6
Remissvar
Flera remissinstanser understödde förslagets grundläggande lösningar i fråga om utredning av målsägandens privaträttsliga anspråk, men de gjorde vissa preciserande anmärkningar. Dessa remissinstanser utgjordes av åtminstone Polisstyrelsen, Åklagarmyndigheten, Domstolsverket, Helsingfors tingsrätt, Lapplands tingsrätt, riksdagens justitieombudsman, Finlands domareförbund, Finlands Advokater, Brottsofferjouren, Finlands näringsliv och Amnesty International.I sitt utlåtande föreslog centralkriminalpolisen att målsäganden bereds tillfälle att framföra sitt anspråk ”inom skälig tid”. Propositionen har ändrats till de nämnda delarna.
I sina utlåtanden anmärkte inrikesministeriet, Polisstyrelsen och Brottsofferjouren att eftersom åklagarna i praktiken inte ofta för talan om dessa anspråk, är utredningen av dessa i förundersökningen främst ägnat att förbrylla åtminstone privatpersoner. Ofta kan tillämpningspraxis vara tydlig i den mån att man redan i förväg vet att åklagaren låter bli att föra talan om anspråken. Propositionen har inte ändrats till denna del, men remissvaren har beaktats med tanke på den senare lagberedningen.
Många av remissinstanserna understödde de föreslagna ändringarna av registreringen av anmälningar om brott, en del dock med vissa förbehåll. Specialmotiveringen har preciserats med anledning av remissvaren. I sitt utlåtande rekommenderade Polisstyrelsen en objektivare formulering av bestämmelsen om utebliven registrering än den föreslagna formulering som baserar sig på anmälarens syn. Med anledning av utlåtandet av polisinrättningen i inre Finland har förslaget om sättet att registrera anmälningar preciserats.
Inrikesministeriet och Polisstyrelsen ansåg i sina utlåtanden att helt ospecificerade anmälningar och osakliga eller kränkande meddelanden inte ska registreras på så sätt att inte ens information om dessa sänds till anmälaren. Å andra sidan ansåg åtminstone Brottsofferjouren i sitt utlåtande att anmälaren alltid ska få information om att en anmälan om brott inte registreras. Förslaget har ändrats med ett mål om ett mer balanserat och smidigt förfaringssätt. I remissvaren riktades även uppmärksamhet på målsägandens sekundära åtalsrätt. På grund av detta föreslås att 1 kap. 14 § i lagen om rättegång i brottmål ska ändras.
Riksdagens justitieombudsman, diskrimineringsombudsmannen och Finlands Advokater föreslog i sina utlåtanden att man till bestämmelsen om när förundersökning inte görs fogar ett viktigt allmänt eller privat intresse som en bedömningsförutsättning. Bestämmelsens föreslagna ordalydelse har ändrats utifrån remissvaren.
I vissa utlåtanden understöddes förslagen om förundersökningssamarbete och förfarandet med avslutande utsaga, men flera remissinstanser förhöll sig även reserverat till förslagen och uttryckte sin oro för tillräckligheten i myndighetsresurserna och anmärkte att redan de nuvarande bestämmelserna möjliggör ett bredare förundersökningssamarbete.
Med anledning av remissvaren har preciseringar gjorts i regeringspropositionen även i fråga om förslagen om underrättelserna till misstänkta och personer som förhörs, informationen i förundersökningen och lindringen av motiveringsskyldigheten.I sitt utlåtande har Åklagarmyndigheten föreslagit en ännu längre gående lindring av motiveringsskyldigheten, till exempel enligt den svenska modellen, på så sätt att i princip endast den tillämpade bestämmelsen nämns som motivering. På grund av parternas rättsskydd och kraven i 21 § i grundlagen har man dock bedömt att en så långt gående lindring inte är möjlig.
I flera utlåtanden har man understött den föreslagna regleringen om offentlig delgivning i synnerligen omfattande brottmål. Vissa remissinstanser har önskat att man ytterligare preciserar vad ”ett väldigt stora antal” i praktiken innebär. En flexibel regleringslösning har fortfarande ansetts vara det bästa alternativet, även om man strävat efter att ytterligare precisera tillämpningsområdet i specialmotiveringen. På grund av remissvaren har motiveringarna även i övrigt preciserats, dock med en enkel regleringslösning som mål.
Förslaget om att utvidga användningsområdet för telefondelgivning har understötts i många utlåtanden. Vissa remissinstanser har betonat svårigheterna i anknytning till telefondelgivning, såsom att identifiera mottagaren och säkerställa att han eller hon förstår delgivningen. Förslaget har dock inte ändrats, eftersom telefondelgivning, i sådana situationer där den är lämplig, enligt uppskattning kan göra delgivningsförfarandet smidigare.
Riksdagens justitieombudsman och Helsingfors tingsrätt framförde i sina utlåtanden synpunkter med förbehåll i fråga om förslaget om så kallad stämning när svaranden påträffas av en händelse. I utlåtandet av justitieombudsmannen föreslås en reflektion kring om stämningsmannens arbetsmöjligheter kan förbättras med ett förfarande av telefondelgivningstyp. Förslaget har ändrats i denna riktning utifrån remissvaren.
Remissvaren är delade i fråga om de ändringar som gäller utvidgningen av tillämpningsområdet för skriftligt förfarande och de föreslagna förfarandena. Största delen av remissinstanserna understödde förslaget till alla delar. Biträdande justitiekanslerns ställföreträdare, riksdagens justitieombudsman, Helsingfors tingsrätt och Amnesty International förhöll sig reserverat till att tillämpningsområdet för skriftligt förfarande utvidgas. I utlåtandena anmärkte man till exempel att utvidgningen av tillämpningsområdet innebär att många brott med komplexa brottsbeskrivningar börjar omfattas av skriftligt förfarande. Å andra sidan föreslog Åklagarmyndigheten i sitt utlåtande att man slopar samtycket av målsäganden och förutsättningen om erkännande av gärningen. Förslaget ändrades inte med anledning av remissvaren, men vissa preciseringar gjordes i specialmotiveringen.
Den föreslagna ändringen om givande av samtycke kritiserades i utlåtandet av biträdande justitiekanslerns ställföreträdare, riksdagens justitieombudsman, högsta domstolen, Helsingfors hovrätt, Mellersta Finlands tingsrätt, Rättstjänstverket, Finlands Advokater och Amnesty International. I utlåtandena ansåg man att i synnerhet erkännande i förundersökningen och ställningen för svaranden som hör till specialgrupper var förknippade med problem. Utifrån remissvaren har man kompletterat specialmotiveringen och avsnittet om propositionens förhållande till grundlagen. Svarandens rättsskydd har stärkts genom att foga ett förslag till bestämmelse för det fallet att svaranden på grund av laga förhinder är förhindrad från att inom utsatt tid begära att huvudförhandling ska hållas. Utifrån remissvaren har man dessutom slopat förslaget om att överföring av ett ärende till huvudförhandlingen hade förutsatt ett särskilt skäl.
Förslaget om utvidgning av utevarohandläggning understöddes i flera utlåtanden. Vissa remissinstanser, såsom riksdagens justitieombudsman och Brottsofferjouren, anmärkte att närvaro främjar även andra mål än att ärendet avgörs. I utlåtandena föreslogs även ett förtydligande av formuleringen av föreslagna 8 kap. 12 § 2 mom. i lagen om rättegång i brottmål och de avsedda tillämpningssituationerna. Med anledning av remissvaren har man avstått från detta förslag till bestämmelse, eftersom man ansett att högsta domstolens prejudikat förtydligar rättsläget tillräckligt. I rättspraxis har man ansett att avsiktlig utevaro av svaranden i allmänhet innebär avstående från rätten att bli personligen hörd i det egna ärendet (HD 2015:14, punkt 52 och HD 2016:84, punkt 26).
Helsingfors hovrätt och Amnesty International anmärkte i sina utlåtanden att Förenta nationernas människorättskommitté år 1998 i sina slutsatser framfört en oro i fråga om utevarohandläggning med hänvisning till MP-konventionen (CCPR/C/79/Add.91, 8.4.1998, punkt 15). I de nyaste slutsatserna finns det dock inte rekommendationer om utevarohandläggning. I människorättskommitténs praxis har man därtill ansett att utevarohandläggning är tillåten, så länge som svaranden stämts in i tid och fått information om det förfarande som är anhängigt mot honom eller henne (se till exempel Maleki mot Italien, CCPR/C/66/D/699/1996, 13.9.1999, punkt 9.3.). Således har den föreslagna regleringen ansetts motsvara även de krav som ställs på en rättvis rättegång i denna konvenstionsartikel.
Flera remissinstanser har konstaterat att genomförandet av reformen orsakar behov som gäller till exempel utbildning och utveckling av informationssystem. Därför föreslås att lagarna träder i kraft några månader efter att de stadfästs.
Finlands Näringsliv, K-kauppiasliitto och Finnish Information Security Cluster ansåg i sina utlåtanden att propositionens konsekvensbedömning är bristfällig, eftersom förslagens företagskonsekvenser inte beaktats i situationer där företag har en ställning som målsägande. Så som konstaterats ovan, ändrar den föreslagna regleringen dock inte rättsläget i förhållande till hur ofta åklagaren åtar sig att föra talan om ett anspråk. På grund av detta har man inte identifierat att regleringsförslagen har särskilda företagskonsekvenser.
Utlåtandet av Brottspåföljdsmyndigheten innehåller en reflektion kring en uppgång i verkställigheten av påföljder. I ljuset av de vetenskapliga rönen har sådana konsekvenser bedömts vara små och i varje fall tillfälliga.
Rådet för bedömning av lagstiftningen ansåg i sitt utlåtande att utkastet till proposition väl uppfyller de krav som ställs i anvisningarna om konsekvensbedömning vid lagberedning. Bedömningsrådet har dock rekommenderat att utkastet till proposition kompletteras enligt rådets utlåtande. Enligt bedömningsrådet ska propositionen innehålla en noggrannare bedömning av konsekvenserna av effektiviseringen av straffprocessen för parterna i ett brottmål och deras rättsskydd. Dessutom finns det skäl att i propositionen reflektera över propositionens konsekvenser för en öppen och offentlig rättegång, då det föreslås att tillämpningsområdet för skriftligt förfarande och utevarohandläggning utvidgas till allvarligare brott. I utlåtandet föreslås dessutom vissa enskilda anmärkningar bland annat om registrering av en anmälan om brott och stämning då en person påträffas av en händelse. Propositionen har kompletterats utifrån bedömningsrådets utlåtande.
7
Specialmotivering
7.1
Förundersökningslagen
1 kap.Bestämmelser om tillämpningsområdet
2 §.Vad som ska utredas vid förundersökning. Enligt 1 mom. 3 punkten utreds vid förundersökning bland annat målsägandens privaträttsliga anspråk, om målsäganden med stöd av 3 kap. 9 § i lagen om rättegång i brottmål (689/1997) har bett åklagaren föra talan om anspråket.
Det föreslås att punkten preciseras på två sätt. För det första fogas till den en bestämmelse om att ett anspråk utreds genom att målsäganden bereds tillfälle att framföra det inom skälig tid. I praktiken har det förekommit situationer där målsäganden till exempel meddelar han eller hon yrkar på ersättning, men inte preciserar ersättningsanspråket eller dess grunder på något sätt. I förarbetena till lagen konstateras dock att det inte är förundersökningsmyndigheternas uppgift att i detalj utreda till exempel prissättningsgrunderna i fråga om den tillgripna eller skadade egendomen eller arten och omfattningen den skada som orsakats av ett avbrott i målsägandens affärsverksamhet. Förundersökning ska inte heller fördröjas endast för att utreda ett ersättningsanspråk av målsäganden (RP 82/1995 rd, s. 157).
Å andra sidan förutsätter målsägandens rättsskydd att han eller hon bereds skälig tid för att framföra ett tillräckligt exakt ersättningsanspråk. I allmänhet kan man anse att omkring en till två veckor är en skälig tid för att framföra ett ersättningsanspråk, men även ärendet och den orsakade skadans art ska ges vikt då den utsatta tiden fastställs. Å andra sidan hindrar försummelse av den utsatta tiden inte målsäganden från att framföra anspråk i rättegången. Dessutom kan det vara motiverat för förundersökningsmyndigheten att överväga till exempel behovet av att förordna ett biträde till målsäganden i en situation där han eller hon inte förmår utreda sitt ersättningsanspråk.
Den föreslagna regleringen förtydligar bestämmelserna i förundersökningslagen och lagen om rättegång i brottmål i förhållande till varandra och svarar mot ovan nämnda syfte som nämns i förarbetena till den nuvarande bestämmelsen. I 3 kap. 9 § 2 mom. i lagen om rättegång i brottmål föreskrivs, till skillnad från förundersökningslagen, att målsäganden vid framställandet av sin begäran samtidigt ska uppge de omständigheter som anspråket grundar sig på. Regleringen görs således också mer konsekvent i förhållande till den bestämmelsen. Detta innebär dock inte någon ändring till exempel av den skyldighet som framgår av 1 punkten i moment för förundersökningsmyndigheten att utreda den skada som orsakats genom brottet och den nytta som fåtts av det, vilka är av betydelse även för den straffrättsliga bedömningen.
För det andra föreslås det att det till punkten fogas ett omnämnande av att målsägandens privaträttsliga anspråk inte behöver utredas vid förundersökningen, om åklagaren redan under förundersökningen meddelar att han eller hon inte åtar sig att föra talan om anspråket. Syftet med att utreda ett privaträttsligt anspråk i förundersökningen är att göra det möjligt för åklagaren att fatta ett beslut. Med tanke på målsägandens rättsskydd är det motiverat att han eller hon i ett så tidigt skede som möjligt får information om huruvida åklagaren kommer att föra talan om ett ersättningsanspråk. Å andra sidan innebär utredningen av ett anspråk efter att åklagaren meddelat att han eller hon inte kommer att föra talan om det att förundersökningsmyndighetens resurser används för onödiga arbetsskeden, som även fördröjer förundersökningen onödigt.
Till exempel i riksåklagarens anvisning RÅ:2006:3 konstateras att kravet ska basera sig på de omständigheter som åklagaren åberopar till stöd för sitt åtal och som således omfattas av åklagarens bevisningsskyldighet. Om ett privaträttsligt anspråk förutsätter att omständigheter utanför gärningsbeskrivningen i åtalet åberopas, ska åklagaren enligt anvisningen inte åta sig att föra talan om anspråket. Enligt anvisningen kan en väsentlig olägenhet bildas till exempel av att avgörandet i åtalsärendet fördröjs på grund av utredningen av ett privaträttsligt anspråk eller att det för att föra talan om anspråket krävs orimliga resurser jämfört med att driva åtalet. Det är möjligt att redan under förundersökningen göra en förfrågan om åklagarens ståndpunkt till att han eller hon för talan om ersättningsanspråket. Förslaget hänför sig till den föreslagna ändringen i 3 kap. 9 § i lagen om rättegång i brottmål.
3 kap. Allmänna bestämmelser om hur förundersökning ska genomföras
1 §.Registrering av anmälan om brott. I 1 mom. i paragrafen finns det bestämmelser om registrering av en anmälan om brott och om precisering eller komplettering av den. Enligt förslaget delas det gällande momentet upp i två moment.
I nya 1 mom. föreskrivs det på samma sätt som i första meningen i det gällande momentet att när någon anmäler ett brott eller en händelse som han eller hon misstänker vara ett brott till en förundersökningsmyndighet, ska myndigheten registrera anmälan utan dröjsmål. Därtill föreskrivs i bestämmelsen att uppgifterna i en anmälan också kan fogas till en tidigare registrerad anmälan om samma brott. Anmälningar som gäller samma brottshelhet får behandlas med en enda anmälan om brott, om det är motiverat med tanke på de misstänkta brottens art och en ändamålsenlig behandling av ärendet.
För närvarande innehåller lagen inte reglering om hur en anmälan om brott ska registreras i en situation där en anmälan redan gjorts om samma brott eller om en ny anmälan anknyter till en brottshelhet som redan anmälts. I förarbetena till lagen har det dock konstaterats att en anmälan ska registreras som ett eget ärende. Det är inte möjligt att anse att det inte är godtagbart till exempel att en begäran om undersökning registreras eller fogas till en tidigare anmälan eller förhörsberättelse om brottet, varvid det är möjligt att man inte lägger märke till det senare ärendet till exempel i samband med att förundersökningen avslutas (RP 222/2010 rd, s. 183).
