enligt FN:s konvention om barnets rättigheter och funktionshinderkonventionen. Enligt artikel 12 i konventionen om barnets rättigheter har ett barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätt att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. För detta ändamål ska barnet beredas möjlighet att höras i alla frågor som berör barnet. Barnets åsikter och deras betydelse ska bedömas från fall till fall. Alla barns åsikter ska utredas och beaktas på tillbörligt sätt. Bland annat av denna orsak anser kommittén för barnets rättigheter att artikel 12 kräver att också andra kommunikationssätt än språkliga erkänns och respekteras. Sådana kommunikationssätt är bland annat lek, kroppsspråk, ansiktsuttryck samt ritning och målning, med hjälp av vilka redan mycket unga barn kan uttrycka sin uppfattningsförmåga, sina val och preferenser. 

Enligt artikel 7.3 i funktionshinderkonventionen ska avtalsparterna säkerställa att barn med funktionsnedsättning har rätt att fritt uttrycka sina åsikter i alla frågor som rör dem, varvid deras åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till deras ålder och mognad på lika villkor som för andra barn, och att de för att utöva denna rättighet erbjuds stöd anpassat till funktionsnedsättning och ålder. 

Barn och unga personer ska ges möjlighet att använda ett språk som lämpar sig för dem och behövliga kommunikationsmetoder och kommunikationsmedel, som hjälper dem att uttrycka sina åsikter, och de ska få hjälp med användningen av dem. Åldern ensam kan inte avgöra betydelsen av ett barns eller en ung persons åsikter, utan barnets och den unga personens önskemål och åsikter ska bedömas på det sätt som barnets utvecklingsnivå förutsätter. Barnets eller den unga personens utvecklingsnivå inverkar bland annat på hur han eller hon ska informeras om något, så att han eller hon de facto förstår vad det är fråga om, eller hur barnet eller den unga personen ska höras eller stödjas i interaktionen och uttryckandet av den egna åsikten. Det kan också vara av betydelse hur och i hurdan situation åsikten utreds. Barnet kanske uttrycker sin åsikt i en bekant miljö, när frågan utreds genom begrepp och uttryckssätt som är bekanta för barnet. På motsvarande sätt kan det vara så att när ett barn med funktionsnedsättning kommunicerar i en främmande miljö, kan det inte uttrycka sådant som det annars skulle kunna uttrycka. Därför ska särskilt barns åsikter utredas i en bekant vardagsmiljö. 

4 §. Bedömning av servicebehovet och klientplan. Paragrafen innehåller hänvisningsbestämmelser till bestämmelserna i socialvårdslagen om bedömning av servicebehovet samt om klientplan och kontaktperson. Bedömning av servicebehovet hos en person med funktionsnedsättning ska göras och klientplanen utarbetas i enlighet med socialvårdslagen, särskilt med beaktande av skyldigheten till sektorsövergripande samarbete enligt 41 § i socialvårdslagen. I nuläget finns det separata bestämmelser om bedömning av servicebehovet för en person med funktionsnedsättning och om klientplan samt om specialomsorgsprogram i handikappservicelagen och specialomsorgslagen. Enligt 3 § 2 mom. i handikappservicelagen ska kommunen vid anordnande av service och stöd enligt lagen beakta klientens individuella hjälpbehov. 

I 1 mom. hänvisas det i fråga om bedömning av servicebehovet för personer med funktionsnedsättning till 36 och 37 § i socialvårdslagen. Bedömningen av servicebehovet utgör en central och integrerad del av planeringen och genomförandet av servicen samt bildandet av den helhet som servicen bildar. En omsorgsfull bedömning är en förutsättning för att det ska ordnas lämplig och tillräcklig service för klienten. Enbart en diagnos räcker inte till för att beskriva personens funktionsförmåga eller servicebehov, utan även personens livssituation, levnadsförhållanden samt omvärld och närmiljö inverkar på dessa. Vid bedömningen av servicebehovet ska bestämmelserna om lagens syfte, som genomsyrar den föreslagna lagen, samt lagens tillämpningsområde beaktas. 

I socialvårdslagen föreskrivs det närmare om innehållet i bedömningen av servicebehovet hos personer med funktionsnedsättning, och om förfarandet samt om de tidsfrister inom vilka bedömningen ska inledas och slutföras. Enligt 36 § 5 mom. i socialvårdslagen ska den person som ansvarar för att bedömningen görs ha en sådan lämplig behörighet som avses i lagen om behörighetsvillkoren för yrkesutbildad personal inom socialvården, om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. Bestämmelser om behörighetskraven finns numera i lagen om yrkesutbildade personer inom socialvården (817/2015). Bedömningen av servicebehovet ska också i övrigt bygga på tillräcklig sakkunskap och kompetens. Den yrkesutbildade person inom socialvården som ansvarar för bedömningen ska vid behov vända sig till andra myndigheter för att anlita specialkompetens som behövs vid bedömningen av behovet av särskild service. I fråga om klientens medbestämmande i bedömningen av servicebehovet ska dessutom 3 § i lagförslaget beaktas. 

När det gäller barn och unga ska bestämmelsen i 36 § 5 mom. i socialvårdslagen, om att för bedömningen av servicebehovet hos barn och andra personer som behöver särskilt stöd ansvarar en socialarbetare i tjänsteförhållande, beaktas. I enlighet med 3 § i socialvårdslagen är ett barn eller en 18–24-årig person med funktionsnedsättning i behov av särskilt stöd om barnet eller personen har särskilda svårigheter att söka och få behövliga social- och hälsotjänster på grund av kognitiv eller psykisk funktionsnedsättning eller sjukdom, missbruk av berusningsmedel, samtidigt behov av flera stöd eller på grund av någon annan motsvarande orsak, eller om barnets uppväxtförhållanden äventyrar eller inte tryggar barnets hälsa eller utveckling eller om barnet genom sitt beteende äventyrar sin hälsa eller utveckling. Till exempel är ett sådant barn med funktionsnedsättning i behov av särskilt stöd, som behöver flera tjänster samtidigt eller som genom sitt beteende äventyrar sin hälsa eller utveckling. Då ansvarar en socialarbetare i tjänsteförhållande för bedömningen av servicebehovet hos barnet eller den unga personen. 

Enligt 2 mom. finns det bestämmelser om utarbetande av en klientplan och om en egen kontaktperson i 39 och 42 § i socialvårdslagen. Utgångspunkten är att en klientplan enligt 39 § i socialvårdslagen ska utarbetas för personer med funktionsnedsättning som på grund av ett funktionshinder till följd av en funktionsnedsättning eller sjukdom behöver service enligt den nya speciallagen. Detta motsvarar den nuvarande skyldigheten enligt handikappservicelagen att utarbeta en serviceplan och skyldigheten enligt specialomsorgslagen att utarbeta ett specialomsorgsprogram. En enda plan ska omfatta service enligt socialvårdslagen och den nya föreslagna och vid behov även service enligt andra lagar. I undantagsfall kan beslut om en enskild tjänst fattas redan på basis av bedömningen av servicebehovet. Detta kan ske i sådana situationer där en person med funktionsnedsättning medan serviceprocessen fortfarande pågår gör en ansökan om en serviceform som det är möjligt att fatta beslut om och som ligger i klientens intresse. En sådan enskild tjänst kan vara t.ex. färdtjänst. Om en person behöver flera olika tjänster, förutsätter beslutsfattande, genomförande och uppföljning enligt 39 § i socialvårdslagen alltid utarbetande av en klientplan. 

När klientplanen utarbetas och servicebehovet bedöms ska bestämmelserna i 5, 33 och 34 § i valfrihetslagen beaktas. Klientplanen skapar ingen rätt till servicen. Om rätten till servicen och rätten att få ett beslut om servicen föreskrivs särskilt. 

Enligt 42 § i socialvårdslagen ska det för en klient inom socialvården utses en egen kontaktperson, om inte det för klienten utsetts en annan arbetstagare som ansvarar för servicen eller om utseendet av en egen kontaktperson av någon annan orsak är uppenbart onödigt. Den person som är egen kontaktperson har i uppgift att i enlighet med klientens behov och intresse främja genomförandet av 38 § 2 och 3 mom. samt vid behov utföra andra uppgifter som föreskrivs i lagen. Också för ett barn eller en ung person med funktionsnedsättning ska utses en egen kontaktperson för den tid klientrelationen pågår. Om klienten är ett barn eller en ung person, ska den egna kontaktpersonen eller den arbetstagare som utför klientarbete tillsammans med den egna kontaktpersonen vara socialarbetare. Barnets eller den unga personens egen kontaktperson och en arbetstagare som ansvarar för barnets vård och fostran utanför hemmet ska samarbeta med barnet eller den unga personen med funktionsnedsättning och hans eller hennes föräldrar och vårdnadshavare. 

Bestämmelsen innehåller också en hänvisning till att i fråga om det sektorsövergripande samarbetet vid bedömningen av servicebehovet och utarbetandet av klientplanen och i fråga om samordningen av servicen iakttas det som föreskrivs i 41 § i socialvårdslagen. För att bedöma servicebehovet, fatta beslut och tillhandahålla socialvård ska den myndighet inom socialvården som ansvarar för åtgärden se till att tillräcklig och tillräckligt mångsidig sakkunskap och kompetens med hänsyn till personens individuella behov finns att tillgå. Om bedömningen av personens behov och uppfyllandet av dem kräver service eller stödåtgärder av socialväsendet eller övriga myndigheter eller aktörer, ska dessa på begäran av den arbetstagare som ansvarar för åtgärden delta i bedömningen av personens servicebehov och i utarbetandet av en klientplan. På basis av klientens samtycke ska arbetstagaren enligt behov också kontakta olika sakkunniga och personens anhöriga och närstående. 

Betydelsen av en bedömning av servicebehovet son görs i ett sektorsövergripande samarbete framhävs när det gäller barn och unga personer med funktionsnedsättning och andra personer med funktionsnedsättning som behöver omfattande och sektorsövergripande hjälp och stöd. Med en ändamålsenlig bedömning av servicebehovet och utarbetande av en klientplan säkerställer man att helheten av service motsvarar personens behov också t.ex. i fråga om rehabilitering och andra hälso- och sjukvårdstjänster samt småbarnspedagogik och grundläggande utbildning. 

Särskilt när det gäller barn och unga med funktionsnedsättning är det viktigt att det i ett sektorsövergripande samarbete bedöms olika alternativ för ordnande av behövlig service och stödåtgärder. Socialarbetaren ska i ett så tidigt skede som möjligt kontakta andra myndigheter och aktörer till exempel inom småbarnspedagogisk verksamhet eller undervisningsväsendet. Vid behov ska socialarbetaren inhämta sakkännedom och kompetens hos experter inom barnskydd, psykologi eller medicin. Det bör också sörjas för att det finns tillräcklig kompetens i det språk och de kommunikationsmetoder som barnet eller den unga personen använder. Om bedömningen av servicebehovet och ordnandet av service för ett barn eller en ung personer kräver tjänster från ovannämnda aktörer, är dessa aktörer skyldiga att på begäran delta i bedömningen av barnets eller den unga personens servicebehov och i utarbetandet av klientplanen. För samarbetet med andra aktörer krävs samtycke från barnets eller den unga personens vårdnadshavare. Bestämmelser om utlämnande av klientuppgifter finns i klientlagen. 

Betydelsen av sektorsövergripande samarbete framhävs också i 7 § i den nya lagen om småbarnspedagogik, som trädde i kraft den 1 september 2018. Enligt den lagen ska kommunen vid anordnandet av småbarnspedagogik samarbeta med de instanser som ansvarar för undervisning, idrott och kultur, barnskydd och annan socialvård, rådgivningsverksamhet och övrig hälsovård samt andra behövliga aktörer. Enligt 7 § 2 mom. i den lagen tillämpas på ett barns rätt att få stödåtgärder och service inom social- och hälsovården till stöd för sin utveckling och sitt välbefinnande socialvårdslagen, lagen om service och stöd på grund av handikapp, lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda och hälso- och sjukvårdslagen och det som föreskrivs om social- och hälsovård någon annanstans i lag En anordnare eller producent av småbarnspedagogik ska vid behov samarbeta med dem som ansvarar för social- och hälsovården för att bedöma, planera och ge den stöd- och servicehelhet barnet behöver. 

Samordning med annan service för klienten ska alltid göras när det behövs för att bilda en sådan helhet av service som tillgodoser klientens intresse. Klientens intresse bedöms på det sätt som föreskrivs i 4 och 5 § i socialvårdslagen. 

5 §. Beslutsfattande och tillhandahållande av service. I paragrafen föreslås bestämmelser om beslutsfattandet, de faktorer som ska beaktas vid producerandet av servicen och om tillhandahållandet av service för barn och unga. 

Enligt 1 mom. finns bestämmelser om det beslutsfattande som gäller servicen och om verkställigheten av besluten i 45 § i socialvårdslagen. Genom bestämmelsen preciseras bestämmelserna i förvaltningslagen och klientlagen. Enligt 45 § 1 mom. i socialvårdslagen har klienten rätt att få ett skriftligt beslut om ordnandet av socialservicen. Med tanke på personens rättsskydd är det viktigt att få ett skriftligt beslut och behövliga anvisningar för sökande av ändring eller upplysning om besvärsförbud. Alla omständigheter som är väsentliga med tanke på ordnandet av servicen ska antecknas i ett sådant beslut av en tjänsteinnehavare i vilket ändring kan sökas. På det sättet kan förverkligandet av rättssäkerheten för en person med funktionsnedsättning säkerställas i ett sådant fall där en plan inte har utarbetats eller när dess innehåll är oklart. 

Enligt samma lagrum ska ärenden som gäller brådskande åtgärder handläggas och beslutet fattas utan dröjsmål så, att klientens rätt till nödvändig omsorg och försörjning inte äventyras. Enligt 45 § 2 mom. i socialvårdslagen ska beslutet i brådskande fall verkställas utan dröjsmål och i fall som inte är brådskande utan ogrundat dröjsmål. När det gäller en person med funktionsnedsättning är det ofta fråga om beslutsfattande som gäller säkerställande av nödvändig omsorg, till exempel när man beslutar om en servicehelhet som gäller boendet eller i vissa situationer om personlig assistans eller stöd för rörligheten. Besluten ska då fattas utan dröjsmål och det ska sörjas för att inte klientens rätt till nödvändig omsorg och tillräckliga social- och hälsovårdstjänster äventyras. 

Förvaltningsbesvär om socialvårdens beslut görs ofta i situationer där landskapets affärsverk har när det anskaffar tjänster genom upphandling redan beslutat om anskaffning av helhetsservice och ingått ett upphandlingsavtal. För att säkerställa klientens rättssäkerhet ska det då sörjas för att ett nytt individuellt beslut fattas, om tjänsternas innehåll eller någon annan faktor som anknyter till ordnandet avsevärt ändras från det tidigare. Då kan klienten vid behov genom ändringssökande låta pröva den tjänst som han eller hon får som resultat av prövningen och det, huruvida tjänsten motsvarar hans eller hennes behov. Trots att klienten inte enligt rättspraxis har absolut rätt att få en tjänst ordnad just på det sätt som klienten vill, kan det i samband med ändringssökande också bedömas frågor som gäller förfarandet vid ordandet av tjänsten såsom det huruvida den aktör som har ansvar för ordnandet på ett korrekt sätt har sörjt för hörandet av klienten och beaktat hans eller hennes önskemål och åsikter på det sätt som klientlagen förutsätter (HFD: 2017:95; JO 31.10.2006, Dnr 2928/0/04). 

Sådana beslut som har gjorts i ett upphandlingsförfarande kan inverka så avsevärt på individuella beslut om socialvård, att i ändringssökande som gäller dessa individuella beslut kan de avgöranden som gjorts i upphandlingsförfarandet och som är betydelsefulla med tanke på bedömningen av ärendet bedömas. Avgöranden kan bli föremål för bedömning antingen så att av dem framgår sådan väsentlig information som inte uttryckligen har konstaterats i det individuella beslutet, eller så, att man kan se motstridigheter mellan upphandlingens innehåll eller servicenivå och det individuella beslutets innehåll. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg i sitt avgörande HFD 29.4.2014 liggare 1447, att kommunen ska i enlighet med principen om god förvaltning när den sköter lagstadgade uppgifter enligt 8 § 2 mom. i handikappservicelagen fästa särskild uppmärksamhet vid säkerställandet av servicens kontinuitet. När beslut fattas för viss tid ska tjänsten således beviljas för tillräckligt lång tid och ett nytt beslut ska fattas i tillräckligt god tid innan det tidigare beslutets giltighetstid går ut. 

Enligt 45 § 2 mom. i socialvårdslagen ska ett beslut alltid verkställas inom tre månader från det att ärendet inletts. Tiden kan vara längre än detta om utredningen av ärendet av något särskilt skäl kräver en längre handläggningstid eller om verkställigheten fördröjs av något annat särskilt skäl som hänger samman med klientens behov. Om servicen inte kan tillhandahållas inom den föreskrivna skäliga tiden, ska det fattas ett överklagbart beslut om avslag, som kan överklagas. Bestämmelsen har betydelse framför allt vid tillhandahållandet av service som stöder boendet. Vid verkställigheten av beslut gäller det dock alltid att se till att dröjsmål med verkställigheten inte äventyrar den nödvändiga omsorgen för personen. Bestämmelsen ger bättre skydd för verkställigheten av beslut enligt den föreslagna lagen än nuvarande 3 a § 3 mom. i handikappservicelagen, enligt vilket tidsfristen på tre månader för fattande av beslut börjar från ansökan men där tiden för verkställigheten av beslutet inte har föreskrivits. 

I 46 § i socialvårdslagen föreskrivs det om beslut som syftar till att gemensamt trygga nödvändig omsorg och försörjning samt hälsa och utveckling för ett barn som behöver särskilt stöd eller någon annan klient som behöver särskilt stöd. När motsvarande beslut ska fattas om service enligt den föreslagna lagen ska hänsyn tas till såväl bedömningen av servicebehovet och klientplanen för en person med funktionsnedsättning, som till planerna för servicen inom hälso- och sjukvården, småbarnspedagogiken och den grundläggande utbildningen samt arbets- och näringsförvaltningen. Ett beslut om ordnande av stöd för barnets boende ska alltid fattas enligt nämnda paragraf på basis av en bedömning av servicebehovet som gjorts i ett sektorsövergripande samarbete enligt 41 § i socialvårdslagen. 

Personens individuella behov som fastställts vid bedömningen av servicebehovet och utarbetandet av klientplanen samt den service som antecknats i klientplanen ska beaktas vid fattandet av beslut som gäller funktionshinderservice. Avvikelser från den helhet av service som antecknats i klientplanen ska kunna göras bara av vägande skäl och avvikelsen ska alltid motiveras i beslutet. Bestämmelser om detta föreslås i 45 § i socialvårdslagen. Bestämmelsen betonar den betydelse som bedömningen av servicebehovet och klientplanen har och deras samband med beslutsfattandet och verkställigheten av beslut. Betydelsen av bedömningen av servicebehovet och klientplanen betonas särskilt när tjänsterna skaffas genom offentlig upphandling. 

Enligt 38 § 3 mom. i socialvårdslagen ska för personer vars stödbehov är bestående eller långvarigt stödet om möjligt ordnas så att servicens kontinuitet tryggas. Detta bör beaktas när det fattas beslut om service enligt den föreslagna lagen. Personer med funktionsnedsättning har i regel långvarigt behov av stöd, ofta också bestående behov. Det är inte ändamålsenligt att göra en bedömning av servicebehovet upprepade gånger och fatta beslut i sådana situationer där det de facto inte har skett några ändringar i klientens behov och tjänsterna förverkligas på ett sätt som motsvarar klientens behov. Enligt riksdagens justitieombudsmans avgörande 28.10.2014 Dnr 5061/4/43 ska myndigheten, när det är fråga om sådan service i fråga om vilken behovet är kontinuerligt, fatta beslut om servicen så att beslutet är i kraft tills vidare. Det att beslut fattas så att de är i kraft tillsvidare borde vara utgångspunkten särskilt i fråga om sådana tjänster som är nödvändiga för att en person med funktionsnedsättning ska klara av det dagliga livet. 

Enligt 2 mom. ska servicen tillhandahållas så att den till innehåll, kvalitet och omfattning tillgodoser behoven hos personen med funktionsnedsättning och är förenlig med personens intresse, oavsett vilken service som valts eller det sätt den på vilket den produceras. En motsvarande bestämmelse om kommunens ansvar finns i 3 § i handikappservicelagen. Enligt den paragrafen ska kommunerna sörja för att tjänster och stöd för handikappade ordnas så att de till innehållet och omfattningen är sådan som behovet i kommunen påkallar. Dessutom ska kommunen vid anordnande av service och stöd enligt lagen beakta klientens individuella hjälpbehov. 

Den föreslagna bestämmelsen betonar landskapets, landskapets affärsverks och tjänsteproducenternas ansvar för tjänsternas innehåll och kvalitet såväl i fråga om tjänster som landskapets affärsverk producerar och offentligt upphandlande köpta tjänster eller tjänster som tillhandahålls i samarbete med ett annat landskap, som vid användning av en i valfrigetslagen avsedd kundsedel eller personlig budget. Vid bedömning av intresset för personer med funktionsnedsättning ska 4 och 5 § i socialvårdslagen beaktas. Hänsyn ska i synnerhet tas till hur olika tillvägagångssätt och lösningar bäst tryggar klientens och hans eller hennes närståendes välfärd, stärkandet av klientens förmåga att klara sig självständigt och agera på eget initiativ samt nära och fortlöpande människorelationer, rätt och tillräckligt stöd vid rätt tidpunkt i förhållande till behoven, möjlighet att delta i och påverka sina egna ärenden samt den språkliga, kulturella och religiösa bakgrunden. 

Bestämmelsen understryker vikten av att de beslut som fattats utifrån bedömningen av servicebehovet och klientplanen också i praktiken ska verkställas och genomföras så att servicen möter de individuella behov som slagits fast under klientprocessen, och att individens rättigheter tillgodoses oberoende av sättet för genomförandet av servicen och till exempel oberoende av konkurrensutsättning. Betydelsen av klientens intresse accentueras när servicen och sättet att tillhandahålla den väljs. Landskapets affärsverk ska se till att klientens självbestämmanderätt och delaktighet görs gällande på lika grunder i samband med servicen oavsett vem som tillhandahåller den eller på vilket sätt den tillhandahålls. Riksdagens justitieombudsman ansåg i sitt avgörande 12.12.2013 Dnr 3984/4/12 att det organ som ansvarar för socialvården i kommunen hade skyldighet att övervaka kvaliteten hos socialtjänster som skaffats från marknaden. Det kommunala organet och tjänsteinnehavarna underställda det hade skyldighet att vidta lämpliga åtgärder vid brister i servicens kvalitet eller om ordnandet av servicen äventyrade förverkligandet av de enskilda intressena hos klienterna. I avgörandet konstaterades det att Kommunen ska när den ordnar sin tjänsteproduktion genom att köpa tjänster från en privat tjänsteproducent till alla delar försäkra sig om tjänsternas kvalitet och att de är lämpliga när tjänsterna tillhandahålls. En klient inom socialvården har alltid rätt att vända sig till den kommun som är tjänsteanordnare, om det vid tillhandhållandet av tjänster sker ett fel eller om tjänsten inte kan tillhandahållas störningsfritt. Tjänstearrangören och beställarkommunen ska på basis av responsen vidta de åtgärder som behövs för att rätta till eventuella fel. 

Enligt 108 § i lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016), nedan upphandlingslagen, ska upphandlingsenheten vid upphandling av social- och hälsovårdstjänster beakta den lagstiftning som gäller tjänsten i fråga. Enligt bestämmelsen ska vid upphandling av social- och hälsovårdstjänster den upphandlande enheten, för att trygga individuella, långvariga och regelbundna vård- och socialtjänster för dem som använder tjänsterna, beakta användarnas särskilda behov och samråd med användarna på det sätt som föreskrivs annanstans i lag. 

Den upphandlande enheten ska enligt nämnda paragraf därtill vid upphandlingen av social- och hälsovårdstjänster beakta faktorer som har samband med tjänsternas kvalitet, kontinuitet, åtkomlighet, överkomlighet, tillgänglighet och omfattning, de olika användarkategoriernas särskilda behov, användarnas deltagande och ökade möjligheter till påverkan samt innovation. Vid upphandling av social- och hälsovårdstjänster som gäller långvariga vård- och klientförhållanden ska den upphandlande enheten bestämma kontraktens längd och de andra kontraktsvillkoren så att kontrakten inte har oskäliga eller oändamålsenliga följder för tjänsteanvändarna. Detta kan t.ex. betyda det att när klientens behov kräver det ska upphandlingsavtal ingås så att de är i kraft tillsvidare och att det också i övrigt fästs uppmärksamhet vid deras varaktighet vid uppgörandet av anbudsförfrågan och avtalsvillkoren. På samma sätt ska det fästas uppmärksamhet vid avtalsvillkor genom vilka man sörjer för kontinuiteten hos servicen för enskilda klienter. Vid långvariga tjänster är också de avtalsvillkor betydelsefulla enligt vilka tjänstens kvalitet och innehåll bibehålls som sådana att de motsvarar klientens intresse. Klienten ska dock ha rätt att byta tjänsteproducent när livssituationen förutsätter det. 

Klientens individuella behov av hjälp och stöd och de åsikter och önskemål som klienten framför i fråga om sitt eget liv är centrala när det gäller att fastställa kvaliteten på servicen. Också personalens kompetens och expertis och behärskande av klientens språk och kommunikationsmetoder är viktiga för att man ska kunna svara på klienternas individuella behov. Servicens kvalitet med avseende på hur pass väl den når upp till de egna mål och ståndpunkter som klienten fört fram kan bedömas utifrån t.ex. auditering av verksamheten, klientrespons och klientenkäter samt klientjuryer. 

