7.1
Strafflagen
1 kap.
Om tillämpningsområdet för finsk straffrätt
7 §.Internationella brott.
Det föreslås att ändringarna i paragraferna om terroristbrott i det nya 34 a kap. tas i beaktande i 3 mom. 3 och 4 punkten. I de föregående punkterna konstateras fortsättningsvis att finsk lag tillämpas oberoende av lagen på gärningsorten även på människohandel och grov människohandel (1 punkten) och brott som är straffbara enligt 34 a kap. (2 punkten) som har begåtts utanför Finland.
Enligt den ändrade 3 punkten i 3 mom. är rån, grovt rån, utpressning och grov utpressning som har begåtts i syfte att begå ett brott som avses i 34 a kap. 2 eller 3 § internationella brott. Enligt den ändrade 4 punkten förfalskning eller grov förfalskning som har begåtts i syfte att begå ett brott som avses i det nya 34 a kap. 2 § 1 mom. 2–9 punkten eller 2 eller 3 mom. eller i det nya 34 a kap. 3, 6, 10 eller 12 § är internationella brott.
I 3 mom. ändras 3 och 4 punkten så att de motsvarar den ändrade paragrafnumreringen i det nya 34 a kap. En ändring jämfört med den gällande regleringen är att det i 4 punkten också hänvisas till 34 a kap. 2 § 1 mom. 9 punkten, som inte anges i den gällande bestämmelsen. Till den punkten flyttas dråp som begåtts i terroristiskt syfte från gällande 34 a kap. 1 § 1 mom. 8 punkten, som i det nya momentet gäller grov våldtäkt mot barn som begåtts i terroristiskt syfte. Det tas också i beaktande att bestämmelsen om grovt skjutvapenbrott placeras i ett separat moment i 34 a kap. 2 §. Dessutom tas det i beaktande att 3 punkten i gällande 34 a kap. 2 § om förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte inte ingår i 4 § om förberedelse till terroristbrott i det nya 34 a kap. I nuläget är rån, grovt rån, utpressning och grov utpressning, förfalskning eller grov förfalskning som har begåtts i syfte att begå ett brott enligt den punkten internationella brott enligt 3 mom. 3 och 4 punkten.
Att terroristbrott och terroristiska brott som främjar begåendet av dem tas in i 3 mom. 2−4 punkten innebär att de brotten kan behandlas i straffprocessen i Finland oberoende av t.ex. gärningsmannens medborgarskap, gärningsorten och gärningsortens lagstiftning. Bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen anger de finska domstolarnas behörighet i brottmål, men i praktiken baserar sig också förundersökningsmyndigheternas och åklagarens territoriella behörighet på bestämmelserna i det kapitlet. Bestämmelserna i kapitlet gör det möjligt men inte obligatoriskt att lagföra ett brott i Finland. I avsnitt 2.2.5 behandlas förundersökningslagens 3 kap. 8 § 1 mom. om undersökning i Finland av ett brott som misstänks ha begåtts utomlands och åtalsförordnande enligt strafflagens 1 kap. 12 § i samband med sådana brott. Momentet utgår från att det ska vara ändamålsenligt att undersöka ett brott som begåtts utomlands i Finland under de förutsättningar som framgår närmare av momentet.
34 kap.
Om allmänfarliga brott
12 §.Finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse.
Bestämmelserna om vissa finansieringsbrott, som nu finns i 34 a kap. 5 § 2 mom., flyttas till samma plats som den paragraf som upphävdes 2003. På grundval av konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism kriminaliseras i det momentet som finansiering av ett terroristbrott finansiering av vissa brott som avses i konventioner som anses motverka terrorism. Samtidigt ändras brottsbeteckningen för dessa finansieringsgärningar.
Bakgrunden till att bestämmelserna flyttas behandlas i avsnitt 2.5.4.9. I det här sammanhanget gäller det att betona att det inte förutsätts någon koppling till ett terroristiskt syfte och skada enligt 2 § 1 mom. i det nya 34 a kap. för att finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse ska vara straffbart. Det här är, utöver tydligare reglering, en viktig orsak till att bestämmelserna flyttas.
Enligt förslaget ändras bestämmelserna när de flyttas till ett annat kapitel så att det enligt 1 mom. är straffbart att direkt eller indirekt tillhandahålla eller samla in tillgångar för ett av de brott som avses. Enligt 5 § 2 mom. i det gällande 34 a kap. handlar gärningsmannen för att finansiera eller med vetskap om att tillgångarna ska användas till att finansiera ett brott. I det nya 34 a kap. uttrycker formuleringen ”för begående av” ett brott att gärningsmannen kan handla för att främja ett eget kommande brott men också ett brott som en annan eller andra kommer att begå. Ändringens syfte är inte i det här fallet att utvidga området för straffbarhet eftersom också den gällande lagstiftningen kan tolkas på det sättet. En person som handlar för begående av dessa brott handlar i finansieringssyfte eller med vetskap enligt de gällande bestämmelserna.
När paragrafen om finansiering av terrorism stiftades och ändrades behandlades frågan om vilka brott det enligt paragrafen är straffbart att finansiera ingående i förarbetena till lagen (RP 43/2002 rd, s. 25/II−28 och RP 188/2002 rd, s. 54/II−56). De aspekterna av bestämmelsernas innehåll har inte bedömts på nytt i det här sammanhanget.
Med hänsyn till de omständigheter som tagits upp föreskrivs det i 1 mom. att den gör sig skyldig till finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse som direkt eller indirekt tillhandahåller eller samlar in tillgångar för
1) tagande av gisslan eller kapning,
2) sabotage, grovt sabotage eller förberedelse till allmänfarligt brott, när de ska anses som sådana brott som avses i internationella konventionen om bekämpande av bombattentat av terrorister (FördrS 60/2002),
3) sabotage, trafiksabotage, grovt sabotage eller förberedelse till allmänfarligt brott, när de ska anses som sådana brott som avses i konventionen om förebyggande av olagliga handlingar mot säkerheten inom den civila luftfarten (FördrS 56/1973), protokollet för bekämpande av våldsbrott på flygplatser som används för civil luftfart i internationell trafik (FördrS 43/1998), konventionen för bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet (FördrS 11/1999) eller i protokollet om bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln (FördrS 44/2000),
4) kärnladdningsbrott, äventyrande av andras hälsa, grovt äventyrande av andras hälsa, straffbar användning av kärnenergi eller en annan straffbar gärning som riktar sig mot ett kärnämne eller som utförs med hjälp av ett kärnämne, när de ska anses som sådana brott som avses i konventionen om fysiskt skydd av kärnämne (FördrS 72/1989), eller
5) mord, dråp, dråp under förmildrande omständigheter, grov misshandel, frihetsberövande, grovt frihetsberövande, grov människohandel, tagande av gisslan eller grovt brott mot offentlig frid eller hot om dem, när gärningen riktar sig mot en person som avses i konventionen om förebyggande och bestraffning av brott mot personer, som åtnjuter internationellt skydd, bland dem diplomatiska representanter (FördrS 63/1978).
När det gäller rekvisitet ”direkt eller indirekt tillhandahåller eller samlar in tillgångar” följs det som tidigare har konstaterats i motiveringen till bestämmelserna om finansiering av terrorism och finansiering av ett terroristbrott (utöver de ovannämnda regeringspropositionerna särskilt RP 135/2020 rd som uttryckligen gäller brott för finansiering av terrorism). Nedan beskrivs de motiveringarna i den mån de är relevanta. Dessa motiveringar kan också tillämpas på finansiering av brott för terrorism (10 § i det nya 34 a kap.) och finansiering av terrorism (11 § i det nya 34 a kap.), där samma del av rekvisitet används.
Sätten att finansiera ett brott som avses i en internationell överenskommelse är fortfarande att tillhandahålla och att samla in tillgångar. Att tillhandahålla tillgångar kan t.ex. vara att ge sina egna pengar till den som begår brotten. Att samla in tillgångar kan vara att ordna en regelrätt insamling, men också att endast samla in tillgångar från en enda person eller aktör. Det kan bli straffbart som indirekt tillhandahållande eller insamling av tillgångar att t.ex. tillhandahålla tillgångar till någon annan med vetskap om att den personen kommer att överlåta dem till en tredje aktör som tänker begå ett brott som avses i en internationell överenskommelse. Om den som finansierar själv kommer att begå brottet kan finansieringsbrottet i praktiken endast bestå av att samla in tillgångar.
Med tillgångar avses i det här sammanhanget all slags egendom som har ett ekonomiskt värde. När finansiering av terrorism kriminaliserades hänvisades det till definitionen i artikel 1 i konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism, där det anges att ”tillgångar” avser egendom av alla slag, såväl materiell som immateriell och såväl lös som fast egendom, oberoende av det sätt på vilket den har förvärvats, rättsliga handlingar och instrument i vilken form det vara må, inklusive elektronisk eller digital, som utgör bevis på äganderätt till eller intresse i sådan egendom, innefattande, men inte begränsat till, banktillgodohavanden, resecheckar, bankcheckar, betalningsorder, aktier, värdepapper, obligationer, dragna växlar och kreditiv. Vissa exempel som anges i definitionen är inte nödvändigtvis längre särskilt aktuella, men generellt är definitionen fortfarande användbar.
Enligt 1 mom. ska gärningsmannen handla för ett visst brott. Också till den delen tillämpas i stor utsträckning den tidigare motiveringen. Enligt den ska gärningsmannens syfte eller vetskap riktas mot finansiering av ett visst brott som anges i momentet. Det brott som finansieras behöver dock inte specificeras detaljerat t.ex. med en tidpunkt, ett mål, en plats, ett gärningssätt eller någon annan motsvarande omständighet. Det närmare sättet för genomförandet av det brott som finansieras eller genomförandet överlag är beroende av det senare händelseförloppet. Paragrafen lämpar sig naturligtvis också för sådana situationer där alla detaljer kring förövandet av det brott som finansieras är kända redan när finansieringsbrottet begås. Den avsikt eller vetskap som gärningsmannen förutsätts ha när det gäller att handla uttryckligen för att ett brott ska begås utesluter straffbarhet när tillgångar tillhandahålls i ett godtagbart syfte, t.ex. för en humanitär insamling. Det kan vara fråga om att en person handlar för att finansiera såväl sitt eget brott som en annan persons eller andra personers kommande brott.
Finansiärens avsikt eller vetskap vid den tidpunkt då tillgångarna tillhandahålls eller samlas in är avgörande för gärningens straffbarhet. Vad som händer med tillgångarna eller hur de används efter att de tillhandahållits eller samlats in har ingen betydelse för finansieringsgärningens straffbarhet. Det aktuella brottets straffbarhet förutsätter inte att de tillgångar som tillhandahålls eller samlas in används för att begå ett brott som avses i en internationell överenskommelse eller att de över huvud taget används för något ändamål. Om finansiärens syfte eller vetskap gäller begående av något av de brott som anges i punkterna i 1 mom. men den som får tillgångarna använder dem för att begå något annat brott än ett sådant som anges i 1 mom. är det fortfarande fråga om finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse.
Avsikten eller vetskapen hos den som tillhandahåller eller samlar in tillgångar kan också gälla finansiering av flera brott som avses i en internationell överenskommelse. Då tillämpas de allmänna bedömningsprinciper som lämpar sig för situationer som avser sammanträffande av brott. Om en person finansierar flera brott som avses i en internationell överenskommelse kan det i vissa fall på grund av det inbördes sambandet mellan dessa brott vara motiverat att anse att det är fråga om finansiering av ett enda brott som avses i en internationell överenskommelse. Även till dessa delar följs det s.k. naturliga synsättet (t.ex. HD 2018:17, punkt 10 och de rättskällor som nämns där). Vid bedömningen av antalet finansieringsgärningar ägnas särskild uppmärksamhet åt gärningarnas tidpunkter och frågan om verksamheten varit sammanhängande eller gärningarna klart åtskilda. I sista hand bedöms dock kopplingen mellan finansieringsgärningarna och kopplingens betydelse från fall till fall.
Bestämmelsen i gällande 34 a kap. 5 § 4 mom. är en subsidiaritetsklausul som anger att gärningsmannen inte döms för finansiering av ett terroristbrott om gärningen utgör brott enligt 1 mom. 1–5 punkten eller försök till eller medverkan till ett sådant brott eller utgör brott enligt 1, 2 eller 4 b §, eller om strängare straff för gärningen bestäms på något annat ställe i lag. Subsidiaritetsklausulen ändrades inte när gällande 34 a kap. 5 § ändrades, och därför anges fel moment i hänvisningen till punkterna.
I avsnitt 2.5.4.6 behandlas subsidiaritetsklausuler som ingår i straffbestämmelserna för terroristbrott. I det sammanhanget går man in för att när det är möjligt frångå subsidiaritetsklausuler som är kopplade till de allmänna principer som följs inom straffrätten, och vid behov redogöra för det inbördes förhållandet mellan straffbestämmelserna endast i motiveringen. En sådan lagstiftningslösning förenklar bestämmelserna i 34 a kap. och gör på det sättet regleringen tydligare. Dessa synpunkter gäller också bestämmelserna om finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse och som placeras i denna paragraf.
Att subsidiaritetsklausulen stryks innebär ändå inte att det som konstateras där saknar betydelse. I samband med finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse kan finansieringsgärningen vara en så väsentlig del av det finansierade och fullbordade brottet att den som tillhandahåller eller samlar in tillgångarna kan betraktas som gärningsman eller medgärningsman till brottet eller ett straffbart försök till brottet. Då döms den som begått finansieringsgärningen inte särskilt för finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse. Detsamma gäller andra former av medverkan enligt 5 kap. (medelbart gärningsmannaskap, anstiftan och medhjälp). Särskilt när det gäller medhjälp enligt 6 § i det kapitlet bör det konstateras att många olika slags handlingar som främjar en annan persons brott kan vara straffbar medhjälp, och att finansiering av begående av ett brott i vissa fall kan betraktas som medhjälp. En förutsättning för att medhjälp ska vara straffbart är att det brott eller det straffbara försök som medhjälpen främjar faktiskt begås, vilket inte förutsätts för att finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse ska vara straffbart.
I de situationer som nämns i föregående stycke kan gärningsmannen dömas för ett brott som har en lindrigare straffskala än finansieringsbrottet. Det bör dock noteras att straffet för finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse ska anpassas till allvarlighetsgraden för det brott som finansieringen främjar och det straff som eventuellt döms ut för det brottet.
Straffbestämmelsen om finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse är en specialbestämmelse som gäller ett visst slags brott som främjar begåendet av ett annat brott. Den har ett eget tillämpningsområde i den mån att det antagligen inte kommer att uppstå någon sådan relevant överlappning mellan straffbestämmelser som förutsätter att strängheten för de straff som föreskrivs för olika brott jämförs i enlighet med gällande 34 a kap. 5 § 4 mom. Vid en jämförelse med bestämmelserna i 34 a kap. måste man särskilt beakta att straffbarheten för finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse inte förutsätter någon koppling till ett terroristiskt syfte eller skada enligt 2 § 1 mom. i det nya 34 a kap. och att finansiering av brott för terrorism som kriminaliseras i 10 § i det nya 34 a kap. gäller endast finansiering av brott som kriminaliseras i det kapitlet.
Enligt 1 mom. kan för finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse dömas ut fängelse i minst fyra månader och högst åtta år. Straffskalan motsvarar straffskalan för en gärning enligt gällande 34 a kap. 5 § 2 mom. Den vida straffskalan baserar sig fortsättningsvis på att finansieringsgärningen kan begås på många sätt som är klandervärda i olika grad, och att allvarlighetsgraden för de brott som finansieras och avses i internationella överenskommelser varierar betydligt.
Straffet bestäms i enlighet med bestämmelserna i 6 kap. för detta brott och för brott i 34 a kap. Enligt den allmänna principen i 6 kap. 4 § är utgångspunkten det konkreta brottets straffvärde, som beror på hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt. När straffet bestäms för ett finansieringsbrott kan relevanta aspekter vara t.ex. finansieringens varaktighet, det totala beloppet av tillgångar som tillhandahållits eller samlats in samt i samband med de omständigheterna tillgångarnas betydelse för att främja begåendet av brottet.
När straffet bestäms gäller fortfarande i stor utsträckning det som konstateras i tidigare lagberedningsarbeten (RP 43/2002 rd, s. 27/II och RP 188/2002 rd, s. 56). På skalans undre kant ligger gärningar som i sin mest typiska form handlar om att i litet format, men uppsåtligt ge egna tillgångar till kretsar som begår brott som avses i internationella överenskommelser. Det går inte alltid att dra långtgående slutsatser utifrån beloppet av tillgångar som är förknippade med ett finansieringsbrott, eftersom man i vissa fall också med små tillgångar kan främja även de allvarligaste brotten på ett avgörande sätt. Utgångspunkten är att finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse kan betraktas som ett klandervärt och allvarligt brott. Den övre delen av straffskalan kan bli tillämplig förutom när allvarliga brott finansieras också t.ex. när finansiärens verksamhet närmar sig delaktighet i det brott som finansieras.
Straffskalan för finansieringsbrott är inte avsedd att tillämpas i hela sin omfattning på alla brott som finansieras. Straffet ska anpassas till det brott som finansieras och vid straffmätningen ska straffhotet för det brott som finansieras tas i beaktande. Det straff som döms ut för finansieringsbrott ska också stå i så rätt proportion som möjligt till det straff som eventuellt döms ut för det brott som finansieringen främjar. Eftersom finansiering är av samma karaktär som medhjälp kan man betrakta straffet för medhjälp till det brott som finansieras som riktgivande.
Minimistraffet för finansieringsbrott kan i vissa fall visa sig vara för strängt. I enlighet med bestämmelserna i 6 kap. i denna lag är det möjligt att döma ut ett straff som underskrider minimistraffet enligt straffskalan, döma ut böter även om det inte finns på straffskalan och även låta bli att döma ut ett straff. Avsikten är dock att de alternativen ska användas i exceptionella fall, vilket framgår av bestämmelserna och de uttalanden som förtydligar tolkningen. I princip accentueras i fråga om terroristiska brott att avvikelser från straffskalan är exceptionella, eftersom dessa brott är särskilt farliga.
Bestämmelser om lindrigare straffskala finns i 6 kap. 8 §. Enligt 1 mom. i den paragrafen bestäms straffet enligt en lindrigare straffskala t.ex. om brottet har begåtts under omständigheter som nära påminner om omständigheter vilka leder till tillämpning av ansvarsfrihetsgrunder, eller om det på grunder som nämns i 6 eller 7 § eller på andra exceptionella grunder finns särskilda skäl, som ska nämnas i domen.
Enligt 6 och 7 § som det hänvisas till i 6 kap. 8 § 1 mom. är lindringsgrunder och skälighetsgrunder för ett straff bl.a. att betydande påtryckning eller hot eller någon annan liknande omständighet har medverkat till att brottet begåtts, de andra följder som brottet har lett till eller domen medför för gärningsmannen samt om en anmärkningsvärt lång tid har förflutit sedan brottet begicks. I förarbetena till lagen (RP 44/2002 rd, s. 207/I) konstateras om andra särskilda skäl som har exceptionella grunder och ska nämnas i domen att det kan finnas ett behov av att döma ut ett lindrigare straff än vad som anges i straffskalan i det gränsland där de allmänna ansvarsförutsättningarna nästan är tillämpliga.
Om det föreskrivna strängaste straffet för ett brott är fängelse på viss tid, kan domstolen enligt 6 kap. 8 § 4 mom. i fall som avses i den paragrafen döma till böter i stället för fängelse, om det finns särskilt vägande skäl för detta. I sitt avgörande HD 2022:67 konstaterade högsta domstolen (punkt 15) att bestämmelsen i 6 kap. 8 § 4 mom. är avsedd att tillämpas när ett fängelsestraff som också den lindrade skalan för en paragraf förutsätter inte kan anses skäligt i det enskilda fallet på grund av väsentligt avvikande omständigheter i samband med gärningen eller gärningsmannen. En sådan situation kan uppstå t.ex. om en eller flera lindringsgrunder som anges i lagen är förknippade med sådana drag i det enskilda fallet som starkt talar för ett bötesstraff i stället för fängelse.
I 6 kap. 12 § finns bestämmelser om förutsättningarna för domseftergift, bl.a. att brottet ska anses ringa med hänsyn till hur skadligt det är eller gärningsmannens skuld sådan den framgår av brottet utifrån en helhetsbedömning.
Enligt 2 mom. är försök till finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse straffbart, vilket motsvarar gällande 34 a kap. 5 § 3 mom. Till den delen tillämpas bestämmelserna om försök i 5 kap. Enligt 5 kap. 1 § 2 mom. har en gärning i regel framskridit till ett försök när gärningsmannen har börjat begå brottet (vidtagit åtgärder för att fullborda brottet) och då åstadkommit fara för att brottet fullbordas. När det gäller tillhandahållande av tillgångar kan det vara fråga om ett försök till brott om tillgångarna inte ännu har nått den som begår det brott som finansieras. När det gäller insamling kan det handla om ett försök om gärningsmannen har vidtagit insamlingsåtgärder med avsikten att de insamlade medlen senare ska skickas till den som begår det brott som finansieras.
13 §. Straffansvar för juridiska personer.
Finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse fogas till paragrafen som ett brott som omfattas av juridiska personers straffansvar. I nuläget är finansiering av det brottet straffbart som finansiering av ett terroristbrott med stöd av strafflagens 34 a kap. 5 § 2 mom. och omfattas av straffansvaret för juridiska personer med stöd av 8 § 1 mom. i det kapitlet. Kopplingen av straffansvaret för juridiska personer till det brottet grundar sig på artikel 5.1 i konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism, som förpliktar konventionsstaterna att ställa juridiska personer till ansvar, vilket i Finland genomförs med straffansvaret för juridiska personer.
34 a kap.
Om terroristiska brott
Kapitlets rubrik ändras eftersom de brott som avses i 2 § (brott som begåtts i terroristiskt syfte) och 3 § (brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte) ska heta ”terroristbrott”. I nuläget gäller rubriken terroristbrott alla brott som kriminaliseras i kapitlet. Kapitlets rubrik betonar att inte bara de brott som kriminaliseras i 2 och 3 § och benämnts terroristbrott är relaterade till terrorism, utan också de andra brott som ingår i kapitlet och som främjar dessa brott. Dessa terminologiska lösningar gör det lättare att få en uppfattning av bestämmelserna i kapitlet.
1 §.Definitioner.
En paragraf med definitioner placeras i början av kapitlet. I det gällande kapitlet finns definitionerna i 6 § efter straffbestämmelserna, där definitionerna normalt finns i strafflagen. Den nya placeringen av definitionerna bedöms göra det lättare att uppfatta kapitlets bestämmelser som helhet. Enligt paragrafen avses i detta kapitel med
1) terroristbrott
ett brott som är straffbart enligt 2 eller 3 §,
2) terroristiskt syfte
gärningsmannens syfte att genom sin gärning
a) injaga allvarlig fruktan hos en befolkning,
b) obehörigen tvinga regeringen eller någon annan myndighet i en stat eller en internationell organisation att göra, tåla eller underlåta att göra något,
c) obehörigen upphäva eller ändra en stats konstitution eller allvarligt destabilisera en stats rättsordning eller tillfoga statsekonomin eller de grundläggande samhällsstrukturerna i en stat synnerligen stor skada, eller
d) tillfoga en internationell organisations ekonomi eller de övriga grundläggande strukturerna i en sådan organisation synnerligen stor skada,
3)
internationell organisation
en mellanstatlig organisation eller en organisation som på grund av sin betydelse och internationellt erkända ställning kan jämställas med en sådan,
4)
terroristgrupp
en strukturerad grupp, inrättad för en viss tid, bestående av minst tre personer, som handlar i samförstånd för att begå terroristbrott.
Jämfört med bestämmelserna i 6 § i det gällande kapitlet är 1 punkten ny. Definitionen av ”terroristbrott” införs eftersom en enhetlig benämning på brott som begåtts i terroristiskt syfte och brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte förtydligar bestämmelserna så att man kan slopa hänvisningarna till paragraferna i början av kapitlet, som används i de senare paragraferna i det gällande kapitlet och har upplevts som problematiska. Detta är också förenligt med att benämningen ”terroristbrott” (på engelska ”terrorist offences”) används i internationella förpliktelser och flera staters lagstiftning för brott som enligt förslaget kriminaliseras i 2 och 3 § i detta kapitel. Definitionen av terroristbrott täcker också försök i fråga om brott som begåtts i terroristiskt syfte och brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte.
Terroristiskt syfte
I 2 punkten anges samma definition av ”terroristiskt syfte” som i 6 § 1 mom. i det gällande kapitlet. Definitionen grundar sig på rambeslutet från 2002. Bakgrunden till detaljerna i bestämmelsen behandlas i avsnitt 2.1.1.
Definitionen av terroristiskt syfte kännetecknas liksom de övriga bestämmelserna i kapitlet av att den inte är bunden till någon ideologi. Enligt bestämmelsernas neutrala formulering och motivering gäller de brott som kriminaliseras i kapitlet inte några särskilda religiösa eller ideologiska strömningar. Därmed behöver man inte kunna påvisa någon ideologi bakom gärningarna. När det gäller innehållet i definitionen av terroristiskt syfte är motiveringen i samband med att definitionen infördes fortfarande relevant (RP 188/2002 rd, s. 57−60) och utgör grunden till mycket av det som konstateras nedan.
Definitionen av en gärnings terroristiska syfte är av central betydelse för kapitlet. Definitionens existens gör att brott enligt 2 och 3 § ska bestraffas strängare än motsvarande brott som begåtts utan sådant syfte. Dessutom påverkar definitionen av terroristiskt syfte kapitlets alla andra brott som främjar begåendet av terroristbrott. Enbart terroristiskt syfte räcker fortfarande inte för att ett brott ska vara ett sådant som avses i 2 eller 3 §. Gärningen ska enligt de paragraferna dessutom vara ägnad att allvarligt skada ett land eller en internationell organisation.
I synnerhet de föreslagna underpunkterna b och c innehåller mål som kan eftersträvas också på annat sätt än genom terroristisk verksamhet. Det är viktigt att skilja mellan terrorism och verksamhet som sker genom utövande av allmänt erkända grundläggande fri- och rättigheter. Detta gäller t.ex. församlingsfriheten, föreningsfriheten och yttrandefriheten.
Definitionen av terroristiskt syfte grundar sig på rambeslutet från 2002. Enligt det uttalande som rådet godkände i samband med behandlingen av rambeslutet förefaller det som om t.ex. ett brott enligt 2 § som begåtts i samband med en demonstration åtminstone inte i vanliga fall kan betraktas som begånget i terroristiskt syfte, även om demonstrationens syfte är att t.ex. tvinga en regering till något. I samband med att rambeslutet genomfördes ansåg man att denna regel dock inte torde kunna anses helt absolut, utan att vikt också måste läggas vid gärningens art. När egendom skadas eller förstörs i samband med en sådan demonstration måste det bedömas på annat sätt än när t.ex. regeringen tas som gisslan i samband med en demonstration. Åtminstone om ett brott begånget i samband med en demonstration är mycket allvarligt och motsvarar definitionen av brott som begåtts i terroristiskt syfte, torde det kunna betraktas som ett brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 2 §. När ett terroristiskt syfte saknas blir straffbara gärningar i samband med demonstrationer straffbara som andra brott än brott enligt detta kapitel.
Frågan om terroristiskt syfte kan bli aktuell också i samband med arbetskonflikter. Syftet med exempelvis en strejk kan vara att tvinga regeringen att göra något. I samband med att rambeslutet från 2002 genomfördes ansåg man i fråga om sabotage enligt 34 kap. 1 § 2 mom. och med hänvisning till regeringens proposition RP 94/1993 rd att ingripande i ett produktions-, distributions- eller datasystems funktion i anslutning till en strejk eller annan arbetskonflikt inte kan betraktas som ett brott som begåtts i terroristiskt syfte. Om det däremot i samband med en arbetskonflikt utförs sådant sabotage där man inte tillämpar det momentets krav på att ingripandet ska ske obehörigen (t.ex. uppsåtligt anläggande av en eldsvåda eller sprängning), och om gärningen har utförts i terroristiskt syfte och även är ägnad att allvarligt skada ett land, kan sabotaget anses som ett brott som begåtts i terroristiskt syfte. Samma bedömning kan t.ex. också gälla brott mot person som begåtts i samband med en strejk, om de i övrigt motsvarar definitionen av brott som begåtts i terroristiskt syfte.
