1.1  Lagen om ändring av räddningslagen

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §. Syfte. Enligt 1 § i den gällande räddningslagen är lagens syfte att förbättra människornas säkerhet och minska antalet olyckor. Lagens syfte är också att när en olycka är överhängande eller har inträffat ska människor räddas, viktiga funktioner tryggas och följderna av olyckan begränsas effektivt. På grund av att bestämmelser om bekämpning av miljöskador fogats till paragrafen, föreslås det att den kompletteras så att lagens syfte ska vara att olägenheterna för människor, egendom och miljön blir så små som möjligt. Detta betonas särskilt vid räddningsverksamhet i syfte att bekämpa miljöskador. 

2 §. Tillämpningsområde.Det föreslås att hänvisningarna till räddningsväsendets organisation och förvaltning stryks i 2 mom. 3 punkten. Bestämmelser om detta tas in i lagen om ordnande av räddningsväsendet ( / ). Räddningslagen ska till skillnad från nuläget tillämpas också på bekämpningen av oljeskador och fartygskemikalieolyckor. Av denna orsak föreslås det att bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets uppgift i anknytning till detta införs i 2 mom. 

Paragrafens 3 mom. föreslås bli upphävt och definitionen av befolkningsskydd flyttad till den nya 2 a §. 

I 4 mom. görs de behövliga ändringarna av paragrafhänvisningarna. 

2 a §.Definitioner. I lagen föreslås en ny 2 a §. I paragrafens 1 mom. införs centrala definitioner som gäller räddningsväsendet och i 2 mom. införs centrala definitioner som gäller oljeskador. 

Enligt 1 mom. 1 punkten avses med räddningsväsende ett uppgiftsområde som består av förebyggande av eldsvådor och andra olyckor samt räddningsverksamhet. 

Enligt 1 mom. 2 punkten avses med räddningsverksamhet brådskande uppgifter som syftar till att rädda och skydda människor, egendom och miljön när en olycka är överhängande eller inträffar samt att begränsa de skador som olyckan förorsakar och lindra följderna av olyckan. Räddningslagen ska till skillnad från nuläget också tillämpas på räddningsverksamhet vid oljeskador på land samt på räddningsverksamhet vid oljeskador och kemikalieolyckor förorsakade av fartyg på finskt territorialvatten eller inom Finlands ekonomiska zon och på beredskapen för denna räddningsverksamhet. För närvarande finns bestämmelserna om dessa uppgifter i lagen om bekämpning av oljeskador (1673/2009), som föreslås bli upphävd och motsvarande bestämmelser flyttade till räddningslagen. Med räddningsverksamhet avses uppgifter som ankommer på myndigheterna och som närmare definieras i räddningslagen. 

Enligt 1 mom. 3 punkten avses med utrymning sådan brådskande evakuering av människor och egendom som sker på beslut av räddningsmyndigheten på grund av eldsvåda eller någon annan olycka eller överhängande risk för dessa. Med evakuering avses allmänt att människor och egendom förs i säkerhet från ett farligt område eller objekt. Evakuering är dock ett brett, övergripande begrepp, och det rekommenderas att begreppet inte används utan att sammanhanget eller underbegreppet framgår. Det finns inte orsak att enbart med överbegreppet evakuering hänvisa till t.ex. krigstida förflyttning av befolkning eller sådan utrymning som räddningsmyndigheterna dagligen i enlighet med sina befogenheter bestämmer om, eftersom detta lätt orsakar missförstånd. 

Enligt 1 mom. 4 punkten avses med befolkningsskydd fullgörande av humanitära uppgifter under sådana undantagsförhållanden som avses i 3 § 1 punkten i beredskapslagen (1552/2011) i syfte att skydda civilbefolkningen mot faror i samband med fientligheter eller katastrofer, att hjälpa civilbefolkningen att övervinna de direkta verkningarna av dem samt att tillgodose de nödvändiga förutsättningarna för civilbefolkningens överlevnad. 

Med de katastrofer som nämns i definitionen avses naturkatastrofer och andra olyckor som inte orsakats av fientligheter, men som inträffar under den tid när fientligheter råder. 

Bestämmelser om befolkningsskydd finns i de av Finland ratificerade Genèvekonventionerna (FördrS 8/1955) och i tilläggsprotokollen till Genèvekonventionerna (FördrS 82/1980). 

Enligt kapitel VI (civilförsvar) artikel 61 i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter avses med civilförsvar fullgörandet av humanitära uppgifter i syfte att skydda civilbefolkningen mot faror i samband med fientligheter eller katastrofer, att hjälpa den att övervinna de direkta följderna härav samt att tillgodose de nödvändiga förutsättningarna för dess överlevnad. I artikeln definieras närmare de uppgifter som hör till befolkningsskyddet samt befolkningsskyddsorganisation (i artikeln används begreppen civilförsvar och civilförsvarsorganisation). 

Enligt 1 mom. 5 punkten avses med räddningsverk i denna lag ett sådant affärsverk i landskapet som ansvarar för räddningsväsendets uppgifter i landskapet och som avses i 52 § i landskapslagen. Definitionen behövs, eftersom landskapen med stöd av 9 kap. i landskapslagen beslutar om strukturen för sina egna affärsverk och om inrättandet av affärsverk. Ett affärsverk med namnet räddningsverk inrättas nödvändigtvis inte i ett landskap. Ett räddningsverk kan ha personal i huvudsyssla och i bisyssla enligt vad som särskilt föreskrivs om detta i landskapslagen eller i någon annan lag. 

Enligt 1 mom. 6 punkten avses med avtalsbrandkår en till räddningsväsendets system hörande frivillig brandkår, anstaltsbrandkår, industribrandkår och militärbrandkår, som har slutit ett avtal med räddningsverket om utförande av uppgifter som hör till räddningsverksamheten. Räddningsväsendets avtalspersonal består av personal vid avtalsbrandkårer och andra sammanslutningar som har ingått avtal med räddningsverket. Räddningsväsendets avtalspersonal står inte i anställningsförhållande till räddningsverket. 

I 2 mom. införs definitioner som särskilt anknyter till räddningsverksamhet vid miljöskador. 

I 2 mom. 1 punkten definieras vad som avses med olja i denna lag. Definitionen motsvarar definitionen i 3 § 1 punkten i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. 

I 2 mom. 2 punkten definieras annat skadligt ämne. Definitionen är bred och innefattar vilket annat ämne som helst förutom mineralolja som hamnat i havet, t.ex. kemikalier, vegetabiliska och animaliska fetter, näringsämnen och gödselmedel. Definitionen motsvarar definitionen i 3 § 2 punkten i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. 

I 2 mom. 3 punkten definieras fartyg genom en hänvisning till den relevanta paragrafen och punkten i miljöskyddslagen för sjöfarten. Enligt 1 kap. 2 § 14 punkten i miljöskyddslagen för sjöfarten avses med fartyg varje sjöburet färdmedel, inklusive bärplansbåtar, luftkuddefarkoster, undervattensbåtar och flytande farkoster samt fasta och flytande plattformar. Definitionen motsvarar definitionen i 3 § 3 punkten i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. 

I 2 mom. 4 punkten definieras oljeskada på land. Definitionen motsvarar definitionen i 3 § 4 punkten i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. 

I 2 mom. 5 punkten definieras fartygsoljeskada på finskt territorialvatten eller inom Finlands ekonomiska zon. Definitionen motsvarar i huvudsak definitionen av föroreningsolycka i artikel 2.9 i Helsingforskonventionen och av oljeskada i artikel 2.2 i OPRC-konventionen. Definitionen motsvarar definitionen i 3 § 5 punkten i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. 

I 2 mom. 6 punkten definieras oljeskada som allmänt begrepp, som täcker både oljeskada på land och fartygsoljeskada. Definitionen motsvarar definitionen i 3 § 6 punkten i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. 

I 2 mom. 7 punkten definieras fartygskemikalieolycka i stora drag på samma sätt som föroreningsolycka i artikel 2.9 i Helsingforsavtalet och föroreningsolycka i artikel 2.1 i OPRC-HNS-protokollet. Enligt definitionen är det fråga om en skada som inträffar på havsområdet, dvs. på finskt territorialvatten eller inom Finlands ekonomiska zon. Definitionen motsvarar definitionen i 3 § 7 punkten i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. 

I 2 mom. 8 punkten definieras efterbehandling. I denna lag avses med efterbehandling sådana bekämpningsåtgärder vid oljeskador som utförs efter att spridningen av olja i mark, grundvatten, ytvatten och på stränder har förhindrats. Begränsning av skadan omfattar t.ex. att stoppa läckaget, hindra att oljan sprider sig med hjälp av bommar eller att skyddspumpning påbörjas samt att den olja som kan samlas in avlägsnas eller behandlas så att den inte innebär ytterligare fara för förorening av miljön. Efter de första brådskande uppgifterna under inledningsfasen av bekämpningen kan man övergå till efterbehandlingsfasen. Den kräver inte några brådskande åtgärder och kan pågå länge. Definitionen av efterbehandling behövs för beslut om avslutande av räddningsverksamhet och överföring av ansvaret till den myndighet som svarar för efterbehandlingen i enlighet med 40 §. Definitionen motsvarar definitionen i 3 § 8 punkten i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. 

6 §.Att göra upp öppen eld. Enligt 6 § 1 mom. i den gällande räddningslagen får lägereld eller annan öppen eld inte göras upp, om förhållandena på grund av torka eller vind eller av någon annan orsak är sådana att risken för skogsbrand, gräsbrand eller annan eldsvåda är uppenbar. Enligt uppgifter ur räddningsväsendets resurs- och olycksdatabas är gräsbrand en betydande form av terrängbrand på vårarna. För att effektivare förebygga terrängbränder är det motiverat att på motsvarande sätt som i fråga om varning för skogsbrand också föreskriva om varning för gräsbrand. Eftersom risken för skogsbrand, gräsbrand eller annan eldsvåda är uppenbar när varning för skogsbrand eller gräsbrand har utfärdats, preciseras förbudet att göra upp eld i 1 mom. så att det alltid är förbjudet att göra upp lägereld eller annan öppen eld under den tid för vilken Meteorologiska institutet har utfärdat varning för skogsbrand eller gräsbrand. Bestämmelser om Meteorologiska institutets varning för skogsbrand eller gräsbrand finns i 31 § 2 mom. 

I paragrafens 3 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet och räddningsområdet ändras till landskap. 

3 kap. Skyldigheter för verksamhetsidkare samt byggnaders ägare och innehavare

10 §. Byggnaders utgångar. I den finska språkdräkten i 3 mom. ändras sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

11 §. Fastigheters räddningsvägar. I den finska språkdräkten i 3 mom. ändras sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

12 §. Underhåll av anordningar. I den finska språkdräkten i 3 mom. ändras sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

16 §.Räddningsplan för offentlig tillställning. I 3 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

17 §. Brandvarnare. I den finska språkdräkten i 3 mom. ändras sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

18 §.Utrymningssäkerhet i vårdinrättningar samt vid service- och stödboende. I 2 mom. införs landskap som verksamhetsidkare. 

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

19 §.Utredning om utrymningssäkerheten. I 2 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

20 §.Bedömning av och genomförandeplan för utrymningssäkerheten. I paragrafen ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

21 §.Föreläggande om utrymningssäkerhet. I paragrafen ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

22 a §.Skyldighet för innehavare av oljelager att sörja för bekämpningsberedskapen. En ny 22 a §, som i fråga om förpliktelserna motsvarar 14 § i lagen om bekämpning av oljeskador, föreslås i lagen. Var och en som inom ett och samma lagerområde lagrar minst 100 000 liter men dock inte mer än 1 miljon liter olja ska vara skyldig att på lagerområdet hålla en av de lokala förhållandena påkallad mängd för bekämpning lämpat absorberande ämne eller annat motsvarande ämne och materiel som behövs vid bekämpningen samt att se till att personal som är förtrogen med användningen av dessa står till buds. Om lagerområdet är beläget så att olja vid läckage kan flöda ut i vattendrag, ska det på lagerområdet finnas så mycket oljebommar att man med hjälp av dem kan förhindra att olja sprider sig i vattendraget. 

Den som har ett i 1 mom. avsett lager i sin besittning ska se till att lagerpersonalen är förtrogen med larmsystemet för oljeskador och att personalen känner till de platser som en myndighet har godkänt som uppsamlings- och destruktionsplatser för oljehaltigt avfall. 

Bestämmelser om den bekämpningsberedskap som förutsätts vid distributionsstationer finns i lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005).  

22 b §.Skyldighet för innehavare av stora oljelager att sörja för bekämpningsberedskapen. En ny 22 b §, som i fråga om förpliktelserna motsvarar 15 § i lagen om bekämpning av oljeskador, föreslås i lagen. Om oljemängden på ett lagerområde som är beläget någon annanstans än vid kusten uppgår till en miljon liter eller mer, är upplagraren skyldig att göra upp en plan för oljeskador i området. Upplagraren ska också anskaffa materiel som behövs för att förebygga och begränsa oljeskador och se till att personal som är förtrogen med användningen av materielen står till buds. I fråga om tillsynen över bekämpningsberedskapen gäller vad som föreskrivs i 12 kap. Planen för bekämpningen ska dessutom delges regionförvaltningsverket. Vid en skadesituation ska regionförvaltningsverket utifrån uppgifterna om riskbedömning och beredskap i planen bedöma omfattningen av miljöhotet.  

22 c §.Skyldighet för hamninnehavare och verksamhetsidkare i kustområdet att sörja för bekämpningsberedskapen. En ny 22 c §, som i fråga om förpliktelserna motsvarar 16 § i lagen om bekämpning av oljeskador, föreslås i lagen. Hamninnehavaren för en hamn som i huvudsak är avsedd för handelssjöfart och verksamhetsidkaren vid en annan inrättning som i ett kustområde lagrar en miljon liter eller mer olja eller andra skadliga ämnen ska göra upp en plan för oljeskador och fartygskemikalieolyckor i området. Hamninnehavaren och verksamhetsidkaren ska skaffa materiel som behövs för att förebygga och begränsa oljeskador och fartygskemikalieolyckor. Verksamhetsidkaren ska också se till att utbildad personal står till buds för att använda bekämpningsmaterielen. I fråga om tillsynen över bekämpningsberedskapen gäller vad som föreskrivs i 12 kap. Planen för bekämpningen ska dessutom delges regionförvaltningsverket. Vid en skadesituation ska regionförvaltningsverket utifrån uppgifterna om riskbedömning och beredskap i planen bedöma omfattningen av miljöhotet.  

23 §.Inrikesministeriets och regionförvaltningsverkets uppgifter. I paragrafen finns bestämmelser om inrikesministeriets och regionförvaltningsverkets uppgifter inom räddningsväsendet. I fortsättningen finns bestämmelserna om inrikesministeriets och regionförvaltningsverkets uppgifter i den lag om ordnande av räddningsväsendet som träder i kraft vid ingången av 2020. Det föreslås att paragrafen upphävs. 

24 §.Kommunernas ansvar för räddningsväsendet. I paragrafen finns bestämmelser om kommunernas ansvar inom räddningsväsendet. Ansvaret för räddningsväsendet överförs från kommunerna till landskapen med stöd av 6 § i den landskapslag ( / ) som träder i kraft den 1 januari 2020. Det föreslås att paragrafen upphävs. 

25 §.Räddningsverk samt avtalsbrandkårer och andra motsvarande sammanslutningar. I paragrafen finns bestämmelser om räddningsverk och avtalsbrandkårer. I fortsättningen ingår bestämmelserna om räddningsverkens och avtalsbrandkårernas uppgifter i den lag om ordnande av räddningsväsendet som träder i kraft vid ingången av 2020. Det föreslås att paragrafen upphävs. 

26 §.Räddningsmyndigheter. Företrädare för statliga räddningsmyndigheter är enligt 26 § i den gällande räddningslagen inrikesministeriets räddningsöverdirektör och de tjänstemän vid inrikesministeriet och regionförvaltningsverket som denne förordnat. Företrädare för det lokala räddningsväsendets räddningsmyndigheter är räddningsverkets högsta tjänsteinnehavare och de tjänsteinnehavare vid räddningsverket som denne förordnat samt det lokala räddningsväsendets behöriga kollegiala organ. 

Myndigheterna inom räddningsväsendet är sådana organ inom den offentliga förvaltningen som har lagstadgade uppgifter inom räddningsväsendet. Dessa är inrikesministeriet och de affärsverk som ansvarar för räddningsväsendets uppgifter i landskapen. 