Tillräcklig service ska finnas att tillgå vid behov under alla tider av dygnet oberoende av t.ex. personalstyrkan eller arbetspassen. Vid tillhandahållandet av service gäller det också att se till att det sätt som valts för tillhandahållandet inte hindrar möjligheterna för personen med funktionsnedsättning att agera på eget initiativ, disponera sin tid eller ha socialt umgänge. Högsta förvaltningsdomstolen har i sitt årsboksavgörande HFD 2002:75 behandlat tillhandahållandet av boendeservice ur perspektivet för skydd för privatlivet. Enligt avgörandet ska vid bedömningen av vårdplatserna de allmänna boendekraven och de boendes grundläggande fri- och rättigheter, såsom integritetsskyddet, beaktas. För att de boende ska kunna bo på ett hemlikt sätt förutsätts det enligt avgörandet att de har tillgång till ett eget rum. Oavsett boendeform är skydd för privatlivet en tryggad grundläggande rättighet för var och en. 

Enligt 3 mom. ska landskapets affärsverk se till att den service enligt individuella behov som baserar sig på olika lagar och som tillhandahålls personer med funktionsnedsättning och vid behov deras familjer bildar en samordnad helhet som tillgodoser syftet med den föreslagna lagen. En allmän bestämmelse om denna skyldighet ingår i 13 § i lagen om ordnande av social- och hälsovård. Enligt den paragrafen ska landskapen se till att sådana kundgrupper och kunder som behöver tjänster som samordnats på bred basis identifieras, att servicekedjorna och tjänstehelheterna definieras och att de olika producenterna utnyttjar den information som finns om en kund. Vid behov ska ett beslut om helheten av service enligt den föreslagna lagen fattas med iakttagande av det som föreskrivs i 46 § i socialvårdslagen. 

I 4 mom. föreslås det bestämmelser om hur det i fråga om barn och unga personer med funktionsnedsättning beaktas ålder och utvecklingsnivå, åsikter, familjeförhållanden och övriga nära människorelationer samt delaktighet och möjlighet till verksamhet i den egna omvärlden och närmiljön. Bestämmelser om utredande av åsikten hos ett barn eller en ung person och om stödjande av delaktigheten i serviceprocessen föreslås i 4 § 4 mom. 

Helheten av service för barn med funktionsnedsättning ska också uppnå det syfte som föreskrivs i 1 § i vårdnadslagen, nämligen att vårdnaden om barn ska trygga en balanserad utveckling och välfärd för barnet enligt dess individuella behov och önskemål. Vårdnaden bör trygga positiva och nära människokontakter i synnerhet mellan barnet och föräldrarna. Barn ska ges en god vård och uppfostran samt ägnas en med hänsyn till barnets ålder och utveckling behövlig tillsyn och omsorg. Barnet bör såvitt möjligt ges en trygg och stimulerande uppväxtmiljö samt en utbildning som motsvarar dess anlag och önskemål. Barn ska uppfostras så att det får förståelse, trygghet och ömhet. Barnet får inte undertryckas, agas eller utsättas för annan kränkande behandling. Barnet bör stödas och uppmuntras i sin utveckling till självständighet, ansvarsfullhet och vuxenhet. Allt detta ska beaktas också när det fattas beslut om service för barn med funktionsnedsättning och när servicen tillhandahålls. 

Behoven hos ett barn eller en ung person med funktionsnedsättning varierar enligt ålder och utvecklingsnivå. När det gäller ett litet barn är de tjänster viktigast som säkerställer hans eller hennes rätt och möjlighet att bo med sin egen familj. När barnet växer får också de tjänster en viktig roll som gör det möjligt för barnet att bli självständigt och delta i gemenskapen och samhället. 

Vid service för barn och unga personer med funktionsnedsättning ska hänsyn tas till hur servicen främjar människorelationer som är viktiga och trygga med tanke på barnets och den unga personens utveckling samt tryggar kontinuiteten i relationerna. Servicen ska ordnas så att den gör det möjligt för ett barn eller en ung person med funktionsnedsättning att bo med den egna familjen. Om ett barn eller en ung person med funktionsnedsättning inte bor med sin familj ska hans eller hennes rätt att umgås med och även i övrigt hålla kontakt med sina föräldrar, syskon och andra närstående personer tryggas. Avståndet till den plats där ett barn bor får inte bli ett hinder för kontakterna mellan barnet och de personer som står honom eller henne nära. 

FN:s kommitté för barnets rättigheter betonar barnets egen familjemiljö som den bästa vårdplatsen för ett barn med funktionsnedsättning. Enligt kommittén behöver familjerna till barn med funktionsnedsättning tillräckligt med stöd och hjälp av samhället för att detta ska förverkligas. Kommittén har framfört sin oro för att barn med funktionsnedsättning placeras i vårdinstitutioner. Funktionshinderkonventionen förutsätter att ett barn inte skiljs från sina föräldrar mot deras vilja, utom i de fall då behöriga myndigheter, som är underställda rättslig överprövning i enlighet med tillämplig lag och tillämpliga förfaranden, finner att sådant åtskiljande är nödvändigt för barnets bästa. Huvudregeln är att ett barn inte i något fall ska skiljas från sina föräldrar på grund av barnets eller den ena eller båda föräldrarnas funktionsnedsättning (artikel 23). Konventionen förpliktar också avtalsparterna, om de närmast anhöriga inte är i stånd att ta hand om ett barn med funktionsnedsättning, att vidta alla åtgärder för att erbjuda alternativ omsorg inom den utvidgade familjen och, i avsaknad av sådan, placering i familjeliknande miljö i samhället. 

Barnets och den unga personens egen verksamhetsmiljö samt delaktighet och verksamhetsmöjligheter täcker också hans eller hennes språkliga och kulturella bakgrund. Således ska språket och den kulturella bakgrunden beaktas som en del av delaktigheten och verksamhetsmöjligheterna i den egna verksamhetsmiljön och då också vid tillhandahållandet av tjänster. I fråga om tillhandahållande av tjänster för svenskspråkiga, samiska och teckenspråkiga barn och unga personer med funktionsnedsättning ska deras rätt att växa till medlemmar av sin egen kultur och gemenskap beaktas trots funktionsnedsättningen. 

Stödjandet av barnet som en aktiv aktör förutsätter att barnet också ses som en egen individ separat från familjen, som kan ha egna intressen och servicebehov i anknytning till dem. Att bli självständig från familjen och bygga en egen identitet förutsätter att barnet kan delta också i verksamhet utanför familjen, såsom hobbyverksamhet och att barnet kan röra sig med sina vänner. För ett barn och en ung person med funktionsnedsättning ska för stödjandet av självständighetsprocessen och förverkligandet av likabehandlingen för sådana funktioner vid behov ordnas också hjälp utanför den egna familjen, då barn och unga personer utan funktionsnedsättning i samma ålder deltar i olika situationer självständigt utan föräldrarna. Service som främjar barnets och den unga personens egen aktiva delaktighet och verksamhet är närmast personlig assistans, träning och stöd, kortvarig omsorg samt stöd för rörligheten enligt den föreslagna lagen. 

Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade i sitt beslut HFD:2018:64 att vid anordnandet av service enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp är ett gravt handikappat barn i behov av särskilt stöd på grund av sin ålder och sitt grava handikapp. Därför skulle kommunen vid anordnandet av service enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp fästa särskild uppmärksamhet vid år 2002 födda A:s bästa och stöda utvecklingen mot större självständighet. Högsta förvaltningsdomstolen bedömde att det på grund av A:s svåra sjukdom och den därpå följande funktionsnedsättningen blev oskäligt svårt för A att självständigt röra sig utan sina föräldrar och att själv använda färdtjänsten om färdtjänsten anordnades via resetjänsten. A skulle fortsättningsvis beviljas rätt att inte behöva anlita resetjänsten. Högsta förvaltningsdomstolen fäste i beslutet uppmärksamhet vid att vid anordnandet av service enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp är ett gravt handikappat barn i behov av särskilt stöd på grund av sin ålder och sitt grava handikapp. Därför ska kommunen, när det är fråga om ett barn svår funktionsnedsättning, fästa särskild uppmärksamhet vid barnets intresse och stödjande av självständighetsprocessen vid ordnandet av servicen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att det vid bedömningen av på vilket sätt den åt A beviljade färdtjänsten ska ordnas ska utöver medicinsk utredning också beaktas A:s åldersenliga behov att bli självständig och kunna röra sig självständigt utan föräldrarna. 

2 kap. Särskild service

6 §.Service som möter behoven av hjälp och stöd. I paragrafen föreslås det bestämmelser om service som möter behoven av hjälp och stöd för en person med funktionsnedsättning. Största delen av tjänsterna ska omfattas av landskapens särskilda skyldighet att ordna service på samma sätt som enligt den gällande handikappservicelagen. Detta uttrycks i paragraferna med uttrycket ”personer med funktionsnedsättning har rätt”. En person med funktionsnedsättning har subjektiv rätt till denna service när de villkor som anges i den föreslagna lagen är uppfyllda. Annan service föreslås vara service eller ekonomiskt stöd inom ramen för anslagen som omfattas av landskapets allmänna skyldighet att ordna service, och som landskapet tillhandahåller i den utsträckning som de anslag som reserverats för ändamålet förutsätter och tillåter. Även beviljandet av dessa tjänster ska alltid grunda sig på en utvärdering av det individuella servicebehovet. På samma sätt som enligt gällande lagstiftning och vedertagen rättspraxis ska landskapet sörja för att service för personer med funktionsnedsättning ordnas så att den till innehållet och omfattningen är sådan som behovet i landskapet påkallar. 

Den service som nämns i paragrafen kompletterar service enligt andra lagar. Socialvårdslagen är den lag som ska tillämpas i första hand i samband med socialvårdstjänster, och vid tillämpningen av den beaktas i fråga om äldre personer också äldreomsorgslagen. Bestämmelser om hälsotjänster för alla och om medicinsk rehabilitering finns i hälso- och sjukvårdslagen. Personer med funktionsnedsättning ska dessutom vara berättigade till den service och det stöd enligt annan lagstiftning som gäller socialvård som de behöver, såsom service inom missbrukarvården och mentalvården samt barnskyddet. 

När specialomsorgslagen upphävs genom de föreslagna lagen, ordnas hälsovård som avses i 2 § 2 mom. i specialomsorgslagen och service som motsvarar andra hälsovårdstjänster enligt nämnda paragraf med stöd av hälso- och sjukvårdslagen. 

I 1 mom. räknas upp de tjänster som i regel omfattas av landskapens särskilda skyldighet att ordna service (subjektiva rättigheter). Genom denna service förverkligas lagens syfte enligt 1 § i den föreslagna lagen, och uppfylls det behov av hjälp och stöd för personer med funktionsnedsättning som avses i 2 § och som hänför sig till de långvariga fysiska, psykiska, sociala och kognitiva funktionshinder som en funktionsnedsättning eller sjukdom medför. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om anslagsbundna tjänster. Sådana tjänster är i 18 § i den föreslagna lagen avsett ekonomiskt stöd och i 19 § avsedd annan service som behövs för att lagens syfte ska uppnås. Också i 7 § 3 mom. i den föreslagna lagen avsedd träning och stöd för familjemedlemmar eller andra närstående till en person med funktionsnedsättning ska vara anslagsbunden. 

7 §. Träning och stöd. I paragrafen föreslås bestämmelser om träning och stöd som ges till personer med funktionsnedsättning, deras familjer eller andra närstående. 

Service som motsvarar träning och stöd ordnas i nuläget som handledning, rehabilitering och funktionell träning enligt 2 § i specialomsorgslagen och som rehabiliteringshandledning och anpassningsträning enligt 8 § 1 mom. handkappservicelagen. Personer med funktionsnedsättning och vid behov deras närstående kan få träning och stöd vid förändringar i livet eller för olika färdigheter också i samband med boendeservice eller som annat i 9 § 1 mom. i handikappservicelagen avsett stöd som behövs för att syftet med handikappservicelagen ska uppnås. Handledning och funktionell träning ges också som en del av den boendeservice som avses i specialomsorgslagen och som en del av det serviceboende som avses i handikappservicelagen eller som separat boendeträning eller som övning i att bo själv, t.ex. efter det att personen fått en funktionsnedsättning. Barn som hör till tillämpningsområdet för specialomsorgslagen enligt lagens 1 § har kunnat få avgiftsfri rehabiliterande småbarnspedagogik som specialomsorg. Som anpassningsträning enligt handikappservicelagen ges undervisning i teckenspråk samt handledning i kommunikationsmetoder som stöder eller ersätter talet. Med stöd av båda nuvarande lagarna har även familjemedlemmar och andra närstående till personer med funktionsnedsättning kunnat få det stöd de behöver. 

Den föreslagna bestämmelsen möjliggör att det fortfarande ges service och stöd som motsvarar den nuvarande lagen i enlighet med de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning. Syftet med träning och stöd är att stödja självbestämmanderätten för personer med funktionsnedsättning samt deras beslutsfattande, delaktighet och förmåga att klara sig självständigt, genom att stärka personernas egna och deras familjers och andra närståendes resurser och verksamhetsförutsättningar. Syftet är att den egna förmågan och de egna resurserna hos en person med funktionsnedsättning utnyttjas till fullo och att personens individuella funktionsförmåga främjas och upprätthålls. Syftet är att alltid utreda de egna önskemålen hos personen med funktionsnedsättning och att möjliggöra uppfyllandet av dem. 

Vid bedömningen av servicebehovet för en person med funktionsnedsättning och vid utarbetandet av klientplanen ska personen få information om tjänster och alternativ till dem, samt stöd från en yrkesutbildad person inom socialvården för att uttrycka sina servicebehov och för att planera tjänsterna. Enligt 4 § i den föreslagna lagen betonas stödjandet av medbestämmandet för personer med funktionsnedsättning och deras delaktighet på det sätt som deras funktionsförmåga, ålder och livssituation förutsätter. 

Träning och stöd kompletterar social rehabilitering enligt 17 § i socialvårdslagen i sådana situationer som anknyter till funktionsnedsättning där man med hjälp av social rehabilitering inte kan ordna tillräcklig och lämplig service i förhållande till de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning. Sådana stödbehov kan vara t.ex. behov av handledning i olika funktioner och stöd i att klara av vardagen som beror på kognitiva orsaker, behov av olika tjänster som ges som anpassningsträning och behov av undervisning och handledning i färdigheter att röra sig, i teckenspråk eller kommunikationsundervisning. Träning ska i allmänhet vara service som ges för viss tid och som avser en enskild situation eller som ges som helhetsbetonad träning för att klara sig i olika livsområden. Stöd kan däremot vara också långvarigt eller mer kontinuerligt. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om situationer i vilka personer med funktionsnedsättning har rätt att få träning och stöd som de nödvändigt behöver. Innehållet i träning och stöd kan variera flexibelt enligt klientens behov och livssituation. I 1–4 punkten i bestämmelsen kan det ingå stöd för beslutsfattande. Enligt 5 mom. är det dessutom möjligt att få stöd för beslutsfattande i frågor som gäller det egna livet som separat service. Detta kan också omfatta stöd för att uttrycka egna känslor och önskemål och för att tolka dem, och på det sättet kan uppkomsten av utmanande situationer förhindras. Behovet av stöd vid beslutsfattande för en person med funktionsnedsättning ska bedömas enligt det hur och hurdant stöd det ordnas som en del av annan service, t.ex. som en del av stöd för boendet. Sådant stöd som ges med stöd av allmän lagstiftning ska alltid vara primärt. Bestämmelser om stöd för beslutsfattandet ska också i fortsättningen finnas i social- och hälsovårdens klient- och patientlag. 

Enligt 1 punkten ska personer med funktionsnedsättning ha rätt att få träning och stöd som för kognitiva färdigheter, funktionella färdigheter och färdigheter som behövs vid social interaktion. Målet kunde vara antingen att lära sig nya färdigheter eller att öva upp redan existerande färdigheter. För att personer med funktionsnedsättning ska klara sig i normal livsföring kan de behöva träna sig att t.ex. använda tekniska anordningar och digitala applikationer, tolka och uppfatta sin omgivning eller röra sig i omvärlden och olika närmiljöer, använda pengar, i tidsuppfattning, i att planera skötseln av hemmet eller sköta hemmet eller bete sig i situationer som handlar om att uträtta olika slags ärenden eller kontakta någon. I dessa situationer kan träningen vara antingen kort- eller långvarig, och den kan pågå t.o.m. i flera år. Servicen omfattar också i dessa situationer behövligt stöd för beslutsfattande. 

I träning och stöd kan dessutom ingå stöd för socialt umgänge och verksamhet som stöder delaktigheten. Ett exempel på träning och stöd som avses här kan vara neuropsykiatrisk träning. 

I träning och stöd enligt punkten kan också ingå tjänster som huvudsakligen motsvarar så kallad psykosocial rehabilitering som i nuläget ges som specialomsorger. Målet för sådan träning är att stödja och främja den psykiska och sociala funktionsförmågan hos personen med funktionsnedsättning. Målet är att på ett helhetsmässigt sätt stödja personen i att klara sig självständigt i olika livsområden. 

I träning och stöd som avses i punkten ska också ingå möjlighet att får småbarnspedagogisk verksamhet såsom service och stöd enligt den föreslagna lagen. En bedömning av behovet av småbarnspedagogisk verksamhet som ordnas som funktionshinderservice görs i ett mångprofessionellt samarbete på det sätt som föreskrivs i 4 § i den föreslagna lagen och i 7 § i lagen om småbarnspedagogik. Servicen ordnas för de barn med funktionsnedsättning som på basis av bedömningen av servicebehovet och klientplanen har ett nödvändigt behov av småbarnspedagogisk verksamhet uttryckligen som verksamhet som stöder delaktigheten. Deltagande i småbarnspedagogisk verksamhet erbjuder dessa barn inlärning efter modell och av jämlikar, utveckling av de sociala färdigheterna i grupp, handledning i de dagliga sysslorna och minskad konfliktkänslighet. Tillgång till småbarnspedagogisk verksamhet och deltagande i den ger dem också bättre förutsättningar för den grundläggande utbildningen och annan verksamhet i samhället. Behovet av service bedöms särskilt för varje barn. 

Bestämmelsen i 2 punkten innefattar träning och stöd vid olika slags förändringar i livet. Avsikten är att servicen ska ges för att möta förändrade och ofta tillfälligt större behov av stöd när det sker betydande förändringar i livet för en person med funktionsnedsättning, såsom när han eller hon börjar i daghem eller skola, börjar studera eller får ett nytt jobb eller flyttar till ett nytt hem eller när personens funktionsförmåga eller familjeförhållanden förändras. Servicen omfattar också i dessa situationer behövligt stöd för beslutsfattande. 

Nya livssituationer kan kräva stöd för att öva upp nya färdigheter eller för att överföra tidigare inlärda färdigheter till den nya situationen eller omvärlden och närmiljön. Träning och stöd kan innebära förberedelse inför en ny situation, såsom flyttningsträning och övning i att uppfatta eller röra sig i en ny miljö. En persons behov av stöd kan uppskattas på förhand genom t.ex. boendeträning eller boendeförsök. Arbetsträning ska kunna ordnas som träning och stöd när personen inte får arbetsträning med stöd av annan lagstiftning. Det är dessutom viktigt att personen får tillräckligt stöd också efter en flytt eller t.ex. efter att ha börjat ett nytt jobb. 

Träning och stöd kan också anknyta till att förstå en ny situation och att anpassa sig till den efter det att personen har fått en funktionsnedsättning, eller en situation där det till familjen fötts ett barn med funktionsnedsättning. En ändrad livssituation kan kräva stöd i att ta i bruk ny verksamhetspraxis. Även behovet av stöd från familjemedlemmar och andra närstående till personen med funktionsnedsättning accentueras vid såväl planerade som oförutsedda förändringar i livet. I dessa situationer är det viktigt att de närstående kan stödja personen med funktionsnedsättning som ska öva sig att tillämpa handlingsmönster som överenskommits med honom eller henne på förhand för att de tillägnade färdigheterna bättre ska kunna överföras till personens egen omvärld och närmiljö. 

Enligt 3 punkten ska träningen och stödet omfatta i artikel 2 i funktionshinderkonventionen definierad träning och stöd för kommunikation dvs. språk och olika slags sätt att kommunicera, till den del detta inte omfattas av ansvaret inom den medicinska rehabiliteringen i hälso- och sjukvården. På detta sätt tryggas möjligheterna för personer med funktionsnedsättning till interaktion och att få information. Servicen omfattar också i dessa situationer behövligt stöd för beslutsfattande. 

Syftet med kommunikationsundervisningen och kommunikationshandledningen är att döva, personer med hörselnedsättning, personer med synhörselnedsättning eller personer med talnedsättning och deras familjer och andra närstående ska ha ett gemensamt språk och en gemensam kommunikationsmetod. I vissa situationer kan behovet av träning vara långvarigt såsom när det ges undervisning i teckenspråk eller tecknat tal. Grundlagsutskottet har i ett färskt betänkande i samband med regleringen av teckenspråk (GrUB 10/2014 rd) framhållit att varje barn och hans eller hennes familj ska ha möjlighet att få tillräcklig undervisning i teckenspråk, dels för att barnets rätt till ett eget språk ska tillgodoses, dels för att skapa förutsättningar för att familjen ska kunna kommunicera på ett gemensamt språk. 

En person med talnedsättning och hans eller hennes familj och andra närstående ska kunna beviljas kommunikationshandledning först när ett lämpligt sätt att kommunicera eller ett hjälpmedel för kommunikation har fastställts såsom medicinsk rehabilitering för personen med funktionsnedsättning. Kommunikationsundervisning och kommunikationshandledning som avses i bestämmelsen ska inte ersätta talterapi eller handledning som ges av en talterapeut och inte heller den bedömning av hjälpmedel för kommunikation eller hjälpmedelsservice som ingår i medicinsk rehabilitering. 

När en person inte har förmåga att tänka konceptuellt eller bilda sig en åsikt med språkliga medel, kan det enda sättet att utreda hans eller hennes vilja vara att ge akt på personens kroppsspråk, hur han eller hon uttrycker känslor eller agerar i olika situationer. Personer som kommunicerar och agerar med hjälp av tidiga färdigheter, såsom miner, gester, rörelser och beröring, är mycket beroende av andras stöd. Det är därför nödvändigt att familjemedlemmar och andra närstående personer förstår och kan tolka personens budskap så rätt som möjligt och stödja hans eller hennes växelverkan. Stöd för att kommunicera innebär också att växelverkan för personer som kommunicerar med hjälp av tidiga färdigheter stärks genom att deras familjemedlemmar och andra närstående får stöd för att utveckla sina kommunikativa färdigheter. 

Stöd för att kommunicera innebär också undervisning i punktskrift som gör det möjligt för personer med synnedsättning att lära sig läsa och skriva. Det är nödvändigt för blinda och personer med svår synnedsättning att kunna punktskrift, eftersom läsning är det enda sättet att lära sig rättskrivning. Skriv- och läskunnighet behövs också för att göra anteckningar och förse saker (ägodelar) med markeringar. Punktskriftsundervisning inrymmer en handledningsplan, tillhandahållande av undervisning samt anskaffning av material och hjälpmedel som behövs. 

Enligt 4 punkten ska personer med funktionsnedsättning ha rätt att få stöd som gäller sådana situationer och angelägenheter i normal livsföring som de på grund av ett funktionshinder till följd av en specifik funktionsnedsättning inte klarar av ens efter att ha fått öva sig. Avsikten är att främja möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att klara sig så självständigt som möjligt genom att de resurser som de har tas till vara, och att på det sättet ge personerna jämlik möjlighet till samhälleligt deltagande. Servicen omfattar också i dessa situationer behövligt stöd för beslutsfattande. 

Personer med funktionsnedsättning ska kunna få långsiktigt stöd för att kompensera brister i såväl kognitiva färdigheter som funktionella färdigheter eller färdigheter för social interaktion bl.a. i hemmet, i arbetslivet och i samband med hobbyer. Personer med funktionsnedsättning kan behöva långvarigt stöd också på den öppna arbetsmarknaden utöver det stöd som kan fås med stöd av annan lagstiftning i form av stödåtgärder för att främja sysselsättningen. Social interaktion kan också ge behov av långvarigt stöd fastän personen har utmärkta kognitiva färdigheter. Även bristande initiativförmåga och minnesproblem kan kräva långsiktigt stöd. Till träning och stöd kunde typiskt höra t.ex. handledning i färdigheter i vardagslivet för att klara av en normal livsföring. 

Träning och stöd kan i vissa situationer vara aktivt, handledande och ansvarstagande stöd från en annan person. Till denna del avviker servicen från personlig assistans, där personen med funktionsnedsättning själv eller med hjälp definierar den verksamhet som genomförs med hjälp av personlig assistans. Syftet med träning och stöd är även då att stödja delaktigheten och funktionsförmågan för personen med funktionsnedsättning utifrån personens egna mål och önskemål. Sådan träning och stöd kan ordnas om personen i något livsområde inte har förutsättningar att använda personlig assistans. 

Enligt 5 punkten har personer med funktionsnedsättning rätt att få träning och stöd för beslutsfattande som gäller det egna livet också som separat service. Stöd kan fås bl.a. för att hitta information och utreda betydelsen av ärenden samt stöd för att bedöma olika alternativa avgöranden och deras konsekvenser och för att fatta beslut. Servicen kan ges t.ex. på kurser för anpassningsträning. 

I 2 mom. föreslås närmare bestämmelser om rätten för familjen till en person med funktionsnedsättning och andra närstående att få träning och stöd. Enligt momentet har familjen och andra närstående till personen med funktionsnedsättning rätt till träning och stöd vid betydande livsförändringar. 

Med familj eller andra närstående till en person med funktionsnedsättning avses i paragrafen en familjemedlem till en person med funktionsnedsättning inklusive till exempel mor- och farföräldrar eller någon annan person som på ett nära och intensivt sätt tar del i den berörda personens liv. Andra närstående till en person med funktionsnedsättning kan vara t.ex. anställda på daghemmet, i skolan eller på studieplatsen, medlemmar i arbetsgemenskapen, vänner och hobbyinstruktörer och instruktörer i annan fritidsverksamhet. Det förutsätts att de ovan nämnda personerna de facto har nära och tät interaktion med personen. Familjemedlemmar och andra närstående till en person med funktionsnedsättning ska kunna få träning för konkret verksamhet som hänför sig till målet att stärka den berörda personens egna resurser och verksamhetsförutsättningar. Målet med den träning som ges familjemedlemmar eller andra närstående till en person med funktionsnedsättning bör alltid vara att främja möjligheterna till självbestämmanderätt, delaktighet och förmåga att klara sig självständigt för en person med funktionsnedsättning eller att främja möjligheterna för en person med funktionsnedsättning eller familjemedlemmar och andra som påverkar hans eller hennes liv att anpassa sig. 