Enligt 2 punkten underpunkt a har gärningsmannen ett terroristiskt syfte om avsikten är att injaga allvarlig fruktan hos en befolkning. Den fruktan som avses i underpunkten är en hos befolkningen utbredd och befogad rädsla för att privata intressen (såsom liv, hälsa, frihet, fysisk integritet, egendom eller hemfrid) eller samhälleliga intressen (såsom statsförfattningen eller miljön) är i fara. Hur utbredd fruktan ska vara för att gälla en befolkning avgörs från fall till fall. En sådan allvarlig fruktan kan uppstå om offer objektifieras och instrumentaliseras för att uppnå allmännare mål och åstadkomma en psykologisk effekt. Den allvarliga fruktan som avses i underpunkten behöver inte gälla ett stort antal människor. Även om det konkreta målet för ett brott som begåtts i terroristiskt syfte kan vara en liten grupp människor eller i exceptionella fall till och med en enskild person kan gärningen ge upphov till en utbredd allvarlig fruktan med de känslor av otrygghet den medför.
Enligt 2 punkten underpunkt b har gärningsmannen ett terroristiskt syfte om avsikten är att obehörigen tvinga regeringen eller någon annan myndighet i en stat eller en internationell organisation att göra, tåla eller underlåta att göra något. Den stat som avses kan också vara en annan stat än Finland. I detta sammanhang kan ett brott som ingår i kapitlet och som begåtts i ett annat land komma att behandlas i Finland eftersom brotten i kapitlet är internationella brott.
Tvingande enligt 2 punkten underpunkt b ska alltså ske obehörigen. När rambeslutet från 2002 genomfördes konstaterades det att tvingandet kan vara helt berättigat t.ex. om det är fråga om en ekonomisk, militär eller annan sanktion som godkänts i Förenta nationerna eller annars i tillbörlig ordning internationellt. I synnerhet militära men också ekonomiska sanktioner kan medföra skada för invånarna i den stat som är föremål för sanktionerna, eller åtminstone fara för liv och hälsa. Eftersom tvingande i sådana fall dock inte är obehörigt, kan äventyrande av eller fara för liv och hälsa till följd av sanktioner inte betraktas som terroristbrott. Enligt vad som konstaterats tidigare omfattar avgränsningen av brott som begåtts i terroristiskt syfte inte vissa militära handlingar, på grund av internationella konventioner som gäller terrorism. Inte heller biståndsverksamhet enligt internationell humanitär rätt har ett terroristiskt syfte.
En myndighet som avses i 2 punkten underpunkt b kan också vara t.ex. en kommunal myndighet. Visserligen kan en åtgärd som riktar sig mot den endast i mycket exceptionella fall uppfylla det allmänna villkoret i 2 § 1 mom. att gärningen ska vara ägnad att allvarligt skada ett land eller en internationell organisation. Den förutsättningen kan t.ex. anses saknas om en kommunal tjänsteman tvingas bevilja den som uttalar hotet en förmån.
Enligt 2 punkten underpunkt c har gärningsmannen ett terroristiskt syfte om avsikten är att obehörigen upphäva eller ändra en stats konstitution eller allvarligt destabilisera en stats rättsordning eller tillfoga statsekonomin eller de grundläggande samhällsstrukturerna i en stat synnerligen stor skada. Med konstitution avses lagar som reglerar behörighet, val och beslutsfattande åtminstone i fråga om de högsta statsorganen. I de lagar som ingår i konstitutionen kan också ingå bestämmelser t.ex. om medborgarnas grundläggande fri- och rättigheter och rättsställning i övrigt i förhållande till staten. Med ändring av konstitutionen avses i detta sammanhang också att den ändras delvis. Definitionen av terroristiskt syfte omfattar inte normal politisk verksamhet.
En central del av statens rättsordning utgörs i sin tur av rättsnormerna, som styr medborgarnas beteende. Eftersom den stat som avses i 2 punkten underpunkt c kan vara någon annan än Finland, kan det på basis av underpunkten bli aktuellt att bedöma verksamhet som riktar sig mot en stat med ett diktatoriskt eller annars odemokratiskt styre. När rambeslutet från 2002 genomfördes betonades vikten av de skäl och rådets uttalanden som gällde tolkningen av rambeslutet. Där betonas de allmängiltiga värdena mänsklig värdighet, frihet, jämlikhet och solidaritet, respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt de gemensamma principerna om demokrati och om rättsstaten. Terrorismen är en av de allvarligaste överträdelserna av dessa principer. Lagstiftningen mot terrorism är avsedd att skydda rättsstaten och ett demokratiskt samhälle, och den aspekten påverkar också hur definitionen av terroristiskt syfte tolkas.
Enligt den tolkning som antogs när rambeslutet från 2002 genomfördes betraktas åtgärder som vidtas av rörelser verksamma i odemokratiska och totalitära samhällen och som syftar till att åstadkomma en rättsstatlig och demokratisk samhällsordning inte som brott som begåtts i terroristiskt syfte. Detta innebär inte att dessa gärningar inte skulle kunna vara brott som ska bedömas enligt andra bestämmelser.
Statsekonomin kan tillfogas synnerligen stor skada enligt 2 punkten underpunkt c t.ex. genom en åtgärd som har till följd att statens skatteintäkter drastiskt sjunker. Om t.ex. bank- och betalningssystemet lamslås kan det också tillfoga statsekonomin sådan skada som avses här. Grundläggande samhällsstrukturer är utgående från sammanhanget sådana som på grund av sin betydelse kan jämställas med konstitutionen, rättsordningen eller statsekonomin. Grundläggande samhällsstrukturer kan åtminstone vara statens socialskydds-, hälsovårds- och utbildningssystem. Åtminstone i stater där religionen spelar en framträdande roll kan också kyrkan eller en motsvarande institution utgöra en sådan grundläggande samhällsstruktur som avses i detta sammanhang. Den skada som avses i 2 punkten underpunkt c kan vara synnerligen stor antingen på grund av sin omfattning eller sin långvarighet eller båda orsakerna bedömda som en helhet. För att en skada ska vara stor ska den förstöra eller allvarligt destabilisera den struktur den drabbar.
Enligt 2 punkten underpunkt d har gärningsmannen ett terroristiskt syfte om avsikten är att tillfoga en internationell organisations ekonomi eller de övriga grundläggande strukturerna i en sådan organisation synnerligen stor skada. Internationell organisation definieras i 3 punkten. Ekonomiska grundläggande strukturer utgör strukturer som är centrala med tanke på organisationens verksamhet och som ur organisationens synvinkel vad betydelsen beträffar kan jämställas med statens samhällsekonomi. Övriga grundläggande strukturer kan vara åtminstone de materiella strukturer som är en nödvändig förutsättning för organisationens verksamhet.
Definition av internationell organisation
I 3 punkten definieras internationell organisation, som anknyter till underpunkt d i den föregående punkten. Begreppet internationell organisation används i 2 § 1 mom. och 6 § 1 mom. 3 punkten i kapitlet. Enligt definitionen avses med internationell organisation en mellanstatlig organisation eller en organisation som på grund av sin betydelse och internationellt erkända ställning kan jämställas med en sådan.
Definitionen av internationell organisation ingår i det gällande kapitlet på grund av genomförandet av rambeslutet från 2002. Internationell organisation definieras inte i rambeslutet. När rambeslutet genomfördes ansåg man att det i första hand är fråga om en mellanstatlig internationell organisation. Det beror på att internationell organisation jämställs med stat och myndighet på olika ställen i rambeslutet. Mellanstatliga organisationer är t.ex. Förenta nationerna och dess fackorgan, Europarådet, Nordiska rådet, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) och Nordatlantiska fördragsorganisationen (Nato). Även Europeiska unionen kan jämställas med en internationell organisation i det här sammanhanget.
Andra organisationer som inte är mellanstatliga men kan komma i fråga är internationellt erkända organisationer av exceptionellt stor betydelse, t.ex. internationella Röda Korset och Röda Halvmånen. Röda Korset har en internationellt erkänd specialställning när det gäller att hjälpa krigsoffer och genomföra avtal som gäller dem. Finlands Röda Kors är en av finska staten erkänd offentligrättslig förening (lagen om Finlands Röda Kors 283/2000, 1 §).
Definition av terroristgrupp
I 4 punkten definieras terroristgrupp. Definitionen grundar sig på rambeslutet från 2002, men så att ”strukturerad grupp” behandlas enbart i motiveringen till paragrafen med definitioner. Definitionen av terroristgrupp är relevant för tillämpningen av 5, 6, 9, 11 och 14 § i kapitlet.
Med terroristgrupp avses enligt 4 punkten en strukturerad grupp, inrättad för en viss tid, bestående av minst tre personer, som handlar i samförstånd för att begå terroristbrott, dvs. brott som kriminaliseras i 2 eller 3 §. Definitionen täcker in och kan tillämpas på regionala terroristorganisationer eller mindre delar eller celler i sådana organisationer, men också på enskilda fristående terroristgrupper (RP 89/2021 rd, s. 37). Det som konstateras nedan om definitionen av terroristgrupp bygger i stor utsträckning på det som konstaterades när definitionen infördes (RP 188/2022 rd, s. 60/II och 62/I).
Kravet på varaktighet kan inte ges ett lika exakt innehåll som antalet personer. Enligt vad som konstaterades när rambeslutet genomfördes visar verksamhet som pågår i några veckor vanligen ännu inte varaktighet, men verksamhet som pågått i ett år uppfyller däremot klart detta krav. Om verksamheten pågår mellan några veckor och ett år övervägs betydelsen för verksamhetens varaktighet från fall till fall. I vilket fall som helst bör det noteras att digitaliseringen möjliggör verksamhet som är snabbare och kortvarigare än tidigare men som kan vara av betydelse för att uppfylla definitionen av terroristgrupp.
Att gruppen är strukturerad visar graden av organisering. När det gäller ”strukturerad grupp” är rambeslutet som utgör bakgrunden för definitionen av terroristgrupp relevant. Med formuleringen avses enligt rambeslutet en grupp som inte tillkommit slumpartat i det omedelbara syftet att begå ett brott. Gruppen har dock inte nödvändigtvis formellt fastställda roller för medlemmarna, kontinuitet i sammansättningen eller en noggrant utarbetad struktur. Även om det t.ex. inte förekommer någon hierarki, kan terroristgruppen ändå när de övriga förutsättningarna uppfylls anses vara strukturerad.
För att definitionen i 4 punkten ska uppfyllas ska gruppen handla i samförstånd. Samförståndskriteriet uppfylls inte om de personer som hör till gruppen begår eller förbereder sig på att begå brott var och en på sitt håll utan att veta vad de andra gör.
För att det ska vara fråga om en terroristgrupp måste den handla för att begå terroristbrott, dvs. terroristbrott som avses i 2 eller 3 §. I definitionen används fortsättningsvis pluralformen för brott, eftersom den grupp som avses i definitionen och som beskrivs som ”terroristgrupp” sällan har som mål att begå ett enskilt terroristbrott. Även om det är så räcker det i många fall med att gruppen kopplas till ett enskilt terroristbrott för att definitionen ska uppfyllas.
För att en grupp ska kunna definieras som terroristgrupp måste den verka för att begå uttryckligen terroristbrott. Det förutsätts inte att ett sådant brott redan har begåtts i gruppens verksamhet, utan det räcker med att åtgärder pågår för att begå ett sådant brott. I det fallet kan det handla om att terroristiska brott enligt detta kapitel som främjar begåendet av terroristbrott begås i gruppens verksamhet (t.ex. förberedelse till terroristbrott, deltagande i en terroristgrupps verksamhet och tillhandahållande av utbildning för terrorism).
Om det är fråga om att två personer samarbetar eller annars om en grupp som inte uppfyller definitionen av terroristgrupp, kan bestämmelserna i 5 kap. om medgärningsmannaskap eller annan medverkan bli tillämpliga. Strafflagens definition av terroristgrupp förutsätter inte att de personer som hör till gruppen befinner sig på samma plats och har liknande uppgifter. När man bedömer om gruppen är en terroristorganisation, en terroristgrupp som hör till den eller en fristående terroristgrupp, samt om en person tillhör en sådan organisation eller grupp, kan också Förenta nationernas beslut, Europeiska unionens beslut och nationella beslut om administrativ frysning av terroristtillgångar samt tillhörande förteckningar över fysiska och juridiska personer vara relevanta.
2 §.Brott som begåtts i terroristiskt syfte.
I 1 mom. föreskrivs om brott som begåtts i terroristiskt syfte, i stor utsträckning på motsvarande sätt som i 1 § 1 mom. i det gällande kapitlet. Till den delen baserar sig bestämmelserna fortfarande på rambeslutet från 2002 och på direktivet om terroristbrott, som ersatte rambeslutet. I samband med att rambeslutet och direktivet genomfördes gjordes en grundlig bedömning av vilka brott som bör ingå i momentet för att kraven i Europeiska unionens lagstiftning ska uppfyllas. Vissa tillägg gjordes i momentet i samband med anslutningen till Europarådets konvention. När det nu flyttas till en ny paragraf fogas fyra nya brott till momentet (grovt frihetsberövande, grov våldtäkt, grovt rån och grov våldtäkt mot barn).
För att ett brott som förtecknas i 1 mom. ska betraktas som ett brott som begåtts i terroristiskt syfte ska syftet vara terroristiskt och gärningen ägnad att allvarligt skada ett land eller en internationell organisation. Dessa villkor anges i momentets inledande stycke och ingår också i den gällande bestämmelsen. Ovan kallas det sistnämnda riskvillkor. Definitionen av terroristiskt syfte och definitionen av internationell organisation behandlas i samband med 1 §. När ett terroristiskt syfte saknas och/eller riskvillkoret inte uppfylls följer straffet den straffbestämmelse som normalt gäller för gärningen.
Att brottet ingår i 1 mom. innebär fortfarande att straffskalan i det här sammanhanget är strängare än den normala skalan för det brottet, och att straffet om brottet begås i terroristiskt syfte därmed är strängare än utan ett sådant syfte. Detta förutsätts också i EU-lagstiftningen. Undantaget är mord enligt 3 mom., där endast fängelse på livstid kan dömas ut även om gärningen saknar terroristiskt syfte. Maximistraffet höjs med två år för brott i flera av punkterna i 1 mom. jämfört med en gärning som saknar terroristiskt syfte. För vissa brott enligt momentet är också minimistraffet strängare än minimistraffet när brottet saknar terroristiskt syfte. Att strängare straff döms ut för brott med terroristiskt syfte hindrar i princip inte att ett straff som avviker från minimistraffet på straffskalan exceptionellt döms ut om bestämmelserna i 6 kap. tillåter det när straffet bestäms. De relevanta bestämmelserna i 6 kap. behandlas i motiveringen till 34 kap. 12 §.
I det här sammanhanget kan mycket av det som konstateras om riskvillkoret i samband med genomförandet av rambeslutet från 2002 upprepas (RP 188/2002 rd, s. 32). Detta villkor är relevant när man bedömer hur farligt ett enskilt brott är i praktiken. Formuleringen ”är ägnad att” visar att det är fråga om en s.k. abstrakt fara. Det måste alltså inte visas att gärningen just i den aktuella situationen har orsakat allvarlig skada. På grund av att faran är abstrakt är tröskeln inte hög när det gäller att orsaka skada. Det räcker att konstatera att gärningen som typ, enligt det man av erfarenhet vet, i allmänhet orsakar sådan skada. Riskvillkoret reflekterar vilka brott som kan begås i terroristiskt syfte. De brott som har inkluderats är uttryckligen brott som kan orsaka den avsedda skadan. Brott som betraktas som ringa har inte förtecknats som brott som kan begås i terroristiskt syfte.
Uppsåtligheten hos gärningsmannen ska också sträcka sig till att gärningen är ägnad att orsaka sådan skada som avses i momentet. För att detta ska understrykas används uttrycket ”så att gärningen är ägnad”. Om gärningen inte är ägnad att orsaka sådan skada, ska den inte betraktas som ett brott som begåtts i terroristiskt syfte, även om gärningsmannen har haft ett terroristiskt syfte och även om gärningen i sig överensstämmer med brottsförteckningen i 1 mom.
Fram till 2018 användes ordet ”stat” i stället för ”land” i samband med riskvillkoret i det inledande stycket i den gällande bestämmelsen som motsvarar 1 mom. Då ändrades ordalydelsen i samband med genomförandet av direktivet om terroristbrott (RP 30/2018 rd, s. 18 och 94). Enligt ordalydelsen i det gällande och det föreslagna momentet ska gärningen vara ägnad att allvarligt skada ett land. Detta framhäver att terroristbrott är brott som i stor utsträckning riktar sig mot samhället, och gärningarna kan inte anses rikta sig enbart mot statliga myndigheter och strukturer. Också de olika formerna av terroristiskt syfte uttrycker detta. När ordalydelsen ändrades konstaterades det (RP 30/2018 rd, s. 94) att den skada som åstadkoms genom ett brott som begåtts i terroristiskt syfte kan vara förknippad med definitionen av terroristiskt syfte t.ex. så att allvarlig fruktan injagas hos en befolkning. Ändringen av ordalydelsen hade också att göra med att ordet ”country” används i detta sammanhang inte bara i direktivet om terroristbrott, utan redan i rambeslutet från 2022. ”Land” är en bättre översättning av det ordet än stat.
I 1 mom. 1 punkten anges olaga hot, falskt alarm, i 24 kap. 4 § 2 punkten avsett grovt brott mot offentlig frid eller straffbar användning av kärnenergi. För dessa brott ska dömas ut fängelse i minst fyra månader och högst tre år om de begåtts i terroristiskt syfte. Punkten ändras jämfört med den gällande bestämmelsen så att paragrafen (44 kap. 10 § i strafflagen) inte längre nämns i samband med straffbar användning av kärnenergi. Detta är konsekvent eftersom bestämmelserna anges separat endast om brottet på ett begränsat sätt omfattas av momentets tillämpningsområde.
I 1 mom. 2 punkten anges uppsåtligt framkallande av fara, uppsåtligt sprängämnesbrott, brott mot bestämmelserna om farliga föremål och offentlig uppmaning till brott. För dessa brott ska dömas ut fängelse i minst fyra månader och högst fyra år om de begåtts i terroristiskt syfte. Även denna punkt ändras av samma orsak som ovan så att paragrafen inte längre anges i samband med brottet. Detta gäller hänvisningen till strafflagens 17 kap. 1 § om offentlig uppmaning till brott.
I 1 mom. 3 punkten anges grovt frihetsberövande, grov stöld eller sådan grov bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel som avser ett för kollektivtrafik eller godstransport lämpat motordrivet fortskaffningsmedel, sabotage, trafiksabotage, äventyrande av andras hälsa, grov skadegörelse och exportbrott som avser försvarsmateriel. För dessa brott ska dömas ut fängelse i minst fyra månader och högst sex år om de begåtts i terroristiskt syfte. Kravet på fortskaffningsmedlets egenskaper gäller fortfarande endast grov bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel och inte grov stöld som är det föregående brottet i förteckningen, som skulle understrykas av ändringen till denna punkt. Jämfört med gällande bestämmelser fogas grovt frihetsberövande till punkten. Det brottet har en straffskala som gör att just den här punkten är ett lämpligt ställe att placera det (enligt 25 kap. 2 § är straffet fängelse i minst fyra månader och högst fyra år). Grovt skjutvapenbrott stryks och i 2 mom. införs en bestämmelse om det brottet som begås i terroristiskt syfte.
I 1 mom. 4 punkten anges i 35 kap. 3 b § 1 mom. 4 punkten avsedd grov dataskadegörelse, i 38 kap. 6 § 1 mom. 3, 5 eller 6 punkten avsett grovt störande av post- och teletrafik och i 38 kap. 7 b § 1 mom. 1, 3 eller 5 punkten avsedd grov systemstörning. För dessa brott ska dömas ut fängelse i minst fyra månader och högst sju år om de begåtts i terroristiskt syfte. Punkten motsvarar de gällande bestämmelserna.
I 1 mom. 5 punkten anges brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott mot förbudet mot biologiska vapen och uppsåtlig grov miljöförstöring som har begåtts på det sätt som avses i 48 kap. 1 § 1 mom. 1 punkten. För dessa brott ska dömas ut fängelse i minst fyra månader och högst åtta år om de begåtts i terroristiskt syfte. Punkten motsvarar de gällande bestämmelserna.
I 1 mom. 6 punkten anges grov våldtäkt, grov misshandel, kvinnlig könsstympning, grov människohandel, tagande av gisslan, grovt rån, grovt sabotage, grovt äventyrande av andras hälsa, kärnladdningsbrott och kapning. För dessa brott ska dömas ut fängelse i minst två och högst tolv år om de begåtts i terroristiskt syfte. Jämfört med de gällande bestämmelserna fogas grov våldtäkt och grovt rån till punkten. De brotten har en straffskala som gör att just den här punkten är ett lämpligt ställe att placera dem (enligt 20 kap. 2 § och 31 kap. 2 § är straffet för gärningarna fängelse i minst två och högst tio år).
Förberedelse till terroristbrott enligt 4 § har en koppling till 1 mom. 5 och 6 punkten i denna paragraf. I 4 § handlar 2 punkten om gärningar som gäller föremål och ämnen med vilka man i samband med begående av ett terroristbrott kan orsaka allvarlig fara för någon annans liv eller hälsa. I punkten anges inte längre separat kärnladdningar, kemiska eller biologiska vapen och toxinvapen, som i den gällande 2 § 2 punkten i kapitlet. I det nya kapitlet gäller 4 § 2 punkten kärnladdningar och ovannämnda vapen endast till den del som de inte redan omfattas som brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 1 mom. 5 och 6 punkten i denna paragraf (brott mot förbudet mot kemiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte, brott mot förbudet mot biologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte och kärnladdningsbrott som begåtts i terroristiskt syfte). I 4 § i det nya kapitlet ingår ingen punkt som motsvarar den gällande 2 § 3 punkten, eftersom gärningar som gäller kärnladdningar, kemiska eller biologiska vapen och toxinvapen kan anses omfattas i tillräcklig utsträckning av 1 mom. 5 och 6 punkten.
Liksom enligt gällande bestämmelser ska enligt 1 mom. 7 punkten för dråp under förmildrande omständigheter som begåtts i terroristiskt syfte dömas ut fängelse i minst fyra och högst tolv år.
I 1 mom. 8 punkten görs en ändring så att punkten gäller grov våldtäkt mot barn, som tas in i förteckningen över brott i momentet. Därför flyttas bestämmelsen om dråp från den punkten till en ny 9 punkt. För grov våldtäkt mot barn som begåtts i terroristiskt syfte ska dömas ut fängelse i minst fyra år eller på livstid. Enligt 20 kap. 13 § är straffet för det brottet om det begåtts utan terroristiskt syfte fängelse i minst fyra och högst tolv år. Eftersom det ska gå att döma ut ett strängare straff för grov våldtäkt mot barn som begåtts i terroristiskt syfte än för brottet när det saknar sådant syfte, och eftersom fängelse på viss tid enligt 2 c kap. 2 § 2 mom. döms ut för högst tolv år, är straffet för grov våldtäkt mot barn som begåtts i terroristiskt syfte enligt punkten fängelse i minst fyra år eller på livstid.
Enligt vad som konstateras ovan flyttas bestämmelsen om dråp oförändrad från den gällande 8 punkten till 9 punkten. Enligt den bestämmelsen ska för dråp som begåtts i terroristiskt syfte dömas ut fängelse i minst åtta år eller på livstid.
Enligt 2 mom. ska den som i terroristiskt syfte och så att gärningen är ägnad att allvarligt skada ett land eller en internationell organisation gör sig skyldig till grovt skjutvapenbrott dömas till fängelse i minst två och högst sex år. Enligt 1 § 1 mom. 3 punkten i det gällande kapitlet ska för gärningen dömas ut fängelse i minst fyra månader och högst sex år. Ändringen beror på att straffskalan för grovt skjutvapenbrott ändrades när strafflagens nya 41 kap. om vapenbrott stiftades. Bestämmelserna om grovt skjutvapenbrott som begåtts i terroristiskt syfte placeras i ett särskilt moment eftersom straffskalan för brottet inte kan anpassas på ett tydligt sätt till straffskalorna för vissa andra brott som anges i 1 mom.
Enligt 3 mom. ska den som i terroristiskt syfte begår mord dömas till fängelse på livstid. Bestämmelsen motsvarar 1 § 2 mom. i det gällande kapitlet.
I 4 mom. föreskrivs det att försök till brott som begåtts i terroristiskt syfte är straffbart, på motsvarande sätt som i 1 § 3 mom. i det gällande kapitlet.
3 §.Brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte.
I 1 mom. föreskrivs det på samma sätt som i 1 a § i det gällande kapitlet att det är straffbart att i terroristiskt syfte och så att gärningen är ägnad att allvarligt skada ett land eller en internationell organisation tillverka, förvärva, transportera, tillhandahålla eller utveckla en sådan anordning som avses i artikel 1 stycke 4 b i den internationella konventionen om bekämpande av nukleär terrorism (FördrS 6/2009), inneha en sådan anordning eller bedriva forskningsverksamhet i syfte att tillverka en sådan. För brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte ska dömas ut fängelse i minst fyra månader och högst åtta år. Enligt 2 mom. är försök straffbart.
Att brottet, som grundar sig på direktivet om terroristbrott, förblir ett fristående brott som begåtts i terroristiskt syfte bygger på en omfattande bedömning (RP 30/2018 rd, s. 22−26) som gjordes när direktivet genomfördes och tar upp aspekter som fortfarande är relevanta.
Enligt lagens tidigare förarbeten som det hänvisas till ovan kan som radiologiskt vapen allmänt taget anses en anordning som är planerad för att sprida ett radioaktivt ämne i miljön samt därigenom förorena miljön och orsaka skador och risker för människors liv och hälsa. Ett radiologiskt vapen skiljer sig från ett kärnvapen på så sätt att det förstnämnda inte innehåller tillräckligt material för att åstadkomma den kritiska massan, en kedjereaktion och en kärnexplosion.
När det gäller definitionen av radiologiskt vapen hänvisas det alltså i paragrafen till artikel 1 stycke 4 b i den internationella konventionen om bekämpande av nukleär terrorism. Enligt det stycket avses med ”anordning” anordning för utspridning av radioaktivt ämne eller strålningsanläggning, som på grund av sina radiologiska egenskaper kan orsaka död, allvarlig kroppsskada eller avsevärd skada på egendom eller miljö.
Till förhållandet mellan särskilt farliga vapen som orsakar allvarlig skada hör att kärnladdningsbrott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 2 § 1 mom. 6 punkten ska vara straffbart så att för en sådan gärning ska dömas ut fängelse i minst två och högst tolv år. I fråga om straffskalorna ska det brottet betraktas som allvarligare än ett brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte. Ett kärnladdningsbrott som begåtts i terroristiskt syfte omfattar med stöd av 34 kap. 6 § 1 mom. att föra in i Finland eller förvärva, tillverka, transportera, tillhandahålla, inneha, utveckla eller spränga en kärnladdning eller bedriva forskningsverksamhet i syfte att tillverka en sådan. Enligt 2 § 1 mom. 5 punkten i detta kapitel ska för brott mot förbudet mot kemiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte och brott mot förbudet mot biologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte dömas ut fängelse i minst fyra månader och högst åtta år, liksom för brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte.
Användning av radiologiskt vapen, som nämns i artikel 3.1 f i direktivet om terroristbrott, anges fortfarande inte som ett straffbart gärningssätt i paragrafen eftersom användningen täcks genom allvarliga brott mot liv och hälsa och dessutom äventyrande av andras hälsa (3 punkten), grov miljöförstöring (5 punkten) och grovt äventyrande av andras hälsa (6 punkten), vilka nämns i 2 § 1 mom. Också grov skadegörelse, som anges i 2 § 1 mom. 3 punkten, är relevant för den avsevärda skada på egendom som ingår i definitionen av anordning.
4 §.Förberedelse till terroristbrott.
Enligt den föreslagna paragrafen ska den som för begående av ett terroristbrott 1) med någon annan kommer överens om att begå ett sådant brott eller gör upp en plan för begående av ett sådant brott eller 2) tillverkar, innehar, skaffar, transporterar, använder eller överlåter ett sådant föremål eller ämne med vilket det i samband med begående av ett terroristbrott är möjligt att orsaka allvarlig fara för någon annans liv eller hälsa., dömas för förberedelse till terroristbrott. Straffet för förberedelse till terroristbrott är fängelse i minst fyra månader och högst sex år.