I 1 mom. ändras inrikesministeriets räddningsmyndighet till den statliga räddningsmyndigheten. En specificering är inte nödvändig, eftersom regionförvaltningsverken med stöd av lagen om ordnande av räddningsväsendet inte längre har myndighetsuppgifter inom räddningsväsendet. 

I 2 mom. ändras det lokala räddningsväsendets räddningsmyndigheter till landskapets räddningsmyndigheter. I landskapets räddningsväsende ingår inte som för närvarande i det lokala räddningsväsendet ett behörigt kollegialt organ som består av företrädare för kommunerna i området, och därför slopas dess ställning som räddningsmyndighet som onödig. 

27 §.Uppgifter för landskapets räddningsväsende och räddningsverk. I 27 § i den gällande räddningslagen föreskrivs om det lokala räddningsväsendets och räddningsverkets uppgifter. I paragrafen görs de justeringar som krävs på grund av det ändrade organiseringsansvaret. Landskapet ansvarar vidare för ordnandet av de sotningstjänster som är på räddningsväsendets ansvar så som särskilt föreskrivs i räddningslagen. Bestämmelsen motsvarar den gällande bestämmelsen om ansvaret för ordnande av sotningstjänster. En revidering av bestämmelserna om sotningstjänster enligt 9 kap. i räddningslagen utreds separat. I rubriken ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet.  

I 1 mom. ändras det lokala räddningsväsendet till landskapet. Till momentet fogas hänvisningar till landskapslagen och lagen om ordnande av räddningsväsendet.  

I 2 mom. 1 punkten ändras termen upplysning till säkerhetskommunikation. 

Enligt 3 mom. 1 punkten ska räddningsverket på samma sätt som för närvarande sköta uppgifter i anknytning till den prehospitala akutsjukvården enligt vad landskapet beslutar. I 3 mom. 3 punkten ändras det lokala räddningsväsendet till landskapet. Dessutom stryks oljebekämpning, eftersom de oljebekämpningsåtgärder som räddningsväsendet ansvarar för jämställs med räddningsverksamhet i den föreslagna lagen. I 4 mom. ändras det lokala räddningsväsendet till landskapet. Dessutom preciseras momentet så att det gäller landskapets uppgifter inom räddningsväsendet. 

Enligt den gällande 27 § 3 mom. 2 punkten ska räddningsverket stödja beredskapsplaneringen i en kommun som hör till räddningsområdet, om detta har överenskommits med kommunen. Det föreslås att bestämmelsen upphävs. I 142 § i landskapslagen föreskrivs motsvarande uppgift som landskapets uppgift. Stöd i enlighet med landskapslagen motsvarar i praktiken stöd i enlighet med den gällande räddningslagen. Landskapet kan besluta att uppgiften i praktiken fortfarande anvisas för räddningsverket. 

I enlighet med 38 § 1 mom. i räddningslagen kan inrikesministeriet, utöver det som har överenskommits mellan stater, på begäran av Europeiska unionen, en annan stat eller en internationell organisation besluta att vid räddningsinsatser lämna bistånd till utlandet, när detta är motiverat för att skydda människor, miljön eller egendom. I upprätthållandet av den beredskap som krävs för att lämna bistånd till utlandet ingår t.ex. utbildning och övningar för den personal som deltar i verksamheten, alarmering och utrustande av personalen samt underhåll och lagring av materiel och utrustning som behövs för biståndet samt planering av de logistiska systemen.  

I räddningslagens 27 § 3 mom. 2 punkt föreslås en bestämmelse enligt vilken landskapets räddningsverk deltar i upprätthållandet av den beredskap som krävs för att vid räddningsinsatser lämna sådant bistånd till utlandet och vid räddningsinsatser ta emot sådant internationellt bistånd som avses i 38 §, till den del detta hör till landskapens uppgiftsområde. Uppgifter som i fråga om upprätthållande av beredskapen hör till landskapen får i enlighet med 3 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet sammanställas till större helheter i ett eller flera landskap. 

Finlands beredskap för att lämna bistånd till utlandet grundar sig till stora delar på den kompetens, beredskap och servicenivå i fråga om riskerna inom det egna landet för det räddningsväsende som ingår i landskapens uppgiftsområde. Lämnande av internationellt bistånd inom räddningsväsendet grundar sig på staternas nationella resurser, som vid behov kan tillhandahållas för internationellt bistånd. Beredskapen för risker inom landet planeras och organiseras så att den i tillämpliga delar finns att tillgå även för lämnande av internationellt bistånd.  

Olyckorna med ridhallar och idrottshallar under de senaste åren visar på att kollapsade byggnader inte bara är en risk med tanke på byggnader utomlands, utan förmåga att utföra t.ex. ruinräddning ingår i den servicenivå som förutsätts av varje landskap. Räddningsväsendet i Finland måste bereda sig för nya risker, t.ex. följder av terrordåd och långvariga störningar, där kompetens och resurser i fråga om internationell räddningsverksamhet är till nytta. I enlighet med 11 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet ansvarar landskapen för en servicenivå i enlighet med riskerna och för tillhandahållandet av servicen och de kostnader som detta medför. Sådan specialberedskap, materiel och utrustning för bistånd till utlandet som skaffats av staten och på dess bekostnad står till landskapens förfogande också vid räddningsverksamhet som krävs på grund av olyckor i Finland på samma grunder som landskapens egna resurser.  

Syftet med bestämmelsen är att förtydliga den arbetsfördelning mellan inrikesministeriet och landskapen som gäller upprätthållandet av beredskapen för att lämna bistånd till utlandet och ta emot internationellt bistånd. Upprätthållandet av beredskapen för att lämna bistånd till utlandet och ta emot internationellt bistånd genomförs under ledning av inrikesministeriet. Inrikesministeriet beslutar om den specialberedskap som används vid internationellt bistånd och som krävs för bistånd till utlandet. Inrikesministeriet svarar för denna specialberedskap och för kostnaderna för den. Inrikesministeriet ansvarar också för den beredskap som krävs för beslut om lämnande av bistånd till utlandet och för kostnaderna för denna.  

Inrikesministeriet ansvarar också för den riksomfattande utbildningen, övningen och utvecklingen för lämnande av internationellt bistånd samt för upphandling av den specialmateriel och specialutrustning som krävs för att nå prestationsförmågan i enlighet med Finlands internationella åtaganden.  

Landskapet ansvarar för den utbildning som gäller den dagliga verksamhet som hänför sig till landskapets uppgiftsområde och för den specialberedskap som inte är avsedd för lämnande av internationellt bistånd. Landskapen ansvarar inom sitt eget uppgiftsområde för planering, utbildning och annan sådan beredskap som avser mottagande av sådant internationellt bistånd som kommit till landet och som hör till räddningsväsendet. 

Landskapen ansvarar för lagringen och underhållet av den materiel och den utrustning som staten skaffat och som innehas av landskapen för den beredskap som krävs för bistånd som lämnas till utlandet så att denna specialberedskap, inkl. personalens kompetens, vid behov kan användas för internationella uppdrag i enlighet med inrikesministeriets beslut på de sätt som krävs i de internationella konventioner och förbindelser som är bindande för Finland. Detta kräver att materielen och utrustningen hela tiden hålls i sådant skick som den internationella verksamheten kräver och att de placeras och förvaras så att de kan transporteras till en olycksplats i enlighet med kraven för den internationella verksamheten. Att i verksamhet inom landet använda sådan specialutbildning för personalen som förutsätts i internationell räddningsverksamhet kräver även åtagande och planering av räddningsverken som en del av den dagliga verksamheten samt upprätthållande av den internationella kompetensen och utbildningen. Utrustningen och personalens kompetens kan utnyttjas också i en situation då internationellt bistånd tas emot. Den specialberedskap för internationell räddningsverksamhet som är på statens ansvar, inkl. personalens kompetens, kompletterar och stöder på så sätt landskapens räddningsväsendes beredskap för räddningsverksamhet här i landet. 

Arrangemanget gagnar båda parterna. Landskapen får i enlighet med riskerna i hela landet använda den materiel och den utrustning som skaffats på inrikesministeriets bekostnad samt utbildad personal som stöd för beredskapen här i landet. Landskapen ser i sin tur till att beredskapen för dessa resurser hålls på en sådan nivå som den internationella räddningsverksamheten förutsätter. Detta kräver planering och att den utbildning som uppdraget kräver tas in som en del av den regelrätta utbildningen för upprätthållande av färdigheterna. 

När det gäller mottagande av internationellt bistånd fattar inrikesministeriet beslut om begäran om bistånd. Inrikesministeriet svarar för kostnaderna för internationellt bistånd när begäran om bistånd grundar sig på beslut av inrikesministeriet.  

Landskapen svarar i enlighet med sitt eget uppgiftsområde för det bistånd de begär. Förmågan att ta emot internationellt bistånd ska beaktas vid personalutbildningen och planeringen av räddningsväsendet och annan beredskap. 

Inrikesministeriet ansvarar för alarmering av enheterna och logistik när det gäller internationell verksamhet. Den alarmering av enheter och specialberedskap för uppgifter här i landet som är på landskapens ansvar grundar sig på de larmanvisningar som avses i 33 § i denna lag, på de samarbetsplaner som avses i 46 och 47 § och på de avtal som avses i 51 § i landskapslagen.  

Inrikesministeriet fattar beslut om lämnande av bistånd till utlandet och begäran om internationellt bistånd. Inrikesministeriet ansvarar också för de kostnader som orsakas av bistånd till utlandet och begäran om internationellt bistånd till Finland.  

Räddningsmyndigheten i det landskap som framställer begäran om bistånd fattar beslut om att begära att den specialberedskap som skaffats för internationell räddningsverksamhet och som innehas av landskapen ska användas för nationellt bruk. Landskapen svarar för de kostnader som lämnande av bistånd medför på samma grunder som för andra kostnader för samarbete mellan landskapen. 

Räddningsväsendets bistånd till utlandet sammanställs i huvudsak av räddningsverkens personal. På den personal i räddningsverkets tjänst som deltar i lämnandet av bistånd tillämpas lagen om civilpersonals deltagande i krishantering (1287/2004). Enligt 5 § i den lagen står den som deltar i krishantering utomlands i ett offentligrättsligt anställningsförhållande för viss tid till staten, som företräds av Räddningsinstitutet i egenskap av arbetsgivare. I lagen i fråga föreskrivs om lön under tiden för uppdraget, tjänstledighet, befrielse från arbetet och andra villkor för anställningsförhållandet.  

Bestämmelsen tillämpas inte på sådan internationell verksamhet som grundar sig på landskapens egna beslut och avtal i enlighet med 6 § 2 mom. 5 punkten i landskapslagen. Enligt bestämmelsen kan landskapet dessutom sköta sådana internationella ärenden och kontakter och sådana ärenden och kontakter rörande Europeiska unionen som anknyter till landskapets uppgifter. Sådana kan vara t.ex. myndighetssamarbete inom räddningsväsendet på basis av gällande nordiska överenskommelser, gränsområdessamarbete mellan landskapets räddningsväsende och utländska myndigheter och andra samarbetsarrangemang på basis av regionala bilaterala överenskommelser. För sådan verksamhet krävs det att landskapet förfogar över de ekonomiska resurser som behövs för verksamheten. 

27 a §.Gränsbevakningsväsendets uppgifter inom räddningsväsendet. Det föreslås att en ny 27 a § fogas till lagen. Enligt 1 mom. ska Gränsbevakningsväsendet sörja för räddningsverksamheten vid oljeskador och kemikalieolyckor orsakade av fartyg på finskt territorialvatten eller inom Finlands ekonomiska zon och samordna beredskapen för detta. I praktiken ska Gränsbevakningsväsendet komma överens om nyanskaffningar tillsammans med samarbetsmyndigheten så att materielen skaffas så att den ägs direkt av samarbetspartnern i fråga. Materiel som skaffats till statens lager överlåts för andra myndigheters bruk enligt behov. Det allmänna ansvaret för beredskap för räddningsverksamhet vid oljeskador och kemikalieolyckor hör enligt 5 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet till inrikesministeriet, som i enlighet med bestämmelserna i 38 § i denna lag sköter begäran om internationellt bistånd och lämnande av bistånd till utlandet också när det gäller oljeskador och kemikalieolyckor. 

I enlighet med 11 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet ansvarar landskapen för en servicenivå i enlighet med riskerna och för tillhandahållandet av servicen och de kostnader som detta medför. Gränsbevakningsväsendet samordnar anskaffningen av materiel för landskapens bekämpning av fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor och annan beredskap så att detta förutom behovet för landskapens egna uppgifter också så effektivt som möjligt betjänar helheten med tanke på bekämpningen av miljöskador på havsområdena. 

Enligt det föreslagna 2 mom. är sjöräddningscentralen den kontaktpunkt som avses i sådana internationella avtal om bekämpning av olyckor i den marina miljön som är bindande för Finland. Sjöräddningscentralen svarar för att meddelanden lämnas till andra stater om fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor i enlighet med dessa avtal. Dessutom är sjöräddningscentralen den kontaktpunkt som avses i artikel 32.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/30/EU om säkerhet för olje- och gasverksamhet till havs och om ändring av direktiv 2004/35/EG och tillhandahåller den medlemsstat som avses i artikel 32.4 b information enligt den punkten.  

Separata bestämmelser om ordnande och utveckling av den yrkesinriktade vidareutbildningen och fortbildningen på riksnivå för bekämpningen av oljeskador och fartygskemikalieolyckor finns i lagen om Räddningsinstitutet (607/2006) och i lagen om gränsbevakningsväsendets förvaltning (577/2005). 

Enligt 3 mom. får närmare bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets uppgifter inom räddningsväsendet utfärdas genom förordning av inrikesministeriet. 

28 §.Det lokala räddningsväsendets servicenivå. Paragrafen innehåller bestämmelser om det lokala räddningsväsendets servicenivå. I fortsättningen ingår bestämmelserna om servicenivån i den lag om ordnande av räddningsväsendet som träder i kraft vid ingången av 2020. Det föreslås att paragrafen upphävs. 

29 §.Det lokala räddningsväsendets beslut om servicenivån. Paragrafen innehåller bestämmelser om det lokala räddningsväsendets beslut om servicenivån. I fortsättningen ingår bestämmelserna om beslut om servicenivån i den lag om ordnande av räddningsväsendet som träder i kraft vid ingången av 2020. Det föreslås att paragrafen upphävs. 

30 §.Släckvatten. Paragrafen innehåller bestämmelser om kommunens skyldighet att inom sitt område sörja för anskaffningen av släckvatten för räddningsverkets behov. I paragrafen görs de ändringar som följer av landskapsreformen så att det lokala räddningsväsendet ändras till landskapets räddningsväsende. Bestämmelsen om avtal om anskaffning av släckvatten upphävs. Avtal grundar sig i fortsättningen på landskapslagen. 

31 §.Ansvaret för spaning efter skogsbränder och utfärdande av varning för skogs- och gräsbrand. Enligt 31 § i den gällande räddningslagen ska regionförvaltningsverket ordna effektiv spaning efter skogsbränder på glest bebodda områden, om risken för skogsbrand är uppenbar. Meteorologiska institutet ska utfärda varning för skogsbrand för områden där den torra markytan och väderleksförhållandena anses medföra uppenbar fara för skogsbrand. 

Det föreslås att regionförvaltningsverkens uppgifter överförs till statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, som inrättas vid ingången av 2020, dock så att regionförvaltningsverkens uppgifter inom räddningsväsendet och beredskapen överförs till inrikesministeriet. Till regionförvaltningsverket hör från ingången av 2020 endast tillsynen över lagenligheten av ordnande och produktion i fråga om räddningsväsendet och av landskapens beredskap. 

Eftersom regionförvaltningsverkens uppgifter inom räddningsväsendet överförs till inrikesministeriet, föreslås det också att uppgifterna i fråga om spaning efter skogsbränder överförs från regionförvaltningsverken till inrikesministeriet. 

Enligt uppgifter ur räddningsväsendets resurs- och olycksdatabas är gräsbrand en betydande form av terrängbrand på vårarna. För att effektivare förebygga terrängbränder är det motiverat att på motsvarande sätt som i fråga om varning för skogsbrand också föreskriva om varning för gräsbrand. 

32 §.Vad som ska ingå i räddningsverksamheten. I paragrafen finns bestämmelser om vilka uppgifter som ingår i räddningsverksamheten.  