I situationer med betydande livsförändringar är det nödvändigt att familjen och andra närstående till en person med funktionsnedsättning deltar i träningen för att syftet med servicen ska kunna uppnås. Undervisning och handledning i att kommunicera är ett typiskt exempel på sådan service för familjer och andra närstående till personer med funktionsnedsättning. Med detta avses undervisning i teckenspråk eller handledning i kommunikationsmetoder som stöder eller ersätter talet som ges till familjen eller andra närstående till personer med funktionsnedsättning. Målet är att personen med funktionsnedsättning och hans eller hennes närstående ska ha ett gemensamt språk och en gemensam kommunikationsmetod. I sådana fall då framgångsrik växelverkan för en person med funktionsnedsättning är mycket beroende av de närståendes förmåga att tolka och förstå personens budskap, och då träning och stöd inte kan ges till personen själv, ska familjemedlemmar och andra närstående till personen med funktionsnedsättning ha rätt att få stöd för att kommunicera som en subjektiv rättighet. 

Vid betydande livsförändringar är anpassningsträning som ges till familjen och närstående till en person med funktionsnedsättning ett exempel på nödvändig träning och stöd som ges som en subjektiv rättighet. 

Enligt 3 mom. ska familjen och andra närstående personer till en person med funktionsnedsättning kunna få träning och stöd när det behövs för att de mål som angetts för träningen och stödet till personen med funktionsnedsättning ska kunna nås. Denna service för familjen eller andra närstående till en person med funktionsnedsättning ska i regel omfattas av landskapets allmänna skyldighet att ordna service. Familjen och andra närstående ska dock kunna delta i den träning som en person med funktionsnedsättning själv får. 

Enligt 4 mom. ska träningens och stödets mål och innehåll samt dess nödvändiga kvantitet och varaktighet samt sättet för genomförande bestämmas enligt de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning. Om innehållet i träning och stöd, dess mängd, varaktighet och sättet för genomförande ska fattas ett förvaltningsbeslut, trots att servicen genomförs som en del av annan service. 

Personer med funktionsnedsättning ska ha rätt att få träning och stöd enligt det individuella behov som konstaterats vid bedömningen av servicebehovet. Träning och stöd kan riktas till användningen av andra tjänster såsom boende eller stöd för rörligheten, och överhuvudtaget till att personen ska klara av sitt dagliga liv över. Med hjälp av träning ska det t.ex. vara möjligt att öva självständigt boende eller användning av kollektivtrafik så att personen ska kunna röra sig självständigt. Med träning kan man också öka färdigheterna att använda personlig assistans i framtiden. 

Träning och stöd ges antingen som personlig service eller som service i grupp eller som ett led i annan service. Vid bedömning av sättet för genomförandet av träning och stöd ska de mål för servicen som antecknats i klientplanen beaktas. Avsikten är att träning och stöd ordnas smidigt i enlighet med de individuella behov som personen med funktionsnedsättning har. 

Träning och stöd ska kunna ges i grupp om det anses vara ändamålsenligt för att de mål som uppställts för servicen ska kunna nås. För de som ger träning och stöd ställs inga allmänna kompetenskrav. De som tillhandahåller servicen ska dock ha sådan kompetens som krävs med tanke på träningens och stödets mål och innehåll och det sätt på vilket servicen genomförs just för personen med funktionsnedsättning i fråga. Vid behov ska träning och stöd planeras och tillhandahållas i samarbete med yrkesutbildade personer inom social- och hälsovården, i synnerhet experter inom rehabilitering och undervisning. Sådan neuropsykiatrisk rehabilitering som ges med stöd av 1 mom. 1 punkten förutsätter lämplig yrkeskompetens. Bestämmelser om de krav som ställs på personalen inom den småbarnspedagogiska verksamheten finns i lagen om småbarnspedagogik. 

Träning och stöd omfattar nödvändiga transporter för genomförandet av servicen när en person med funktionsnedsättning har särskilda svårigheter att röra sig och han eller hon på grund av sitt funktionshinder inte utan oskäligt stora svårigheter kan använda offentlig trafik. 

8 §.Personlig assistans. I paragrafen föreslås det bestämmelser om innehållet i och förutsättningarna för att få personlig assistans samt om mängden assistans. Bestämmelsen motsvarar till stora delar i sak 8 c § i den nuvarande handikappservicelagen i övrigt, men den särskilda avgränsning som gäller sjukdomar och funktionshinder i anknytning till åldrande i dess 3 mom. ingår inte i den föreslagna paragrafen, utan tillämpningen av bestämmelsen bestäms enligt 2 §. Det föreslås dessutom att paragrafen kompletteras så att det föreskrivs närmare om de situationer där personlig assistans inte blir tillämplig och så att till paragrafen fogas en bestämmelse om vårdåtgärder. 

Personer med funktionsnedsättning har subjektiv rätt till servicen. Regleringen preciseras och förtydligas för att korrigera brister och oklarheter i nuvarande tillämpningspraxis. 

Den personliga assistentens arbetsuppgifter och det kunnande som krävs av assistenten varierar enligt behoven av hjälp hos personen med funktionsnedsättning och hans eller hennes livssituation och egna åsikter. Från och med ingången av 2018 har det varit möjligt att avlägga en examen som ger examensbenämningen personlig assistent. Av en personlig assistent förutsätts dock fortfarande ingen särskild kompetens eller utbildning för uppgiften, men assistenten ska få introduktion i arbetet. I regel är det arbetsgivaren och vid behov någon annan part som ger introduktionen. I fråga om personer med andningsförlamning ändras yrkesstrukturen för ungefär hälften av personerna från en hälsovårdsbetonad modell till en modell som genomförs med hjälp av arbetsgivarmodellen för personlig assistans. Till assistentteamet hör då utöver en sjukskötare fyra personliga assistenter. 

Enligt 1 mom. ska personer med funktionsnedsättning ha rätt att få personlig assistans i de funktioner som avses i paragrafen när de nödvändigt och upprepade gånger behöver en annan persons hjälp. Rätt att få personlig assistans ska gälla på basis av individuella behov på grund av ett långvarigt funktionshinder till följd av funktionsnedsättning eller sjukdom. På fastställandet av behovet inverkar personens livssituation som helhet, dvs. bl.a. boende- och andra levnadsförhållanden, familjesituation, samt deltagande i studier, arbetslivet, annan verksamhet som främjar deltagande eller i fritidsaktiviteter. 

Det sätt på vilket en person med funktionsnedsättning bor och hur boenderelaterad service genomförs har betydelse för bedömningen av behovet av personlig assistans. Utgångspunkten ska i enlighet med den nuvarande lagstiftningen och dess tillämpningspraxis vara, att en person med funktionsnedsättning som bor i en serviceenhet av personalen vid enheten får den hjälp eller det stöd som han eller hon behöver hemma i de dagliga sysslorna. Servicen i serviceenheten och personlig assistans ska vara service som kompletterar varandra eller som är alternativa. Personens behov av hjälp och stöd ska alltid bedömas individuellt och så att servicen bildar en helhet som svarar mot personens behov. 

Om en person med funktionsnedsättning på grund av ett långvarigt funktionshinder som beror på sjukdom eller funktionsnedsättning inte klarar sig i de funktioner som avses i bestämmelsen och om hans eller hennes behov av hjälp eller stöd inte kan bemötas med tillräcklig och lämplig service med stöd av någon annan lag, ska landskapet ordna personlig assistans. Målet är att trygga nödvändig hjälp både för de personer med funktionsnedsättning som behöver rikligt med hjälp av en annan person för att klara olika funktioner och för de personer som upprepade gånger behöver hjälp men i mindre omfattning. Detta motsvarar den gällande lagstiftningen. 

På samma sätt som enligt den nuvarande lagen är det meningen att personlig assistans ska omfatta de angelägenheter och uppgifter som hör till normal livsföring som en person med funktionsnedsättning skulle klara själv om han eller hon inte hade något sådant funktionhinder eller sådana funktionshinder till följd av funktionsnedsättning eller sjukdom som förhindrar verksamhet i den miljö som är aktuell i respektive fall. 

En person ska ha rätt att få personlig assistans även om ett funktionshinder till följd av funktionsnedsättning eller sjukdom inte hindrar honom eller henne från att klara sig i en bekant miljö som är fördelaktig för honom eller henne men utgör ett hinder för att han eller hon ska klara sig i en främmande miljö. Vid bedömningen av behovet av assistans ska man beakta hur faktorer i omgivningen inverkar på behovet. Personlig assistans är nödvändig om den personliga angelägenheten, uppgiften eller verksamheten i fråga som är viktig för personen med funktionsnedsättning, annars skulle bli ogjord eller t.ex. om det skulle gå oskäligt långsamt eller vara oskäligt svårt att klara av dagliga personliga sysslor. Personlig assistans är nödvändig också i situationer där en person behöver personlig assistans för att kunna röra sig eller annars vara verksam på ett tryggt sätt. 

Upprepat behov av hjälp är inte detsamma som fortlöpande behov av hjälp. Kravet på upprepat behov uppfylls t.ex. om hjälp behövs varje vecka och hjälpen på grund av ett funktionshinder till följd av funktionsnedsättning eller sjukdom är nödvändig på det sätt som beskrivs ovan. I bestämmelsen nämns i likhet med gällande lag de delområden som hör till normal livsföring där personlig assistans ska ordnas. I 8 c § 1 mom. i den gällande handikappservicelagen har personlig assistans definierats som den nödvändiga hjälp som behövs hemma eller utanför hemmet i samband med de sysslor som avses i paragrafen. I den föreslagna bestämmelsen fastställs inte servicen i förhållande till var den ges, eftersom det inte är motiverat att den hjälp som personer med funktionsnedsättning kan få för att klara dagliga sysslor begränsas till en viss plats. Personlig assistans enligt bestämmelsen ska ordnas både hemma och utanför hemmet. 

Med begreppet dagliga sysslor enligt 1 punkten avses sådana sysslor som människor utför i sitt liv antingen varje dag eller mer sällan, men dock upprepade gånger med vissa tidsintervaller. Dagliga sysslor består av personliga rutiner som hör till ett normalt liv, t.ex. påklädning, skötsel av den personliga hygienen, hjälp vid toalettbesök samt t.ex. transport och förflyttning, klädvård, matförsörjning och annat hushållsarbete samt uträttande av ärenden. Uträttande av ärenden kan omfatta t.ex. besök utanför hemmet eller uträttande av ärenden hemma via internet. Hushållsarbete kan omfatta t.ex. tillredning av mat, städning, tvättning och underhåll av kläder och textilier i hemmet samt annat normalt hushållsarbete i hemmet som människor utför själva. Genom personlig assistans kan man också främja möjligheterna för en person med funktionsnedsättning att trygga den dagliga vården och omsorgen för ett barn som han eller hon har vårdnaden om eller sköter samt möjligheterna att som förälder eller vårdnadshavare delta i dessa funktioner. 

En person med funktionsnedsättning kan behöva hjälp i de dagliga sysslorna t.ex. när han eller hon deltar i rehabilitering eller anlitar hälso-, missbrukar- eller mentalvårdstjänster. Här är huvudregeln, på samma sätt som enligt gällande lagstiftning, att myndigheten ska sträva efter att ordna servicen så att den är jämlikt tillgänglig och finns att tillgå för alla. Tjänsteproducenten har således det primära ansvaret när det gäller att ordna den assistans som en person med funktionsnedsättning behöver vid tillhandahållandet av ovannämnda tjänster. Behovet av personlig assistans t.ex. vid institutionsrehabilitering eller under sjukhusvård ska dock alltid bedömas utifrån de särskilda behov som personen har på grund av funktionshinder. Till exempel för personer som vårdas med andningsapparat ska det ges möjlighet att ta med en egen assistent till en sjukhus- eller rehabiliteringsperiod. 

Enligt 2 punkten ska personlig assistans på samma sätt som enligt gällande lag omfatta arbete och studier. 

Med arbete avses på samma sätt som enligt den nuvarande lagen förutom arbete i anställningsförhållande också företagsverksamhet. 

Som studier enligt bestämmelsen avses studier som leder till examen eller ett yrke eller förbättrar förutsättningarna för sådana studier eller stärker yrkesskickligheten för en person med funktionsnedsättning och förbättrar hans eller hennes möjligheter att få arbete. Övriga studier anses vara hobby, för vilken personlig assistans ordnas enligt 1 mom. 3 punkten. I arbete och studier som avses i punkten ingår på motsvarande sätt som enligt den nuvarande lagen resor i anslutning till arbete och studier när det kan anses höra till normal livsföring. 

Ett yrkesläroverk ska i första hand sörja för sådana assistenttjänster som studierna förutsätter enligt lagen om yrkesutbildning. Personlig assistans kan också ordnas i sådana långvariga utbildningar inom folkhögskolors fria bildningsarbete, som kan jämföras med utbildning som handleder för arbete och ett självständigt liv enligt lagen om yrkesutbildning. En förutsättning för detta är att utbildningen vid folkhögskolan uppfyller kriterierna för studier i bestämmelsen om personlig assistans, dvs. att utbildningen leder till en examen eller ett yrke eller stärker yrkeskompetensen för personen med funktionsnedsättning och förbättrar hans eller hennes möjligheter att få arbete. Anordnaren av grundläggande utbildning har enligt lagen om grundläggande utbildning skyldighet att ordna det stöd som eleven behöver inklusive de tolknings- och assistenttjänster som undervisningen kräver. 

Andra studier än de som avses ovan anses vara fritidsverksamhet, för vilken personlig assistans ordnas i enlighet med 3 punkten. 

Enligt 57 § i socialvårdslagen ska socialservice inte ordnas för en person som vistas utomlands, om inte något annat föreskrivs någon annanstans. I 8 § 1 mom. 2 punkten i den föreslagna lagen förskrivs det om ordnande av personlig assistans för studier. 

EU-domstolen har i sitt avgörande 25.7.2018, C-679/16, EU:C:2018:601 tagit ställning till beviljande av personlig assistans utomlands för studier i utlandet, när personens hemvist förblir i Finland. I fallet i fråga an-sökte personen om personlig assistans enligt handikappservicelagen ca fem timmar i veckan för de dagliga sysslorna för heltidsstudier i Tallinn, Estland. Personen tillbringade tre eller fyra dagar i veckan i Tallinn och återvände till Finland på veckosluten. Den personliga assistansen skulle således ordnas utanför Finland.  

EU-domstolen konstaterade i fråga om den första begäran om förhandsavgörande av högsta för-valtningsdomstolen, att personlig assistans inte omfattas av begreppet förmån vid sjukdom enligt förordningen (EG) nr 883/2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen, varmed bestämmelserna om samordning av de sociala trygghetssystemen inte var tillämpliga i fallet. I den andra och tredje frågan granskades saken med hänsyn till unionsmedlemskap och den fria rörligheten. EU-domstolen prövade huruvida artiklarna 20 och 21 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, nedan FEUF, utgör hinder för att en i en medlemsstat bosatt gravt handikappad persons hemkommun nekar rätten till en förmån såsom personlig assistans av den anledningen att personen vistas i en annan medlemsstat för att där bedriva högskolestudier. 

EU-domstolen konstaterade i sin motivering att syftet med ställningen som unionsmedborgare i den mening som avses i artikel 20.1 FEUF är att vara den grundläggande ställningen för medlems-staternas medborgare, och att det är möjligt att åberopa de rättigheter som följer av ställningen också gentemot utflyttningsstaten. Enligt artikel 20.1 FEUF har unionsmedborgare rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. 

Domstolen ansåg i sitt avgörande att nekande av personlig assistans enbart på den grunden att per-sonen valde högskolestudier i någon annan medlemsstat än Finland utgjorde en begränsning av unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier. En sådan begräsning kan dock vara berättigad i vissa fall. I sin motivering bedömde domstolen grunder för berättigande med vilka en begräsning av friheten att röra sig kan vara godtagbar. I regel har såsom sådana godtagbara mål för nationell reglering genom vilken den fria rörligheten begränsas ansetts vara säkerställandet av att det finns en verklig anknytning mellan den som ansöker om förmånen och medlemsstaten, och att den ekonomiska balansen inom systemet för social trygghet bibehålls. Domstolen bedömde frågan också med tanke på kommunens tillsynsmöjligheter. 

Den betydelsefulla och ostridiga utgångspunkten i fallet att personen behöll sin bosättning i Fin-land enligt den nationella lagstiftningen och att hans vistelse varje vecka i Estland endast var tillfällig, eftersom han avsåg att återvända till sin hemkommun varje veckoslut. 

Domstolen fäste i fallet uppmärksamhet bl.a. vid det att användning av personlig assistans var tillåtet enligt finsk lagstiftning och att kontroll av iakttagandet av villkoren för användningen av personlig assistans är möjlig i sådana situationer där en i Finland bosatt person utanför Finland använder likadan personlig assistans under tjänsteresor eller semesterresor. Därtill fäste domstolen särskild uppmärksamhet vid att studierna bedrivs i en angränsande medlemsstat, och konstaterade, att kommunens möjligheter att kontrollera användningen av assistansen i en avlägset belägen kommun inte är mycket bättre än i fallet i fråga, där personen studerar utanför Finland med i en angränsande region och återvänder till Finland varje veckoslut. 

EU-domstolen ansåg att i fallet utgjorde artiklarna 20 och 21 i FEUF ett hinder för att en i en medlemsstat bosatt gravt handikappad persons hemkommun nekar rätten till personlig assistans av den anledningen att personen vistas i en annan medlemsstat för att där bedriva högskolestudier. 

Personlig assistans enligt punkten ordnas dessutom för annan verksamhet som främjar delaktighet som ordnas med stöd av annan lag. Som sådan verksamhet kan anses t.ex. annan social rehabilitering eller annan liknande verksamhet som främjar arbetslivsfärdigheter eller delaktighet, såsom social rehabilitering enligt 17 § i socialvårdslagen, verksamhet i sysselsättningssyfte enligt 27 d § i 1982 års socialvårdslag och arbetsverksamhet enligt 27 e § i den lagen eller verksamhet enligt lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte (189/2001). 

Enligt 3 punkten ska personlig assistans ordnas för fritidsverksamhet och socialt deltagande. Syftet med bestämmelsen är att främja möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att delta och vara verksamma på lika villkor. I socialt deltagande ingår, på det sätt som en person med funktionsnedsättning själv väljer, bl.a. behövlig hjälp med att träffa vänner, släktingar och andra människor. Socialt deltagande omfattar även deltagande i samhället, såsom organisationsverksamhet, frivilligt arbete och politisk verksamhet. Bestämmelsen motsvarar den nuvarande lagen. 

I fritidsverksamhet och socialt deltagande som avses i punkten ingår på motsvarande sätt som enligt den nuvarande lagen också resor under fritiden när det kan anses höra till normal livsföring. Också när det gäller dessa resor görs jämförelsen med personer i samma åldersgrupp eller i liknande livssituation. 

I det föreslagna 2 mom. fastställs syftet med personlig assistans. I likhet med den nuvarande regleringen är det centrala syftet med personlig assistans att förverkliga självbestämmanderätt och valfrihet för personer med funktionsnedsättning. Detta betyder att personen med hjälp av personlig assistans skulle vidta funktionerna själv om funktionshindret inte skulle förhindra det. 

Personlig assistans förbättrar också möjligheterna för barn och unga personer med funktionsnedsättning att delta i verksamhet som hör till åldern och främjar deras självständighetsprocess, deras möjligheter att bygga upp en egen identitet och deras delaktighet. Vårdnadshavarens normala skyldigheter och barnets rätt till personlig assistans bedöms dels enligt hur självständigt jämnåriga barn utan funktionsnedsättning vanligen agerar, dels enligt de behov och önskemål som det barn som söker personlig assistans har. 

Utgångspunkten vid personlig assistans är att möjliggöra egna val för en person med funktionsnedsättning trots funktionsnedsättningen eller sjukdomen. Personen med funktionsnedsättning ska själv inom ramen för lagen och förvaltningsbeslutet definiera till vad, var och när han eller hon använder den personliga assistansen. Av denna orsak förutsätts det att personen med funktionsnedsättning har resurser att definiera assistansens innehåll. Detta motsvarar den nuvarande lagen till innehållet, enligt vilket personen ska ha resurser att definiera assistansens innehåll och sättet för genomförandet. Bestämmelsen preciseras genom att rikta resursförutsättningen till assistansens innehåll. Begreppet assistansens innehåll täcker kännetecknen för personlig assistans dvs. vad som ska göras och var och när det ska göras. Den terminologiska uppdelningen i den nuvarande lagen om assistansens innehåll och sättet att ordna den har i tillämpningspraxis blivit något otydlig. Med termen sättet att ordna assistansen är avsikten inte att hänvisa till valet av sättet att ordna personlig assistans, om vilket det föreskrivs i 8 d § i handikappservicelagen. 

På basis av anvisningarna för genomförandet av den nuvarande lagen och rättspraxis kan en person med funktionsnedsättning definiera innehållet i personlig assistans själv eller med stöd av en annan person eller med hjälp av olika kommunikationshjälpmedel. Avsikten är inte att ändra på detta i fråga om tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen. 

Om en person med funktionsnedsättning inte ens med stöd bedöms ha sådana resurser som förutsätts enligt bestämmelsen att definiera assistansens innehåll och således att använda personlig assistans, har han eller hon när de allmänna förutsättningarna enligt tillämpningsområdet och de tjänstespecifika förutsättningarna uppfylls rätt att få hjälp och stöd för att klara av en normal livsföring i form av träning och stöd enligt den föreslagna lagen, eller som en del av stöd för boendet eller som någon annan nödvändig tjänst för att uppfylla lagens syfte. 

Om behovet av hjälp huvudsakligen är baserat på vård, omsorg eller säkerställandet av tryggheten för personen med funktionsnedsättning eller någon annan person, ska behovet bemötas på något annat sätt än med personlig assistans. Detta motsvarar motiveringarna och tillämpningspraxis för 8 c § 2 mom. i handikappservicelagen. På samma sätt som för närvarande kan personlig assistans dock innehålla ovannämnda element. Personlig assistans kan också omfatta hjälp t.ex. för att uträtta saker tryggt eller för att förstå olika alternativ i en situation med beslutsfattande i enlighet med riktlinjerna enligt den nuvarande lagens rättspraxis. Syftet är inte att ändra på nuvarande tillämpningspraxis i fråga om personlig assistans, utan att förtydliga regleringen i de situationer där det huvudsakligen är fråga om behov av vård och omsorg som ska bemötas med andra tjänster än personlig assistans. Sådana situationer kan föreligga t.ex. i fråga om äldre personer, varvid klientsäkerhetsaspekter betonas vid valet av en tjänst enligt den äldre personens behov och som är lämplig för honom eller henne. 

Högsta förvaltningsdomstolen har i sin beslutspraxis gett riktlinjer för tolkningen av resursförutsättningen i den nuvarande lagen. Enligt högsta förvaltningsdomstolens praxis förutsätter definition av innehållet i personlig assistans och sättet för ordnandet inte att den som behöver assistans har fullständig förmåga att kommunicera, och svårigheter med att uttrycka sig utgör inte hinder för beviljande av personlig assistans. Om personen till exempel på något sätt med hjälp eller med olika kommunikationshjälpmedel kan uttrycka sig själv och uttrycka sin åsikt och göra val, har det ansetts att resursförutsättningen uppfylls. Också vid tillämpningen av den föreslagna bestämmelsen ska den rättspraxis om resursförutsättningen som uppkommit under den nuvarande lagens giltighetstid beaktas. 

I högsta förvaltningsdomstolens avgörande 12.8.2011:69 bedömdes rätten för en person med svår utvecklingsstörning att få personlig assistans för sysslor och funktioner utanför boendeenheten. Inom ramen för sin fattningsförmåga klarade sökanden av att bilda en egen åsikt och på olika sätt ta ställning när något skulle göras i en vardaglig situation, vid utövningen av en hobby eller när ett ärende skulle uträttas, förutsatt att åsikten berörde för honom bekanta, konkreta saker. Ansökan kunde inte avslås på den grunden att sökanden inte hade kapacitet att definiera vad assistansen skulle innehålla och hur den skulle ges. 

I sådana situationer där en person inte ens med stöd eller med hjälp av kommunikationshjälpmedel klarar av att uttrycka sina önskemål, har det i allmänhet ansetts att resursförutsättningen inte uppfylls. Högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD 12.8.2011 T 2121 gällde en ung person med svår utvecklingsstörning, barndomsautism, dysfasi och ADHD. Personlig assistans hade sökts för hobby- och rekreationsverksamhet. Personen kommunicerade huvudsakligen med miner och gester och med ljud som t.o.m. kunde uppfattas som ord. Personen använde också pictogrambilder och kommunikator för kommunikation. Enligt avgörandet fick ansökan avslås trots att personen var kapabel att uttrycka sina känslor med miner och gester, men då personen inte kunde ta ställning till sitt hjälpbehov och till sätten att möta behoven på det sätt som lagen förutsätter. Bestämmandet av behovet av hjälp fick inte helt och hållet basera sig på en annan persons åsikter. 

Högsta förvaltningsdomstolen har i sina avgöranden ansett att det också kan finnas situationer där resursförutsättningen uppfylls delvis. Då har det ansetts att det finns tillräckligt med resurser för personlig assistans som ordnas för funktioner under fritiden, men att resurser saknas på det sättet att det inte har funnits skyldighet att ordna personlig assistans i alla dagliga sysslor. I avgörandet HFD:2016:7 bedömdes det att en sökande som behövde hjälp i alla dagliga sysslor kunde inom ramen för sin fattningsförmåga bilda en egen åsikt och uttrycka den på olika sätt i funktioner utanför hemmet. Sökanden kommunicerade och kunde klara av en del av hushållssysslorna, men behovet av hjälp verkade dock till stora delar bestämmas av en utomstående person. Kommunikationen utgjordes till stor del av att sökanden berättade vad sökanden gillade. 