Paragrafen bygger delvis på 2 § i det gällande kapitlet, där förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte kriminaliseras och som gäller förberedelse till brott som avses i det kapitlets 1 § 1 eller 2 mom. (brott som begåtts i terroristiskt syfte) eller 1 a § (brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte). Det krävs fortfarande inte att det brott som förberedelsen främjar eller ett försök till ett sådant brott begås för att förberedelsebrott ska vara straffbart. Dessutom ska gärningarna i 1 och 2 punkten fortfarande vara straffbara separat, dvs. ingen överenskommelse eller plan enligt 1 punkten krävs för att 2 punkten ska kunna tillämpas.
Den som på det sätt som anges närmare i paragrafen förbereder ett terroristbrott ska dömas för förberedelse till terroristbrott. Trots att brott nämns i singular i paragrafen kan det handla om förberedelse till flera olika terroristbrott. Med terroristbrott avses enligt definitionen i 1 § 1 punkten ett brott som är straffbart enligt 2 eller 3 §. I de paragraferna föreskrivs det att brott som begåtts i terroristiskt syfte, brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte och försök till dessa brott är straffbara. Straffbarheten för förberedelse till terroristbrott omfattar också förberedelse av försök till brott. I praktiken görs det knappt några förberedelser för försök till brott, men i vissa fall som närmast kan betraktas som exceptionella kan den aktivitet som förbereds, utifrån den fara den orsakar för ett skyddsintresse, utgöra ett försök till terroristbrott även om terroristbrottet inte fullgörs fullständigt enligt rekvisitets innehåll. Ordalydelsen i flera straffbestämmelser i det gällande kapitlet täcker också handlingar som syftar till att göra ett försök, eftersom bestämmelserna innehåller hänvisningar till hela paragrafer. Avsikten är inte att begränsa området för straffbarhet i det här sammanhanget, utan till skillnad från de gällande bestämmelserna föreslås det att bestämmelserna i hela kapitlet ska vara enhetliga i detta avseende.
En ändring jämfört med de gällande bestämmelserna är att den som förbereder handlar för begående av vissa brott. Uttrycket ”för begående av” utvidgar området för straffbarhet jämfört med nuläget. Enligt gällande 2 § handlar den som vidtar förberedande åtgärder i avsikt att begå ett brott som avses i 1 § 1 eller 2 mom. eller 1 a §. I nuläget är det alltså endast straffbart att främja ett brott som man själv kommer att begå.
Den föreslagna formuleringen ”för begående av” tar hänsyn till att olika personer kan delta i förberedelserna för ett brott och begåendet av det påföljande huvudbrottet eller ett straffbart försök till brottet. En person som från första början endast har avsetts vara aktiv i förberedelsefasen kan göra sig skyldig till förberedelse till terroristbrott. ”För begående av” täcker fall där den som vidtar en förberedande åtgärd främjar ett brott som personen själv kommer att begå och dessutom fall där personen med sin verksamhet främjar ett brott som en eller flera andra personer kommer att begå. I det senare fallet kan avsikten vara att också den som förbereder ska delta i det kommande brottet som medgärningsman eller medverka på något annat sätt som anges i 5 kap. Denna tolkning och det övriga som följer av formuleringen ”för begående av” gäller också de senare straffbestämmelserna i kapitlet. För alla brott i kapitlet innebär det dock inte att området för straffbarhet utvidgas eftersom straffbestämmelserna för flera av brotten i kapitlet redan i nuläget kan tolkas så att de också täcker främjande av en annan persons eller andra personers kommande brott.
För formuleringen ”för begående av” gäller ett förhöjt krav på uppsåt, som den gällande formuleringen ”i avsikt att begå” också uttrycker. För att vara ansvarig för förberedelse till terroristbrott måste en person som begår en gärning som uppfyller rekvisitet göra det för att någon ska begå en gärning som beskrivs i rekvisitet för terroristbrott. I synnerhet när det handlar om att främja ett brott som andra personer kommer att begå kan det också vara fråga om att personen är medveten om att hans eller hennes förberedelser kommer att främja ett kommande brott. Till den delen motsvarar bestämmelserna alltså det som i nuläget föreskrivs om gärningsmannens avsikt eller vetskap i flera av kapitlets straffbestämmelser.
När uttrycket ”för begående av” införs aktualiseras också frågan om vilket slags koppling som förutsätts mellan ett förberedelsebrott och det terroristbrott som förberedelserna gäller. Detta förhöjda uppsåtsrekvisit utgör en central del av brottets innehåll och gärningens straffvärde. Enligt det rekvisitet ska man kunna konstatera vilket brott som ska begås eller främjas till följd av ett förberedelsebrott eller annat främjandebrott enligt de följande paragraferna. Det förhöjda uppsåtsrekvisitet visar när villkoren för straffbarhet för ett förberedelsebrott eller ett annat främjandebrott har uppfyllts och när förberedelse- eller främjandebrottet upphör så att preskriptionstiden börjar. Samtidigt bör man inte kräva att gärningen uppfyller villkor som är så detaljerade att de inte är nödvändiga för att bedöma om det föreligger ett subjektivt rekvisit, utan i stället ogrundat kan störa och göra det svårare att fastställa ett förberedelsebrott eller ett annat främjandebrott och att hålla den som gjort sig skyldig till ett sådant brott ansvarig i en straffprocess.
Uttrycket ”för begående av ett terroristbrott” förutsätter inte att det vid den tidpunkt då förberedelseåtgärden utförs står exakt klart vilket terroristbrott som förbereds. Detta innebär för det första att tidpunkten, målet, platsen, sättet eller någon annan motsvarande aspekt av det brott som förberedelserna främjar inte behöver kunna specificeras i detalj. Dessutom kan det förbli öppet vilket av terroristbrotten enligt 2 § gärningsmannen förbereder så länge gärningen med tillräcklig säkerhet kan kopplas till brottslig verksamhet enligt den paragrafen. Det brott som slutligen begås i terroristiskt syfte kan bero på omständigheterna vid tidpunkten för det kommande brottet. Exempelvis kan vapenrelaterad förberedelse till terroristbrott gälla flera olika terroristbrott och dessutom så att det inte nödvändigtvis står klart vid förberedelsetidpunkten vilket eller vilka av dem som kommer att genomföras (t.ex. grovt skjutvapenbrott, tagande av gisslan, kapning, dråp eller mord som begåtts i terroristiskt syfte). I straffprocessen ska man inte behöva specificera brottsbeteckningen enligt 2 § för det brott som begåtts i terroristiskt syfte och som varit avsikten med förberedelsen. Visserligen är det också möjligt att det redan vid förberedelsetidpunkten står mycket klart vilket terroristbrott som förbereds och att det brottet därmed kan specificeras exakt.
Beroende på fallet och förberedelseåtgärderna kan tiden mellan förberedelse till terroristbrott och begående av det avsedda terroristbrottet variera. Förberedelser för att begå ett brott kan snabbt övergå i genomförande av brottet. Samtidigt kan förberedelserna vara komplicerade och bestå av olika steg, så att tiden mellan förberedelserna och det avsedda brottet blir längre. Efter förberedelserna kan man också vänta på en gynnsam tidpunkt för att begå terroristbrottet. Det går inte att bestämma någon uttrycklig tidsrymd. Denna aspekt gäller också andra brott enligt det nya 34 a kap. som främjar begående av terroristbrott.
Brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte enligt 3 § i kapitlet är till skillnad från brotten i 2 § ett fristående brott i terroristiskt syfte, och bygger inte på något annat straffbart brott. Detta ska tas i beaktande när man bedömer om avsikten med förberedelsen har varit att begå ett brott enligt 3 §. Även i det här fallet gäller det som konstateras ovan om att t.ex. tidpunkten, målet, platsen, sättet eller någon annan motsvarande aspekt av det brott som förberedelserna främjar inte behöver kunna specificeras i detalj. Eftersom 3 § är en specialbestämmelse om radiologiska vapen är det i praktiken ett brott enligt 3 § som förbereds om förberedelserna är kopplade uttryckligen till en anordning som avses i den paragrafen (ett radiologiskt vapen).
Dessa allmänna synpunkter som gäller brott enligt 3 § och 2 § och handlar om specificeringen av det avsedda brottet gäller också andra brott som kriminaliseras längre fram i kapitlet och som främjar brott som begåtts i terroristiskt syfte eller brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte.
Inga bestämmelser som motsvarar 2 § 3 punkten i det gällande kapitlet tas in i paragrafen. Enligt den punkten är det straffbart att skaffa anordningar, ämnen, formler eller ritningar som behövs för att tillverka en kärnladdning eller ett kemiskt eller biologiskt vapen eller ett toxinvapen. De gärningar som avses i punkten omfattas i tillräcklig utsträckning genom att kärnladdningsbrott som begåtts i terroristiskt syfte, brott mot förbudet mot kemiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte och brott mot förbudet mot biologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte är straffbara enligt 2 § 1 mom. 5 och 6 punkten. Utvecklingsverksamhet och forskningsverksamhet hör också till gärningssätten för de brotten. De täcker också verksamhet enligt 2 § 3 punkten i det gällande kapitlet.
Paragrafen innehåller specificerade förfaringssätt som betraktas som förberedelse till terroristbrott. Innehållet i 2 § i det gällande kapitlet behandlas närmare i motiveringen till paragrafen (RP 188/2002 rd, s. 43 och 44), som är endast begränsat tillämplig på grund av de betydande ändringarna i regleringen men som till den delen har tagits i beaktande nedan.
Enligt 1 punkten är det straffbart att komma överens med någon annan om att begå ett terroristbrott eller göra upp en plan för begående av ett sådant brott. Punkten motsvarar 2 § 1 punkten i det gällande kapitlet. När den stiftades konstaterade man att tillämpningen av punkten förutsätter att det föreligger en verklig och seriös överenskommelse eller plan för att begå ett brott, och detta förutsätts fortfarande. En sådan överenskommelse måste inte ha någon särskild form. Överenskommelser och planer som helt klart är ogenomförbara faller utanför tillämpningsområdet. Den föreslagna punkten gäller handlingar av sådana personer som, när ett lämpligt tillfälle yppar sig, kan börja verkställa planen i praktiken, samt uppgörande av en seriös plan som kan realiseras. En plan kan gälla all verksamhet som är relevant för att främja begående av ett terroristbrott.
Enligt 2 punkten är det straffbart som förberedelse till terroristbrott att gärningsmannen för begående av ett terroristbrott tillverkar, innehar, skaffar, transporterar, använder eller överlåter ett sådant föremål eller ämne med vilket det i samband med begående av ett terroristbrott är möjligt att orsaka allvarlig fara för någon annans liv eller hälsa.
Denna punkt avviker från 2 § 2 punkten i det gällande kapitlet. De gällande bestämmelserna gäller explosiva varor, kemiska vapen, biologiska vapen, toxinvapen, skjutvapen samt farliga föremål och ämnen. Genom att punkten ändras utvidgas tillämpningsområdet så att det allmänt omfattar föremål och ämnen som kan orsaka allvarlig fara och som är relevanta när terroristbrott begås. Detta gäller också alldagliga föremål med vilka man i samband med begående av ett terroristbrott kan orsaka allvarlig fara för någon annans liv eller hälsa. En allt större repertoar av medel har börjat användas för att begå brott i takt med att terroristbrottsligheten har utvecklats och gärningssätten förändrats. Utöver föremål och ämnen som i princip är farliga har man börjat använda t.ex. fordon för terrorattacker. Under den tid en person innehar föremål eller ämnen som ursprungligen skaffats för lagliga ändamål kan det kommande användningsändamålet förändras så att 2 § 2 punkten blir tillämplig på dem. Straffrättsligt ansvar för förberedelse till terroristbrott förutsätter utöver en farlig egenskap hos ett föremål eller ämne också att man i straffprocessen uttryckligen kan visa att gärningen enligt 2 punkten, t.ex. att inneha eller skaffa ett föremål eller ämne, har utförts för begående av ett terroristbrott.
Enligt 2 punkten är ett villkor för straffbarhet att föremålets art eller egenskaper är sådana att föremålet kan orsaka allvarlig skada. Detta har att göra med att brott mot liv och hälsa som begåtts i terroristiskt syfte är allvarliga brott enligt 2 § 1 och 3 mom. Enligt 1 mom. ska ett brott som begåtts i terroristiskt syfte dessutom vara ägnat att allvarligt skada ett land eller en internationell organisation. Brott i terroristiskt syfte begås t.ex. inte bara för att orsaka smärre skador, och därför omfattar straffbarheten inte vilket föremål eller ämne som helst som endast orsakar sådana skador. Detta bör tas i beaktande vid bedömningen av föremålet eller ämnet och dess betydelse.
Tillämpningsområdet för 2 punkten omfattar de föremål och ämnen som i nuläget anges i den gällande paragrafens motsvarande punkt. Med explosiva varor, kemiska vapen, biologiska vapen och toxinvapen avses detsamma som i strafflagens bestämmelser om dem. Skjutvapen definieras i 2 § i skjutvapenlagen. I motiveringen till den gällande paragrafen konstateras att med farliga föremål och ämnen avses vilket föremål eller ämne som helst som kan orsaka allmän fara. Ämnet kan vara farligt t.ex. för att det är giftigt, frätande eller har någon annan liknande egenskap.
Samtidigt bör det noteras att 2 punkten inte förutsätter att ett föremål eller ämne orsakar allmän fara. I princip kan ett terroristbrott vara riktat mot en enda person om det kan injaga allvarlig fruktan hos en befolkning t.ex. på grund av offrets ställning eller andra aspekter som har att göra med personen. Utgångspunkten är därmed att föremål som kan användas för att orsaka allvarlig fara för någon annans liv eller hälsa i samband med begående av ett terroristbrott är sådana farliga föremål som avses i 9 § 1 mom. i ordningslagen och sådana föremål som lämpar sig för att allvarligt skada någon annan som avses i 10 § 1 mom. i samma lag (t.ex. knivar). Det bör också noteras att sådana föremål kan användas i samband med begående av terroristbrott så att flera personer kan dödas samtidigt eller flera personers hälsa kan skadas samtidigt. Därmed kan de orsaka en mer allmän allvarlig fara som inte bara gäller en enskild person.
Förberedelsegärningar som gäller kärnladdningar, kemiska vapen, biologiska vapen och toxinvapen ska omfattas av 2 punktens tillämpningsområde endast till den del som de inte kan anses täckas genom att kärnladdningsbrott som begåtts i terroristiskt syfte, brott mot förbudet mot kemiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte och brott mot förbudet mot biologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte är straffbara enligt 2 § 1 mom. 5 och 6 punkten, och det sistnämnda brottet enligt 11 kap. 9 § också täcker toxinvapen. Främst tillämpas 2 § 1 mom. 5 och 6 punkten på kärnladdningar och de nämnda vapnen.
Exempelvis uppsåtligt sprängämnesbrott, brott mot bestämmelserna om farliga föremål, grovt skjutvapenbrott, brott mot förbudet mot kemiska vapen, brott mot förbudet mot biologiska vapen, grov misshandel, grovt sabotage, kärnladdningsbrott, dråp under förmildrande omständigheter, dråp och mord som begåtts i terroristiskt syfte är straffbara enligt 2 § 1–3 mom. i kapitlet. Om en gärning enligt 2 punkten har framskridit så långt att den redan uppfyller rekvisitet för det förberedda brottet som begåtts i terroristiskt syfte ska gärningsmannen inte dömas särskilt för förberedelse till terroristbrott. Detta gäller särskilt situationer där ett föremål eller ett ämne används. Den som utfört andra förberedelser som anges i paragrafen döms inte heller särskilt för förberedelse till terroristbrott om personen som gärningsman eller medverkande enligt 5 kap. har begått det brott som förbereds eller ett straffbart försök till brottet eller medverkat till begåendet av brottet.
Om ett föremål eller ett ämne inte betraktas som ett sådant föremål eller ämne som kan orsaka allvarlig fara för någon annans liv eller hälsa som avses i 2 punkten kan föremålet eller ämnet tas i beaktande när man bedömer om det är fråga om en överenskommelse eller plan som avses i 1 punkten. En överenskommelse eller plan gäller inte nödvändigtvis endast föremål eller ämnen, utan kan också omfatta immateriella objekt, t.ex. en programvara för att begå ett nätbrott i terroristiskt syfte enligt 2 § 1 mom. 4 punkten eller för att främja något annat brott som anges i den paragrafen.
När förberedelse till terroristbrott bedöms kan man behöva bedöma också om det är fråga om ett eller flera förberedelsebrott. Förberedelseåtgärderna kan vara flera eller också kan förberedelserna gälla flera terroristbrott. Liksom det konstateras i motiveringen till 34 kap. 12 § är det s.k. naturliga synsättet med den tillhörande tidsdimensionen och graden av koppling mellan gärningarna avgörande när man bedömer om brotten är många. Om det finns en fast koppling mellan t.ex. en plan enligt 1 punkten i denna paragraf och innehav av ett skjutvapen enligt 2 punkten och mellan dessa gärningar och ett visst brott som begåtts i terroristiskt syfte kan det vara motiverat att anse att det är fråga om endast ett fall av förberedelse till terroristbrott. Detsamma gäller innehav av skjutvapen för begående av flera potentiella terroristbrott. Särskilt ett större avstånd i tid mellan olika förberedelser samt deras samband med olika terroristbrott talar för att det är fråga om flera fall av förberedelse till terroristbrott.
Till skillnad från många andra bestämmelser i kapitlet innehåller 2 § i det gällande kapitlet ingen subsidiaritetsklausul som föreskriver att gärningsmannen döms för förberedelsebrott om inte brottet är straffbart som ett brott som förberedelsebrottet främjar. Inte heller i denna paragraf föreslås någon sådan klausul. Om förberedelsegärningen är en så väsentlig del av det terroristbrott den främjar att gärningsmannen kan anses vara gärningsman eller medgärningsman i det främjade brottet eller ett straffbart försök till det ska gärningsmannen inte dömas separat för förberedelse till terroristbrott. Detsamma gäller utöver gärningsmannaskapet också andra former av medverkan enligt 5 kap.
När straffbestämmelserna överlappar tillämpas denna paragraf som specialbestämmelse före de övriga straffbestämmelserna om förberedelsebrott (t.ex. förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa som kriminaliseras i 21 kap. 6 a § och förberedelse till tagande av gisslan som kriminaliseras i 25 kap. 4 a §). Paragrafens tillämpningsområde är så pass specifikt att det sannolikt inte uppstår någon överlappning med andra brott som kriminaliseras i detta kapitel. En förberedelseåtgärd enligt denna paragraf utgör inte skötsel av någon annan väsentlig uppgift inom en terroristgrupp enligt 6 § 1 mom. 8 punkten.
Straffet för förberedelse till terroristbrott är fängelse i minst fyra månader och högst sex år. Straffskalan skärps avsevärt jämfört med 2 § i det gällande kapitlet, där det föreskrivs att straffet för förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte är böter eller fängelse i högst tre år. Ändringen grundar sig på en allmän omvärdering av straffvärdet för förberedelsebrott, som lett till att brottets farlighet och klandervärdhet betonas.
Straffskalan för förberedelse till terroristbrott och maximistraffet på den skalan innebär att ett strängare straff kan dömas ut för förberedelse till terroristbrott än för vissa terroristbrott som förberedelsebrottet främjar. Minimistraffet är detsamma som för flera terroristbrott. Dessa drag är typiska för flera andra brott i kapitlet.
Straffet för förberedelse till terroristbrott ska anpassas till det terroristbrott som gärningen främjar. När straffet för förberedelse till terroristbrott mäts ut ska man beakta straffhotet för det terroristbrott som främjats till den del som det brottet kan specificeras när straffet bestäms. Straffet ska stå i proportion till straffet för den eventuella huvudgärningen och särskilt medhjälp till den. Förberedelse till terroristbrott har en mer avlägsen koppling till det brott som främjas än medhjälp har. Om det huvudbrott som främjades inte har begåtts bör man vid bestämmandet av straffet försöka bedöma vilket slags brott som var målet med förberedelsen.
Till skillnad från den gällande 2 § kan böter inte längre dömas ut för förberedelse till terroristbrott. Fängelsestraff kan i vissa exceptionella fall visa sig vara för strängt. I sådana exceptionella fall är det enligt bestämmelserna i 6 kap. möjligt att döma ut böter också när straffskalan inte gör det möjligt. Det är också möjligt att döma ut ett lindrigare fängelsestraff än minimistraffet. De relevanta bestämmelserna i 6 kap. behandlas i motiveringen till 34 kap. 12 §.
5 §.Ledande av terroristgrupp.
Enligt 1 mom. ska den som leder en terroristgrupp i vars verksamhet har begåtts ett terroristbrott eller gjorts förberedelse till terroristbrott för ledande av terroristgrupp dömas till fängelse i minst två och högst tolv år. Enligt 2 mom. ska den som döms för ledande av terroristgrupp också dömas för ett sådant terroristbrott eller för sådan förberedelse till terroristbrott som personen i fråga själv har begått eller som under personens ledning har begåtts i terroristgruppens verksamhet.
Bestämmelserna ändras så att den lindrigare straffskalan i 3 § 2 mom. i det gällande kapitlet frångås. Den som leder en terroristgrupp i vars verksamhet endast har begåtts ett sådant brott som avses i 1 § 1 mom. 1 punkten, ska enligt det momentet för ledande av terroristgrupp dömas till fängelse i minst fyra månader och högst sex år. Det är fråga om de brott som begåtts i terroristiskt syfte som anges i 2 § 1 mom. 1 punkten i detta kapitel.
Enligt 3 § 1 mom. i det gällande kapitlet, uttryckt med paragrafhänvisningar, är ett villkor för att ledande ska vara straffbart att det i terroristgruppens verksamhet har begåtts ett brott i terroristiskt syfte eller ett brott avseende radiologiska vapen i terroristiskt syfte, ett straffbart försök till ett sådant brott eller förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte. På grund av begreppsdefinitionen i 1 § 1 punkten i detta nya kapitel och den ändrade brottsbeteckningen för förberedelsebrott talas det i 1 mom. om terroristbrott och förberedelse till terroristbrott. Begreppsdefinitionen täcker också försök till brott som begåtts i terroristiskt syfte och försök till brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte.
Definitionen av terroristgrupp kräver inte att ett terroristbrott redan har begåtts i gruppens verksamhet, utan det räcker med att åtgärder pågår för att begå ett sådant brott. Ledande av terroristgrupp blir enligt denna straffbestämmelse straffbart först när terroristbrottet, ett straffbart försök till det eller förberedelse till terroristbrottet har gjorts eller begåtts.
Liksom enligt de gällande bestämmelserna ska ledaren för en terroristgrupp dömas enligt bestämmelserna i 7 kap. till ett gemensamt fängelsestraff för ledande av terroristgrupp och för ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott som personen själv har begått eller som under personens ledning har begåtts i terroristgruppens verksamhet. Detta grundar sig fortfarande på kraven i direktivet om terroristbrott (det maximala fängelsestraffet för att leda en terroristgrupp ska vara minst 15 år) och på särdragen i det nationella straffsystemet (enligt 2 c kap. 2 § 2 mom. döms fängelse på viss tid ut för högst tolv år eller, när gemensamt straff bestäms enligt 7 kap., för femton år). Om ett försök till ett i 2 § 1 mom. 1 punkten avsett brott som begåtts i terroristiskt syfte har gjorts i terroristgruppens verksamhet kan ett gemensamt fängelsestraff på femton år inte uppnås eftersom straffskalan lindras enligt 6 kap. 8 §. Det förutsätter dock inte EU-lagstiftningen i fråga om de brott som begåtts i terroristiskt syfte som avses i punkten.
Den lagstiftningslösning man gått in för i 3 § i gällande kapitel, att ledaren för en terroristgrupp döms till gemensamt fängelsestraff för ledande av terroristgrupp och för det brott som personen begått eller som begåtts under personens ledning i terroristgruppens verksamhet, innebär inte att ledaren inte bestraffas för ledande om personen inte begår det aktuella brottet eller om det inte begås i gruppens verksamhet. I sådana fall kan ledaren för en terroristgrupp göra sig skyldig till någon annan gärning som kriminaliseras i kapitlet. Ledande av terroristgrupp kan betraktas som skötsel av en väsentlig uppgift enligt 6 § 1 mom. 8 punkten i detta kapitel, och därmed som deltagande i en terroristgrupps verksamhet. Ledaren för en terroristgrupp kan i sin ledningsverksamhet också göra sig skyldig till flera andra brott som främjar begående av brott i terroristiskt syfte (t.ex. tillhandahållande av utbildning för terrorism enligt 7 §, rekrytering till terrorism enligt 9 § och offentlig uppmaning till terrorism enligt 14 §). Ledaren kan också i enlighet med bestämmelserna i 5 kap. medverka till ett brott som begåtts i terroristgruppens verksamhet.
Motiveringen till 3 § i det gällande kapitlet (RP 188/2002 rd) tar inte upp på vilket sätt det ska fastställas att ett visst brott eller straffbart försök har begåtts i terroristgruppens verksamhet. Av den paragrafens 3 mom. och denna paragrafs 2 mom. framgår det dock att det finns en viss straffprocessuell koppling mellan ledande av terroristgrupp och det brott som begås i gruppens verksamhet, och att den kopplingen baseras på att ett gemensamt straff döms ut för båda brotten. I praktiken innebär detta att det misstänkta ledningsbrottet börjar utredas i förundersökningen i det skede då man åtminstone misstänker ett visst brott i terroristgruppens verksamhet. Detta innebär dock inte att ledningsbrottet och det brott som begåtts i gruppens verksamhet ska genomgå straffprocessen i samma takt. I princip bör man på grund av brottmålens inbördes koppling sträva efter att döma ut ett gemensamt straff samtidigt för båda brotten. Men det är också möjligt att först döma dem som deltagit i brottet för det brott som begåtts i gruppens verksamhet, och sedan döma ledaren för terroristgruppen separat till ett gemensamt fängelsestraff för ledande och för det tidigare behandlade brott som begåtts i gruppens verksamhet.
Ledande av terroristgrupp behandlas i motiveringen till 3 § i det gällande kapitlet (RP 188/2002 rd, s. 45−49), som följande resonemang delvis bygger på.
Ledande av terroristgrupp är kopplat till en grupp som uppfyller definitionen av terroristgrupp i 1 § 4 punkten. Det är inte nödvändigt att terroristgruppen endast har en ledare som kan dömas för ledande. Det kan dock endast finnas några ledare per grupp. Det gäller också att beakta på vilket sätt den terroristiska verksamheten är organiserad och eventuella organisationshierarkier som kan innebära att ledare finns på flera olika nivåer. Ledarskapet i en terroristisk grupp kan framgå av gruppens hierarki, men ledande i sig ska inte vara bundet till någon formell ställning. Det som avgör är snarare faktisk verksamhet, t.ex. utfärdande av order och anvisningar, så att en person i vissa situationer också kan ta ledningen utan att tidigare ha haft en ledarposition.
Ledaren för en terroristgrupp ska utöver för ledande som avses i 1 mom. dömas för ett brott som personen har begått eller medverkat till på det sätt som avses i 5 kap. Dessutom ska ledaren dömas för andra brott enligt 2 eller 3 § som terroristgruppen har begått. Bestämmelsen är exceptionell och utvidgar ledarens ansvar till att omfatta brott som gruppen begått och som enligt de allmänna bestämmelserna om medgärningsmannaskap eller medverkan och enligt etablerad rättspraxis inte kan tillräknas ledaren. På detta sätt betonas ledarens ansvar och undviks situationer där ansvaret kringgås t.ex. med hjälp av mellanhänder. Till ledarens straffrättsliga ansvar hör att ledaren ska ha verklig makt att bestämma över gruppens verksamhet.
Enligt förarbetena till 3 § i det gällande kapitlet utsträcks gruppledarens ansvar i princip också till sådana enskilda brott som överensstämmer med gruppens verksamhetsidé och i vilka ledaren inte kan anses vara delaktig eller ens medhjälpare. Ledaren ska inte dömas för ett brott som begåtts i terroristgruppens verksamhet när ledaren inte kan anses ansvarig för det. Ledaren för en terroristgrupp är inte ansvarig för gärningar som inte har begåtts inom ramen för gruppens verksamhet. Ledaren ska t.ex. inte ansvara för ett terroristbrott som begåtts av någon som tillhör gruppen men som begått brottet utanför gruppens verksamhet och även i övrigt utan att handla på gruppens vägnar. Ledaren kan inte heller vara ansvarig åtminstone när ledaren inte har känt till en gärning som begåtts av en medlem i gruppen eller på uppdrag av en medlem och inte heller om ledaren har försökt förhindra gärningen. Ledaren för en terroristgrupp kan inte dömas till straff för ett brott eller straffbart försök till ett brott som begåtts i gruppens verksamhet innan den personen var ledare. Det sistnämnda framgår av att den som döms för ledande av terroristgrupp enligt 2 mom. också ska dömas för ett i 1 mom. avsett brott som personen i fråga själv har begått eller som under personens ledning har begåtts i terroristgruppens verksamhet.