På det sätt som konstaterats ovan i de allmänna motiveringarna hade justitiekanslern innan den nuvarande förundersökningslagen utfärdades gett vissa klandrande avgöranden om bristfällig registrering av olika brott. Dessa avgöranden gällde dock fel i anknytning till registreringen av enskilda anmälningar om brott och de ser inte ut att bilda något hinder till exempel för att anmälningar om samma brott av olika målsäganden registreras under en anmälan om brott. Om den misstänkte vill göra en anmälan om brott om målsäganden, så som var fallet i justitiekanslerns avgörande, handlar det om ett annat brott, även om till exempel samma tvist finns i bakgrunden. I så fall ska den anmälan som gjorts av den misstänkte i den första anmälan registreras som en ny och separat anmälan, om förutsättningarna för registrering i övrigt är uppfyllda.
Det föreslagna förfarandet ger förundersökningsmyndigheten en bättre och tydligare uppfattning av ett omfattande brott och möjliggör att det behandlas effektivt utan oskäligt dröjsmål. Detta ligger i alla parters intresse. Förundersökningsmyndigheten ska i varje fall ordna sin verksamhet på så sätt att man inte på obefogat sätt avslår anmälningar om brott eller inte lägger märke till anmälningar på grund av felaktig registreringspraxis. Detta leder dock inte till att registreringen av anmälningar om brott, till exempel i fråga om ett omfattande brott som begåtts med hjälp av ett datanät, inte kan genomföras på så sätt att man då nya målsäganden gör anmälningar om brott för samma gärning fogar dem som målsäganden till den anmälan som gjorts först. Det bör även beaktas att förundersökningsmyndigheten inte egentligen kan påverka på vilket sätt anmälan om brott görs, det vill säga om personen anmäler till exempel flera brott på samma gång. I synnerligen stora brottshelheter ska registreringssättet och den övriga behandlingen av ärendet bli föremål för förundersökningssamarbete på så sätt att man med tanke på hela straffprocessen försöker leta efter de smidigaste förfaringssätt som lagen tillåter i samarbete med åklagaren.
Förslaget ändrar inte nuvarande praxis, enligt vilken separata anmälningar om brott kan slås samman till samma förundersökningsprotokoll. I omfattande brottshelheter ska även denna möjlighet användas på ändamålsenligt sätt, dock utan att kompromissa med till exempel sekretessen. I enlighet med 4 kap. 15 § 1 mom. i förundersökningslagen har en part efter att förundersökningen inletts rätt att få information om de omständigheter som lett till förundersökning och som kommit fram under den samt om det förundersökningsmaterial som kan eller kunnat påverka behandlingen av hans eller hennes ärende. Partsoffentligheten kan dock inte granskas i förhållande till det ärende som behandlas endast enligt den form i vilken det behandlas hos myndigheten, eftersom ett ärende som behandlas som ett ärende i förundersökningen, i åtalsprövningen eller i domstol kan ha sådana målsäganden, vars identitet ska hemlighållas även för varandra. Partsoffentligheten ska i första hand granskas med tanke på enskilda parter och inte endast med tanke på hur ärendet behandlas i straffprocessen. Om enskilda brottsmisstankar på grund av orsaker relaterade till ändamålsenligheten har förenats för att behandlas som en större helhet, leder detta med andra ord inte till att partsoffentligheten utvidgas i fråga om en enskild part till att gälla även sådana andra brott i ärendehelheten som inte handlar om ”hans eller hennes ärende”. I rättspraxis har man till exempel ansett att skyddet för de andra aktörernas integritet hindrade en sådan tolkning av 11 § 1 mom. i offentlighetslagen att den som var misstänkt eller åtalad i brottmålshelheten i egenskap av part kunde få allt teleavlyssningsmaterial, som eventuellt inte alls hade någon anknytning till hans eller hennes ärende, för att bedöma dess betydelse ur det egna försvarets synvinkel (HFD 2015:15).
Möjligheten att foga nya anmälningar om brott till en tidigare anmälan motsvarar de principer som uttryckts i 5 kap. 18 § i lagen om rättegång i brottmål. Enligt denna bestämmelse behandlas ett åtal för flera brott som samma svarande har begått eller för ett brott som har begåtts av flera svarande i ett sammanhang, om det inte anses lämpligare att de behandlas vart för sig. Detsamma gäller skilda brott som har begåtts av olika svaranden, om det för utredningen av målet är till fördel att åtalen behandlas tillsammans. Skilda åtal som har upptagits till behandling i ett sammanhang får senare skiljas åt, om det är motiverat med hänsyn till behandlingen av målet. Förundersökningsledaren ska fortfarande, med beaktande av det behövliga förundersökningssamarbetet, avgöra i vilken mån olika misstänkta för brott ska undersökas tillsammans eller hur undersökningen i övrigt ordnas. Till exempel i fråga om synnerligen omfattande brottmål ger en sammanställning av anmälningarna en möjlighet att fatta förundersökningsbeslut som gäller hela ärendet. För att delge dessa är det möjligt att dra nytta av nedan föreslagna möjligheter att använda offentlig delgivning.
Dessutom kan fogandet av en ny anmälan om brott till en tidigare anmälan effektivisera förundersökningsmyndighetens skyldighet att registrera ett misstänkt brott som den blivit medveten om på annat än i det 1 mom. avsedda sättet, om förutsättningarna för åtgärdseftergift enligt 3 kap. 9 § 1 mom. inte är uppfyllda. Förundersökningsmyndigheten kan till samma anmälan foga till exempel flera sådana brottsmisstankar som upptäcks i samband med täckoperationer eller informationsinhämtning som riktar sig till så kallade darknet.
Den senare meningen i nuvarande 1 mom. överförs till nya 2 mom. I den föreskrivs att om anmälan är oklar eller bristfällig, ska den som gjort anmälan vid behov uppmanas att precisera eller komplettera den. Till momentet fogas en bestämmelse, enligt vilken anmälan inte registreras som anmälan om brott, om uppmaningen inte iakttas och anmälan med beaktande av ärendets art har väsentliga brister eller om det är uppenbart att inget brott har begåtts. Ett beslut om att en anmälan inte registreras ska fattas vid behov i enlighet med 11 kap. 1 §.
Utgångspunkten för regleringen är att en oklar anmälan i första hand ska uppmanas att preciseras eller kompletteras, vilket enligt förarbetena till den nuvarande bestämmelsen kan ske redan innan anmälan om brott registreras (RP 222/2010 rd, s. 183). Om anmälaren trots en sådan uppmaning inte förmår precisera sin anmälan, är det möjligt att låta bli att registrera den som en anmälan om brott. En preciseringsuppmaning behövs inte heller i samtliga fall. I vissa fall ser man direkt utifrån anmälan att den inte innehåller någon förnuftig angivelse. Det kan handla till exempel handla om ett meddelande eller anmälan som gjorts enkom i trakasserisyfte och att händelsen tydligt är en produkt av fantasi eller en psykisk störning. I sådana fall, det vill säga om det redan utifrån anmälan är uppenbart att inget brott begåtts, är det möjligt att låta bli att registrera en anmälan om brott utan separat begäran om komplettering. Redan i förarbetena till den nuvarande lagen har man godkänt den ståndpunkt som lagts fram i rättslitteraturen om att man inte behöver ta emot en anmälan om brott som inte innehåller någon förnuftig angivelse. Informationen om kontakten och ett sådant förfarande ska antecknas i något annat ärendehanteringssystem hos förundersökningsmyndigheten till exempel med tanke på laglighetsövervakningens behov.
Tröskeln för att låta bli att registrera en brottsanmälan är enligt förslaget hög. Enligt den föreslagna regleringen är en preciserings- eller kompletteringsutmaning fortfarande det primära förfarandet och då man direkt låter bli att registrera en anmälan som en anmälan om brott, ska det vara uppenbart att anmälan inte gäller angivelse av ett brott. Till exempel i fråga om ett meddelande innehållande klander mot myndighetsverksamheten kan det vara oklart om personen vill göra en anmälan om brott eller i annat syfte diskutera ärendet (RP 222/2010 rd, s. 183). Om sådana klander dock är av allmän natur, det vill säga snarare baserar sig på anmälarens misstro till myndighetsapparaturen överlag och det utifrån dessa inte är möjligt att dra några slutsatser om enskilda tjänstebrottsmisstankar ens efter en kompletteringsuppmaning, kan anmälarens syfte inte anses vara att göra en anmälan om brott trots att sådan kritik eventuellt ges på en blankett för anmälan om brott. I praktiken kan det handla till exempel om att användningen av en elektronisk anmälningskanal vid förundersökningsmyndigheten.
I praktiken är det väsentligt att när en person närmar sig en myndighet ska hans eller hennes ärende behandlas på lämpligt sätt, det vill säga att han eller hon får behövlig handledning eller rådgivning och kan anhängiggöra en anmälan om brott, om det inte står klart att inget brott begått. I en oklar situation ska anmälan om brott registreras på nuvarande sätt, varefter det dock är möjligt att fatta ett beslut till exempel om att ingen förundersökning genomförs. Utifrån ett sådant beslut har målsäganden möjlighet att utöva sin sekundära åtalsrätt. Om till exempel en så kallad preliminär utredning gjorts i ärendet, är det i allmänhet inte uppenbart att inget brott begåtts. I så fall kan det från fall till fall vara motiverat att fatta ett beslut om att genomföra förundersökning, så att det står klart i vilket skede ärendet överförs till förundersökning. Om det å andra sidan inte finns skäl att förrätta förundersökning på grund av att ärendet inte är av straffrättslig karaktär, räcker det med ett relativt kort beslut. Även då en anmälan om brott inte registreras, ska ett i 11 kap. 1 § avsett förundersökningsbeslut så som för närvarande vid behov fattas om det (se RP 222/2010 rd, s. 246). I fråga om meddelanden som tydligt skickats i trakasserisyfte, finns inget sådant behov. I laglighetsövervakningen har det till exempel konstaterats att myndigheten inte nödvändigtvis förfar i strid med god förvaltning, om myndigheten inte svarar på helt osakliga och kränkande meddelanden. Ett förundersökningsbeslut om utebliven registrering behövs i allmänhet inte heller då det utifrån en eventuell precisering framgår att personen endast velat diskutera ärendet och han eller hon till exempel getts handledning. Detta får dock inte leda till sådan praxis som man uttryckligen strävat efter att hindra med den nuvarande regleringen, det vill säga att villkor ställs för registrering av en anmälan om brott. Dessutom föreligger inget behov av att fatta ett nytt förundersökningsbeslut då samma person på upprepat sätt gör anmälningar som till väsentliga delar handlar om samma ärende och som redan en gång avgjorts. I så fall är det tillräckligt att till exempel hänvisa till det tidigare beslutet.
Vid bedömningen av om man ska låta bli att registrera en anmälan om brott ska man även beakta anmälarens påstådda ställning. I enlighet med 3 mom. i paragrafen ska målsäganden ges en skriftlig bekräftelse om den anmälan om brott som han eller hon gjort, innehållande de grundläggande uppgifterna om anmälan om brott och det anmälda brottet eller den anmälda händelsen. Denna skyldighet som baserar sig på EU:s brottsofferdirektiv är inte beroende av till exempel om förundersökning genomförs eller inte med anledning av anmälan. Däremot är det möjligt att anse att det inte heller finns någon skyldighet till att ge en bekräftelse, om det inte handlar om en anmälan om brott. Målsägandens rättsskydd kan dock ibland i oklara fall förutsätta ett förundersökningsbeslut om att förundersökning inte genomförs. I så fall ska ärendet inte avgöras genom att låta bli att registrera anmälan om brott. För att säkerställa målsägandens rättsskydd föreslås dessutom nedan att 1 kap. 14 § i lagen om rättegång i brottmål ändras på så sätt att målsäganden kan utöva sin sekundära åtalsrätt utifrån ett beslut om att inte registrera en anmälan om brott. Utebliven registrering av anmälningar om brott får inte i fråga om något brott bli det regelmässiga förfaringssättet, eftersom detta i praktiken innebär avkriminalisering.
Om anmälaren anser att man låtit bli att registrera anmälan om brott utifrån felaktiga grunder, har han eller hon även möjlighet att göra en förvaltningsklagan, kontakta åklagaren eller framföra klagomål hos de högsta laglighetsövervakarna. I så fall kan förundersökningsmyndigheten även göra en ny bedömning av behovet av att fatta ett förundersökningsbeslut antingen om den uteblivna registreringen av anmälan om brott eller om att förundersökning ska genomföras i ärendet. Åklagaren kan å sin sida i enlighet med 5 kap. 2 § 1 mom. i förundersökningslagen förordna att förundersökning ska genomföras.
På grund av ändringarna övergår paragrafens nuvarande 2 och 3 mom. till att bli 3 och 4 mom.
9 §.När förundersökning inte behöver göras och när förundersökningen får läggas ned. Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheten att avstå från åtgärder genom beslut av undersökningsledaren. I 1 mom. i paragrafen föreskrivs att om ett brott inte kan förutses medföra strängare straff än böter och brottet bedömt som en helhet ska anses vara uppenbart obetydligt, behöver förundersökning av brottet inte göras och får en förundersökning som redan har inletts läggas ned, om målsäganden inte har några anspråk i saken. Till momentets början fogas orden ”om inget viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver något annat”. Det föreslås att förutsättningen om målsägandens krav stryks från momentets slut.
Möjligheten att avstå från åtgärder har avgränsats till uppenbart obetydliga brott, för vilka ett strängare straff än böter inte är att vänta. I så fall ska det vara möjligt att avstå från åtgärderna för att trygga en effektiv användning av myndigheternas resurser, även om målsäganden har ett anspråk i ärendet. Ett uppenbart obetydligt anspråk eller särskilt klart överdimensionerat eller till och med ogrundat anspråk av målsäganden får inte bilda något hinder för åtgärdseftergift redan i förväg, det vill säga innan desto större förundersökningsåtgärder vidtas. Det står klart att det dock ska finnas bevis på att ett brott är uppenbart obetydligt, för att bestämmelsen ska kunna tillämpas. Att förundersökning inte genomförs eller läggs ned öppnar å andra sidan enligt 1 kap. 14 § 1 mom. i lagen om rättegång i brottmål en möjlighet för målsäganden att utöva sin sekundära åtalsrätt.
Framöver ska den skada som orsakas för målsäganden bedömas som en del av om brottet bedömt som helhet är uppenbart obetydligt. Tröskeln är inte synnerligen hög, utan redan en objektivt bedömt relativt liten skada innebär att gärningen inte längre kan anses vara uppenbart obetydlig. Åtgärdseftergift förhindras dock inte enbart därför att målsäganden meddelar att han eller hon har anspråk med anledning av brottet. Bestämmelsen kan tillämpas till exempel på ärekränkningar eller egendomsbrott som objektivt bedömt är uppenbart obetydliga i sina slag. Dessutom kan bestämmelsen tillämpas i situationer där det till väsentliga delar handlar om en sådan tvist mellan parterna vilken är förknippad med en brottsmisstanke som är uppenbart obetydlig. I bedömningen av om ett brott är obetydligt är det i vissa fall möjligt att beakta även till exempel om målsäganden förfarit tillräckligt omsorgsfullt för att förhindra ett brott.
Det är möjligt att avstå från åtgärder, om gärningen utifrån allmän straffpraxis kan leda till endast ett bötesstraff och den kan anses vara obetydlig i sitt slag. Tillämpningen av bestämmelsen får dock inte de facto leda till att vissa typer av brott avkriminaliseras, det vill säga att den inte får tillämpas för schablonmässigt. Syftet är till exempel inte att små egendomsbrott regelmässigt inte undersöks. Detta kan förebyggas genom anvisningar av Polisstyrelsen. I synnerhet upprepade brott kan i allmänhet inte anses vara uppenbart obetydliga och enligt rättspraxis kan till exempel upprepade egendomsbrott komma att bedömas som stölder i stället för snatteri (se till exempel HD 2002:33 och HD 2023:32). Vid prövningen av åtgärdseftergift ska man även bedöma ett alternativ med en möjlighet att behandla ärendet i bötesförfarandet.