I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. I momentet föreslås bestämmelser om skyldighet för de myndigheter som ansvarar för bekämpningen av oljeskador och kemikalieolyckor att vidta alla de nödvändiga åtgärder som ingår i deras ansvar och dimensionera åtgärderna så att de inte står i uppenbart missförhållande till de ekonomiska och andra värden som är hotade. Andra värden som ska beaktas är t.ex. naturvärden. Bekämpningsåtgärderna ska utföras så att inte återställandet av naturen och miljön försvåras i onödan. Med tanke på bekämpningssituationer i praktiken har detta ingen betydelse, eftersom miljövänliga metoder också annars används vid bekämpningen. Återställande anses inte vara sådant bekämpningsarbete som myndigheterna ansvarar för. 

Vid bekämpningen av miljöskador är det fortsättningsvis en hållbar princip att bekämpningsåtgärderna ska utföras effektivt med tanke på skadan, men inte överdimensionerat med tanke på de värden som är hotade. I praktiken kan bedömningen av situationen och avvägningen av olika alternativ vara svår på grund av t.ex. den publicitet som skadan fått i media eller ställningstaganden från dem som direkt eller indirekt lidit av skadan. I sådana situationer finns det risk för en överdimensionering av bekämpningsåtgärderna och att myndigheterna därmed eventuellt helt blir utan ersättning för vissa åtgärder. De valda åtgärderna kan dock inte anses vara överdimensionerade när de vid tidpunkten för beslutsfattandet har grundat sig på den tillgängliga informationen om situationen och omständigheterna. Trots att det i efterhand visar sig att det funnits brister i informationen, kan inte bekämpningsåtgärderna utifrån detta betraktas som överdimensionerade. Vid tillämpningen av lagen om ersättning för miljöskador (737/1994) samt 10 och 10 a kap. i sjölagen (674/1994) liksom i fråga om de skador som ersätts av internationella oljeskadefonden har man i praktiken varit tvungen att bedöma bekämpningsåtgärdernas skälighet. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i 19 § 1 mom. i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. 

I paragrafen föreslås ett nytt 4 mom. enligt vilket uppgifterna ska prioriteras enligt hur brådskande eller viktiga de är när omständigheterna kräver detta. Motsvarande bestämmelse finns i 28 § 2 mom., som föreslås bli upphävd, i den gällande räddningslagen. 

33 §.Larmanvisningar. I 44 § i räddningslagen finns bestämmelser om avtal om skötsel av uppgifter enligt räddningslagen också inom ett annat räddningsområde. I fortsättningen föreskrivs det om avtalet om skötsel av landskapens myndighetsuppgifter i 51 § i landskapslagen, och 44 § i räddningslagen föreslås bli upphävd. Det föreslås att hänvisningen i paragrafen ändras så att där hänvisas till bestämmelserna om samarbete i 51 § i landskapslagen. 

I den gällande bestämmelsen hänvisas det till räddningsområden. Det föreslås att 2 mom. ändras så att där hänvisas till landskapets område.  

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

34 §.Ledning av räddningsverksamhet. I 1 mom. ändras räddningsområdet till landskapet. I momentet införs hänvisningar till 51 § i landskapslagen, där det föreskrivs om avtal mellan landskapen vid skötseln av myndighetsuppgifter, och till 3 § i lagen om ordnande av räddningsväsendet, där det föreskrivs om samordnande av uppgifter till större helheter. Räddningsverksamheten leds, som för närvarande, av räddningsmyndigheten i det landskap där olyckan eller tillbudet har uppstått, om inte något annat har avtalats. Räddningsverksamheten ska även innefatta bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor, som för närvarande hör till räddningsväsendets uppgifter enligt lagen om bekämpning av oljeskador. 

Det föreslås ett nytt 2 mom. i paragrafen, enligt vilket räddningsledaren med avvikelse från det ovan anförda vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor på öppen fjärd på finskt territorialvatten eller inom Finlands ekonomiska zon dock tillsätts av Gränsbevakningsväsendet. Enligt den föreslagna 27 a § ska Gränsbevakningsväsendet sörja för räddningsverksamheten vid oljeskador och kemikalieolyckor orsakade av fartyg på finskt territorialvatten eller inom Finlands ekonomiska zon och samordna beredskapen för detta. 

I 3 mom. ändras inrikesministeriets räddningsmyndighet till den statliga räddningsmyndigheten. En precisering är inte nödvändig, eftersom regionförvaltningsverken med stöd av lagen om ordnande av räddningsväsendet inte längre har myndighetsuppgifter inom räddningsväsendet. 

Paragrafens 4 mom. motsvarar 3 mom. i den gällande lagen. 

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

35 §. Ledning vid samverkan. I 35 § föreslås ett nytt 3 mom., enligt vilket det till den ledningsgrupp som ska inrättas för räddningsverksamheten vid oljeskador och kemikalieolyckor ska kallas en sakkunnig inom miljöskyddet eller annars ge en sådan sakkunnig tillfälle att bli hörd. Sakkunnighet kan behövas när miljöskyddsaspekter ska beaktas, t.ex. när det gäller beslut om avslutande av räddningsverksamheten i enlighet med 40 § 1 mom. 

Den sakkunnige kallas i allmänhet från landskapets miljöförvaltning. Den sakkunnige kan beroende på situationen även kallas från ett forskningsinstitut, t.ex. Finlands miljöcentral, Naturresursinstitutet eller Meteorologiska institutet. Detta är motiverat särskilt när det är fråga om en stor skada eller när betydande miljövärden kan äventyras till följd av skadan. Även den sakkunskap som finns hos miljösakkunniga vid Statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, som kommer att inrättas, kan vid behov anlitas. Det blir nödvändigt att fördjupa sig i t.ex. sådana tillstånds-, övervaknings- och iståndsättningsfrågor som hör till myndighetens uppgifter och som gäller nedsmutsade områden, om bekämpningsåtgärderna inte leder till ett gott slutresultat vad rengöringen beträffar och iståndsättandet av området måste fortsätta med stöd av miljöskyddslagen. Ledningsgruppens sammansättning kan vid behov även alltid kompletteras i och med att räddningsåtgärderna framskrider.  

36 §.Räddningsledarens befogenheter. I paragrafens 1 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet och inrikesministeriets räddningsmyndighet till den statliga räddningsmyndigheten. Inrikesministeriets räddningsmyndighet behöver inte längre avskiljas, eftersom regionförvaltningsverken med stöd av lagen om ordnande av räddningsväsendet inte längre har myndighetsuppgifter inom räddningsväsendet. 

I paragrafen preciseras 1 mom. 1 punkten så att det med den evakuering som föreskrivs i punkten avses utrymning. Detta behövs eftersom termen evakuering som sådan inte är tillräckligt entydig och kan förväxlas med t.ex. förflyttning av befolkning i 121 § i beredskapslagen, militärmyndigheternas beslut om att befolkning ska flyttas i 23 § i lagen om försvarstillstånd (1083/1991) eller en polismans beslut om att en plats eller ett område ska utrymmas enligt 2 kap. 8 § i polislagen (872/2011). 

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

36 a §.Räddningsledarens befogenheter vid bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor. I lagen föreslås en ny 36 a § med bestämmelser om befogenheterna för den myndighet som leder räddningsverksamheten vid oljeskador och fartygskemikalieolyckor. Paragrafen motsvarar befogenheterna enligt 20 och 23 § i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. 

En allmän förutsättning i 1 mom. för att materiel och personal ska tas i användning av den myndighet som leder räddningsverksamheten är att åtgärden inte orsakar hamnen, upplagraren eller verksamhetsidkaren vid en annan inrättning oskäliga olägenheter. Ett föreläggande kan ges för det första vid storolyckor, då man kan kräva att en hamn, upplagrare eller annan inrättning för myndigheternas bruk upplåter all tillgänglig materiel och personal. Den myndighet som leder räddningsverksamheten kan också bestämma att ett företags materiel och personal tas i användning vid bekämpningen i situationer när en olycka har följder för en hamns, ett lagers eller annan inrättnings område, trots att själva olyckan har inträffat någon annanstans. Det kan bestämmas att specialmateriel för bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor tas i användning för bekämpningen, trots att det inte är fråga om en stor olycka eller att olyckan berör företagets område. 

De rättigheter som i 2 mom. föreslås för den myndighet som leder räddningsverksamheten kan anses motiverade med beaktande av vikten av det intresse om ligger till grund för rättigheterna. För den egendom som den myndighet som leder räddningsverksamheten har tagit i användning betalas dessutom full ersättning och personalen har rätt att få arvode. 

36 b §. Åtgärder som gäller ett fartyg och dess last. I lagen föreslås en ny 36 b § med bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets möjlighet att beträffande fartyget eller dess last vidta sådana räddningsåtgärder eller andra åtgärder som det anser nödvändiga för att förebygga eller begränsa förorening av vattnet. Tillämpningsområdet för bestämmelsen är Finlands territorialvatten och ekonomiska zon. Enligt förslaget ska Gränsbevakningsväsendet innan det vidtar några åtgärder diskutera läget med Trafiksäkerhetsverket samt höra den behöriga miljömyndigheten, om inte situationens brådskande natur kräver något annat. Det är befogat att i bestämmelsen införa skyldighet att höra miljömyndigheten, eftersom det är Finlands miljöcentral som enligt den gällande lagen beslutar om åtgärder i enlighet med lagen om bekämpning av oljeskador. Samrådsskyldigheten måste med tanke på sjösäkerheten anses vara motiverad. Tillsynsmyndigheten kan utifrån sin särskilda sakkunskap bedöma fartygets stabilitet och övriga skick, om de planerade åtgärderna medför fara för den övriga sjöfarten och om det är möjligt att flytta bort fartyget från skadeområdet. Gränsbevakningsväsendet ska före åtgärden diskutera med fartygets ägare, det bärgningsbolag som fått bärgningsuppdraget och försäkringsgivarna endast om detta kan ske utan onödigt dröjsmål. Den föreslagna bestämmelsen grundar sig på 1969 års internationella konvention om ingripande på det öppna havet vid olyckor som är ägnade att leda till förorening genom olja (FördrS 63/1976), den s.k. interventionskonventionen, och den motsvarar befogenheterna enligt 25 § i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. Bestämmelsen kompletteras så att samma rättighet har den myndighet som leder räddningsverksamheten på ett finskt insjöområde när det gäller fartyg som sjunker, stöter på grund eller blir part i en sammanstötning, springer läck, får maskinfel eller annars råkar i en situation där risken för läckage av olja eller något annat skadligt ämne är uppenbar. Räddningsmyndigheten har motsvarande samrådsskyldigheter som Gränsbevakningsväsendet. 

36 c §. Användning av en bekämpningskemikalie. I lagen föreslås en ny 36 c §. I paragrafens 1 mom. finns bestämmelser om inrikesministeriets rätt att i undantagsfall besluta att en bekämpningskemikalie ska användas vid bekämpning av fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor. Det är då fråga om ett undantag från utsläppsförbuden i enlighet med 2 kap. 2 § 1 mom. 3 punkten och 4 kap. 3 § 1 mom. 3 punkten i miljöskyddslagen för sjöfarten (1672/2009). 

I 2 mom. finns närmare bestämmelser om skyldigheten att höra Finlands miljöcentral samt om den prövning och avvägning mellan intressen som inrikesministeriet måste göra före beslutet fattas. 

Paragrafen motsvarar befogenheterna i 41 § i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. 

38 §. Internationell räddningsverksamhet. Paragrafens 5 mom. ändras så att det i lagen om civilpersonals deltagande i krishantering också föreskrivs om personalens behörighet. 

39 §.Funktionsförmågan hos den som deltar i räddningsverksamhet. I den finska språkdräkten i 39 § ändras sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

40 §.Efterröjning och efterbevakning samt efterbehandling. Eftersom räddningslagen enligt förslaget ska tillämpas på bekämpning av oljeskador, införs efterbehandling i paragrafens rubrik. I 1 mom. införs skyldighet för räddningsledaren att underrätta den myndighet som svarar för efterbehandlingen av oljeskador om att räddningsverksamheten har avslutats. I 2 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

42 §.Samarbete för att förebygga olyckor. I 2 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. Den anmälningsskyldighet som föreskrivs gäller också landskap. 

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

44 §.Samarbete mellan räddningsverk. Paragrafen innehåller bestämmelser om avtal om skötsel av uppgifter enligt räddningslagen också inom ett annat räddningsområde. Det föreslås att paragrafen upphävs. Bestämmelser om avtal om skötsel av landskapens myndighetsuppgifter finns i fortsättningen i 51 § i landskapslagen, enligt vilken en uppgift som enligt lag åligger landskapet eller någon av dess myndigheter och som får delegeras till en tjänsteinnehavare genom avtal kan anförtros ett annat landskaps tjänsteinnehavare. 

46 §.Samarbete inom räddningsverksamheten. I 1 mom. införs landskapsmyndigheter. Detta är befogat eftersom en avsevärd del av de uppgifter som i dagsläget hör till kommuner och andra myndigheter överförs till landskapen med stöd av 6 § i landskapslagen. 

Till 2 mom. 3 punkten ska det enligt förslaget fogas en hänvisning till Gränsbevakningsväsendets andra uppgifter enligt räddningslagen. 

I 2 mom. 7 punkten stryks miljömyndigheternas uppgift att sörja för bekämpningen av olje- och kemikalieskador. Det föreslås att uppgiften överförs till inrikesministeriets förvaltningsområde. Som en teknisk ändring preciseras dessutom ordalydelsen i punkten på det sätt som ändringarna av myndigheternas namn och uppgifter förutsätter. 

I 2 mom. 8 a-punkten ändras nödunderrättelser till varningsmeddelanden. För att undanröja sammanblandningar och otydligheter har terminologin i fråga om myndighetsmeddelanden i lagen om varningsmeddelanden (466/2012) förtydligats så att termerna nödunderrättelse och annat myndighetsmeddelande har slopats. Den nya benämning som tagits i användning är termen varningsmeddelande. 

I 2 mom. 8 c och 8 d-punkten föreskrivs om uppgifterna vid evakuering för de myndigheter som ansvarar för trafik- och kommunikationsfrågor och inrättningarna inom förvaltningsområdet. Termen evakuering är i sig inte tillräckligt entydig och kan förväxlas t.ex. med utrymning som föreskrivs i 36 §, militärmyndigheternas beslut om att befolkning ska flyttas i 23 § i lagen om försvarstillstånd eller en polismans beslut om att en plats eller ett område ska utrymmas enligt 2 kap. 8 § i polislagen. I bestämmelserna är det dessutom fråga om uppgifter som gäller sådan förflyttning av befolkning som avses i 121 § i beredskapslagen. Det föreslås att de uppgifter som föreskrivs i 2 mom. 8 d-punkten för tydlighetens skull överförs till 10 kap. om befolkningsskydd. Bestämmelser om efterspanings- och räddningstjänsten för luftfart finns i 121 § i luftfartslagen (864/2014). I 2 mom. 8 d-punkten föreslås en informativ hänvisning till luftfartslagen. 

I 2 mom. 12 punkten införs landskapsmyndigheter. Detta är befogat eftersom en avsevärd del av de uppgifter som i dagsläget hör till kommuner och andra myndigheter överförs till landskapen med stöd av 6 § i landskapslagen. 

I 2 mom. införs en ny 13 punkt med bestämmelser om att Finlands miljöcentral, Trafiksäkerhetsverket och Försvarsmakten ska delta i räddningsverksamheten vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor. 

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

47 §. Planer för räddningsväsendet. I paragrafen föreskrivs om räddningsverkets och Gränsbevakningsväsendets uppgift att planera räddningsverksamheten och aktionsberedskapen för den dagliga räddningsverksamheten, storolyckor och undantagsförhållanden samt om planer som ska utarbetas för ändamålet.  

Enligt 1 mom. ska räddningsverket göra upp planer för den räddningsverksamhet och den ledning av räddningsverksamheten som olycksriskerna i landskapet kräver. Sådana planer som avses i momentet kan vara t.ex. planer för bekämpning av skogsbränder, planer för bekämpning av översvämningar, oljebekämpningsplaner, planer för stormskador, samarbetsplanen för beredskap inför marina flertypsolyckor (MoMeVa), planer för spårtrafikolyckor, planer för flerpatientssituationer, planer för flygolyckor och planer för kemiska och biologiska olyckor samt strålnings- och kärnkraftsolyckor (CBRNE). Dessutom ska räddningsverksamhet för allvarliga våldssituationer planeras (skydd av den egna verksamheten). 

Enligt 2 mom. är de myndigheter, inrättningar och affärsverk som är skyldiga att ge räddningsmyndigheterna handräckning och experthjälp eller vars sakkunskap annars behövs inom räddningsverksamheten och vid beredskap för den skyldiga att under räddningsverkets ledning och i samverkan göra upp behövliga planer för skötseln av sina uppgifter i samband med räddningsverksamhet och för deltagandet i räddningsverksamheten.  