I avgörandet HFD 14.7.2017 T 2911 var det fråga om en person med utvecklingsstörning som hade ansökt om personlig assistans 140 timmar i veckan. Kommunen beviljade A 60 timmar i veckan, och förvaltningsdomstolen förkastade A:s besvär om beslutet. Högsta förvaltningsdomstolen godkände förvaltningsdomstolens motiveringar att personlig assistans är avsedd att stödja de egna valen för en person med svår funktionsnedsättning och ett självständigt liv. Därför ska personen ha förmåga att definiera assistansens innehåll och sättet för genomförandet. Definitionen kan inte basera sig helt och hållet på en annan persons uppfattning, utan den ska basera sig på personens egen tillräckliga kommunikation och interaktionsnivå. Enligt utredningar hade personen förmåga att uttrycka sina behov i dagliga situationer, men personen hade inte visats ha sådan förmåga att uttrycka assistansens innehåll och sättet för genomförandet som behövs i fråga om personlig assistans för att möjliggöra boende i det egna hemmet. Således kunde hade kommunen kunnat anse att personen inte hade resurser att definiera sitt behov av assistans och sättet för genomförandet i sådan utsträckning att personen skulle beviljas personlig assistans i den mängd som personen ansökt. Personen kunde trots detta beviljas personlig assistans i huvudsak för självständiga funktioner utanför hemmet och för förberedelser för dem, eftersom resursförutsättningen ansågs ha uppfyllts till den delen. 

På basis av ovan beskrivna rättspraxis kan det inte dras slutsatser att personlig assistans inte någonsin kan ordnas för en person också för att kunna bo hemma i en situation där personen har behov av assistans av en annan person dygnet runt. Det är alltid fråga om en bedömning av den individuella situationen och behovet av hjälp för en person med funktionsnedsättning och om det huruvida förutsättningarna enligt bestämmelsen för ordnandet av tjänsten uppfylls för personen i fråga. Avsikten är inte heller i fortsättningen att personer som hör till en viss diagnosgrupp eller funktionsnedsättningsgrupp ska avgränsas utanför tillämpningsområdet för personlig assistans. 

Högsta förvaltningsdomstolen har också bedömt resursförutsättningen i fråga om barn. I avgörandet HFD 12.8.2011 T 2122 var det fråga om ett 13-årigt barn med diagnosen autism, dysfasi och ADHD. Barnet behövde stöd i kommunikationen, styrning av den egna verksamheten, påminnelse om saker och koncentrationen. Barnet uttryckte sin vilja under handledning och genom kompletterande kommunikation. Person assistans hade sökts för hobbyer och upprätthållande av sociala kontakter. Enligt högsta förvaltningsdomstolen ska också barn med funktionsnedsättning ges möjlighet att bli självständiga på samma sätt som andra barn i samma ålder. Enligt normalitetsprincipen ska personlig assistans beviljas när ett barn på grund av ett funktionshinder som beror på skada eller sjukdom inte utan hjälp kan göra sådana saker som barn i samma ålder vanligen gör. Det hade utretts att barnet kunde uttrycka sitt hjälpbehov. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg att barnet skulle anses vara en i handikappservicelagen avsedd person med gravt handikapp som hade resurser att fastställa innehållet i och sättet för den personliga assistans som personen behövde. 

Avgörandet HFD 24.10.2013 T 3354 gällde sådan tillsyn som en del av personlig assistans som avses i regeringspropositionen för den nuvarande handikappservicelagen. Frågan gällde beviljande av personlig assistans för arbetspraktik och olika studiebesök för en person som på grund av kvävningsrisk behövde tillsyn under måltider. Yrkesinstitutets rektor hade som villkor för godkännande av personen som studerande ställt kravet att personen skulle ha en personlig assistent närvarande vid måltiderna. Förvaltningsdomstolen konstaterade att det i ärendet inte ens hade påståtts att personen inte skulle kunna själv fastställa innehållet i den assistans som personen behövde och sättet för genomförandet. Personen behövde på grund av de symtom som personens sjukdom orsakade nödvändigt och upprepade gånger hjälp för att klara av måltiderna i skolan, och personlig assistans enligt handikappservicelagen fyllde på ett lämpligt och tillräckligt sätt personens hjälpbehov. Högsta förvaltningsdomstolen var på samma linje som förvaltningsdomstolen och kommunen förpliktades att för personen ordna behövlig personlig assistans. 

Enligt 3 mom. kan det i personlig assistans trots 2 mom. som en del av helheten av personlig assistans ingå sådana åtgärder, som såsom självständiga skulle anses vara hälso- och sjukvårdens vårdåtgärder, men som i situationen för den ifrågavarande personen med funktionsnedsättning är en del av den personliga assistansen. I personlig assistans kan som en del av helheten av service ingå vårdåtgärder, om de är nödvändiga för att möjliggöra personens självständiga boende och att klara sig annars. En förutsättning för utförandet av dessa åtgärder är att personen med funktionsnedsättning och hans eller hennes assistent av landskapets affärsverk får introduktion till åtgärderna och möjlighet till kontinuerlig handledning, också under olika tider av dygnet. Introduktion och handledning ges i allmänhet av en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården. Introduktion och handledning innehåller utöver undervisning i hur åtgärder genomförs också uppföljning av kompetensen och möjlighet till kontinuerlig konsultation av landskapets affärsverk. 

De åtgärder som avses i bestämmelsen är sådana som personen med funktionsnedsättning skulle utföra själv om det inte skulle föreligga ett funktionshinder. Motsvarande åtgärder utförs också av föräldrar, närståendevårdare och familjevårdare till barn med funktionsnedsättning. Dessa kan jämföras med åtgärder som utförs som så kallad egenvård. Det är inte meningen att personlig assistans ska ersätta servicen inom hemvården eller hemsjukvården eller andra uppgifter som hör till hälso- och sjukvården och som inte kan anses vara egenvård. Åtgärder som avses i momentet är t.ex. att ge mediciner, katetrisering, vård av sår och skötsel av annan egenvård för vilka personen med funktionsnedsättning och assistenten har fått introduktion och handledning enligt de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning. I sådana situationer där assistans av en person som använder andningsapparat ordnas genom personlig assistans, kan den personliga assistansen omfatta sörjande för användningen av andringsapparaten och för att den fungerar med de villkor som anges ovan. Avsikten är att Institutet för hälsa och välfärd i samarbete med olika aktörer utarbetar enhetliga nationella anvisningar för den vård och den service som personer som använder respirator behöver. 

Som i momentet avsedda personliga assistenter kan fungera både yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården och andra assistenter. I arbetsgivarmodellen beslutar en person med funktionsnedsättning själv vem han eller hon anställer som personlig assistent. Enligt förslaget till en ny patientförsäkringslag är arbetsgivarens patientförsäkring möjlig för de arbetsgivare som anställer en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården som ger hälso- och sjukvård. När det gäller andra assistenter bestäms eventuella skadeståndsansvarsfrågor enligt skadeståndslagen. Enligt 9 § 2 mom. och 10 § 2 mom. i förslaget är landskapets affärsverk skyldigt att bedöma det valda sättet för genomförande av personlig assistans och ge personen med funktionsnedsättning en redogörelse för de faktorer som anknyter till rollen som arbetsgivare. Personen med funktionsnedsättning ska också vara medveten om det ansvar som anknyter till vårdåtgärder när han eller hon väljer arbetsgivarmodellen. 

Bestämmelserna i det föreslagna 4 mom. gäller omfattningen av personlig assistans. Service ordnas i den utsträckning det är nödvändigt enligt de nödvändiga behoven för personen med funktionsnedsättning för de funktioner som avses i 1 mom. 1 och 2 punkten. Nödvändigheten ska bedömas med tanke på delaktigheten för personen med funktionsnedsättning och hans eller hennes självbestämmanderätt samt tryggande av de egna valen samt av personens trygghet. 

Avsikten är inte att bedöma huruvida funktionerna och verksamheten är nödvändig utan funktionshindret och nödvändigheten hos den hjälp som funktionshindret förutsätter. Det är också centralt att säkerställa att servicen fås i rätt tid med tanke på behoven hos personen med funktionsnedsättning och servicens syfte. En person med funktionsnedsättning kan behöva en annan persons hjälp och närvaro kontinuerligt också av säkerhetsskäl, t.ex. för att byta ställning eller för att säkra andningen eller för att personen saknar förmåga att uppfatta fara. Det att en person med funktionsnedsättning är förhindrad att utföra normala dagliga funktioner kan innebära att han eller hon är förhindrad att vara delaktig, delta, utöva sin självbestämmanderätt och göra egna val. Vid bedömning av nödvändigheten hos personlig assistans ska det också beaktas att personen kan behöva hjälp i en enskild sak som är nödvändig för personen. Ett funktionshinder kan för personen förorsaka det, att han eller hon inte utan en annan persons hjälp klarar av att t.ex. uträtta ärenden, uppfatta tidens gång eller ta sig ut ur sin bostad. 

För verksamhet som främjar delaktighet som ordnas med stöd av någon annan lag och som avses i bestämmelsen ska det på motsvarande sätt som för arbete och studier ordnas sådan personlig assistans som en person med funktionsnedsättning nödvändigt behöver. 

För fritidsverksamhet och för socialt deltagande ska det ordnas personlig assistans minst 30 timmar i månaden, om inte ett mindre antal timmar räcker till för att garantera att personen för den hjälp han eller hon nödvändigt behöver. Bestämmelsen motsvarar den nuvarande lagen. Vid bedömningen av antalet timmar gäller det att beakta det individuella hjälpbehov som utifrån bedömningen av servicebehovet har antecknats i klientplanen och personens livssituation som helhet. Om en person med funktionsnedsättning inte själv vill ha och de facto inte behöver personlig assistans till minimimängden enligt bestämmelsen, ska han eller hon kunna beviljas ett lägre timantal än så. Detta ska alltid motiveras i klientplanen och beslutet. En person ska således för fritidsverksamhet och socialt deltagande beviljas mer än 30 timmar i månaden om det är motiverat med hänsyn till hans eller hennes individuella behov. Den minsta mängden hjälp kan inte användas för att ersätta en serviceenhets personalresurser för de uppgifter som serviceproducenten ska fullgöra enligt ett avtal om köpta tjänster. En person med funktionsnedsättning ska själv känna till innehållet i det avtal om köpta tjänster som gäller den service som han eller hon ska ges, så att personen ska kunna bedöma tillräckligheten hos den tjänst som ingår i avtalet. Servicen ska planeras och beslut om den ska fattas med beaktande av att t.ex. helheten av service som stöder boendet och personlig assistans bemöter personens behov. 

När tidsanvändningen jämförs med andra inom samma åldersgrupp och i samma livssituation gäller det också att beakta att det till följd av den specifika funktionsnedsättningen i regel tar mera tid för personer med funktionsnedsättning att utföra samma verksamhet som personer utan funktionsnedsättning. Detta ska beaktas vid bedömningen av behovet av personlig assistans t.ex. för hushållsarbete eller för att röra sig. Det antal assistenttimmar som en person med funktionsnedsättning beviljats för fritidsaktiviteter eller socialt deltagande får inte helt och hållet gå åt till att klara av de dagliga sysslorna. Vid bedömningen ska beaktas både den mängd daglig hjälp som behövs och den mängd hjälp som behövs för fritidsverksamhet eller socialt deltagande. För t.ex. en hobby eller socialt deltagande kan en person med funktionsnedsättning behöva hjälp också för att ta sig till platsen för aktiviteten, dvs. för att röra sig eller för någon annan motsvarande daglig syssla som avses i 1 mom. 1 punkten. 

9 §. Tillhandahållande av personlig assistans. I paragrafen föreskrivs det om olika sätt att tillhandahålla personlig assistans och om vad som ska beaktas vid tillhandahållandet.Den föreslagna paragrafen motsvarar annars i stort sett i sak 8 d § i den nuvarande handikappservicelagen, men sätten för genomförande av personlig assistans bestäms enligt förslaget förutom enligt arbetsgivarmodellen också enligt landskapslagen och valfrihetslagen. Därtill fogas till den föreslagna paragrafen ett nytt 3 mom. om vikariearrangemang. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om sätten för tillhandahållande av personlig assistans.Landskapet ska ha tillgång till ett sätt för tillhandahållande aningen enligt landskapslagen eller valfrihetslagen, samt en arbetsgivarmodell. 

Personlig assistans kan tillhandahållas som landskapets egen tjänst enligt 8 § i landskapslagen, så att landskapet producerar tjänsterna själv eller i samarbete med andra landskap eller skaffar den enligt avtal från andra tjänsteproducenter. Personlig assistans enligt 24 § 4 mom. i valfrihetslagen kan tillhandahållas mot en i valfrihetslagen avsedd kundsedel. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i 8 d § 2 mom. 2 punkten i gällande handikappservicelagen om att en servicesedel ges för ordande av personlig assistans. Tillhandahållande av personlig assistans genom utdelning av kundsedlar förutsätter att värdet av en sedel fastställs genom landskapets affärsverks beslut så att det är möjligt att med sedeln skaffa den tillräckliga personliga assistans som har definierats i personens klientplan. Personlig assistans kan också tillhandahållas med mot en personlig budget på det sätt som föreskrivs i 27 § i valfrihetslagen. 

I den i 10 § 1 mom. i den föreslagna lagen angivna arbetsgivarmodellen anställer en person med funktionsnedsättning en personlig assistent i ett arbetsavtal enligt arbetsavtalslagen (55/2001) och fungerar som arbetsgivare till assistenten, medan landskapets affärsverk ersätter de kostnader som uppkommer till följd av anställningen, såsom lagstadgade avgifter och ersättningar samt andra skäliga nödvändiga kostnader som orsakas av assistenten. När arbetsgivarmodellen väljs som sätt för tillhandahållande av personlig assistans, låter man i regel inte den ingå i en personlig budget, utan om assistansen ska ingå i den personliga budgeten ska det alternativa sättet för tillhandahållande av personlig assistans vara något annat sätt som avses i bestämmelsen. 

I fråga om tillhandahållandet av personlig assistans och sättet för genomförandet ska riksdagens biträdande justitieombudsmans avgörande (3425/4/12) beaktas, enligt vilken kommunen ska övervaka kvaliteten på den service den köpt när den ordnar personlig assistans som köpt tjänst. Enligt avgörandet kan kommunen inte heller överföra sitt eget ansvar för att ordna service på tjänsteleverantören eller överföra sin övervakningsskyldighet på den enskilde klienten. När det är fråga om en lagstadgad uppgift måste kommunen se till att en person med svår funktionsnedsättning har tillgång till service i den omfattning och enligt de verksamhetsformer som har bestämts specifikt i ett beslut som rör honom eller henne. 

Enligt 2 mom. ska landskapets affärsverk när det fattar beslut om sätten att tillhandahålla personlig assistans beakta de åsikter som personen med funktionsnedsättning har samt det behov av hjälp som fastställts i klientplanen och livssituationen som helhet. Den personliga assistansen ska i enlighet med tjänstens syfte tillhandahållas så att den främjar tillgodoseendet av självbestämmanderätten och delaktigheten för personen med funktionsnedsättning. Enbart kostnaderna för servicen får inte ha avgörande ställning när sättet för tillhandahållande väljs. Riksdagens biträdande justitieombudsman poängterade i det avgörande som nämns ovan att det valda sättet att ordna service eller verkställigheten av det inte får förhindra eller kringskära tillgodoseendet av de rättigheter som en person med funktionsnedsättning har. Vid ordnandet av personlig assistans och valet av sättet att ordna personlig assistans är det enligt avgörandet viktigt att se till att en person med funktionsnedsättning har möjlighet att självständigt besluta om innehållet i den personliga assistansen. Enligt avgörandet förutsätter detta att sättet att ordna servicen i princip bedöms utgående från de egna val som en person med funktionsnedsättning gjort. 

När sättet att tillhandahålla service väljs gäller det att beakta vilket innehåll den hjälp som personen behöver har och i vilken utsträckning han eller hon klarar av att delta i styrningen av hur hjälpen ges eller huruvida han eller hon behöver stöd för detta. Ytterligare bestämmelser om användning av arbetsgivarmodellen föreslås i 10 § 2 mom. Vid val av sättet att tillhandahålla servicen ska landskapets affärsverk ta hänsyn till det som i 5 § föreskrivs om beslut om tillhandahållande och om tillhandahållande av service. Vidare ska det syfte med personlig assistans som anges i 8 § 2 mom. beaktas. Till dessa delar motsvarar bestämmelsen gällande lagstiftning. 

I fråga om alla sätt för tillhandahållandet är det nödvändigt att beakta självbestämmanderätten för personen med funktionsnedsättning och hans eller hennes åsikter för att syftet med den personliga assistansen ska uppfyllas. En person med funktionsnedsättning ska själv eller med hjälp av stöd kunna definiera var och när den personliga assistansen ska tillhandahållas i praktiken. 

På samma sätt som i nuläget kan sätten att tillhandahålla personlig assistans och andra tillämpliga social- och hälsotjänster kombineras till en helhet som bäst möter hjälpbehoven hos personen med funktionsnedsättning. Alla sätt att tillhandahålla personlig assistans ska kunna kombineras med varandra och med andra serviceformer i enlighet med den föreslagna lagen och den övriga socialvårdslagstiftningen. Exempelvis service som stöder boendet ska kunna kompletteras med personlig assistans, om servicen i fråga inte i tillräcklig grad tryggar sådan service som personen med funktionsnedsättning behöver utanför hemmet. Dessutom kan landskapets affärsverk komplettera helheten av personlig assistans som beviljats en person med funktionsnedsättning genom hemservice eller hemvård eller närståendevårdenligt socialvårdslagen på ett sätt som motsvarar personens behov. 

I stället för särskilt vägande skäl enligt 8 d § 4 mom. i den gällande handikappservicelagen förutsätts det enligt förslaget särskilda skäl för att en anhörig ska kunna utses till assistent. Förutsättningen är lindrigare än enligt den nuvarande lagen, men fortfarande ska det vid bedömning av det att en anhörig fungerar som assistent fästas uppmärksamhet vid tjänstens syfte att möjliggöra egna val och ett självständigt liv för personen med funktionsnedsättning. Om en anhörig eller någon annan närstående är personlig assistent uppnås detta syfte inte nödvändigtvis fullt ut. 

Av särskilda skäl kan en anhörig eller någon annan närstående person till en person med funktionsnedsättning utses till personlig assistent, om detta kan anses tillgodose intresset för personen med funktionsnedsättning. Det här innebär i likhet med nuvarande praxis att den personliga assistenten i regel inte ska tillhöra familjen. Make, barn, förälder, far- eller morförälder till en person med funktionsnedsättning, eller någon annan närstående, dvs. sambo eller livskamrat av samma kön, ska i regel inte kunna utses till personlig assistent, om detta inte bör anses tillgodose intresset för personen med funktionsnedsättning och anses vara lämpligt och ändamålsenligt för honom eller henne. Det att en anhörig är personlig assistent ska bedömas enligt de ovan angivna grunderna och det föreslagna 9 § 2 mom., och med beaktande av de åsikter och önskemål som personen med funktionsnedsättning har samt behovet av hjälp och livssituationen som helhet. Självbestämmanderätten för en person med funktionsnedsättning ska respekteras genom att beakta hans eller hennes önskemål och åsikter om hur den personliga assistansen ska ordnas för att på bästa sätt främja hans eller hennes möjligheter till ett självständigt liv och deltagande samt möta hans eller hennes individuella behov av hjälp och livssituation som helhet. 

En sådan anhörig eller närstående till en person med funktionsnedsättning som på basis av bestämmelsen är personlig assistent till personen i fråga kan inte samtidigt sköta samma uppdrag på basis av ett avtal om närståendevård. 

Ett skäl att anställa en anhörig eller en annan närstående person som assistent kan på samma sätt som enligt gällande lag föreligga t.ex. vid akut behov av hjälp när den ordinarie assistenten insjuknar eller hans eller anställningsförhållande upphör. En anhörig kan också utses till assistent för familjens semesterresor eller för andra liknande tillfälliga behov. Om det visar sig vara svårt att hitta en utomstående assistent kan det likaså vara motiverat att anställa en anhörig eller en annan närstående person. 

Vidare kan särskilda skäl som hänför sig till de funktionshinder som personen med funktionsnedsättning har innebära att det ligger i personens intresse att en anhörig eller en annan närstående fungerar som assistent. Funktionshindret kan kräva att assistenten behärskar den fysiska motoriken hos personen med funktionsnedsättning och kan tolka personens gester och sinnesstämningar. Ett särskilt skäl att anställa en anhörig eller en annan närstående person som assistent kan också anses föreligga i en situation där det behov av hjälp som en person med funktionsnedsättning har är av fortlöpande natur eller gäller dygnet runt och det av familjeskäl och på grund av integritetsskyddet bör anses motiverat och förenligt med den berörda personens intresse att en anhörig eller en annan närstående utses till en av de personliga assistenterna. Det att en anhörig eller någon annan närstående fungerar som assistent kräver samtycke av en myndig person med funktionsnedsättning. 

En anhörig eller annan närstående ska kunna utses till barnets assistent, om detta med hänsyn till barnets behov av hjälp och familjens situation som helhet bedöms vara förenligt med barnets intresse. Situationen kan vara sådan t.ex. när barnet behöver en assistent som känner barnet väl och förstår barnets sätt att kommunicera, eller om det att barnet ska kunna bo hemma med den övriga familjen förutsätter att en familjemedlem fungerar som assistent. Då ska det på ett lämpligt sätt sörjas för att barnets representeras på ett lämpligt sätt i arbetsgivarmodellen. 

Enligt 3 mom. ska vikariearrangemangen med tanke på om assistenten är frånvarande och anställningsförhållandet upphör antecknas i klientplanen och ett beslut enligt 45 eller 46 § i socialvårdslagen. När sättet för personlig assistans väljs och assistansen genomförs bör det bedömas hur personlig assistans ska ordnas vid assistentens plötsliga eller planerade frånvaro. Planeringen och genomförandet av vikariearrangemang ska beaktas desto noggrannare och mer detaljerat, ju viktigare den personliga assistansen är för att personen med funktionsnedsättning ska klara sig. I praktiken kan en person med funktionsnedsättning bli lämnad i sitt hem utan att kunna röra sig, eller han eller hon kan sväva i livsfara om inte vikariearrangemangen fungerar smidigt också vid assistentens plötsliga frånvaro. Klienten ska få information om hurdana vikariearrangemang som finns att tillgå i brådskande fall. 

Landskapets affärsverk ska också i förhand bereda sig för att arbetsförhållandet eventuellt upphör. När landskapet fått uppgift om att anställningen upphört, ska affärsverket sörja för att personen med funktionsnedsättning inte blir utan behövlig assistans. 

10 § Arbetsgivarmodellen för personlig assistans. I paragrafen föreslås bestämmelser om de viktigaste frågorna i anslutning till genomförandet av arbetsgivarmodellen. Paragrafen motsvarar huvudsakligen i sak 8 d § 2 mom. 1 och 2 punkten i den nuvarande handikappservicelagen, men regleringen har kompletterats och förtydligats i det föreslagna 2 mom. om förutsättningarna för användning av arbetsgivarmodellen, och i 3 mom. om det närmare innehållet i landskapets skyldighet att tillhandahålla rådgivning, handledning och stöd. 

I 1 mom. föreskrivs det om arbetsgivarmodellens innehåll. Arbetsavtalslagen ska tillämpas på anställningsförhållandet mellan den person med funktionsnedsättning som är arbetsgivare och hans eller hennes personliga assistent. Avsikten är att hänvisningen ska förtydliga att personlig assistans enligt arbetsgivarmodellen handlar om ett sådant arbetsavtalsförhållande mellan arbetsgivaren och arbetstagaren som avses i arbetsavtalslagen. Detta har i nuläget inte alltid varit självklart för personer med funktionsnedsättning och för de assistenter som de anställt. I arbetsavtalslagen finns det bestämmelser bland annat om arbetsgivarens och arbetstagarens rättigheter och skyldigheter, arbetarskydd, lön för sjukdomstid, lönebetalning och grunder för uppsägning. Till följd av bestämmelserna i arbetsavtalslagen tillämpas på arbetsgivarmodellen med personlig assistans också bland annat semesterlagen (162/2005), arbetstidslagen (605/1996), lagen om företagshälsovård (1383/2001), arbetarskyddslagen (738/2002) och bestämmelserna om arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar i skadeståndslagen (412/1974). 

Utgångspunkten för den juridiska bedömningen av arbetsgivarställningen är att den person som är arbetsgivare ska ha rättshandlingsförmåga. Personen ska kunna ansvara för de skyldigheter som följer av arbetsavtalet, och i sista hand har arbetsgivaren rätt att kära och svara vid domstol i eventuella tvister som gäller arbetsavtalet. 

Arbetsgivaren kan till en tredje part överföra skötseln av uppgifter som hör till arbetsgivaren såsom lönebetalning, ordnande av företagshälsovård eller uppgörande av arbetsskiften. Landskapen kan på samma sätt som kommunerna sköta ovannämnda uppgifter för en person med funktionsnedsättning. Landskapet kan dock inte förplikta arbetsgivaren att överföra arbetsgivarens skyldigheter till en aktör som landskapet utvisar. Överföringar av arbetsgivarens rättigheter och skyldigheter ska alltid antecknas i klientplanen. För tydlighets skull ska det också alltid antecknas hur löneförvaltningen ordnas. Det bör beaktas att fastän arbetsgivaren skulle överföra rättigheter och skyldigheter som följer av arbetsavtalet till en tredje part, kvarstår arbetsgivarens ansvar hos honom eller henne själv. 

På ersättning av skador som uppkommit i arbetsavtalsförhållandet tillämpas bestämmelserna i arbetsavtalslagen och skadeståndslagen. I lagarna bestäms ersättningsansvaret olika beroende på om skadan har orsakats arbetsgivaren, arbetstagaren eller en tredje part. Den som är arbetsgivare ansvarar under de förutsättningar som anges närmare i bestämmelserna också för skador som arbetstagaren orsakar utomstående (s.k. principalansvar). Man kan dock genom försäkringar sträva efter att minska ansvaret för skador. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om förutsättningarna för att arbetsgivarmodellen ska kunna genomföras. Sådana förutsättningar är tillräcklig och förståelig information om arbetsgivarens skyldigheter och ansvar som landskapets affärsverk ger, att den som blir arbetsgivare kan svara för sina skyldigheter som arbetsgivare samt att den som blir arbetsgivare samtycker till att vara arbetsgivare. 