Även det allmänna och privata intresset ska beaktas som en del av bedömningen. Enligt förarbetena till lagen om rättegång i brottmål kan ett allmänt intresse kräva att förundersökning ska genomföras och att åtal ska väckas till exempel då det är viktigt att ett avgörande om hur ett visst förfarande ska bedömas straffrättsligt. Ett viktigt privat intresse kan å sin sida vara ett hinder för att avstå från åtgärder då målsägandens rätt att få ersättning för skador som orsakats till exempel genom ett brott förutsätter att brottet undersöks. Det kan även vara behövligt att genomföra förundersökning på krav av en misstänkt för brott som bestrider sin skuld då gärningen på grund av den publicitet som den fått orsakat olägenhet för den misstänkte (RP 82/1995 rd, s. 150). Man ska inte låta bli att genomföra förundersökning till exempel i en situation där man misstänker våld i nära relationer eller att brottet är riktat mot en synnerligen sårbar person, såsom ett barn. Utredningen av sådana brott är förknippad med ett vägande offentligt intresse, och på grund av deras skadlighet kan det inte anses vara uppenbar obetydliga. Bestämmelsens tillämpningsområde är även avsett att vara snävare än åtalseftergift enligt 1 kap. 7 § 1 punkten i lagen om rättegång i brottmål utifrån den så kallade obetydlighetsprincipen. Syftet med ändringen är med andra ord inte att avsevärt utvidga tillämpningsområdet för åtgärdseftergifter.
Den åtgärdseftergift som avses i paragrafen är även förknippad med den i 1 § i kapitlet föreskrivna skyldigheten för förundersökningsmyndigheten att registrera en anmälan om brott på eget initiativ, om den får information om ett misstänkt brott på annat sätt än genom en anmälan om brott. Någon sådan registreringsskyldighet föreligger inte om förutsättningarna för åtgärdseftergift är uppfyllda. En anmälan om brott om uppenbart obetydliga brott ska således inte registreras heller på eget initiativ av förundersökningsmyndigheten. Utvidgningen av tillämpningsområdet för bestämmelsen lindrar förundersökningsskyldigheten även i dessa situationer, då den brottsmisstanke som man blir medveten om är uppenbart obetydlig.
4 kap. Förundersökningsprinciperna och rättigheterna för dem som deltar i förundersökning
13 §.Översättning av handlingar. På grund av de ändringar som föreslagits för 3 kap. 1 § innehåller paragrafens 1 mom. bestämmelser om att hänvisningsbestämmelsen till 3 kap. 1 § 3 mom. ändras till en hänvisning till paragrafens 4 mom. på grund av att bestämmelsen om skriftlig bekräftelse flyttas.
16 §.Underrättelse om den misstänktes rättigheter. Till paragrafens 1 mom. fogas en ny 8 punkt, enligt vilken en misstänkt ska underrättas om att man som strafflindringsgrund med stöd av 6 kap. 6 § i strafflagen kan beakta förlikning mellan gärningsmannen och målsäganden, att gärningsmannen annars har strävat efter att förhindra eller avlägsna verkningarna av sitt brott eller har strävat efter att främja utredningen av brottet. På grund av tillägget av den nya punkten görs en ändring av teknisk karaktär i föregående 7 punkten genom att ändra punkten till ett kommatecken.
Domstolen fattar beslut om tillämpningen av lindringsgrunden och dess konsekvenser i enskilda fall. Det står klart att förundersökningsmyndigheten inte kan lova den misstänkte att straffet lindras med en viss längd. Anmälan ska även i övrigt vara sådan att den inte ser ut som osaklig påverkan av den misstänktes viljebildning, det vill säga till exempel som en strävan efter att få den misstänkte att erkänna. Sådana olämpliga förfaringssätt har förbjudits i 7 kap. 5 § 1 mom. om behandlingen av den förhörde i förundersökningslagen.
Å andra sidan är syftet med grunderna för att lindra ett straff att uppmuntra gärningsmannen att utreda sitt brott och förebygga dess följder. Såsom framgår av förarbetena till strafflagen, grundar sig den strafflindring som följer av gärningsmannens uppträdande efter gärningen främst på ändamålsenlighetsorsaker, såsom processekonomiska besparingar eller undersökningsmässiga fördelar samt minskade olägenheter av brottet. Gärningsmannen kan å sin sida undanröja brottets verkningar eller åtminstone gottgöra de skador som han eller hon orsakat med skadestånd. Ersättning av skador har setts som en sådan typisk tillämpningssituation som avses en lindringsgrund (RP 44/2002 rd, s. 201–202).
Tillämpningen av den lindringsgrund som gäller utredningen av brott förutsätter att gärningsmannen strävar efter att utreda sitt brott. I rättspraxis har tröskeln för att tillämpa den sänkts under de senaste åren. Så som framgår av högsta domstolens avgöranden HD 2018:2 (punkterna 13 och 17–25) och HD 2018:60 (punkterna 29 och 30) kan lindringsgrunden tillämpas redan utifrån väsentliga processbesparingar som orsakas av utredningen, oberoende av gärningsmannens motiv i anknytning till utredningen av brottet eller hans eller hennes initiativ. Med tanke på tillämpningen av lindringsgrunden är det inte av betydelse om brottet till exempel hade kunnat utredas med myndighetsresurser utan medverkan av gärningsmannen. Det förutsätts inte heller att de genererade processbesparingarna har någon synnerligen stor verkan. Å andra sidan är inte enbart ett erkännande av brottet utan någon aktiv roll i utredningen av brottet inte heller för närvarande tillräckligt för att tillämpa lindringsgrunden (HD 2023:19, punkt 7).
Då straffet mäts är det möjligt att ge vikt åt gärningsmannens alla former av strävanden att utreda sitt brott och hindra eller undanröja dess verkningar. Med beaktande av bestämmelsens bakgrund och mål är det dock motiverat att gärningsmannens åtgärder efter gärningen i högre grad påverkar det straff som döms ut ju tidigare åtgärderna vidtas. Dessutom är inverkan av gärningsmannens förfarande på straffmätningen av ännu större betydelse då man kan förebygga följderna av brottet eller i övrigt kan undanröja dem (HD 2015:69, punkt 11 och HD 2018:45, punkt 22). Även om redan gärningsmannens strävan efter att undanröja följder kan vara tillräckligt för att tillämpa lindringsgrunden, är det även möjligt att ge vikt åt hur stor del av de skador som orsakats genom brottet har ersatts och om ersättning betalats till alla målsäganden (HD 2011:93, punkt 23 och 24).
Med tanke på ett effektivt uppnående av de mål som uttryckts i förarbetena till strafflagen är det viktigt att gärningsmannen uppmuntras att utreda sitt brott och förebygga dess följder genom att underrättas om grunderna för att lindra straffet i ett så tidigt skede som möjligt av straffprocessen. Detta är motiverat med tanke på målen för straffrättsvårdens system och dess funktion, men även för gärningsmannens och offrets rättsskydd. Det ligger i offrets intresse att man oftare strävar efter att undanröja brottets verkningar och å andra sidan ligger det i den misstänktes intresse att det är möjligt att han eller hon kan avgöra hur han eller hon ska förhålla sig till ärendet med beaktande av de nyttor som en tidig medverkan i utredningen av ärendet har i det fallet att han eller hon gjort sig skyldig till brottet. På motsvarande sätt kan den nuvarande underrättelsen om den misstänktes rätt att vara tyst och inte bidra till att medverka till utredningen av brottet onödigt kraftigt styra den misstänkte att förfara precis på detta sätt, vilket kan leda till att incitamentet enligt lindringsgrunden blir betydelselöst.
Strafflagens 6 kap. innehåller även bestämmelser om andra grunder som sänker straffet. De handlar dock om incitament som kan bedömas objektivt och som påverkat ett brott som redan begåtts eller om grunder som gäller gärningsmannen eller andra omständigheter, vilka den misstänkte inte kan påverka i efterskott. Strävan efter att utreda ett eget brott och hindra eller undanröja dess verkningar har i detta förhållande en särskild ställning i förhållande till andra grunder som sänker straffet, varför den föreslagna anmälningsskyldigheten inte gäller andra grunder som sänker straffet.
5 kap. Förundersökningssamarbete mellan förundersökningsmyndigheter och åklagare
3 §.Samarbetsskyldighet. Paragrafen innehåller bestämmelser om skyldigheten för förundersökningsmyndigheten och åklagaren att samarbeta. Samarbetet och dialogen mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren ökas och en aktivare roll än för närvarande under förundersökningen föreskrivs för åklagaren. Till bestämmelsen samlas de centrala ärenden som förundersökningsmyndigheten och åklagaren ska förhandla om under förundersökningen. Syftet med bestämmelsen är att främja aktivt deltagande av åklagaren åtminstone i förfarandet med avslutande utsaga och på allmän nivå då förundersökningen görs, så att förundersökningsmyndigheten i ett så tidigt skede som möjligt känner till de omständigheter som förutsätts av undersökningen för åtalsprövningen och rättegången. I bestämmelsen görs även vissa små språkliga ändringar.
Enligt paragrafens 1 mom. ska förundersökningsmyndigheten förhandla med åklagaren om vad som förutsätts för att bereda åtalsprövningen och rättegången i de undersökningar där förundersökningsmyndigheten underrättat åklagaren om ett brott som har kommit för undersökning. Åklagaren ska bidra till undersökningen med sin expertis om vad som förutsätts i undersökningen för beredningen av ärendet för åtalsprövningen och rättegången. På ett sätt som i huvudsak motsvarar den gällande lagen föreskrivs att undersökningsledaren i sådana situationer, innan förundersökningen avslutas, ska diskutera med åklagaren om huruvida ärendet har utretts tillräckligt väl i enlighet med 1 kap. 2 §, om ärendets art och omfattning kräver det eller om det är meningen att förundersökningen avslutas utan att ärendet överlämnas till åklagaren. Den andra meningen i det gällande momentet ändras inte i sak till andra delar än att man i stället för att höra åklagaren ska förhandla med åklagaren.
I praktiken har det visat sig finnas ett behov av ett aktivare deltagande av åklagaren än samrådsförfarandet och av utnyttjande av åklagarens juridiska expertis i de centrala delarna av förundersökningen, i synnerhet i större brottmål. Tillsammans med undersökningsledarens tekniska och taktiska undersökningsexpertis är det på detta sätt möjligt att få visshet om att ärendet i förundersökningen kan beredas i enlighet med 1 kap. 1 § 2 mom. i förundersökningslagen på så sätt att åtalsprövningen och bevakningen av parternas intressen kan göras på behörigt sätt och bevisningen kan tas emot vid huvudförhandlingen på en gång eller att ärendet kan avgöras i skriftligt förfarande. Det centrala målet är att göra behandlingen av brottmål effektivare och smidigare i alla skeden av behandlingen och att minska de tilläggsundersökningar som ska göras efter förundersökningen.
I förundersökningssamarbetet är det i enlighet med nuvarande praxis möjligt att dra nytta av undersökningsplaner, som ska innehålla till exempel väsentliga uppgifter om förundersökningen och de undersökningsåtgärder som vidtas under den och om de använda förfarandena samt en bedömning av tidsschemat för undersökningen och av när förundersöknings färdigställs. Det är även befogat att uppdatera undersökningsplanerna i takt med att undersökningen framskrider. Riksåklagaren och Polisstyrelsen har gett en anvisning om upprättande av en undersökningsplan. Ingen förpliktande reglering om undersökningsplaner införs dock i lagen.
Ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen och nuvarande 3 mom. i paragrafen flyttas till dess början. Enligt det ska förundersökningsmyndigheten och åklagaren diskutera frågor om hur förundersökningssamarbetet ska ordnas. Därefter fogas en bestämmelse om en särskild skyldighet att förhandla om en begäran om en avslutande utsaga. I 10 kap. 1 § i förundersökningslagen finns det bestämmelser om förfarandet med avslutande utsaga, för vilket förundersökningsmyndigheten ansvarar. Bestämmelsen om förfarandet med avslutande utsaga ändras så som refereras nedan så att undersökningsledaren i samarbete med åklagaren fattar beslut om begäran om en avslutande utsaga och de åtgärder som det eventuellt förutsätter. Genom ändringen betonas betydelsen av samarbete mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren med beaktande av ärendets vikt för åklagaren.
Syftet med ändringen är att åklagaren deltar aktivt i förfarandet med avslutande utsaga som helhet och att de relaterade åtgärderna och skedena är föremål för uppdaterade förhandlingar med åklagaren, även om det formella beslutet om att begära en avslutande utsaga fattas av undersökningsledaren. Om undersökningsledaren beslutar att inte begära någon avslutande utsaga, kan åklagaren dock på ett sätt som motsvarar nuläget med stöd av 5 kap. 2 § 1 mom. i förundersökningslagen, om han eller hon så vill, förordna att en begäran om en avslutande utsaga ska göras. I stället för det nuvarande hörandet av åklagaren ska förundersökningsmyndigheten och åklagaren vid behov förhandla om behovet av en begäran om en avslutande utsaga. På ett sätt som motsvarar praxis i nuläget förutsätts inte förfarandet med avslutande utsaga i alla situationer, men i synnerhet i oklara fall ska förundersökningsmyndigheten i samarbete med åklagaren bedöma behövligheten av förfarandet med avslutande utsaga.
Om förfarandet med avslutande utsaga används, ska förundersökningsmyndigheten alltid förhandla med åklagaren om innehållet i begäran om en avslutande utsaga och de åtgärder som den eventuellt förutsätter samt om ett eventuellt behov av att komplettera förundersökningen med anledning av en avgiven avslutande utsaga. Med bestämmelsen strävar man efter öka åklagarens aktiva deltagande i förundersökningens slutskede och användningen av förfarandet med avslutande utsaga och behandlingen av de frågor som ska bedömas med anledning av det. Målet är att främja användningen av förfarandet med avslutande utsaga och utnyttja det på ett ändamålsenligt sätt som effektiviserar och påskyndar straffprocessen. Riksåklagaren och Polisstyrelsen kan därtill ge närmare praktiska anvisningar om användningen av förfarandet med avslutande utsaga och den anknutna skyldigheten för förundersökningsmyndigheten och åklagaren att förhandla med beaktande av bland annat ärendets art och kravnivå för att fullgöra samarbetsskyldigheten på ett ändamålsenligt och kostnadseffektivt sätt.
Genom förfarandet med avslutande utsaga är det möjligt att bland annat kartlägga otvistiga och tvistiga omständigheter i brottmålet och få visshet om parternas syn på utredningen av ärendet och bevisningens tillräcklighet, utifrån vilket det är möjligt att genomföra eventuella behövliga tilläggsundersökningar redan i förundersökningsskedet. På så sätt är det möjligt att tidigarelägga diskussionen mellan parterna, vilken för närvarande ofta sker först i åtalsprövningsskedet eller till och med vid huvudförhandlingen, och även begärandena om tilläggsundersökningar, som görs av försvaret och som fördröjer behandlingen av ärendet, orsakar onödiga kostnader och till och med kan leda till att hela huvudförhandlingen ställs in. Även om förfarandet med avslutande utsaga fördröjer förundersökningsskedet något och förutsätter en insats av såväl åklagaren som parterna för att sätta sig in i ärendet, spar det dock på tid och resurser för behandlingen av ärendet i senare skeden för alla myndigheterna i straffprocesskedjan och det ligger även i parternas intresse.
Enkom begäranden av avslutande utsagor oftare än tidigare, preciserade frågor eller ett aktivare deltagande än tidigare av åklagaren är inte tillräckligt för att uppnå de mål som ställts för förfarandet med avslutande utsaga, om avslutande utsagor inte ges eller om de innehåller bristfälligt innehåll. Ett slagkraftigt förfarande med avslutande utsagor förutsätter i synnerhet att den misstänktes försvar och även andra parter svarar aktivt på begäranden och i sina utsagor ger svar på preciserade frågor och motiverade ställningstaganden och synpunkter. Först utifrån sådana preciserade och motiverade avslutande utsagor kan förundersökningsmyndigheten i samarbete med åklagaren bedöma om undersökningen och bevisningen är tillräcklig innan förundersökningen avslutas. Struktureringen av behandlingen av ärendet, förfrågan om parternas synpunkter och kartläggning av bevisningen av domstolarna i det förberedande sammanträdet, i beredningen av huvudförhandlingen eller först i huvudförhandlingen förlänger processen och så sent som i det skedet är det ofta inte länge möjligt att effektivt åtgärda fel eller dröjsmål i de tidigare faserna av processen.
Det är viktigt att tillräckligt med tid reserveras för förfarandet med avslutande utsaga och för att sätta sig in i förundersökningsmaterialet, så att det i den avslutande utsagan är möjligt att utöver de omständigheter som är relevanta för parterna framföra behövliga begäranden om tilläggsundersökning. Åklagaren har den bästa uppfattningen om den bevisning som ärendet kräver och undersökningens tillräcklighet med tanke på åtalsprövningen och domstolsbehandlingen av ärendet. På grund av detta är det motiverat att ålägga åklagaren att i samarbete med förundersökningsmyndigheten delta i sammanställningen av begäran om en avslutande utsaga, bedömningen av innehållet i begäran och bedömningen av om de mottagna avslutande utsagorna ger skäl att komplettera undersökningen. På så sätt är det möjligt att få en färdigare helhet än för närvarande för behandlingen i tingsrätten och främja en effektiv och snabb behandling av ärendet.