Enligt 3 mom. ska planer för räddningsverksamhet vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor på havsområden dock göras upp under ledning av Gränsbevakningsväsendet. Räddningsverken ska på motsvarande sätt som i dagsläget ansvara för bekämpningen av miljöolyckor längs kusterna och i skärgården. Vid planeringen av samarbetet ska den regionala fördelningen av ansvaret mellan Gränsbevakningsväsendet och räddningsverken när det gäller räddningsverksamhet vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor definieras närmare. Dessutom ska Gränsbevakningsväsendet med stöd av 27 a § närmare samordna bekämpningsberedskapen. 

Enligt 4 mom. ska inte bara räddningsverken utan även Gränsbevakningsväsendet lämnas utredningar om de resurser som är tillgängliga för räddningsverksamheten. Skyldigheten gäller sådana uppgifter som behövs vid den planering som sker under Gränsbevakningsväsendets ledning. 

Enligt 5 mom. utfärdas närmare bestämmelser om planer för räddningsväsendet och om deras innehåll och struktur genom förordning av inrikesministeriet. Med stöd av bestämmelsen är det möjligt att föreskriva hurudana planer som ska utarbetas under räddningsverkens eller Gränsbevakningsväsendets ledning. Dessutom kan det föreskrivas hurudana frågor som ska behandlas i planerna. För att säkerställa en tillräcklig enhetlighet kan också bestämmelser om planernas struktur utfärdas. 

48 §.Extern räddningsplan för objekt som medför särskild risk. I 3 mom. ändras regionförvaltningsverket till inrikesministeriet. 

I 4 mom. ändras i den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

49 §.Skyldighet att ge räddningsmyndigheterna och Gränsbevakningsväsendet handräckning och experthjälp. I 1 mom. införs skyldighet för landskapsmyndigheterna att på begäran ge räddningsmyndigheterna och Gränsbevakningsväsendet handräckning som hör till deras verksamhetsområde eller annars är förenlig med det. Detta är befogat eftersom en avsevärd del av de uppgifter som i dagsläget hör till kommuner och andra myndigheter överförs till landskapen med stöd av 6 § i landskapslagen. Gränsbevakningsväsendet ska ges handräckning när det gäller räddningsverksamhet vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor. Samma skyldighet att ge handräckning har statligt ägda affärsverk och bolag. Utvidgningen av skyldigheten till statligt ägda affärsverk och bolag motsvarar bestämmelserna i sjöräddningslagen och den kan anses höra till den normala beredskap som med fog kan krävas av statliga aktörer. I praktiken gäller detta t.ex. att fartyg som befinner sig i närheten av en olycksplats kan användas för räddningsverksamheten. Beslut om begäran om handräckning vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor fattas av Gränsbevakningsväsendet. 

Den hänvisning till skogscentraler som avses i lagen om skogscentraler och skogsbrukets utvecklingscentral (1474/1995) ändras till skogscentraler som avses i lagen om Finlands skogscentral (418/2011). 

Enligt lagstiftningen om försvarsmakten och vissa andra myndigheter kan handräckning ges till myndigheter som särskilt föreskrivs i lag. I praktiken har också andra än de myndigheter och privata aktörer som enligt lagen är berättigade till handräckning för skötseln av sina uppgifter behövt den materiel, personal och expertis som försvarsmakten och andra myndigheter som ger handräckning har. I dessa situationer har räddningsverket formellt med hänvisning till sitt eget behov av hjälp i praktiken begärt handräckning för andra hjälpbehövande myndigheters och privata aktörers räkning. 

Vidare med beaktande av att den som ger handräckning av den begärande kan ta ut ersättning för den hjälp som getts, kan tillämpningspraxisen inte anses vara ändamålsenlig. Rätten för andra aktörer som behöver handräckning att få hjälp måste avgöras i deras egen lagstiftning och i lagstiftningen för de myndigheter som ger handräckningen. 

Det föreslås att räddningsmyndigheternas rätt att få handräckning preciseras så att deras rätt till handräckning begränsas till utförandet av de uppgifter som föreskrivs för räddningsmyndigheterna i lag. 

50 §.Räddningsmyndighetens handräckning till andra myndigheter. I 1 mom. infogas landskapen bland de myndigheter som räddningsmyndigheten kan ge handräckning. 

55 §.Statens ansvar för utbildningen. Det föreslås att 2 mom. upphävs. Med den läroanstalt som avses i momentet har i praktiken avsetts Helsingfors stads räddningsskola. Kommunernas uppgifter inom räddningsväsendet överförs vid ingången av 2020 till landskapen. 

I samband med landskapsreformen upphör examensutbildningen vid räddningsskolan vid Helsingfors stads räddningsverk och motsvarande utbildningsvolym överförs till Räddningsinstitutet. Räddningsinstitutet genomför redan 2019 den första ökning av räddningsutbildningens utbildningsvolym som behövs med anledning av att Helsingfors räddningsverks räddningsskola upphör. Den ökning av Räddningsinstitutets utbildningsvolym som från och med 2019 behövs med anledning av att Helsingfors stads räddningsskola upphör har beaktats i inrikesministeriets budgetplanering. Det samarbete som Helsingfors räddningsskola för närvarande genomför när det gäller att producera prehospital akutsjukvård på grundnivå i samband med räddningsutbildningen (från den i räddningsutbildningen integrerade närvårdarutbildningen till räddare efter examen) eftersträvar man att trygga landskapets räddningsverk och hälsovårdsläroanstalterna genom ett nära samarbete som motsvarar det nuvarande samarbetet inom huvudstadsregionen. 

I lagen tas vidare in nödvändiga ikraftträdande- och övergångsbestämmelser som föranleds av att verksamheten vid Helsingfors stads räddningsskola upphör. 

56 §. Räddningsverkets ansvar för utbildningen. Enligt 56 § i den gällande räddningslagen ska räddningsverket se till att dess personal i bisyssla och personalen hos i 25 § avsedda avtalsbrandkårer och andra sammanslutningar som ingått avtal har tillräcklig utbildning för räddningsverksamhet. 

Paragrafens nuvarande ordalydelse har orsakat oklarhet och lokala skillnader i tolkningen eftersom det inte direkt framgår hurudan utbildning som ska anses vara tillräcklig för personal som deltar i räddningsverksamhet. 

Det föreslås att paragrafen ändras på ett sådant sätt att tillräcklig utbildning preciseras så att den betyder utbildning i enlighet med en läroplan utarbetad av Räddningsinstitutet. 

Utöver detta ska räddningsverken sköta annan kompetensfrämjande utbildning som räddningsverken och avtalsbrandkårerna kommit överens om sinsemellan. Annan kompetensfrämjande utbildning och genomförandet av den överenskoms t.ex. i brandkårsavtalet mellan räddningsverket och avtalsbrandkåren. 

57 §. Behörighetsvillkor för räddningsväsendets personal. Enligt 57 § 2 mom. i den gällande räddningslagen krävs av personer i bisyssla och de i 25 § avsedda personer som hör till avtalsbrandkårer eller till andra sammanslutningar som ingått avtal tillräcklig utbildning för deltagande i räddningsverksamheten. Läroplanerna för de kurser inom räddningsväsendet som ingår i utbildningskraven fastställs av Räddningsinstitutet. 

Det föreslås att momentet ändras på ett sådant sätt att den tillräckliga utbildning som föreskrivs i momentet preciseras och avser utbildning i enlighet med Räddningsinstitutets läroplan. 

Bestämmelser om beredningen, uppdateringen och utvecklingen av läroplanen, utbildningen av utbildare, förandet av registret över utbildare samt produktionen av undervisningsmaterial tas in i lagen om Räddningsinstitutet. 

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

58 §.Dispens. I paragrafen ändras den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö. 

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

64 §.Befolkningsskyddsberedskap hos räddningsväsendets myndigheter. Med befolkningsskydd avses enligt närmare definitioner i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna rörande skydd för offren i internationella väpnade konflikter fullgörandet av humanitära uppgifter i syfte att skydda civilbefolkningen mot faror i samband med fientligheter eller katastrofer, att hjälpa den att övervinna de direkta följderna av dem samt att tillgodose de nödvändiga förutsättningarna för dess överlevnad. Befolkningsskyddet gäller endast verksamhet som sker under tiden för ett väpnat angrepp. Med katastrofer i definitionen avses situationer under den tid ett väpnat angrepp pågår. 

Befolkningsskydd gäller verksamhet under ett väpnat angrepp, dvs. i krigstid. Uppgifterna inom befolkningsskyddet och de resurser som behövs för detta behöver avskiljas från myndigheternas övriga verksamhet framför allt för att definiera omfattningen av den respekt och det skydd som internationella fördrag garanterar. Verksamheten kräver inte en sådan indelning, utan t.ex. släckningsarbete kan ändamålsenligt utföras med samma utrustning, metoder och personal såväl i fredstid som i krigstid. 

Uppgifterna inom befolkningsskyddet (i protokollet används begreppet civilförsvar) enligt artikel 61 i tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna är varning, utrymning, tillhandahållande och iordningställande av skyddsrum, genomförande av mörkläggning, räddning, sjukvård (inbegripet första hjälpen och religiöst stöd), brandsläckning, upptäckande och utmärkande av farliga områden, sanering och liknande skyddsåtgärder, förläggning och bespisning av nödställda, brådskande hjälp med återställande och upprätthållande av ordningen i olycksdrabbade områden, brådskande återställande i funktionsdugligt skick av oumbärliga allmänna anläggningar, brådskande begravningshjälp, hjälp med bevarandet av egendom av väsentlig betydelse för befolkningens överlevnad samt kompletterande verksamhet som är nödvändig för fullgörandet av någon av ovanstående uppgifter, vilken inbegriper planering och organisation. 

I sak är befolkningsskyddsuppgifterna på det sätt som avses i tilläggsprotokollet en avgränsad del av myndigheternas och andra aktörers ordinarie uppgifter. Avgränsningen utgår från objektet (civilbefolkningen), verksamheten syfte (humanitär), ansvarets omfattning (bistånd) eller hur brådskande uppgiften är (nödsituation, brådskande). Man bör dock bereda sig på att antalet uppgifter sannolikt ökar under ett väpnat angrepp. 

Bestämmelser om myndigheternas allmänna beredskap för befolkningsskydd finns i beredskapslagen. Bestämmelserna om befolkningsskydd och befolkningsskyddsberedskap i räddningslagen kompletterar den allmänna beredskapsskyldigheten för undantagsförhållanden enligt beredskapslagen. 

Enligt 64 § 1 mom. i den gällande räddningslagen ska räddningsväsendets myndigheter förbereda sig på att sköta sin verksamhet under undantagsförhållanden med tillräckliga planer och förberedelser genom att utbilda och avsätta personal samt ledning och specialpersonal inom befolkningsskyddet för uppgifter under undantagsförhållanden, genom att se till att lednings-, bevaknings- och larmsystem inrättas och upprätthålls, genom att skapa beredskap för evakuering och genom att ombesörja även andra motsvarande åtgärder. Det föreslås att momentet ändras så att beredskapsskyldigheten preciseras så att den i stället för evakuering gäller sådan förflyttning av befolkning som föreskrivs i 121 § i beredskapslagen. Preciseringen behövs, eftersom termen evakuering i sig inte är tillräckligt entydig och kan förväxlas t.ex. med utrymning som föreskrivs i 36 §, militärmyndigheternas beslut om att befolkning ska flyttas i 23 § i lagen om försvarstillstånd eller en polismans beslut om att en plats eller ett område ska utrymmas i 2 kap. 8 § i polislagen (872/2011). Momentets struktur ändras också så att den blir tydligare. 

Paragrafens 2 mom. preciseras så att det endast gäller räddningsväsendets myndigheters beredskap för befolkningsskydd. Bestämmelser om andra myndigheters beredskap för befolkningsskydd finns i beredskapslagen och i lagstiftningen för respektive myndighet. Beredskap för befolkningsskydd förutsätter samarbete mellan olika myndigheter. Vid t.ex. förflyttning av befolkning enligt 121 § i beredskapslagen behövs inte bara räddningsmyndigheternas åtgärder utan även åtgärder av Försvarsmakten, social- och hälsovårdsmyndigheterna samt de myndigheter som ansvarar för trafik- och kommunikationsfrågor inom deras egna verksamhetsområden. Bestämmelser om samarbete vid befolkningsskyddsberedskap finns i 65 §. 

Det föreslås att paragrafens 3 och 4 mom. upphävs och innehållet i dem flyttas till 65 §. 

65 §.Samarbete vid befolkningsskyddsberedskap. Bestämmelserna om beredskapsuppgifter i 64 § gäller endast räddningsväsendets myndigheter. Befolkningsskyddsuppgifterna inom övriga förvaltningsområden sköts i regel av myndigheten i fråga och på det sätt som krävs enligt lagstiftningen för varje förvaltningsområde. Varje myndighet ansvarar för sin del för befolkningsskyddsberedskapen i enlighet med Genèvekonventionerna och lagstiftningen för sitt förvaltningsområde. Det föreslås att bestämmelserna om samarbete vid befolkningsskyddsberedskapen sammanställs i 65 §. 

Paragrafens 1 mom. motsvarar 65 § i den gällande räddningslagen med tillägget landskapsmyndigheter. 

Enligt 2 mom. ska varje myndighet avsätta och utbilda den personal som den behöver för befolkningsskyddsuppgifter. 

Enligt 3 mom. ska myndigheterna inom räddningsväsendet sörja för samordningen av den verksamhet och de planer som krävs för de befolkningsskyddsuppgifter som de ansvarar för. Enligt självstyrelselagen för Åland (1144/1991) har riket lagstiftningsbehörighet i fråga om befolkningsskyddet. Räddningslagens bestämmelser om befolkningsskydd och inrättande av skyddsrum ska därmed också tillämpas i landskapet Åland. Beslut om förflyttning av i landskapet bosatta personer till en ort utanför landskapet kan dock fattas endast med landskapsregeringens samtycke. Räddningsväsendet hör, förutom i fråga om befolkningsskyddet, till landskapets lagstiftningsbehörighet. Enligt självstyrelselagen för Åland deltar landskapsmyndigheterna i befolkningsskyddet i enlighet med vad som stadgas i en överenskommelseförordning. Med stöd av den lagen har republikens presidents förordning om skötseln i landskapet Åland av förberedande uppgifter för undantagsförhållanden (900/2000) utfärdats. I enlighet med förslaget ska Statens ämbetsverk på Åland allmänt sköta samordningen av de befolkningsskyddsförberedelser och befolkningsskyddsarrangemang som gäller landskapet Åland. 

Enligt 4 mom. är de myndigheter, inrättningar och affärsverk som är skyldiga att skapa beredskap för befolkningsskyddet skyldiga att under räddningsverkets ledning och i samverkan göra upp behövliga planer för skötseln av sina uppgifter i samband med befolkningsskyddet. Räddningsverket ska lämnas utredningar om de resurser som är tillgängliga för räddningsverksamheten. 

I 5 mom. föreskrivs om andra myndigheters befolkningsskyddsberedskap. Den föreslagna bestämmelsen är informativ och baserar sig på det uppgiftsområde som föreskrivs för myndigheterna i de speciallagar som gäller dem. I praktiken innebär befolkningsskyddsberedskapen att myndigheterna förbereder sig på att sköta sina egna lagstadgade uppgifter i en situation som innefattar befolkningsskydd. 

Enligt 5 mom. 1 punkten ska Försvarsmakten lämna räddningsmyndigheterna de uppgifter som behövs om krigstida hot och för bedömningen av deras konsekvenser. Detta kan vara t.ex. bedömningar av 

- militära hot mot civilbefolkning, egendom och miljö, 

- den militära verksamhetens inverkan på ordnandet av räddningsväsendet, räddningsverksamhet, skydd av befolkning och förflyttning av befolkning, samt 

- behovet av att i enlighet med 121 § i beredskapslagen genomföra förflyttning av befolkningen eller en viss del av den. 

Enligt 5 mom. 2 punkten ska social- och hälsovårdsmyndigheterna och inrättningarna inom förvaltningsområdet ordna prehospital akutsjukvård och svara för psykosocialt stöd samt inkvartering, bespisning och annan försörjning av förflyttad befolkning och tillfällig inkvartering av förflyttad befolkning i enlighet med den arbetsfördelning som fastställts i författningarna om dem. 