Landskapets affärsverks skyldighet är att ge en tillräcklig och förståelig redogörelse om arbetsgivarens lagstadgade skyldigheter och ansvar åt den person som ska bli arbetsgivare. Med detta avses basuppgifter om sådant som anknyter till att vara arbetsgivare såsom till exempel rekrytering, löner, olika sätt att ordna löneförvaltningen, arbetssäkerhet, ordnande av företagshälsovård, diskrimineringsförbud, försäkringar, semestrar, avslutande av anställningsförhållandet, straffrättsligt ansvar samt andra lagstadgade skyldigheter och ansvar som ankommer på arbetsgivaren. Det sätt på vilket redogörelsen ges och dess innehåll ska antecknas i klientplanen. I anställningsförhållandet har personen med funktionsnedsättning alltid själv arbetsgivaransvaret. 

Av landskapets affärsverk förutsätts det att affärsverket i samband med givandet av redogörelsen bedömer om personen klarar av arbetsgivarens skyldigheter och ansvar. För att en person ska kunna vara arbetsgivare måste han eller hon ha beredskap att ha kontroll över sitt eget liv och fatta beslut. Behovet av hjälp till följd av funktionsnedsättning kan ha relevans bl.a. när det gäller att avgöra om personen själv kan ansvara för arbetsgivarförpliktelserna eller om det är motiverat att ordna servicen på andra sätt. Utgångspunkten för den juridiska bedömningen av arbetsgivarställningen är att den person som är arbetsgivare har rättshandlingsförmåga. 

Användning av arbetsgivarmodellen kräver ett uttryckligt samtycke av den som blir arbetsgivare. Ingen ska tilldelas den ansvarsfulla ställningen som arbetsgivare utan att ha förstått vilket ansvar som följer av ställningen. Under den nuvarande lagstiftningens tid har okunnighet om arbetslagstiftningen och oerfarenhet som arbetsgivare medfört olika slags problem och rättsprocesser, t.ex. på grund av olagliga uppsägningar eller arbetarskyddsförseelser. Därför ska särskild uppmärksamhet fästas vid landskapets affärsverks skyldighet att ge en redogörelse och vid att personen med funktionsnedsättning ger ett medvetet samtycke. Samtycket ska antecknas i klientplanen. 

I 3 mom. föreslås det att landskapets affärsverk ska enligt de individuella behov som personen med funktionsnedsättning har tillhandahålla rådgivning, handledning och stöd i frågor som gäller anställande av en personlig assistent och i andra praktiska frågor. Landskapets affärsverk är dock inte skyldigt att bedöma arbetsrättsliga frågor. 

Skyldigheten kompletterar den i 2 mom. avsedda informationen om arbetsgivarens lagstadgade skyldigheter och ansvar, som landskapets affärsverk ska lämna innan ett beslut om användning av arbetsgivarmodellen. Syftet med bestämmelsen är att trygga tillhandahållandet av personlig assistans som ordnas med arbetsgivarmodellen och på det inverkar de individuella behov som personen med funktionsnedsättning har. Skyldigheten avser således rådgivning, handledning eller stöd av mer kontinuerlig natur, enligt personens behov. Skyldigheten begränsas till åtgärder av verkställande natur, till vilka det inte anknyter juridisk bedömning eller tolkning. Dessa kan vara t.ex. rådgivning av allmän natur vid rekrytering av en assistent såsom användning av en assistentförmedlartjänst, hänvisning av personen att ta kontakt med t.ex. ett försäkringsbolag, ett arbetarskyddsdistrikt eller rättshjälp eller stöd i att fylla i timlistor eller listor över arbetsturer. Skyldigheten omfattar också sådant praktiskt stöd i att fylla i handlingar till vilket det inte anknyter juridiska ställningstaganden eller tolkning. En socialarbetare kan t.ex. ge stöd i att fylla i en färdig arbetsavtalsmall i enlighet med vad som personen med funktionsnedsättning angivit, men skyldigheten omfattar inte att ta ställning till arbetsavtalets innehåll. Till en socialarbetares uppgifter hör inte juridisk rådgivning. 

Allmän rådgivning om arbetslagstiftning och anställningsförhållanden finns att få till exempel i de nuvarande regionförvaltningsverkens arbetarskyddsdistrikt. Mer detaljerad arbetsrättslig hjälp tillhandahålls av bl.a. rättshjälpsbyråer, juridiska byråer och advokatbyråer samt av flera arbetsgivarorganisationer. I nuläget ges rådgivning, handledning och stöd i att vara arbetsgivare vid centren för personlig assistans i kommuner och samkommuner. En del kommuner har också själva åtagit sig skötseln av arbetsgivarskyldigheter, såsom löneförvaltningen. Verksamheten vid centren för personlig assistans i landskapen underlättar användningen av arbetsgivarmodellen. 

Enligt 4 mom. ska landskapets affärsverk på motsvarande sätt som enligt den gällande regleringen till personen med funktionsnedsättning betala ersättning för skälig lön för assistenten, arbetsgivarens lagstadgade avgifter och ersättningar samt övriga nödvändiga och skäliga kostnader för att vara arbetsgivare inklusive låneförvaltningens kostnader. 

Till arbetsgivarens lagstadgade utgifter hör assistentens lön och arbetsgivarens andra lagstadgade avgifter och kostnader. Sådana är enligt den praxis som har etablerats under den tid de nuvarande bestämmelserna har varit i kraft bland annat socialskyddsavgifter, pensionspremier, den obligatoriska olycksfalls- och arbetslöshetsförsäkringspremien, avgifter för företagshälsovård samt ersättningar enligt arbetstidslagen och semesterlagen. Också de kostnader för introduktion och andra nödvändiga kostnader som hänför sig till det lagstadgade arbetarskyddet ska vara ersättningsgilla, liksom även motsvarande lönekostnader för avlönandet av en vikarie i stället för den ordinarie assistenten. Till de lagstadgade kostnaderna hör också avgifterna för en sådan patientförsäkring som arbetsgivaren tecknat och som föreslås i den kommande nya patientförsäkringslagen. 

Den föreslagna bestämmelsen motsvarar den gällande lagstiftningen och gällande praxis också när det gäller fastställande av storleken på lönen. Den särskilda kompetens som krävs för assistansen ska dock beaktas vid fastställandet av lönen. Detta gäller bl.a. sådana situationer där den nuvarande personliga assistansen till patienter med andningsförlamning ordnas med hjälp av arbetsgivarmodellen. 

Grunderna för bestämmande av timlönen för personliga assistenter varierar i olika kommuner bl.a. enligt hur krävande assistans det är fråga om. I vissa kommuner har timlönen bestämts på basis av den nedre gränsen för grundlönen för hemhjälpare och arbetstimmarna. Största delen av assistenterna är i bisyssla. Den genomsnittliga timkostnaden ligger på ungefär 20 euro. Enligt arbetskollektivavtalet för personliga assistenter bestäms lönerna för personliga assistenter enligt två lönegrupper. Arbetskollektivavtalet är dock inte allmänt bindande, och därför gäller dess förpliktelser endast de arbetsgivare som gått med i Heta - Henkilökohtaisten Avustajien Työnantajien Liitto ry. 

Enligt den föreslagna bestämmelsen ersätts också andra nödvändiga och skäliga kostnader för att vara arbetsgivare inklusive kostnader för löneförvaltning. Nödvändiga kostnader är de kostnader utan vilka assistansen inte skulle ha kunnat inledas eller kunnat fortsätta. Sådana kostnader kan uppkomma redan innan anställningsförhållandet börjar. De kan hänföra sig till exempelvis rekryteringen av en assistent och till den utbildning som personen med funktionsnedsättning själv behöver för att vara arbetsgivare, samt till motsvarande utbildning under tiden för anställningsförhållandet. 

Kostnader för skador kan också uppkomma för arbetsgivaren under arbetsavtalsförhållandet. Till exempel är det arbetsgivaren som ofta står för skador som arbetstagaren orsakar utomstående särskilt när arbetstagaren endast gjort sig skyldig till lindrigt vållande. Dessa skador ersätts inte från arbetsgivarens eventuella ansvarsförsäkring. Landskapets affärsverk ska ersätta dessa skäliga kostnader till arbetsgivaren. Ersättning är motiverad också med tanke på jämlikheten i förhållande till andra sätt att genomföra personlig assistans, där motsvarande kostnader inte uppkommer då tjänsteproducenten bär ansvaret för eventuella skador. 

Andra nödvändiga och skäliga kostnader kan utgöras av t.ex. nödvändiga och skäliga resekostnader i hemlandet eller på utlandsresor, inträdesavgifter när det för assistans krävs att assistenten är tillsammans med personen med funktionsnedsättning för att han eller hon ska kunna röra sig, arbeta eller utöva hobbyer, eller av kostnader för att man låter göra en nyckel åt assistenten. Personlig assistans kan behöva ordnas för sådana semester- och arbetsresor i hemlandet eller utomlands som hör till en normal livsföring, och då ska ersättning för assistentens resekostnader betalas. 

Till nödvändiga kostnader som ersätts hör dock inte alla frivilliga anställningsförmåner eller arbetsförhållanden som arbetsgivaren tillhandahåller. Till exempel hör ökning av trivsamheten i arbetsgivarens bostad som fungerar som arbetsutrymme inte till sådana kostnader som ersätts. 

När behovet av en närvarande personlig assistent sträcker sig över en stor del av dygnet kan detta medföra fortlöpande kostnader för en person med funktionsnedsättning. Nödvändigheten och skäligheten ska bedömas från fall till fall, och man bör komma överens om principerna och begränsningarna för ersättning av kostnader på förhand i samband med bedömningen av sättet att tillhandahålla personlig assistans. Exempelvis en eventuell ansvarsförsäkring som arbetsgivaren tecknat för skador som assistenten orsakar utomstående kan anses vara en sådan fortlöpande kostnad som assistenten medför. 

I sådana situationer där assistenten är i anställningsförhållande hos en tjänsteproducent, sörjer tjänsteproducenten för de kostnader som orsakas assistenten för arbetet på basis av avtalet mellan landskapets affärsverk och tjänsteproducenten. Vid ersättning av kostnader ska det beaktas att personlig assistans är avgiftsfri service enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården, och användningen av assistans får således inte orsaka kostnader för personen med funktionsnedsättning. Denna princip gäller även enligt gällande lagstiftning. 

I klientplanen och i ett beslut enligt 45 eller 46 § i socialvårdslagen ska antecknas assistentens lön samt grunderna för kostnaderna för att vara arbetsgivare och hur de ersätts. Landskapets affärsverk ska tillsammans med klienten i den mån det är möjligt beakta och ange de fortlöpande och återkommande kostnader som anses som nödvändiga och skäliga kostnader för att vara arbetsgivare. I klientplanen och beslutet ska det också antecknas hur man går till väga med kostnader som återkommer mer sällan eller är oförutsedda samt grunderna för vilka slags kostnader för att vara arbetsgivare som kan ersättas. Likaså ska det antecknas hur ersättningen för kostnaderna sköts i praktiken, dvs. exempelvis om kostnaderna betalas i förskott enligt uppskattning eller i efterskott mot fakturor eller enligt något annat sätt. En anteckning i klientplanen kan inte användas för att besluta om ersättning för kostnader, utan frågan ska alltid avgöras och bedömas från fall till fall. 

11 §. Stöd för boendet. I paragrafen föreslås det bestämmelser om en helhet av service som omfattar den hjälp och det stöd för boendet som en person med funktionsnedsättning nödvändigt behöver för att det ska vara möjligt att klara sig självständigt. Syftet med stöd för boendet är att trygga nödvändig hjälp och stöd som en person med funktionsnedsättning behöver i boendet. Stödet ordnas i första hand i en bostad och på en bostadsort som personen själv väljer. Bestämmelsen ska omfatta serviceboende enligt den gällande handikappservicelagen och boende som ordnas som specialomsorger enligt den gällande specialomsorgslagen. 

Enligt 1 mom. har en person med funktionsnedsättning rätt till stöd för boendet enligt den föreslagna lagen om han eller hon nödvändigt och upprepade gånger behöver hjälp eller stöd av en annan person i boendet. Service som ordnas som stöd för boendet ska tillförsäkra personer med funktionsnedsättning den hjälp och det stöd de behöver för sitt boende på det sätt som deras individuella behov och intresse kräver. 

Det nödvändiga och upprepade behov av hjälp och stöd som avses i bestämmelsen avser ett kontinuerligt behov eller ett behov av bestående natur som kan vara omfattande eller också mindre omfattande, men ändå nödvändigt med tanke på att personen med funktionsnedsättning ska kunna bo självständigt. Behovet kan också vara ett sådant varierande behov som inte alltid går att förutse. Behov av hjälp och stöd behöver inte förekomma alla tider under dygnet. Enligt praxis för tillämpningen av gällande handiskappservicelagen utgör ett rikligt och sektorsövergripande servicebehov inte något hinder för att det ordnas serviceboende (HFD 2013:6 och 2013:7). Den hjälp och det stöd som avses i bestämmelsen ska tryggas under olika tider av dygnet, men ett villkor för att helheten av service ska ordnas är inte nödvändigtvis att hjälp behövs dygnet runt (HFD 14.1.1998 liggare 33). Stöd för boendet gör det också möjligt för sådana personer med funktionsnedsättning som behöver rikligt och kontinuerligt krävande och mångprofessionell hjälp eller stöd att bo så självständigt som möjligt, och så att personens egna val respekteras. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om innehållet i stöd för boendet och om de olika livsområden inom vilka hjälp eller stöd ska tryggas. I momentet föreskrivs det också om principerna för hur innehållet för stöd för boendet och mängden tjänster och sättet för genomförandet ska definieras. 

Stöd för boendet ska omfatta hjälp med de dagliga sysslorna samt sådan service som behövs för att främja och upprätthålla välfärden och hälsan för personen med funktionsnedsättning samt för att möjliggöra delaktighet, kommunikation och familjeliv. Servicen kan bestå av assistans i de dagliga sysslorna hemma samt service som gör det möjligt för personen att klara sig självständighet hemma och vara delaktig även utanför hemmet. 

Exemplen på innehållet för stöd för boendet motsvarar de livsområden och funktioner som avses i 12 § i den gällande handikappserviceförordningen. Med dagliga sysslor avses de sysslor som avses i 8 c § 1 mom. i den gällande handikappservicelagen och i 8 § 1 mom. i lagförslaget och som människor utför i sitt liv varje dag eller mer sällan, men dock upprepade gånger med vissa tidsintervaller. Dagliga sysslor är sådant som hör till de allmänna funktionerna i livet och till en normal livsföring. Dagliga sysslor består av bl.a. transporter och annan förflyttning, påklädning, skötsel av den personliga hygienen, klädvård, matförsörjning, skötsel av ordningen i hemmet samt uträttande av ärenden utanför hemmet eller med hjälp av elektroniska hjälpmedel och informationsteknik. Enbart behov av hjälp med t.ex. vecko- eller storstädning, snöskottning eller renovering av bostaden berättigar inte som enskilda funktioner till sådant stöd för boendet som avses i bestämmelsen. 

I enlighet med regleringen om serviceboende enligt den gällande handikappservicelagen ska helheten av stöd för boendet tillförsäkra hjälp och stöd även i situationer som hänför sig till att främja och upprätthålla välfärden och hälsan för personer med funktionsnedsättning samt möjliggöra delaktighet, kommunikation och familjeliv. En person med funktionsnedsättning ska kunna ta emot gäster och sköta ärenden också utanför hemmet. Stöd för boendet för personer med funktionsnedsättning kan i vissa fall omfatta även hälso- och sjukvårdstjänster som ett led i helheten av service. Också då gäller det att utöver säkerheten också värna om det individuella livet och delaktigheten för personer med funktionsnedsättning. Det här är speciellt viktigt i de fall där en person på grund av ett funktionshinder ständigt behöver någon annan person i sin närhet uttryckligen på grund av säkerhetsaspekter. Detta gäller t.ex. personer som lever med livsuppehållande respiratorbehandling eller som har andra sjukdomar, såsom svår epilepsi, som kräver att en annan person ständigt finns tillhanda. 

Till familjelivet hör att en person med funktionsnedsättning har möjlighet att delta i de dagliga sysslor som gäller ett barn i hans eller hennes vårdnad eller vård analogt med det som föreskrivs i fråga om personlig assistans. Service enligt det individuella behov som en person med funktionsnedsättning har förutsätter tillräckligt stöd för interaktion, kommunikation och beslutsfattande även i samband med genomförandet av stödet för boendet. 

All service enligt den föreslagna lagen ska i enlighet med lagens syfte stödja förverkligandet av personens självbestämmanderätt och delaktighet. När det gäller stöd för boendet betyder detta bland annat att personen kan bestämma sin egen dagsrytm och vad han eller hon gör under dagen, utan begränsningar som anknyter till servicens tillgänglighet eller villkor som tjänsteproducenten ställt. Det här accentueras inom gruppboende men bör identifieras också vid service i ett vanligt privathem, t.ex. i tidtabellerna för olika funktioner eller i fråga om möjligheten att avlägsna sig från sitt hem vid den tidpunkt man själv väljer eller bjuda hem gäster till sig. 

Vid tillhandahållandet av stöd för boendet gäller det att sörja även för situationer där personens funktionshinder kräver att hjälp kan fås utan avbrott och där redan en kortvarig fördröjning eller frånvaro kan vara livshotande. Stöd för boendet ska trygga den hjälp som en person med funktionsnedsättning nödvändigt behöver för att upprätthålla vitala livsfunktioner och möjligheten att få hjälp utan dröjsmål i oväntade och oförutsedda situationer. Detta gäller t.ex. personer som lever med livsuppehållande respiratorbehandling och andra personer som behöver kontinuerligt och rikligt med social- och hälsotjänster. Dessa situationer ska beaktas när servicebehovet bedöms och klientplanen utarbetas och vid behov ska sammanfattande beslut om servicen fattas. 

I sitt avgörande HFD 1.8.2016 T 3262 bedömde högsta förvaltningsdomstolen inverkan av behovet av vård och omsorg på tillämpningen av handikappservicelagen. Högsta förvaltningsdomstolen ansåg bland annat att det att en person behöver vård och omsorg inte är ett hinder för beviljande av serviceboende enligt handikappservicelagen, om personens vårdbehov i huvudsak inte kräver sjukvårdskunnande eller annat särskilt kunnande. I fallet behövde personen hjälp av en annan person i de flesta funktioner särskilt på grund av kognitiva funktionshinder. Högsta förvaltningsdomstolen konstaterade att enligt den utredning som getts i fallet kunde personens hjälpbehov besvaras med service inom öppenvården. Eftersom personen i fråga om serviceboende enligt handikappservicelagen ansågs ha ett gravt handikapp, kunde personens rätt till särskild service inte åsidosättas genom att ordna service med stöd av socialvårdslagen. 

Stöd för boendet ska göra det möjligt att tryggt flytta hem från ett sjukhus eller någon annan institution. Stöd för boendet enligt den föreslagna lagen ska inte ordnas på institution. Service på en institution enligt 22 § i socialvårdslagen ska komma på fråga endast när personens behov av hjälp och personens intresse förutsätter det, och utgångspunkten är att användningen av den ska vara kortvarig och målinriktad. Enligt 22 § i socialvårdslagen kan långvarig vård och omsorg tillhandahållas på institution bara om det med hänsyn till personens hälsa eller säkerhet är motiverat, eller om det finns en annan i lag särskilt föreskriven grund för det. 

Innehållet och kvantiteten hos samt sättet för genomförande av stöd för boendet ska bestämmas enligt de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning. Helheten av service som avses i paragrafen kan genomföras på flera olika sätt. Servicen kan genomföras t.ex. genom personlig assistans, med hjälp av arbetstagare inom boendeservicen, eller genom hemservice eller hemvård eller närstående- eller familjevård enligt socialvårdslagen eller genom kombinationer av dessa. Även träning och stöd enligt den föreslagna lagen kan utgöra en del av helheten av service för boende. Avsikten är att stöd för boendet ska skapa en helhet som gör det möjligt för en person med funktionsnedsättning att leva och vara delaktig jämlikt med andra. 

Om boende med stöd i personens privata hem inte är möjlig ens med riklig hjälp och stöd, kan stöd för boendet ordnas i ett gruppboende eller en boendeenhet för personer med funktionsnedsättning. Även då ska personens egna önskemål om hur boendet ska ordnas, de funktionshinder som sjukdomen eller skadan orsakar samt personens rätt till delaktighet och gemenskap med människor i samma ålder beaktas. Det finns fortfarande behov att utveckla gruppboendet mot ett mer individuellt håll som liknar vanligt boende och att främja genomförandet av gemensamma boende- och servicelösningar som utgår från kundernas behov. Bestämmelsen möjliggör också ibruktagande av framtida former av stöd för boendet. I bestämmelsen fastställs därför inte i detalj alla tänkbara modeller och tillvägagångssätt för stöd för boendet. Utgångspunkten är att gruppboende ska för kunden producera mervärde med tanke på hans eller hennes servicebehov, i förhållande till andra slags lösningar. 

Stöd för boendet kan omfatta olika tjänster som bildar en helhet som motsvarar personens individuella behov. Detta motsvarar ordnandet av tjänster som ingår i serviceboende enligt den nuvarande handikappservicelagen. Hjälp och stöd i boendet kan ges bl.a. av personliga assistenter, anställda i en boendeenhet och anställda inom hemservicen, hemvården eller hemsjukvården. Även familjemedlemmar och andra närstående kan ge hjälp när detta tillgodoser intresset för en person med funktionsnedsättning. Också stöd som ordnas genom stöd för närståendevård kan utgöra en del av helheten. 

Hemvård, hemsjukvård och hemsjukhusvård samt övriga hälso- och sjukvårdstjänster som behövs som stöd för boendet kan i likhet med serviceboende enligt den gällande handikappservicelagen utgöra en del av stöd för boendet. Behovet av integrerad service betonas när personer med krävande och sektorsövergripande servicebehov som också kräver hälsovårdstjänster och rehabiliteringstjänster omfattas av öppenvården som en följd av att handikappservicelagen och specialomsorgslagen kombineras och institutionsboendet avvecklas. 

Hälso- och sjukvården ansvarar enligt förslaget alltid för innehållet i och tillhandahållandet av hälso- och sjukvårdstjänster, som ett led i stöd för boendet för personer med funktionsnedsättning. Om det är fråga om åtgärder som kan likställas med egenvård, svarar hälso- och sjukvården bara för den introduktion och handledning som ges en person med funktionsnedsättning, en närståendevårdare, personlig assistent eller någon annan person som tillhandahåller service. Behovet av och sättet för tillhandahållande av introduktion och handledning beror på åtgärderna i fråga, på de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning och på andra situationsbundna faktorer. Målet är att skapa riksomfattande anvisningar för verksamhetspraxis för egenvården och för introduktion och handledning i samband med den. 

Den service som avses i bestämmelsen ska vara avgiftsfri såsom i nuläget. En person med funktionsnedsättning har när förutsättningarna enligt den föreslagna lagen uppfylls subjektiv rätt till stöd för boendet som avses i bestämmelsen och till den helhet av service som anknyter till det på samma sätt som enligt gällande lagstiftning. 

Enligt 3 mom. ordnas stöd för boendet i första hand i en bostad och på en bostadsort som personen med funktionsnedsättning själv valt. I enlighet med de riksomfattande riktlinjerna för boende för personer med funktionsnedsättning prioriteras alternativet att en person med hjälp av service i hemmet kan bo i det hem han eller hon själv valt. Med stöd för boendet stöds i enlighet med lagens syfte förverkligandet av likabehandling och självbestämmanderätt i boendet och vid val i anknytning till boendet för personer med funktionsnedsättning. Artikel 19 i funktionshinderkonventionen förutsätter att lika rätt för personer med funktionsnedsättning att leva i samhället uppnås och att man vid boendearrangemangen respekterar deras vilja och åsikt i fråga om var och med vem de vill leva. Funktionshinderkonventionen förpliktar också till att trygga tillräcklig service i hemmet som stöder personens deltagande. En person med funktionsnedsättning ska ha rätt att i så lång utsträckning som möjligt själv välja sin boendeform och bosättningsort och att även i övrigt påverka hur stöd för boendet ordnas som helhet. I beslutsfattandet ska också beaktas de krav som klientsäkerheten och förverkligandet av tillräckliga social- och hälsotjänster ställer. 

12 §.Stöd för boendet för barn. Paragrafen kompletterar 11 § om stöd för boendet när det gäller service för barn. Bestämmelsen är ny och den förtydligar situationen som i nuläget är delvis oreglerad. 

Paragrafens 1 mom. säkerställer rätten för ett barn med funktionsnedsättning att bo hemma med sin egen familj. Det att ett barn bor hemma med den egna familjen ska alltid vara det primära och det ska möjliggöras genom tillräcklig och behövlig service i hemmet enligt denna lag och andra lagar samt genom service och stöd för dem som tar hand om barnet. 

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om de förutsättningar under vilka boendet för ett barn när barnets intresse kräver det kan ordnas på något annat sätt än med den egna familjen. Ordnande av boendet för ett barn med funktionsnedsättning någon annanstans än med den egna familjen ska enligt den föreslagna bestämmelsen vara en frivillig socialtjänst för barnet som vårdnadshavarna ansöker om. Tjänsten kan alltså inte tillhandahållas utanför hemmet utan vårdnadshavarnas samtycke. Ett beslut om ordnande av boende och service för ett barn med funktionsnedsättning någon annanstans än med familjen ska beredas och flytten genomföras i samråd med barnets vårdnadshavare. Barnets vårdnadshavare är skyldig att trygga barnets utveckling och välfärd på det sätt som föreskrivs i 1 § i vårdnadslagen. I detta syfte har vårdnadshavaren rätt att i enlighet med 4 § i den lagen bestämma om barnets vård, uppfostran och boningsort samt övriga personliga angelägenheter. 