Paragrafens nuvarande 2 mom. blir nya 3 mom. Dess ordalydelse preciseras genom en hänvisning till 1 och 2 mom. Åklagaren ska även i övrigt på andra än de sätt som avses i dessa bestämmelser i behövlig omfattning delta i förundersökningen för att säkerställa att ärendet utreds enligt 1 kap. 2 §.
7 kap.Förhör
10 §.Underrättelser före ett förhör. Lagen innehåller inte närmare bestämmelser om på vilket sätt dessa underrättelser ska göras, med undantag för vissa underrättelser som ska göras skriftligen. I princip gör förhörsledaren dessa till en person som förhörs över en ljud- eller videoförbindelse genom att ge den förhörde information om innehållet i underrättelserna. Det föreslås att ett nytt 5 mom. fogas till paragrafen. Enligt det får de underrättelser som avses i denna paragraf göras genom att på förhand sända dem till den som förhörs. I så fall ska man fråga av den som förhörs om han eller hon förstått innehållet i underrättelserna.
Regleringen i förundersökningslagen har upprättats med tanke på ett sedvanligt förhörstillfälle med personlig närvaro. Å andra sidan kan ett förhör redan för närvarande under vissa förutsättningar hållas per telefon eller över något annat medium för dataöverföring. Redan nu används standardblanketter i samband med förhör som hålls per e-post. Enligt den föreslagna regleringen är det möjligt att förfara på detta sätt även i andra fall. Blanketten kan även skickas som ett Suomi.fi-meddelande eller så kan olika instruktionsvideor användas för att göra underrättelserna. Regleringen är dock teknologineutral på så sätt att en underrättelse som ska göras i förväg kan skickas även som brevpost. Innehållet i de underrättelser som skickas i förväg kan standardiseras och den förhörde får då mer tid att sätta sig in i sina rättigheter och skyldigheter jämfört med att han eller hon får information om dessa först vid förhörstillfället. Förfarandet gör straffprocessen smidigare genom att spara på den tid som används för att muntligen gå igenom rättigheterna och skyldigheterna.
Innehållet i underrättelserna till den som förhörs beror på hans eller hennes ställning i förundersökningen. Underrättelsen om personens ställning och de anknutna rättigheterna och skyldigheterna är synnerligen viktigt för rättsskyddet för den som förhörs. I vissa bestämmelser förutsätts dock redan nu en uttrycklig form på underrättelserna om rättigheterna. Enligt 4 kap. 10 § 1 mom. i förundersökningslagen ska en målsägande innan han eller hon förhörs skriftligt underrättas om rätten att välja ett biträde i förundersökningen, om ärendet inte behandlas vid summarisk förundersökning. Enligt 16 § 3 mom. i samma kapitel ska en målsägande innan han eller hon förhörs skriftligt underrättas om rätten att välja ett biträde i förundersökningen, om ärendet inte behandlas vid begränsad förundersökning. Enligt 4 kap. 17 § 4 mom. i förundersökningslagen ska den frihetsberövade underrättas om de rättigheter som avses i 1–3 mom. skriftligen och på den misstänktes språk.
En underrättelse som görs i förväg blir inte aktuell för en frihetsberövad misstänkt, eftersom han eller hon ska ha tillgång till information om sina rättigheter under hela frihetsberövandet. I fråga om underrättelse av rätten att anlita ett biträde till en målsägande eller brottsmisstänkt på fri fot räcker det även med en elektronisk anmälan som sänds i förväg för att fullgöra kravet på skriftlig form. Underrättelsen om rätten till ett biträde kan i varje fall ges skriftligt innan förhöret inleds, i synnerhet om den misstänkte eller målsägande som förhörs så begär. Syftet är med andra ord inte att en underrättelse som görs i förväg alltid används, utan detta är förknippat med prövning av förundersökningsmyndigheten. Till exempel i fråga om en väldigt ålderstigen person är en elektronisk underrättelse inte nödvändigtvis lämplig och även i övrigt finns det skäl att förvissa sig om att personen förstått innehållet i underrättelsen.
Vid användning av det föreslagna sättet att ge underrättelsen ska man därtill i samband med förhöret förvissa sig om att den som förhörs har haft möjlighet att sätta sig in i sina rättigheter och förstått dem. Detta sker genom att fråga den som förhörs, men vid behov ska uppmärksamhet riktas på personliga förhållanden hos den som förhörs eller förhållanden som framgår vid förhöret, vilka ger skäl att misstänka att personen inte förstår betydelsen av underrättelserna. På grund av underrättelsernas betydelse får frågan inte vara till exempel påskyndad eller ledande, på så sätt att den som förhörs inte har någon genuin möjlighet att begära preciseringar. Till denna del ska man även beakta begränsningarna av förhör med personer som är berusade eller har psykiska störningar, vilka regleras i 3 och 4 § i kapitlet och på samma sätt 9 kap. 3 § som gäller upptagning av förhör. Oberoende av sättet att göra underrättelserna, ska de antecknas i förhörsprotokollet och vid behov ska innehållet i underrättelserna preciseras för den som förhörs vid förhörstillfället genom att svara på eventuella frågor.
10 kap. Avslutande av förundersökning
1 §.Avslutande utsaga. Paragrafens 2 mom. ändras så att en begäran om avslutande utsaga alltid ska preciseras. Dessutom görs en liten språklig korrigering. Till övriga delar motsvarar paragrafen den gällande lagen. Målet med ändringen är att förbättra kvaliteten på de avslutande utsagorna och utnyttjandet av dessa för bedömningen av eventuell komplettering av förundersökningen och åtalsprövningen samt även för förberedelsen av en eventuell huvudförhandling.
Kravet på att precisera en begäran förutsätter att författaren gör en närmare bedömning av målen med den avslutande utsagan; om vilka omständigheter och frågor det är behövligt att få en ståndpunkt av parterna. I den avslutande utsagan är det möjligt att göra en förfrågan om till exempel den misstänktes ståndpunkt om åklagarens syn på vissa omständigheters betydelse i ärendet och om de är tvistiga eller otvistiga. Likaså är det möjligt att göra en förfrågan om försvarets syn på om tilläggsundersökningen ska göras i ärendet före åtalsprövningen och av vilka orsaker. Genom denna precisering är det även möjligt att precisera parternas och deras biträdens vilja att ge en avslutande utsaga, då det är det möjligt att svara på tydliga frågor.
Dessutom preciseras den sista meningen i 2 mom. Målet med ändringen är även att förtydliga förundersökningsmyndighetens prövning av om förundersökningen kan avslutas, då en avslutande utsaga i ärendet mottagits, eller om utsagan ger skäl att komplettera förundersökningen. Även till denna del finns det skäl att föra förundersökningssamarbete med åklagaren, eftersom de synpunkter som försvaret lyft fram kan vara betydelselösa enligt åklagarens ståndpunkt. En förundersökning ska således inte kompletteras per automatik, utan dess behov ska bedömas i förhållande till i vilken grad ärendet utretts och mervärdet av en tilläggsundersökning för utredningen av ärendet. Det står å ena sidan klart att man i förundersökningen på opartiskt sätt ska utreda även omständigheter som är till den misstänktes fördel, men det står lika klart att kravet på att genomföra förundersökning utan oskäligt dröjsmål även ska beaktas i bedömningen av om tilläggsundersökning behövs.
Paragrafens 3 mom. ändras så att undersökningsledaren fattar beslut om begäran av en avslutande utsaga och de åtgärder som det eventuellt förutsätter i samarbete med åklagaren. Syftet med tillägget är att betona samarbetets vikt i synnerhet i skedet med avslutande utsaga, så att det tjänar åtalsprövningen och det åtföljande rättegångsskedet på ett maximalt ändamålsenligt sätt. När det förutsätts att ett beslut om en begäran om avslutande utsaga och de ärenden som utreds i förfarandet med avslutande utsaga bereds i samarbete med åklagaren, kan utnyttjandet av åklagarens juridiska expertis främjas till exempel i centrala fråga som gäller gärningsbeskrivningen av det misstänkta brottet och utredningen av tvistiga och otvistiga frågor.
Till paragrafens 3 mom. fogas även en hänvisning till den till 5 kap. 3 § i förundersökningslagen föreslagna bestämmelsen om skyldigheten för förundersökningsmyndigheten och åklagaren att samarbeta i förfarandet med avslutande utsaga. Så som konstaterats ovan, innehåller den nämnda bestämmelsen inte någon absolut förutsättning om att förhandla om behövligheten av förfarandet med avslutande utsaga, eftersom det inte ansetts finnas något behov av det i klara fall. Det väsentliga är att det råder samförstånd om ärendet mellan åklagaren och undersökningsledaren. På så sätt bildar skedet med en avslutande utsaga en brytningspunkt i straffprocessen, där ärendet överförs i högre grad till åklagarens ansvar och det möjliggör en proaktiv åtalsprövning.
11 kap.Särskilda bestämmelser
1 §.Förundersökningsbeslut. Enligt paragrafens 2 mom. ska av ett förundersökningsbeslut framgå bland annat grunderna för beslutet och de bestämmelser som tillämpats (4 punkten). Det föreslås att punkten ändras så att grunderna för beslutet på det sätt som ärendets art och omfattning förutsätter samt de bestämmelser som tillämpats ska framgå av beslutet.
Den föreslagna ändringen har som mål att styra motiveringspraxis i en mer balanserad riktning på så sätt att motiveringarna dimensioneras enligt de behov som hänför sig till rättsskyddet och förhållandena i ett enskilt ärende. Regleringen är enhetlig med den ändring av motiveringarna av beslut om åtalseftergift vilken föreslås i fråga om 1 kap. 6 a § i lagen om rättegång i brottmål. Förundersökningslagen styr inte omfattningen av motiveringarna av förundersökningsbeslut på något särskilt sätt, men i praktiken har det förekommit onödigt omfattande motiveringar, där man till exempel i omfattande grad citerar även sådana rättsnormer som inte är av betydelse för avgörandet. Motiveringarna ska dock på begripligt sätt för det första redogöra för vilken rättsnorm beslutsfattaren har tillämpat. Utifrån rättsnormen fastställs de faktiska omständigheter som är av betydelse för ett enskilt beslut eller de förhållanden utifrån vilka det varit möjligt att göra avgörandet.
Omfattningen av skyldigheten att motivera ett juridiskt avgörande är beroende av ärendets art, det vill säga i synnerhet av hur tydligt eller komplext ärende det handlar om och hurudana påståenden som lagts fram i det. Europadomstolen har i sin avgörandepraxis ansett att ett av syftena med motiveringar till en straffdom är att visa för parterna att de blivit hörda. Det väsentliga är att en person som är föremål för avgörandet kan förstå varför man i ärendet beslutat sig för ett visst slutresultat. Detta innebär dock inte att det i avgörandet är behövligt att på ett detaljerat sätt ta ställning till exempel till sådana påståenden som tydligt är ogrundade. Dessa synpunkter är även tillämpliga på bedömningen av den omfattning som krävs av motiveringarna till förundersökningsbeslut. Dessutom är det inte behövligt att i omfattande grad referera den bevisning som kumulerats i ärendet, utan det väsentliga är att motivera bevisvärderingen, det vill säga varför omständigheter som är direkt betydelsefulla för avgörandet antingen anses vara obevisade eller anses ha bevisats på tillräckligt sätt.
Å andra sidan har det i laglighetsövervakningen kommit fram att besluten inte alltid motiverats på tillräckligt sätt (se till exempel OKV/23/70/2024 och EOAK/158/2019). I dessa fall handlar det dock ofta om att man i beslutet inte på tillräckligt sätt uttryckt de direkta slutsatser som ligger till grund för avgörandet eller bedömningen av de faktiska omständigheterna. Å andra sidan är det möjligt att man i avgörandena i onödig omfattning refererar de omständigheter som kommit fram i förundersökningen, även om de inte har någon åtminstone direkt betydelse för avgörandet. Det är väsentligt att man i förundersökningsbeslutet på tillräckligt sätt tar ställning till förhållandena i ett enskilt fall och de omständigheter som kommit fram i det. Betydelsen av motiveringarna till förundersökningsbesluten betonas av att det kan handla om ett avgörande som kan leda till att handläggningen av ett brottmål läggs ned, såsom ett beslut om att begränsa förundersökningen. Motiveringarna ska vara begripliga för en person som känner till förundersökningsförloppet, men även för en sådan person som inte har annan information än det ifrågavarande beslutet om undersökningen. Detta innebär dock inte att man i omfattande grad i besluten ska börja referera allt som kommit fram i undersökningen. Motiveringarna ska fokusera på att granska de omständigheter och förhållanden som är av betydelse för den bestämmelse som tillämpas i beslutet. Dessutom ska man i beslutet på tillräckligt sätt ta ställning till parternas eventuella påståenden eller anspråk.
Till exempel i sådana förundersökningsbeslut där man beslutar sig för att inte genomföra förundersökning på grund av att inget brott begåtts (3 kap. 3 § i förundersökningslagen) är det viktigaste att referera de orsaker utifrån vilka det är möjligt att dra denna slutsats. Förenklat kan det basera sig antingen på att den bevisning som inhämtats om det anmälda brottet inte är tillräcklig eller på att det anmälda händelseförloppet inte uppfyller brottsbeskrivningen av något brott. Å andra sidan ska man i ett förundersökningsbeslut där man avstår från att vida en åtgärd som en part begärt (3 kap. 7 § i förundersökningslagen) ge en motivering om varför parten inte anses ha visat att den begärda åtgärden kan påverka ärendet eller varför åtgärden anses orsaka orimliga kostnader i förhållande till ärendets art. I förundersökningsbesluten ska man inte i omfattande grad ta ställning till sådana påståenden av en part som inte är av juridisk betydelse för beslutet eller som har en väldigt liten sådan betydelse. I så fall är det i allmänhet tillräckligt att kort konstatera varför påståendet är betydelselöst eller varför dess vikt är ringa med tanke på slutresultatet. När åklagaren fattar ett beslut om begränsning av förundersökning (3 kap. 10 § i förundersökningslagen) kan det vara tillräckligt att han eller hon endast hänvisar till de motiveringar som konstaterats i undersökningsledarens framställan och till exempel förordnar att förundersökningen ska läggas ned med stöd av dessa. När man förfar på detta sätt ska de motiveringar som framgår av undersökningsledarens framställan naturligtvis vara tillgängliga för parterna. Åklagaren ska även vid behov precisera motiveringarna.
I laglighetsövervakningspraxis har det dessutom kommit fram fall där beslutets innehåll, det vill säga det slutresultat som avgöraren kommit fram till, är motstridigt med motiveringarna. Utifrån till exempel denna ståndpunkt är motiveringarna ett viktigt redskap för beslutsfattarens egenkontroll, vilket kan bidra till att säkerställa att de rättsnormer som är tillämpliga på beslutet har valts rätt. De olika sätten att avsluta en förundersökning avviker från varandra på betydande sätt till exempel i fråga om grunder, befogenheter och i vilket skede av förundersökningen de kan tillämpas. Inte heller med tanke på detta är det tillräckligt att i motiveringarna eller i innehållet i beslutet hänvisa till exempel till någon förkortning som används i förundersökningsmyndighetens informationssystem. Förkortningar eller fackspråkliga uttryck ska även i övrigt undvikas eller åtminstone ska deras betydelse refereras i samband med att de nämns för första gången, så att motiveringarna är begripliga.
Paragrafens 3 mom. ändras genom att göra vissa språkliga förbättringar i den nuvarande sista meningen. På ett sätt som överensstämmer med den föreslagna bestämmelsen av 1 kap. 9 § 1 mom. i lagen om rättegång i brottmål fogas till momentet en bestämmelse om att om brottet har ett mycket stort antal målsägande, kan beslutet delges dem genom offentlig delgivning med iakttagande av 62 § i förvaltningslagen (434/2003).
I enlighet med 4 § 1 mom. i förvaltningslagen tillämpas den inte på bland annat rättskipning och förundersökning. Det handlar således om en så kallad materiell hänvisning till bestämmelsen om förrättande av offentlig delgivning i förvaltningslagen. Däremot föreskrivs förutsättningarna för att använda offentlig delgivning i brottmål i förundersökningslagen. Ordalydelsen för förutsättningen baserar sig på det som konstaterats i skäl 27 i ingressen till brottsofferdirektivet. Enligt det bör det i undantagsfall, till exempel på grund av ett stort antal brottsoffer i ett ärende, vara möjligt att lämna information via pressen, den behöriga myndighetens officiella webbplats eller någon liknande kommunikationskanal.