Enligt 5 mom. 3 punkten ska de myndigheter som ansvarar för trafik- och kommunikationsfrågor och inrättningarna inom förvaltningsområdet sköta samarbetsfrågorna i fråga om användningen av trafikleder och anordnande av transporter vid sådan förflyttning av befolkning som avses i 121 § i beredskapslagen. 

Enligt 6 mom. får närmare bestämmelser om myndigheters, inrättningars och affärsverks samarbete och planer för befolkningsskyddsberedskap utfärdas genom förordning av statsrådet. 

66 §.Skydd enligt Genèvekonventionerna. I 1 mom. föreslås ett tillägg om att lokaler som används vid befolkningsskydd ska betraktas som skyddsobjekt. 

Enligt 2 mom. beslutar inrikesministeriet efter föredragning från det behöriga ministeriet eller landskapets räddningsmyndighet vilka personer, vilken materiel samt vilka lokaler berörs av skyddet enligt 1 mom. I landskapet Åland görs föredragningen av Statens ämbetsverk på Åland. 

Till skillnad från nuläget ska inrikesministeriet fastställa skyddsobjekten redan under normala förhållanden. Detta är behövligt, eftersom t.ex. skyldigheten att delta i befolkningsskyddsutbildning enligt 67 § kräver att de ansvariga ska kunna fastställas. 

67 §.Skyldighet att delta i befolkningsskyddsutbildning. Enligt 67 § i den gällande räddningslagen kan inrikesministeriet och regionförvaltningsverket förordna ledningen och annan specialpersonal inom befolkningsskyddet att högst tio dygn om året delta i befolkningsskyddsutbildning som Räddningsinstitutet ordnar. Regionförvaltningsverkens uppgifter föreslås bli överförda från ingången av 2020 till statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, dock så att regionförvaltningsverkens uppgifter inom räddningsväsendet och beredskapen överförs till inrikesministeriet. Till regionförvaltningsverket hör från ingången av 2020 endast tillsynen över lagenligheten av ordnande och produktion i fråga om räddningsväsendet och av landskapens beredskap. 

Paragrafen föreslås bli ändrad så att inrikesministeriet efter föredragning från det behöriga ministeriet eller landskapets räddningsmyndighet kan förordna ledningen och annan specialpersonal inom befolkningsskyddet att högst tio dygn om året delta i befolkningsskyddsutbildning som Räddningsinstitutet ordnar. I landskapet Åland görs föredragningen av Statens ämbetsverk på Åland. 

71 §.Skyldigheten att inrätta skyddsrum i samband med nybyggen. Enligt 71 § 1 mom. i den gällande räddningslagen ska ägaren till ett nybygge i byggnaden eller dess närhet inrätta ett skyddsrum som kan bedömas vara tillräckligt stort för dem som bor, stadigvarande arbetar eller annars uppehåller sig i byggnaden. Med stadigvarande arbete avses i bestämmelsen minst en persons arbete i 8 timmar under vardagar under ett helt år eller minst två personers arbete i 8 timmar under vardagar i minst 6 månader. Skyldigheten att inrätta skyddsrum gäller dock inte en tillfällig byggnad som är i användning högst fem år. En tillfällig byggnad är en byggnad som med beaktande av dess konstruktion, värde och användningsändamål bör anses vara uppförd för högst en nämnd tid. 

Det föreslås en bestämmelse i 1 mom., enligt vilken skyldigheten att inrätta skyddsrum dock inte gäller en i markanvändnings- och bygglagen (132/1999) avsedd tillfällig byggnad eller byggnad som uppförs för viss tid eller en annan sådan byggnad för vilken byggkostnaderna för ett skyddsrum skulle vara synnerligen höga i förhållande till byggkostnaderna för hela byggnaden. Sådana byggnadstyper av lätt konstruktion är t.ex. ouppvärmda idrottsbyggnader, lagerbyggnader, ridhallar och plåthallar. De byggnader som avses i bestämmelsen är byggnader för vilka regionförvaltningsverket i enskilda fall med stöd av 75 § 1 mom. i räddningslagen har kunnat bevilja befrielse från skyldigheten att inrätta skyddsrum. 

Enligt 71 § 4 mom. i den gällande räddningslagen kan den myndighet som beviljar bygglov efter att ha hört den lokala räddningsmyndigheten tillåta att ett gemensamt skyddsrum inrättas för två eller flera byggnader, om skyddsrummet inrättas inom fem år från den partiella slutsynen på den första byggnaden. 

Gemensamma skyddsrum inrättas i allmänhet endast i samband med områdesbyggande. Beslut om gemensamma skyddsrum fattas i allmänhet i samband med planläggningen. Dessa skyddsrum är i allmänhet bergrum. Enligt gällande praxis har gemensamma skyddsrum också inrättats på industriområden. På samma tomt eller för flera bostadshus byggda av samma byggherre kan inrättas ett gemensamt skydd, endera i anslutning till den första byggnaden eller till den sista. Villkoret är att skyddet ska vara klart inom fem år från att den första byggnaden togs i användning. Till bygglovet för den första byggnaden ska fogas projektbeskrivningarna för de byggnader som byggs senare och en plan över placeringen av det gemensamma skyddsrummet. 

Det föreslås att 4 mom. ändras så att den myndighet som beviljar bygglov kan tillåta att ett gemensamt skyddsrum inrättas också senare än inom fem år från den partiella slutsynen på den första byggnaden, om det finns grundad anledning till undantag och detta inte väsentligt försämrar möjligheterna att få skydd. En grundad anledning kan vara att byggprojektet inklusive det gemensamma skyddsrummet i enlighet med planerna blir klart senare än inom fem år efter den partiella slutsynen av den första byggnaden. Till bygglovet för den första byggnaden ska också i detta fall fogas projektbeskrivningarna för de byggnader som byggs senare och en plan över placeringen av det gemensamma skyddsrummet. 

I 4 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till räddningsmyndighet.  

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

74 §.Hur skyddsrum ska inrättas. I 1 mom. ändras i den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

75 §.Beviljande av lättnader. I enlighet med 75 § 1 mom. i den gällande räddningslagen kan regionförvaltningsverket efter att ha hört det behöriga räddningsverket och kommunens byggnadstillsynsmyndighet i enskilda fall helt och hållet eller för viss tid bevilja befrielse från den lagstadgade skyldigheten att inrätta skyddsrum, om inrättandet av skyddsrum medför betydligt högre byggkostnader än normalt i förhållande till byggkostnaderna för den aktuella byggnaden eller om det stöter på stora tekniska svårigheter att inrätta skyddsrummet. Beviljandet av den befrielse som avses i bestämmelsen har koncentrerats till Regionförvaltningsverket i Södra Finland, som årligen behandlar 10 - 15 ansökningar om befrielse. Som betydligt högre byggkostnader än normalt har regionförvaltningsverket och förvaltningsdomstolarna i sin avgörandepraxis betraktat det att kostnaderna för skyddsrummet överstigit fyra procent av de totala byggkostnaderna. Tekniskt sett är det i praktiken omöjligt att bygga ett skyddsrum t.ex. i anslutning till en husbåt. Med totala kostnader avses de sammanlagda kostnaderna för den byggnad som ska uppföras och kostnaderna för skyddsrummet. Enligt den gällande avgörandepraxisen beviljas befrielse för industri- och lagerbyggnader (och i mer begränsad omfattning också för bostadshus) när byggkostnaderna för skyddsrummet är högre än sex procent av de totala byggkostnaderna.  

Det föreslås att 1 mom. ändras så att i stället för regionförvaltningsverket fattar den myndighet som beviljar bygglov beslut om befrielse efter att ha hört räddningsmyndighet. Till skillnad från nuläget beviljas befrielsen alltid permanent. Genom detta förfarande är beslutsfattandet i kommunen på samma lokala nivå som beslutsfattandet i byggärenden i allmänhet. Beslutsfattandet är närmare byggarna och sett ur sökandens synvinkel är myndighetsverksamheten tydligare, när beslut om undantag och lättnader alltid fattas av den myndighet som beviljar bygglovet. Inga ändringar föreslås i grunderna för befrielse. Avsikten är således inte att genom den föreslagna ändringen ändra på den avgörandepraxis som regionförvaltningsverket tillämpar för närvarande när det gäller kostnader eller att i övrigt utvidga användningen av denna grund för befrielse. Besluten om befrielse är alltid enskilda fall. Ett villkor för att befrielse ska beviljas är i praktiken fortfarande att kostnaderna för inrättande av ett skyddsrum uppgår till mer än fyra procent av de totala byggkostnaderna. 

I 2 mom. ändras räddningsverket till räddningsmyndighet och i den finska språkdräkten ändras sisäasiainministeriö till sisäministeriö. 

I 3 mom. överförs beviljandet av befrielse från inrikesministeriet till den myndighet som beviljar bygglovet och som innan den fattar sitt beslut ska höra räddningsmyndighet. Genom denna ändring är beslutsfattandet i kommunen på samma lokala nivå som beslutsfattandet i byggärenden i allmänhet. Beslutsfattandet är därmed närmare byggarna och sett ur sökandens synvinkel är myndighetsverksamheten tydligare, när beslut om undantag och lättnader alltid fattas av den myndighet som beviljar bygglovet. Överföringen av beslutanderätten i fråga om regionala befrielser till den myndighet som beviljar bygglovet effektiviserar den övergripande användningen av olika former av lättnader. Ett område definieras som för närvarande från fall till fall. Det område som avses i paragrafen är i praktiken en del av en kommun. Definitionen ska alltid basera sig på en bedömning av att befrielse från skyldigheten att inrätta skyddsrum inte försvagar nivån för befolkningsskyddet. Villkoret för befrielse är därför att det enligt räddningsmyndighetens bedömning finns tillräckligt med skyddsplatser på området sedan tidigare eller att befolkningsskyddet har tryggats på något annat sätt. 

79 §. Tillsynsplan.I enlighet med den gällande lagen ska tillsynsplanen delges regionförvaltningsverket. Regionförvaltningsverkens uppgifter föreslås bli överförda från ingången av 2020 till statens tillstånds- och tillsynsmyndighet, dock så att regionförvaltningsverkens uppgifter inom räddningsväsendet och beredskapen överförs till inrikesministeriet. Till regionförvaltningsverket hör tillsynen över lagenligheten av ordnande och produktion i fråga om räddningsväsendet och av landskapens beredskap när de sköter uppgifter som omfattas av den regionala gemensamma beredskapen. Det föreslås att tillsynsplanen ska delges inrikesministeriet. 

80 §.Förrättande av brandsyn och andra tillsynsuppgifter. I 1 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

I 3 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. I momentet tas in en skyldighet för verksamhetsidkaren att på begäran tillställa landskapets räddningsmyndigheter de planer som avses i 22 b och 22 c §. 

Det ankommer på räddningsmyndigheten att övervaka att verksamhetsidkare vid oljelager, stora oljelager, hamnar eller inrättningar i verkligheten har materiel i enlighet med bekämpningsplanen och personal för bekämpningen. Med stöd av räddningslagen och kemikaliesäkerhetslagen övervakar räddningsverken redan i dagsläget dessa inrättningar. I praktiken kan räddningsmyndigheten kombinera uppgifterna enligt dessa lagar och utföra dem vid samma inspektionsbesök på en inrättning. 

81 §. Föreläggande att avhjälpa brister och avbrytande av verksamheten. I 1 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

I 2 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

82 §. Särskilda säkerhetskrav. I 1 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

I 2 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

83 §. Försvarsmaktens platser som ska hemlighållas. I 1 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

85 §.Tillsyn över det lokala räddningsväsendets servicenivå. Paragrafen innehåller bestämmelser om tillsyn över det lokala räddningsväsendets servicenivå. Bestämmelser om laglighetsövervakningen av servicenivån för landskapets räddningsväsende finns i fortsättningen i lagen om ordnande av räddningsväsendet. Det föreslås att paragrafen upphävs. 

87 §.Skyldighet att lämna statistiska uppgifter. I 1 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. I den finska språkdräkten ändras sisäasiainministeriö till sisäministeriö. 

88 §.Rätt att få uppgifter i samband med brandutredning och undersökning av olyckor. I paragrafen ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

89 §.Rätt att få uppgifter för räddningsverksamhet och tillsynsuppgifter. Bestämmelserna om räddningsmyndighetens rätt att få uppgifter i 89 § i räddningslagen ändrades genom lag 1171/2016. Genom den lagen utvidgades rätten att få uppgifter och preciserades grunderna för användningen av uppgifterna. Genom de ändringar som nu föreslås kompletteras rätten att få uppgifter i fråga om 14 § 1 mom. 2 punkten och 15 § 1 mom. 2 punkten i lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster (661/2009). Den första bestämmelsen gäller ägarens och innehavarens fullständiga namn och personbeteckning eller födelsetid eller företags- och organisationsnummer samt ägarens och innehavarens adress eller andra kontaktuppgifter. Den andra bestämmelsen gäller ägarens eller innehavarens personbeteckning, företags- och organisationsnummer eller fullständiga namn och födelsetid samt adress eller andra kontaktuppgifter. Dessa uppgifter behövs både för skötseln av tillsynsuppgifterna och för planeringen och genomförandet av räddningsverksamheten. 

Med stöd av 6 § 2 mom. i landskapslagen kan landskapet dessutom sköta sådana uppgifter inom ordnandet av byggnadstillsynen och miljösektorn som överförts från kommunen till landskapet genom avtal med samtliga kommuner inom landskapet och för vars skötsel kommunerna anvisat finansiering till landskapet. Av denna orsak införs landskapets byggnadstillsynsmyndighet i 2 mom. 8 punkten. 

I 5 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

89 a §.Rätt för den myndighet som leder räddningsverksamheten vid oljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter. Det föreslås att en ny 89 a § fogas till lagen. Den föreslagna paragrafen om rätt för den myndighet som leder räddningsverksamheten vid bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter motsvarar bestämmelserna i 31 § i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. Uppgifterna inom bekämpningen är vanligtvis av den karaktären att exakta uppgifter om skadesituationen, ämnet som orsakar skadan, skadevållaren och eventuella skadelidande har betydelse när beslut fattas om bekämpningen av skadan. Den föreslagna rätten att få uppgifter är omfattande, men enligt det uttryckliga omnämnandet i paragrafen ska uppgifterna vara behövliga för bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor. 

För att upprätthålla bekämpningsberedskapen krävs det att den myndighet som ansvarar för planeringen får information av andra myndigheter om deras aktionsberedskap och geografiska läge samt behövliga uppgifter om personalen. Bestämmelser om utlämnandet av de uppgifter som behövs för planeringen finns i 1 mom. Eftersom de som lämnar ut informationen är myndigheter som deltar i bekämpningen och det därmed är fråga om att sköta lagstadgade uppgifter, ska uppgifterna lämnas avgiftsfritt. 

Med stöd av 1 mom. har t.ex. Gränsbevakningsväsendet i egenskap av ledande myndighet vid räddningsverksamhet vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor på havsområden trots sekretessbestämmelserna rätt att få sådana uppgifter ur räddningsväsendets register som behövs för bl.a. planering och samordning av bekämpningsåtgärder på havsområde. 

I 2 mom. föreslås detaljerade bestämmelser om de uppgifter som de myndigheter som leder räddningsverksamheten vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor har rätt att i kritiska lägen få av andra myndigheter. Ett villkor för att uppgifterna ska lämnas ut är att läget är kritiskt och att uppgifterna behövs för bekämpningen av en oljeskada eller en fartygskemikalieolycka. Av varje enskild bestämmelse i paragrafen framgår det vem som lämnar ut uppgifterna, hurudana uppgifter det är fråga om och varifrån uppgifterna lämnas. Med ett kritiskt läge avses ett konkret läge vars föreliggande avgörs utifrån den situationsbedömning som görs av den myndighet som leder räddningsverksamheten. 

Enligt 2 mom. 1 punkten har de myndigheter som leder räddningsverksamheten vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor rätt att i kritiska lägen trots sekretessbestämmelserna avgiftsfritt få de uppgifter om nödmeddelanden om skadan eller olyckan och uppgifter om kritiska lägen ur nödcentralsdatasystemet. 

I 2 mom. 2 och 3 punkten föreslås rätt för de myndigheter som leder räddningsverksamheten vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor att i kritiska lägen få uppgifter från hamnar och fiskerimyndigheterna. I det PortNet-system som används av hamnarna finns uppgifter om de fartyg som anlöper hamnarna och deras last. Fiskerimyndigheterna har uppgifter om fiskefartyg och deras fångstområden. 