Straffskalan för ledande av terroristgrupp är fortfarande vid, vilket har att göra med att allvarlighetsgraden för en terroristgrupps terroristiska brottsliga verksamhet och de brott som begås i verksamheten kan variera avsevärt. Detta ska tas i beaktande när straff bestäms. Det högsta möjliga fängelsestraffet på tolv år uttrycker i sig att ledande är ett särskilt allvarligt brott.
6 §.Deltagande i en terroristgrupps verksamhet.
Enligt 1 mom. ska för deltagande i en terroristgrupps verksamhet dömas till fängelse i minst fyra månader och högst åtta år den som för begående av ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott
1) utrustar eller försöker utrusta en terroristgrupp med explosiva varor, vapen, skjutförnödenheter eller ämnen eller förnödenheter som är avsedda för tillverkning av sådana eller med andra farliga föremål eller ämnen,
2) för en terroristgrupp skaffar eller försöker skaffa eller till en terroristgrupp överlåter lokaler eller andra utrymmen som den behöver eller fordon eller andra hjälpmedel av vikt för gruppens verksamhet,
3) skaffar eller försöker skaffa information som, om den kommer till terroristgruppens kännedom, är ägnad att allvarligt skada ett land eller en internationell organisation, eller förmedlar eller överlåter sådan information till eller röjer sådan information för en terroristgrupp,
4) sköter informationstekniska uppgifter för en terroristgrupp,
5) deltar i en terroristgrupps väpnade aktiviteter,
6) organiserar en terroristgrupp,
7) genomför stödåtgärder som upprätthåller en terroristgrupps verksamhet, eller
8) sköter någon annan uppgift inom en terroristgrupp som är väsentlig för begående av ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott.
Enligt 2 mom. utgör ett uppdrag som juridiskt biträde eller ombud vid förundersökning eller domstolsbehandling av brott eller vid straffverkställighet inte deltagande i en terroristgrupps verksamhet.
Paragrafens 1 mom. avviker från det gällande kapitlets 4 § 1 mom. om deltagande i en terroristgrupps verksamhet. För det första ändras regleringen i samband med att den flyttas till ett nytt kapitel så att avsikt att begå ett terroristbrott eller förbereda ett terroristbrott utgör deltagande i en terroristgrupps verksamhet. Enligt den gällande bestämmelsen handlar den som deltar i verksamheten i avsikt att främja sådan brottslig verksamhet som avses i 1 § (brott som begåtts i terroristiskt syfte), 1 a § (brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte) eller 2 § (förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte) eller med vetskap om att han eller hon främjar denna verksamhet.
På grund av begreppsdefinitionen i 1 § 1 punkten och den ändrade brottsbeteckningen för förberedelsebrott talas i 1 mom. om terroristbrott och förberedelse till terroristbrott. ”Terroristbrott” omfattar också i enlighet med denna begreppsdefinition försök till brott som begåtts i terroristiskt syfte och försök till brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte, även om den gärning som syftar till att delta i verksamheten mer sällan kan betraktas som försök till brott. Hänvisningarna till hela paragrafer i den gällande bestämmelsen omfattar i princip också straffbara försök.
Uttrycket ”för begående av” ska också i fråga om detta brott gälla såväl fall där gärningsmannen främjar begåendet av sitt eget brott som fall där gärningsmannen genom sitt handlande främjar en annan persons eller andra personers framtida brott. Till dessa delar kommer det inte att ske någon utvidgning av straffbarhetsområdet, eftersom uttrycken ”i avsikt att främja” och ”med vetskap om att” i den gällande bestämmelsen kan tolkas på motsvarande sätt.
Kravet på uppsåt för deltagandebrott innebär att den som deltar i verksamheten ska vara åtminstone medveten om att han eller hon handlar till förmån för en terroristgrupp. Denna medvetenhet ska inbegripa vetskap om att det är fråga om en terroristgrupp som motsvarar definitionen i 1 § 4 punkten. Uppsåt förutsätter dessutom att gärningsmannen är medveten om gruppens avsikt att begå åtminstone ett av de brott som avses i 1 mom. och åtminstone medveten om att hans eller hennes handlande främjar just ett sådant brott. Till exempel en person som blir utnyttjad av en terroristgrupp på ett sådant sätt att personen inte är medveten om att den egna verksamheten anknyter till en terroristgrupp eller som inte i övrigt har någon uppfattning om den egna verksamhetens betydelse för terroristgruppens sammantagna verksamhet gör sig inte skyldig till deltagande i en terroristgrupps verksamhet.
Av 1 mom. framgår nu tydligt att deltagande i en terroristgrupps verksamhet kan gälla främjande av ett enda brott. Detta eliminerar oklarheten i fråga om uttrycket ”brottslig verksamhet” i den gällande bestämmelsen.
Inte heller det brott som främjas genom deltagande i en terroristgrupps verksamhet behöver kunna specificeras i detalj t.ex. när det gäller tidpunkten för gärningen, föremålet för gärningen, platsen för gärningen, sättet att utföra den eller någon annan motsvarande omständighet. Detta gäller såväl terroristbrott som förberedelse till terroristbrott. Det kan förbli oklart för vilket brott som begåtts i terroristiskt syfte personen handlar, om deltagande i en terroristgrupps verksamhet vid tidpunkten för gärningen kan gälla flera brott enligt 2 §. Detta betyder att ett brott som begåtts i terroristiskt syfte inte nödvändigtvis behöver kunna specificeras med en exakt brottsbeteckning. Det kan visserligen också vara möjligt att man vid tidpunkten för deltagandet mycket noggrant känner till vilket terroristbrott som är avsett att begås och att man således kan specificera brottet exakt. För att straffansvar ska kunna uppkomma behöver gärningssättet inte heller vid brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte och förberedelse till terroristbrott vara exakt känt vid tidpunkten för deltagandet. För att deltagandebrott ska vara straffbart förutsätts fortfarande inte att ett brott eller ett straffbart försök till brott som främjas genom deltagandet begås.
Paragrafens 1 mom. avviker från 4 § 1 mom. i det gällande kapitlet också så att det till bestämmelsen fogas gärningssätt (4, 5 och 7 punkten) som nämns i motiveringen till 4 punkten i det gällande momentet (RP 89/2021 rd) som exempel på skötsel av en väsentlig uppgift. Samtidigt flyttas bestämmelsen om skötsel av en väsentlig uppgift till 8 punkten i ändrad form så att det av den framgår att också gärningar enligt 1−3 punkten utgör skötsel av en väsentlig uppgift. Organisering av en terroristgrupp (6 punkten) flyttas till 1 mom. från den gällande paragrafen om rekrytering för ett terroristbrott. I 5 punkten i det gällande momentet nämns begående av ett brott som avses i 32 kap. 6 eller 7 § i strafflagen (penningtvätt och grov penningtvätt), men en sådan punkt ska inte ingå i det nya momentet, eftersom skötsel av en väsentlig uppgift omfattar också brott som begås i syfte att främja ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott.
I det gällande kapitlets 4 § 2 mom. konstateras att vad som föreskrivs i 1 mom. 4 punkten (skötsel av en väsentlig uppgift) inte gäller uppdrag som juridiskt biträde eller ombud vid förundersökning eller domstolsbehandling av brott eller straffverkställighet. Hänvisningen till 4 punkten i den gällande bestämmelsen hänför sig till motiveringen till den. I samband med att momentet flyttas till den nya paragrafen ändras momentet så att det mer allmänt och tydligare konstateras att sådan skötsel av en uppgift inte utgör deltagande i en terroristgrupps verksamhet.
För behandlingen av deltagande i en terroristgrupps verksamhet nedan har i tillämpliga delar utnyttjats motiveringen till 4 § i det gällande kapitlet (RP 188/2002 rd, s. 50−55 och RP 89/2021 rd, s. 36−40).
De gärningssätt som anges i 1 mom. 1−7 punkten är exempel på väsentliga uppgifter som en gärningsman sköter för en terroristgrupp i syfte att begå eller förbereda ett terroristbrott. I 8 punkten föreslås en allmän klausul enligt vilken det är straffbart att sköta någon annan uppgift för en terroristgrupp som är väsentlig för begående av ett terroristbrott ellerförberedelse till terroristbrott. Att lägga till uttrycket ”någon annan” jämfört med 4 punkten i den gällande bestämmelsen höjer eller ändrar inte tröskeln för straffbarhet i fråga om gärningssätten i 1−3 punkten. När 4 punkten infördes, var avsikten att omfatta gärningar som inte nämns i momentet och som med tanke på främjandet av gruppens brottsliga verksamhet i terroristiskt syfte till sin betydelse kan jämställas med de gärningar som redan nämns i punkterna i momentet (RP 89/2021 rd, s. 16). Således var utgångspunkten redan vid den föregående revideringen av bestämmelserna att också gärningar enligt 1−3 punkten utgör skötsel av en väsentlig uppgift.
Enligt 1 mom. 1 punkten är det fråga om deltagande i en terroristgrupps verksamhet om någon utrustar eller försöker utrusta en terroristgrupp med explosiva varor, vapen, skjutförnödenheter eller ämnen eller förnödenheter som är avsedda för tillverkning av sådana eller med andra farliga föremål eller ämnen. En gärning som hänför sig till föremål och ämnen enligt punkten kan beroende på situationen vara straffbar också som ett i 2 § avsett brott som begåtts i terroristiskt syfte, ett i 3 § avsett brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte eller som i 4 § 2 punkten avsedd förberedelse till terroristbrott. I punkten avsett utrustande av en terroristgrupp med vapen handlar dock om mer omfattande verksamhet. För det första ska vapnen vara avsedda att användas av en terroristgrupp, medan det vid en gärning enligt de nämnda paragraferna kan vara fråga om att t.ex. överlåta ett vapen till en person som agerar ensam. Begreppet ”utrusta” visar att det inte är fråga om ett enskilt vapen eller en mindre mängd skjutförnödenheter, utan att det måste finnas mer av vapnen och de föremål och ämnen som nämns i punkten. Utrusta kan också innebära att skaffa vapen eller de föremål eller ämnen som avses i punkten eller att överlåta dem till gruppen, antingen mot vederlag eller gratis. Med explosiva varor, vapen och skjutförnödenheter jämställs ämnen och förnödenheter som är avsedda för tillverkning av dem. Med utrusta jämställs också försök att utrusta, vilket t.ex. kan vara ett försök att skaffa vapen.
Enligt den ovan avsedda 4 § 2 punkten är det straffbart som förberedelse till terroristbrott att gärningsmannen tillverkar, skaffar, transporterar eller överlåter ett föremål eller ett ämne med vilket man i samband med begående av ett terroristbrott kan orsaka allvarlig fara för någon annans liv eller hälsa, eller innehar eller använder ett sådant föremål eller ämne. Förberedelse till terroristbrott hänför sig inte nödvändigtvis till en terroristgrupps verksamhet, men kan också göra det. I detta fall ska bestämmelsen om förberedelsebrott tillämpas när rekvisitet i övrigt uppfylls, t.ex. när föremålet eller ämnet inte är ett sådant som avses i 1 mom. 1 punkten i denna paragraf eller när verksamheten inte är tillräckligt omfattande på det sätt som förutsätts i punkten. Straffbestämmelsen om förberedelsebrott har i fall som hänför sig till en terroristgrupps verksamhet en betydelse som kompletterar denna paragraf.
Enligt 1 mom. 2 punkten döms för deltagande i en terroristgrupps verksamhet den som för en terroristgrupp skaffar eller försöker skaffa eller till en terroristgrupp överlåter lokaler eller andra utrymmen som den behöver eller fordon eller andra hjälpmedel av vikt för gruppens verksamhet. Med avvikelse från 4 § 1 mom. 2 punkten i det gällande kapitlet förutsätter punkten inte att hjälpmedlen är av synnerlig vikt. Hjälpmedlen ska således vara av vikt för terroristgruppens verksamhet. Med detta avses att hjälpmedlen är av betydelse för gruppens terroristiska verksamhet, en förutsättning som flera föremål i sig kan uppfylla. Hjälpmedlets betydelse bör ställas i proportion till terroristgruppens verksamhet och dess karaktär.
I 1 mom. 2 punkten nämns särskilt lokaler och andra utrymmen som gruppen behöver samt fordon. Också i fråga om fordon gäller kravet att de ska vara av vikt för gruppens verksamhet. Detta extra krav gäller inte lokaler och andra utrymmen, eftersom utgångspunkten är att dessa bör anses vara viktiga. Med lokaler jämställs andra utrymmen som gruppen behöver, t.ex. för att inkvartera eller gömma en medlem. Hjälpmedel som är viktiga för en terroristgrupps verksamhet kan vara t.ex. databehandlings- eller kommunikationsutrustning, dock med beaktande av att det enligt 4 punkten är straffbart att sköta informationstekniska uppgifter för en terroristgrupp. Också förfalskade dokument eller falska pengar kan vara viktiga för gruppens verksamhet.
I 1 mom. 2 punkten anges ”skaffa” som ett gärningssätt. Om hjälpmedlen skaffas olagligt, kan gärningen i princip bedömas också som t.ex. stöldbrott. Med att skaffa jämställs försök att skaffa, som gärningssätt nämns också överlåtelse. Även det krav på uppsåt som gäller för punkten säkerställer att t.ex. en hyresvärd eller köpman som handlat i god tro inte kan bestraffas för deltagande i en terroristgrupps verksamhet.
Enligt 1 mom. 3 punkten ska för deltagande i en terroristgrupps verksamhet dömas den som skaffar eller försöker skaffa information som, om den kommer till terroristgruppens kännedom, är ägnad att allvarligt skada ett land eller en internationell organisation, eller förmedlar eller överlåter sådan information till eller röjer sådan information för en terroristgrupp. Gärningen ska rikta sig mot ett land eller en internationell organisation. I fråga om ordet ”land” kan hänvisas till vad som konstateras ovan i motiveringen till 2 § 1 mom. En definition av internationell organisation ingår i 1 § 3 punkten.
För att i 1 mom. 3 punkten avsett deltagande i en terroristgrupps verksamhet genom att skaffa information ska vara straffbart ska gärningen ha utförts uttryckligen för att gynna terroristgruppen och alltså inte enbart för att skada en stat eller en organisation eller av något annat motiv. Information t.ex. om landets försvar, beredskap för undantagsförhållanden, energiförsörjning eller säkerhetsarrangemang i centrala statsorgans lokaler kan vara sådan information att den om den kommer till en terroristgrupps kännedom allvarligt kan skada staten, vilket i detta sammanhang hör till det mer omfattande begreppet ”land”. Också en internationell organisation kan ha sådan information t.ex. om säkerhetsarrangemangen i sitt högkvarter. Enligt ordalydelsen förutsätter punkten i princip inte att informationen är hemlig. Informationen i fråga ska vara sådan att den, när den kommer till en terroristgrupps kännedom, typiskt orsakar allvarlig skada, men det förutsätts inte att skadan orsakas (”är ägnad att” uttrycker en abstrakt fara).
Enligt 1 mom. 4 punkten gör den som sköter informationstekniska uppgifter för en terroristgrupp sig skyldig till deltagande i en terroristgrupps verksamhet. Det kan vara fråga om att skapa informations- och kommunikationstjänster och sköta underhåll och kryptering i anslutning till dem och att på obehörigt sätt skaffa de lösenord och användaridentifikationer som terroristgruppen behöver.
Enligt 1 mom. 5 punkten är deltagande i en terroristgrupps väpnade aktiviteter straffbart som deltagande i en terroristgrupps verksamhet. Enligt kapitlets 7 och 8 § ska det vara straffbart t.ex. att tillhandahålla eller ta emot utbildning i användning av vapen för begående av ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott. En person kan också tillhandahålla eller få sådan utbildning i en terroristgrupp. Deltagande i en terroristgrupps verksamhet enligt punkten är sådant deltagande i en terroristgrupps väpnade aktiviteter som inte hänför sig till användning av vapen i samband med ett brott som begåtts i terroristiskt syfte och som inte är särskilt straffbart som tillhandahållande av utbildning eller deltagande i utbildning enligt 7 eller 8 §. Deltagande i väpnade aktiviteter kan i dessa situationer innebära t.ex. väpnad patrullering eller bevakning i avsikt att säkra en plats eller ett område som en terroristorganisation har i sin besittning eller demonstration av organisationens vapenmakt för att underkuva lokalbefolkningen, eller rekrytering av nya medlemmar.
Enligt 1 mom. 6 punkten är det straffbart att organisera en terroristgrupp. Det föreslås att detta gärningssätt flyttas till paragrafen om deltagande i en terroristgrupps verksamhet från gällande 4 c §, som gäller rekrytering för ett terroristbrott. Organisering är ett viktigt tillvägagångssätt med tanke på en terroristgrupps verksamhet och syftar till att organisera gruppens verksamhet till en fungerande helhet. Organiseringen kan ske redan när en terroristgrupp grundas och gäller aktiv verksamhet som är central med tanke på gruppens existens och den terroristiska brottsliga verksamheten. En terroristgrupp kan också organiseras av en person som inte deltar i gruppens verksamhet.
I 1 mom. 7 punkten föreskrivs det om stödåtgärder som upprätthåller en terroristgrupps verksamhet. En separat, väsentlig uppgift som går att skilja från det som föreskrivs i 1 punkten i momentet om att utrusta en terroristgrupp med exempelvis explosiva varor eller vapen är att se till att dessa fungerar eller att sörja för annan utrustning eller motsvarande som gruppens aktionsberedskap kräver. Bestämmelsen i punkten omfattar också t.ex. sådana interna uppgifter inom terroristgruppen som krävs för att driva verksamheten och hålla den igång, och de kan t.ex. gälla terroristgruppens administration, organisering av medelsanskaffningen eller logistik (t.ex. ombesörjande av mathållning och vattentjänster).
Enligt 1 mom. 8 punkten kan också annan verksamhet än sådan som nämns i föregående punkter utgöra skötsel av en uppgift inom en terroristgrupp som är väsentlig för begående av ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott. Flera av de centrala sätten att sköta väsentliga uppgifter nämns redan i de föregående punkterna.
I 1 mom. 8 punkten beskrivs inte i detalj vilka uppgifter som ingår i tillämpningsområdet för bestämmelsen. I punkten ges uppgiften en beskrivning som hänvisar till dess betydelse och karaktär genom att det förutsätts att det uttryckligen är fråga om en uppgift som är väsentlig för begående av ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott. Punkten omfattar skötsel av alla sådana uppgifter som rent konkret främjar eller underlättar terroristgruppens genomförande av dessa brott eller som annars befrämjar terroristgruppens kriminella verksamhetsförutsättningar och målsättningar och som därmed bidrar till att påverka hur farlig den verksamhet är som terroristgruppen i fråga står för. En väsentlig uppgift ska uttryckligen tjäna terroristgruppens kriminella, terroristiska syften.
Det grundläggande begrepp som används i 1 mom. 8 punkten är ”uppgift”, framför allt av den orsaken att deltagandet i den verksamhet som avses i punkten oftast pågår en tid. Trots det kan det vara fråga om en enstaka och kortvarig uppgift, och den kan också gälla t.ex. ett enskilt terrorangrepp som terroristgruppen har för avsikt att genomföra. Även gärningar enligt de föregående punkterna kan utgöra sådana. De uppgifter som handhas av en viss person och som omfattas av tillämpningsområdet för punkten kan också variera och följa på varandra enligt terroristgruppens behov. Dessutom kan en väsentlig uppgift utgöras av en helhet bestående av flera deluppgifter.
En uppgift som avses i 1 mom. 8 punkten förutsätter att personen arbetar aktivt för att främja ett kriminellt, terroristiskt syfte i en terroristgrupp. Något straffansvar uppstår inte om personen passivt har en formell ställning i en terroristgrupp eller har anförtrotts en uppgift som han eller hon i praktiken inte utför. I praktiken är en formell ställning i en terroristgrupp dock i allmänhet förknippad med att personen faktiskt utför en viktig och därmed också väsentlig uppgift inom gruppen på det sätt som avses i punkten.
De former som sådana väsentliga uppgifter som avses i 1 mom. 8 punkten tar sig uttryck i täcker ett brett spektrum. Uppgiftens karaktär och betydelse för terroristgruppens verksamhet ska bedömas från fall till fall. Tillämpningsområdet för punkten omfattar t.ex. skötsel en terroristgrupps viktiga ekonomiska angelägenheter eller ge ekonomiska eller juridiska råd som är av synnerlig vikt för gruppens verksamhet, men en förutsättning för straffbarhet ska enligt ordalydelsen vara att det betraktas som en uppgift som är väsentlig att ha hand om sådana angelägenheter eller ge sådana råd.
En väsentlig uppgift när det gäller att uppnå en terroristgrupps kriminella syften kan t.ex. också vara att ge sådan ideologisk utbildning eller religionsutbildning i anslutning till gruppens verksamhet som rättfärdigar terroristbrott och sporrar till att begå sådana brott. En sådan utbildningsuppgift kan också omfatta barn och gå ut på att fostra dem för framtida uppgifter i form av terroristbrott.
Att sköta en sådan väsentlig uppgift som avses i 1 mom. 8 punkten kan också ta sig uttryck i att brott begås i syfte att främja terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott i en terroristgrupps verksamhet. Sådana brott som kan komma i fråga är t.ex. förfalskningsbrott och it-relaterad brottslighet som gynnar en terroristgrupps kriminella terroristiska verksamhet och olika brott mot förmögenhet som befrämjar terroristgruppens medelsanskaffning. Punkten omfattar också brott som avses i 32 kap. 6 eller 7 § (penningtvätt eller grov penningtvätt), som nämns i det gällande kapitlet i 4 § 1 mom. 5 punkten.
Enligt 5 § i detta kapitel förutsätter ett straff för ledande av terroristgrupp fortfarande att ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott har begåtts i en terroristgrupps verksamhet. För ledande av terroristgrupp och för ett terroristbrott eller för förberedelse till terroristbrott som personen i fråga själv har begått eller under personens ledning har begåtts i terroristgruppens verksamhet döms ut ett gemensamt fängelsestraff. Om ledaren för en terroristgrupp eller någon i gruppens verksamhet ännu inte har begått något sådant brott och ledaren därför inte döms för ledande av terroristgrupp, kan ledandet anses vara ett sådant väsentligt uppdrag som avses i 1 mom. 8 punkten. Skötsel av en sådan väsentlig uppgift kan vid bestämmandet av straff anses vara särskilt klandervärt.
Som en väsentlig uppgift enligt 1 mom. 8 punkten kan däremot inte betraktas t.ex. enbart vistelse i utrymmen som en terroristgrupp besitter eller inom ett område som en terroristgrupp kontrollerar. Det föreslås att vistelse i en främmande stat ska vara straffbart under vissa förutsättningar i 12 § 2 mom.
Som skötsel av en väsentlig uppgift betraktas inte heller att en person gifter sig med någon som hör till en terroristgrupp eller att personen enbart sköter normala hushållsgöromål i den egna familjen eller tar hand om sina eller andras barn. Frågan om familjemedlemmars straffrättsliga ansvar för terroristiska brott har redan behandlats i avsnitt 2.5.4.6., och här betonas några ytterligare omständigheter.
Från denna typ av icke-straffbar verksamhet som omfattas av en persons privatliv ska särskiljas uppgifter som är väsentliga för den brottsliga verksamheten och som betjänar en terroristgrupp och dess medlemmar i vidare bemärkelse och som omfattas av straffansvar, vilka kan vara t.ex. att sörja för en terroristgrupps aktionsberedskap, att ge sådan ideologisk eller religiös utbildning som hänför sig till terroristgruppens verksamhet och som rättfärdigar terroristbrott och sporrar till att begå sådana brott samt att sköta matförsörjningen för terroristgruppen. Straffansvaret omfattar också t.ex. åtgärder genom vilka en familjemedlem eller en annan person handlar för att trygga en terroristgrupps verksamhetsförutsättningar mot personer som är motståndare till gruppen (t.ex. kommunikation om åtgärder och t.o.m. fysiskt våld mot sådana personer).
Inte heller i övrigt utesluter dessa avgränsningar i fråga om vistelse och verksamhet som hör till privatlivet något annat straffrättsligt ansvar som kan uppstå i situationer där en person samarbetar med en person som ska betraktas som terrorist eller vistas inom ett område som en terroristorganisation eller terroristgrupp kontrollerar. Enligt detta kapitel är straffbarheten för gärningar som främjar begående av terroristbrott omfattande och sträcker sig ytterst långt från begående av terroristbrott. Också när det gäller familjemedlemmar kan 12 § 2 mom., enligt vilket det under vissa förutsättningar som en ny gärning är straffbart att vistas i en främmande stat, bli tillämpligt. En förälder som för sitt barn till ett område som kontrolleras av en terroristorganisation och som håller barnet där kan också göra sig skyldig till något annat allvarligt och strängt straffbart brott än ett terroristiskt brott som är straffbart enligt detta kapitel, t.ex. grov människohandel.
Dessutom bör hänsyn tas till 5 kap. 6 §, enligt vilken den som före eller under ett uppsåtligt brott med råd, dåd eller på annat sätt uppsåtligen hjälper någon att begå brottet eller ett straffbart försök till det döms till straff för medhjälp. Medhjälp enligt paragrafen omfattar i stor utsträckning åtgärder som främjar en annan persons brott och kan komma i fråga också som främjande av en familjemedlems terroristiska brott (t.ex. deltagande i en terroristgrupps verksamhet). Det kan vara fråga om straffbar anstiftan enligt 5 kap. 5 § i strafflagen t.ex. om en person som tar hand om sin familj uppmuntrar sin make att delta i en terroristgrupps verksamhet.
I fråga om brott som hänför sig till en terroristgrupps verksamhet bör det noteras att också andra brott enligt kapitlet utöver deltagande i en terroristgrupps verksamhet kan begås i gruppens verksamhet. Detta hänför sig inte bara till de brott som gäller endast terroristgrupper eller i vars rekvisit annars nämns terroristgrupp (ledande av terroristgrupp, rekrytering till terrorism, finansiering av terrorism och offentlig uppmaning till terrorism) utan också andra brott i kapitlet.
Också internationell humanitär rätt sätter gränser när det gäller terroristbrott och tillämpning av straffbestämmelser på terroristbrott. Detta kan i synnerhet hänföra sig till gruppers eller andra sammanslutningars verksamhet. Straffbestämmelsen om deltagande i en terroristgrupps verksamhet och innehållet i den kan i väsentlig utsträckning kopplas till direktivet om terroristbrott, där det i artikel 4 led b i på motsvarande sätt som i rambeslutet förutsätts att deltagande i en terroristgrupps verksamhet ska vara en straffbar gärning. Enligt skäl 37 i ingressen till direktivet om terroristbrott reglerar direktivet inte väpnade styrkors verksamhet under en väpnad konflikt, vilken regleras av internationell humanitär rätt enligt definitionen av dessa begrepp i internationell humanitär rätt, och inte heller, till den del verksamheten regleras av andra regler i internationell rätt, en stats militära styrkors verksamhet när de utövar sina officiella uppgifter. Enligt skäl 38 i ingressen till direktivet omfattas inte sådan humanitär verksamhet som bedrivs av opartiska humanitära organisationer som erkänns av internationell rätt, inklusive internationell humanitär rätt, av direktivet.
Liknande avgränsningar av tillämpningsområdet med avseende på terroristbrott när det gäller internationell humanitär rätt kan i enlighet med vad som konstateras ovan (avsnitt 2.5.2.3) härledas ur andra för Finland bindande åtaganden med avseende på terroristbrott, såsom ett flertal resolutioner av Förenta nationernas säkerhetsråd och artikel 26 punkterna 4 och 5 i Europarådets konvention, vilka i stor utsträckning motsvarar skäl 37 i ingressen till direktivet om terroristbrott. Det är också i övrigt fråga om iakttagande av allmänt erkända och internationella förpliktelser som är bindande för Finland. Den internationella humanitära biståndsverksamheten i konfliktområden regleras genom den första och den fjärde Genèvekonventionen och tilläggsprotokoll I och II till dessa konventioner.