Det föreslås inte att det exakta antalet målsäganden preciseras i lagen, utan det ska bedömas i enskilda tillämpningssituationer. På så sätt bibehålls den behövliga flexibiliteten i regleringen. Det är dock inte tillräckligt att de är 30, så som föreskrivits i 55 § i förvaltningslagen. I bedömningen ska man bland annat beakta möjligheterna att använda till exempel elektronisk delgivning för varje kända målsägande. Dessutom är det möjligt att rikta uppmärksamhet på brottets art, de skador som målsäganden drabbats av samt den publicitet som brottmålet fått. Däremot är målsägandenas nåbarhet i sig inte någon grund för att använda offentlig delgivning, utan det avgörande är deras antal. På det sätt som avses i bestämmelsen har brottet ett väldigt stort antal målsäganden, om de uppgår till flera hundra eller tusental. Åtminstone 200 målsäganden kan anses vara en väldigt stor mängd. Offentlig delgivning kan användas även då alla målsägandens identitet inte är känd, men det dock på motiverade grunder kan bedömas att de uppgår till en väldigt stor mängd.
Utöver offentlig delgivning kan dessutom ett förundersökningsbeslut i enlighet med 3 mom. delges till sådana målsäganden vars kontaktinformation innehas av förundersökningsmyndigheten. Alternativt är det möjligt att till exempel meddela innehållet i den offentliga delgivningen eller en länk till den. Detta kan vara motiverat då en stor del av de kända målsägandena har meddelat en elektronisk kontaktinformation. Användning av ett annat delgivningssätt är dock kompletterande och baserar sig på principen om myndighetsbetjäning, varför den egentliga delgivningen sker med offentlig delgivning då förutsättningarna för offentlig delgivning är uppfyllda och då sådan används.
Offentlig delgivning innebär att förundersökningsbeslutet är framlagt för påseende i en viss tid hos förundersökningsmyndigheten. Dessutom ska information om att den framlagts för påseende ges i ett allmänt datanät på förundersökningsmyndighetens webbplats och vid behov i en tidning ur vilken mottagaren kan antas bäst få information om saken. I praktiken blir ett sådant delgivningssätt tillämpligt till exempel om brottet begåtts via ett datanät eller om det har ett avsevärt stort antal målsäganden. Däremot är det inte möjligt att delge ett förundersökningsbeslut till en brottsmisstänkt med offentlig delgivning.
7 §.Information om förundersökning. I paragrafens 2 mom. föreskrivs förutsättningarna för att namnet på eller bilden av en person får lämnas ut till offentligheten. Till bestämmelsen fogas en möjlighet att lämna ut personens namn till offentligheten, om personen själv har lämnat ut det till offentligheten eller samtyckt till att det görs.
I synnerhet den i 1 mom. i paragrafen uttryckta tanken om att ingen utan fog blir misstänkt och att ingen i onödan orsakas skada eller olägenhet påverkar regleringen kring information om förundersökningen i bakgrunden. Den elektroniska informationsförmedlingen är dock allt snabbare och uppgifter som gäller brottsmisstankar, såväl riktiga som falska, förmedlas till exempel via sociala medier.
Europadomstolen har i sin avgörandepraxis om oskuldspresumtionen betonat att man från varandra ska avskilja å ena sidan utlåtanden enligt vilka någon endast misstänks för ett brott och å andra sidan utlåtanden som getts före en lagakraftvunnen dom, i vilka någon anses vara skyldig till brott. Uttryckligen de sist nämnda kränker oskuldspresumtionen, medan de först nämnda har ansetts vara tillåtna i vissa olika situationer. Vid information om förundersökningen ska man iaktta accentuerad finkänslighet och även ordvalen är av betydelse. Informationen får inte ge någon förutfattad mening eller förhandsinställning om personens skuld. Det är dock en annan sak att ge information om brottsundersökningen och å andra sidan påstå eller insinuera att någon gjort sig skyldig till ett brott.
I synnerhet i en situation där en person själv gett information om sin ställning i förundersökningen i offentligheten eller övrigt samtyckt till att den uttrycks, ska förundersökningsmyndigheten ha en möjlighet att bekräfta denna information. I så fall uppkommer inte någon onödig uppfattning om att förundersökningsmyndigheten hemlighåller ärendet. En part kan ge sitt namn till offentligheten till exempel i form av ett meddelande eller en intervju. Å andra sidan är det viktigt att informationen inte bekräftas i oklara situationer, eftersom en sådan möjlighet i annat fall kan användas för så kallat fiskande efter upplysningar. I en oklar situation ska förundersökningsmyndigheten säkerställa att parten själv har gett information om sin ställning som part till offentligheten eller fråga om samtycke till detta av parten. Förfrågan ska vara neutral i den mån att personen inte upplever att förundersökningsmyndigheten utövar påtryckning för att han eller hon ska samtycka till informationen. I informationen ska man i övrigt iaktta de principer som framgår av paragrafens 1 mom. och informationen ska i ljuset av dessa vara objektivt motiverad och den ska inte främja till exempel en strävan efter publicitet av personen. Informationen ska dessutom vara öppen på så sätt att personen inte kan begränsa informationen till exempel till sin ställning som målsägande, om han eller hon samtidigt misstänks för ett brott. I bedömningen av behovet av att röja en persons namn ska man fortfarande beakta de förundersökningsprinciper som föreskrivs i 4 kap. i lagen samt sekretessaspekterna.
7.2
Lagen om rättegång i brottmål
1 kap. Om åtalsrätt och åtalsprövning
6 a §. Paragrafen innehåller bestämmelser om beslut om åtalseftergift. Enligt dess 2 mom. ska ett beslut om åtalseftergift motiveras. Av motiveringen ska framgå de omständigheter och bevis samt den bevisvärdering och rättsliga slutledning på vilka beslutet grundar sig.
Momentet ändras på ett sätt som motsvarar förslaget ovan avseende 11 kap. 1 § 2 mom. 4 punkten i förundersökningslagen på så sätt att av motiveringen ska på det sätt som ärendets art och omfattning förutsätter framgå de omständigheter och bevis samt den bevisvärdering och rättsliga slutledning på vilka beslutet grundar sig. Syftet med förslaget är att lindra på motiveringspraxis avseende besluten om åtalseftergift och undvika onödigt omfattande motiveringar. I praktiken är det till exempel i ett beslut om åtalseftergift som görs med stöd av obetydlighetsgrunden eller orimlighetsgrunden inte behövligt att beskriva bevisvärderingen på samma sätt som då beslutet baserar sig på att sannolika skäl inte föreligger till stöd för brottsmisstanken. Inte heller i den sist nämnda situationen är det behövligt att referera avgörandet till andra delar än till dem som är av betydelse för avgörandet. Motiveringarna till förslaget motsvarar i övrigt vad som föreslagits i fråga om ovan nämnda bestämmelse i förundersökningslagen.
9 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om delgivning av ett beslut om åtalseftergift. Till dess 1 mom. fogas en möjlighet att delge ett beslut om åtalseftergift till ett mycket stort antal målsägande genom offentlig delgivning med iakttagande av 62 § i förvaltningslagen (434/2003). Motiveringarna till förslaget motsvarar vad som föreslagits i fråga om förslaget om ändring av 11 kap. 1 § 4 mom. i förundersökningslagen. I momentet görs även en liten språklig korrigering.
Det föreslås att regleringen placeras i 1 mom. på grund av hänvisningsbestämmelsen i 3 kap. 9 § 1 mom. i lagen. Således kan även ett meddelande om att åklagaren inte åtar sig att föra talan om målsägandens privaträttsliga anspråk delges genom offentlig delgivning utifrån samma förutsättningar som för ett beslut om åtalseftergift.
Vid prövningen av användningen av offentlig delgivning i fråga om beslut om åtalseftergift kan det med stöd av hänvisningsbestämmelsen bli behövligt att bedöma även delgivningssätten enligt 11 kap. i rättegångsbalken, i sista hand till exempel mellanhandsdelgivning eller kungörelse, som det är möjligt att tillgripa om det svårt att nå målsägandena.
14 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om målsägandenas sekundära åtalsrätt i situationer där myndigheterna har beslutat om åtgärdseftergift. I stället för tidigare hävda 2 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken bestämmelserna i 1 mom. tillämpas också på förundersökningsmyndighetens beslut att inte registrera en anmälan om brott.
Eftersom det att en anmälan om brott inte registreras med stöd av föreslagna 3 kap. 1 § 2 mom. i förundersökningslagen i sak innebär en åtgärdseftergift är det motiverat att målsäganden även utifrån ett sådant beslut får möjlighet att utöva sin sekundära åtalsrätt.
3 kap. Om privaträttsligt anspråk
9 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om åklagarens skyldighet att i samband med ett åtalsärende som åklagaren anhängiggjort föra talan om målsägandens privaträttsliga anspråk som baserar sig på brottet. Paragrafens 1 mom. ändras genom att till den foga en mening, enligt vilken åklagaren redan under förundersökningen får träffa ett avgörande om att föra talan om ett privaträttsligt anspråk.
De bedömningsgrunder som framgår av bestämmelsen ändras inte genom förslaget. I praktiken är det dock möjligt att åklagaren redan under förundersökningen kan bedöma om det är möjligt att föra talan om ett privaträttsligt anspråk utan väsentlig olägenhet eller om anspråket är uppenbart ogrundat. Bedömningsgrunderna har granskats i riksåklagarens anvisning RÅ:2006:3. Till exempel i synnerligen omfattande brottmål kan det stora antalet målsäganden leda till att åklagaren inte kan åta sig att föra talan om ersättningsanspråk utan väsentlig olägenhet. I så fall är det på motsvarande sätt onödigt att utreda privaträttsliga anspråk i förundersökningen, eftersom de utreds med tanke på åklagarens beslutsfattande. Förslaget gäller ovan föreslagna ändring av 1 kap. 2 § i förundersökningslagen.
Om åklagaren inte åtar sig att föra talan om målsägandens privaträttsliga anspråk, ska åklagaren meddela målsäganden detta med iakttagande av 1 kap. 9 § 1 mom. i lagen om rättegång i brottmål. I enlighet med ovan föreslagna ändring av denna bestämmelse kan underrättelsen även delges som offentlig delgivning. Regleringen avviker en aning från förundersökningslagens 11 kap. 1 § 3 mom., som gäller delgivning av förundersökningsbeslut. Det föreslås dock inte att regleringen i lagen om rättegång i brottmål ändras till andra delar, varför förfarandet för delgivning inte beror på om avgörandet görs redan under förundersökningen eller först därefter. Det finns inte något behov av att fatta ett separat beslut, men enligt ovan nämnda anvisning av riksåklagaren ska meddelandet innehålla en motivering till varför åklagaren inte kunnat åta sig att föra talan om anspråket. Motiveringen kan vara kort, men sådan att målsäganden kan förstå grunderna för åklagarens förfarande.
10 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om domstolens skyldighet att bereda tillfälle att framföra ett privaträttsligt anspråk som beror på ett brott. Enligt paragrafens 2 mom. kan domstolen även per telefon eller med hjälp av någon annan lämplig dataförmedling uppmana målsäganden eller någon annan som har rätt att framställa privaträttsliga anspråk i saken att inom en viss tid framställa sina anspråk och grunderna för anspråken till domstolen. Till bestämmelsen fogas en möjlighet att delge uppmaningen med offentlig delgivning med iakttagande av 62 § i förvaltningslagen, om antalet personer som en uppmaning gäller är mycket stort. Vid användning av offentlig delgivning tillämpas det förfarande och de säkerhetsgarantier som i övrigt framgår av momentet. På det sätt som redan nu föreskrivs i momentet tillämpas inte heller i dessa situationer något hot om att inte undersöka anspråk. Motiveringarna till förslaget motsvarar vad som föreslagits i fråga om förslaget om ändring av 11 kap. 1 § 3 mom. i förundersökningslagen.
5 kap. Om väckande av åtal
3 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om krav på innehållet i stämningsansökan. Till dess 1 mom. fogas en ny 6 a punkt, enligt vilken man i stämningsansökan ska uppge åklagarens motiverade synpunkt om huruvida målet lämpar sig för behandling utan att huvudförhandling hålls eller trots svarandens utevaro samt förslag på arten av och den maximala storleken på straffet.
Den föreslagna bestämmelsen gäller bedömningen av förutsättningarna för skriftligt förfarande och utevarohandläggning och de ändringsförslag som gäller dessa. För närvarande har förutsättningarna för användning av dessa förenklade förfaranden föreskrivits utan att precisera vilken aktör som ska bedöma om de är uppfyllda. Detta leder till att domstolen före huvudförhandlingen ska sätta sig in i förundersökningsmaterialet och bedöma till exempel om det med sett till det utredda läget i ärendet även bedömt som helhet är onödigt att hålla en huvudförhandling eller om svarandens närvaro behövs för att utreda ärendet. En sådan bedömning passar inte problemfritt in med domstolens roll, såsom opartiskheten. Dessutom blir förundersökningsprotokollet i allmänhet rättegångsmaterial endast till den del som det hänvisas till det.
Å andra sidan bildas för åklagaren i samband med åtalsprövningen en väsentligt bättre uppfattning om den bevisning som samlats i ärendet och om det lämpliga förfarandet för att behandla brottmålet. För att trygga en behandling utan dröjsmål ska man i första hand sträva efter att styra ett ärende till skriftligt förfarande eller i andra hand till utevarohandläggning, om förutsättningarna för dessa är uppfyllda. För att göra straffprocessen smidigare är det motiverat att åklagaren i samband med stämningsansökan framför en motiverad synpunkt på huruvida förutsättningarna för dessa förenklade förfarandeformer är uppfyllda. Ett sådant arrangemang är förenligt med den ackusatoriska principen och lämpar sig för egen del för att säkerställa att ärendet inte tas upp för behandling i ett onödigt omfattande förfarande.
Grunderna för att använda någondera av dessa förfarandeformer som inte är lika tunga som huvudförhandlingen kan läggas fram kortfattat, till exempel genom att hänvisa till de tillämpliga bestämmelserna. Utifrån stämningsansökan är det även i övrigt möjligt att dra slutsatser om vissa förutsättningar, såsom det maximistraff som föreskrivits för gärningen. I stämningsansökan ska man utöver dessa även redogöra för till exempel den gärning som svaranden erkänt i förundersökningen i ett ärende som föreslås för skriftligt förfarande och att svaranden avser samtycka till skriftligt förfarande. Likaså ska man redogöra för att en eventuell målsägande i brottet i förundersökningen meddelat att han eller hon inte har några anspråk i ärendet eller samtyckt till att ärendet behandlas i skriftligt förfarande.
Åklagaren ska dessutom meddela sitt straffyrkande med tanke på såväl skriftligt förfarande som utevarohandläggning med en precision som omfattar straffslaget och maximilängden. För närvarande ska svaranden i skriftligt förfarande underrättas om åklagarens ställningstagande till påföljden på detta sätt. Även vid utevarohandläggning är det med tanke på svarandens rättsskydd motiverat att få information om hurudant straff som kan dömas ut för svaranden i det enskilda ärendet, vilket är exaktare än det maximistraff som kan dömas ut enligt lagen. På så sätt blir svaranden bättre medveten om följderna av hans eller hennes utevaro.
Inte ens ett motiverat ställningstagande av åklagaren om sättet för att behandla ärendet eller det straff som ska dömas ut i det är bindande för domstolen, men dess syfte är att effektivare styra ärenden för att behandlas i skriftligt förfarande eller utevarohandläggning. Förslaget anknyter till förslagen nedan om dessa förfarandeformer, vars syfte är att öka deras användning och göra dem smidigare. Om domstolen anser att ett straff som antingen i fråga om art eller längd är strängare än vad som lagts fram i åklagarens ställningstagande till påföljderna, ska svaranden så som för närvarande beredas tillfälle att bli hörd. Detta kan dock ordnas även skriftligt.
8 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om delgivning av stämning. Till den fogas ett nytt 4 mom., enligt vilket en stämningsman av särskilda skäl får verkställa stämning genom att muntligen meddela de omständigheter i fråga om stämningen som avses i 9 § 1 mom. och i övrigt med iakttagande av 3 mom. i denna paragraf om tillställande av annat material. En förutsättning är dessutom att det är lämpligt med hänsyn till handlingarnas omfattning och art och att mottagaren tveklöst får del av handlingarna och förstår innebörden av delgivningen.