I 2 mom. 4 punkten finns bestämmelser om rätten för de myndigheter som leder räddningsverksamheten vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter om båtar samt båtarnas ägare och innehavare ur det trafik- och transportregister som Trafiksäkerhetsverket för och det fritidsbåtsregister som registermyndigheten i landskapet Åland för. 

I 2 mom. 5 punkten finns bestämmelser om rätten för de myndigheter som leder räddningsverksamheten vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter om fartyg samt fartygens ägare och innehavare ur det trafik- och transportregister som Trafiksäkerhetsverket för och det fartygsregister som Statens ämbetsverk på Åland för. 

I 2 mom. 6 punkten finns bestämmelser om rätten för de myndigheter som leder räddningsverksamheten vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter om fartygstrafiken ur Trafikverkets fartygstrafikservicesystem och uppgifter om övervakningen av havsområdet av Försvarsmakten. 

I 2 mom. 7 punkten finns bestämmelser om rätten för de myndigheter som leder räddningsverksamheten vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter om fartygs- och godstrafiken ur Tullens informationssystem. 

I 2 mom. 8 punkten finns bestämmelser om rätten för de myndigheter som leder räddningsverksamheten vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter om nödmeddelanden och kritiska lägen ur Gränsbevakningsväsendets sjöräddningsregister. 

I 2 mom. 9 punkten finns bestämmelser om rätten för de myndigheter som leder räddningsverksamheten vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter om ägare och innehavare av fastigheter samt uppgifter om fastighetsindelningen ur Lantmäteriverkets fastighetsdatasystem. 

Också för myndigheter som leder räddningsverksamheten vid oljeskador på land föreslås rätt att i kritiska lägen trots sekretessbestämmelserna ur olika myndigheters register få de uppgifter som behövs för bekämpningen. På grund av karaktären för oljeskador på land är behovet av uppgifter dock mer begränsat än när det gäller skador på havsområden.  

På motsvarande sätt som i 2 mom. föreslås att också de myndigheter som leder räddningsverksamheten vid oljeskador på land ska ha rätt att få uppgifter om fartygs- och godstrafiken ur Tullens informationssystem. Bestämmelser om detta tas in i 3 mom. 1 punkten. 

Ett effektivt och säkert ordnande av bekämpningen av oljeskador på områden där oljeprodukter eller andra kemikalier eller sprängämnen förvaras eller används kräver att de myndigheter som leder räddningsverksamheten har tillgång till all behövlig information om dessa ämnen och den verksamhet som bedrivs på området. I 3 mom. 2 punkten föreslås att de myndigheter som leder räddningsverksamheten ska ha rätt att få uppgifter ur det register som förs av Säkerhets- och kemikalieverket. Bestämmelser om registret finns i 130 § i lagen om säkerhet vid hantering av farliga kemikalier och explosiva varor (390/2005). 

För myndigheter som leder räddningsverksamheten vid oljeskador på land föreslås rätt att vid behov få uppgifter om ägare och innehavare av fastigheter samt uppgifter om fastighetsindelningen ur Lantmäteriverkets fastighetsdatasystem. Bestämmelser om datasystemet finns i lagen om ett fastighetsdatasystem och anslutande informationstjänster (453/2002). 

I 3 mom. föreslås en bestämmelse som gör det möjligt att de uppgifter som avses i 1 och 2 mom. kan lämnas ut med hjälp av en teknisk anslutning eller annars i maskinläsbar form. Detta gör överföringen av informationen snabbare och förbättrar i många fall säkerheten vid överföringen av uppgifterna. Vidare minskar det antalet fel som uppkommer vid överföringsarbetet och arbetsvolymen. 

89 b §.Rätt för den myndighet som leder räddningsverksamheten vid oljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter av företag och sammanslutningar. Det föreslås att en ny 89 b § fogas till lagen. Den föreslagna paragrafen om rätt för den myndighet som leder räddningsverksamheten vid bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter av företag och sammanslutningar motsvarar bestämmelserna i 32 § i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. För att oljeskador och fartygskemikalieolyckor ska kunna bekämpas snabbt och effektivt kan det för att bekämpa olika skador och förhindra att skadan sprids krävas att olika slags behövliga uppgifter fås också av vissa privata företag och sammanslutningar. Dessa uppgifter kan dels finnas i register, dels kan det vara fråga om uppgifter som finns i någon annan form hos de nämnda aktörerna och som är viktiga för bekämpningen. 

I 1 punkten finns bestämmelser om rätten för den myndighet som leder räddningsverksamheten vid oljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter av upplagrare och distributörer av olja och andra skadliga ämnen, uppgifter om de produkter som använts i företaget och uppgifter om upplagringen av dem. Utifrån de uppgifter som fås kan beslut fattas om taktik och teknik vid bekämpningen.  

I 2 punkten finns bestämmelser om rätten för den myndighet som leder räddningsverksamheten vid oljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter av rederier, organisationer i båtbranschen och företag som tillhandahåller rese-, frakt-, hamn-, varvs- och räddningstjänster. Uppgifterna kan gälla ett fartyg och fartygets besättning, passagerare och last. Med hjälp av uppgifterna kan storleken på en överhängande miljöskada och omfattningen av behövliga bekämpningsåtgärder bedömas.  

Dessutom ska den myndighet som leder räddningsverksamheten vid oljeskador och fartygskemikalieolyckor ha rätt att av industri- och affärsföretag få uppgifter om deras olika slags materiel och lokaliteter som kan nyttiggöras i en bekämpningssituation. Den myndighet som leder räddningsverksamheten vid oljeskador och fartygskemikalieolyckor ska också ha rätt att av eventuella andra motsvarande aktörer få alla uppgifter som behövs för att bekämpa och förebygga skador och olyckor samt avvärja personskador. Bestämmelser om dessa rättigheter finns i 3 och 4 punkten. 

Det bedöms att de uppgifter som avses i paragrafen kommer att behövas tämligen sällan. Lämnandet av uppgifter kommer inte att medföra oskäliga utgifter för någon. Ur uppgiftslämnarens perspektiv handlar det om att i en situation där en omfattande oljeskada eller fartygskemikalieolycka sannolikt är överhängande lämna ut eller informera om uppgifter som denne redan förfogar över. 

Uppgifterna får också lämnas ut med hjälp av en teknisk anslutning eller annars elektroniskt. 

96 §.Vissa avgiftsbelagda prestationer. Enligt den gällande lagen bestämmer det lokala räddningsväsendet om de avgifter som tas ut i en taxa som räddningsväsendet godkänner. Enligt 16 § 2 mom. 8 punkten i landskapslagen ska landskapsfullmäktige fatta beslut om de allmänna grunderna för de avgifter som tas ut för tjänster och andra prestationer samt om de kundavgifter som tas ut för tjänster som ingår i landskapets organiseringsansvar. Det föreslås därför att 2 mom. upphävs. 

I 3 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. I den finska språkdräkten ändras uttrycket erheellinen hälytys till erheellinen paloilmoitus, men detta medför ingen ändring i den svenska språkdräkten. 

Det ska föreskrivas om räddningsverkets rätt att ta ut avgifter för felaktiga brandlarm på samma sätt som för närvarande, men bestämmelserna görs tydligare så att även andra än sådana omständigheter som beror på fel i anläggningen är felaktiga brandlarm. Den ändrade formuleringen förtydligar samtidigt även det att förebyggande av felaktiga brandlarm kan kräva även andra åtgärder än teknisk reparation av brandlarmanläggningen. Med felaktig funktion hos en brandlarmanläggning avses de larm som brandlarmanläggningen förmedlar till nödcentralen men som dock inte lett till släcknings- eller räddningsverksamhet av räddningsverket i fastigheten. 

Den största enskilda orsaken till felaktiga brandlarm är matlagning. Sådana felaktiga brandlarm som orsakats av matlagning kan undvikas bl.a. genom noggrannhet och försiktighet, planering av luftväxlingen samt genom val av en lämplig detektortyp och platsen för den. 

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

99 §.Kostnader för släckning av skogs- och terrängbränder. I paragrafen ändras räddningsområde till landskapets område. 

99 a §.Ersättning för kostnaderna för bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor. En ny 99 a § föreslås med bestämmelser om kostnadsansvaret vid bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor. Ansvarig för kostnaderna för bekämpningen är den som förorsakat skadan eller olyckan eller den som med stöd av någon annan lagstiftning är primärt ersättningsskyldig eller dennes försäkringsgivare. Lagar som medför primär ersättningsskyldighet är åtminstone lagen om ersättning för miljöskador (737/1994), sjölagen (674/1994), i synnerhet dess 9, 10 och 10 a kap., trafikförsäkringslagen (460/2016) och lagen om ansvar i spårtrafik (113/1999). Ansvaret kan också basera sig på någon annan lag som inte nämns ovan. 

I 2 mom. hänvisas det till möjligheterna för de myndigheter som deltar i bekämpningsåtgärderna att utifrån gällande subsidiära ersättningssystem få ersättning för kostnaderna för bekämpning av oljeskador. I lagen om oljeskyddsfonden anges villkoren för att ersättning ska kunna betalas ur fonden. Utgångspunkten är att ersättning för kostnaderna inte har kunnat drivas in hos den primärt ansvariga. När det gäller ersättningsskyldighet för internationella oljeskadefonden och dess kompletterande fond har överenskommelser nåtts genom internationella konventioner. 

Enligt 3 mom. ska den myndighet som deltagit i bekämpningsåtgärderna betala kostnaderna för bekämpningen av oljeskador under det första skedet. Denna myndighet är i de flesta fall räddningsverket, som ansvarar för bekämpningen av oljeskador inom sitt område. Gränsbevakningsväsendet ska ansvara för kostnaderna när en fartygsoljeskada har uppkommit på öppen fjärd. Den skyldighet att betala ersättning för kostnaderna för bekämpningen till dess att den ersättningsskyldiga eller den fond som avses i 2 mom. betalar ersättningen som den myndighet som deltagit i bekämpningsåtgärderna har innebär inte någon förändring jämfört med nuläget. Till en början kan det i praktiken vara omöjligt att klarlägga vem som är ersättningsskyldig, och i vissa fall kan det behövas flera dagar bara för att utreda ursprunget till skadan. Bekämpningsåtgärderna kan dock inte skjutas upp till dess att den primärt ersättningsskyldiga har klarlagts. 

De myndigheter som deltar i bekämpningsåtgärder vid oljeskador har begränsade ekonomiska möjligheter att ansvara för kostnaderna för bekämpningen och möjligheterna varierar från en myndighet till en annan. När en stor oljeskada inträffar kan Gränsbevakningsväsendet få medel ur statsbudgeten för att täcka bekämpningskostnaderna. Bekämpningskostnaderna kan bli en oskälig belastning för räddningsväsendet om t.ex. oljeskadan är stor eller de undersökningar och rättegångar som behövs för att klarlägga den ansvarsskyldiga drar ut på tiden. De myndigheter som deltar i bekämpningsåtgärderna vid oljeskador har därför med stöd av 11 § i lagen om oljeskyddsfonden möjlighet att ur fonden få förskottsersättning för kostnader för bekämpning av oljeskador. Syftet med förskottsersättningsförfarandet är att trygga de ekonomiska verksamhetsförutsättningarna för de myndigheter som deltar i bekämpningsåtgärderna trots skadan, men det undanröjer dock inte den primärt ersättningsskyldigas ansvar för kostnaderna. 

När det gäller bekämpning av fartygskemikalieolyckor ska inrikesministeriet alltid stå för kostnaderna under det första skedet. 

I 4 mom. finns bestämmelser om regressrätt för de myndigheter som ansvarar för bekämpningen. Till den del som den myndighet som ansvarar för bekämpningen har betalat kostnaderna i enlighet med 102 § har myndigheten rätt att få ersättning av den primärt ersättningsskyldiga. 

I 5 mom. finns bestämmelser om regressrätt för staten i fråga om ersättningar som betalats med stöd av 103 §. Till den del staten har betalat ersättning har staten rätt att driva in ersättning av den som med stöd av någon annan lag är primärt ersättningsskyldig. 

99 b §.Ersättning för skador i samband med räddningsarbete. I paragrafen finns bestämmelser om ersättning för skador i situationer när Gränsbevakningsväsendet med stöd av 36 b § har beordrat räddningsåtgärder eller andra åtgärder i fråga om ett fartyg eller dess last. Om fartyget, dess last eller annan egendom ombord i detta sammanhang har orsakats mer skada än vad som kunde ha väntats i samband med sedvanligt räddningsarbete, ska staten ersätta den överskjutande delen. Ett villkor är dock att ingen annan kan anses vara ersättningsskyldig för dessa kostnader. 

100 §.Statsunderstöd. De understöd som avses i paragrafen har i praktiken inte beviljats sedan regionaliseringen av räddningsväsendet. Det föreslås att ansvaret för ordnandet av räddningsväsendet överförs till landskapen. Med stöd av 7 § 1 mom. i lagen om landskapens finansiering kan finansieringen av ett landskap på ansökan höjas temporärt efter prövning inom ramen för statsbudgeten, om landskapet i första hand på grund av exceptionella eller tillfälliga landskapsekonomiska svårigheter är i behov av tilläggsfinansiering. Också lokala särförhållanden kan beaktas som faktorer som påverkar behovet av tilläggsfinansiering. 

På basis av det ovan anförda slopas i paragrafen möjligheten att bevilja understöd till räddningsområden. 

102 §. Ersättningar och arvoden för räddningsuppgifter. I paragrafens 1 mom. slopas hänvisningen till 25 §, som föreslås bli upphävd. I paragrafen föreslås bestämmelser om Gränsbevakningsväsendets skyldighet att betala ersättningar och arvoden i situationer som leds av Gränsbevakningsväsendet. 

103 §. Ersättning för olycksfall och yrkessjukdom i samband med räddningsverksamhet. I 1 och 3 mom. slopas hänvisningen till 25 §, som föreslås bli upphävd. 

104 §.Ändringssökande. I 5 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs om ändringssökande i fråga om det lokala räddningsväsendets beslut om servicenivån enligt 29 §, ett beslut om sotningsavgift enligt 59 § 3 mom. och ett beslut enligt 96 § 2 mom. som gäller avgifter.  

I fortsättningen ingår bestämmelserna om beslut om servicenivån i den lag om ordnande av räddningsväsendet som träder i kraft vid ingången av 2020. Det föreslås att hänvisningen i 5 mom. till sökande av ändring i beslut om servicenivån stryks. 

105 §.Vite och hot om tvångsutförande. I 1 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till behörig räddningsmyndighet. Landskapen kan med stöd av 8 kap. i landskapslagen avtala om skötseln av gemensamma tjänster och myndighetsuppgifter, och därför är det möjligt att beslut som avses i paragrafen fattas av räddningsmyndigheten i ett annat landskap. I 1 mom. föreslås en ny 15 punkt med bestämmelser om att vite och hot om tvångsutförande kan användas i fråga om verksamhet i strid med de bestämmelser som räknas upp i punkten. Räddningsmyndigheten kan bestämma att ett oljebekämpningslager, ett stort oljelager, en hamn och en inrättning inom utsatt tid ska fullgöra sin planerings- och beredskapsskyldighet enligt 22 a—22 c §. 

Föreläggandet kan förenas med vite eller hot om att den försummade åtgärden vidtas på den försumliges bekostnad. Den föreslagna bestämmelsen i 15 punkten motsvarar 28 § i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. 

106 §.Straff. I paragrafen införs ett nytt 5 mom. enligt vilket den som underlåter att göra upp en plan eller skaffa de redskap och förnödenheter som avses i 22 a—22 c §, om inte gärningen ska betraktas som ringa eller om inte strängare straff för gärningen föreskrivs någon annanstans, för räddningsförseelse ska dömas till böter. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar definitionen i 39 § 2 mom. 2 punkten i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador. 

107 §.Undersökning av olyckor. I 1 mom. ändras i den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

I 2 mom. ändras i den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

108 §.Installation av räddningsväsendets anordningar. I paragrafen ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

109 §.Särskilda krav som gäller myndighetsnätets tillgänglighet. I paragrafen ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. Laghänvisningen i paragrafen preciseras. Genom lagen om ändring av informationssamhällsbalken (68/2018) har rubriken för lagen ändrats till lagen om tjänster inom elektronisk kommunikation. 