Servicen skiljer sig från brådskande placering och omhändertagande inom barnskyddet, som initieras av myndigheterna. En skillnad jämfört med placering inom öppenvården i barnskyddet är också att den föreslagna bestämmelsen gör det möjligt att ordna boende utanför hemmet för barn med funktionsnedsättning för en lång tid. Om barnets vårdnadshavare inte ger sitt samtycke till att stöd för barnets boende i enlighet med den föreslagna bestämmelsen ordnas någon annanstans än med den egna familjen, ska ordnandet av barnets boende och service vid behov bedömas enligt barnskyddslagen. Därför ska det redan i samband med den multiprofessionella bedömningen sörjas för kompetens i barnskydd och för barnskyddets deltagande. I sådana situationer där behovet av stöd beror på barnets uppväxtförhållanden eller på barnets uppförande som medför fara för barnet självt eller för andra, har ett barn med funktionsnedsättning alltid i sista hand rätt till barnskyddets tjänster. 

Det att boende ordnas för ett barn någon annanstans än med den egna familjen är möjligt endast om service enligt den föreslagna lagen i den egna familjen inte är förenlig med barnets bästa eller möjlig, eller om servicen har visat sig vara otillräcklig. Annan lagstadgad service för barnet och familjen är t.ex. socialarbete och social handledning, familjearbete och hemservice enligt socialvårdslagen eller social rehabilitering enligt socialvårdslagen för barnet, eller träning och stöd, personlig assistans eller kortvarig omsorg enligt den föreslagna lagen, och ordnande av service som stöder boendet enligt 11 § mom. i den föreslagna lagen. Familjen och barnet har också vid behov rätt till barnskyddets tjänster och till t.ex. stödåtgärder inom öppenvården i barnskyddet. Genom bestämmelsen säkerställs det att det att barnet flyttar från den egna familjen alltid är en sistahandslösning när man redan använt de andra stödåtgärderna eller de har tillsammans med familjen konstaterats vara otillräckliga. 

Dessutom är en förutsättning för ordnande av barnets boende någon annanstans än med den egna familjen, att lösningen är i enlighet med 4 § i den föreslagna lagen och med beaktande av 5 § i socialvårdslagen förenlig med barnets bästa med tanke på tillgodoseendet av omsorgen om barnet, en balanserad utveckling och välfärd för barnet eller med tanke på barnets hälsa eller säkerhet. Bedömningen av hur barnets boende och omsorg kan ordnas i enlighet med barnets bästa ska göras i ett sektorsövergripande samarbete enligt 41 § i socialvårdslagen i en multiprofessionell expertgrupp. Det ska finnas tillgång till tillräcklig expertis i socialarbete, psykologi, medicin och vid behov andra branscher i förhållande till barnets behov. De olika alternativen i fråga om service för stöd för boendet och tillhandahållande av servicen ska utredas tillsammans med barnet och hans eller hennes familj. Det bör särskilt bedömas på vilket sätt man i enlighet med barnets bästa och barnets individuella behov bäst kan trygga god vård och uppfostran av barnet samt en med hänsyn till barnets ålder och utveckling behövlig omsorg samt sörja för barnets trygghet. 

Ett beslut om ordnande av stöd för boendet för ett barn fattas av den socialarbetare som svarar för barnets ärenden. I beslutet ska det motiveras hur boende annanstans än med familjen möter barnets behov av hjälp och stöd och erbjuder ett bättre alternativ än boende med den egna familjen med hjälp av service och stöd i hemmet. Stöd för barnets boende kan ordnas någon annanstans än med familjen endast om barnets balanserade utveckling och välfärd i enlighet med barnets individuella behov och intresse inte kan tillgodoses när barnet bor med familjen. En sådan situation kan föreligga t.ex. om barnet behöver så specialiserad och krävande vård och omsorg, att den inte kan ordnas i hemmet ens med övergripande öppna insatser. 

När barn tillhandahålls boende och service gäller det alltid att trygga barnets välfärd och utveckling enligt åldern och annan verksamhet samt se till att barnet har rätt att delta i småbarnspedagogik och i den grundläggande utbildningen. 

Innan ett beslut om att ett barn ska bo någon annanstans än med sin egen familj fattas, ska barnets åsikt utredas med hänsyn till barnets ålder och utveckling samt sakens natur. Barnets åsikter och önskemål ska beaktas när beslutet fattas. När barnets åsikt utreds ska bestämmelserna i 3 § 4 mom. i den föreslagna lagen iakttas. 

I 3 mom. föreskrivs det om faktorer som ska beaktas vid val av plats för barnets boende utöver vad som föreskrivs i 5 § 4 mom. i den föreslagna lagen om faktorer som ska beaktas vid tillhandahållande av service för barn och unga. Därtill ska särskild uppmärksamhet fästas vid barnets behov och den kompetens som personalen har och som motsvarar behoven. Detta betyder bland annat att det på bostadsorten ska finnas specialiserad och kunnig personal enligt behov. Barnet ska ges en trygg och stimulerande uppväxtmiljö samt en utbildning som motsvarar dess anlag och önskemål, på det sätt som anges i vårdnadslagen. Dessutom ska det beaktas att barnet ska uppfostras så att barnet får förståelse, trygghet och ömhet och att barnet inte får undertryckas, agas eller utsättas för annan kränkande behandling, och barnet bör stödas och uppmuntras i sin utveckling till självständighet, ansvarsfullhet och vuxenhet. 

Barnets boende ska ordnas tillräckligt nära resten av familjen, så att barnets kontakt till den egna familjen eller andra närstående personer ska upprätthållas. På detta sätt tryggas barnets rätt till mänskliga relationer och kontakt med de närstående. Barnet ska säkerställas rätt att träffa sina föräldrar, syskon och andra närstående personer genom att det ordnas en möjlighet att ta emot gäster eller att gå på besök utanför boendet samt rätt att annars hålla kontakt med närstående personer. Vid tillhandahållandet av service ska barnets rätt till ett stimulerande och tryggt liv enligt barnets ålder beaktas, vilket främjar barnets utveckling och delaktighet. Därtill ska det sörjas för kontinuiteten hos barnets vård och omsorg. När barnet bor någon annanstans än resten av familjen, ska det sörjas för boendets varaktighet under hela barndoms- och ungdomstiden, om det ska anses vara förenligt med barnets bästa. Till exempel får konkurrensutsättning av tjänster inte leda till att den som producerar barnets service för boendet och samtidigt personalen och verksamhetssätten ändras. 

Boendet för barn någon annanstans än med den egna familjen kan ordnas som familjevård eller som stöd för boendet enligt 11 § i den föreslagna lagen i ett gruppboende för barn eller i någon motsvarande serviceenhet. Antalet barn som bor samtidigt i samma gruppboende kan vara högst sju. Barn med funktionsnedsättning som trots service i hemmet inte kan bo med sin egen familj kräver extra mycket vård och omsorg. Därför får antalet barn i samma enhet inte överskrida det föreskrivna antalet. I fråga om antalet barn motsvarar bestämmelsen dimensioneringen enligt bestämmelserna i barnskyddslagen. Vid familjevård iakttas bestämmelsen om antal barn i familjevårdslagen. 

Enligt 4 mom. svarar föräldrarna och vårdnadshavarna för kostnaderna för underhållet för barnet om ett barn med stöd av den föreslagna lagen bor någon annanstans än med den egna familjen. 

Enligt 2 § i lagen om underhåll för barn (704/1975) svarar föräldrarna efter sin förmåga för barnets underhåll. Vid bedömningen av föräldrarnas förmåga att underhålla barnet beaktas deras ålder, arbetsförmåga och möjligheter att delta i förvärvsarbete, beloppet av tillbudsstående medel samt deras övriga, på lag grundade underhållsansvar. Om ett barn med funktionsnedsättning har placerats i ett boende någon annanstans än med den egna familjen enligt barnskyddslagen, har man av barnets föräldrar kunnat ta ut avgifter enligt 7 § i klientavgiftslagen och 20 § i klientavgiftsförordningen. I den gällande klientavgiftslagen finns inga specialbestämmelser om avgifter som tas ut av barnets föräldrar när barnets boende någon annanstans än med den egna familjen ordnas med stöd av specialomsorgslagen. I vissa fall har det uppenbarligen inte alls tagits ut avgifter av föräldrarna. 

Avsikten är att i den nya lag om klientavgifter inom social- och hälsovården som är under beredning ta in en bestämmelse på basis av vilken landskapet kan av barnets föråldrar ta ut en avgift för kostnaderna för barnets underhåll när barnets i enlighet med 12 § i den föreslagna lagen bor någon annanstans än med den egna familjen. Den avgift som tas ut av barnets föräldrar bestäms på samma sätt som vid placeringar av barn enligt barnskyddslagen. Avgiften kan tas ut om det är motiverat med beaktande av familjens utkomst. Den avgift som tas ut av föräldrarna får vara högst så stor som det underhållsbidrag som bestäms enligt 1–3 § i lagen om underhåll för barn. Avgiften fördelas mellan föräldrarna i enlighet med deras underhållsförmåga. I den nya landskapslagen föreslås därtill en bestämmelse enligt vilken landskapet kan ta ut underhållsbidrag eller underhållsstöd som betalas barnet samt inkomster, ersättningar eller fordringar som betalas ut till barnet för den tid som barnets boende ordnas i enlighet med 12 § i den föreslagna lagen. Den avgift som tas ut av barnet kan uppgå sammanlagt högst till 1 857,90 euro per månad. Motsvarande bestämmelser ingår också i bestämmelserna om avgifter för barnskyddet i den nuvarande klientavgiftslagen och i den klientavgiftslag som är under beredning. Avgiften får inte överstiga landskapets kostnader för tjänsten. 

Avsikten är att i den nya klientavgiftslagen ta in en bestämmelse enligt vilken landskapet ska när den tar ut avgiften sörja för att det för barnets personliga bruk blir kvar ett belopp för personligt bruk, som för ett barn i familjevård ska vara minst det belopp för personligt bruk i familjevård som anges i den nya klientavgiftslagen, och för ett barn som får stöd för boendet enligt den föreslagna lagen om funktionshinderservice minst det belopp för personligt bruk som föreskrivs i den nya klientavgiftslagen för serviceboende med heldygnsomsorg. 

13 §.Stöd för tillgängligt boende. För att en person med funktionsnedsättning ska kunna bo på lika villkor som andra förutsätts det att personen har möjlighet att på grund av ett funktionshinder få sådana ändringsarbeten gjorda i den stadigvarande bostaden som han eller hon nödvändigt behöver eller annat stöd för tillgängligt boende som han eller hon nödvändigt behöver. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar gällande lagstiftning i fråga om planering och genomförande av ändringsarbeten och om tiden för ansökan om ersättning för kostnaderna. 

I 1 mom. föreslås bestämmelser om rätten för en person med funktionsnedsättning att få ersättning för skäliga kostnader för ändringsarbeten i personens stadigvarande bostad samt för redskap och andra tekniska lösningar som gör det möjligt att klara sig självständigt hemma, om personen på grund av ett funktionshinder nödvändigt behöver detta stöd i de dagliga sysslorna, för att röra sig eller för att klara sig självständigt i övrigt. Med stadigvarande bostad avses den bostad där personen bor största delen av året. Den grund på vilken personen besitter bostaden (hyresavtal, äganderätt, nyttjanderätt) saknar betydelse. 

Landskapet ska när det konkurrensutsätter boendeservice utreda bostädernas och boendemiljöns tillgänglighet och allmänna funktionalitet såsom en del av den servicehelhet som tjänsteproducenten ansvarar för. Utgångspunkten är att de serviceenheter som tillhandahåller boendeservice ansvarar för att bostaden och dess näromgivning är tillgänglig och funktionell, varmed endast individuella särlösningar görs med stöd av den föreslagna lagen. Det är dock inte ändamålsenligt att generellt förbereda sig på alla individuella behov i bostäderna och i fråga om redskapen och alla andra tekniska lösningar i bostaden. Ersättning för ändringsarbeten i en bostad i en serviceenhet och för redskap och andra tekniska lösningar som anknyter till bostaden beviljas om det funktionshinder som personen har av ett särskilt vägande skäl kräver det, och om det inte är möjligt för personen att bo i serviceenheten som annars är lämplig för personen utan ändringsarbetet, redskapet eller den tekniska lösningen. Det kan t.ex. vara fråga om larmanordningar som behövs på grund av det individuella funktionshindret eller särskilda wc-stolar med automatisk spolning eller andra redskap och tekniska lösningar som behövs på grund av de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning. 

Landskapets affärsverk kan också ställa dessa redskap och andra tekniska lösningar avgiftsfritt till förfogande för personer med funktionsnedsättning. 

Begreppen redskap eller andra tekniska lösningar som gör det möjligt att klara sig självständigt hemma omfattar dels enskilda anordningar som behövs för de dagliga sysslorna, för att röra sig eller för andra möjligheter att klara sig självständigt i bostaden, dels i vid bemärkelse tekniska lösningar och andra lösningar som den teknologiska utvecklingen för med sig och som gör det möjligt för personer med funktionsnedsättning att klara sig. Bestämmelsen motsvarar nuvarande 9 § 2 mom. i handikappservicelagen. Det stöd som beviljas ska, på samma sätt som enligt gällande lag, omfattas av landskapets särskilda skyldighet att ordna service. 

I enlighet med tillämpningspraxis för 12 § 1 mom. i den gällande handikappserviceförordningen ska de ersättningsgilla nödvändiga ändringsarbetena omfatta ändringsarbeten för att trygga fysisk tillgänglighet för personen med funktionsnedsättning och personens möjligheter att klara av de dagliga funktionerna i sin stadigvarande bostad eller i bostadens närmaste omgivning. Det handlar då bl.a. om att bredda dörrar, undanröja höjdskillnader samt om att genomföra nödvändig strukturell och funktionell tillgänglighet i olika utrymmen i bostaden. Ändringsarbetena kan också bestå av reparationer av belysning, akustik och kontrastytor eller materialändringar som är nödvändiga på grund av funktionsnedsättningen eller sjukdomen. Dessutom kan det bli fråga om nödvändiga ändringsarbeten för ett tryggare boende såsom installation av larmanordningar, ökande av brandsäkerheten och lösningar för en tryggare gårdsplan. I anslutning till tvättrum kan det bli aktuellt att ersätta även nödvändiga ändringsarbeten i bastun i bostaden. 

I enlighet med tillämpningspraxis för den gällande lagstiftningen ska ersättningsgiltigheten omfatta även skäliga kostnader för planering av nödvändiga ändringsarbeten samt förberedelse inför skäliga kostnader för att återställa bostaden i ursprungligt skick. Återställande av bostaden i ursprungligt skick kan vara skäligt t.ex. när en person med funktionsnedsättning har bott på hyra och hyresvärden i samband med flytten kräver att personen med funktionsnedsättning ser till att bostaden är i samma skick som den var när hyresförhållandet inleddes. Landskapets affärsverk ska redan på förhand när det bedömer beloppet av ersättningsgilla skäliga kostnader beakta kostnaderna till följd av villkor av detta slag och även andra villkor som t.ex. husbolaget eller hyresvärden ställer innan ändringsarbetena utförs. 

Den tekniska och teknologiska utvecklingen kan föra med sig sådana nya redskap och andra tekniska lösningar som omfattas av den föreslagna bestämmelsen och som kan främja möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att klara sig självständigt i sin bostad. I den föreslagna bestämmelsen anges därför inte i detalj de redskap och andra tekniska lösningar för vars anskaffning det ska kunna betalas ersättning. I enlighet med tillämpningspraxis för den gällande lagstiftningen ska ersättningsgilla redskap och andra tekniska lösningar i bostaden kunna vara t.ex. elektroniska dörrtelefons- och dörröppningssystem, takmonterade personlyftanordningar, larmsystem och larmanordningar som installeras för att en person med funktionsnedsättning ska vara i trygghet, inbegripet optiska eller akustiska larmsystem, fast induktionsslinga, samt fasta signal- och larmanordningar. Även sådana andra redskap och andra tekniska lösningar som blir fast installerade i bostaden och som inte är hjälpmedel för medicinsk rehabilitering eller vårdutrustning som omfattas hälso- och sjukvårdens ansvar eller miljöförvaltningssystem ska vara ersättningsgilla. Landskapets affärsverk ska också avgiftsfritt kunna ställa redskap eller andra tekniska lösningar i bostaden till förfogande för personer med funktionsnedsättning. 

Som ersättningsgilla skäliga kostnader anses i princip det genomsnittliga marknadspriset på det ändringsarbete som utförs eller på den anordning eller tekniska lösning som anskaffas. Ersättningsgilla ändringsarbeten följer i tillämpliga delar den kvalitetsnivå som används vid statlig lånefinansiering för bostäder. När man bedömer om kostnaderna är skäliga bör man beakta vilken lösning som är lämplig och genomförbar för personen med funktionsnedsättning. 

Landskapets affärsverks ersättningsskyldighet ska omfatta endast nödvändiga skäliga kostnader för ändringsarbeten som utförs eller för redskap eller andra tekniska lösningar som anskaffas på grund av ett funktionshinder till följd av funktionsnedsättning eller sjukdom. Kostnader med karaktär av ombyggnadskostnader, kostnader relaterade till bättre boendekomfort eller boendestandard och andra sådana kostnader som oberoende skulle uppkomma för personen är inte sådana skäliga kostnader som avses i bestämmelsen. Exempelvis stambyte eller nytt tak ersätts inte med stöd av den föreslagna lagen. Om det på grund av ett funktionshinder till följd av funktionsnedsättning eller sjukdom är nödvändigt med en tillbyggnad i bostaden och ingen annan lösning kan anses vara skälig med hänsyn till livssituationen och familjerelationerna för personen med funktionsnedsättning, kan det dock bli aktuellt att ersätta kostnaderna för tillbyggnaden i enlighet med den föreslagna bestämmelsen. 

Frågan huruvida kostnaderna är skäliga ska också bedömas när en person med funktionsnedsättning flyttar från en bostad till en annan. Artikel 19 i funktionshinderkonventionen förutsätter att personer med funktionsnedsättning ska ha rätt att välja sin bosättningsort på lika villkor som andra. Samma rätt följer av 6 och 9 § i Finlands grundlag, som gäller jämlikhet och förbud mot diskriminering samt rörelsefrihet och rätt att välja bostadsort. Frågan huruvida de kostnader som ska ersättas med stöd av den föreslagna paragrafen är skäliga ska dock bedömas t.ex. om en person med funktionsnedsättning flera gånger med korta intervall flyttar till sådana icke tillgängliga bostäder där det på grund av de funktionshinder personen har krävs omfattande ändringsarbeten, t.ex. att det byggs en hiss. 

Nödvändighet innebär i detta sammanhang att en person med en funktionsnedsättning som beror på ett långvarigt funktionshinder till följd av en funktionsnedsättning eller sjukdom inte utan de ändringsarbeten, redskap eller tekniska lösningar som avses i bestämmelsen skulle klara av funktioner som hör till boendet, såsom att utföra dagliga sysslor, att röra sig eller ägna sig åt andra aktiviteter på egen hand i bostaden och dess näromgivning. Nödvändigheten avser således nödvändighet som beror på funktionshindret. Stöd för tillgängligt boende villkoras inte av att personen med hjälp av servicen ska klara sig helt självständigt, utan det att personen klarar sig självständigt kan också betyda t.ex. att han eller hon klarar sig med hjälp av personlig assistans eller annan service. 

Med dagliga sysslor avses i bestämmelsen i enlighet med andra bestämmelser i den föreslagna lagen alla de sysslor som en person med funktionsnedsättning utför i sitt hem i anslutning till sin normala livsföring. Sysslorna kan anknyta till exempelvis matlagning, skötsel av hygienen, skötsel av hemmet, vård av ett barn som personen med funktionsnedsättning har vårdnaden om, påklädning eller andra funktioner som hör till normal livsföring. Med att röra sig avses både att personen rör sig inne i bostaden, t.ex. från sängen till rullstolen eller från ett rum till ett annat, och att personen tar sig in i bostaden och ut ur den. Med att klara sig självständigt i övrigt avses t.ex. olika slags fritidsaktiviteter i bostaden. 

Enligt 2 mom. anses som ersättningsgilla kostnader för ändringsarbeten i bostaden även skäliga kostnader för planering av ändringsarbetena och undanröjande av hinder i bostadens närmaste omgivning. Undanröjande av hinder i bostadens närmaste omgivning omfattar åtgärder som är nödvändiga för att en person med funktionsnedsättning utan hinder ska kunna ta sig in i och ut ur sin bostad och på normalt sätt använda den gårdsplan som hör till bostaden. Ändringsarbeten i bostadens närmaste omgivning möjliggör fysisk tillgänglighet utanför bostaden och på gårdsplanen för personer med funktionsnedsättning. Likaså tryggar ändringsarbetena möjligheten att använda balkongen i bostaden och bostadsbyggnadens gemensamma utrymmen även på gårdsplanen, såsom tillgång till täckt bilparkering, sopskjul och postlådor. 

Enligt 3 mom. ska redskap och andra tekniska lösningar som gör det möjligt för en person med funktionsnedsättning att klara sig självständigt hemma planeras och förverkligas enligt den berörda personens individuella behov. Det väsentliga är det funktionshinder till följd av en funktionsnedsättning eller sjukdom som utan stödåtgärder hindrar boendet på det sätt som nämns ovan. När funktionshindret bedöms ska det beaktas att samma slags funktionsnedsättningar eller sjukdomar kan medföra mycket olika funktionshinder och kräva olika lösningar i olika situationer och för olika människor. Också individuella faktorer relaterade till personens situation, såsom familjesituationen, byte av arbets- eller studieplats, tillgången till annan service och miljöns inverkan bör bedömas i förhållande till behovet av stöd för tillgängligt boende. 

En person med funktionsnedsättning ska ha rätt att själv låta utföra eller anskaffa de i 1 och 2 mom. avsedda ändringsarbetena eller redskap och tekniska lösningar som gör det möjligt att klara sig självständigt. Personen ska ha rätt att bestämma vilka redskap eller andra tekniska lösningar han eller hon anskaffar eller vilka ändringsarbeten i bostaden han eller hon låter utföra. Landskapets affärsverk ska dock inte vara skyldigt att ersätta andra kostnader än nödvändiga och skäliga kostnader enligt paragrafen. Därför rekommenderas det att personen med funktionsnedsättning i god tid när han eller hon planerar ändringsarbetena också är i kontakt med landskapets affärsverk. En person med funktionsnedsättning kan samtidigt låta utföra eller anskaffa också sådana andra ändringsarbeten i bostaden vars kostnader inte är skäliga, men då svarar personen själv för kostnaderna för sådana ändringsarbeten. 

På begäran av klienten blir landskapets affärsverk skyldigt att uppskatta kostnaderna på förhand när klienten själv vill låta utföra eller anskaffa i 1 eller 2 mom. avsedda ändringsarbeten eller andra redskap och tekniska lösningar som gör det möjligt att klara sig självständigt. Med skyldigheten att utföra förhandsuppskattning förtydligas vad som landskapets affärsverk ska ersätta. Förhandsuppskattningen kan bedömas minska meningsskiljaktigheter särskilt när behovet av ändringsarbeten i bostaden är akut. En sådan situation kan uppkomma t.ex. när en person med funktionsnedsättning skrivs ut från sjukhuset eller när en familj får ett barn med funktionsnedsättning. 

Det kan också antas att förhandsbedömningen ökar planmässigheten hos och genomförandet av ändringsarbeten i bostaden och skapar större klarhet i ansvarsfrågorna. I samband med bedömningen fullgör myndigheten samtidigt också sin skyldighet att ge råd och handleda i enskilda fall, och på så vis får klienten information om vilka utgifter som myndigheten anser vara nödvändiga och ersättningsgilla ändringsarbeten i bostaden. Bedömningsskyldigheten baserar sig på klientens specificerade begäran. Det är meningen att förhandsuppskattningen ska göra det möjligt för klienten att också i akuta utskrivningssituationer snabbt låta utföra de ändringsarbeten som krävs för att han eller hon ska kunna bli utskriven. 

Ersättning för ändringsarbeten i bostaden och för anskaffning av redskap och tekniska lösningar ska sökas hos landskapets affärsverk senast inom sex månader från det att kostnaderna uppkommit. 

14 §. Kortvarig omsorg. Kortvarig omsorg ska vara en service som samlar sådan kortvarig omsorg och vård som ordnats enligt specialomsorgslagen och handikappservicelagen, och med vilken bestämmelserna i socialvårdslagen och lagen om stöd för närståendevård kompletteras enligt de individuella behoven hos personen med funktionsnedsättning. Tjänsterna inom kortvarig omsorg motsvarar sådan service som ordnats som annan vård och omsorg eller annan service enligt specialomsorgslagen eller som annan service enligt handikappservicelagen. Med stöd av de nämnda bestämmelserna har det särskilt ordnats kortvarig omsorg (tillfällig vård) av barn och unga personer. Som specialomsorg har också ordnats morgon- och eftermiddagsverksamhet eller vård under skolloven för sådana barn med funktionsnedsättning som inte på samma sätt som sina klasskamrater klarar sig ensamma hemma när föräldrarna är på jobbet. När kommunen med stöd av lagen om grundläggande utbildning ordnar möjlighet för alla elever i årskurserna 1 och 2 att delta i morgon- och eftermiddagsverksamhet ska också morgon- och eftermiddagsverksamhet för barn med funktionsnedsättning ordnas enligt den lagen på samma sätt som för närvarande. 

Enligt 1 mom. har personer med funktionsnedsättning rätt att få sådan kortvarig omsorg för att trygga nödvändig omsorg och delaktighet som personen behöver samt för att främja välfärden för dem som ansvarar för omsorgen. Personer med funktionsnedsättning i alla åldrar kan få kortvarig omsorg. 

Situationerna med kortvarig omsorg kan vara regelbundet återkommande eller enskilda situationer som är kända på förhand eller exceptionella och oförutsedda situationer. Genom kortvarig omsorg kan man trygga att ett barn eller en ung person får den hjälp han eller hon behöver på morgonen innan skoldagen börjar och efter skoldagen eller under skolloven när föräldrarna förvärvsarbetar eller under regelbundna vilotider för den person som ansvarar för omsorgen. Akut behov av hjälp kan uppkomma t.ex. när den som ansvarar för omsorgen blir sjuk, när ärenden ska uträttas eller när det ska ordnas vård för en annan familjemedlem. 