På det sätt som konstaterats ovan i de allmänna motiveringarna (avsnitt 2.2.1) redogör ordalydelsen i paragrafens 3 mom. inte för det syfte som konstaterats i förarbetena om att så kallad stämning då svaranden påträffas av en händelse är avsedd som en befogenhet för polisen. För att effektivisera stämningsmännens arbete föreslås att de även har möjlighet till ett sådant delgivningssätt. Det föreslagna delgivningsförfarandet lyckas i praktiken främst då en stämningsman av en händelse påträffar svaranden och kan få behövliga uppgifter om stämningen och stämningsansökan till exempel från den jourhavande stämningsmannen. Eftersom sådana situationer kan vara väldigt överraskande och handlingarna inte är tillgängliga, utfärdas bestämmelser om en möjlighet att ge svaranden information även om innehållet i stämningen muntligen. Det förfarande som ska iakttas vid stämning motsvarar i övrigt vad som föreskrivs i 3 mom. i denna paragraf. Således ska även stämningen sändas till svaranden på samma sätt som övriga handlingar i efterskott eller så ska man meddela från vilken domstols kansli materialet är tillgängligt, om svaranden inte har någon postadress.
Stämningen är en synnerligen betydelsefull handling med tanke på svarandens rättsskydd. På grund av detta förutsätter delgivning på samma sätt som 11 kap. 3 b § i rättegångsbalken om telefondelgivning därtill att stämning då svaranden påträffas av en händelse är ett lämpligt sätt att förfara med hänsyn till handlingens omfattning och art och att mottagaren får del av handlingen och förstår delgivningens innebörd. Naturligtvis finns det framöver inget som hindrar stämningsmannen från att till exempel göra en förfrågan om den stämdes kontaktinformation eller från att komma överens om att delgivningen verkställs på en viss plats som en stämningsmannadelgivning. I synnerhet i situationer där avstånden är längre är det föreslagna sättet att förfara dock en lämplig komplettering till de tillgängliga delgivningssätten. Genom den föreslagna regleringen utvidgas inte stämningsmännens befogenheter på annat sätt, till exempel i riktning mot polisbefogenheter.
5 a kap. Om avgörande av mål utan huvudförhandling
1 §. Paragrafens 1 mom. innehåller bestämmelser om förutsättningarna för skriftligt förfarande. De ändras på två sätt. För det första utvidgas tillämpningsområdet genom att höja förutsättningen om maximistraffet för de brott som lämpar sig för förfarandet (1 punkten) på så sätt att det i skriftligt förfarande är möjligt att avgöra åtal om en gärning för vilket det strängaste föreskrivna straffet är högst fyra år.
En sådan ändring innebär att allvarligare brott än för närvarande börjar omfattas av skriftligt förfarande såsom grov hets mot folkgrupp (strafflagens 11 kap. 10 a §), röjande av statshemlighet (12 kap. 7 §), våldsamt motstånd mot tjänsteman (16 kap. 1 §), grovt givande av muta (16 kap. 14 §), grovt djurskyddsbrott (17 kap. 14 a §), sexuellt övergrepp (20 kap. 5 §), förberedelse till grovt brott mot liv eller hälsa (21 kap. 6 a §), grovt frihetsberövande (25 kap. 2 §), grov stöld (28 kap. 2 §), grov förskingring (28 kap. 5 §), grov bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel (28 kap. 9 b §), grovt skattebedrägeri (29 kap. 2 §), grovt bokföringsbrott (30 kap. 9 a §), grov utpressning (31 kap. 4 §), grovt häleri (32 kap. 2 §), grov förfalskning (33 kap. 2 §), grov skadegörelse (35 kap. 2 §), grovt bedrägeri (36 kap. 2 §), grov oredlighet som gäldenär (39 kap. 1 a §), grovt gäldenärsbedrägeri (39 kap. 3 §), grovt skjutvapenbrott (41 kap. 2 §), grovt dopningsbrott (44 kap. 7 §), grovt naturskyddsbrott (48 kap. 5 a §) och grovt missbruk av insiderinformation (51 kap. 2 §).
På grund av dessa brotts komplexitet står det klart att till exempel förutsättningen om att det är onödigt att hålla huvudförhandling i förhållande till ärendets utredda tillstånd inte nödvändigtvis uppfylls i det enskilda fallet. Det skriftliga förfarandets lämplighet ska prövas mer omsorgsfullt än tidigare i de allvarliga brott till vilka tillämpningsområdet utvidgas. Tillämpligheten fastställs inte heller för närvarande enkom utifrån maximistraffet. Dessutom begränsas förfarandets lämplighet fortfarande av det maximistraff som konkret kan dömas ut i det, vilket även föreslås att höjas. Således blir det i praktiken aktuellt med ärenden som i sitt slag är relativt lindriga, men tillämpningsområdet för det skriftliga förfarandet utvidgas dock avsevärt. Till exempel i fråga om våldsamt motstånd mot tjänsteman och grov skadegörelse har man enligt statistiken under de senaste åren i snitt dömt ut klart lägre straff än det nu föreslagna fängelsestraffet på ett år.
För det andra ändras förutsättningarna i anknytning till svarandens erkännande och samtycke (2 punkten). Det föreskrivs att skriftligt förfarande är möjligt om svaranden erkänt den gärning som beskrivits i åklagarens åtal och meddelat att han eller hon avser samtycka till att ärendet behandlas i skriftligt förfarande och å andra sidan inte inom utsatt tid krävt att huvudförhandling hålls i ärendet.
För närvarande är förutsättningen att svaranden erkänner den gärning som beskrivits i åklagarens åtal och genom ett uttryckligt meddelande som han eller hon ger till tingsrätten avstår från sin rätt till muntlig behandling och samtycker till att ärendet avgörs i skriftligt förfarande. I de ursprungliga förarbetena till bestämmelsen har det konstaterats att skriftligt förfarande inte handlar om ett förfarande som baserar sig på passivitet av den åtalade. Med beaktande av föreskrifterna i människorättskonventionen och mer allmänt tanken om en rättvis rättegång i den första domstolsinstansen, krävs medverkan, det vill säga ett uttryckligt samtycke, av den åtalade för att använda skriftligt förfarande. Det primära användningsområdet för förfarandet är gärningar som erkänts redan i förundersökningen (RP 271/2004 rd, s. 23).
Enligt 1 kap. 2 § 1 mom. 4 punkten i förundersökningslagen utreds i förundersökningen bland annat om den misstänkte ämnar samtycka till att målet i tingsrätten behandlas i ett skriftligt förfarande enligt 5 a kap. i lagen om rättegång i brottmål. Därtill kan en misstänkt erkänna gärningen redan i förundersökningen. Således kan förutsättningarna för att använda skriftligt förfarande i sak stå klara redan före domstolsbehandlingen. Det finns dock inte något hinder för att en misstänkt under åtalsprövningen eller svaranden i ett svar eller i en skriftlig utsaga till tingsrätten erkänner en gärning som han eller hon tidigare bestridit och meddelar att han eller hon samtycker till skriftligt förfarande, varvid en eventuellt redan planerad huvudförhandling kan ställas in och ärendet kan avgöras i skriftligt förfarande.
Ett åtal som behandlas i skriftligt förfarande ska även framöver gälla en sådan gärning som svaranden har erkänt i förundersökningen eller därefter. Ett erkännande innebär att svaranden meddelat att de omständigheter som nämnts i gärningsbeskrivningen i åtalet stämmer. Det står klart att svaranden inte i förväg kan medge gärningsbeskrivningen i åtalet, eftersom en sådan inte är tillgänglig under förundersökningen. I praktiken förutsätter det nu föreslagna förfarandet att åklagaren i det skriftliga förfarandet formulerar åtalet så att det överensstämmer med de faktiska omständigheter som medgetts i förundersökningen. På samma gång ska åklagaren åberopa det erkännande av svaranden som antecknats i förundersökningsprotokollet och som på så sätt blir rättegångsmaterial i enlighet med 5 a kap. 7 § i lagen om rättegång i brottmål. Det är motiverat att göra åberopandet i stämningsansökan på samma gång som åklagaren lägger fram sin motiverade synpunkt på om ärendet är lämpligt för att behandlas utan att huvudförhandling hålls. Om åklagaren däremot anser att det är motiverat att åtala svaranden för annat eller för mer än vad han eller hon medgett i förundersökningen, är skriftligt förfarande inte tillämpligt. Å andra sidan är det möjligt att använda även åklagarstämningar på så sätt att svaranden direkt efter att förundersökningen färdigställts delges åtalet och gärningsbeskrivningen i det.
Åklagaren ska beskriva den påstådda gärningen som ett historiskt händelseförlopp så att det är möjligt att bedöma om gärningen uppfyller brottsbeskrivningen av något brott. Gärningsbeskrivningen ska motsvara erkännandet till alla väsentliga delar, vilka beroende på den tillämpliga straffbestämmelsen kan vara till exempel gärningens följder, gärningsmannens avsikt, uppsåt eller vållande (se RP 82/1995 rd, s. 61). Detta innebär dock inte att gärningsbeskrivningen ordagrant ska motsvara svarandens utsaga i förundersökningen. Om betydelsefulla oklarheter är förknippade med erkännandets omfattning, är det möjligt att bereda svaranden tillfälle att avge ett yttrande enligt 5 a kap. 3 § i lagen om rättegång i brottmål. Å andra sidan kan till exempel en preciserad begäran om en avslutande utsaga även i jämförelsevis små brottmål vara tillämplig för att säkerställa att svarandens erkännande täcker åklagarens hela gärningsbeskrivning.
I tillämpningspraxis har det konstaterats att svarandena inte nödvändigtvis alls returnerar den blankett som sänds med stämningen till domstolen, i vilken de på nytt får en fråga om erkännandet och samtycket till skriftligt förfarande. Utifrån sådan passivitet är det dock inte möjligt att direkt dra någon slutsats om att svaranden motsätter sig skriftligt förfarande. Det är sannolikare att svaranden i de flesta fallen inte är intresserad av behandlingen av det egna ärendet eller han eller hon inte förstår varför ärendet fortfarande utreds då han eller hon redan i förundersökningen meddelat att han eller hon samtycker till skriftligt förfarande. I allmänhet överförs ett ärende där blanketten inte returneras till utevarohandläggning. Utifrån de uppgifter som fåtts från Domstolsverket avgörs den klart största delen av dessa ärenden till slut utan att svaranden är närvarande. Med tanke på svarandens rättsskydd verkar ett sådant förfarande inte på avgörande sätt avvika från det nuvarande förslaget på något annat sätt än i fråga om ordnandet av huvudförhandling och de resurser som binds till det.
Europadomstolen har på vedertaget sätt ansett att det i allmänhet är möjligt att avstå från de delfaktorer som hänför sig till kravet på en rättvis rättegång på giltigt sätt, så länge som detta sker tillräckligt entydigt och med medvetenhet om följden av viljeyttringen, utan att avståendet är motstridigt med något viktigt offentligt intresse (se till exempel stora sektionens domar Sejdovic mot Italien, 1.3.2006, punkterna 86 och 87, samt Dvorski mot Kroatien, 20.10.2015, punkterna 100 och 101). Å andra sidan kan en viljeyttring ges även i tysthet och personen ska beakta den lagstiftning som tillämpas på hans eller hennes ärende. Till exempel i ett äldre fall som gäller Sverige ansågs överklaganden ha avstått för sin rätt till huvudförhandling i hovrätten, då en sådan enligt den nationella lagen inte varit nödvändig att hålla och överklaganden inte uttryckligen hade begärt en sådan (Håkansson och Sturesson mot Sverige, 21.2.1990, punkterna 66 och 67).
I den föreslagna modellen har svaranden möjlighet, om han eller hon så vill, att aktivera sig att motsätta sig skriftligt förfarande i enlighet med föreslagna 2 §. I bedömningen av de slutsatser som kan dras av att svaranden är passiv ska man även beakta att svaranden i och med lagändring 423/2018 i samband med delgivningen av stämning ska ges information om arten av och maximilängden på det straff som åklagaren framställt. Dessutom innebär den föreslagna ändringen av 5 kap. 3 § att svaranden från stämningsansökan får information om åklagarens motiverade syn på om ärendet lämpar sig för att handläggas utan att hålla huvudförhandling. På grund av dessa orsaker blir svaranden medveten om följderna av att han eller hon eventuellt är passiv med sådan exakthet att passivitet kan anses vara ett entydigt avstående från rätten till en muntlig förhandling.
Dessutom ska man i förundersökningen redan för närvarande rikta uppmärksamhet på den misstänktes personliga förhållanden, som ger skäl att misstänka att han eller hon inte har förmåga att förstå underrättelserna om sin ställning och följderna av de olika förfarandealternativen, såsom brister i språkkunskapen eller den kognitiva kapaciteten. I enlighet med bestämmelserna i förundersökningslagen och lagen om rättegång i brottmål ska den misstänkte förordnas en försvarare å tjänstens vägnar, om han eller hon inte förmår försvara sig själv. Den föreslagna modellens konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna med tanke på en rättvis rättegång granskas även nedan i avsnitt 12.5.3.
Enligt paragrafens 2 mom. kan i skriftligt förfarande inte dömas ut strängare straff än fängelse i nio månader. Bestämmelsen ändras så att högst ett års fängelse kan dömas ut i förfarandet. Även denna förutsättning begränsar i praktiken att de grövsta brotten prövas i skriftligt förfarande. På samma gång säkerställer detta, i form av ett hot om ett strängt straff, att man i förfarandet inte behandlar ärenden som är förknippade med ett vägande offentligt intresse. Å andra sidan är det redan för närvarande möjligt i ärenden som avgörs i skriftligt förfarande att enligt domstolens prövning i straffmätningen beakta att svaranden genom att erkänna gärningen främjar utredningen av sitt brott. Maximistraffet är det samma som föreslås nedan som maximistraff vid utevarohandläggning. Så som tidigare, ska domstolen noggrant pröva om ett brottmål kan utredas på tillfredsställande sätt trots svarandens utevaro. Ju stängare straff det handlar om, desto mer betonas domstolarnas prövningsskyldighet.
2 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om inledande av skriftligt förfarande. I dess 1 mom. föreskrivs att om förundersökningen eller andra omständigheter ger anledning att anta att det finns förutsättningar för skriftligt förfarande, ska svaranden i samband med delgivningen av stämningen, stämningsansökan och ett sådant anspråk som avses i 3 kap. 10 § uppmanas att skriftligen inom 14 dagar från delgivningen meddela tingsrätten om svaranden medger den gärning som beskrivs i åtalet och om han eller hon avstår från sin rätt till muntlig förhandling och samtycker till att ärendet avgörs i skriftligt förfarande. Svaranden ska samtidigt upplysas om arten av och den maximala omfattningen av det straff som åklagaren föreslår. Svaranden ska även upplysas om vad samtycket innebär för behandlingen av målet.
Det föreslås att momentet ändras så att om det finns anledning att anta att det finns förutsättningar för skriftligt förfarande, uppmanas svaranden att skriftligen inom 14 dagar från delgivningen meddela tingsrätten om svaranden yrkar på att huvudförhandling hålls i målet. Dessutom ändras den sista meningen i momentet på så sätt att svaranden ska upplysas om vad yrkandet på att huvudförhandling hålls innebär för behandlingen av målet.
Förslaget anknyter till den ändring som föreslås ovan i fråga om 1 §. När en misstänkt erkänt gärningen och meddelat att han eller hon ämnar samtycka till skriftligt förfarande, vilket i allmänhet sker redan i förundersökningen, är det i enlighet med den föreslagna regleringen möjligt att förmoda att svaranden fortfarande är av samma åsikt då ärendet handläggs i domstol. Ett samtycke som målsäganden gett i förundersökningen är redan nu bindande enligt 1 mom. 4 punkten i paragrafen, det vill säga att det inte är behövligt att upprepa det till domstolen. Med samtycke jämställs ett meddelande som getts i förundersökningen om att målsäganden inte har några krav i ärendet. Med tanke på jämlik behandlingen av parterna är det motiverat att ge större vikt åt svarandens utsaga i förundersökningen.
Innan åtal väcks känner svaranden dock inte till hur åklagaren avser bedöma gärningen juridiskt, det vill säga för vilket brott svaranden kommer att åtalas. Svaranden kan dock fortfarande slutligt bedöma sitt samtycke och om han eller hon medger åtalet, först efter att åtalet väckts och är känt av honom eller henne (RP 271/2004 rd, s. 42). På grund av detta görs en förfrågan om den misstänktes avsikt att samtycka till förfarandet fortfarande i förundersökningen. Det egentliga samtycket ges till domstolen, men det kan enligt den föreslagna regleringen ges tyst, det vill säga på så sätt att svaranden inte motsätter sig skriftligt förfarande genom att kräva att huvudförhandling hålls. Till denna del ändras inte momentet, varför svaranden fortfarande ska ges information om arten av det straff som åklagaren framställer och om samtyckets betydelse i behandlingen av ärendet. På så sätt säkerställs att svaranden blir medveten om följderna av sin passivitet.