Med tillstånd av den mottagande staten kan såväl stater som oberoende humanitära organisationer inleda biståndsåtgärder. I kommentarerna till tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna har närmare kriterier specificerats för en opartisk och humanitär biståndsverksamhet. Verksamhetens humanitära karaktär kräver att den har som mål att bistå civilbefolkningen på det sätt som anges i konventionerna. En opartisk verksamhet kräver i sin tur att biståndet fördelas utan omotiverad åtskillnad vid fördelningen (principen om icke-diskriminering) och enligt ett reellt behov (proportionalitetsprincipen). Åtskillnad får göras endast på rent humanitära grunder eller med anledning av materiella hinder, t.ex. av geografiska orsaker. Det anses inte som omotiverad åtskillnad att beakta behoven hos särskilda grupper, t.ex. barn eller personer med funktionsnedsättning.
Biståndspersonalen har rätt att erbjuda livsmedel, medicinsk utrustning och vård för sårade och sjuka bland civilbefolkningen som är i behov av hjälp i de förhållanden som råder vid en väpnad konflikt. Bestämmelserna omfattar såväl mellanstatliga väpnade konflikter och ockupationer som konflikter som inte är av mellanstatlig karaktär. Personer som bedriver opartisk och humanitär biståndsverksamhet åtnjuter i fråga om sådan verksamhet det skydd som grundar sig på Genèvekonventionerna eller deras tilläggsprotokoll. Sjukvårdsuppgifter omfattas av artikel 16 i tilläggsprotokoll I där det anges att ingen får straffas för att i överensstämmelse med medicinsk etik ha utfört sjukvårdsuppgifter. Det har ingen betydelse för förbudet mot straff vem som får den sjukvård som ges.
Det finns inte någon anledning att anta att de gärningar som avses i 8 punkten i 1 mom. eller de gärningar som avses i de föregående punkterna ger upphov till några betydande avgränsningsproblem i relation till internationell humanitär rätt eller andra brott som tangerar brott enligt detta kapitel, med beaktande av vad som konstateras ovan om vilka väsentliga uppgifter som omfattas av tillämpningsområdet för momentet. Det som är karaktäristiskt för dessa uppgifter är att de är till konkret nytta för en terroristgrupps kriminella terroristiska syften. Dessa uppgifter avviker också från biståndsåtgärder enligt internationell humanitär rätt och andra brott genom att gärningsmannen uttryckligen handlar för att begå eller förbereda ett terroristbrott. För åtgärder enligt momentet ska bestraffas den som har avsikt att främja begående av eller förberedelse till ett terroristbrott eller har vetskap om att han eller hon främjar ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott. En sådan avsikt eller vetskap finns i allmänhet inte hos de personer som deltar i humanitär biståndsverksamhet.
Riksdagens lagutskott tog i samband med att den gällande 4 § 1 mom. 4 punkten om ”väsentlig uppgift” stiftades ställning till vissa särskilda frågor utifrån vad som konstaterades vid sakkunnigutfrågningen (LaUB 15/2021 rd, s. 12). Enligt utskottet får ingen straffas enbart på den grunden att han eller hon har räddat en annan människas liv eller hälsa genom sjukvård i enlighet med medicinsk etik. I sig kan någon som hör till sjukvårdspersonalen utöver sjukvårdsuppgifter sköta någon av de väsentliga uppgifter som avses i punkten. Som ett komplement till utskottets uttalande kan det konstateras att situationen kan förändras om den som hör till sjukvårdspersonalen utför andra än sedvanliga och normala hälsovårdsrelaterade åtgärder i överensstämmelse med medicinsk etik. Sådana avvikande åtgärder kan t.ex. vara att förbättra strids- och prestationsförmågan hos personer som deltar i stridsverksamhet.
Dessutom konstaterade lagutskottet i det ovannämnda sammanhanget att varje enskilt tillhandahållande av mat eller dryck till en löst sammansatt grupp som misstänks vara terrorister inte uppfyller kravet på en väsentlig uppgift. I anslutning till detta hänvisade utskottet till regeringens proposition (RP 89/2021 rd) enligt vilken skötseln av en väsentlig uppgift kan hänföra sig till logistik, t.ex. till att sörja för en terroristgrupps mat- och vattenförsörjning.
Enligt 4 § 1 mom. i det gällandet kapitlet ska straff för deltagande i en terroristgrupps verksamhet utdömas, om gärningen inte utgör brott enligt 1, 1 a eller 2 § eller om ett lika strängt eller strängare straff för gärningen inte föreskrivs på något annat ställe i lag. I de paragrafer det hänvisas till i bestämmelsen föreskrivs det att brott som begåtts i terroristiskt syfte, brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte och förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte är straffbara. En sådan subsidiaritetsklausul ska inte tas in i 1 mom., och sådana klausuler ska i regel frångås också när det gäller andra brott enligt kapitlet.
Slopandet av subsidiaritetsklausulen syftar särskilt till att förtydliga regleringen, men betyder inte att det som konstateras i den saknar relevans. Till denna del kan det hänvisas till vad som konstateras ovan i motiveringen till 34 kap. 12 § om gärningsmannens handling och medverkan till brott.
Paragrafens 1 mom. 1−7 punkten är specialbestämmelser om deltagande i en terroristgrupps verksamhet, vilka har företräde framför de övriga straffbestämmelserna i kapitlet. Däremot ska 1 mom. 8 punkten betraktas som en allmän bestämmelse som har företräde framför de övriga bestämmelser som ska betraktas som specialbestämmelser i situationer där det kan anses vara fråga om skötsel av en uppgift som är väsentlig för att begå eller förbereda ett terroristbrott. Det sistnämnda gäller ledande av terroristgrupp, rekrytering till terrorism (när det är fråga om rekrytering till en terroristgrupp), finansiering av terrorism (finansiering av en terroristgrupp) och offentlig uppmaning till terrorism (uppmaning att ta värvning i en terroristgrupp). Också paragrafen om tillhandahållande av utbildning för terrorism ska i första hand tillämpas med tanke på 1 mom. 8 punkten, när det är fråga om tillhandahållande av sådan utbildning i en terroristgrupps verksamhet som främjar begående av eller förberedelse till ett terroristbrott.
Också vid bedömningen av deltagande i en terroristgrupps verksamhet kan man bli tvungen att bedöma om det är fråga om ett eller flera deltagandebrott. Frågan ska också i detta fall avgöras med beaktande av det naturliga synsättet att det relevanta är gärningarnas tidsmässiga dimension och hur nära sammankopplade gärningarna är. Om det är fråga om handlingar som hänför sig till deltagande i ett visst brott som begåtts i terroristiskt syfte, kan det vara motiverat att anse att det är fråga om endast ett fall av deltagande i en terroristgrupps verksamhet. Vid bestämmandet av straff kan som en omständighet som leder till ett strängare straff dock beaktas ett stort antal deltagandegärningar. I synnerhet en större skillnad i tiden mellan deltagandegärningar och deras samband med olika terroristbrott talar för att det är fråga om flera fall av deltagande i en terroristgrupps verksamhet.
Straffskalan för deltagande i en terroristgrupps verksamhet ska inte ändras. För gärningen ska enligt denna paragraf dömas ut fängelse i minst fyra månader och högst åtta år. I anslutning till bestämmandet av straff gäller fortfarande vad som har konstaterats i samband med stiftandet av 4 § i det gällande kapitlet (RP 188/2002 rd, s. 55). Motiveringarna är av betydelse särskilt med tanke på att det för deltagande i en terroristgrupps verksamhet på basis av straffskalan kan dömas ut ett strängare straff än vad som kan dömas ut för vissa brott som främjas genom deltagandet enligt straffskalorna för dessa brott.
Vid straffmätningen av gärningar enligt 1 mom. bör beaktas att straffet för deltagande i en terroristgrupps verksamhet står i rätt proportion till det straff som eventuellt döms ut för huvudgärningen och i synnerhet för medhjälp till den i den mån som det brott som främjas genom gärningen kan specificeras vid den tidpunkt då straffet bestäms. Deltagande i verksamheten befinner sig längre bort från det brott som främjas än medhjälp. Om ett primärt brott som främjas inte har begåtts, bör det när straffet för deltagande i en terroristgrupps verksamhet mäts ut bedömas vad den kriminella verksamheten har som mål, och strävan bör vara att straffet för deltagandet sätts i relation till det straff som skulle ha dömts ut för ett fullgånget brott av det slaget. De strängaste av de straff som enligt bestämmelserna i paragrafen är tillåtna kommer i fråga i situationer där ett i 2 § avsett mycket strängt brott i terroristiskt syfte har begåtts, men den som deltagit i terroristgruppens verksamhet inte kan dömas för ett sådant brott, som medgärningsman eller för delaktighet i ett sådant brott i övrigt.
Minimistraffet för deltagande i en terroristgrupps verksamhet kan i vissa exceptionella situationer visa sig vara för strängt. I sådana exceptionella fall kan avvikelser från straffskalan göras enligt bestämmelserna i 6 kap. De relevanta bestämmelserna i kapitlet i fråga behandlas ovan i motiveringen till 34 kap. 12 §.
7 §.Tillhandahållande av utbildning för terrorism.
Enligt paragrafen ska den som för begående av ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott ordnar, försöker ordna, tillhandahåller eller försöker tillhandahålla utbildning i tillverkning eller användning av sprängämnen, skjutvapen eller andra vapen eller skadliga eller farliga substanser eller i användning av andra till sin betydelse jämförbara särskilda metoder eller tekniker dömas till fängelse i minst fyra månader och högst åtta år för tillhandahållande av utbildning för terrorism.
Paragrafen ersätter gällande 4 a § om meddelande av utbildning för ett terroristbrott. Paragrafen ska dock ändras i samband med att den flyttas till ett nytt kapitel. För det första ska också denna reglering ändras så att gärningsmannen handlar i syfte att begå eller förbereda ett terroristbrott. Enligt den gällande bestämmelsen handlar den som tillhandahåller utbildning i avsikt att främja sådan brottslig verksamhet som avses i 1 § (brott som begåtts i terroristiskt syfte), 1 a § (brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte) eller 2 § (förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte) eller med vetskap om att han eller hon främjar denna verksamhet.
På grund av begreppsdefinitionen i 1 § 1 punkten och den ändrade brottsrubriceringen av förberedelsebrott talas det i paragrafen om terroristbrott och förberedelse till terroristbrott. ”Terroristbrott” omfattar också i enlighet med denna begreppsdefinition försök till brott som begåtts i terroristiskt syfte och försök till brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte, även om det brott som utbildningen tillhandahålls för mer sällan utgör ett straffbart försök. Hänvisningarna till hela paragrafer i den gällande bestämmelsen omfattar i princip också straffbara försök.
Uttrycket ”för begående av” ska också i fråga om detta brott gälla såväl fall där den som tillhandahåller utbildningen främjar begåendet av sitt eget brott genom utbildningen (situationer som gäller medgärningsmannaskap) som fall där gärningsmannen genom sitt handlande främjar en annan persons eller andra personers framtida brott. Till dessa delar kommer det inte att ske någon utvidgning av straffbarhetsområdet, eftersom uttrycken ”i avsikt att främja” och ”med vetskap om att” i den gällande bestämmelsen kan tolkas på motsvarande sätt. Uttrycken i fråga är fortfarande av betydelse för tillämpningen av straffbestämmelsen och för fastställandet av gärningsmannens uppsåt. Kravet på uppsåt för tillhandahållande av utbildning innebär att den som tillhandahåller utbildning åtminstone ska vara medveten om att han eller hon arbetar för att främja ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott. För tillhandahållande av utbildning för terrorism ska inte bestraffas personer som den som utbildas utnyttjar så att den som tillhandahåller utbildningen inte är medveten om att den som utbildas har för avsikt att använda sina kunskaper eller färdigheter för att begå eller förbereda ett terroristbrott.
Av paragrafen framgår nu tydligt att straffbart tillhandahållande av utbildning kan gälla främjande av ett enda brott. Detta eliminerar således också den oklarhet i regleringen av detta brott, som gäller uttrycket ”brottslig verksamhet” i den gällande bestämmelsen. I fråga om specificeringen av det brott som främjas genom tillhandahållande av utbildning för terrorism hänvisas till vad som konstateras i motiveringen till 6 §. För att ett brott som gäller tillhandahållande av utbildning ska vara straffbart förutsätts fortfarande inte att ett brott eller ett straffbart försök till brott som främjas genom tillhandahållandet begås.
I samband med att den nya paragrafen flyttas ändras regleringen dessutom så att också försök att tillhandahålla sådan utbildning blir straffbart och jämställs med en fullbordad gärning. Dessutom förenhetligas brottsrekvisitet med rekvisitet för deltagande i utbildning för terrorism, vilket enligt nästa paragraf ska vara straffbart (”eller i användning av andra till sin betydelse jämförbara särskilda metoder eller tekniker”). Ordalydelsen i bestämmelsen förenklas genom att den onödiga upprepningen av ordnande, försök till ordnande eller meddelande av utbildning slopas.
I samband med genomförandet av rambeslutet från 2002 kriminaliserades tillhandahållande av utbildning för terrorismsyften så att endast meddelande av utbildning i syfte att främja en terroristgrupps verksamhet (för närvarande deltagande i en terroristgrupps verksamhet), vilket då beskrevs i paragrafen på ett allmänt plan, var straffbart. Det som konstaterades i detta sammanhang (RP 188/2002 rd, s. 52/II och 53/I) har inte längre någon större betydelse. Detta hänger delvis ihop med att straffbart meddelande av utbildning för närvarande omfattar, och enligt den föreslagna paragrafen också kommer att omfatta, utbildning av personer som är fristående från en terroristgrupps verksamhet och även utbildning av enskilda personer.
Enligt de tidigare förarbetena till lagen som det hänvisas till ovan kan politisk eller ideell utbildning i allmänhet inte betraktas som sådan utbildning. Också denna aspekt har i stor utsträckning förlorat sin betydelse, eftersom bestämmelserna om meddelande av utbildning har blivit mer detaljerade efter genomförandet av rambeslutet. Utbildaren ska ha som avsikt eller åtminstone känna till att utbildningen ges för ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott. Sådana brott kan i sig ha koppling till någon politisk eller ideell bakgrund. I de tidigare förarbetena till lagen konstateras att med att ordna utbildning avses att organisera den och genomföra den i praktiken.
Relevant för tolkningen av paragrafen är också motiveringarna i samband med kriminaliseringen av deltagande i utbildning för ett terroristbrott (RP 18/2014 rd, s. 26−28). I det följande har de utnyttjats till den del de är tillämpliga på den nu föreslagna paragrafen om tillhandahållande av utbildning.
Utbildning för terrorism kan tillhandahållas på olika sätt. Den som tillhandahåller utbildningen och den som deltar i utbildningen kan fysiskt befinna sig på samma plats, men utbildning för terrorism kan också ske med hjälp av teknisk kommunikationsutrustning. Det är fråga om sådan utbildning också när en person hänvisar den som utbildas till något utbildningsmaterial. Utbildningen ska vara inriktad på en viss person eller vissa personer och därmed på något sätt bedrivas i växelverkan mellan personer. Att t.ex. göra utbildningsmaterial för terrorism allmänt tillgängligt utgör inte i sig tillhandahållande av utbildning för terrorism, men att hänvisa en eller flera personer till sådant material ska anses göra det. På grund av gärningsomständigheterna kan det vara straffbart som offentlig uppmaning till terrorism eller i vissa situationer t.o.m. som anstiftan till att begå ett terroristiskt brott att göra sådant material allmänt tillgängligt. Som i paragrafen avsett tillhandahållande av utbildning kan också betraktas att utbildningsmaterial riktas till en viss begränsad personkrets t.ex. på ett diskussionsforum på internet eller någon annan motsvarande teknisk plattform.
Vid tillhandahållande av utbildning för terrorism och deltagande i utbildning för terrorism kan det vara fråga om såväl tillägnande av kunskap som tillämpning av kunskap vid övningar. Att tillägna sig kunskap handlar om att studera teoretisk kunskap och erfarenhetsregler. Vid övning tillämpas teoretiska kunskaper i praktiken t.ex. genom att bygga en bomb eller genom övning i att använda sprängämnen.
Enligt gällande 4 a § kan straffbart meddelande av utbildning gälla tillverkning eller användning av sprängämnen, skjutvapen eller andra vapen samt farliga och skadliga substanser. Det föreslås att paragrafens uttryck ”på något annat motsvarande sätt” ska ersättas med uttrycket ”i användning av andra till sin betydelse jämförbara särskilda metoder eller tekniker”. Syftet med denna ändring är inte att inskränka straffbarhetsområdet jämfört med nuläget. Till denna del är det fråga om inhämtande av sådana särskilda kunskaper eller färdigheter som på motsvarande sätt som t.ex. tillverkning eller användning av sprängämnen är ägnade att främja ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott. Som exempel på inhämtande av sådana särskilda kunskaper och färdigheter kan nämnas att någon skaffar sig särskilda informationstekniska färdigheter om datorsystem eller datorprogram som gör det möjligt att tränga in i den allmänna trafikens samt kärnkraftverkens styrsystem eller lär sig använda någon särskild utrustning som används i terrordåd, såsom att styra ett flygplan.
I fråga om brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 1 § 1 mom. 1 punkten i det gällande kapitlet (brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 2 § 1 mom. 1 punkten i detta kapitel) behandlas i lagberedningsmaterialet (RP 271/2022 rd, s. 18 och LaUB 29/2022 rd, s. 7) vad som kan utgöra ”andra till sin betydelse jämförbara särskilda metoder eller tekniker” när det gäller olaga hot, falskt alarm, grovt brott mot offentlig frid och straffbar användning av kärnenergi som begåtts i terroristiskt syfte.
När det gäller olaga hot och falskt alarm som begåtts i terroristiskt syfte kan det vara fråga om sådana exceptionella tekniska sätt att begå brott som används för att förhindra att gärningsmannen åker fast (utbildning för att dölja avsändaren av ett hot eller alarm). När det gäller grovt brott mot offentlig frid kan det vara fråga om särskilda metoder som främjar kringgående av säkerhetsarrangemang (t.ex. utbildning för att förvärva kunskaper och färdigheter som möjliggör kringgående av passerkontrollen i en skyddad byggnad). Straffbar användning av kärnenergi är enligt 44 kap. 10 § i strafflagen till exempel att utan tillstånd använda kärnenergi, inte iaktta säkerheten vid användning av kärnenergi eller att börja driva en kärnanläggning. Det är uppenbart att denna typ av åtgärder kräver särskilda färdigheter som kan förvärvas genom utbildning för terrorism.
Enligt 4 a § 1 mom. i det gällandet kapitlet ska straff för meddelande av utbildning för ett terroristbrott utdömas, om gärningen inte utgör brott enligt 1, 1 a eller 2 § eller om ett lika strängt eller strängare straff för gärningen inte föreskrivs på något annat ställe i lag. En sådan subsidiaritetsklausul ska inte tas in i denna paragraf, och sådana klausuler ska i regel frångås också när det gäller andra brott enligt kapitlet. Slopandet av subsidiaritetsklausulen syftar särskilt till att förtydliga regleringen, men betyder inte att det som konstateras i den saknar relevans. Till denna del kan det hänvisas till vad som konstateras i motiveringen till 34 kap. 12 § om gärningsmannens handling och medverkan till brott.
Denna paragraf är en specialbestämmelse om tillhandahållande av utbildning för terrorism som har företräde framför de övriga straffbestämmelserna i kapitlet. Att ge en terroristgrupp utbildning blir straffbart enligt denna paragraf och inte som deltagande i en terroristgrupps verksamhet enligt 6 § 1 mom. 8 punkten (skötsel av en väsentlig uppgift).
Också vid bedömningen av tillhandahållande av utbildning för terrorism kan man bli tvungen att bedöma om det är fråga om ett eller flera brott som gäller tillhandahållande av utbildning. Också i fråga om detta brott ska det naturliga synsätt som nämns i motiveringen till de tidigare paragraferna iakttas. Om det är fråga om tillhandahållande av utbildning för ett visst brott som begåtts i terroristiskt syfte, är det i princip motiverat att anse att det är fråga om endast ett fall av tillhandahållande av utbildning för terrorism oberoende av om utbildningen ges till en eller flera personer. Detsamma gäller olika delar av en viss utbildningshelhet (t.ex. ger personen först teoretisk utbildning och övergår sedan till att ge praktisk utbildning om samma sak). En omfattande utbildning ska vid bestämmandet av straff beaktas som en omständighet som leder till ett strängare straff.
Den som tillhandahåller utbildning för terrorism ska dömas till fängelse i minst fyra månader och högst åtta år. Straffskalan är densamma som för meddelande av utbildning för ett terroristbrott enligt gällande 4 a §. Situationen förblir densamma också när det gäller att det för brott som gäller tillhandahållande av utbildning kan dömas ut ett strängare straff än vad som kan dömas ut för vissa brott som främjas genom utbildningen enligt straffskalorna för dessa brott. Till dessa delar är situationen likadan som i fråga om flera av de brott som behandlats ovan. Också i fråga om brott som gäller tillhandahållande av utbildning ska det straff som döms ut stå i proportion till det straff som döms ut för den eventuella huvudgärningen och i synnerhet för medhjälp till gärningen till den del som det brott som främjades genom tillhandahållande av utbildningen kan specificeras när straffet bestäms. De bestämmelser i 6 kap. som behandlas i samband med 34 kap. 12 § möjliggör i exceptionella situationer att det för gärningen döms ut ett straff som är lindrigare än minimistraffet enligt straffskalan.
Vid bestämmandet av straff är relevanta omständigheter bl.a. vilken betydelse utbildningen har för den gärning som eftersträvas och genomförandet av den, karaktären av gärningen och sannolikheten för att gärningen inträffar samt utbildningens art och omfattning. Utbildning på terroristläger är kan vara mångsidigare och mer övergripande och därmed också farligare med tanke på den planerade terroristhandlingen än terroristutbildning under andra förhållanden. Samtidigt bör det dock noteras att även utbildning av en enskild person kan leda till att allvarligare terroristbrott begås.
8 §. Deltagande i utbildning för terrorism.
Enligt paragrafen ska den som för begående av ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott utbildar sig i tillverkning eller användning av sprängämnen, skjutvapen eller andra vapen eller skadliga eller farliga substanser eller i användning av andra till sin betydelse jämförbara särskilda metoder eller tekniker dömas till fängelse i minst fyra månader och högst fyra år för deltagande i utbildning för terrorism.
Paragrafen ersätter gällande 4 b § om deltagande i utbildning för ett terroristbrott. Också denna paragraf ska dock ändras i samband med att den flyttas till ett nytt kapitel. Enligt den första ändringen ska gärningsmannen handla för begående av ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott. Enligt den gällande bestämmelsen handlar den som deltar i utbildning i avsikt att begå ett brott som avses i 1 § 1 eller 2 mom. (brott som begåtts i terroristiskt syfte) eller 1 a § (brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte) eller 2 § (förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte).
Uttrycket ”för begående av” ska också i fråga om detta brott gälla såväl fall där den som deltar i utbildning främjar begåendet av sitt eget brott som fall där gärningsmannen genom sitt deltagande i utbildning främjar en annan persons eller andra personers framtida brott. Ett exempel på det senare är en situation där en person utbildar sig i tillverkning av sprängämnen i syfte att överlåta de sprängämnen som han eller hon har tillverkat till någon som kommer att utföra en terrorattack. Straffbarhetsområdet utökas i och med att det för närvarande är straffbart endast om personen handlar för att främja ett framtida brott som personen själv begår.
På grund av begreppsdefinitionen i 1 § 1 punkten och den ändrade brottsrubriceringen av förberedelsebrott talas det i paragrafen om terroristbrott och förberedelse till terroristbrott. ”Terroristbrott” omfattar också i enlighet med denna begreppsdefinition försök till brott i terroristiskt syfte och försök till brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte, även om det brott för vilket personen utbildar sig mer sällan utgör ett straffbart försök. Hänvisningen i den gällande bestämmelsen till hela paragrafen om brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte täcker redan i princip också straffbart försök till brottet.
Uttrycket ”för begående av” är förknippat med ett förhöjt uppsåtskrav, som ”i avsikt att” i den gällande bestämmelsen redan uttrycker i fråga om gärningsmannens syfte. Detta subjektiva rekvisit uttrycker att målet för den som deltar i utbildning är att ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott ska begås. Innehållet i det subjektiva rekvisitet har redan redogjorts för ovan i samband med förberedelse till terroristbrott. Enbart allmän beredskap att i en lämplig situation begå ett brott som avses i paragrafen räcker inte för att straffansvar ska uppstå. Det kan vara fråga om att främja andra personers framtida brott så att den som deltar i utbildning handlar med vetskap om att hans eller hennes deltagande i utbildning främjar ett framtida brott. Vid bedömningen av gärningsmannens uppsåt och avsikt är det i likhet med de övriga brotten i kapitlet fråga om en helhetsbedömning av samtliga omständigheter som kommit fram vid utredningen av det misstänkta brottet och den senare straffprocessuella behandlingen.
I fråga om specificeringen av det brott som främjas genom deltagande i utbildning för terrorism hänvisas till vad som konstateras ovan i motiveringen till 6 §. För att deltagande i utbildning ska vara straffbart förutsätts fortfarande inte att ett brott eller ett straffbart försök till brott som främjas genom deltagandet begås.
Till den del det är fråga om utbildning som tillhandahålls av en annan person kan det i fråga om sättet att genomföra utbildningen och dess innehåll hänvisas till vad som konstateras i motiveringen till 7 §. Till övriga delar har man i följande motivering i tillämpliga delar utnyttjat vad som konstateras i motiveringen till 4 b § i det gällande kapitlet (RP 18/2014 rd, s. 26−28 och RP 30/2018 rd, s. 102 och 103).
Brottsbeskrivningen för deltagande i utbildning uppfylls när personen har börjat ta del av i paragrafen avsedd utbildning i det syfte som nämns där. Deltagande i utbildning är ett brott som vanligen fullbordas ganska snart efter det att man börjar ta emot utbildning. Straffbarhet förutsätter fortfarande inte att personen uppnår ett visst kunnande eller vissa färdigheter. Uppfyllandet av rekvisitet hindras inte t.ex. av att deltagandet i utbildning avbryts innan utbildningen har avslutats till följd av att myndigheterna förhindrar fortsatt deltagande i utbildningen.
Om en person efter att ha gjort sig skyldig till deltagande i utbildning avstår från att begå ett terroristbrott som hänför sig till utbildningen, kan det i allmänhet inte längre bli fråga om verksam ånger enligt 5 kap. 2 § i strafflagen. Den som har deltagit i utbildning kan i allmänhet inte eliminera betydelsen av ett brott som avser deltagande i utbildning som redan begåtts. Att bevisligen avstå från att begå ett framtida brott kan dock i enlighet med bestämmelserna i strafflagens 6 kap. inverka förmildrande på bestämmandet av straff och t.o.m. leda till domseftergift.
I likhet med gällande 4 b § ska deltagande i utbildning för terrorism också gälla s.k. självstudier. Självstudier kriminaliserades i samband med genomförandet av direktivet om terroristbrott. I skäl 11 i direktivet preciseras vad självstudier enligt direktivets artikel 8 är. De ska vara följden av aktiva handlingar och bedrivas med uppsåt att begå ett terroristbrott eller bidra till att ett sådant brott begås. Mot bakgrund av alla de specifika omständigheterna kan man sluta sig till detta uppsåt av till exempel vilken typ av material det rör sig om och hur ofta det konsulterats. I skälet konstateras dessutom att nedladdning av en handledning i sprängämnestillverkning i syfte att begå ett terroristbrott skulle kunna anses utgöra mottagande av utbildning för terrorismsyften. Att enbart besöka webbplatser eller samla material för legitima ändamål, till exempel akademiska ändamål eller forskningsändamål, anses enligt skälet däremot inte utgöra mottagande av utbildning för terrorismsyften.
Av betydelse för självstudier är studier av alla typer av kunskapskällor som tillhandahåller information om sådan tillverkning eller användning som avses i paragrafen. På samma sätt som utbildning under en annan persons ledning kan självstudier handla om att tillägna sig kunskap eller tillämpa kunskap i praktiken. Ett specialfall av självstudier är att utbildningen i sig tas emot av en annan person, men denna person vet inte själv att han eller hon ger utbildning för ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott. Den som för bereder sig på att begå ett sådant brott kan skaffa denna typ av utbildning t.ex. under sin värnplikt. Straffbart deltagande i utbildning kan alltså vara en del av en laglig utbildning, om det utifrån gärningsmannens avsikt eller vetskap kan påvisas att deltagandet i utbildningen också sker för att begå eller förbereda ett terroristbrott.