Syftet med kortvarig omsorg är att trygga nödvändig omsorg och delaktighet för personer med funktionsnedsättning samt att främja välfärden för dem som ansvarar för omsorgen. Den kortvariga omsorgen ska komplettera den hjälp som närstående ger och säkerställa att nödvändig hjälp finns tillgänglig också när de närstående är förhindrade att ge hjälp. Ju mer bindande behov av hjälp en person med funktionsnedsättning har, desto större blir betydelsen av kortvarig omsorg för både den berörda personen och de närstående som ansvarar för omsorgen om honom eller henne. 

Med kortvarig omsorg kan man också stödja självständighetsprocessen för en person med funktionsnedsättning. I synnerhet när en person behöver mycket hjälp uppstår det ofta ett närmare förhållande än vanligt till de närstående som ansvarar för omsorgen. Möjligheten att uppnå delaktighet för en person med funktionsnedsättning kan då i mycket hög grad vara beroende av de närstående. Kortvarig omsorg gör det möjligt att få nya erfarenheter, utvidga de sociala kontakterna och lära sig att klara sig i olika situationer samt att lära sig att lita på hjälp från även andra än de närstående. Särskilt när det gäller barn och unga personer skapar servicen en god grund för självständighetsprocessen och gör det också lättare för de närstående att successivt överföra omsorgsansvaret på andra personer. 

Den betydelse som kortvarig omsorg har för att möjliggöra tillräcklig vila och rekreation för de närstående med omsorgsansvar främjar deras välfärd och möjligheter att orka och därigenom även välfärden för personen med funktionsnedsättning och för hela familjen. Betydelsen av kortvarig omsorg som en åtgärd som innebär att en närstående person har möjlighet att sova accentueras i synnerhet när en person med funktionsnedsättning behöver hjälp eller tillsyn även på natten. Med hjälp av servicen behöver föräldrarna inte alltid turvis svara för omsorgen utan de kan emellanåt tillbringa tid med varandra eller med tillsammans med syskonen. Kortvarig omsorg gör det också möjligt för de familjemedlemmar som svarar för omvårdnaden av personen med funktionsnedsättning att förvärvsarbeta och t.ex. ta hand om sitt eget välmående. 

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om bestämmande av den kortvariga omsorgens innehåll, kvantitet och varaktighet samt en definition av sättet för genomförande med beaktande av det individuella behovet hos personen med funktionsnedsättning. Den kortvariga omsorgens kvantitet och sättet för genomförande varierar enligt den individuella situationen. När kvantiteten, tidpunkten och sättet för genomförande bestäms gäller det att fästa särskilt avseende vid de behov och önskemål som personen med funktionsnedsättning har och vid hans eller hennes livssituation. Särskild vikt ska läggas vid de önskemål och behov som sådana unga personer som håller på att bli självständiga eller vuxna med funktionsnedsättning har. 

Ju yngre barn det är fråga om och ju större behov av omsorg och hjälp personen har, desto mer påverkar familjens situation som helhet tillhandahållandet av kortvarig omsorg. Det bör också beaktas på vilket sätt servicen ska ordnas för att den bäst ska stödja välfärden för de närstående som ansvarar för vården. När personen med funktionsnedsättning och de närstående så önskar ska kortvarig omsorg i första hand tillhandahållas hemma hos personen med funktionsnedsättning, t.ex. som familjevård i hemmet. Kortvarig omsorg kan omfatta t.ex. lediga veckoslut eller längre ledigheter. 

Även det hur mycket hjälp personen med funktionsnedsättning behöver och behovet att sörja för hans eller hennes säkerhet ska beaktas vid tillhandahållandet av servicen. Familjesituationen, livsmiljön och åldern hos en person med funktionsnedsättning inverkar på hur bindande omsorgen är och hur servicen ska tillhandahållas med tanke på det. De egna styrkorna och föremålen för utveckling och de intressen som personen med funktionsnedsättning har ska i den mån det är möjligt beaktas vid tillhandahållandet av servicen.  

Kortvarig omsorg ska beviljas som en tjänst som kompletterar andra tjänster såsom närståendevård och stöd för boendet så, att tjänsterna bildar en helhet som motsvarar de behov som personen med funktionsnedsättning har och som tryggar familjens välmående. 

Kortvarig omsorg ska omfatta behövliga transporter för genomförandet av servicen om personen med funktionsnedsättning har särskilda svårigheter att röra sig och på grund av ett funktionshinder inte utan oskäligt stora svårigheter kan anlita offentlig trafik. 

15 §.Verksamhet under dagtid. I 1 mom. föreslås bestämmelser om att en person med funktionsnedsättning har rätt till verksamhet under dagtid när han eller hon på grund av ett funktionshinder behöver särskild service som tryggar social interaktion och delaktighet samt upprätthåller funktionsförmågan. Bestämmelsen är sekundär i förhållande till annan reglering som nämns i momentet. 

Syftet med verksamheten är att skapa möjligheter till delaktighet för sådana personer med funktionsnedsättning för vilka det för att delaktighet ska uppnås krävs särskilt stöd, särskild kompetens eller specialarrangemang. Särskilda behov på grund av begränsningar i funktionsförmågan kan hänföra sig till exempelvis sådana kommunikationsutmaningar som inte kan bemötas med tolkningstjänster eller kommunikationsmetoder som ersätter talet. När en person kommunicerar med kroppsspråk, såsom miner, gester, agerande eller beröring, kräver det att interaktionen ska bli lyckad särskild kompetens och kontakt med personen under lång tid. Behovet av service kan också bero på att personen behöver särskild kompetens för stöd av interaktionen. 

Enligt 2 mom. ska landskapet vara skyldigt att ordna verksamhet under dagtid fem dagar i veckan eller mer sällan om det finns ett skäl för det som anknyter till det individuella behovet hos personen med funktionsnedsättning. Ett sådant skäl kan t.ex. vara att personen ansträngs avsevärt av att delta i en verksamhet, varmed det är förenligt med personens intresse att delta i verksamheten enligt orken. Mängden verksamhet kan också variera från dag till dag. 

Verksamhet under dagtid jämställs med förvärvsarbete samt med studier på heltid och arbetsverksamhet, och erbjuder de som deltar i verksamheten motsvarande regelbunden daglig verksamhet. Därför föreskrivs det i momentet också att skyldigheten att ordna verksamhet under dagtid är jämförlig med det, i vilken ålder personer som deltar i arbetslivet slutar i regelbundet arbete och går i ålderspension. Skyldigheten att ordna arbetsverksamhet begränsas till de vars utkomst i huvudsak består av förmåner som beviljas på grund av sjukdom och arbetsoförmåga. På grund av detta har landskapet ingen särskild skyldighet att ordna verksamhet under dagtid för personer vars huvudsakliga utkomst består av ålderspension. Detta motsvarar tillämpningspraxis för ordnande av dagverksamhet enligt 8 b § i handikappservicelagen. Sådan verksamhet som stöder den sociala delaktigheten för personer med funktionsnedsättning som uppnått ålderspensionsåldern kan ordnas med stöd av socialvårdslagen i enlighet med personens individuella behov, om t.ex. de tjänster som stöder delaktigheten och som ingår i stödet för boendet inte är tillräckliga. 

För att självbestämmanderätten och delaktigheten ska förverkligas i fråga om dem som deltar i verksamheten under dagtid förutsätts det att verksamhetens innehåll riktas enligt klienternas individuella behov, resurser och färdigheter. Verksamheten ska vara aktiv och mångsidig och erbjuda tillräckligt med kognitiva och aktivitetsbaserade mål och möjligheter till samvaro. Särskild uppmärksamhet ska fästas vid möjligheten för personer med funktionsnedsättning att bli hörda på sitt språk eller sin metod att kommunicera. Verksamhet under dagtid kan omfatta motion, utflykter och skapande verksamhet. I den mån det är möjligt kan man använda sig av landskapets och kommunens allmänna lokaler, tjänster och funktioner, såsom kultur- och idrottstjänster och olika evenemang. Avsikten är att finna lösningar för utmaningarna när det gäller deltagande för personer med funktionsnedsättning och sänka tröskeln för deltagande i allmän service och allmänna evenemang. 

Verksamhet under dagtid kan ordnas i grupp när det är motiverat med tanke på deltagarnas behov och verksamhetens mål. Eftersom funktionsförmågan och orken för de som deltar i verksamhet under dagtid kan variera från dag till dag, ska tjänsten ordnas flexibelt med beaktande av detta. Också i verksamhet i grupp ska de individuella behoven och önskemålen hos personerna med funktionsnedsättning beaktas. Servicen ska ordnas som personlig service t.ex. när det annars inte finns lämpliga verksamhetsformer tillgängliga eller när personens eller andras säkerhet kräver det. 

Verksamhet under dagtid ska i första hand ordnas någon annanstans än hemma hos personen eller i utrymmen i anslutning till gruppboende. Verksamheten ska ordnas enligt personens behov och resurser så att den gör det möjligt att utforma en regelbunden dags- eller veckorytm och att få tillräcklig vila. 

Verksamhet under dagtid ska vara avgiftsfri med undantag för måltider. Verksamhet under dagtid omfattar behövliga transporter för genomförandet av servicen när personen med funktionsnedsättning har särskilda svårigheter att röra sig och på grund av sin begräsning i funktionsförmågan inte utan oskäligt stora svårigheter kan anlita offentlig trafik. Transporterna är en del av servicen. Personer som deltar i verksamhet under dagtid är ofta inte själva kapabla att ordna möjligheter att röra sig eller behöver specialarrangemang för att röra sig. Tjänsteproducenten ska ordna resorna på ett tryggt sätt med beaktande av de individuella behoven hos de som utnyttjar servicen. För verksamhet under dagtid betalas inte flitpenning eller någon annan motsvarande ersättning. 

16 §. Stöd för rörligheten.I paragrafen föreslås bestämmelser om stöd för rörligheten enligt den föreslagna lagen, som omfattar färdtjänst och stöd för anskaffning av egen bil eller överlåtande av en bil till personens förfogande.  

Enligt 1 mom. har en person med funktionsnedsättning rätt att få stöd för rörligheten som färdtjänst med ett för personen lämpligt, tillgängligt fordon när personen har särskilda svårigheter att röra sig och grund av ett funktionshinder inte utan oskäligt stora svårigheter kan anlita offentlig trafik. 

Ett tillgängligt fordon är ett fordon som har byggts och utrustats särskilt för transport av personer med funktionsnedsättning och personer med nedsatt rörlighet. Med tillgängligt fordon avses i 27 a § 2 mom. 7 punkten i fordonslagen (507/2017) avsett tillgängligt fordon. Trafiksäkerhetsverket har på basis av punkten i fråga utfärdat en föreskrift om tekniska krav på bilar och bilsläpvagnar (TRAFI/196251/03.04.03.00/2017), i vilken det finns närmare bestämmelser om tillgängliga fordon. 

Med offentlig trafik avses sådan offentlig trafik som definieras i Trafikverkets handbok (Ordlista för persontrafiktjänster. Trafikverkets handböcker 1/2018). Offentlig trafik är persontrafik som tillhandahålls med trafikmedel som är öppna för alla. Oftast är det fråga om transport av personer med sådana trafikmedel som är avsedda för ett stort antal personer, såsom buss- eller spårtrafik som är bunden till fasta rutter och tidtabeller. 

Ordnande av stöd för rörligheten som färdtjänst är möjlig när en person med funktionsnedsättning på grund av ett funktionshinder som orsakar särskilda svårigheter att röra sig inte kan anlita den tillgängliga offentliga trafiken utan oskäliga svårigheter. Sådana situationer där oskäliga svårigheter kan uppkomma kan vara t.ex. när körstilen i den offentliga trafiken är ryckig samt vid svårigheter vid på- och avstigning. Sådana situationer kan leda till en känsla av otrygghet och till risk för olycksfall, i synnerhet om personen med funktionsnedsättning har svårt att hålla balansen eller inte kan gripa tag i någonting. En person med funktionsnedsättning som använder hjälpmedel för att röra sig kan ha begränsade möjligheter att anlita offentlig trafik på grund av att han eller hon behöver ändamålsenlig hjälp för att ta sig in i och ut ur trafikmedlet. 

Tillgänglig offentlig trafik innebär inte enbart tillgängliga trafikmedel utan också tillgängliga och åtkomliga hållplatser, stationer och t.ex. sådana utrop vid hållplatser som personer med synnedsättning behöver. Tillgängligheten ska betraktas omfattande och i fråga om hela resan. Faktorer som ska beaktas är bl.a. tidtabellernas tillgänglighet, anskaffningen av resebiljett och användningen av den, hur det går att ta sig till hållplatsen samt att stiga på färdmedlet, resan i färdmedlet och att stiga av det samt hur det går att ta sig till destinationen. 

Personens förmåga och faktiska möjligheter att anlita offentlig trafik ska bedömas utifrån en individuell utredning i samband med bedömningen av servicebehovet, t.ex. genom att resor görs på försök. Bedömningen gäller inte enbart fysiska faktorer, utan hänsyn ska också tas till personens psykiska och kognitiva egenskaper och gestaltningssvårigheter samt till miljön och övriga omständigheter. Vid bedömningen av hur den offentliga trafiken prioriteras och fungerar gäller det att beakta om den faktiskt finns att tillgå och är åtkomlig för personer med funktionsnedsättning. I vissa situationer är den tillgängliga offentliga trafiken inte tillräcklig t.ex. på grund av väglaget. Syftet med färdtjänst är dock inte att ersätta avsaknaden av offentlig trafiken. I vissa fall kan en person med funktionsnedsättning anlita offentlig trafik endast med hjälp av en ledsagare eller en personlig assistent Om en ledsagare då inte finns tillgänglig, ska det sörjas för att stödet för rörligheten ordnas för personen med färdtjänst. 

Färdtjänsten ska kompletteras med ledsagarservice om det är nödvändigt för att personen ska klara resan. Såsom sådan färdtjänst som avses i bestämmelsen ordnas inte hälso- och sjukvårdsrelaterade resor eller andra resor för vilka personen får ersättning för kostnaderna med stöd av någon annan lag. 

Enligt 2 mom. kan landskapets affärsverk som alternativ till färdtjänst ställa en bil till förfogande för personen med funktionsnedsättning eller bevilja ekonomiskt stöd för anskaffning av en bil, om det behov av stöd för rörligheten i funktioner som hör till normal livsföring som funktionshindret medför är omfattande och av fortlöpande natur. 

Personer med funktionsnedsättning har inte subjektiv rätt att få en bil till sitt förfogande eller ekonomiskt stöd för anskaffning av bil, utan landskapets affärsverk har prövningsrätt när det gäller beviljandet av dessa former av stöd för rörligheten. Eftersom en förutsättning för beviljande av i momentet avsett stöd för rörligheten är ett omfattande och fortlöpande behov av stöd för rörligheten i funktioner som hör till normal livsföring, innebär detta i praktiken att bilar ges främst till sådana personer för vilka bilen är behövlig på grund av förvärvsarbete eller studier. Enligt nuvarande tillämpningspraxis kan stöd för anskaffning av bil beviljas också till familjen till ett barn med funktionsnedsättning, om bilen behövs för att transportera barnet och de hjälpmedel som barnet behöver. I ett längre tidsperspektiv kan det bli betydligt förmånligare att ställa en bil till förfogande för en person med funktionsnedsättning eller att bevilja stöd för anskaffning av en bil, än att ersätta enskilda färdtjänster. De bilar som ställs till förfogande för personer med funktionsnedsättning kan vara landskapets egna, eller landskapet kan skaffa dem t.ex. genom leasingavtal. 

Bestämmelser om beloppet av det stöd som beviljas för anskaffning av en bil eller ett annat färdmedel samt om ersättning av nödvändiga ändringsarbeten i en bil av standardmodell eller ett annat färdmedel finns i det föreslagna 18 § 2 mom. 

Eftersom ställande till förfogande av en bil för en person med funktionsnedsättning är ett alternativ till annan färdtjänst, ska det vara en i 92 § 1 mom. 17 punkten i inkomstskattelagen (1501/1993) avsedd förmån som inte är skattepliktig inkomst för mottagaren. En sådan bil är på det sätt som avses i 114 § 2 mom. i mervärdesskattelagen enbart i användning för ändamål som berättigar till avdragsrätt. Bestämmelser om ersättning av kostnaderna för ändringsarbeten av en bil föreslås i 19 §. 

Enligt 3 mom. är syftet med stöd för rörligheten att göra det möjligt för personer med funktionsnedsättning att röra sig i anslutning till olika delområden av normal livsföring, såsom arbete, studier och sådan verksamhet som främjar delaktighet som ordnas med stöd av någon annan lag. Stöd för rörligheten möjliggör också rörlighet på fritiden, t.ex. för att uträtta ärenden, ägna sig åt hobbyer och rekreation, upprätthålla sociala kontakter samt delta i samhällelig verksamhet och annan verksamhet som hör till en normal livsföring. Bestämmelsen motsvarar den nuvarande lagen. 

17 §. Tillhandahållande av färdtjänst. I 1 mom. föreskrivs det om omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av mängden färdtjänst och dess regionala omfattning samt om skäliga kostnader. Vid bedömningen ska beaktas det individuella behov av att röra sig som personen med funktionsnedsättning har, annan service som står till buds och resans syfte samt en bil som personen fått till sitt förfogande eller ekonomiskt stöd som beviljats för anskaffning av en bil. 

Vid bedömningen av det individuella behov av färdtjänst som en person med funktionsnedsättning har ska personens funktionella dvs. sociala och fysiska miljö utredas bl.a. i fråga om var den service som personen anlitar och andra möjligheter att uträtta ärenden finns. Vidare bör man beakta de möjligheter som en person med funktionsnedsättning har att anlita offentlig trafik i olika slags situationer och aktiviteter och för färder till olika platser. Vid bedömningen ska det tas hänsyn till tillgängligheten i fråga om såväl trafikmedlen som omvärlden och närmiljön, var hållplatserna finns, annan service som personen med funktionsnedsättning har tillgång till samt hjälpmedel för att röra sig. 

Landskapet ska definiera det område inom vilket i paragrafen avsedd färdtjänst i huvudsak ska ordnas. Området kan bestämmas geografiskt eller funktionellt. Utgångspunkten är att färdtjänst ordnas inom den kommun där personen med funktionsnedsättning är bosatt och inom en närbelägen kommun. När landskapet definierar det funktionella området ska den ta hänsyn till den föreslagna lagens syfte att uppnå likabehandling och delaktighet för personer med funktionsnedsättning och att ordna tillräcklig service enligt individuella behov. Definitionen av det funktionella området ska ske på motsvarande sätt som enligt den gällande lagstiftningen och avsikten är inte att ändra nuvarande praxis genom bestämmelsen. 

På samma sätt som i nuläget, är landskapet skyldigt att ordna färdtjänst till skäliga kostnader. Landskapet kan inte för färdtjänst fastställa ett maximipris i eurobelopp eller resans maximala längd, utan vid bedömningen ska personens individuella behov att röra sig och andra faktorer som nämns i bestämmelsen beaktas. Bestämmelser om kostnader som orsakas personen med funktionsnedsättning föreslås i klientavgiftslagstiftningen. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om antalet resor relaterade till arbete, studier eller annan verksamhet som främjar delaktigheten. Sådana resor ska ordnas till ett antal som motsvarar det nödvändiga behovet hos personen med funktionsnedsättning. Antalet resor begränsas inte till något maximiantal per månad eller någon annan tidsgräns. 

Med nödvändiga arbetsrelaterade resor avses resor från hemmet till den plats där arbetet utförs och tillbaka, inbegripet rimliga avvikelser längs vägen. Sådana avvikelser kan t.ex. vara att ett minderårigt barn som personen med funktionsnedsättning har vårdnaden om hämtas från eller förs till dagvård eller att personen stannar för att uträtta ärenden på arbetsvägen. Resan mellan hemmet och den plats där arbetet utförs kan börja eller sluta också någon annanstans än vid arbetsgivarens verksamhetsställe. Med arbete avses förutom verksamhet i tjänste- eller anställningsförhållande också företagsverksamhet. 

Bestämmelsen ska tillämpas på motsvarande sätt också när det gäller studierelaterade resor. Som ersättning för studierelaterade resor kan ersättning betalas för resor som hänför sig till studier som leder till examen eller ett yrke eller som förbättrar personens möjligheter att få arbete eller stärker personens yrkesskicklighet och på så vis ökar hans eller hennes sysselsättningsmöjligheter. Sådana studier är också undervisning och handledning som vid specialläroanstalter ordnas för personer med funktionsnedsättning i tränings- och rehabiliteringssyfte. Intressebaserade studier berättigar inte till service som stöder rörligheten i anslutning till studierna, om det inte går att påvisa att studierna förbättrar personens möjligheter att få arbete eller stärker hans eller hennes yrkesskicklighet och därigenom ökar hans eller hennes sysselsättningsmöjligheter. 

Resor ska också ordnas till sådan verksamhet enligt någon annan lag som främjar delaktighet, till ett antal som motsvarar det nödvändiga behovet hos personen med funktionsnedsättning. Sådana resor är t.ex. resor till social rehabilitering som främjar delaktigheten och motsvarande verksamhet. 

I momentet avsedda resor kan göras inom ett område som bestäms enligt 1 kap. 9 § i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012). Enligt den bestämmelsen sträcker sig en persons pendlingsregion 80 kilometer från personens faktiska bostad.  

I 3 mom. anges ett minimiantal för resor i anslutning till fritidsverksamhet, socialt deltagande och annan verksamhet som hör till en normal livsföring. Till denna del motsvarar bestämmelsen den nuvarande lagstiftningen. 

Enligt momentet ska färdtjänst för fritidsverksamhet och socialt deltagande samt annan verksamhet som hör till normal livsföring ordnas så att personen kan göra minst 18 enkelresor per månad inom bosättningskommunen eller närkommunen. Alternativt kan personen få nämnda färdtjänst i motsvarande antal kilometer. 

Enligt det alternativet kan personen få ovannämnda resor helt eller delvis organiserade på det sättet att i stället för ett visst antal resor beviljas personen med funktionsnedsättning färdtjänst till ett visst antal kilometer som landskapets affärsverk har fastställt enligt det individuella behovet hos personen med funktionsnedsättning, oberoende av kommun- eller landskapsgränser. Vid fastställandet av antalet kilometer kan bl.a. det beaktas, hur många kilometer som samlats av de resor under fritiden som personen använt under en viss period. Personen kan alltså ha ett visst antal resor till sitt förfogande, enskilda resor och kilometrar, eller endast ett totalantal kilometrar för färdtjänst. Utöver det att det individuella behov att röra sig som en person med funktionsnedsättning har beaktas, möjliggör systemet med ett visst antal beviljade kilometrar färdtjänst också att färdtjänst används oberoende av områdesgränser på det sätt som personen väljer. Bestämmelser om klientavgifter finns i klientavgiftslagen. 

Enligt momentet kan landskapets affärsverk besluta om periodisering av färdtjänsten för att användas under högst ett års tid för i 16 § avsedd fritidsverksamhet, socialt deltagande och annan verksamhet som hör till normal livsföring. Då behöver de 18 enkelriktade resorna per månad eller motsvarande antal kilometer inte användas under en månad, utan periodiseringen kan ske under en längre tid, högst ett år. Genom detta främjas ett mer flexibelt och individuellt stöd för rörligheten. 

Enligt 4 mom. kan färdtjänster samordnas så att de utförs med samma trafikmedel. Detta motsvarar gällande praxis i flera kommuner. Samordningen av resor får inte medföra en oskälig förlängning av väntetiden eller restiden eller andra oskäliga olägenheter för personen med funktionsnedsättning eller annars stå i strid med hans eller hennes intressen. När frågan om oskäliga olägenheter bedöms ska hänsyn tas till omständigheter som påverkar personens individuella funktionsförmåga eller hans eller hennes hälsa, samt resans syfte. Personens hjälpbehov på grund av ett funktionshinder och t.ex. den hjälp av en annan person som behövs under färden kan också utgöra hinder för samordning. Det att resan tar lång tid kan i vissa fall medföra oskälig påfrestning för personen. Förvärvsarbete och studier förutsätter punktlighet och ofta det att man rör sig under rusningstid, och samordningen av resor får inte leda till oskäliga olägenheter t.ex. så att restiden förlängs. 

I högsta förvaltningsdomstolens avgörande HFD:2018:64, som det redogörs för vid det föreslagna 5 § 4 mom., hänvisas det till möjliggörande av jämlik självständig rörlighet för barn med funktionsnedsättning. 

I 5 mom. föreslås bestämmelser om rätt för en person med funktionsnedsättning att få färdtjänst för fritidsverksamhet, socialt deltagande eller annan verksamhet som hör till normal livsföring, om personen av landskapet fått en bil för eget bruk. Då har personen med funktionsnedsättning rätt till minst två enkelriktade resor i månaden, dvs. till 24 enkelriktade resor per år, om inte ett mindre antal är tillräckligt för att trygga nödvändig rörlighet för personen. Syftet med bestämmelsen är att trygga möjligheterna till deltagande för en person med funktionsnedsättning också när bilen är inne för reparation eller väglaget förhindrar användning av bilen. 

18 §. Ekonomiskt stöd. I paragrafen föreskrivs det om ekonomiskt stöd som landskapets affärsverk enligt 1 mom. ska kunna bevilja inom ramen för sin allmänna skyldighet att ordna service och som möjliggör, underlättar och stöder de dagliga sysslorna för personer med funktionsnedsättning. Genom det ekonomiska stödet ska personer med funktionsnedsättning få ersättning för kostnaderna för anskaffning av redskap och andra tekniska lösningar som de behöver för de dagliga sysslorna, för att röra sig, för att kommunicera eller för fritidsaktiviteter, som inte ingår i medicinsk rehabilitering inom hälso- och sjukvården. Ersättning för hjälpmedel och andra tekniska lösningar som ingår i medicinsk rehabilitering inom hälso- och sjukvården ska liksom för närvarande betalas med stöd av hälso- och sjukvårdslagen. Ersättning ska dessutom betalas för extra kostnader för anskaffning av särskilda kläder och specialkost. 

Landskapets affärsverk ska bevilja ekonomiskt stöd för ersättning för de kostnader som nämns i paragrafen inom ramen för de anslag som reserverats för ändamålet. 