Det finns dock inte heller framöver något hinder för det förfarande som redan för närvarande används i vissa tingsrätter, i vilket stämningen till skriftligt förfarande innehåller en sekundär stämning till huvudförhandling för det fallet att svaranden inte samtycker till skriftligt förfarande trots sitt tidigare meddelande. I praktiken överförs det ärende som avsetts att handläggas i skriftligt förfarande ofta till utevarohandläggning. I varje fall är skriftligt förfarande även enligt den nuvarande formuleringen i bestämmelsen den handläggningsform som i princip används för ett ärende, om förutsättningarna för det är uppfyllda. Ett ärende som lämpar sig för skriftligt förfarande ska med andra ord inte överföras direkt till huvudförhandling utan lagstadgad grund.
Om åklagaren och domstolen anser att även de andra förutsättningarna för skriftligt förfarande är uppfyllda, delges svaranden en stämning, som bland annat innehåller information om att svaranden inom den utsatta tid på 14 dagar som för närvarande föreskrivs för ett samtycke ska begära att huvudförhandling hålls, om han eller hon vill återkalla sitt samtycke till skriftligt förfarande. Med andra ord förutsätter det föreslagna arrangemanget inte längre aktivitet av svaranden i domstolsskedet för att för en andra gång bekräfta att förutsättningarna för skriftligt förfarande föreligger, men svaranden har rätt att om han eller hon så vill aktivt motsätta sig skriftligt förfarande. Svaranden ska även ges information om betydelsen av kravet på att hålla huvudförhandling i behandlingen av ärendet. Ifall svaranden förblir passiv, ska han eller hon genom sin tysta viljeyttring entydigt anses ha avstått från sin rätt till en muntlig huvudförhandling.
Delgivningen av stämningen och kraven på dess innehåll säkerställer att svaranden kan bilda sin ståndpunkt medveten om följderna av sitt förfarande, vilket enligt Europadomstolens avgörandepraxis är en förutsättning för tyst avstående från rättigheter. Dessutom refereras betydelsen av skriftligt förfarande redan i förundersökningen till den misstänkte, då han eller hon får en förfrågan om ett preliminärt samtycke. Med tanke på svarandens rättsskydd är det därtill anmärkningsvärt att han eller hon även i det skriftliga förfarandet bibehåller sin rätt att ge ett skriftligt svar och en möjlighet att begära en möjlighet att avge en muntlig utsaga i enlighet med 3 § i kapitlet. Dessutom bibehåller domstolen den i 3 mom. i paragrafen föreskrivna sistahandsmöjligheten att överföra ärendet till huvudförhandling, om det finns skäl till det.
De empiriska vetenskapliga rönen är i fråga om skriftligt förfarande inte helt nya, men i utredningen av Rättspolitiska forskningsinstitutet från år 2010 (de Godzinsky, Virve-Maria: Skriftligt förfarande i brottmål. Rättspolitiska forskningsinstitutets forskningsdelgivningar 102) gav svaranden inte någon utsaga överhuvudtaget i ärendet i över 70 procent av fallen. Omkring 25 procent av svarandena hade avgett en skriftlig utsaga till domstolen. I största delen (över 80 procent) av dessa utsagor hade man motiverat varför ett körkort behövs, vilket inte längre är av betydelse för domstolsbehandlingen, eftersom polisen förordnar körförbud enligt den nuvarande körkortslagen. I ärenden som gällde undersökningsmaterialet förekom muntliga höranden inte överhuvudtaget.
Paragrafens 3 mom. innehåller bestämmelser om avgörande av ett ärende i skriftligt förfarande, om de föreskrivna förutsättningarna föreligger, såvida det inte finns skäl att överföra målet till huvudförhandling. På grund av de ändringar som gäller sättet att ge ett samtycke ändras bestämmelsen på så sätt att förutsättningen för att använda skriftligt förfarande inte längre är att ett uttryckligt meddelande om detta överlämnas, utan att svaranden inte inom den utsatta tiden lämnar in något i 1 mom. avsett krav till tingsrätten. Motiveringarna motsvarar vad som konstaterats ovan i fråga om 1 mom.
Därtill fogas till momentets slut en mening, enligt vilken ärendet ska behandlas i ett så ändamålsenligt förfarande som möjligt. Bestämmelsen är av principiell karaktär och uttrycker det mål för som är förenligt redan med det nuvarande rättsläget om att man vid bedömningen av det lämpliga sättet att behandla ärendet och i överföringen från skriftligt förfarande till huvudförhandling ska beakta ändamålsenligheten för den valda förfarandeformen. Förslaget har en koppling till förslaget om att ändra 5 kap. 3 § 1 mom. i lagen om rättegång i brottmål ovan, enligt vilket åklagaren i stämningsansökan ska ge en motiverad ståndpunkt om ärendets lämplighet för att behandlas i skriftligt förfarande eller utevarohandläggning. Genom bestämmelsen begränsas eller försämras inte betydelsen av det grundlagstryggade kravet på en rättvis rättegång.
I enlighet med den etablerade definitionen omfattar ändamålsenlighet målen om en säker, snabb och kostnadseffektiv rättegång. Även om målet om en säker rättegång på befogade grunder har företrädet bland dessa, är även förfarandets snabbhet och förmånlighet av betydelse till exempel med tanke på en rättvis rättegång, trovärdigheten i den straffrättsliga rättskipningen och en effektiv användning av resurserna. Ändamålsenlighet är ett av de centrala målen i lagen om rättegången i brottmål (se till exempel RP 82/1995 rd, s. 16, 42 och 55). Behandling av ett ärende på ett maximalt säkert, snabbt och förmånligt sätt spar på resurser och friger resurser för att användas för ärenden som kräver en mer utförlig behandling och säkerställer således att kravet på en rättvis rättegång fullgörs i mer omfattande grad än i ett enskilt ärende. Bestämmelsen är inte förknippad med sanktioner och oändamålsenlighet i sig betraktas inte som till exempel ett processuellt fel.
Med principbestämmelsen betonas att ärenden inte utan giltig orsak ska överföras för behandling i ett tyngre förfarande än vad åklagaren föreslår. Å andra sidan har domstolen fortfarande den yttersta kontrollmakten, vilket även är en betydelsefull omständighet för rättsskyddet. Dessutom kan det framgå att det sist och slutligen är mer motiverat att behandla ärendet på annat sätt än vad som föreslås i stämningsansökan. Om en svarande till exempel är föremål för flera åtal, kan det vara ändamålsenligare att behandla alla vid utevarohandläggning som ett ärende i stället för skriftlig handläggning. I valet av det ändamålsenligaste förfarandesättet finns det skäl att beakta även möjligheterna att dra nytta av fjärranslutningar.
8 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om avgörandet i ett skriftligt förfarande. Till den fogas ett nytt 3 mom., i vilket det föreskrivs att om svaranden har dömts till straff utan att huvudförhandling hållits, men inte på grund av laga förhinder inom den utsatta tiden har kunnat yrka på att huvudförhandling hålls, har svaranden rätt att få målet behandlat på nytt genom en anmälan till tingsrätten inom 30 dagar efter det att hindret i fråga har upphört och senast ett år från den dag då den utsatta tiden löpte ut. Om inget laga förhinder konstateras, tas ärendet inte upp för behandling.
Eftersom samtycket till skriftligt förfarande framöver ges tyst, är det möjligt att det förekommer situationer där svaranden på grund av ett laga förhinder inte haft möjlighet att inom den utsatta tiden på 14 dagar begära att huvudförhandling ska hållas. På grund av detta föreslås att en bestämmelse fogas. Enligt den kan ett ärende tas upp för ny behandling i tingsrätten, om ett laga förhinder kan konstateras. Bestämmelsen motsvarar delvis 8 kap. 11 § 2 mom. i lagen om rättegång i brottmål, men den utsatta tiden binds inte till bevislig delfående av domen, eftersom ett avgörande som ges i skriftligt förfarande och anvisningarna för att söka ändring enligt 2 mom. i paragrafen som nu föreslås att ändras, får sändas per post till den adress som parterna senast uppgett. I enlighet med rättegångsbalkens 31 kap. 17 och 18 § om återställande av försutten fatalietid räknas den utsatta tiden således från och med det att det laga förhindret upphört. I varje fall ska ärendet föras för ny behandling inom ett år från utgången av den fastställda utsatta tiden för att begära huvudförhandling. Med tanke på svarandens rättsskydd är det dessutom beaktansvärt att han eller hon enligt 1 mom. i paragrafen i förväg får information om att en dom getts, vilket kan meddelas i samband med att stämningen delges. Det föreslås inte att något liknande omnämnande om väldigt vägande orsaker som i bestämmelsen om återställande av försutten fatalietid fogas till bestämmelsen. Någon sådan tilläggsförutsättning finns inte heller i bestämmelserna om utevarohandläggning och det kan visa sig vara svårt att tillämpa den i praktiken.
I Europadomstolens avgörandepraxis har man på etablerat sätt konstaterat att svaranden inte ska ha någon bevisbörda att visa att han eller hon flytt en rättegång eller att hans eller hennes utevaro berott på ett oöverstigligt hinder (force majeure). Å andra sidan ska myndigheten fortfarande bedöma om svaranden uppvisat en godtagbar grund för sin utevaro eller om det i ärendet i övrigt kommit fram något sådant, som visar att utevaron berott på en orsak som svaranden inte kunnat påverka (se till exempel stora sektionens dom i målet Sejdovic mot Italien, 1.3.2006, punkterna 87 och 88).
Bevisbördan avseende laga förhinder ser ut vara i viss mån problematisk i förhållande till Europadomstolens etablerade tolkningslinje. I praktiken står det dock klart att då man bedömer om ett laga förhinder föreligger, ska man i allmänhet använda de orsaker som svaranden lagt fram som utgångspunkt. Å andra sidan får tröskeln för ny handläggning inte vara för hög och betydelsen av garantierna för rättsskydd betonas i och med höjningen av det straff som ska dömas ut. Således föreslås att bestämmelsen inte ställer någon bevisbörda för ett laga förhinder för svaranden. Den föreslagna formuleringen innebär att domstolen konstaterar att ett laga förhinder föreligger genom att bedöma de grunder som den dömde lagt fram och därtill eventuella andra omständigheter som är betydelsefulla för det lagliga förhindret och som kommer fram i ärendet.
8 kap.Om parterna
11 §. Paragrafen innehåller bestämmelser om förutsättningarna att pröva och avgöra ett ärende trots svarandens utevaro, det vill säga så kallad utevarohandläggning. Enligt dess 1 mom. kan svaranden i ett sådant förfarande, utöver vissa andra påföljder, dömas till ett fängelsestraff på högst tre månader.
Momentet ändras så att det i förfarandet är möjligt att döma ut ett fängelsestraff på högst ett år. Det handlar om en relativt avsevärd höjning av det maximistraff som döms ut, vilket å andra sidan ska sättas i proportion även till användningsområdet för det skriftliga förfarandet och till att det för närvarande vid utevarohandläggning som förrättas med samtycke av svaranden är möjligt att döma ut ett fängelsestraff på högst nio månader. Förslaget anknyter till att tillämpningsområdet för utevarohandläggning förenklas genom att slopa möjligheten att förrätta det och att döma ut ett strängare straff med samtycke av svaranden.
I förarbetena till lagen om rättegång i brottmål konstaterades redan för 30 år sedan att uppskovet av en avsevärd stor del av behandlingen av brottmål berodde på att svaranden i brottmålen inte iakttar en kallelse som getts till honom eller henne att infinna sig vid domstolen. Frånvaro från ett sammanträde beror ofta inte på att svaranden således försöker undvika att ett straff döms ut, utan på att han eller hon helt enkelt inte är intresserad av ärendet. Han eller hon kan anse att brottet och det straff som ska dömas ut är klart och att skyldigheten att komma till domstolen endast är en skadlig extra påföljd (RP 82/1995 rd, s. 110). Enligt de statistiska uppgifterna är den vanligaste orsaken till att ett sammanträde ställs in så sent som på sammanträdesdagen fortfarande att svaranden inte kommer till platsen, trots att han eller hon har stämts in. Detta leder till att behandlingen drar ut på tiden och orsakar onödig tidsslöseri i en situation där ärendet kan prövas och avgöras trots svarandens frånvaro. I allmänhet kan man utgå från att om svaranden är frånvarande från ett sammanträde utan något förhinder, är det ett tecken på en ovilja att bli hörd i ärendet. Svaranden har en rätt som baserar sig på det så kallade skyddet mot självinkriminering att inte yttra något i ärendet. Detta hindrar dock inte att ärendet avgörs, eftersom åklagaren har bevisbördan i det ackusatoriska förfarandet, det vill säga att åklagaren ska kunna bevisa svarandens skuld även om han eller hon tiger eller uteblir från sammanträdet.
I samband med de ändringsförslag som gäller skriftligt förfarande ovan har man granskat Europadomstolens avgörandepraxis om kravet på en rättvis rättegång, där det på vedertaget sätt ansetts att svaranden på ett entydigt och giltigt sätt även i tysthet kan avstå från de rättigheter som i princip tillhör honom eller henne, såsom rätten till muntlig förhandling i ärendet. I rättspraxis har det konstaterats att behandlingen av ett ärende i svarandens utevaro i sig inte kränker rätten till en rättvis rättegång. Rätten till avstående ska dock vara förknippad med tillräckliga rättsskyddsgarantier och å andra sidan får den inte kränka något offentligt intresse. Dessutom har det förutsatts att svaranden ska ha möjlighet att få sitt ärende behandlat på nytt, om han eller hon dömts i sin utevaro. Det finns två undantag även till denna möjlighet, det vill säga situationer där svaranden anses ha avstått från sin rätt att bli hörd eller då svaranden flytt rättegången (se till exempel stora sektionens dom i målet Sejdovic mot Italien, 1.3.2006, punkterna 82 och 86).
Utevarohandläggning innebär en avvikelse från den närvaroskyldighet som föreskrivits i 8 kap. 3 § i lagen om rättegång i brottmål, varför den kan tillämpas även på gärningar för vilka ett potentiellt straff på sex års fängelse har föreskrivits (se HD 2022:79). Den gällande regleringen kring utevarohandläggning baserar sig på en tanke om att en svarande som är frånvarande från ett sammanträde utan något förhinder avstår tyst men entydigt från sin rätt att bli hörd. Dessutom bör det observeras att svaranden kan försvara sig även via ett ombud, varvid det inte handlar om utevarohandläggning (se HD 2025:53), och att paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om möjligheten att överföra ärendet för handläggning på nytt. Arrangemangen för rättsskyddet enligt den nuvarande regleringen bibehålls i oförändrad form och utifrån dessa kan utevaro av svaranden fortfarande tolkas som ett giltigt avstående från rätten att bli hörd. I fråga om bevisbördan för ett laga förhinder föreslås nedan en förbättring av svarandens rättsskydd.
I rättspraxis beträffande hovrättsförfarandet har man ansett att om svaranden avsiktligt uteblivit från huvudförhandlingen, kan han eller hon anses ha avstått från sin rätt att bli hörd personligen i sitt ärende, under förutsättning att avståendet är entydigt (HD 2015:14 punkt 42 och HD 2016:74, punkt 26). I så fall ska man i huvudförhandlingen bedöma om den tidigare inspelningen av svarandens utsago kan användas som bevis (se HD 2017:12 och HD 2017:93). I det handläggningsavgörande som ingår i det sist nämnda prejudikatet tilläts att svarandens förundersökningsberättelse används som bevis i ärendet, då svaranden inte infunnit sig vid den muntliga förhandlingen vid högsta domstolen och svaranden å andra sidan hade meddelat att svaranden inte ville bli hörd i ärendet. I sina motiveringar hänvisade högsta domstolen till 17 kap. 24 § 2 mom. och 47 § 2 mom. i rättegångsbalken. Det är i princip möjligt att på samma sätt bedöma en situation där svaranden använder ett ombud vid huvudförhandlingen i tingsrätten. I domstolspraxis har man i kallelsen till en huvudförhandling, för att säkerställa att avståendet från rättigheterna är entydigt, även nämnt den möjligheten att utevaro utan förhinder av svaranden bedöms på ovan refererade sätt. Vid utevarohandläggning, det vill säga om inte ens ett ombud företräder svaranden, ska domstolen enligt 6 kap. 6 § 3 mom. i lagen om rättegång i brottmål vid behov utifrån handlingarna referera vad en person som inte varit närvarande lagt fram. Även utifrån denna grund är det möjligt att använda förundersökningsprotokollet som rättegångsmaterial.