När brott som avser deltagande i utbildning började omfatta även självstudier betonades de processuella rättigheter som tillkommer misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden. I sig finns det anledning att betona dessa rättigheter också i fråga om de övriga brotten i kapitlet, särskilt för att brottet kan ha en relativt avlägsen koppling till ett eventuellt terroristbrott som ska begås i framtiden. Förundersökningsmyndigheterna styrs av de förundersökningsprinciper som anges i 4 kap. i förundersökningslagen. Dessutom ska hänsyn tas till 3 kap. 3 § 2 mom. i förundersökningslagen, enligt vilket förundersökningsmyndigheten vid behov ska utreda omständigheterna i samband med en misstanke om brott så att ingen grundlöst behandlas som misstänkt. En korrekt utredning av brottsmisstanken, en juridisk bedömning av gärningen redan i början av förundersökningen och en rättvis rättegång främjas också av att åklagaren redan i det skede då terroristbrott utreds deltar aktivt i ledningen av utredningen inom ramen för det förundersökningssamarbete som avses 5 kap. i förundersökningslagen.
Enligt 4 b § i det gällandet kapitlet ska straff för deltagande i utbildning för ett terroristbrott dömas ut om gärningen inte utgör brott enligt 1, 1 a eller 2 §. En subsidiaritetsklausul ska inte heller tas in i denna paragraf. Att klausulen stryks innebär inte att det som konstateras där saknar betydelse. Till denna del kan det hänvisas till vad som konstateras i motiveringen till 34 kap. 12 § om gärningsmannens handling och medverkan till brott. Denna paragraf är en specialbestämmelse om deltagande i utbildning för terrorism som har företräde framför de övriga straffbestämmelserna i kapitlet.
Också vid bedömningen av deltagande i utbildning för terrorism kan man bli tvungen att bedöma om det är fråga om ett eller flera brott som avser deltagande i utbildning. Också i fråga om detta brott ska det naturliga synsätt som nämns i motiveringen till de tidigare paragraferna iakttas. Om det är fråga om deltagande i utbildning för ett visst brott som begåtts i terroristiskt syfte, är det i princip motiverat att anse att det är fråga om endast ett fall av deltagande i utbildning för terrorism oberoende av om det finns olika komponenter i deltagandet (t.ex. att få utbildning av en annan person och dessutom självstudier genom att skaffa material). I en sådan situation kan utbildningens art och omfattning vara omständigheter som inverkar på bestämmandet av straffet. En större skillnad i tid mellan deltagandet i utbildning och kopplingen till olika slags terroristbrott eller förberedelser till terroristbrott talar för att det är fråga om flera fall av deltagande i utbildning för terrorism.
Straffet för deltagande i utbildning för terrorism föreslås vara fängelse i minst fyra månader och högst fyra år. Straffskalan skärps jämfört med gällande 4 b §, enligt vilken den som deltar i utbildning för ett terroristbrott ska dömas till böter eller fängelse i högst tre år. Ändringen grundar sig på en allmän omvärdering av straffvärdet för deltagande i utbildning för terrorism, vilken innebär att brottets klandervärdhet och farlighet betonas.
Straffskalan för deltagande i utbildning för terrorism innebär att det för brott som avser deltagande i utbildning på grundval av maximistraffet på straffskalan kan dömas ut ett strängare straff än för vissa terroristbrott som främjas genom deltagande i utbildning. Minimistraffet är detsamma som för flera terroristbrott.
I samband med att brott som avser deltagande i utbildning kriminaliserades behandlades omständigheter som ska beaktas vid bestämmandet av straff (RP 18/2014 rd, s. 28/II och 29/I), vilka fortfarande är relevanta och följs i tillämpliga delar nedan. Enligt de tidigare förarbetena till lagen kan straffvärdet när det gäller brott i form av deltagande i utbildning variera mycket. När det gäller gärningens skadlighet och farlighet ska vikt fästas vid betydelsen av deltagandet i utbildning med avseende på det brott som eftersträvas. Relevant är då för det första karaktären av det eftersträvade brottet och sannolikheten för att brottet ska ske. För det andra ska man enligt de tidigare förarbetena till lagen beakta arten och omfattningen av deltagandet i utbildning samt vilken betydelse deltagandet har med tanke på utförandet av det eftersträvade brottet. Ju mer omfattande den utbildning som personen deltar i är och ju skadligare effekter det är meningen att orsaka vid det planerade brottet genom de kunskaper och färdigheter som förvärvats genom utbildningen, desto mer klandervärt kan deltagandet i utbildningen anses vara.
På bestämmandet av straff inverkar också hur svårt det är att få sådan information och utbildning på något annat sätt. Utbildning på terroristläger är ofta mångsidigare och mer övergripande och därmed också farligare med tanke på det eftersträvade brottet än under andra förhållanden, t.ex. terroristutbildning genom självstudier. Vid bestämmande av straffet ska även graden av uppsåt beaktas.
När straffet för deltagande i utbildning för terrorism mäts ut bör man beakta straffhotet för det terroristbrott som främjats till den del det brott som främjats kan specificeras vid tidpunkten för bestämmande av straffet. Straffet ska stå i rätt proportion till det straff som döms ut för en eventuell huvudgärning och i synnerhet för medhjälp. Deltagande i utbildning för terrorism har en mer avlägsen koppling till det brott som främjas än medhjälp. Om det huvudbrott som främjades inte har begåtts bör man vid bestämmandet av straffet försöka bedöma vilket slags brott som var målet med deltagandet i utbildning för terrorism.
Med avvikelse från gällande 4 b § ska böter inte längre kunna dömas ut för deltagande i utbildning för terrorism. Fängelsestraff kan i vissa exceptionella situationer vara för strängt. I sådana exceptionella fall är det enligt bestämmelserna i 6 kap. möjligt att döma ut böter också när det inte är möjligt enligt straffskalan. Det är också möjligt att döma ut ett lindrigare fängelsestraff än minimistraffet. De relevanta bestämmelserna i 6 kap. i strafflagen behandlas ovan i motiveringen till 34 kap. 12 §.
9 §.Rekrytering till terrorism.
Enligt den föreslagna paragrafen ska den som för begående av ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott grundar en terroristgrupp eller värvar eller försöker värva någon till en terroristgrupp eller värvar någon för att begå ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott dömas till fängelse i minst fyra månader och högst åtta år för rekrytering till terrorism.
Paragrafen ersätter det gällande kapitlets 4 c § om rekrytering för ett terroristbrott. Paragrafen ska dock ändras i samband med att den flyttas till ett nytt kapitel. För det första ska denna paragraf ändras så att gärningsmannen handlar för begående av eller förberedelse till ett terroristbrott. Enligt den gällande bestämmelsen handlar rekryteraren i avsikt att främja brottslig verksamhet enligt 1 § (brott som begåtts i terroristiskt syfte), 1 a § (brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte) eller 2 § (förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte) eller med vetskap om att han eller hon främjar denna verksamhet.
På grund av begreppsdefinitionen i den nya 1 § 1 punkten och den ändrade brottsbeteckningen för förberedelsebrott talas det i paragrafen om terroristbrott och förberedelse till terroristbrott, inklusive försök till det förstnämnda brottet. Hänvisningarna till hela paragrafer i den gällande bestämmelsen omfattar i princip också straffbara försök.
Uttrycket ”för begående av” ska också i fråga om detta brott gälla såväl fall där gärningsmannen främjar begåendet av sitt eget brott som fall där gärningsmannen genom sitt handlande främjar en annan persons eller andra personers framtida brott. Till dessa delar kommer det inte att ske någon utvidgning av straffbarhetsområdet, eftersom uttrycken ”i avsikt att främja” och ”med vetskap om att” i den gällande bestämmelsen kan tolkas på motsvarande sätt. Uttrycken i fråga är fortfarande av betydelse för tillämpningen av straffbestämmelsen och för fastställandet av gärningsmannens uppsåt. Kravet på uppsåt för rekryteringsbrott innebär att rekryteraren åtminstone ska vara medveten om att han eller hon arbetar för att främja begående av ett terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott.
Av paragrafen framgår nu tydligt att rekrytering till terrorism kan gälla främjande av ett enskilt brott. Detta eliminerar oklarheten i fråga om uttrycket ”brottslig verksamhet” i den gällande bestämmelsen. I fråga om specificeringen av det brott som främjas genom rekryteringen hänvisas till vad som konstateras ovan i motiveringen till 6 §. För att rekryteringsbrott ska vara straffbart förutsätts fortfarande inte att ett brott eller ett straffbart försök till brott som främjas genom rekryteringen begås.
Rekryteringsbrottets rekvisit ska preciseras jämfört med den gällande regleringen. Enligt den gällande regleringen är det straffbart att grunda eller organisera en terroristgrupp eller värva eller försöka värva medlemmar till en terroristgrupp eller annars värva personer för att begå brott som avses i 1, 1 a eller 2 §. Avsikten med uttrycket ”eller annars värvar personer för att begå” i den gällande paragrafen är att beskriva rekryteringen av en enskild person.
Det föreslås att organisering av en terroristgrupp som en straffbar gärning ska flyttas till 1 mom. 6 punkten i 6 § om deltagande i en terroristgrupps verksamhet. I den gällande paragrafen stryks också ordet ”medlemmar” för att betona att också en enskild person kan värvas till en terroristgrupp eller för begående av ett terroristbrott eller förberedelse till ett terroristbrott. I anslutning till detta fogas till paragrafen ordet ”någon” (värvar eller försöker värva någon”). Enligt den ändrade ordalydelsen kan ett rekryteringsbrott rikta sig till flera personer, vilket kan inverka på straffet och bedömningen av om det är fråga om ett eller flera rekryteringsbrott. Uttrycket ”som avses i de paragraferna” i den gällande bestämmelsen ersätts med ett omnämnande av terroristbrott och förberedelse till terroristbrott, eftersom paragrafen inte lägre ska innehålla paragrafhänvisningar.
Rekryteringsbrott har behandlats relativt kortfattat i förarbetena till lagen. I samband med rambeslutet från 2002 kriminaliserades rekrytering så att den som värvar eller försöker värva personer till en terroristgrupp tilldöms straff för främjande av en terroristgrupps verksamhet (i nuläget deltagande i en terroristgrupps verksamhet). I samband med anslutningen till Europarådets konvention 2008 separerades rekryteringsbrott till ett separat brott så att straffbarheten också omfattar rekrytering av en enskild person.
Rekryteringsbrott har beskrivits i samband med genomförandet av rambeslutet från 2002 (RP 188/2002 rd, s. 49). Då konstaterades att värvning kan ske i diskussioner på tumanhand eller i större skala. Värvningen kan dessutom ske när en terroristgrupp grundas eller senare. Värvningen har enligt de förarbetena till lagen genomförts först när den person som den riktar sig till har anslutit sig till gruppen. Med värvning jämställs därför försök att värva, som i fråga om klandervärdhet kan ligga nära en framgångsrik värvning.
Trots att den nämnda motiveringen gäller värvning till en terroristgrupp kan den i hög grad tillämpas också på värvning av en enskild person. Det kan dessutom förutsättas att straffbar värvning ska vara trovärdig och seriös till den grad att den kan antas få något slags gensvar från den som är föremål för värvningen. För att rekrytering ska vara straffbar ska den också rikta sig till någon viss person eller vissa personer. Detta tangerar gränsdragningen till offentlig uppmaning till terrorism, vilket är straffbart enligt 14 § i detta kapitel.
Offentlig uppmaning till terrorism handlar om att gärningsmannen genom ett massmedium eller offentligen i en folksamling eller genom en skrift eller annan framställning som har bringats till allmän kännedom uppmanar eller förleder till att ta värvning i en terroristgrupp eller till att begå ett terroristbrott som är straffbart enligt detta kapitel. När offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott kriminaliserades konstaterades det (RP 89/2021 rd, s. 43) att sådan straffbar rekrytering till en terroristgrupp som avses i det gällandet kapitlets 4 c § skiljer sig från offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott i det avseendet att med avvikelse från egentliga rekryteringsbrott enligt 4 c § gäller offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott en stor och ospecificerad mängd personer. Ett uppmaningsbrott förutsätter inte heller tillnärmelsevis den risk för att rekryteringsförsöket ska lyckas som är en förutsättning för rekryteringsbrott. Brottet offentlig uppmaning gäller alla brott som är straffbara enligt detta kapitel, medan rekryteringsbrott gäller terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott.
Rekrytering till terrorism är inte en verksamhet som påverkar begående av terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott i lika hög grad som anstiftan till att begå dessa brott. Rekryteraren kan dock i stället för rekryteringsbrott dömas för anstiftan till terroristbrott eller förberedelse till terroristbrott, om det i enlighet med 5 kap. 5 § i strafflagen är fråga om att uppsåtligen förmå någon till ett uppsåtligt brott eller ett straffbart försök till brottet. Enligt motiveringen till bestämmelsen om anstiftan (RP 44/2002 rd, s. 157) är en grundförutsättning för anstiftansansvar är att anstiftan ger upphov till beslutet att begå brottet så att anstiftan åtminstone är den huvudsakliga orsaken till brottet eller det straffbara försöket och att gärningen annars inte skulle ha begåtts. Till anstiftarens uppsåt hör kännedom om brottsbeskrivningsrelaterade omständigheter (tillräcklig motsvarighet i fråga om gärningstid, gärningsplats, gärningssätt), det egna handlandets betydelse för följden samt att handlandet resulterar i ett brott som begås av en annan person. Anstiftaren ska anse att anstiftan högst sannolikt leder till att gärningsmannen fattar ett beslut om att begå brottet. Tydligast skiljer sig anstiftarens ansvar från ansvaret för den som gör sig skyldig till rekrytering till terrorism genom att anstiftarens ansvar förutsätter att brottet i fråga eller ett straffbart försök till det begås till följd av anstiftan. Något sådant krav finns inte i anslutning till rekryteringsbrott.
Enligt 4 c § i det gällande kapitlet ska straff för rekrytering för ett terroristbrott utdömas, om gärningen inte utgör brott enligt 1, 1 a eller 2 § eller om ett lika strängt eller strängare straff för gärningen inte föreskrivs på något annat ställe i lag. En sådan subsidiaritetsklausul ska inte heller tas in i denna paragraf. Att klausulen stryks innebär ändå inte att det som konstateras där saknar betydelse. Till denna del kan det hänvisas till vad som konstateras i motiveringen till 34 kap. 12 § om gärningsmannens handling och medverkan till brott.
Denna paragraf är en specialbestämmelse om rekrytering till terrorism som har företräde framför de övriga straffbestämmelserna i kapitlet. Rekryteringsbrott som anknyter till en terroristgrupp blir straffbart enligt denna paragraf och inte som deltagande i en terroristgrupps verksamhet enligt 6 § 1 mom. 8 punkten (skötsel av en väsentlig uppgift).
Också vid bedömningen av brottet rekrytering till terrorism kan man bli tvungen att bedöma om det är fråga om ett eller flera rekryteringsbrott. Även i fråga om detta brott ska man iaktta det s.k. naturliga synsättet att det relevanta är gärningarnas tidsmässiga dimension och hur nära sammankopplade gärningarna är. Det kan vara av betydelse hur många personer rekryteringen riktar sig till och om personen eller personerna rekryteras till en terroristgrupp eller för att begå ett brott. Rekrytering som riktar sig till en och samma person eller flera personer på en och samma gång kan betraktas som ett enda rekryteringsbrott. Betydande skillnader i tid mellan rekryteringsgärningarna och att de är kopplade till olika terroristbrott eller förberedelser till terroristbrott talar för att det är fråga om flera fall av rekrytering till terrorism. Vid rekrytering till en terroristgrupp kan en gärning som har pågått en längre tid utan avbrott åtminstone i vissa situationer betraktas som ett enda rekryteringsbrott; verksamhet som pågått länge är dock en omständighet som leder till strängare straff.
För rekrytering till terrorism ska det i likhet med gällande 4 c § dömas ut fängelse i minst fyra månader och högst åtta år. Situationen förblir densamma också när det gäller att det för rekryteringsbrott kan dömas ut ett strängare straff än vad som kan dömas ut för vissa brott som främjas genom rekryteringen enligt straffskalorna för dessa brott. Till dessa delar är situationen likadan som i fråga om flera av de brott som behandlats ovan. Även det straff som döms ut för rekryteringsbrott ska stå i proportion till det straff som döms ut för den eventuella huvudgärningen och i synnerhet för medhjälp till gärningen till den del som det brott som främjades genom rekryteringen kan specificeras när straffet bestäms. Också när det gäller detta brott möjliggör bestämmelserna i 6 kap. i exceptionella fall bestämmande av straff som är lindrigare än minimistraffet enligt straffskalan. De relevanta bestämmelserna i 6 kap. behandlas ovan i motiveringen till 34 kap. 12 §.
Rekryteringsverksamhetens art och omfattning är relevant för bestämmandet av straff. En omständighet som kan beaktas är graden av allvar hos de terroristbrott som rekryteringsverksamheten har gällt. Omfattningen hänger framför allt ihop med vilket antal personer verksamheten har riktat sig till. Rekryteringsverksamhet som pågått en lång tid och riktat sig till ett stort antal personer kan betraktas som särskilt klandervärd och allvarlig. Bestämmandet av straff beror även här på en bedömning av om det är fråga om ett eller flera rekryteringsbrott.
10 §.Finansiering av brott för terrorism.
Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska den som direkt eller indirekt tillhandahåller eller samlar in tillgångar för begående av ett brott som är straffbart enligt detta kapitel dömas till fängelse i minst fyra månader och högst åtta år för finansiering av brott för terrorism. Enligt 2 mom. är försök straffbart.
Paragrafen ersätter delvis det gällande kapitlets 5 § om finansiering av ett terroristbrott. Bestämmelserna om finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse i 2 mom. i den paragrafen flyttas till 34 kap.
Paragrafens 1 mom. avviker från 5 § 1 mom. i det gällande kapitlet. Enligt den gällande bestämmelsen är det straffbart att handla för att finansiera ett brott som avses i 1, 1 a, 2–4, 4 a–4 c eller 5 c−5 e § eller med vetskap om att tillgångarna ska användas till att finansiera något av dessa brott. Enligt den nya bestämmelsen ska gärningsmannen handla för begående av ett brott som är straffbart enligt detta kapitel. Uttrycket ”för begående av” ska också i fråga om detta brott gälla såväl fall där gärningsmannen genom finansieringsgärningen främjar begåendet av sitt eget brott som fall där gärningsmannen genom sitt handlande främjar en annan persons eller andra personers framtida brott. Till dessa delar kommer det inte att ske någon utvidgning av straffbarhetsområdet, eftersom uttrycken ”för att” och ”med vetskap om att” i den gällande bestämmelsen kan tolkas på motsvarande sätt. Uttrycken i fråga är fortfarande av betydelse för tillämpningen av straffbestämmelsen och för fastställandet av gärningsmannens uppsåt. Uppsåtets omfattning och innehåll i samband med brott som gäller finansiering av terrorism och även andra brott enligt 34 a kap. i strafflagen behandlas i avsnitt 2.5.4.9 med avseende på om det är motiverat att kriminalisera brott som gäller finansiering av terrorism också när de begås av oaktsamhet.
Paragrafens 1 mom. innehåller inte de paragrafhänvisningar som ingår i det gällande kapitlets 5 § 1 mom., vilka omfattar alla brott i det gällande kapitlet med undantag av finansiering av en terrorist och finansiering av terroristgrupp. Paragrafhänvisningarna ersätts med uttrycket ”ett brott som är straffbart enligt detta kapitel”. Med uttrycket avses att straffbarheten för finansiering också ska omfatta situationer där det vid tidpunkten för finansieringsgärningen inte är säkert för vilket brott enligt detta kapitel tillgångarna kommer att användas, men finansiären avser eller vet att tillgångarna kommer att främja något brott enligt kapitlet. I dessa situationer kan brottsbeteckningen för det brott som finansieras inte nödvändigtvis specificeras i efterhand. Det är således i själva verket fråga om finansiering av brottslig verksamhet som är straffbar enligt kapitlet. När en finansieringsgärning begås är det t.ex. möjligt att tillgångarna används för att finansiera deltagande i en terroristgrupps verksamhet eller tillhandahållande av utbildning eller deltagande i utbildning som sker i gruppens verksamhet. Det kan vara slumpmässigt för vilket brott som är straffbart enligt detta kapitel de tillhandahållna eller insamlade tillgångarna slutligen används, om de över huvud taget används. Det kan visserligen också vara möjligt att man vid tidpunkten för finansieringsgärningen känner till exakt för vilket brott enligt detta kapitel tillgångarna kommer att användas.
I övrigt kan det i fråga om paragrafens innehåll hänvisas till vad som konstateras ovan i motiveringen till 34 kap. 12 §. Detta gäller delen ”direkt eller indirekt tillhandahåller eller samlar in tillgångar” i 1 mom. I motiveringen till den paragrafen behandlas också när det är fråga om försök till finansieringsbrott. Även i fråga om finansiering av brott för terrorism beror straffbarheten på finansiärens avsikt eller vetskap vid tidpunkten för tillhandahållandet eller insamlingen av tillgångarna. Med tanke på straffbarheten är det inte relevant vad som händer med tillgångarna eller vad som görs med dem efter det att de har tillhandahållits eller samlats in, om något görs med dem.
Enligt 5 § 4 mom. i det gällande kapitlet tillämpas vad som föreskrivs ovan i paragrafen inte om gärningen utgör brott enligt 1 mom. 1−5 punkten eller försök till eller medverkan till ett sådant brott eller utgör brott enligt 1, 2 eller 4 b §, eller om strängare straff för gärningen bestäms på något annat ställe i lag. En sådan subsidiaritetsklausul, med delvis felaktiga och bristfälliga hänvisningar, ska inte heller tas in i denna paragraf. Att subsidiaritetsklausulen stryks innebär ändå inte att det som konstateras där saknar betydelse. Till denna del kan det hänvisas till vad som konstateras i motiveringen till 34 kap. 12 § om gärningsmannaskap och medverkan till brott.
Denna paragraf är en specialbestämmelse om finansiering av brott för terrorism som har företräde framför de övriga straffbestämmelserna i kapitlet. Utifrån brottsrekvisitet kan överlappningar med dessa andra bestämmelser inte heller uppstå i praktiken, eftersom deras tillämpningsområden är noggrant avgränsade. Paragrafen ska också i första hand tillämpas i förhållande till den paragraf som kriminaliserar finansiering av ett brott som avses i en internationell överenskommelse (34 kap. 12 §).
För finansiering av brott för terrorism ska det i likhet med vad som föreskrivs i gällande 5 § dömas ut fängelse i minst fyra månader och högst åtta år. I fråga om bestämmande av straff kan det hänvisas till vad som konstateras i motiveringen till 34 kap. 12 §, inklusive vad som i det sammanhanget har sagts om exceptionella situationer med avseende på bestämmande av straff.
11 §.Finansiering av terrorism.
Enligt 1 mom. ska den som direkt eller indirekt tillhandahåller eller samlar in tillgångar för att finansiera eller med vetskap om att de ska användas till att finansiera en person som begår terroristbrott eller som medverkande enligt 5 kap. 3−6 § deltar i begåendet av sådana brott, eller för att finansiera eller med vetskap om att tillgångarna ska användas till att finansiera en terroristgrupp, dömas till fängelse i minst fyra månader och högst sex år för finansiering av terrorism. Det föreskrivna straffet föreslås vara fängelse i minst fyra månader och högst sex år. Enligt 2 mom. är försök straffbart. Vad som föreskrivs i 1 och 2 mom. tillämpas inte, om gärningen utgör brott enligt 10 § (3 mom.).
Paragrafen ersätter 5 a och 5 b § i det gällande kapitlet, där finansiering av en terrorist och finansiering av terroristgrupp kriminaliseras. Sammanslagningen av paragraferna innebär inga ändringar som i sak inverkar på innehållet, även om formuleringarna ändras till vissa delar. I paragrafen om finansiering av en terrorist ersätts hänvisningarna till 1 § (brott som begåtts i terroristiskt syfte) och 1 a § (brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte) i enlighet med begreppsdefinitionen i 1 § 1 punkten med ett omnämnande av terroristbrott i 1 mom.
Vad gäller finansiering av en terroristgrupp hänvisas det inte längre till den bestämmelse som innehåller definitionen av terroristgrupp som finns i 1 § 4 punkten i det nya kapitlet. Det hänvisas inte till definitionsbestämmelsen för närvarande och det kommer inte heller att hänvisas till den i kapitlets övriga bestämmelser om terroristgrupp. Också i detta sammanhang avses med terroristgrupp enligt definitionen i punkten en strukturerad grupp, inrättad för en viss tid, bestående av minst tre personer, som handlar i samförstånd för att begå terroristbrott.
I fråga om gärningsmannens avsikt och vetskap ska i paragrafen på samma sätt som i 5 a och 5 b § i det gällande kapitlet användas formuleringarna ”för att finansiera” och ”med vetskap om att ... ska användas till att finansiera”. Detta hänger ihop med att paragrafen gäller allmän finansiering av en person eller grupp utan koppling till ett framtida brott. Därmed lämpar sig uttrycket ”för begående av ett brott ” som används i de föregående paragraferna inte för detta sammanhang. Ordet ”de” i de gällande paragraferna ska för tydlighetens skull ersättas med ordet ”tillgångarna”.
Det som konstateras nedan grundar sig i stor utsträckning på de motiveringar som gällde kriminaliseringen av finansiering av terroristgrupp (RP 18/2014 rd, s. 31/II−33/I) och finansiering av en terrorist (RP 135/2020 rd, s. 43−47).
I fråga om uttrycket ”direkt eller indirekt tillhandahåller eller samlar in tillgångar” i 1 mom. gäller i tillämpliga delar vad som konstateras i motiveringen till 34 kap. 12 §. Med tillhandahållande av tillgångar avses t.ex. att man ger egna tillgångar till den person eller grupp som begår brotten i fråga. Insamling av tillgångar kan innebära att direkt skaffa medel t.ex. genom att ordna en insamling, men tillgångar kan samlas in också av en enda person eller någon annan enskild aktör. Straffbart indirekt tillhandahållande eller insamling av tillgångar kan det bli fråga om t.ex. vid tillhandahållande av tillgångar till en annan med vetskap om att denna kommer att överlåta dem till en person eller grupp som avses i momentet. Med tillgångar avses också i detta sammanhang all slags egendom som har ett ekonomiskt värde. Definitionen av ”tillgångar” i artikel 1 i konventionen om bekämpande av finansiering av terrorism är relevant även här.
Finansiering enligt 1 mom. av en person som på basis av brottsbeteckningen i det gällande kapitlets 5 a § ska karakteriseras som ”terrorist” och finansiering av en terroristgrupp är till sin natur allmän finansiering av en viss person eller en viss grupp. För tillämpning av momentet förutsätts det inte att det klarläggs att tillgångarna har tillhandahållits eller samlats in för begående av ett terroristbrott eller över huvud taget använts för något ändamål. När tillgångarna har levererats till den person eller grupp som finansieras kan finansiären inte längre på ett effektivt sätt kontrollera vad de används till. Det innebär att tillgångarna i praktiken, trots givarens avsikt eller vetskap, kan användas för helt lagliga ändamål. Även om tillgångarna skulle användas för ett acceptabelt ändamål, kan detta medföra att terroristen eller terroristgruppen har möjlighet att använda andra tillgångar för terroristbrott.
När det gäller finansiering av terrorism används i paragrafens 1 mom. fortfarande pluralformen ”terroristbrott”, eftersom den person som finansieras sällan avser begå endast ett enskilt terroristbrott. Då är finansiering av ett enskilt brott som går att specificera tillräckligt noggrant i flera fall sådan finansiering av brott för terrorism som avses i föregående paragraf. Också i anslutning till finansiering av en terroristgrupp kan man bli tvungen att bedöma om det är fråga om allmän finansiering av terroristgrupp enligt denna paragraf eller finansiering av ett brott som redan kan specificeras tillräckligt noggrant.
Det kan också finnas gränsdragningsfrågor när det gäller att fastställa om det är fråga om finansiering av en terrorist eller en terroristgrupp. Detta gäller särskilt situationer där tillgångar tillhandahålls eller samlas in till en person eller personer som står i nära kontakt med en terroristgrupp. Som exempel kan nämnas en situation där någon medvetet skickar tillgångar till en person som befinner sig i ett konfliktområde och som offentligt har berättat om sitt deltagande i en terroristgrupps verksamhet. Enligt en bedömning av omständigheterna i varje enskilt fall är en sådan gärning straffbar antingen som finansiering av en terrorist eller som finansiering av terroristgrupp. På grundval av en och samma finansieringsåtgärd kan en person inte dömas för bägge gärningarna. Gärningarna i fråga är hur som helst generellt sett lika allvarliga och klandervärda på grund av att de omfattas av samma straffskala.