Med stöd av bestämmelsen ska ersättning betalas för anskaffning av sådana redskap och andra tekniska lösningar som en person på grund av ett funktionshinder till följd av funktionsnedsättning eller sjukdom behöver för de dagliga funktionerna, för att röra sig, för att kommunicera och för fritidsaktiviteter. Med begreppet redskap avses i vid bemärkelse olika slags redskap, maskiner och anordningar som en person med funktionsnedsättning behöver för de dagliga funktionerna, för att röra sig, för att kommunicera och för fritidsaktiviteter och för vilka kommunen med stöd av 9 § 1 mom. i handikappservicelagen har kunnat bevilja ekonomiskt stöd för att personer med funktionsnedsättning ska klara sig hemma och utanför hemmet och kunna delta. Med andra tekniska lösningar avses olika slags lösningar som den tekniska och teknologiska utvecklingen möjliggör och som kan främja möjligheterna för personer med funktionsnedsättning att klara sig och delta. 

På samma sätt som enligt gällande lagstiftning och vedertagen rättspraxis ska landskapet sörja för att service för personer med funktionsnedsättning ordnas så att den till innehållet och omfattningen är sådan som behovet i landskapet och klientens individuella behov påkallar, och beakta behovet av service när den reserverar anslag. Eftersom det i bestämmelsen är fråga om ett anslagsbundet ekonomiskt stöd ska landskapets affärsverk, på samma sätt som enligt tillämpningspraxis för 9 § 1 mom. i den gällande handikappservicelagen, ersätta endast skäliga kostnader som kan anses nödvändiga på grund av ett funktionshinder till följd av en funktionsnedsättning eller sjukdom. 

Kommunikationsmedel som ökar möjligheterna att kommunicera, hushållsapparater som är motiverade utifrån ett funktionshinder, redskap och anordningar som behövs för hobbyer och fritidsaktiviteter samt olika slags säkerhetsredskap och säkerhetsanordningar med tillhörande tekniska lösningar är exempel på redskap och tekniska lösningar som kan ersättas enligt bestämmelsen. I bestämmelsen anges inte i detalj för vilka slags anordningar eller andra tekniska lösningar stöd ska kunna beviljas. En förutsättning är att man med hjälp av stödet kan främja lagens syfte och undanröja sådana hinder och olägenheter i de dagliga funktionerna, rörligheten, kommunikationen och fritidsaktiviteterna som ett funktionshinder medför. Den tekniska och teknologiska utvecklingen kan föra med sig nya lösningar. 

Med stöd av bestämmelsen kan det på samma sätt som enligt den nuvarande handikappservicelagen beviljas stöd för anskaffning av en bil. Stödet ska vara ett sätt att tillhandahålla det stöd för rörligheten som avses i 16 § 2 mom. i den föreslagna lagen. Bestämmelser om beviljande av stödet föreslås i 16 § 2 mom. I 2 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det om beloppet för stöd för anskaffning av bil. 

I enlighet med 9 § 1 mom. i den gällande handikappservicelagen ska personer med funktionsnedsättning, inom ramen för anslagen, få ersättning för extra klädkostnader som beror på att kläderna slits mera än normalt till följd av ett funktionshinder på grund av funktionsnedsättningen eller sjukdomen eller på grund att personen inte kan använda sådana kläder eller skor som kan köpas färdiga i butikerna. Detta kan bli aktuellt t.ex. när hjälpmedel, såsom rullstol, ortoser, stödförband och specialskor, sliter på kläderna snabbare än normalt och eventuellt också kräver speciella modifieringar av eller mönster för kläderna och skorna.  

I enlighet med 9 § 1 mom. i den gällande handikappservicelagen ska personer med funktionsnedsättning, inom ramen för anslagen, få ersättning för extra kostnader som beror på specialkost eller specialnäringspreparat som de måste använda under lång tid och regelbundet. 

I 2 mom. föreskrivs det om beloppet av de kostnader som ersätts med ekonomiskt stöd. Av kostnaderna för anskaffning av redskap och andra tekniska lösningar som en person med funktionsnedsättning behöver för de dagliga funktionerna, för att röra sig, för att kommunicera och för fritidsaktiviteter ersätts hälften. Vid bedömningen av beloppet av stöd för anskaffning av en bil tas som utgångspunkt en sådan bilmodell och utrustningsnivå som personen nödvändigt behöver på grund av ett funktionshinder till följd av en funktionsnedsättning eller sjukdom. Om personen så önskar, kan han eller hon skaffa en bättre utrustad bil, men i beloppet för stödet för anskaffning av bil beaktas endast nödvändiga kostnader till följd av funktionshindret. Det är möjligt att få stöd för anskaffning av en bil på nytt när den bil som skaffats med hjälp av det tidigare beviljade stödet inte längre motsvarar sitt syfte på grund av livslängden eller de ändrade behoven hos personen med funktionsnedsättning. Såsom kostnader beaktas de faktiska kostnaderna för anskaffning av bilen för personen med funktionsnedsättning. 

Nödvändiga ändringsarbeten av ett redskap eller andra tekniska lösningar av standardmodell som krävs på grund av funktionshindret ersätts helt med beaktande av att bestämmelsen omfattas av landskapets allmänna skyldighet att ordna service enligt det föreslagna 6 § 2 mom. Nödvändiga ändringsarbeten är sådana tekniska lösningar som gör det möjligt för en person med funktionsnedsättning att över huvud taget använda ett redskap eller en annan teknisk lösning av standardmodell. Ersättningen ska också gälla nödvändiga ändringsarbeten i en bil eller ett annat färdmedel. 

19 §. Annan service. Enligt paragrafen kan landskapet såsom service enligt den föreslagna lagen också bevilja andra former av service och ge ekonomiskt stöd som behövs för att lagens syfte ska uppnås. Landskapet har allmän skyldighet att inom anslagsramarna ordna servicen och bevilja stöd. Bestämmelsen motsvarar det som i 8 § 1 mom. i den gällande handikappservicelagen föreskrivs om sådan annan service som ska ges personer med funktionsnedsättning som behövs för att syftet med den lagen ska nås samt det som i 9 § 1 mom. i den lagen föreskrivs om ersättning för stöd som behövs för att syftet med lagen ska nås. En motsvarande bestämmelse finns också i 2 § 1 mom. 10 punkten i specialomsorgslagen. Med stöd av den bestämmelsen har man kunnat ordna annan verksamhet som behövts för specialomsorgen. Med stöd av gällande bestämmelser har man förutom de serviceformer som nämns explicit i lagen också kunnat ordna annan service och ekonomiskt stöd enligt behoven hos personer med funktionsnedsättning. 

Med annan service och ekonomiskt stöd enligt bestämmelsen kan man på samma sätt som enligt gällande lagstiftning på ett smidigt sätt komplettera den helhet av hjälp och stöd som personer med funktionsnedsättning behöver. Bestämmelsen gör det också möjligt att ta i bruk sådana serviceformer som inte nämns i lagen eller nya, oförutsedda serviceformer som behövs i framtida situationer. Landskapet ska själv få bestämma för vilka slags behov och ändamål det ordnar service och stöd enligt bestämmelsen, men utgångspunkten är lagens syfte enligt den föreslagna 1 §. Med stöd av bestämmelsen ska det vara möjligt att t.ex. erbjuda en stödperson enligt det individuella behov som en person med funktionsnedsättning har. 

3 kap. Ändringssökande

Rätten att söka ändring gäller omfattningen av de föreslagna tjänsterna och också sättet för tillhandahållandet. Valet av sättet för tillhandahållandet har direkt inverkan på hur rätten tillgodoses i praktiken och därmed på klientens rättsskydd. 

20 §.Begäran om omprövning. Begäran om omprövning föreslås vara ett obligatoriskt skede före ändringssökandet, som ses som den egentliga lagskipningen. Enligt den föreslagna paragrafen får omprövning av ett beslut i ett ärende som avses i lagen begäras hos den myndighet som avses i 130 § 2 mom. i landskapslagen på det sätt som anges i förvaltningslagen.  

Begäran om omprövning får göras hos det behöriga organet eller den behöriga tjänsteinnehavaren. I 130 § i landskapslagen föreskrivs det att begäran om omprövning av ett beslut av landskapsstyrelsen, en nämnd eller deras sektioner eller en underlydande myndighet begärs hos organet i fråga. Omprövning av ett beslut av direktionen för något av landskapets affärsverk eller dess sektioner eller en underlydande myndighet begärs hos direktionen. En begäran om omprövning av ett sådant beslut av en tjänsteinnehavare som avses i 79 § 3 mom. i landskapslagen ska avgöras av en i lag eller förvaltningsstadgan angiven tjänsteinnehavare, som inte får vara den tjänsteinnehavare som fattade beslutet. Begäran om omprövning ska behandlas skyndsamt. 

Enligt 79 § 3 mom. i landskapslagen ska landskapsfullmäktige i förvaltningsstadgan ge en tjänsteinnehavare i landskapet rätt att utöva behörighet som hör till en landskapsmyndighet bl.a. i sådana ärenden inom social- och hälsovården som gäller en individ, och i andra uppgifter som anges särskilt i lag. Beslutsfattandet i fråga om sådana ärenden som avses i denna lag hör till gruppen ärenden inom social- och hälsovården som gäller en individ. 

I omprövningsförfarandet iakttas de allmänna bestämmelserna om omprövningsförfarandet, som finns i 7 a kap. i förvaltningslagen. Enligt 49 b § i förvaltningslagen får omprövning begäras av den som ett beslut avser eller den vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet. Enligt 49 c § i förvaltningslagen ska en begäran om omprövning göras inom 30 dagar från delfåendet av beslutet. Förvaltningslagen tillämpas också på delgivning av beslut. Bestämmelser om anvisningar om hur man begär omprövning och om besvärsanvisning finns i 46 och 47 § i förvaltningslagen. Enligt de paragraferna ska anvisningar om hur man begär omprövning och besvärsanvisning alltid fogas till beslutet. Det är viktigt att beslut som fattas med anledning av begäran om omprövning motiveras, särskilt när beslutet inte ändras till följd av begäran om omprövning. 

21 §. Anförande av besvär hos förvaltningsdomstolen. På överklagande genom besvär av ett beslut som landskapets affärsverk meddelat med anledning av en begäran om omprövning tillämpas förvaltningsprocesslagen (RP 586/1996), enligt vilken besvär ska anföras inom 30 dagar från det att beslutet har delgivits. Besvärsskriften ska inom besvärstiden tillställas besvärsmyndigheten i enlighet med den allmänna bestämmelsen i 26 § i förvaltningsprocesslagen. 

22 §. Sökande av ändring i förvaltningsdomstolens beslut. Enligt bestämmelsen får förvaltningsdomstolens beslut överklagas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Rätten att söka ändring ska gälla även sättet att tillhandahålla service.  

Högsta förvaltningsdomstolen kan bevilja besvärstillstånd om det med avseende på lagens tillämpning i andra liknande fall eller för en enhetlig rättspraxis är av vikt att ärendet avgörs av högsta förvaltningsdomstolen, eller om det finns särskilda skäl för att högsta förvaltningsdomstolen ska avgöra ärendet på grund av att det i ärendet skett ett uppenbart fel, eller om det finns något annat vägande skäl för att bevilja besvärstillstånd. 

4 kap. Särskilda bestämmelser 

23 §. Avgifter för service. Den föreslagna paragrafen motsvarar gällande lydelse i 14 § i handikappservicelagen. De avgifter som tas ut för service som ordnas med stöd av den föreslagna lagen ska bestämmas enligt lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården. 

24 §. Utmätningsförbud. Ekonomiskt stöd som betalas enligt 18 § ska inte få utmätas. Sådana redskap eller tekniska lösningar för vars anskaffning det har beviljats ekonomiskt stöd enligt nämnda paragraf ska inte heller få utmätas. Paragrafen motsvarar 19 a § i den gällande handikappservicelagen. 

25 §. Ersättningar från försäkringsanstalter. I paragrafen föreskrivs det om landskapets rätt att få ersättning från en försäkringsanstalt när landskapet har ordnat service för en person med funktionsnedsättning och försäkringsanstalten ansvarar för ersättningen för kostnaderna. Bestämmelsen motsvarar det som i 15 § i den gällande handikappservicelagen föreskrivs om regressrätt. Utifrån den paragrafen har kommunerna från trafik-, patient- och olycksfallsförsäkringen kunnat återkräva kostnaderna för bl.a. serviceboende och personlig assistans för personer med svår funktionsnedsättning till följd av trafik-, patient- och olycksfallsskador. I fortsättningen har landskapet dock inte regressrätt i fråga om patientförsäkringen. Landskapets rätt till återvinning av en försäkringsanstalt ska på motsvarande sätt gälla den service enligt den föreslagna lagen som landskapet ordnat för personer med funktionsnedsättning och som omfattas av försäkringslagstiftningen. 

Inom trafikförsäkringen ersätts merkostnaderna för serviceboende med stöd av 7 § 2 mom. 7 punkten i lagen om rehabilitering (626/1991) som ersätts enligt trafikförsäkringslagen. Enligt trafikskadenämndens vedertagna praxis och försäkringsdomstolens avgörande betalas bara en del av dessa kostnader som regress till kommunen i enlighet med 15 § i handikappservicelagen. Från trafikförsäkringen ersätts extra kostnader för serviceboende till högst det dubbla beloppet av det högsta vårdbidraget (21 352 euro/år, år 2017). 

Inom olycksfallsförsäkringen ersätts merkostnaderna för serviceboende med stöd av 93 § i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar (459/2015). Till skillnad från lagen om rehabilitering som ersätts enligt trafikförsäkringslagen har beloppet av ersättning för merkostnaderna för serviceboende angetts i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Beloppet är detsamma som inom trafikförsäkringen, dvs. det dubbla beloppet av det högsta vårdbidraget (21 352 euro/år, år 2017). 

Inom trafikförsäkringen bestäms det huruvida personlig assistans är ersättningsgill enligt trafikförsäkringslagen(460/2016) och 5 kap. 2 § 1 punkten i skadeståndslagen. Ersättningsansvaret inom trafikförsäkringen begränsas av det skadeståndsrättsliga kravet på nödvändiga kostnader. Av kostnaderna för personlig assistans ersätts den del som i det enskilda fallet anses vara nödvändiga extra utgifter till följd av trafikskadan. 

Personlig assistans som beviljats för arbete och studier ersätts till landskapet till fullt belopp, om kostnaderna för arbetet och studierna överlag anses som sådana nödvändiga kostnader som enligt lag ska ersättas från trafikförsäkringen och servicen inte ordnas eller ersätts via någon annan speciallagstiftning som inte är förenad med regressrätt. Om den skadelidande förutom serviceboende också har beviljats personlig assistans för hobbyer, samhällelig verksamhet eller upprätthållande av sociala kontakter, kan ersättning för personlig assistans betalas för högst 30 timmar i månaden. 

Kostnader för personlig assistans ersätts inte från olycksfallsförsäkringen, eftersom denna förmån inte har angetts som en ersättningsgill förmån i lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Inom olycksfallsförsäkringen ingår kostnaderna till följd av behovet av en personlig assistent i den normerade ersättningen för merkostnaderna för serviceboende (merkostnader för serviceboende som ersätts från olycksfallsförsäkringen). 

26 §.Ikraftträdande. Enligt 1 mom. föreslås det att lagen träder i kraft den 1 januari 2021. 

Enligt 2 mom. upphävs genom den föreslagna lagen de nuvarande lagarna om särskild service för personer med funktionsnedsättning, dvs. specialomsorgslagen och handikappservicelagen. Bestämmelserna i specialomsorgslagen om specialomsorger oberoende av en persons vilja och om användningen av begränsningsåtgärder inom specialomsorger flyttas till den allmänna lag som är under beredning och som är avsedd att träda i kraft samtidigt med den föreslagna lagen. I samband med reformen om ordnande av social - och hälsovården och landskapsreformen övergår samkommunerna inom specialomsorgsdistrikten och deras egendom, ansvar och förpliktelser till landskapen. 

I 3 mom. föreskrivs det att om det någon annanstans i lagstiftningen hänvisas till en i 2 mom. avsedd lag, ska hänvisningen anses avse denna lag, om inte något annat föreskrivs i denna lag. 

27 §.Övergångsbestämmelser. Avsikten är att den föreslagna nya lagen om funktionshinderservice ska skapa klarhet i den lagstiftning som tillämpas på servicebehoven för personer med funktionsnedsättning. För att detta mål ska kunna nås är det inte ändamålsenligt att beslut enligt den tidigare lagstiftningen fortsätter att gälla flera år efter det att den nya lagen har trätt i kraft. 

När den föreslagna lagen träder i kraft ska sådana beslut som gäller service som meddelats med stöd av handikappservicelagen eller specialomsorgslagen fortsätta att gälla under den giltighetstid som antecknats i beslutet, eller till dess att personens servicebehov omprövas enligt den föreslagna lagen eller någon annan lag, men dock högst i två år från ikraftträdandet av den föreslagna lagen. Omprövning av servicebehovet kan alltid påbörjas på initiativ av en person med funktionsnedsättning, eller på initiativ av landskapets affärsverk när detta är förenligt med klientens förändrade servicebehov. Vid omprövningen av servicebehovet ska beaktas kontinuiteten i servicen med tanke på tillgodoseendet av de viktigaste grundläggande rättigheterna för personen t.ex. inom service som stöder boendet och inom personlig assistans. Klientavgifter för servicen tas under beslutens giltighetstid ut enligt de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av den föreslagna lagen. 

1.2  Lag om ändring av socialvårdslagen

36 §.Bedömning av servicebehovet. Det föreslås att det till paragrafen fogas vissa preciseringar som gäller personer med funktionsnedsättning och en precisering i fråga om innehållet i bedömningen av servicebehovet som gäller alla klienter, som behövs på grund av stiftandet av den föreslagna lagen om funktionshinderservice. 

Det föreslås att det till 2 mom. fogas en ny 3 punkt, enligt vilken utöver i fråga om de grupper som tidigare angetts i bestämmelsen, bedömningen av servicebehovet i fråga om de personer som avses i lagen om funktionshinderservice ska påbörjas inom den tidsfrist som anges i momentet. I brådskande fall ska bedömningen av servicebehovet påbörjas omedelbart så som det föreskrivs i 36 § 1 mom. i socialvårdslagen. I andra fall ska bedömningen av servicebehovet påbörjas senast den sjunde vardagen efter det att personen med funktionsnedsättning, hans eller hennes lagliga företrädare, en anhörig, en närstående eller någon annan person eller en myndighet har kontaktat den aktör som ansvarar för socialservicen för att utreda servicebehovet eller få service. 

Det föreslås att efter reformen av funktionshinderservicen ska bestämmelserna om bedömning av servicebehovet hos personer med funktionsnedsättning och om planering samt de allmänna bestämmelserna om tillhandahållande av service finnas i socialvårdslagen, och inte i den nya lagen om funktionshinderservice. Det är dock motiverat att på ett tillräckligt sätt säkerställa bedömningen av servicebehovet hos personer med funktionsnedsättning i den allmänna lagstiftningen och jämlikt med bl.a. äldre personer. De personer med funktionsnedsättning som avses i den föreslagna lagen garanteras bedömning av servicebehovet inom en viss tid så att innehållet motsvarar det som föreskrivs i 3 a § 1 mom. i den gällande handikappservicelagen. 

Till 4 mom. fogas en bestämmelse om att funktionsförmågan och servicebehovet för en person med funktionsnedsättning ska bedömas i fråga om omvärlden och olika närmiljöer med hänsyn till hans eller hennes hälsotillstånd, livssituation och levnadsförhållanden och förändringarna i dem. 

Det föreslagna tillägget gäller alla klientgrupper och inte endast personer med funktionsnedsättning, men när det gäller ett högklassigt genomförande av servicen och förutseendet av eventuella variationer och ändringar i servicebehovet är det särskilt till hjälp att livssituationen och levnadsförhållandena för personen med funktionsnedsättning utreds grundligt och att de ändringar som kan förväntas i dem identifieras. Livssituationen och t.ex. familjeförhållandena inverkar på behovet av service på många sätt. Exempelvis kan en yrkesverksam person och en pensionerad person ha mycket olika servicebehov. Därtill inverkar levnadsförhållandena, såsom en tillgänglig eller icke-tillgänglig boendemiljö, samt väderförhållandena på hurdan hjälp en person behöver t.ex. för att röra sig. En persons funktionsförmåga ska bedömas i hans eller hennes egen boende- och närmiljö. Exempelvis kan en person med synnedsättning eller en person som har ett funktionhinder som anknyter till de kognitiva färdigheterna eller gestaltningen klara sig utan hjälp i en bekant miljö men ha ett större behov av hjälp i en främmande miljö. Vid bedömningen av servicebehovet ska också aspekter som gäller informationens tillgänglighet beaktas. Servicebehovet minskar om personen får information i en sådan form som han eller hon förstår och då kan utnyttja bl.a. service som är riktad till alla invånare i kommunen och landskapet. 

Det föreslås att det till 5 mom. fogas en bestämmelse om att särskild vikt ska läggas vid respekten för självbestämmanderätten för barn och unga personer samt personer med funktionsnedsättning och personer som behöver särskilt stöd. Till momentet fogas också en hänvisning om att när servicebehovet hos personer med funktionsnedsättning bedöms ska dessutom bestämmelserna i den nya lagen om funktionshinderservice följas. Med detta avses bl.a. 3 § i den lagen, där det föreskrivs om stödjande av medbestämmandet och delaktigheten för personer med funktionsnedsättning. 

39 §.Klientplan. Det föreslås att en ny 10 punkt fogas till 2 mom. Enligt den nya punkten ska klientplanen i den omfattning som servicebehovet förutsätter innehålla en redogörelse för hur personens livssituation samt omvärld och närmiljö påverkar funktionsförmågan. 

Helheten av service enligt klientens faktiska behov kan planeras endast i samarbete med klienten. I planeringen av helheten ingår både att välja mellan olika serviceformer och att välja sättet att tillhandahålla service. Klientplanen ska i den omfattning som klientens servicebehov förutsätter det innehålla personens och socialarbetarens gemensamma bedömning av personens funktionsförmåga i olika situationer och närmiljöer. Om personen med funktionsnedsättning och socialarbetaren är av olika åsikt ska bådas synsätt antecknas i planen. 

Den betydelse som förutsebara förändringar har och förberedelserna inför dem ska också antecknas i klientplanen i den mån det är möjligt. Förändringarna i funktionsförmågan kan hänföra sig till personen med funktionsnedsättning själv eller till faktorer i miljön som berör honom eller henne eller till omständigheter i anslutning till ordnandet och tillhandahållandet av service. Sjukdomens framskridande eller andra förändringar i det funktionshinder som följer av en specifik funktionsnedsättning, barnets tillväxt och utveckling, byte av bostad och olika ändrings- och övergångsskeden i studier, arbete och livssituationen i övrigt är exempel på förändringar som hänför sig till personen själv. Att den som tillhandahåller service blir sjuk eller att serviceverksamheten upphör på grund av försäljning eller konkurrensutsättning är exempel på förändringar i ordnandet och tillhandahållandet av service. 

Enligt 3 mom. ska klientplanen justeras vid behov, i praktiken när det sker väsentliga ändringar i klientens servicebehov. Om klientrelationen inom socialvården pågår en längre tid, ska klientplanen vid behov justeras och kompletteras. Enligt bestämmelsen i den gällande handikappservicelagen ska klientplanen justeras om livssituationen för personen med funktionsnedsättning eller hans eller hennes funktionsförmåga, behov av hjälp eller omständigheter förändras samt också i övrigt enligt behov. Avsikten är inte att ändra denna princip fastän det inte har föreslagits särskilt att det ska föreskrivas om klientplanen för personer med funktionsnedsättning eller om justering av planen närmare än enligt denna lag. 

45 §. Beslutsfattande och verkställighet som gäller socialvården. Det föreslås att 3 mom. preciseras när det gäller motivering av beslutet. Till momentet fogas en bestämmelse om att om det görs avvikelser från den helhet av social service som antecknats i klientplanen, ska detta motiveras i beslutet. Detta förutsätts utöver det att det redan enligt gällande reglering i beslutet ska motiveras om klienten inte beviljas en viss service som han eller hon ansöker om. Personens individuella behov som fastställts vid bedömningen av servicebehovet och utarbetandet av klientplanen ska beaktas vid beslut, och beslutet ska i regel basera sig på den service som antecknats i klientplanen. Syftet med bestämmelsen är att trygga klientens deltagande vid planeringen av och beslutandet om sin egen service och beslutsfattarens möjlighet att säkerställa att klientens intresse tillgodoses i alla situationer. Bestämmelsen betonar betydelsen av bedömningen av servicebehovet och klientplanen och deras inbördes samband med beslutsfattandet och verkställigheten av beslut. 

När beslut fattas tillämpas bestämmelserna i förvaltningslagen till behövliga delar. Förvaltningslagen förutsätter att beslut motiveras. Motiveringsskyldigheten kan anses särskilt omfatta antecknande av varför personen eventuellt inte beviljas det som han eller hon ansökt om. Enligt socialvårdslagen tilldelas bedömningen av servicebehovet och uppgörandet av planen särskild vikt när det gäller socialvårdstjänster. När också bestämmelserna i klientlagen om bl.a. klientens delaktighet beaktas, är det föreslagna tillägget i paragrafen ändamålsenligt för att dessa principer och förutsättningar som tryggar klientens ställning ska iakttas på bästa möjliga sätt. 

1.3  Lagen om ändring av 13 § i lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken

13 §.Efterskänkning och sänkning av avgift. Till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket en avgift ska efterskänkas för ett barn som får småbarnspedagogik som en del av träning och stöd enligt 7 § i lagen om funktionshinderservice. Enligt klientavgiftslagen är service enligt lagen om funktionshinderservice avgiftsfri för användaren, men då olika aktörer svarar för ordnandet av funktionshinderservicen och småbarnspedagogiken är det motiverat att uttryckligen föreskriva om saken i lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken. Målet är att samla alla bestämmelser om småbarnspedagogik i lagen om småbarnspedagogik och lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken. Det att saken uttryckligen regleras i lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken förtydligar förfarandet. Kommunen kan inte ta ut en avgift av ett barn som fått ett beslut om service enligt lagen om funktionshinderservice. Kommunen och landskapet avtalar om en ersättning, och detta förutsätter inga åtgärder av klienten.