För närvarande är det möjligt att med samtycke av svaranden döma ut ett fängelsestraff på högst nio månader vid utevarohandläggning. Detta maximistraff är det samma som kan dömas ut i skriftligt förfarande. Utifrån de grunder som presenteras närmare nedan föreslås det att möjligheten till utevarohandläggning med ett uttryckligt samtycke av svaranden slopas, eftersom det använts relativt lite och eftersom svaranden på giltigt sätt kan avstå från sin rätt även utan uttrycklig viljeyttring. Med tanke på tillämpningen av lagen är det ändamålsenligare att det finns endast en form av utevarohandläggning. Framöver är det inte behövligt att ge lika stor vikt åt att om svaranden avstår från sitt rätt att bli hörd i huvudförhandlingen uttryckligt eller tyst. De rättsskyddsgarantier som anknyter till utevarohandläggning säkerställer i varje fall att svarandens utevaro i princip kan tolkas som ett entydigt avstående från rätten. På grund av dessa orsaker är den föreslagna höjningen av det maximistraff som kan dömas ut inte heller motstridigt med något vägande offentligt intresse.
Till momentets slut fogas en mening som är av principiell karaktär och som motsvarar vad som ovan föreslås till 5 a kap. 2 § 3 mom., enligt vilken ärenden ska behandlas i ett så ändamålsenligt förfarande som möjligt. Således ska även bestämmelserna om utevarohandläggning tillämpas så ofta som möjligt, då det bedöms vara ett ändamålsenligt sätt att behandla ärendet, eftersom det på så sätt är möjligt att avsevärt påskynda behandlingen av ärendet. Motiveringarna till förslaget motsvarar i övrigt motiveringar till ovan föreslagna ändring av 5 a kap. 2 § 3 mom.
Paragrafens 2 mom. innehåller bestämmelser om rätten för en svarande som i utevaro dömts till ett straff eller förverkandepåföljd att få ärendet behandlat på nytt. I den sista meningen i momentet föreskrivs att om svaranden inte bevisar sitt laga förhinder, tas ärendet inte upp för behandling. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att ett ärende inte tas upp för prövning, om ett laga förhinder inte konstateras. Motiveringarna till förslaget motsvarar vad som föreslagits ovan i samband med 5 a kap. 8 § 3 mom.
12 §. Det föreslås att paragrafen med bestämmelser om att ett ärende prövas och avgörs med svarandens samtycke trots svarandens utevaro ska hävas. Den ersätts med en ny bestämmelse som gäller mottagning av bevisning.
Möjligheten att hålla utevarohandläggning utifrån ett samtycke av svaranden har enligt de äldre empiriska studierna använts i relativt liten grad. I utredningen av Rättspolitiska forskningsinstitutet från år 2000 (de Godzinsky, Virve-Maria: Tietoa uudesta rikosasioiden oikeudenkäynnistä. Rättspolitiska forskningsinstitutet 2000, s. 32) konstaterades att antalet utevarohandläggningarna som hållits med samtycke av svaranden var endast omkring fyra procent i proportion till alla utevarohandläggningar. I en doktorsavhandling som publicerats år 2012 (Liukkonen, Iiro: I svarandens frånvaro. Förenklade brottmålsrättegångar i tingsrätten. Suomalainen Lakimiesyhdistys 2012, s. 457) var andelen utevarohandläggningar som hållits med samtycke av svaranden endast omkring en procent. Enligt en färskare utredning som beställts av justitieministeriet, var utevarohandläggningarnas andel av de muntliga förhandlingarna omkring 1,6 procent (Kuusisto Mäkelä, Frida Emilia – Lindström, Nino – Toivonen, Virve-Maria: Dömd trots utevaro. Statistik över utevarohandläggningar enligt 8 kap. 11 och 12 § i lagen om rättegång i brottmål våren 2023. Justitieministeriets publikationer, Utredningar och anvisningar 2025:28).
Användningen av det förfarande som avses i paragrafen är således fortfarande relativt liten i förhållande till utevarohandläggning enligt 11 §. En betydande förklaring till detta kan vara att svarandena inte meddelar sitt samtycke till domstolen. Variationen i tillämpningspraxis kan å andra sidan tyda på att regleringen tolkas eller tillämpas lite annorlunda i olika domstolar och det är svårt att bedöma orsakerna till detta. I varje fall finns det skäl att regleringen är maximalt enkel att tillämpa, det vill säga tydlig och konsekvent, så att förfarandet används i den avsedda omfattningen. Med tanke på detta är det mest motiverade att det finns endast en form av utevarohandläggning.
För närvarande innehåller lagen inte något klart ställningstagande till om det är möjligt att lägga fram muntlig bevisning vid utevarohandläggning. I de olika tingsrätterna har varierande tillämpningspraxis bildats. Det föreslås att man till paragrafen fogar en bestämmelse om att när ett mål prövas och avgörs trots svarandens utevaro kan man ta emot sådan bevisning som nämns i stämningsansökan eller annars i god tid före behandlingen av målet har tillkännagivits svaranden och om vilken svaranden har getts tillfälle att yttra sig om bevisningen.
I rättspraxis (HD 2022:34, punkt 11) har man ansett att den utredningsgrad som förutsätts för utevarohandläggning kan uppnås främst i relativt enkla brottmål. Erkännanden av svaranden i förundersökningen är ett starkt förmodande om att utredningen är tillräcklig trots svarandens utevaro. En tillräcklig utredningsgrad kan uppnås även då svaranden i förundersökningen har bestridit sin skuld på ett sätt som redan i sig eller i ljuset av det material som samlats i ärendet inte påverkar ärendet. Ju mer likriktad och entydig den bevisning som läggs fram i ärendet är, desto bättre är förutsättningarna för att pröva och avgöra ärendet i en utevarohandläggning. Tvistig och svårtydd bevisning av sådan karaktär att den måste vägas sinsemellan, talar å sin sida för ett behov av att höra svaranden personligen. Dessutom finns det skäl att pröva domstolens förutsättningar att bedöma påföljdsfrågan, det vill säga till exempel att om det handlar om särskilda förhållanden som gäller straffmätningen eller valet av straffart, och svarandens möjligheter att förutse följden.
Med andra ord är det möjligt att anse att ett typiskt fall för utevarohandläggning är då svaranden erkänner brottet. Å andra sidan kan ett sådant brott framöver i allmänhet behandlas oftare än för närvarande i skriftligt förfarande. I och med den föreslagna reformen lämpar sig utevarohandläggning även för ärenden där svaranden har yttrat sig otydligt eller där det utöver ett erkännande finns skäl att lägga fram personbevisning. Dessutom lämpar sig utevarohandläggning för enklare ärenden där svaranden inte har erkänt gärningen eller till och med uttryckligt bestridit den, men ärendet i fråga om bevisning är relativt enkelt och åklagaren anser att svarandens skuld kan bevisas trots svarandens utevaro. I så fall är det möjligt att bestridandet i enlighet med motiveringarna till ovan nämnda prejudikat inte påverkar ärendet. Eftersom svarandens utevaro i allmänhet kan tolkas på så sätt att han eller hon inte vill bli hörd, genererar hans eller hennes närvaro inte något betydande mervärde för behandlingen av ärendet. Å andra sidan har han eller hon självklart en möjlighet att lägga fram grunderna för sitt bestridande genom att bli hörd personligen i bevisningssyfte, vilket förutsätter att svaranden kommer till sammanträdet. Således äventyrar förfarandet inte heller svarandens rättssäkerhet.
Behandlingen av ett ärende trots svarandens utevaro innebär fortsättningsvis inte heller någon avvikelse från bevisbördan för käranden och den relativt höga domtröskeln, vilka föreskrivits i 17 kap. 3 § i rättegångsbalken. Enligt 17 kap. 6 § 1 mom. 1 punkten i rättegångsbalken prövar domstolen vilken verkan en parts förfarande har som bevis, om parten utan godtagbart skäl inte infinner sig till rättegången trots att parten har kallats till den, eller avlägsnar sig därifrån utan lov. I 2 mom. i samma paragraf föreskrivs att om svaranden i ett brottmål har förfarit på ett sätt som avses i 1 mom., får detta beaktas till nackdel för svaranden endast i den utsträckning det inte kränker svarandens rätt att inte medverka till utredningen av sin egen skuld.
På grund av oskuldspresumtionen och den höga beviströskeln kan det faktum att svaranden tiger i rättegången beaktas i prövningen av genomslaget för den bevisning som åklagaren lagt fram endast utifrån den förutsättningen att de bevis som lagts fram i ärendet och de omständigheter som kommit fram i behandlingen av ärendet klart förutsätter en utredning av svaranden. Trots åklagarens bevisbörda är det möjligt att det uppkommer situationer där svaranden i ett brottmål kan förutsättas att för egen del utreda de omständigheter som han eller hon åberopat till sitt försvar (se RP 46/2014 rd, s. 48 och 53 och Europadomstolens stora sektions avgörande i målet John Murray mot Förenade kungariket, 8.2.1996, punkt 54 och i finländsk rättspraxis till exempel HD 2020:84, punkt 10 och de prejudikat till vilka det hänvisas i den). Om svaranden uteblir från huvudförhandlingen och med andra inte utreder de omständigheter som han eller hon åberopat till sitt försvar, är det möjligt att avkunna en tillräknade dom i ärendet. Å andra sidan står det klart att svarandens utevaro i sig inte kan ha någon väldigt vägande betydelse som bevis.
Även i jämförelsevis enkla brottmål kan det vara behövligt att lägga fram personbevisning. Detta gäller i synnerhet situationer där brottet inte har erkänts på tillräckligt entydigt sätt redan i förundersökningen. Vid utevarohandläggning ska man å andra sidan inte lägga fram någon omfattande eller motstridig personbevisning. I praktiken är det möjligt att det kan bli aktuellt att höra målsäganden i bevisningssyfte eller att höra enskilda vittnen, till exempel en polis eller en ordningsvakt. I allmänhet ska bevisningen vara ostridig i den mån att även användning av en fjärranslutning i hörandet kan bli aktuellt.
Med tanke på svarandens rättsskydd finns det dock skäl att förutsätta att det inte är möjligt att vid utevaro av svaranden åberopa sådana bevis som han eller hon i förväg inte varit medveten om att de kommer att läggas fram. I föreslagna nya 12 § föreskrivs att det vid utevarohandläggning är möjligt att lägga fram endast sådan bevisning som svaranden blivit medveten om. I princip sker detta genom delgivning av stämningsansökan. Enligt 5 kap. 3 § 1 mom. 7 punkten i lagen om rättegång i brottmål ska i stämningsansökan uppges de bevis som åklagaren har för avsikt att lägga fram samt vad som skall styrkas med varje bevis. En svarande som uteblir från huvudförhandlingen får på så sätt även information om vilket material domstolen kan beakta då den prövar ärendet.
Ibland kan det dock komma fram att det finns ett behov av att komplettera bevisningen efter stämningsansökan. I 5 kap. 16 § i lagen om rättegång i brottmål föreskrivs att om en part vid huvudförhandlingen vill lägga fram ett bevis som han inte har uppgivit tidigare, skall han utan dröjsmål före huvudförhandlingen tillkännage domstolen detta och samtidigt meddela vad som skall styrkas med beviset. Sådan ny bevisning av käranden ska således ges även till svaranden och han eller hon ska ges tillräckligt med tid att avge ett yttrande med anledning av den nya bevisningen. Om det finns ett behov av att ange ny bevisning i ett ärende, ska man naturligtvis göra en omvärdering av om ärendet fortfarande i fråga om bevisning är så enkelt att det överhuvudtaget lämpar sig för utevarohandläggning.
7.3
Rättegångsbalken
11 kap. Om delgivning i rättegång
3 b §. Paragrafen innehåller bestämmelser om telefondelgivning. Dess 1 mom. ändras så att en stämning kan delges per telefon även i de mål som avses i 5 a kap. i lagen om rättegång i brottmål och föreslagna 8 kap. 11 §.
Enligt bestämmelsen kan telefondelgivning verkställas, om den är lämplig med hänsyn till handlingens omfattning och art och om mottagaren tveklöst per telefon får del av handlingen och förstår innebörden av delgivningen. Det finns bestämmelser om det förfarande som ska användas i 3 mom., enligt vilket mottagaren per telefon ska delges uppgifter om det mål som handlingen gäller, yrkandet eller skyldigheten och dess huvudsakliga grund, fristen och vitet samt övriga motsvarande behövliga omständigheter. En handling som delgetts per telefon ska utan dröjsmål sändas som brev eller ett elektroniskt meddelande till den adress som mottagaren uppgett, om detta inte av särskilda skäl är uppenbart obehövligt. Telefondelgivningen verkställs av stämningsmannen eller en tjänsteman vid domstolen i fråga. Över delgivningen ska det utfärdas ett intyg med iakttagande av 17 § 1 mom. i tillämpliga delar och en kopia av intyget ska utan dröjsmål sändas till mottagaren som brev eller elektroniskt meddelande till den adress som mottagaren uppgett. Det exemplar av delgivningsintyget som sänds till mottagaren får undertecknas maskinellt på det sätt som föreskrivs i 20 § 1 mom. i lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet.
Enligt nuvarande 1 mom. kan en stämning delges per telefon endast i ett ärende som avses i 5 kap. 3 § i rättegångsbalken, det vill säga i ett så kallat summariskt tvistemål. Således kan telefondelgivning användas även i brottmål till exempel då en kallelse att infinna sig vid huvudförhandlingen delges. I förarbetena till bestämmelsen har det dock konstaterats att telefondelgivning i fråga om säkerhet inte avviker väsentligt från stämningsmannadelgivning. En muntlig kontakt i realtid fås per telefon till mottagaren av delgivningen. Mottagarens identitet kan säkerställas även per telefon genom frågor. Jämfört med bevislig postdelgivning är fördelen med telefondelgivning att ärendet kan förklaras för mottagaren även informellt och att hans eller hennes eventuella frågor kan besvaras (RP 123/2009 rd, s. 9–10).
Den nuvarande avgränsningen har för det första motiverats med att delgivningen av stämning till svaranden är den viktigaste delgivningen i en rättegång. Dessutom hindrar redan stämningsansökans omfattning och art den delges per telefon. I fråga om innehåll ansågs stämningsansökningar i summariska ärenden dock vara relativt snäva och enkla (RP 123/2009 rd, s. 10). Även de handlingar som delges i ett brottmål kan vara så kortfattade och enkla att de kan delges per telefon. Detta gäller i synnerhet ärenden som handläggs i skriftligt förfarande enligt 5 a kap. i lagen om rättegång i brottmål och ärenden som kan prövas och avgöras trots svarandens utevaro i enlighet med bestämmelserna i 8 kap. i lagen om rättegång i brottmål.
Med tanke på svarandens rättsskydd är det anmärkningsvärt att det inte föreslås att regleringen ändras i fråga om 2 och 3 mom., det vill säga att en särskild förutsättning för telefondelgivning fortsättningsvis är att den är lämplig, och dessutom att mottagaren tveklöst får del av handlingen per telefon och förstår delgivningens innebörd. På grund av dessa förutsättningar kan telefondelgivning naturligtvis inte användas i alla ärenden som hör till tillämpningsområdet, men det har konstaterats att målen med reformen kring införande av telefondelgivning i tvistemål har uppnåtts bättre än väntat (RP 190/2017 rd, s. 9). Även förfarandet bibehålls i oförändrad form, det vill säga att en delgiven handling sänds utan dröjsmål till den adress som mottagaren uppgett. I samband med delgivning per telefon är det även möjligt att ge svaranden förtydligande tilläggsuppgifter om hur han eller hon ska förfara enligt handlingen.
Den föreslagna regleringen innebär en gradering av delgivningssätten, där utgångspunkten är att det svåraste och dyraste delgivningssättet, det vill säga stämningsmannadelgivning, ska användas först i sista hand även i brottmål. Enkom att det handlar om stämning i brottmål bildar inte något sådant vägande skäl som menas i 11 kap. 4 § 1 mom. i rättegångsbalken att använda stämningsmannadelgivning. Med telefondelgivning är det å andra sidan möjligt att uppnå ovan konstaterade fördelar som gäller att kontakt i realtid fås med mottagaren av delgivningen.