Liksom den gällande regleringen ska paragrafen innehålla ett förhöjt krav på uppsåt, enligt vilket gärningsmannen ska handla för att med tillgångarna finansiera en terrorist eller en terroristgrupp eller med vetskap om att tillgångarna kommer att användas för att finansiera en sådan person eller grupp. I bägge fallen är det fråga om att gärningsmannen för en finansieringsgärning med tillräcklig säkerhet känner till att den part till vilken tillgångarna tillhandahålls eller samlas in är terrorist eller terroristgrupp. När det gäller det sistnämnda är det fråga om vetskap om sådana omständigheter som enligt definitionen i 1 § 4 punkten gör en grupp till en terroristgrupp och som behandlas ovan i motiveringen till den definitionen. För att straff för finansiering av terrorism ska kunna dömas ut förutsätts det enligt förslaget att det bevisas att finansiärens avsikt eller vetskap har gällt finansiering av en person eller grupp som handlar på ett visst sätt. Också för detta finansieringsbrott som har anknytning till terroristbrottslighet är den tillhandahållande eller insamlande personens avsikt eller vetskap vid tidpunkten för tillhandahållandet eller insamlingen av tillgångarna av avgörande betydelse.
När det gäller finansiering av en terrorist ska det för uppkomsten av straffansvar finnas externt observerbara eller annars påvisbara omständigheter som den som tillhandahåller eller samlar in tillgångarna känner till och på basis av vilka det går att sluta sig till att den person som finansieras begår terroristbrott eller i egenskap av medverkande deltar i begående av dem. Det går inte nödvändigtvis att utifrån en enskild omständighet eller uppgift sluta sig till att en person som tillhandahåller eller samlar in tillgångar gör sig skyldig till finansiering av en terrorist. Det handlar om en helhetsbedömning av alla omständigheter som framkommit vid utredningen och den senare straffprocessuella behandlingen av det misstänkta finansieringsbrottet och med särskild fokus på uppgifterna om den person som finansieras. Av betydelse vid helhetsbedömningen är all sådan verksamhet för främjande av brott enligt 2 eller 3 § som den som tillhandahåller eller samlar in tillgångar känner till och som ännu inte har avancerat till ett i tillräcklig grad preciserat terroristbrott, vars finansiering bestraffas som finansiering av brott för terrorism.
Omständigheter som ska beaktas vid helhetsbedömningen av en gärning som eventuellt gäller finansiering av en terrorist kan vara t.ex. yttranden och hotelser som den person som finansieras uttalat, både sådana som uttalats för allmän kännedom och sådana som framförts i en mindre krets av personer, och där den person som finansieras uttrycker att han eller hon har begått, begår eller ämnar begå de aktuella brotten eller medverka till dem. Slutsatser kan dras också av att den person som finansieras uppmanar andra att begå brott som begåtts i terroristiskt syfte. Vid bedömning av betydelsen av en persons yttranden och hotelser bör avseende fästas också vid de omständigheter där de har framförts och vid hur seriösa yttrandena och hotelserna är med hänsyn till de omständigheter där de framförts. Enbart radikalisering eller framförande av vaga uttalanden som anspelar på våld leder ännu inte till att den person som finansieras betraktas som en i 1 mom. avsedd person som finansieras.
Vid bedömning av en finansierad person kan det bli aktuellt att förutom yttranden och hotelser också beakta annan information om hans eller hennes verksamhet. Finansiären kan exempelvis känna till att den person som får tillgångarna är misstänkt, åtalad eller dömd för ett terroristbrott. Det bör dock samtidigt understrykas att bestämmelsen inte ska användas för att stämpla t.ex. personer som har avtjänat straff för ett terroristiskt brott. Information om ett tidigare straff är endast en av de omständigheter som ska beaktas vid en helhetsbedömning av den finansierade personens förehavanden. Det har också betydelse hur lång tid det har gått sedan domen och huruvida det utifrån information om personens verksamhet går att sluta sig till om han eller hon fortfarande har att göra med terroristisk verksamhet. En betydelsefull omständighet för helhetsbedömningen kan vara att den finansierade personens tillgångar har frysts med stöd av lagen om frysning av tillgångar i syfte att bekämpa terrorism (325/2013) på grund av kopplingar till terroristisk verksamhet, eftersom frysning är ett uttryck för en persons betydelsefulla kontakter med terroristisk verksamhet.
För straffbarhet för finansiering av en terrorist ska det enligt förslaget inte förutsättas att sådana aktiviteter för den person som finansieras som ger fingervisningar om begående av terroristbrott eller om medverkan till sådana brott pågår i någon form just vid tidpunkten för tillhandahållandet eller insamlingen av tillgångar eller att sådana aktiviteter för den person som finansieras annars är av kontinuerlig art.
Enligt 1 mom. ska den person som finansieras delta i begåendet av terroristbrott som medverkande enligt 5 kap. 3–6 §. Enligt 5 kap. 3 § är det fråga om medgärningsmannaskap, om två eller flera gemensamt har begått ett uppsåtligt brott. Enligt paragrafen bestraffas då var och en som gärningsman. Som gärningsman döms enligt 5 kap. 4 § också den som har begått ett brott genom att som redskap använda någon som inte kan bestraffas åtminstone för det brottet. Om en person är verksam i en terroristgrupp som avses i 1 § 4 punkten, kan tillhandahållande eller insamling av tillgångar till personen uppfylla rekvisitet för finansiering av terroristgrupp enligt 1 mom. Om den person som finansieras är medgärningsman tillsammans med en annan person eller om inte samtliga delfaktorer i definitionen av terroristgrupp i 1 § 4 punkten, med undantag av begående av terroristbrott, är uppfyllda när flera personer agerar tillsammans, innebär tillhandahållandet eller insamlingen av tillgångar finansiering av en terrorist, om det inte är fråga om finansiering av ett terroristbrott som redan preciserats tillräckligt väl.
Enligt 5 kap. 5 §, som det hänvisas till i 1 mom., döms den som uppsåtligen förmår någon till ett uppsåtligt brott eller ett straffbart försök till brottet i fråga för anstiftan till brott såsom gärningsman. Den person som finansieras handlar således i detta fall på ett sådant sätt att förfarandena uppviglar andra personer till att begå brott som begåtts i terroristiskt syfte. Enligt momentet kan finansiering av en terrorist således också gälla tillhandahållande eller insamling av tillgångar till en person som är medhjälpare, dvs. som i enlighet med 5 kap. 6 § före eller under ett brott med råd, dåd eller på annat sätt uppsåtligen hjälper någon att begå brottet eller ett straffbart försök till det. Enligt ordalydelsen i den sistnämnda paragrafen (”eller på annat sätt”) kan som medhjälp bestraffas många slags handlingar som främjar ett brott som begåtts av någon annan. Hänvisningen i 1 mom. till 5 kap. 3–6 § innebär inte att den person som finansieras behöver vara medverkande till brott enligt alla de hänvisade paragraferna. Det räcker att personen handlar i egenskap av medverkande.
I samband med kriminaliseringen av finansiering av terroristgrupp betonades det att brottet förutsätter rättsstridighet (RP 18/2014 rd, s. 32/II). Utgångspunkten var att brottet i regel kunde anses rättsstridigt, och ett rättsstridighetsrekvisit behövde inte tas in i straffbestämmelsen.
Samma rättsstridighetsaspekter gäller också finansiering av en terrorist, vars rättsstridighet också följer av det förhöjda krav på uppsåt som förutsätts för brottet. Vid finansiering av en terrorist främjar finansiären uppsåtligen genom att tillhandahålla eller samla in tillgångar att det genom ökade tillgångar för den person som finansieras blir möjligt att begå terroristbrott eller att som medverkande delta i begåendet av sådana brott. Den avsikten saknas hos finansiärer som på ett riktat sätt tillhandahåller eller samlar in tillgångar för lagliga syften. Personer som tillhandahåller eller samlar in tillgångar har inte nödvändigtvis ens sådana uppgifter om den person som får tillgångarna eller om hans eller hennes verksamhet som innebär att finansiären veterligen med fog kan anse att det är fråga om en person som begår terroristbrott eller deltar i sådana brott.
Utifrån det som konstaterats ovan omfattas inte t.ex. betalningar för tryggande av oundgänglig försörjning eller omsorg enligt 19 § 1 mom. i grundlagen direkt av tillämpningsområdet för 1 mom., oavsett vem betalningarna kommer från. Straffbarhet för finansiering av en terrorist kommer inte heller i regel att hindra någon från att i enlighet med 18 § 1 mom. i grundlagen skaffa sig försörjning genom arbete, yrke eller näring som han eller hon valt fritt.
Redan i samband med kriminaliseringen av finansiering av terrorism konstaterades det att det inte är straffbart att t.ex. överlåta tillgångar till en humanitär insamling för finansiering av utveckling på ett område där man misstänker att en terroristorganisation har verksamhet (RP 43/2002 rd, s. 28/II). Efter det har betydelsen av internationell humanitär rätt accentuerats ytterligare som en faktor som begränsar utfärdandet av straffbestämmelser om terroristbrott och bestämmelsernas tillämpningsområde. Som terroristbrott betraktas inte gärningar som utförts i samband med väpnade konflikter, om internationell humanitär rätt är tillämplig på dem och de är lagliga enligt den. Till terroristbrott räknas inte heller humanitärt bistånd från humanitära organisationer som erkänns av internationell rätt.
Internationell humanitär rätt och finansiering av terrorism kan fortfarande inte förmodas vara förenade med några betydande gränsdragningsfrågor. Det gäller att beakta att den som tillhandahåller eller samlar in tillgångar för att finansiera eller med vetskap om att de ska användas till att finansiera en person som begår terroristbrott som eller som i egenskap av medverkande deltar i begåendet av dem, eller till att finansiera en terroristgrupp, gör sig skyldig till finansiering av terrorism. Finansiärens avsikt eller vetskap i anknytning till främjande av terroristbrott innebär att den finansierade verksamheten tydligt åtskiljs från sådan godtagbar verksamhet som omfattas av internationell humanitär biståndsverksamhet.
Också vid bedömningen av brottet finansiering av terrorism kan man i vissa situationer bli tvungen att bedöma om det är fråga om ett eller flera finansieringsbrott. Också i detta fall ska frågan avgöras med beaktande av det naturliga synsättet att det relevanta är gärningarnas tidsmässiga dimension och hur nära sammankopplade gärningarna är. Gärningar som gäller finansiering av en person och en grupp är i princip separata gärningar, medan flera finansieringsgärningar som riktar sig till en och samma person eller en och samma grupp i vissa fall kan utgöra ett enda brott. I sådana fall kan finansiering som pågått en längre tid beaktas som en omständighet som leder till ett strängare straff.
Straffet för finansiering av terrorism föreslås vara fängelse i minst fyra månader och högst sex år. Denna straffskala är densamma som för finansiering av en terrorist och finansiering av terroristgrupp enligt det gällande kapitlets 5 a och 5 b §. Straffet ska också i fråga om detta brott bestämmas med iakttagande av bestämmelserna i 6 kap. Enligt den allmänna princip som anges i det kapitlets 4 § är utgångspunkten det konkreta brottets straffvärde, som beror på hur skadligt och farligt brottet är, motiven till gärningen samt gärningsmannens av brottet framgående skuld i övrigt. Av relevans vid bestämmandet av straff för finansiering av terrorism är i synnerhet finansieringens varaktighet, det totala beloppet av tillgångar som tillhandahållits eller samlats in samt, i anknytning till de nämnda omständigheterna, tillgångarnas betydelse med tanke på främjandet av brottslig terroristisk verksamhet.
Rekvisitet för finansiering av en terrorist förutsätter inte att de tillgångar som tillhandahålls eller samlas in når upp till ett visst minimibelopp, vilket innebär att beloppet också kan vara litet. Samtidigt bör hänsyn tas till hur farlig den verksamhet som finansieras är och att även ett litet penningbelopp i vissa situationer på ett avgörande sätt kan främja en terrorists eller terroristgrupps terroristiska brottsliga verksamhet. De bestämmelser i 6 kap. som behandlas i motiveringen till 34 kap. 12 § möjliggör under vissa förutsättningar i exceptionella situationer att ett fängelsestraff som är lindrigare än minimistraffet döms ut, att böter döms ut eller i vissa situationer t.o.m. att inget straff döms ut.
Enligt 2 mom. är försök till finansiering av terrorism straffbart liksom enligt gällande 5 a § 2 mom. och 5 b § 2 mom. Till denna del tillämpas vad som i 5 kap. föreskrivs om försök. Enligt kapitlets 1 § 2 mom. har en gärning i regel framskridit till ett försök när gärningsmannen har börjat begå brottet och då åstadkommit fara för att brottet fullbordas.
Det kan vara fråga om försök till brott i fråga om gärningssättet tillhandahållande av tillgångar när tillgångarna ännu inte har nått fram till den person eller grupp som de är avsedda för. Vid gärningssättet insamling kan det vara fråga om försök när gärningsmannen har påbörjat insamlingen i avsikt att de insamlade tillgångarna ska ges till en person eller grupp som avses i paragrafens 1 mom. Finansiering av terrorism har i fråga om tillhandahållande av tillgångar fullbordats när terroristen eller terroristgruppen har fått tillgångarna till sitt förfogande. När det gäller insamling av tillgångar fullbordas brottet när insamlaren har fått tillgångarna till sitt förfogande och insamlaren har för avsikt att tillgångarna ska ges till en terrorist eller terroristgrupp.
Enligt gällande 5 a § 3 mom. och 5 b § 3 mom. tillämpas inte vad som föreskrivs ovan i de paragraferna, om gärningen utgör brott enligt 5 § (finansiering av ett terroristbrott) eller om ett lika strängt eller strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans i lag. För tydlighetens skull föreskrivs i paragrafens 3 mom. om förhållandet mellan finansiering av terrorism och finansiering av ett brott som är straffbart enligt 10 §. I situationer där det uttryckligen är fråga om finansiering av ett brott ska 10 §, som gäller finansiering av brott för terrorism, ges företräde. Finansiering av en terroristgrupp är inte i 6 § 1 mom. 8 punkten avsedd skötsel av en väsentlig uppgift och deltagande i en terroristgrupps verksamhet. Även i övrigt är paragrafen om finansiering av terrorism en specialbestämmelse med ett så specifikt tillämpningsområde som hänför sig till finansiering av vissa personer eller grupper att det inte uppstår någon överlappning med de övriga bestämmelserna i kapitlet och att det inte heller behövs någon jämförelse av straffens stränghet enligt gällande reglering. Förhållandet mellan brottet i fråga och sådana gärningar för vilka det på något annat ställe i lag föreskrivs ett lika strängt eller strängare straff behöver inte anges i detta fall heller.
Om det i samband med finansiering av terrorism samtidigt överlåts tillgångar i strid med det förbud mot överlåtelse av tillgångar som anges i 7 § i lagen om frysning av tillgångar i syfte att bekämpa terrorism, ska den som överlåter tillgångar dömas till straff för finansiering av en terrorist och för brott mot förbudet mot överlåtelse av tillgångar, om rekvisiten för bägge brotten är uppfyllda. Enligt 18 § i den lagen ska den som överlåter tillgångar och som bryter mot ett förbud mot överlåtelse dömas för regleringsbrott, grovt regleringsbrott eller lindrigt regleringsbrott med stöd av 46 kap. 1–3 § i strafflagen.
12 §.Resa för terrorism.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska det vara straffbart att resa till en annan stat i avsikt att där begå ett brott som är straffbart enligt detta kapitel. Straffet för resa för terrorism är fängelse i högst tre år.
Paragrafens 1 mom. ersätter 5 c § 1 mom. i det gällande kapitlet, från vilket det avviker på två sätt. Enligt den gällande bestämmelsen ska den som reser till en annan stat i avsikt att där begå ett i 1, 1 a, 2–4, 4 a–4 c, 5, 5 a, 5 b eller 5 e § avsett brott, om gärningen inte utgör brott enligt någon av de paragraferna, dömas för resa i syfte att begå ett terroristbrott. Enligt den nya bestämmelsen ska gärningsmannen resa för att begå ett brott som är straffbart enligt detta kapitel. Denna ändring utvidgar straffbarhetsområdet så att det också blir straffbart att resa i avsikt att främja en resa för terrorism, vilket regleras i följande paragraf. Detta kan t.ex. gälla fall där en person reser till en annan stat för att genom researrangemang, undanröjande av resehinder eller på något annat motsvarande sätt främja att en person som befinner sig där reser till Finland i syfte att utföra en terrorattack. En annan ändring jämfört med den gällande regleringen är strykningen av subsidiaritetsklausulen.
Med uttrycket ”ett brott som är straffbart enligt detta kapitel” avses att straffbarheten för resor också ska omfatta situationer där det vid tidpunkten för resan inte är säkert vilket brott enligt detta kapitel som kommer att begås efter resan. Ändringen är likadan som den som gäller finansiering av brott för terrorism. Den som reser ska dock ha för avsikt att begå något brott som är straffbart enligt kapitlet. I dessa situationer kan brottsbeteckningen för det brott som resan har syftat till inte nödvändigtvis specificeras i efterhand. Det är således i själva verket fråga om att resa för brottslig verksamhet som är straffbar enligt kapitlet. När resan inleds kan det finnas alternativa framtida handlingsmodeller som den resande känner till vid avresan och enligt vilka han eller hon t.ex. kan komma att delta i en terroristgrupps verksamhet eller tillhandahålla eller ta emot utbildning för terrorism. Det kan vara slumpmässigt vilket brott som är straffbart enligt detta kapitel den resande slutligen begår, om personen begår något sådant brott i destinationslandet. Det kan visserligen också vara möjligt att man vid tidpunkten för resegärningen känner till exakt för vilket brott enligt detta kapitel personen reser till destinationslandet.
Resa för terrorism ska kräva uppsåt och på grund av det konstaterade avsiktsrekvisitet ett förhöjt uppsåtskrav. Resebrottets karaktär som en gärning som förbereder andra terroristbrott uttrycks genom ett subjektivt rekvisit ” i avsikt att där begå ett brott som är straffbart enligt detta kapitel”, vilket anger syftet att begå ett annat terroristiskt brott. De krav som ställs på specificering av brottet behandlas ovan. I fråga om resebrott används inte uttrycket ”för begående av ett brott”, som används i ett flertal tidigare straffbestämmelser i kapitlet. Även om det till följd av resan i fråga är möjligt att främja ett terroristiskt brott som någon annan eller några andra begår i destinationsstaten, beaktas den aspekten genom att en resa som avses i 1 mom. kan gälla alla brott enligt kapitlet. Således beaktas också sådana brott i kapitlet som främjar ett terroristiskt brott som någon annan eller några andra har begått. De brott som kriminaliseras i kapitlets 4−11, 13 och 14 § omfattar en stor bredd av gärningar som kan ha en mycket avlägsen koppling till terroristbrott.
Paragrafens 1 mom. är tillämpligt på allt resande som beskrivs där oberoende av den resandes medborgarskap, boningsort, avreseland eller destinationsland. Detta hänför sig till att terroristiska brott till sin natur är internationella brott i enlighet med 1 kap. 7 § 3 mom. Enligt momentet är det således också straffbart att återvända till Finland eller på annat sätt resa till Finland i avsikt att begå ett terroristiskt brott.
I fråga om 1 mom. grundar sig följande till stor del på vad som konstaterades i samband med kriminaliseringen av resebrott (RP 93/2016 rd, s. 35–37) och i samband med ändringen av straffbestämmelsen om brottet (RP 30/2018 rd, s. 104 och 105).
För att en resa ska vara straffbar förutsätts det att resan fortsätter utan avbrott efter att den har inletts. Olika delar av samma resa ska inte heller bestraffas som flera brott när delarna bildar en fast helhet. Straffbara utlandsresor ska utöver byte av samfärdsmedel också omfatta situationer där den som företar resan blir tvungen att göra ett uppehåll t.ex. för att utreda förutsättningarna för en fortsatt resa eller för att undanröja hinder, eller där resenären annars stannar under resan. När det gäller sådana uppehåll kan ingen fast tidsgräns uppställas för när resan på ett naturligt sätt kan anses bilda en fast helhet. Det beror på omständigheterna i det enskilda fallet. I typiska fall ska dock bestämmelsens tillämpningsområde omfatta situationer där resplanen är klar redan vid avresan och resan fortsätter i enlighet med den utan avbrott ända till destinationsstaten.
En i 1 mom. avsedd resa för terrorism fullbordas när gärningsmannen har anlänt till den stat där han eller hon avser begå ett terroristbrott. I detta sammanhang avses med anlända att den som reser har en möjlighet att beträda statens territorium. Detta är beroende av resesättet, som innebär att vid flygresor fullbordas brottet när personen anländer till en flygplats med flygplan, vid resor med fartyg när fartyget anlöper en hamn eller vid användning av andra resesätt när landgränsen överskrids. Utgångspunkten är att varje resa som företas i enlighet med momentet utgör ett separat brott.
Om en person som reser till en annan stat i enlighet med 1 mom. efter det att han eller hon har anlänt till en stat och efter det att brottet har fullbordats avstår från sin avsikt att begå ett terroristiskt brott i staten, är det inte längre fråga om verksam ånger enligt 5 kap. 2 § strafflagen. Detta gäller också andra brott som kriminaliseras i kapitlet när de har fullbordats. Att bevisligen avstå från att begå ett framtida brott kan dock i enlighet med bestämmelserna i strafflagens 6 kap. inverka förmildrande på bestämmandet av straff och t.o.m. leda till domseftergift. Här kan särskilt nämnas 6 kap. 6 § 3 punkten och 12 § 4 punkten i samma kapitel, som hänvisar till den.
Genom 1 mom. kriminaliseras inte utlandsresor till vissa stater eller till vissa områden som kontrolleras t.ex. av terroristorganisationer. Med stat avses också områden där de statliga strukturerna på grund av väpnade konflikter t.ex. i anknytning till terroristorganisationers verksamhet inte fungerar normalt eller områden som inte kan anses vara styrda av en laglig administration. Eftersom stater ska vara föremålet för utlandsresorna ska resor till områden som inte hör till någon stat falla utanför kriminaliseringen. Denna avgränsning kan inte antas ha nämnvärd praktisk betydelse.
Resans syfte ska uttryckligen vara att begå ett terroristiskt brott. Till denna del bör det noteras att terroristbrotten i kapitlet är förenade med ett terroristiskt syfte som fastställs i 1 § 2 punkten i kapitlet. Till terroristbrott enligt 2 och 3 § hänför sig detta syfte direkt och till andra brott som är straffbara enligt kapitlet indirekt genom att de främjar begående av ett terroristbrott, dvs. ett brott som begåtts i terroristiskt syfte eller ett brott avseende radiologiska vapen som begåtts i terroristiskt syfte. Paragrafens 1 mom. ska inte omfatta situationer där en person reser utomlands i syfte att begå andra brott än terroristbrott i samband med strider eller väpnade konflikter. I sådana situationer kan personen som en följd av resandet göra sig skyldig t.ex. till krigsförbrytelser som kriminaliseras i 11 kap. eller brott mot liv och hälsa som kriminaliseras i 21 kap. Inte heller annars ska resor till områden där strider eller väpnade konflikter pågår ensamt påvisa avsikt att begå ett terroristiskt brott i destinationsstaten.
Enligt subsidiaritetsklausulen i det gällande kapitlets 5 c § 1 mom. döms det inte ut straff för resa i syfte att begå ett terroristbrott, om den resande i destinationsstaten begår ett brott som avses i de paragrafer som det hänvisas till eller ett straffbart försök till ett sådant. Denna subsidiaritetsklausul tas inte in i paragrafens 1 mom. av samma orsaker som sådana klausuler slopas också i de föregående paragraferna. Detta innebär inte att det som konstateras i subsidiaritetsklausulen saknar betydelse. Ett resebrott är fortfarande ett brott av förberedande karaktär som främjar terroristiska brott och för vilket det inte döms ut något separat straff, om den resande begår något terroristiskt brott eller ett straffbart försök till ett sådant i destinationsstaten.
Enligt 2 mom. ska till straff för resa för terrorism också dömas den som för att begå ett brott som är straffbart enligt detta kapitel vistas i en stat där han eller hon inte är medborgare eller varaktigt bosatt. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i det gällande kapitlet. Utöver 1 mom. i paragrafen ingriper denna bestämmelse mot fenomenet med utländska terroriststridande, som i enlighet med internationella förpliktelser (Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 2178 (2014) och Europarådets tilläggsprotokoll) kännetecknas av att en person handlar i syfte att begå terroristbrott i en stat där han eller hon inte är medborgare eller varaktigt bosatt.
Paragrafens 2 mom. gäller situationer där personen vid tidpunkten för resan ännu inte har för avsikt att begå ett terroristiskt brott, men en sådan avsikt uppstår när han eller hon vistas i en främmande stat. Uppkomsten av en sådan avsikt kan t.ex. påverkas av att personen redan före resan kan ha utsatts för terroristiska influenser eller utsätts för sådana i destinationsstaten. I destinationsstaten kan det också annars hända något som ger upphov till eller stärker terroristiska avsikter hos gärningsmannen så att han eller hon därefter kan anses vistas där för att begå något brott som är straffbart enligt detta kapitel.
En gärning enligt momentet kan gälla t.ex. situationer där en person vistas inom ett område som en terroristgrupp eller terroristorganisation kontrollerar. Straffbar vistelse kan ha samband med alla brott som är straffbara enligt det nya kapitlet, även brott av förberedande karaktär, och även situationer där en person i samband med vistelsen bidrar till att någon annan person begår ett terroristiskt brott. Straffansvar kan uppkomma också för en familjemedlem till en person som deltar i straffbar terroristisk verksamhet.
Vistelse enligt momentet behöver inte vara oavbruten; personen kan lämna det aktuella området för en tid. Det brott som avses i momentet uppfylls när det för en person uppstår en avsikt att begå ett terroristbrott när personen vistas i en stat där han eller hon inte är medborgare eller varaktigt bosatt.
Också när det gäller vistelsebrott är det fråga om ett förhöjt krav på uppsåt på samma sätt som i 1 mom. Det kan hänvisas till motiveringen till föregående moment också när det gäller verksam ånger, gärningsmannens avsikt att uttryckligen begå ett terroristiskt brott och specificeringen av det terroristiska brott som avsikten gäller. Liksom i det föregående momentet gäller också att om en person i samband med en vistelse begår ett terroristiskt brott som är straffbart enligt kapitlet eller ett straffbart försök till ett sådant brott, ska personen inte särskilt dömas för resa för terrorism.
Åklagaren ska i straffprocessen bevisa att det finns en avsikt enligt det förhöjda kravet på uppsåt. Detta förutsätter omständigheter som kan iakttas objektivt eller som annars framkommit, och som kan ha att göra t.ex. med personens uttalanden eller handlingar i övrigt som uttrycker avsikten att begå ett brott. Också vid bedömningen av om en person gjort sig skyldig till vistelsebrott bör man beakta de faktorer som tas upp i avsnitt 2.2.6 om rättsskydd för brottsmisstänkta. Enligt de straffprocessuella principerna för bevisning ska fall som är oklara också i fråga om detta brott avgöras till den åtalades fördel.
Genom att göra vistelse straffbart i enlighet med 2 mom. kriminaliseras inte t.ex. enbart vistelse på ett område som kontrolleras av en terroristorganisation eller terroristgrupp om avsikten inte är att begå ett terroristiskt brott. Samtidigt är bestämmelsen inte bunden till vissa områden, utan det ska vara straffbart att enligt momentet vistas i vilken stat som helst och inom vilket område som helst.
Vid bedömningen av handlande enligt 2 mom. kan det behöva bedömas om det är fråga om en eller flera resor för terrorism. Utgångspunkten är att gärningsmannens handlande efter det att avsikt enligt momentet har uppkommit omfattar endast ett brott, även om hans eller hennes avsikt under vistelsen utvidgas till att omfatta även andra terroristiska brott än de som avsikten ursprungligen omfattade. Detta kan anses vara fallet särskilt när gärningsmannens avsikt kan omfatta flera brott enligt detta kapitel och där brottsbeteckningen för brottet ännu inte kan specificeras. Detta kan anses gälla även om gärningsmannen tillfälligt lämnar området efter det att avsikten har uppkommit. Antalet brott som hänför sig till gärningsmannens avsikt och brottens allvarlighetsgrad, dvs. den terroristiska brottsliga verksamhet som avsikten hänför sig till, kan beaktas vid bestämmandet av straff så att antalet eventuella brott som omfattas av avsikten och deras särskilda allvarlighetsgrad kan leda till ett strängare straff än normalt.