110 §.Räddningsmyndigheternas identitetskort. I 1 mom. ändras i den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

I 2 mom. ändras i den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

111 §.Räddningsväsendets uniformer och beteckningar på räddningsväsendets skyddsdräkter. I 3 mom. ändras i den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

I 4 mom. ändras i den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

I 5 mom. ändras i den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

111 a §. Efterbehandling av oljeskador. I lagen föreslås en ny 111 a §. I den tas in bestämmelserna om efterbehandling av oljeskador i lagen om bekämpning av oljeskador, som föreslås bli upphävd. Enligt 9 § i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador ansvarar en kommun vid behov för efterbehandlingen inom sitt område. Den föreslagna paragrafen motsvarar den gällande lagen. Efterbehandling hör inte till räddningsverksamhet, och betraktas således inte som en uppgift för räddningsväsendets myndigheter. Därför är det inte motiverat att föreskriva om detta i samband med bestämmelserna om uppgifterna för räddningsväsendets myndigheter. Eftersom det föreslås att lagen om bekämpning av oljeskador upphävs helt och hållet är det nödvändigt att bestämmelserna om efterbehandling i den lagen flyttas över till en annan lag. En ändamålsenligare placering av dessa bestämmelser granskas på nytt i samband med revideringen av miljöskyddslagen eller avfallslagen.  

Enligt 1 mom. svarar miljöministeriet för den allmänna styrningen, uppföljningen och utvecklingen av efterbehandlingen av oljeskador. 

Enligt 2 mom. ansvarar kommunen vid behov för efterbehandlingen inom sitt område på samma sätt som för närvarande. De kommunala myndigheterna och verken ska vid behov delta i efterbehandlingen. De myndigheter som deltar i bekämpningsåtgärder vid oljeskador har begränsade ekonomiska möjligheter att ansvara för kostnaderna för bekämpningen och möjligheterna varierar från en myndighet till en annan. Bekämpningskostnaderna kan bli en oskälig belastning för en enskild kommun som ansvarar för efterbehandlingen, om t.ex. oljeskadan är stor eller de undersökningar och rättegångar som behövs för att klarlägga den ansvarsskyldiga drar ut på tiden. Därför har den kommun som ansvarar för efterbehandlingen med stöd av 11 § i lagen om oljeskyddsfonden möjlighet att ur fonden få förskottsersättning för kostnader för bekämpning av oljeskador. Syftet med förskottsersättningsförfarandet är att trygga de ekonomiska verksamhetsförutsättningarna för de myndigheter som deltar i bekämpningsåtgärderna trots skadan, men det undanröjer dock inte den primärt ersättningsskyldigas ansvar för kostnaderna. 

Enligt 3 mom. leds efterbehandlingen av den myndighet som den berörda kommunen bestämt. Regionförvaltningsverket styr och samordnar efterbehandlingsarbetet, om bekämpningen omfattar flera kommuner. 

Enligt 4 mom. gäller vad som i 36 § 2 och 3 mom. föreskrivs om befogenheterna för räddningsledaren i tillämpliga delar den myndighet som leder efterbehandlingen. 

Enligt 5 mom. gäller vad som i 89 a och 89 b § föreskrivs om rätt för den myndighet som leder räddningsverksamheten vid oljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter i tillämpliga delar den myndighet som leder efterbehandlingen. 

Enligt 6 mom. gäller vad som i 99 a § föreskrivs om betalning av kostnaderna för bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor i tillämpliga delar den myndighet som leder eller deltar i efterbehandlingen. 

Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2020. Bestämmelserna i 1 och 2 §, 2 a, 22 a och 27 a §, 32 § 3 mom., 34 § 2 och 3 mom., 35 § 3 mom., 36 §, 36 a—36 c §, 40 § 1 mom., 46 § 2 mom. 15 punkten, 56, 57, 71 och 75 §, 89 a, 89 b, 99 a och 99 b §, 105 § 1 mom. 15 punkten, 106 § 5 mom. och 112 § 3 mom. träder dock i kraft redan den 1 januari 2019. Dessa bestämmelser gäller bekämpningen av miljöskador, kraven på utbildning för räddningsväsendets personal i bisyssla och avtalspersonal samt skyldigheten att inrätta befolkningsskydd. 

De i 47 § avsedda planerna för räddningsväsendet och de i 65 § avsedda planerna för befolkningsskyddet uppdateras och förnyas inom ett år från ikraftträdandet av lagen. Det är behövligt att uppdatera och förnya dem, eftersom ansvaret för de uppgifter som ur räddningsväsendets och befolkningsskyddets synvinkel sett är betydande överförs från kommunerna till landskapen. 

Bestämmelsen om skyldighet att inrätta skyddsrum i samband med nybyggen i 71 § tillämpas också på ett sådant byggprojekt för vilket bygglov har sökts redan före ikraftträdandet av denna lag så snart den blivit stadfäst, om tillämpningen av denna lag för byggnadens ägare leder till lindrigare krav på inrättande av skyddsrum. Det föreslås att 71 § 1 mom. ändras så att skyldigheten att inrätta skyddsrum inte gäller en tillfällig byggnad som är i användning högst fem år eller en sådan byggnad av lätt konstruktion för vilken byggkostnaderna för ett skyddsrum skulle vara synnerligen höga i förhållande till byggkostnaderna för hela byggnaden. 

De förordnanden till lokala räddningsmyndigheter enligt 26 § 2 mom. som det lokala räddningsväsendet utfärdar föreslås förbli i kraft, om inte den högsta tjänsteinnehavaren vid landskapets räddningsverk bestämmer något annat med stöd av 26 § 2 mom. 

Den i 55 § 2 mom. i räddningslagen avsedda räddningsutbildning som Helsingfors stads räddningsverk ordnat upphör i och med att räddningsväsendets uppgifter överförs till landskapen i början av 2020.  

I början av 2018 väljs till räddningsskolan vid Helsingfors stads räddningsverk nya studerande till räddningsutbildningen och de slutför sina studier enligt läroplanen när landskapen har inlett sin verksamhet 2020. Under halvåret i fråga är avsikten att utbildningen sköts av och med finansiering från räddningsverket i landskapet Nyland. Det föreslås att följande ikraftträdande- och övergångsbestämmelse om detta tas in i räddningslagen: Landskapet Nylands och dess räddningsverks uppgift är att med stöd av godkännandet enligt 55 § 2 mom., som upphävts genom denna lag, sköta den utbildning av räddningsmän som 2019 pågår vid Räddningsskolan vid Helsingfors stads räddningsverk, som ger yrkesinriktad grundutbildning inom räddningsområdet, så att de som studerar för avläggande av examen kan slutföra sina studier enligt läroplanen under 2020. 

En person som hör till räddningsväsendets personal i bisyssla eller avtalspersonal och som i enlighet med de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet av denna lag eller de bestämmelser som upphävts före ikraftträdandet av denna lag har fått behörighet för uppgifter för räddningsväsendets personal i bisyssla eller avtalspersonal är fortfarande behörig att vara verksam i en motsvarande uppgift. 

1.2  Lagen om ändring av 1 och 2 § i lagen om Räddningsinstitutet

1 §.Tillämpningsområde. I den finska språkdräkten i 1 § i lagen om Räddningsinstitutet ändras sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Dessutom preciseras lagens tillämpningsområde. 

2 §. Räddningsinstitutets uppgift.Det föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen  

Enligt det föreslagna 3 mom. ska Räddningsinstitutet svara för ordnandet av regionala försvarskurser. Kurserna genomförs i samarbete med Försvarsmakten och landskapen. 

Redan för närvarande genomför regionförvaltningsverken försvarskurserna i samarbete med Försvarsmakten. Delegationen för försvarsundervisning svarar för den riksomfattande styrningen av de regionala försvarskurserna. Räddningsinstitutets lagstadgade uppgift är redan för närvarande att ordna utbildning som ger beredskap för störningar under normala förhållanden och för undantagsförhållanden.  

Syftet med regionala försvarskurser är att ge en allmän bild av grunderna för Finlands försvarspolitik, försvarsarrangemang och beredskap inom olika områden, att utveckla försvarets och det övriga samhällets samarbete och beredskap inom olika områden, att presentera uppgifterna och aktionsberedskapen, i synnerhet under undantagsförhållanden, inom regionala och lokala organisationer som är centrala för säkerheten och att främja samarbetet mellan de regionala myndigheterna och övriga personer i ledande ställning samt aktionsberedskapen under normala förhållanden och i undantagsförhållanden. Till de regionala försvarskurserna inbjuds regionalt centrala representanter för staten, kommunerna och den övriga offentliga förvaltningen samt för näringslivet, massmedier och olika sammanslutningar. I dagsläget pågår de regionala försvarskurserna en vecka och dessutom ordnas fortsättnings- och specialkurser. 

Räddningsinstitutet ska också svara för ordnandet av landskapens gemensamma beredskapsövningar och övningar med avseende på störningar. Övningarna genomförs i samarbete med landskapen. 

I dagsläget ordnar varje regionförvaltningsverk årligen i samarbete med Räddningsinstitutet minst en sådan regional beredskapsövning som omfattar ett eller flera landskap. Vid övningarna testar man beredskapsplaner, kommunikationer och ledningssystemets funktion utifrån beskrivna situationer och givna uppgifter samt utvecklar beredskapen och hanteringen av störningar för aktörerna i regionen. I övningarna deltar regionens kommuner, regionalförvaltningen och enligt behov också aktörer från näringslivet, massmedia och andra sammanslutningar. 

Räddningsinstitutets uppgift vid ordnandet av beredskapsövningar och övningar med tanke på störningar gäller sådana övningar som är gemensamma för flera landskap. Syftet med övningarna är att testa och utveckla regionala beredskapsarrangemang innefattande fler än ett landskap. En övning kan också vara riksomfattande och innefatta alla landskaps områden. Övningarna ska ordnas i samarbete med de berörda landskapen i enlighet med inrikesministeriets styrning och vid behov i samarbete med den övriga statsförvaltningen. 

Räddningsinstitutet ska vidare ansvara för beredningen, uppdateringen och utvecklingen av läroplanen, utbildningen av utbildare, förandet av registret över utbildare samt produktionen av undervisningsmaterial i fråga om utbildning för i räddningsverksamhet deltagande personal i bisyssla och personal hos en i 2 a § 1 mom. 6 punkten i räddningslagen avsedd avtalsbrandkår och andra sammanslutningar som ingått avtal. 

Med tanke på en systematisk och effektiv kompetensutveckling för den personal som deltar i räddningsverksamhet är det befogat att Räddningsinstitutet mer övergripande än i dagsläget ansvarar för kompetensutvecklingen inom räddningsverksamheten. Detta kräver för sin del att Räddningsinstitutet också ansvarar för beredningen, uppdateringen och utvecklingen av läroplanen, utbildningen av utbildare, förandet av registret över utbildare samt produktionen av undervisningsmaterial när det gäller utbildning för den avtalspersonal som deltar i räddningsverksamhet. 

Syftet med att utveckla utbildningen för utbildare är att på det riksomfattande planet öka utbildarnas pedagogiska kompetens och utveckla den systematiska kompetensen hos utbildarna. Målet är att utveckla en sådan nationell utbildning för utbildare som ger färdigheter att vara utbildare i alla utbildningar för avtalsbrandkårer som leder till behörighet inom larmverksamhet. I dagsläget finns inget systematiskt utbildningssystem, vilket innebär att propositionen förenhetligar utbildningen för utbildare och gör den smidigare. 

Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2020. Bestämmelserna i 2 § 5 mom. träder dock i kraft redan den 1 januari 2019. 

1.3  Lagen om ändring av lagen om brandskyddsfonden

5 §.Redovisning av brandskyddsavgifter. Enligt den gällande paragrafen ska en försäkringsmäklare på eget initiativ före utgången av kalenderåret betala brandskyddsavgiften till det betalningsställe som inrikesministeriet bestämmer. Bestämmelsen ändras så att brandskyddsavgiften ska betalas senast den 15 september. Tidigareläggningen av betalningstidpunkten behövs för planeringen av fondens ekonomi samt med tanke på bokföringen vid årsskiftet.  

I den finska språkdräkten ändras dessutom sisäasiainministeriö till sisäministeriö. 

10 §. Brandskyddsfondens förvaltning. Statens revisionsverk har vid sin revision av styrningen och förvaltningen av fonder utanför statsbudgeten konstaterat att tydliga och mätbara mål borde ställas upp för fonderna utanför statsbudgeten eller för de organisationer som sköter fonderna och det styrande ministeriet borde ingå resultatavtal med fonderna eller de organisationer som sköter dem. Enligt statens revisionsverk innebär avsaknaden av styrning av fonderna en risk så till vida, att de medel som finns hos fonderna kan ägnas mindre uppmärksamhet än budgetmedlen och att fondernas penninganvändning inte nödvändigtvis övervakas lika effektivt från resultatsynpunkt som budgetmedlen (Statens revisionsverks effektivitetsrevisionsberättelse 184/2009, på finska s. 83 - 84, svensk resumé s. 9. - 11).  

På grund av statens revisionsverks uttalande stärks inrikesministeriets styrande roll i paragrafen. I 1 mom. införs en bestämmelse enligt vilken allmän styrning och övervakning av brandskyddsfonden hör till inrikesministeriets uppgifter. Inrikesministeriet ska ha rätt att meddela allmänna föreskrifter om ordnandet av fondens förvaltning och skötseln av fondens ekonomi. Dessutom ersätts inrikesministeriets skyldighet att sköta fondens bokföring med skyldighet att övervaka att fondens bokföring sköts på ett ändamålsenligt sätt. I praktiken har inrikesministeriet under de senaste åren inte skött fondens bokföring. 

I paragrafen införs ett nytt 2 mom. enligt vilket inrikesministeriet godkänner fondens resultatmål efter föredragning från fondens styrelse. Resultatmålen kan gälla t.ex. fördelningen av understöd som beviljas ur fonden, effektivisering av verksamheten, personalresurser, kompetensutveckling och förvaltningsutgifternas proportionella andel. Resultatmålen dokumenteras i form av ett resultatavtal mellan fonden och inrikesministeriet. Eftersom avsikten är att lagändringen ska träda i kraft från ingången av 2020 är det ändamålsenligt att inrikesministeriet godkänner fondens resultatmål först med början från 2021. 

Enligt 2 mom. i den gällande paragrafen kan brandskyddsfonden inom ramen för fondens medel ha personal i statens tjänst. Momentet ändras så att i framtiden kan brandskyddsfonden inom ramen för fondens medel ha personal anställd av inrikesministeriet. I praktiken är brandskyddsfondens personal redan i dagsläget anställd av inrikesministeriet. 

Enligt 3 mom. 3 punkten i lagförslaget har styrelsen som uppgift att besluta om understöd och annan finansiering som beviljas ur fonden. För tydlighetens skull preciseras punkten så att beslut om understöd och annan finansiering som beviljas ur fonden ska fattas inom ramarna för resultatavtalet. 

Enligt 3 mom. 4 punkten har fondens styrelse som uppgift att besluta om anställande av personal till fonden och om befriande av en person från sina uppgifter. Denna bestämmelse upphävs. Enligt etablerad praxis sköter inrikesministeriet rekryteringsprocessen för den personal som behövs för brandskyddsfondens uppgifter och den personal som utför fondens uppgifter utnämns till en tjänst eller ett tjänsteförhållande vid inrikesministeriet samt förordnas att utföra uppgifter vid brandskyddsfondens sekretariat i anslutning till räddningsavdelningen. I framtiden beslutar inte fondens styrelse ens formellt om anställande av personal till fonden och om befriande av en person från sina uppgifter. Den föreslagna ändringen beror på att personalen de facto är inrikesministeriets personal och därför är det inte ändamålsenligt och befogat att för fondens styrelse föreskriva behörighet i fråga om anställningsförhållanden. Brandskyddsfondens styrelse kan dock t.ex. i sitt förslag till inrikesministeriet till årlig budget och årliga resultatmål för fonden vid behov också framföra ärenden i anknytning till personalen och rekrytering av den. 

Enligt 3 mom. 6 punkten är det styrelsens uppgift att godkänna och underteckna fondens bokslut och sända det till inrikesministeriet före utgången av mars. I bestämmelsen stryks tidsfristen före utgången av mars. Bestämmelser om tidpunkten för godkännande av bokslutet finns i förordningen om statsbudgeten och det är inte ändamålsenligt att föreskriva om tidpunkten i lagen om brandskyddsfonden. 

I 1, 3 och 4 mom. ändras dessutom i den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö samt numreringen i 3 mom. så att punkterna 5—7 blir punkterna 4—6. 