Straffet för resa för terrorism enligt bägge momenten i paragrafen föreslås vara fängelse i högst tre år. Minimistraffet är enligt 2 c kap. 2 § 2 mom. i strafflagen fängelse i 14 dagar. Straffskalan skärps jämfört med det gällande kapitlets 5 c §, enligt vilken straffet för resa i syfte att begå ett terroristbrott är böter eller fängelse i högst två år. Ändringen grundar sig på en allmän omvärdering av straffvärdet för resebrott, vilken innebär att brottets klandervärdhet och farlighet betonas.
Av betydelse för valet av straffart och för straffmätningen är det förhållande som den i paragrafen avsedda gärningen har till det brott som begåtts i terroristiskt syfte. Straffet ska även i övrigt anpassas till det terroristiska brott som resan syftar till, till den del det brott som främjas genom resan har kunnat specificeras vid den tidpunkt då straffet bestäms. För resebrott ska i princip dömas ut ett strängare straff när det direkta syftet med resan eller vistelsen är att begå ett terroristbrott i destinations- eller vistelsestaten. Detta gäller i synnerhet situationer där det är fråga om terrorattacker som riktar sig mot människors liv och hälsa. Samtidigt kan även andra terroristiska brott enligt detta kapitel som främjar begåendet av terroristbrott vara mycket allvarliga brott. Som exempel kan nämnas resor för att utbilda eller rekrytera en stor grupp personer. Också resebrott som hänför sig till deltagande i en terroristgrupps verksamhet eller insamling av tillgångar för finansiering av brott för terrorism kan bedömas som allvarliga när straffet bestäms.
Med avvikelse från den gällande 5 c § ska böter inte längre kunna dömas ut för resa för terrorism. Att döma ut ett fängelsestraff kan i vissa situationer bli för strängt. Enligt bestämmelserna i 6 kap. är det möjligt att döma ut böter också när det inte är möjligt enligt straffskalan. Detta alternativ är dock avsett att användas i exceptionella situationer. De relevanta bestämmelserna i kapitlet i fråga behandlas ovan i motiveringen till 34 kap. 12 §.
Enligt 3 mom. ska försök till brott som avses i 1 mom. vara straffbart. Eftersom brottet fullbordas först när den resande anländer till destinationsstaten, befinner sig gärningen på försöksstadiet till dess. Den nedre gränsen för försök ska bestämmas enligt den tidpunkt gärningsmannen i enlighet med 5 kap. 1 § 2 mom. i strafflagen har börjat begå brottet och då åstadkommit fara för brottsfullbordan. Det är uttryckligen resandet som i detta fall utgör förövandet av brottet. Dessutom ska det beaktas att det med fara i den bestämmelsen avses konkret fara att brottet fullbordas (RP 44/2002 rd, s. 137/I). Det sistnämnda förutsätter att det de facto är möjligt att fullborda brottet vid gärningstillfället och att det också är ett plausibelt alternativ i praktiken.
Det i 1 mom. avsedda resebrottets natur och innehållet i det straffrättsligt relevanta försöksbegreppet talar för att gärningen har framskridit till försöksstadiet när resan börjar. Resan kan anses börja när personen lämnar sitt hem eller någon annan plats (t.ex. arbetsplatsen), där han eller hon befinner sig omedelbart innan resan börjar. Om resan avbryts av slumpmässiga orsaker som inte beror på gärningsmannen (t.ex. resanden grips redan i avgångslandet eller utifrån samarbete mellan staternas myndigheter under resans lopp före ankomsten i destinationslandet), ska gärningsmannen dock kunna bestraffas för försök.
Försök till vistelse enligt 2 mom. ska inte vara straffbart. Betydelsemässigt täcks försök till sådan vistelse i praktiken genom att det är straffbart att försöka resa till en annan stat för att begå ett terroristiskt brott. Vistelsebrott är också i övrigt till sin natur sådant att ett beslut om att begå ett kommande brott fattas medan vistelsen redan pågår.
13 §. Främjande av resa för terrorism.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska den som i avsikt att främja resa för terrorism som avses i 12 § 1 mom. hjälper någon med råd, dåd eller på annat sätt dömas till straff. Straffet för främjande av resa för terrorism ska vara fängelse i högst två år. Enligt 2 mom. ska bestämmelserna i 5 kap. 6 § om medhjälp inte tillämpas på en gärning som avses i 1 mom.
Paragrafen ersätter det gällande kapitlets 5 d § om främjande av resa som görs i syfte att begå ett terroristbrott. I paragrafens 1 mom. ändras paragrafhänvisningen så att den gäller 1 mom. i föregående paragraf. Samtidigt ändras i 1 mom. beteckningen på det brott som främjas. Bestämmelserna i 2 mom. motsvarar gällande 2 mom. Det som konstateras nedan följer i stor utsträckning vad som tidigare har konstaterats i samband med att den gällande paragrafen stiftades (RP 30/2018 rd, s. 100 och 101).
Främjande av resa för terrorism är en gärning som betraktas som medhjälp, vilket enligt artiklarna 10 och 13 i direktivet om terroristbrott ska betraktas som ett separat brott. Därför har man i rekvisitet utnyttjat beskrivningen i 5 kap. 6 § av tillvägagångssätten när det gäller medhjälp. Till skillnad från den bestämmelsen förutsätter straffbarhet för främjande av resebrott dock inte att den gärning som främjas, dvs. resebrottet eller ett straffbart försök till ett sådant brott, utförs.
Den som främjar ett resebrott har för avsikt att främja att ett brott som avses i 12 § 1 mom., dvs. ett resebrott, begås. Detta förutsätter förutom uppsåt utifrån de allmänna bestämmelserna om det även ett förhöjt uppsåtskrav på grund av avsiktsrekvisitet. Uppsåtet bör utsträckas ända till avsikten med resan.
Med stöd av ordalydelsen i 1 mom. (”eller på annat sätt”) kan många olika åtgärder i anslutning till researrangemang vilka främjar resebrott bli straffbara. Till dem kan höra t.ex. köp av biljetter, planering av rutten och andra detaljer i samband med resan. Finansiering av resebrott är inte straffbart med stöd av denna paragraf, utan på sådan finansiering tillämpas 10 § 1 mom. om finansiering av brott för terrorism.
Straffbarhet för främjande av resa för terrorism förutsätter inte att gärningstidpunkten för det resebrott som främjas, dvs. resetidpunkten, är specificerad i detalj. Inte heller destinationen behöver vara känd t.ex. i en situation där det finns alternativa orter för begåendet av det terroristbrott som är syftet med resebrottet. En person som främjar ett resebrott kan således handla på ett straffrättsligt betydande sätt redan medan den exakta destinationsstaten för resebrottet ännu inte är känd. Straffbarhet för främjande av resa för terrorism förutsätter inte att detaljerna kring det terroristbrott som ska begås på destinationen är kända eller att gärningsmannen känner till dem när främjandebrottet begås. Till denna del kan det hänvisas till vad som konstateras i motiveringen till 12 § 1 mom. i fråga om specificering av det terroristiska brott som är syftet med en resa för terrorism.
Om den person som främjar resebrottet begår andra brott för att främja resan (t.ex. förfalskar resedokument), ska personen i fråga dömas för både främjandebrottet och de andra brott som denne begår i syfte att främja resan. Främjandet av resebrott kan också vara ett led i en plan som gjorts upp av flera personer och vars uppgörande är straffbart som i 4 § 1 punkten avsedd förberedelse till terroristbrott. Då ska den som främjat resebrottet inte dömas separat för främjandebrottet.
Enligt 1 mom. hjälper man ”någon” genom ett brott som främjar resebrott. Detta betyder att den person som hjälps inte nödvändigtvis behöver vara specificerad. Exempelvis i verksamhet som äger rum inom ramen för en terroristorganisation behöver den som gör upp en resplan inte nödvändigtvis känna till vem som sist och slutet kommer att begå resebrottet. För att främjande ska vara straffbart förutsätts ändå samtidigt att man med fog kan anta att det främjar ett konkret resebrott.
Straffet för främjande av resa för terrorism ska vara fängelse i högst två år. Straffskalan skärps jämfört med gällande 5 d §, enligt vilken straffet för främjande av resa som görs i syfte att begå ett terroristbrott är böter eller fängelse i högst ett år. Enligt den nya straffskalan kan böter inte dömas ut. Minimistraffet är detsamma som för det resebrott som främjas, dvs. fängelse i 14 dagar i enlighet med strafflagens 2 c kap. 2 § 2 mom. Ändringen av straffskalan grundar sig på en allmän omvärdering av straffvärdet för främjande av resebrott, vilken innebär att brottets klandervärdhet och farlighet betonas. En vidare straffskala än den nuvarande gör det möjligt att bättre beakta vilken typ av terroristisk brottslig verksamhet som är målet med den resa som främjas.
Straffet för ett brott som främjar resebrott är beroende av i vilken grad resan främjas, och i synnerhet av i vilken förbindelse gärningen står till brottet som begåtts i terroristiskt syfte, som är målet för all terroristbrottslighet. Redan rådgivning kan variera från att man tar reda på någon enskild detalj som gäller resan till att man gör upp en omfattande och grundlig resplan. Ett brott som främjar resebrott kan å ena sidan hänföra sig till ett resebrott som fortfarande är relativt distanserat från brottet som begåtts i terroristiskt syfte (resenären är t.ex. på väg för att samla in medel till utbildning för ett terroristbrott), men å andra sidan kan resan företas i avsikt att direkt genomföra en omfattande terroristattack i destinationsstaten.
Att döma ut ett fängelsestraff kan i vissa situationer bli för strängt. I exceptionella situationer är det möjligt att döma ut böter i enlighet med bestämmelserna i strafflagens 6 kap. De relevanta bestämmelserna i det kapitlet behandlas ovan i motiveringen till 34 kap. 12 §.
I 2 mom. konstateras fortfarande för tydlighetens skull att bestämmelserna om medhjälp i 5 kap. 6 § inte tillämpas på en gärning som avses i 1 mom. Med detta avses att en person inte samtidigt kan dömas för både medhjälp och främjandebrott enligt denna paragraf.
14 §.Offentlig uppmaning till terrorism.
Enligt 1 mom. i den föreslagna paragrafen ska den som genom ett massmedium eller offentligen i en folksamling eller genom en skrift eller annan framställning som har bringats till allmän kännedom uppmanar eller förleder till att ta värvning i en terroristgrupp eller till att begå ett brott som är straffbart enligt detta kapitel så att uppmaningen är ägnad eller förledandet är ägnat att leda till att värvning tas eller ett brott som är straffbart enligt detta kapitel begås dömas till böter eller fängelse i högst två år för offentlig uppmaning till terrorism. Enligt 2 mom. tillämpas vad som i 5 kap. föreskrivs om medverkan till brott, om uppmaningen eller förledandet leder till att ett brott som är straffbart enligt kapitlet eller ett straffbart försök till ett sådant brott begås.
Paragrafen ersätter det gällande kapitlets 5 e §. Paragrafens 1 mom. motsvarar i övrigt 1 mom. i den paragrafen, men uttrycket ”ett terroristbrott begås” ska ersättas med ”ett brott som är straffbart enligt detta kapitel begås”. Ändringen hänger ihop med att ”terroristbrott” i fortsättningen endast ska avse brott enligt kapitlets 2 och 3 §. Bestämmelserna i 2 mom. motsvarar gällande 2 mom.
Paragrafens 1 mom. är en specialbestämmelse om offentlig uppmaning till ett terroristiskt brott. Bestämmelser om offentlig uppmaning till andra brott än sådana brott som är straffbara enligt detta kapitel finns i 17 kap. 1 § 1 mom. och i 2 § 1 mom. 2 punkten i detta kapitel. Paragrafens 1 mom. avviker från dessa två bestämmelser genom att straffbarheten för uppmaningsbrott inte i det här fallet förutsätter att det ska föreligga fara för att uppmaningen leder till att ett terroristiskt brott eller ett straffbart försök begås. Det krävs inte heller att det föreligger en sådan konkret fara med avseende på en offentlig uppmaning att ta värvning i en terroristgrupp. För att straffansvar ska uppstå räcker det enligt 1 mom. med att uppmaningen är ägnad eller förledandet är ägnat att leda till att värvning tas eller ett terroristbrott begås. Konstruktionen ”är ägnad/ägnat att” uttrycker en abstrakt fara, dvs. att gärningen är av sådan typ att den medför fara. Straffbarhet förutsätter i detta fall inte att den som fått uppmaningen har börjat lyda uppmaningen och vidtagit vissa åtgärder för att begå ett brott enligt uppmaningen. För att offentlig uppmaning till terrorism ska vara straffbart förutsätts inte heller att gärningen är ägnad att allvarligt skada ett land eller en internationell organisation, vilket är en förutsättning för straff för offentlig uppmaning till brott som begåtts i terroristiskt syfte enligt 2 § 1 mom. 2 punkten i detta kapitel.
Av de massmedier som avses i 1 mom. är de mest betydelsefulla i praktiken i dag elektroniska medier som är avsedda för förmedling av meddelanden, information och annonser och som lämpar sig för framförande av uppmaningar som avses i momentet, i synnerhet internet och sociala medier. Bland massmedierna ingår också mer traditionella medier som tidningar och tidskrifter, radio och television och broschyrer och andra trycksaker som delas ut till stora och ospecificerade mottagargrupper. De elektroniska mediernas karaktär av massmedier är inte avhängig av om sändningarna har fått tillstånd för verksamheten eller inte. Det är inte fråga om massmedier om det bara är en begränsad grupp människor som kan vara mottagare för det som förmedlas. Massmedier är inte heller olika samfundsinterna informationsnät eller motsvarande kanaler för information.
Som offentlig uppmaning till en folksamling betraktas ett uttalande som kan höras på en offentlig eller privat evenemangsplats av en grupp människor som till antal och sammansättning är ospecificerad. En skrift eller annan framställning som har bringats till allmän kännedom kan vara t.ex. en skrift eller broschyr som delas ut till ett stort antal bostäder som inte är avgränsade på några som helst grunder eller som delas ut till allmänheten exempelvis på gatan i en stad eller sätts upp på en allmän plats där många personer som inte hör till en avgränsad grupp kan läsa den.
Enligt 1 mom. är gärningssätten uppmaning eller förledande på motsvarande sätt som gärningssätten för offentlig uppmaning som är straffbart enligt 17 kap. 1 § 1 mom. Av dessa gärningssätt är uppmaning en mer direkt verksamhet som närmar sig anstiftan och som syftar till att påverka den person som fått vetskap om den att ta värvning i en terroristgrupp eller begå ett visst terroristbrott. Förledande är däremot snarast övertalning eller sådan verksamhet som talar för att ta värvning eller begå ett visst terroristiskt brott där värvningen eller begåendet framställs som en motiverad och eftersträvansvärd handling.
En offentlig uppmaning som avses i 1 mom. kan gälla såväl brott som begåtts i terroristiskt syfte, särskilt terrorattacker, som terroristiska brott som främjar de brotten och som är straffbara enligt detta kapitel (t.ex. finansiering av brott för terrorism, tillhandahållande av eller deltagande i utbildning för terrorism eller rekrytering för terrorism). En uppmaning att ta värvning i en terroristgrupp kan samtidigt innehålla en uppmaning att begå ett eller flera terroristiska brott i en terroristgrupps verksamhet.
För specificeringen av de brott som främjas genom offentlig uppmaning till terrorism gäller vad som sägs ovan om motsvarande uttryck (”ett brott som är straffbart enligt detta kapitel”) i motiveringen till 10 § 1 mom. och 12 § 1 mom. Vid tidpunkten för en offentlig uppmaning behöver det inte vara säkert vilket terroristiskt brott enligt detta kapitel den som fått kännedom om uppmaningen skulle begå om personen börjar agera efter att ha fått kännedom om uppmaningen. Brottsbeteckningen för det brott som uppmaningen gäller kan inte nödvändigtvis specificeras i efterhand. Det är således i själva verket fråga om uppmaning till brottslig verksamhet som är straffbar enligt kapitlet. En uppmaning kan tolkas t.ex. så att den gäller deltagande i en terroristgrupps verksamhet eller tillhandahållande av eller deltagande i utbildning, antingen i samband med gruppens verksamhet eller utanför gruppen. Det kan vara slumpmässigt vilket terroristiskt brott den som fått kännedom om uppmaningen begår. Det kan visserligen också vara möjligt att en offentlig uppmaning till terrorism gäller ett mycket noggrant specificerat terroristiskt brott (t.ex. en terrorattack på en viss plats).
Om det på grund av den som gör ett uttalande eller av något annat skäl som framgår av sammanhanget inte finns orsak att ta uppmaningen på allvar eller anta att uppmaningen kommer att följas utgör uttalandet inte straffbar uppmaning eller straffbart förledande enligt 1 mom. Detta eftersom offentlig uppmaning till terrorism ska vara ägnad att leda till att värvning tas eller ett terroristiskt brott begås. En offentlig uppmaning som avses i bestämmelsen ska vara sådan till sitt innehåll att den kan förväntas ha en sådan effekt på någon av mottagarna som den uppmanande har haft för avsikt. En sådan eftersträvad effekt och uppsåtlighet hos den som offentligt uppmanar till terrorism är i allmänhet inte förknippad med t.ex. uttalanden som framförs i konstnärliga eller vetenskapliga sammanhang eller vid informationsförmedling och som kan ingå i en dialog eller vid upprepning eller presentation av andra personers uttalanden. Straffansvar förutsätter inte att någon till följd av en offentlig uppmaning börjar förbereda sig på att ta värvning i en terroristgrupp eller begå ett terroristiskt brott.
Att uppmaningen är avsedd som en sådan kan framgå redan av uppmaningens innehåll, i synnerhet i situationer där det uppmanas till terrorattacker. Uppmaningens effekt kan dock förstärkas utöver av de formuleringar och begrepp som används också av de övriga omständigheterna kring framförandet av uppmaningen. Det meddelande som innehåller uppmaningen kan eventuellt åtföljas av terroristiskt propagandamaterial eller länkar till sådant material, eller så har uppmaningen framförts på webbplatser som innehåller sådant material. Den som framför uppmaningen kan också ha en sådan religiös ställning eller en annan på uppdraget baserad ställning i ett visst samfund som gör att personens uttalanden väger tungt.
Ett sådant idealiserande av terrorism (t.ex. att visa upp material som gäller terroristorganisationers emblem eller symboler eller motsvarande eller förevisa sådana i offentligheten) är inte straffbart enligt 1 mom. om det inte uttryckligen innefattar en sådan uppmaning eller ett sådant förledande till att ta värvning eller begå ett terroristiskt brott som bestämmelsen förutsätter. Idealiserande kan dock utgöra en del av den gärning som avses i momentet så att man genom idealiserandet stärker det budskap som uppmanar till att ta värvning i en terroristgrupp eller begå ett terroristiskt brott.
Att ta värvning i en terroristgrupp, som är ett syfte med offentlig uppmaning enligt 1 mom., innebär att personen blir en av de personer som agerar i en terroristgrupp enligt definitionen i 1 § 4 punkten för att begå terroristbrott eller som annars deltar eller som på annat sätt deltar i terroristisk brottslig verksamhet med anknytning till gruppen. Det senare kan innebära att, förutom att leda en terroristgrupp eller delta i en terroristgrupps verksamhet på det sätt som avses i 5 och 6 §, begå andra terroristiska brott i gruppens verksamhet (t.ex. att inom ramen för gruppen tillhandahålla utbildning eller delta i utbildning för utförande av terroristbrott eller rekrytera personer för utförande av terroristbrott). Också i samband med uppmaningsbrott täcker definitionen av terroristgrupp i 1 § 4 punkten en terroristorganisations lokala eller mindre delar och celler och separata, enskilda grupper.
Offentlig uppmaning till terrorism avviker från brottet rekrytering till terrorism, som kriminaliseras i 9 § i detta kapitel, i det avseendet att offentlig uppmaning till terrorism till skillnad från rekryteringsbrott riktar sig till en stor och ospecificerad mängd personer. Ett uppmaningsbrott förutsätter inte heller åtminstone en sådan risk för att rekryteringen ska lyckas som ett försök innebär och som 9 § förutsätter. Dessa synpunkter understryks också av att straffskalorna för dessa båda brott skiljer sig betydligt från varandra. Straffet för rekrytering till terrorism föreslås vara fängelse i minst fyra månader och högst åtta år. Det nämnda rekryteringsbrottet riktar sig till en bestämd person, vilket gör det betydligt mer klandervärt och farligt än en offentlig uppmaning till terrorism.
Syftet med att kriminalisera offentlig uppmaning till terrorism är att redan i ett tidigt skede försöka förhindra terroristbrott. Därför ska sådana uppmaningar som är ägnade att leda till värvning i en terroristgrupp eller begående av ett terroristiskt brott vara straffbara. Trots det ska också sådana fall då någon som varit föremål för en uppmaning till följd av den har vidtagit åtgärder omfattas av tillämpningsområdet för 1 mom. och i regel också fall där personen i fråga på grund av uppmaningen har begått ett terroristiskt brott eller ett straffbart försök till det. I de senare fallen kan den som står bakom uppmaningen omfattas av tillämpningsområdet för 5 kap. 5 §, som gäller anstiftan, vilket tas upp i 2 mom. i den föreslagna paragrafen. I alla händelser utgör det faktum att en person vidtagit åtgärder för att begå ett terroristiskt brott till följd av en offentlig uppmaning i allmänhet ett bevis för att uppmaningen har varit ägnad att leda till värvning i en terroristgrupp eller till ett terroristbrott.
Samma person kan stå bakom flera sådana offentliga uppmaningar som avses i den föreslagna straffbestämmelsen. I sådana situationer är det framför allt det tidsmässiga sambandet mellan de offentliga uppmaningarna och å ena sidan hur lika eller olika uppmaningarna är till sitt innehåll eller å andra sidan i vilken utsträckning de skiljer sig från varandra som ska vara viktiga omständigheter vid bedömningen av huruvida personen genom sitt förfarande anses ha gjort sig skyldig till en eller flera offentliga uppmaningar till terrorism.
Om gärningsmannen gör sig skyldig till offentlig uppmaning till terrorism i samband med en terroristgrupps verksamhet, kan han eller hon genom sitt förfarande samtidigt göra sig skyldig till sådant deltagande i en terroristgrupps verksamhet som enligt den föreslagna 6 § 1 mom. 8 punkten ska vara straffbart (skötsel av en väsentlig uppgift). I så fall ska gärningsmannen endast dömas för deltagandebrottet, som har en strängare straffskala. Ett sådant förenande av gärningar kan särskilt gälla långvarig verksamhet som kan anses utgöra ett enda uppmaningsbrott.
Ju längre ett terroristiskt brott befinner sig från brott som begåtts i terroristiskt syfte, desto större vikt bör läggas vid rättsskyddsaspekterna vid tillämpningen av straffbestämmelsen. Detta gäller också en sådan offentlig uppmaning som har anknytning till terroristbrott som föreslås bli straffbar. Till denna del kan det hänvisas till vad som konstateras i motiveringen till 8 § om deltagande i utbildning för terrorism.
Offentlig uppmaning till terrorism ska vara straffbart endast om uppmaningen är uppsåtlig. Uppsåtligheten kan bestå i att gärningsmannens direkta syfte är att någon tar värvning i en terroristgrupp eller att ett terroristbrott begås. Uppsåtligheten ska täcka hela det förfarande som avses i brottsrekvisitet. Vad uppsåtligheten består i ska avgöras utifrån de allmänna reglerna och principerna för detta. Bestämmelser om uppsåt finns i 3 kap. 6 §.
Straffet för offentlig uppmaning till terrorism ska vara böter eller fängelse i högst två år. Relevanta aspekter för bestämmandet av straff ska bl.a. vara vilken gärning som det offentligen har uppmanats till och i vilken utsträckning uppmaningen har varit ägnad att leda till värvning i en terroristgrupp eller till begående av ett terroristiskt brott. De allvarligaste uppmaningsgärningarna gäller situationer där det uppmanas till att begå brott som begåtts i terroristiskt syfte och bland vilka terrorattacker riktade mot liv och hälsa är synnerligen allvarliga. Samtidigt kan i vissa situationer också brott som främjar brott som begåtts i terroristiskt syfte bedömas vara allvarliga brott.
Enligt 2 mom. i paragrafen tillämpas vad som i 5 kap. föreskrivs om medverkan till brott, om uppmaningen eller förledandet leder till att ett enligt detta kapitel straffbart brott eller straffbart försök till brott begås. En motsvarande bestämmelse om offentlig uppmaning till brott finns i 17 kap. 1 § 2 mom. Såsom framgår av motiveringen till det momentet är det närmast fråga om anstiftarens ansvar enligt 5 kap. 5 §. Straffansvar för anstiftan enligt den paragrafen kan i princip komma i fråga också i situationer där anstiftaren inte personligen har umgåtts med gärningsmannen. En förutsättning för straffansvar för anstiftan är vid sidan av att huvudgärningen eller ett straffbart försök genomförts att anstiftarens uppsåt sträcker sig till att utöver det brott som uppmaningen gäller i dess helhet omfatta också följderna av brottet. Dessa krav på straffbar anstiftan kan förmodligen uppfyllas endast sällan i situationer med offentlig uppmaning till terrorism.
15 §.Straffansvar för juridiska personer.
Enligt det föreslagna 1 mom. tillämpas på brott som är straffbara enligt detta kapitel vad som föreskrivs om straffansvar för juridiska personer. Enligt 2 mom. tillämpas vad som föreskrivs om straffansvar för juridiska personer också på rån, grovt rån, utpressning och grov utpressning som har begåtts i syfte att begå ett brott som avses i 2 eller 3 § samt på förfalskning och grov förfalskning som har begåtts i syfte att begå ett brott som avses i 2 § 1 mom. 2−9 punkten eller 2 eller 3 mom. eller i 3, 6, 10 eller 12 §.
Paragrafen grundar sig på det gällande kapitlets 8 §. I 1 mom. ersätts uttrycket ”brott som nämns” med uttrycket ”brott som är straffbara”, vilket inte syftar till någon ändring i sak i bestämmelsens innehåll. Paragrafens 2 mom. ändras så att det motsvarar den ändrade paragrafnumreringen i det nya kapitlet. En ändring jämfört med den gällande regleringen är också att det i 2 mom. också finns en hänvisning till 2 § 1 mom. 9 punkten som inte ingår i den gällande bestämmelsen. Till den punkten flyttas dråp som begåtts i terroristiskt syfte från gällande 1 § 1 mom. 8 punkten, som i det nya momentet gäller grov våldtäkt mot barn som begåtts i terroristiskt syfte. Det tas också i beaktande att bestämmelsen om grovt skjutvapenbrott placeras i ett separat moment i 2 §. Dessutom tas det i beaktande att 3 punkten i gällande 2 § om förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte inte ingår i 4 § om förberedelse till terroristbrott i det nya kapitlet. I nuläget omfattas rån, grovt rån, utpressning och grov utpressning, förfalskning eller grov förfalskning som har begåtts i syfte att begå ett brott av straffansvaret för juridiska personer med stöd av 2 mom.
Ändringarna i 2 mom. motsvarar de ändringar som föreslås i fråga om internationella brott i 1 kap. 7 § 3 mom. 3 och 4 punkten. Brotten är desamma i de punkterna och i 2 mom. i denna paragraf.
41 kap.
Om vapenbrott
2 §. Hantering av skjutvapen för begående av ett allvarligt brott.
Det föreslås att 2 mom. ändras så att med ett allvarligt brott avses i 1 mom. ett brott för vilket det föreskrivna strängaste straffet är fängelse i minst fyra år samt olaga hot som begåtts i terroristiskt syfte enligt 34 a kap. 2 § 1 mom. 1 punkten.
I paragrafens 2 mom. stryks omnämnandena av förberedelse till brott som begås i terroristiskt syfte enligt 2 § och deltagande i utbildning för ett terroristbrott enligt 4 b § i det gällande 34 a kap. Enligt 4 § i det nya 34 a kap. ska maximistraffet för förberedelse till terroristbrott vara fängelse i sex år och enligt 8 § ska maximistraffet för deltagande i utbildning för terrorism vara fängelse i fyra år, varför dessa brott inte längre behöver nämnas särskilt i momentet. Dessutom ändras paragrafnumret för olaga hot som begåtts i terroristiskt syfte så att det motsvarar paragrafnumret i det nya kapitlet.