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

12 §. Bokföring, betalningsrörelse och bokslut.Enligt 2 mom. beslutar inrikesministeriet före utgången av april om fastställande av fondens bokslut, användning av fondens överskott och täckande av underskott med medel ur fonden samt om övriga åtgärder som fondens bokslut ger anledning till. I bestämmelsen stryks tidsfristen före utgången av april. Enligt förordningen om statsbudgeten (1243/1992) ska varje ministerium lämna in de fastställda boksluten för de statliga fonderna utanför budgeten inom de tidsfrister som statsrådets kansli bestämmer. Detta innebär att det inte är ändamålsenligt att separat föreskriva om tidpunkten för fastställelse av bokslutet. 

I 2 mom. ändras dessutom i den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö. 

13 §. Revision.I 3 mom. ändras i den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

14 §. Understöd och annan finansiering. I 2 mom. införs landskapen bland de aktörer som kan beviljas understöd i form av specialunderstöd ur brandskyddsfonden. På motsvarande sätt stryks räddningsområden. Kommunerna står kvar som mottagare av specialunderstöd, eftersom brandstationerna blir kvar i deras ägo vid landskapsreformen. Kommuner kan beviljas specialunderstöd för grundläggande renovering av brandstationer. 

18 §. Närmare bestämmelser. I 2 mom. ändras i den finska språkdräkten sisäasiainministeriö till sisäministeriö. Ingen ändring görs i den svenska språkdräkten. 

Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2020. 

1.4  Lagen om ändring av 13 och 17 § i lagen om anordningar inom räddningsväsendet

13 §. Bedömningsorganens och besiktningsorganens uppgifter.I 3 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

17 §. Tillsyn. I 2 mom. ändras den lokala räddningsmyndigheten till landskapets räddningsmyndighet. 

Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2020. 

1.5  Lagen om ändring av 49 § i vägtrafiklagen

49 §.Personer som reglerar trafiken. Den föråldrade hänvisningen till räddningslagen i 49 § 3 mom. 9 punkten i vägtrafiklagen föreslås bli ändrad till en hänvisning till den gällande räddningslagen. 

Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2020. 

1.6  Lagen om ändring av 20 § i fordonslagen

20 §.Räddningsbil, polisfordon, Tullens fordon och Gränsbevakningsväsendets fordon. Hänvisningen i 20 § 1 mom. i fordonslagen till en kommuns eller samkommuns räddningsverk föreslås bli ändrad så att det i bestämmelsen hänvisas till landskapets räddningsverk. 

Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2020. 

1.7  Lagen om ändring av 12 § i lagen om passagerarfartygs personlistor

12 §.Funktionsvillkor för systemet för personlistor. Den föråldrade hänvisningen till räddningslagen i 12 § 2 punkten i lagen om passagerarfartygs personlistor (1038/2009) föreslås bli ändrad så att det i bestämmelsen hänvisas till den gällande räddningslagen (379/2011). 

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2020. 

1.8  Lagen om ändring av 4 § i sjöräddningslagen

4 §.Övriga myndigheter och aktörer som deltar i sjöräddning. Det föreslås att det lokala räddningsväsendet i 4 § 1 mom. i sjöräddningslagen (1145/2001) ändras till landskapets räddningsväsende. 

Det föreslås att det lokala räddningsväsendet i 4 § 2 mom. 5 punkten i sjöräddningslagen ändras till landskapets räddningsväsende. 

Momentets 8 punkt föreslås bli ändrad så att miljömyndigheternas uppgifter vid organiseringen av bekämpningen av fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor i samband med sjöolyckor upphävs. Miljömyndigheterna ställer dock sakkunskapen inom sitt verksamhetsområde till Gränsbevakningsväsendets förfogande också i fortsättningen. 

Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2020. Bestämmelserna i 4 § 2 mom. 8 punkten träder dock i kraft redan den 1 januari 2019. 

1.9  Lagen om ändring av miljöskyddslagen för sjöfarten

12 kap. Tillsyn och administrativt tvång

6 §.Gränsbevakningsväsendets tillsynsuppgifter. Den bestämmelse i 12 kap. 3 § i den gällande miljöskyddslagen för sjöfarten som gäller Finlands miljöcentrals uppgift att som ledande tillsynsmyndighet utöva tillsyn över utsläpp till vatten från fartyg i Finlands territorialvatten och ekonomiska zon föreslås bli flyttad till 12 kap. 6 § 1 mom., som gäller Gränsbevakningsväsendets tillsynsuppgifter, i den gällande lagen. Samtidigt upphävs 3 §.  

14 §.Ställande av säkerhet. Enligt 12 kap. 14 § i den gällande lagen kan det, om det är uppenbart att det från ett fartyg inom Finlands territorialvatten eller ekonomiska zon har begåtts en överträdelse av denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den så att den finska kusten eller därmed sammanhängande intressen eller naturtillgångarna i territorialhavet eller den ekonomiska zonen orsakas omfattande skada eller risk för omfattande skada, som villkor för fartygets fortsatta färd uppställas att det ska ställas tillräcklig säkerhet för fartyget när det gäller att uppfylla eventuell ersättningsskyldighet. Beslut om säkerheten och om säkerhetens storlek fattas av Finlands miljöcentral. 

Enligt det föreslagna 2 mom. fattar inrikesministeriet beslut om säkerheten och säkerhetens storlek. 

I paragrafens svenskspråkiga ordalydelse görs dessutom språkliga korrigeringar, som inte inverkar på sakinnehållet. 

Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2019. 

1.10  Lagen om temporär ändring av räddningslagen

Lagen om ändring av räddningslagen föreslås träda i kraft samtidigt med landskapsreformen den 1 januari 2020. Vissa bestämmelser om bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor som är oberoende av landskapsreformen träder dock i kraft redan den 1 januari 2019. Därför är det nödvändigt att föreskriva om de temporära ändringar som ska göras i räddningslagen och som ska vara i kraft till utgången av 2019. 

22 b §.Skyldighet för innehavare av stora oljelager att sörja för bekämpningsberedskapen. En ny 22 b §, som i fråga om förpliktelserna motsvarar 15 § i lagen om bekämpning av oljeskador, föreslås i lagen. Om oljemängden på ett lagerområde som är beläget någon annanstans än vid kusten uppgår till en miljon liter eller mer, är upplagraren skyldig att göra upp en plan för eventuella oljeskador i området. Upplagraren ska också anskaffa materiel som behövs för att förebygga och begränsa oljeskador och se till att personal som är förtrogen med användningen av materielen står till buds. I fråga om tillsynen över bekämpningsberedskapen gäller vad som föreskrivs i 12 kap. Planen för bekämpningen ska dessutom delges närings-, trafik- och miljöcentralen. Närings-, trafik- och miljöcentralen svarar bl.a. för tillsynsuppgifter enligt miljöskyddslagen, vattenlagen och avfallslagen. Vid en skadesituation ska närings-, trafik- och miljöcentralen utifrån uppgifterna om riskbedömning och beredskap i planen bedöma omfattningen av miljöhotet.  

22 c §.Skyldighet för hamninnehavare och verksamhetsidkare i kustområdet att sörja för bekämpningsberedskapen. En ny 22 c §, som i fråga om förpliktelserna motsvarar 16 § i lagen om bekämpning av oljeskador, föreslås i lagen. Hamninnehavaren för en hamn som i huvudsak är avsedd för handelssjöfart och verksamhetsidkaren vid en annan inrättning som i ett kustområde lagrar en miljon liter eller mer olja eller andra skadliga ämnen ska göra upp en plan för eventuella oljeskador och fartygskemikalieolyckor i området. Hamninnehavaren och verksamhetsidkaren ska skaffa materiel som behövs för att förebygga och begränsa oljeskador och fartygskemikalieolyckor. Verksamhetsidkaren ska också se till att utbildad personal står till buds för att använda bekämpningsmaterielen. I fråga om tillsynen över bekämpningsberedskapen gäller vad som föreskrivs i 12 kap. Planen för bekämpningen ska dessutom delges närings-, trafik- och miljöcentralen. Närings-, trafik- och miljöcentralen svarar bl.a. för tillsynsuppgifter enligt miljöskyddslagen, vattenlagen och avfallslagen. Vid en skadesituation ska närings-, trafik- och miljöcentralen utifrån uppgifterna om riskbedömning och beredskap i planen bedöma omfattningen av miljöhotet. 

47 §. Planer för räddningsväsendet. I paragrafen föreskrivs om räddningsverkets och Gränsbevakningsväsendets uppgift att planera räddningsverksamheten och aktionsberedskapen för den dagliga räddningsverksamheten, storolyckor och undantagsförhållanden samt om planer som ska utarbetas för ändamålet.  

Enligt 1 mom. ska räddningsverket göra upp planer för den räddningsverksamhet och den ledning av räddningsverksamheten som olycksriskerna i landskapet kräver. Sådana planer som avses i momentet kan vara t.ex. planer för bekämpning av skogsbränder, planer för bekämpning av översvämningar, oljebekämpningsplaner, planer för stormskador, samarbetsplanen för beredskap inför marina flertypsolyckor (MoMeVa), planer för spårtrafikolyckor, planer för flerpatientssituationer, planer för flygolyckor och planer för kemiska och biologiska olyckor samt strålnings- och kärnkraftsolyckor (CBRNE). Dessutom ska räddningsverksamhet för allvarliga våldssituationer planeras (skydd av den egna verksamheten). 

Enligt 2 mom. är de myndigheter, inrättningar och affärsverk som är skyldiga att ge räddningsmyndigheterna handräckning och experthjälp eller vars sakkunskap annars behövs inom räddningsverksamheten och vid beredskap för den skyldiga att under räddningsverkets ledning och i samverkan göra upp behövliga planer för skötseln av sina uppgifter i samband med räddningsverksamhet och för deltagandet i räddningsverksamheten.  

Enligt 3 mom. ska planer för räddningsverksamhet vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor på havsområden dock göras upp under ledning av Gränsbevakningsväsendet. Räddningsverken ska på motsvarande sätt som i dagsläget ansvara för bekämpningen av miljöolyckor längs kusterna och i skärgården. Vid planeringen av samarbetet ska den regionala fördelningen av ansvaret mellan Gränsbevakningsväsendet och räddningsverken när det gäller räddningsverksamhet vid fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor definieras närmare. Dessutom ska Gränsbevakningsväsendet med stöd av 27 a § närmare samordna bekämpningsberedskapen. 

Enligt 4 mom. ska inte bara räddningsverken utan även Gränsbevakningsväsendet lämnas utredningar om de resurser som är tillgängliga för räddningsverksamheten. Skyldigheten gäller sådana uppgifter som behövs vid den planering som sker under Gränsbevakningsväsendets ledning. 

Enligt 5 mom. utfärdas närmare bestämmelser om planer för räddningsväsendet och om deras innehåll och struktur genom förordning av inrikesministeriet. Med stöd av bestämmelsen är det möjligt att föreskriva hurudana planer som ska utarbetas under räddningsverkens eller Gränsbevakningsväsendets ledning. Dessutom kan det föreskrivas hurudana frågor som ska behandlas i planerna. För att säkerställa en tillräcklig enhetlighet kan också bestämmelser om planernas struktur utfärdas. 

49 §.Skyldighet att ge räddningsmyndigheterna och Gränsbevakningsväsendet handräckning och experthjälp. I 1 mom. i den föreslagna paragrafen föreskrivs det för staten och de kommunala myndigheterna skyldighet att på begäran ge räddningsmyndigheterna och Gränsbevakningsväsendet sådan handräckning som hör till deras verksamhetsområde eller annars är förenlig med det. Handräckning till Gränsbevakningsväsendet gäller i denna lag räddningsverksamhet i anknytning till den bekämpning av fartygsoljeskador och fartygskemikalieolyckor som föreskrivs för Gränsbevakningsväsendet. Samma skyldighet har statligt ägda affärsverk och bolag. Utvidgningen av skyldigheten till statligt ägda affärsverk och bolag motsvarar bestämmelserna i sjöräddningslagen och den kan anses höra till den normala beredskap som med fog kan krävas av statliga aktörer. I praktiken gäller detta t.ex. att fartyg som befinner sig i närheten av en olycksplats kan användas för räddningsverksamheten. 

Den hänvisning till skogscentraler som avses i lagen om skogscentraler och skogsbrukets utvecklingscentral (1474/1995) ändras till skogscentraler som avses i lagen om Finlands skogscentral (418/2011). 

Enligt lagstiftningen om försvarsmakten och vissa andra myndigheter kan handräckning ges till myndigheter som särskilt föreskrivs i lag. I praktiken har också andra än de myndigheter och privata aktörer som enligt lagen är berättigade till handräckning för skötseln av sina uppgifter behövt den materiel, personal och expertis som Försvarsmakten och andra myndigheter som ger handräckning har. I dessa situationer har räddningsverket formellt med hänvisning till sitt eget behov av hjälp i praktiken begärt handräckning för andra hjälpbehövande myndigheters och privata aktörers räkning. 

Vidare med beaktande av att den som ger handräckning av den begärande kan ta ut ersättning för den hjälp som getts, kan tillämpningspraxisen inte anses vara ändamålsenlig. Rätten för andra aktörer som behöver handräckning att få hjälp måste avgöras i deras egen lagstiftning och i lagstiftningen för de myndigheter som ger handräckningen. 

Det föreslås att räddningsmyndigheternas rätt att få handräckning preciseras så att deras rätt till handräckning begränsas till utförandet av de uppgifter som föreskrivs för räddningsmyndigheterna i lag. 

80 §.Förrättande av brandsyn och andra tillsynsuppgifter. I 3 mom. tas in en skyldighet för verksamhetsidkaren att på begäran tillställa landskapets räddningsmyndigheter de planer som avses i 22 b och 22 c §. 

Det ankommer på räddningsmyndigheten att övervaka att verksamhetsidkare vid oljelager, stora oljelager, hamnar eller inrättningar i verkligheten har materiel i enlighet med bekämpningsplanen och personal för bekämpningen. Med stöd av räddningslagen och kemikaliesäkerhetslagen övervakar räddningsverken redan i dagsläget dessa inrättningar. I praktiken kan räddningsmyndigheten kombinera uppgifterna enligt dessa lagar och utföra dem vid samma inspektionsbesök på en inrättning. 

111 a §.Efterbehandling av oljeskador. I den föreslagna 111 a § tas in de bestämmelser om efterbehandling av oljeskador som finns i lagen om bekämpning av oljeskador, som föreslås bli upphävd. Enligt 9 § i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador ansvarar en kommun vid behov för efterbehandlingen inom sitt område Den föreslagna paragrafen motsvarar den gällande lagen. De kommunala myndigheterna och verken ska vid behov delta i bekämpningen av oljeskador. Efterbehandling hör inte till räddningsverksamhet, och betraktas således inte som en uppgift för räddningsväsendets myndigheter. Därför är det inte motiverat att föreskriva om detta i samband med bestämmelserna om uppgifterna för räddningsväsendets myndigheter. Eftersom det föreslås att lagen om bekämpning av oljeskador upphävs helt och hållet är det nödvändigt att bestämmelserna om efterbehandling i den lagen flyttas över till en annan lag. En ändamålsenligare placering av dessa bestämmelser granskas på nytt i samband med revideringen av miljöskyddslagen eller avfallslagen.  

Enligt 1 mom. svarar miljöministeriet för den allmänna styrningen, uppföljningen och utvecklingen av efterbehandlingen av oljeskador. 

Enligt 2 mom. ansvarar kommunen vid behov för efterbehandlingen inom sitt område på samma sätt som för närvarande. De kommunala myndigheterna och verken ska vid behov delta i efterbehandlingen. 

Enligt 3 mom. leds efterbehandlingen av den myndighet som den berörda kommunen bestämt. Närings-, trafik- och miljöcentralen styr och samordnar efterbehandlingsarbetet, om bekämpningen omfattar flera kommuner. 

Enligt 4 mom. gäller vad som i 36 § 2 och 3 mom. föreskrivs om befogenheterna för räddningsledaren i tillämpliga delar den myndighet som leder efterbehandlingen. 

Enligt 5 mom. gäller vad som i 89 a och 89 b § föreskrivs om rätt för den myndighet som leder räddningsverksamheten vid oljeskador och fartygskemikalieolyckor att få uppgifter i tillämpliga delar den myndighet som leder efterbehandlingen. 

Enligt 6 mom. gäller vad som i 99 a § föreskrivs om betalning av kostnaderna för bekämpning av oljeskador och fartygskemikalieolyckor i tillämpliga delar den myndighet som leder eller deltar i efterbehandlingen. 

Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2019. 

1.11  Lagen om upphävande av lagen om bekämpning av oljeskador

Genom denna lag upphävs lagen om bekämpning av oljeskador (1673/2009). Bestämmelserna i den gällande lagen om bekämpning av oljeskador flyttas till behövliga delar till räddningslagen och vissa andra lagar. 

Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2019.